Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Handarbetsminnen

Trådar bakåt

Celia B Dackenberg har gjort en ny bok! Det är en stor nyhet i stickarnas Sverige. Och nu har jag läst den!

Sagornas stickbok som kom för några år sedan blev ju mycket populär, för att inte säga älskad, och i förordet till den här boken berättar Celia B Dackenberg att hon har tagit fram och omarbetat en del material från sin första bok med barnplagg eftersom den är slutsåld sedan länge och fortfarande efterfrågad.

Celia B Dackenberg. Foto: Göran Segeholm, Norstedts

Celia Dackenberg har varit chefredaktör för tidningen Hemslöjd och visat stickade plagg på utställningar som har rest runt i Sverige. Hon är utbildad på Konstfack men också på sätt och vis av sin mamma som sydde och stickade alla familjens barnkläder, mest för att det ingick i mammauppgifterna på den tiden.

Lånat, sparat, ärvt & nytt gör nog inte anspråk på att vara någon heltäckande svensk stickningshistoria, men den innehåller mycket hantverkshistoria och textilhistoria. Dels har Celia Dackenberg tagit fram stickade plagg ur museers samlingar, och dels har hon letat bland äldre stickbeskrivningar, bland annat i boken Vi syr, vi stickar, vi virkar, som Aktiv Hushållning gav ut 1946 och som blev enormt spridd i Sverige under 1940- och 1950-talen.

Resultatet är en bok full av beskrivningar till barnplagg — och en bok full av vackra bilder och berättelser om människor, samhälle, lösningar, årstider, arbetsuppgifter, material, omtanke och flit.

Klassisk handarbetsbok från 1946.

Den här koftan kommer därifrån. Eller: den finns med där. Jag har haft med den i ett par av mina böcker och kallat den Röda korset-koftan, för den beskrivning jag hade var en kopia av den som spreds i Röda korsets babypaketsgrupper på 1980-talet utan notering om någon upphovsperson. Celia Dackenberg verkar inte heller ha hittat några spår men skriver att den är mer praktisk än 1930-talsmodellerna. Hon har modifierat den lite grann för att få halsringningen och ärmöppningen att stämma bättre med dess övriga mått, och så har hon gjort sin version av den variant där man stickar med två färger — jag har sett liknande flera gånger tidigare.

Det genialiska med den här koftan är att den utnyttjar det faktum att rätstickning är enormt töjbar i höjdled och att man formar den med förkortade varv. Den är stickad helt på vertikalen, och man börjar i den ena framkanten och slutar i den andra. Om det gick att hitta upphovspersonen borde hon eller han få något slags postumt pris! Och om stickning var som musik, så att upphovspersonen fick betalt per färdigstickad kofta, skulle arvingarna bli rika.

Ett annat plagg ur samma bok är vantarna med söm på handens utsida. De kallas för vantar på två stickor, och det är inte riktigt sant: den stora delen stickar man fram och tillbaka, men tummen stickar man på strumpstickor. Celia Dackenberg presenterar den som sitt första stickprojekt och som ett mycket lämpligt nybörjarprojekt. Tummen sparar man till sist, och vid det laget kan nog nybörjaren klara strumpstickorna, skriver hon. Barnets lilla tumme inte ska behöva skavas av någon söm. Men jag, som lärde mig att sticka vantar på två stickor med en beskrivning från en gammal Konsum-bok (jag har min mormors anteckningar kvar på en kopia, och hennes handritade linjal i papperskanten) och använde dem själv, måste säga att jag inte tycker att en tumsöm behöver vara så störande. Jag rekommenderar gärna två stickor hela vägen (och att man stickar tummen färdig så snart man är klar med tumkilen).

En av de allra finaste sakerna med den här vackra boken — ni som har läst Hemslöjd i många år känner säkert igen estetiken — är berättelserna om många av plaggen, och kanske har bandykoftan den finaste berättelsen av alla. Celia Dackenberg råkade se en bild av en lite udda kofta på en webbplats, blev nyfiken och letade upp dess ägare och hans livshistoria. Han kallades Sleven och var en enormt känd idrottspersonlighet för ungefär hundra år sedan — en bandymålvakt som tillverkade egna bollar, uppfann egna träningsmetoder och alltid hade samma kofta och byxor på sig (under hela sin karriär använde han bara tre olika par skridskor). Koftan var en omsydd tröja. Celia Dackenberg har gjort ett slags barnversion av den.

Hennes egna versioner av klassiska modeller, som den tvåfärgade fiskartröjan, finns också med. Vissa av dem har hon byggt om dem lite eller lagt till nya detaljer.

Museibilder dyker upp här och var. De här är starten på ett kapitel om strumpor, och de strumpor som man sedan får chansen att sticka är alldeles vanliga fast med en lite vidare vaddel — de superlagade lapptäcksstrumporna donerades till en museisamling med villkoret att givaren fick vara anonym.

Koftor (den här är också hämtad ur Vi syr, vi stickar, vi virkar och lite modifierad), tröjor, strumpor och vantar utgör det mesta av boken. Några tunikor eller klänningar finns också — en av dem kallas kolt och har hamnat på bokens omslag. Storlekarna sträcker sig från spädbarn (några av koftorna) och upp till tolv år.

En modell som jag har sett stickare efterlysa är mameluckerna som finns i två modeller. Jag tycker att det är så fascinerande att människor vill sticka dem och ha dem på sig, men Maja Karlssons stora succé med en mameluckmodell (Mamelucker 2.0) för ett par år sedan fick mig att förstå att det är så. Nu finns det alltså beskrivning i skolbarnsstorlek också. De är i stort sett helt slätstickade, och jag skulle gissa att man kan härma Majas idé med resårstickade partier men låna garnval, maskantal och allt annat från boken.

Är det något jag saknar i den här boken? Ja, några saker.

Dels reagerar jag på att det inte finns en enda levande fotomodell i boken. Jag förstår att det är ett estetiskt val, och det är en mycket vacker bok, men jag skulle vilja se hur kläderna sitter. Dessutom är barn i stickade kläder ofta enormt fina att titta på.

Dels skulle jag gärna ha velat se mössor, hjälmar eller hättor som matchar åtminstone de minsta koftorna. För alla hjälpstickares skull — det är ju extra roligt att skicka iväg paketen när innehållet är extra fint.

Och dels tyckte jag efter ett tag att det blev väl mycket av att sticka tygbitar som sedan ska sys ihop till plagg. Celia Dackenberg skriver här och där om hur fantastisk stickningen är därför att man kan forma den, och det är ju en stor poäng att man faktiskt inte behöver tänka ut allt som platta bitar där bara kanterna formas. Lite grann av det kan man se i Röda korset-koftan och också i kjoldelen på en klänning där hon arbetar med förkortade varv. Jag skulle gärna ha tagit del av fler riktigt smarta modeller — kanske delvis därför att jag tycker att det är svårt att sy ihop delar.

Jag undrade också om förlagets redaktör inte borde ha lagt mer tid på de berättande texterna. Det är roligt med vindlande tankegångar och associationer, och konceptet med långa presentationer av varje koncept eller modell ger verkligen mer än bara en korrekt beskrivning, men det skulle ha varit en ännu större glädje att läsa om texterna hade varit mer genomarbetade.

Mest är Lånat, sparat, ärvt & nytt ändå en så väldigt vacker bok och en så väldigt vacker hyllning till textilkunnandet i tidigare generationer. Det ska bli spännande att spana efter de olika modellerna i verkligheten framöver, när Celia Dackenbergs läsare har hunnit välja, sticka, montera, fästa trådar och leverera till levande barn runtom i Sverige!

Erikas vantar i Nybro

Av Posted on Inga taggar 1
Bästa reklamen för en vantutställning eller hur? Bild lånad från Kalmar läns hemslöjds webbplats.

Nu i höst visar Erika Nordvall Falck sin utställning med samiska marknadsvantar hos Kalmar läns hemslöjdPukebergs glasbruk i Nybro.

Den här helgen har hon stickkurs där — och jag missar den. Hoppas att någon av er som läser det här är där och kan berätta! Såhär presenteras kursen på Kalmar läns hemslöjds webbplats:

Under två dagar, med 4 veckors mellanrum, får du prova på den traditionsrika stickningen från Jukkasjärviområdet i Norrbotten.

I dag kallar vi området för Kirunaområdet, men när mönstren till dessa vantar började stickas i området var staden Kiruna inte påtänkt. Området kallades ”Jukkasjärvi Lappmark”, ett vidsträckt område längst i nordväst i Sverige.

Huvudkyrkan låg i byn Jukkasjärvi. Via spännande gravfynd från 1600- och 1700-talen kommer vi under två dagar att följa vantmodeller och mönster ända fram till dagens rika tradition. När kyrkan anlades i början av 1600-talet i samband med Sveriges kolonisering av området, valdes en plats där människor redan möttes för handel och umgänge: Det gamla namnet på Jukkasjärvi är Čohkkiras, som betyder ”mötesplats”. Namnet skvallrar om områdets goda kommunikationer och en stark handelstradition. Här förekom stickning tidigt.

Vi kommer att följa Teres Torgrim i spåren, och Du får veta mer om en intressant vantsamlerska och nomadlärarinna under kursens gång.

Med start den 6/10 i den vackra enfärgade Vivungi-vanten med ”diamantmönster” på handloven går vi vidare till Gravvanten, en stilren och lättburen vante i verklig unisex-modell från 1700-talets slut. Vantarna med sin tidlösa design passar lika bra till dagens ytterplagg.

När vi träffas på nytt den 2/11 fokuserar vi på flerfärgsstickade vantar och njuter av en stor färgrikedom.

En del av Kalmar läns hemslöjds satsning är ett vantupprop som liknar det i Landskrona häromåret men som gäller barnvantar. Jag har inte hittat så mycket information om det utöver en läst artikel på Barometerns webbplats … så jag hoppas att det ska gå att få fram något mer och berätta om det snart.

Här är i alla fall affischen så länge!

Conflict Textiles

För några veckor sedan var jag ju i Sysslebäck i Värmland för att intervjua de kvinnor som har arbetat med en stor bonad där de senaste åren.

Det är fantastiska broderier de har gjort — alla är hos textilkonstnären Jennie McMillen i Uppsala nu, hon komponerar bonaden och monterar den, så jag har bara sett bilder än så länge. Här är några av dem:

Några av de broderier som har gjorts av en grupp kvinnor i Sysslebäck under de två senaste åren. Foto: Ann Markström

När jag berättade om projektet i ett annat sammanhang tipsade Jenny (en annan, en som också råkar bo i Uppsala) mig om något som kallas Conflict Textiles. Det är en samling broderier och applikationer som en chilensk kvinna, Roberta Bacic, har ägnat mycket tid och engagemang åt. Bilderna kommer från oroshärdar på olika håll i världen, mest från Chile. Så otroligt spännande — och sorgligt.

Här är en intervju med henne:

Läs mer om Conflict Textiles här!

 

Fina presenter

Av Posted on Inga taggar 0

Såhär fina presenter kan man få.

Just de här fick jag för ett par år sedan, men de dök upp igen häromveckan när jag äntligen bar upp en av flyttlådorna, packade sommaren 2016 när jag flyttade från Stockholm, från källaren. Och fastän själva den flytten var sorglig så blev jag glad att se dem igen!

Det är en av mina bästa vänner som har lagt ganska många timmar på att sticka ett par alldeles lagom stora sockor i ett blåmelerat ullgarn åt mig. De sitter perfekt och är otroligt sköna och varma. Hon postade dem från ett annat land tillsammans med min favoritchoklad, ett fint kort och — om jag minns rätt — ett vackert ljus.

Ett par egenhändigt köpta maskinstickade strumpor hade nog också kunnat värma upp mina fötter, men de här värmer mitt hjärta dessutom, och de får mig att tänka på mycket som är fint och bra. Den effekten får man aldrig underskatta.

Att sticka på offentliga platser

Av Posted on Inga taggar 2

Det är ju så att jag inte brukar använda bilder av mig själv här på bloggen … men så skickade Giorgio från Italien den här häromdagen, och jag har tänkt ett tag att jag ville berätta ett par saker om att sticka på offentliga platser, och då passar den ju nästan för bra!

Giorgio sjöng i en stor kör som jag och fem andra dirigenter träffade under mellandagarna och nyårshelgen i Basel och Schweiz. Det var sångare från hela världen — mest från Europa, men också från till exempel Korea och Japan, och en av dirigenterna är egyptier. Efter ett par dagar delade vi upp oss, och en av grupperna hamnade tillsammans med mig och en dirigent till i Münster, Basels domkyrka. Där hade vi hand om musiken under fyra kvällsgudstjänster och tre middagsböner (jag var bara med på en av middagsbönerna, för jag blev skickad till en annan kyrka också).

Vi hade ganska mycket väntetid innan bönerna började, och det var då som Giorgio tog den här bilden av mig. Jag sitter och stickar en liten kofta i Järbos garn Alpacka Solo.

När Giorgio skickade bilden skrev han att han tyckte att den såg ut som en renässansmålning. Det kanske den gör?

Hursomhelst, här är tre av mina senaste oväntade stickmöten:

På en buss i Malmö sätter sig en kvinna från gamla Jugoslavien bredvid mig. Hon tyckte om att sticka förr, men det blir inte av längre. Det var ungefär när hon kom till Sverige under den stora arbetskraftsinvandringen på 1960-talet. Hennes man fick arbete på Kockums. Själv arbetade hon på olika restauranger. Hon är mycket bekymrad över hur Malmö har förändrats sedan dess.

På tunnelbanan i London tittar en kvinna på min stickning och börjar prata om att hon stickade mycket för 20 år sedan men har glömt alltihop. Hon låter lite sorgsen.

På en buss i Malmö (precis efter att kvinnan från Balkan har klivit av, lustigt nog) kommer en kvinna med dansk brytning och frågar vad jag stickar. Hon visar sin egen sicksackstickade tröja och berättar att hon har stickat sicksackmönster sedan hon lärde sig det som sjuåring och att hon använder det till allt. Till den här tröjan har hon också stickat mössa och halsduk som ligger hemma den här dagen. Sedan berättar hon om hur hon arbetade som ett slags flygledarassistent på Kastrup när hon var ung — hennes uppgift var att lyssna på samtalen mellan piloter och flygledare och bryta in om de missade något. Det var mycket nattarbete, så hon hade med sig stickningen i tornet för att hålla sig vaken mellan planen. Manliga kolleger somnade. En gång insåg hon att ingen svarade en anropande pilot, och hon lyckades inte få flygledaren att reagera, så hon fick själv koppla in sig i samtalet och landa planet. Sin svenske man träffade hon när han kom för att lära sig hur de arbetade på Kastrup — han var flygledare i Sverige. När hon kom hit tyckte han inte att hon skulle arbeta mer. Men hon hade försökt lära sina barnbarn att sticka.

(Hon berättade mycket, mycket mer, men jag ska inte föra allt vidare.)

Det har hänt ganska många sådana här saker tidigare också — här skrev jag för några år sedan om en taxichaufför på Stockholms Centralstation.

Om det är någon som har funderat på hur det skulle vara att ta fram stickningen på en offentlig plats: jamen prova! Ta med en enkel som det går att prata till ifall det skulle behövas!

Hantverksskicklighet

I lördags var jag på utflykt med min morbror Gösta.

Han och min mamma och deras två bröder kom till Fröderyd i Småland med sina föräldrar på 1950-talet. De flyttade in i prästgården — och fick samtidigt ansvaret för ett museum som ligger på samma tomt!

Prästgården är pastorsexpedition nu, men en granne öppnade museet för oss, och det var hursomhelst det vi ville se.

Skedar i rad på köksbordet. Från när vet jag inte. Någon annan som vet vid ungefär vilken tid horn bearbetades på det här sättet?

Det här ser inte riktigt ut som de spinnrockar min farmor räddade för 40–50 år sedan.

Vad säger ni?

Men till det spretiga till vänster fanns det en lapp — det är ett julträd, och på piggarna spetsar man med fördel röda äpplen.

Två virkade plagg låg också framme.

Sandellgården heter museet. Två av rummen är inredda med föremål från familjen Sandell. Det var Lina Sandells pappa och senare hennes svåger som var präster i Fröderyd och anledningen till att hon bodde där och gjorde platsen känd i stora delar av världen.

På en vägg hängde bilder från när museet invigdes på 1950-talet. Arrangörerna hade räknat med 500 gäster första dagen. Det kom 10 000 …

Gösta berättade att det kunde hända att han och familjen steg upp på morgonen och upptäckte att fyra bussar stod utanför grinden — då var det bara att lämna alla andra planer därhän och sätta igång med att guida. Vilka tider!