Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Handarbetsminnen

Conflict Textiles

För några veckor sedan var jag ju i Sysslebäck i Värmland för att intervjua de kvinnor som har arbetat med en stor bonad där de senaste åren.

Det är fantastiska broderier de har gjort — alla är hos textilkonstnären Jennie McMillen i Uppsala nu, hon komponerar bonaden och monterar den, så jag har bara sett bilder än så länge. Här är några av dem:

Några av de broderier som har gjorts av en grupp kvinnor i Sysslebäck under de två senaste åren. Foto: Ann Markström

När jag berättade om projektet i ett annat sammanhang tipsade Jenny (en annan, en som också råkar bo i Uppsala) mig om något som kallas Conflict Textiles. Det är en samling broderier och applikationer som en chilensk kvinna, Roberta Bacic, har ägnat mycket tid och engagemang åt. Bilderna kommer från oroshärdar på olika håll i världen, mest från Chile. Så otroligt spännande — och sorgligt.

Här är en intervju med henne:

Läs mer om Conflict Textiles här!

 

Fina presenter

Av Posted on Inga taggar 0

Såhär fina presenter kan man få.

Just de här fick jag för ett par år sedan, men de dök upp igen häromveckan när jag äntligen bar upp en av flyttlådorna, packade sommaren 2016 när jag flyttade från Stockholm, från källaren. Och fastän själva den flytten var sorglig så blev jag glad att se dem igen!

Det är en av mina bästa vänner som har lagt ganska många timmar på att sticka ett par alldeles lagom stora sockor i ett blåmelerat ullgarn åt mig. De sitter perfekt och är otroligt sköna och varma. Hon postade dem från ett annat land tillsammans med min favoritchoklad, ett fint kort och — om jag minns rätt — ett vackert ljus.

Ett par egenhändigt köpta maskinstickade strumpor hade nog också kunnat värma upp mina fötter, men de här värmer mitt hjärta dessutom, och de får mig att tänka på mycket som är fint och bra. Den effekten får man aldrig underskatta.

Att sticka på offentliga platser

Av Posted on Inga taggar 2

Det är ju så att jag inte brukar använda bilder av mig själv här på bloggen … men så skickade Giorgio från Italien den här häromdagen, och jag har tänkt ett tag att jag ville berätta ett par saker om att sticka på offentliga platser, och då passar den ju nästan för bra!

Giorgio sjöng i en stor kör som jag och fem andra dirigenter träffade under mellandagarna och nyårshelgen i Basel och Schweiz. Det var sångare från hela världen — mest från Europa, men också från till exempel Korea och Japan, och en av dirigenterna är egyptier. Efter ett par dagar delade vi upp oss, och en av grupperna hamnade tillsammans med mig och en dirigent till i Münster, Basels domkyrka. Där hade vi hand om musiken under fyra kvällsgudstjänster och tre middagsböner (jag var bara med på en av middagsbönerna, för jag blev skickad till en annan kyrka också).

Vi hade ganska mycket väntetid innan bönerna började, och det var då som Giorgio tog den här bilden av mig. Jag sitter och stickar en liten kofta i Järbos garn Alpacka Solo.

När Giorgio skickade bilden skrev han att han tyckte att den såg ut som en renässansmålning. Det kanske den gör?

Hursomhelst, här är tre av mina senaste oväntade stickmöten:

På en buss i Malmö sätter sig en kvinna från gamla Jugoslavien bredvid mig. Hon tyckte om att sticka förr, men det blir inte av längre. Det var ungefär när hon kom till Sverige under den stora arbetskraftsinvandringen på 1960-talet. Hennes man fick arbete på Kockums. Själv arbetade hon på olika restauranger. Hon är mycket bekymrad över hur Malmö har förändrats sedan dess.

På tunnelbanan i London tittar en kvinna på min stickning och börjar prata om att hon stickade mycket för 20 år sedan men har glömt alltihop. Hon låter lite sorgsen.

På en buss i Malmö (precis efter att kvinnan från Balkan har klivit av, lustigt nog) kommer en kvinna med dansk brytning och frågar vad jag stickar. Hon visar sin egen sicksackstickade tröja och berättar att hon har stickat sicksackmönster sedan hon lärde sig det som sjuåring och att hon använder det till allt. Till den här tröjan har hon också stickat mössa och halsduk som ligger hemma den här dagen. Sedan berättar hon om hur hon arbetade som ett slags flygledarassistent på Kastrup när hon var ung — hennes uppgift var att lyssna på samtalen mellan piloter och flygledare och bryta in om de missade något. Det var mycket nattarbete, så hon hade med sig stickningen i tornet för att hålla sig vaken mellan planen. Manliga kolleger somnade. En gång insåg hon att ingen svarade en anropande pilot, och hon lyckades inte få flygledaren att reagera, så hon fick själv koppla in sig i samtalet och landa planet. Sin svenske man träffade hon när han kom för att lära sig hur de arbetade på Kastrup — han var flygledare i Sverige. När hon kom hit tyckte han inte att hon skulle arbeta mer. Men hon hade försökt lära sina barnbarn att sticka.

(Hon berättade mycket, mycket mer, men jag ska inte föra allt vidare.)

Det har hänt ganska många sådana här saker tidigare också — här skrev jag för några år sedan om en taxichaufför på Stockholms Centralstation.

Om det är någon som har funderat på hur det skulle vara att ta fram stickningen på en offentlig plats: jamen prova! Ta med en enkel som det går att prata till ifall det skulle behövas!

Hantverksskicklighet

I lördags var jag på utflykt med min morbror Gösta.

Han och min mamma och deras två bröder kom till Fröderyd i Småland med sina föräldrar på 1950-talet. De flyttade in i prästgården — och fick samtidigt ansvaret för ett museum som ligger på samma tomt!

Prästgården är pastorsexpedition nu, men en granne öppnade museet för oss, och det var hursomhelst det vi ville se.

Skedar i rad på köksbordet. Från när vet jag inte. Någon annan som vet vid ungefär vilken tid horn bearbetades på det här sättet?

Det här ser inte riktigt ut som de spinnrockar min farmor räddade för 40–50 år sedan.

Vad säger ni?

Men till det spretiga till vänster fanns det en lapp — det är ett julträd, och på piggarna spetsar man med fördel röda äpplen.

Två virkade plagg låg också framme.

Sandellgården heter museet. Två av rummen är inredda med föremål från familjen Sandell. Det var Lina Sandells pappa och senare hennes svåger som var präster i Fröderyd och anledningen till att hon bodde där och gjorde platsen känd i stora delar av världen.

På en vägg hängde bilder från när museet invigdes på 1950-talet. Arrangörerna hade räknat med 500 gäster första dagen. Det kom 10 000 …

Gösta berättade att det kunde hända att han och familjen steg upp på morgonen och upptäckte att fyra bussar stod utanför grinden — då var det bara att lämna alla andra planer därhän och sätta igång med att guida. Vilka tider!

Hur lärde du dig?

Hur lärde du dig att sticka eller virka?

Den frågan ställde jag i en tävling i slutet av september.

När jag började hitta på tävlingsfrågor var det mest för att man inte får lotta ut saker hur som helst — det måste vara ett tävlingsmoment. Men när svaren började komma in insåg jag att tävlingar är ett fantastiskt tillfälle att samla ihop och sprida inspiration av lite olika slag. Så idag får alla som vill läsa om hur en hel liten rad handarbetare kom igång, en del för mycket länge sedan, andra mer nyligen. Hoppas att det kan inspirera en och annan till att ta sig tid (eller att ta sig ännu mer tid) med något barn i närheten, ett eget eller någon annans. Den uppmärksamhet som man får när man sitter ensam med en vuxen och lär sig något praktiskt är helt uppenbart ett minne för livet!

dsc_1550

Desirée i Norrköping:

Jag kommer ihåg det så väl: jag var liten och besökte min farmor och beundrade henne alltid när hon satt och pysslade med garnet i ena hörnet på soffan, de vackra färgerna som formades till vackra hantverk, fina tröjor, mössor och annat gott som passade både mig och mina dockor/nallisar. När jag blev lite äldre, kanske sex–sju år, lärde hon mig både hur man virkar och stickar grundläggande maskor. Jag minns min glädje som om det var igår, och idag när jag är 23 år så har den känslan kommit tillbaka. Jag älskar lugnet i en stressad vardag, att få en stund för sig själv och bara slappna av samtidigt som man skapar något vackert, utan en massa måsten.

Karin i Umeå:

Kommer inte ihåg vet som lärde mig virka men virkade mycket som ung. Nu vill jag börja igen, jag vill också lära mig sticka. När jag var ung gjorde jag egna kuddar av virkade mormorsrutor. Dessa kuddar finns på min soffa än.

Ulla i Ekenäs i Finland:

Min mormor lärde mig sticka, virka och sy. Hon var sömmerska till yrket. Ännu idag älskar jag att sticka, sy och  pyssla. Jag har just fått mitt första barnbarn, och jag har just stickat mössan i rätstickning, den som också mina egna barn hade flera  av. Det är en modell som passar alla huvuden.

(Kommentar från Anna: jag tror att det är den här mössan Ulla menar!)

Gunvor i Valskog:

Min mamma lärde mig sticka. I början tyckte jag att det var väldigt krångligt, men så småningom så blev det lättare, och nu kan jag nästa sticka i sömnen.

Marie i Borlänge:

När jag var 15–16 år gick jag på lanthushållsskola. Vi skulle lära oss att sticka, och jag skulle sticka en babysjal. Men det blev inte bra, så jag tog hem den till min mamma så hon fick sticka den. Efter det lärde jag mig att sticka riktigt.

Camilla:

Jag minns att min mor virkade när jag var liten, hon virkade ofta och hon virkade allt, gardiner, babykoftor, dukar, sängöverkast. Virka kunde hon! När jag sedan började skolan och skulle lära mig att både virka och sticka tyckte jag det var SÅ tråkigt. Handarbeta var något som mormödrar och farmödrar gjorde — och så min mor. Men så för något år sedan började min svärmor prata om att hon hade gamla påbörjade dukar som hon funderade på att färdigställa, och min nyfikenhet väcktes. Min svärmor hjälpte mig med grunderna i både stickning och virkning, och jag började sticka och virka disktrasor. Det tycker jag är så roligt. Det har blivit några hundra disktrasor det här året!

dsc_2066

 

AnnKristin i Västerbotten:

Jag började min ”karriär” som stickerska som femåring genom att sticka utan garn … Lättast så, tyckte jag. Min farmor tyckte att jag nog borde ha garn också, och resultatet blev en osymmetrisk och vind grytlapp som såg erbarmerlig ut … Men jag var stolt!

Hanna:

Min mormor lärde mig sticka när jag var liten. Sedan hade jag uppehåll några år, men när jag var i 20-årsåldern ville jag börja igen och gjorde det. Nu är jag 24. Det har blivit ett gäng strumpor och vantar mest, men även lite annat. Tycker det är roligt att prova på nya mönster, för det blir så fint när det är klart, nästan för fint så man inte vågar använda plagget. Men det är en skön avslappnande syssla.

Susanne i Mellerud:

Mamma stickade jämt, och en av mina äldre systrar sydde och stickade mycket. Vi yngre systrar stickade saker till våra dockor. Det var mamma som lärde oss lägga upp maskor och sticka, och så har det fortsatt.

Lena:

Jag började sticka och virka i tonåren. Först lärde jag mig på syslöjden i skolan, men jag tog också hjälp av min mamma. I vuxen ålder kom jag av mig när barn och familj ”kom emellan”. Nu är jag 40 och ett par år och har hittat tillbaka till handarbetandet, och jag älskar det. Känner mig snudd på fanatisk ibland eftersom jag tycker allt utom handarbete är slöseri med tid. Måste man verkligen jobba, städa, laga mat, diska och vara social?

Mia:

Min mormor lärde mig virka när jag var nio år. Vi satt tillsammans och virkade och åt godis. Det var så mysigt.

Margareta:

Mor lärde mig sticka när jag var åtta–nio år. Jag hade vattenkoppor och tyckte att det var tråkigt …

Linda:

Både min farmor och min mamma var och är väldigt pyssliga, och av dem har jag lärt mig att sticka, virka och brodera med mera. Jag älskar de avslappnande momenten och känslan av att skapa, och jag hoppas att jag ska lyckas förmedla detta intresse till mina barn och barnbarn i framtiden!

***

Tack, alla ni som har berättat! Det här var svar från tävlingen om ett antikvariatsexemplar av Stora boken om handarbete. I ett par senare tävlingar om andra handarbetsböcker har det också kommit floder av svar, så jag tror att jag återkommer med mer!

Och förresten: många av er lägger säkert märke till att det är enbart kvinnor som nämns som ”lärare” här. Det har ju sina orsaker, men jag måste berätta att för några år sedan när jag var i Vimmerby och berättade om hjälpstickning i bokhandeln där var det en äldre kvinna som sa att hon hade lärt sig sticka av sin pappa. Hon sa inte att han stickade mycket, men hon berättade att han hade lärt sig i slöjden och kom ihåg hur man gjorde så att han kunde lära henne. Hurra för den pappan!

Vacker terapi

När jag frågade om erfarenheter av handarbete som ”lugnande medel” i demensvården berättade Carina om sitt arbete. Hon är arbetsterapeut och har mött människor med demenssjukdomar i över 20 år i dagvård, på gruppboenden och på korttidsboenden:

Det går att använda sig av ”handarbetsterapi” på olika sätt. Till exempel kan man ställa fram en korg med garnnystan i olika färger och strukturer.

Det kan inspirera dem som bor på avdelningen att känna, se, prata om garn och handarbete — minnas hur man spinner, kardar, stickar, virkar, minnas sockor, minnas mormor som stickade, och så vidare, och så vidare.

Det är inte alltid givet att själva stickandet eller virkandet är en optimal aktivitet eftersom förmågan kanske inte finns. Det finns många olika demenssjukdomar, och de ger olika symptom vid olika skeden i sjukdomen, så det går inte att säga om handarbete är en bra eller dålig aktivitet eftersom.

Men när någon i personalen sitter och stickar — det ger definitivt en lugnande effekt och får många som är motoriskt oroliga att stanna upp, känna igen sig och sätta sig i en stund.

Att sitta och plocka med små nystan och tyger i olika färger och strukturer är enligt min erfarenhet en ypperlig aktivitet. På ett boende hade vi en dam som hade grav Alzheimers. Hon hade handarbetat hela sitt liv. Nu kunde hon inte äta själv, men hon fick en egen liten låda med tygbitar och garner, och den stod på bordet framför henne. Hon kunde sitta hur länge som helst och bara ta på dem, vika, plocka i och ur och kommentera struktur, färg och mönster! Billigt blev det, för garn och tyg kom från hennes egen samling — maken tog med det till boendet efter ett samtal med personalen.

Det är alltid lika givande när man hittar något som verkligen blir bra för den boende! Nu har vi en man som har arbetat som tekniker. Vi går igenom min verktygslåda med jämna mellanrum och har långa samtal om vad verktygen ska användas till.
Våga prova!