Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Handarbetsminnen

Dagnys händers verk

Av Posted on Inga taggar 0

Den här julkrubban, med en krukskärva från Rom som grotta och en kamel som högsta figur (hon är nog fyra centimeter), fick jag när jag var kanske tolv eller tretton av konstnären Dagny Larsson som bodde på en gård utanför Trelleborg.

Dagny målade mest, stora oljemålningar är det jag vet om, men av någon anledning hade hon gjort den här krubban i keramik, och jag fick den.

Hennes syster Martha var korrespondent i Rom, och när de blev pensionärer bodde de tillsammans på gården. De lät mig ärva ärtiga kläder från Benetton och danska märken som jag aldrig hade hört talas om, skickade julklappspengar till min mamma varje år och gav mig Glaspärlespelet i present. Dagny lät mig välja två stora oljemålningar ur en bunt med ouppspända. Och ett år efter att Martha dog visade det sig att hon hade testamenterat en del pengar till mig — utan dem hade jag aldrig kunnat köpa min fiol.

Det är massor som jag borde ha frågat om men inte kom på i tid. Till exempel vad det blå fåret har för roll.

Jag ställer upp hela krubban lite för tidigt och tänker på Dagny och Martha!

Bidra till folkminnen

Här är ett roligt projekt: Institutet för språk och folkminnen vill fråga ut oss (svenska folket) om stickning!

Bild: Institutet för språk och folkminnen

Såhär presenterar institutet satsningen:

Med den här webbfrågelistan vill vi samla in kunskap och minnen om alla former av stickande. Har du några speciella minnen kopplade till stickning? Kanske stickar du själv? Hur ser du på stickning?

Frågorna i frågelistorna som länkas nedan är avsedda som hjälpmedel och inspiration. Du behöver inte svara på alla frågor, och du får gärna skriva även om sådant vi inte frågar efter. Det går alldeles utmärkt att enbart berätta fritt om stickande och stickat.

Om du har foton eller andra bilder kopplat till det du berättar om stickning och stickat får du gärna dela med dig av dem. Ange i så fall fotograf och ifall Isof och andra som använder samlingarna får använda bilderna, till exempel för publicering.

Svaren på frågorna arkiveras för framtida och samtida forskning vid Isof. Materialet kommer även användas av Sofie Mortensen i samband med ett examensarbete i Kulturarvsstudier vid Göteborgs universitet.

Jag kan inte låta bli att hoppas att många som hjälpstickare svarar, så att sådana berättelser och bilder hamnar i arkivet och blir tillgängliga för framtidens forskare. Att människor bryr sig om varandra och bryr sig om människor långt bort, medmänniskor som de sannolikt aldrig kommer att träffa, borde också vara en av bilderna av Sverige 2020, trots att så mycket signalerar egoism, revir och misstänksamhet. Allt det finns, men i stickvärlden är det mest på helt andra sätt, eller hur?

Här finns alltså inbjudan och formuläret.

Trådar bakåt

Celia B Dackenberg har gjort en ny bok! Det är en stor nyhet i stickarnas Sverige. Och nu har jag läst den!

Sagornas stickbok som kom för några år sedan blev ju mycket populär, för att inte säga älskad, och i förordet till den här boken berättar Celia B Dackenberg att hon har tagit fram och omarbetat en del material från sin första bok med barnplagg eftersom den är slutsåld sedan länge och fortfarande efterfrågad.

Celia B Dackenberg. Foto: Göran Segeholm, Norstedts

Celia Dackenberg har varit chefredaktör för tidningen Hemslöjd och visat stickade plagg på utställningar som har rest runt i Sverige. Hon är utbildad på Konstfack men också på sätt och vis av sin mamma som sydde och stickade alla familjens barnkläder, mest för att det ingick i mammauppgifterna på den tiden.

Lånat, sparat, ärvt & nytt gör nog inte anspråk på att vara någon heltäckande svensk stickningshistoria, men den innehåller mycket hantverkshistoria och textilhistoria. Dels har Celia Dackenberg tagit fram stickade plagg ur museers samlingar, och dels har hon letat bland äldre stickbeskrivningar, bland annat i boken Vi syr, vi stickar, vi virkar, som Aktiv Hushållning gav ut 1946 och som blev enormt spridd i Sverige under 1940- och 1950-talen.

Resultatet är en bok full av beskrivningar till barnplagg — och en bok full av vackra bilder och berättelser om människor, samhälle, lösningar, årstider, arbetsuppgifter, material, omtanke och flit.

Klassisk handarbetsbok från 1946.

Den här koftan kommer därifrån. Eller: den finns med där. Jag har haft med den i ett par av mina böcker och kallat den Röda korset-koftan, för den beskrivning jag hade var en kopia av den som spreds i Röda korsets babypaketsgrupper på 1980-talet utan notering om någon upphovsperson. Celia Dackenberg verkar inte heller ha hittat några spår men skriver att den är mer praktisk än 1930-talsmodellerna. Hon har modifierat den lite grann för att få halsringningen och ärmöppningen att stämma bättre med dess övriga mått, och så har hon gjort sin version av den variant där man stickar med två färger — jag har sett liknande flera gånger tidigare.

Det genialiska med den här koftan är att den utnyttjar det faktum att rätstickning är enormt töjbar i höjdled och att man formar den med förkortade varv. Den är stickad helt på vertikalen, och man börjar i den ena framkanten och slutar i den andra. Om det gick att hitta upphovspersonen borde hon eller han få något slags postumt pris! Och om stickning var som musik, så att upphovspersonen fick betalt per färdigstickad kofta, skulle arvingarna bli rika.

Ett annat plagg ur samma bok är vantarna med söm på handens utsida. De kallas för vantar på två stickor, och det är inte riktigt sant: den stora delen stickar man fram och tillbaka, men tummen stickar man på strumpstickor. Celia Dackenberg presenterar den som sitt första stickprojekt och som ett mycket lämpligt nybörjarprojekt. Tummen sparar man till sist, och vid det laget kan nog nybörjaren klara strumpstickorna, skriver hon. Barnets lilla tumme inte ska behöva skavas av någon söm. Men jag, som lärde mig att sticka vantar på två stickor med en beskrivning från en gammal Konsum-bok (jag har min mormors anteckningar kvar på en kopia, och hennes handritade linjal i papperskanten) och använde dem själv, måste säga att jag inte tycker att en tumsöm behöver vara så störande. Jag rekommenderar gärna två stickor hela vägen (och att man stickar tummen färdig så snart man är klar med tumkilen).

En av de allra finaste sakerna med den här vackra boken — ni som har läst Hemslöjd i många år känner säkert igen estetiken — är berättelserna om många av plaggen, och kanske har bandykoftan den finaste berättelsen av alla. Celia Dackenberg råkade se en bild av en lite udda kofta på en webbplats, blev nyfiken och letade upp dess ägare och hans livshistoria. Han kallades Sleven och var en enormt känd idrottspersonlighet för ungefär hundra år sedan — en bandymålvakt som tillverkade egna bollar, uppfann egna träningsmetoder och alltid hade samma kofta och byxor på sig (under hela sin karriär använde han bara tre olika par skridskor). Koftan var en omsydd tröja. Celia Dackenberg har gjort ett slags barnversion av den.

Hennes egna versioner av klassiska modeller, som den tvåfärgade fiskartröjan, finns också med. Vissa av dem har hon byggt om dem lite eller lagt till nya detaljer.

Museibilder dyker upp här och var. De här är starten på ett kapitel om strumpor, och de strumpor som man sedan får chansen att sticka är alldeles vanliga fast med en lite vidare vaddel — de superlagade lapptäcksstrumporna donerades till en museisamling med villkoret att givaren fick vara anonym.

Koftor (den här är också hämtad ur Vi syr, vi stickar, vi virkar och lite modifierad), tröjor, strumpor och vantar utgör det mesta av boken. Några tunikor eller klänningar finns också — en av dem kallas kolt och har hamnat på bokens omslag. Storlekarna sträcker sig från spädbarn (några av koftorna) och upp till tolv år.

En modell som jag har sett stickare efterlysa är mameluckerna som finns i två modeller. Jag tycker att det är så fascinerande att människor vill sticka dem och ha dem på sig, men Maja Karlssons stora succé med en mameluckmodell (Mamelucker 2.0) för ett par år sedan fick mig att förstå att det är så. Nu finns det alltså beskrivning i skolbarnsstorlek också. De är i stort sett helt slätstickade, och jag skulle gissa att man kan härma Majas idé med resårstickade partier men låna garnval, maskantal och allt annat från boken.

Är det något jag saknar i den här boken? Ja, några saker.

Dels reagerar jag på att det inte finns en enda levande fotomodell i boken. Jag förstår att det är ett estetiskt val, och det är en mycket vacker bok, men jag skulle vilja se hur kläderna sitter. Dessutom är barn i stickade kläder ofta enormt fina att titta på.

Dels skulle jag gärna ha velat se mössor, hjälmar eller hättor som matchar åtminstone de minsta koftorna. För alla hjälpstickares skull — det är ju extra roligt att skicka iväg paketen när innehållet är extra fint.

Och dels tyckte jag efter ett tag att det blev väl mycket av att sticka tygbitar som sedan ska sys ihop till plagg. Celia Dackenberg skriver här och där om hur fantastisk stickningen är därför att man kan forma den, och det är ju en stor poäng att man faktiskt inte behöver tänka ut allt som platta bitar där bara kanterna formas. Lite grann av det kan man se i Röda korset-koftan och också i kjoldelen på en klänning där hon arbetar med förkortade varv. Jag skulle gärna ha tagit del av fler riktigt smarta modeller — kanske delvis därför att jag tycker att det är svårt att sy ihop delar.

Jag undrade också om förlagets redaktör inte borde ha lagt mer tid på de berättande texterna. Det är roligt med vindlande tankegångar och associationer, och konceptet med långa presentationer av varje koncept eller modell ger verkligen mer än bara en korrekt beskrivning, men det skulle ha varit en ännu större glädje att läsa om texterna hade varit mer genomarbetade.

Mest är Lånat, sparat, ärvt & nytt ändå en så väldigt vacker bok och en så väldigt vacker hyllning till textilkunnandet i tidigare generationer. Det ska bli spännande att spana efter de olika modellerna i verkligheten framöver, när Celia Dackenbergs läsare har hunnit välja, sticka, montera, fästa trådar och leverera till levande barn runtom i Sverige!

Erikas vantar i Nybro

Av Posted on Inga taggar 1
Bästa reklamen för en vantutställning eller hur? Bild lånad från Kalmar läns hemslöjds webbplats.

Nu i höst visar Erika Nordvall Falck sin utställning med samiska marknadsvantar hos Kalmar läns hemslöjdPukebergs glasbruk i Nybro.

Den här helgen har hon stickkurs där — och jag missar den. Hoppas att någon av er som läser det här är där och kan berätta! Såhär presenteras kursen på Kalmar läns hemslöjds webbplats:

Under två dagar, med 4 veckors mellanrum, får du prova på den traditionsrika stickningen från Jukkasjärviområdet i Norrbotten.

I dag kallar vi området för Kirunaområdet, men när mönstren till dessa vantar började stickas i området var staden Kiruna inte påtänkt. Området kallades ”Jukkasjärvi Lappmark”, ett vidsträckt område längst i nordväst i Sverige.

Huvudkyrkan låg i byn Jukkasjärvi. Via spännande gravfynd från 1600- och 1700-talen kommer vi under två dagar att följa vantmodeller och mönster ända fram till dagens rika tradition. När kyrkan anlades i början av 1600-talet i samband med Sveriges kolonisering av området, valdes en plats där människor redan möttes för handel och umgänge: Det gamla namnet på Jukkasjärvi är Čohkkiras, som betyder ”mötesplats”. Namnet skvallrar om områdets goda kommunikationer och en stark handelstradition. Här förekom stickning tidigt.

Vi kommer att följa Teres Torgrim i spåren, och Du får veta mer om en intressant vantsamlerska och nomadlärarinna under kursens gång.

Med start den 6/10 i den vackra enfärgade Vivungi-vanten med ”diamantmönster” på handloven går vi vidare till Gravvanten, en stilren och lättburen vante i verklig unisex-modell från 1700-talets slut. Vantarna med sin tidlösa design passar lika bra till dagens ytterplagg.

När vi träffas på nytt den 2/11 fokuserar vi på flerfärgsstickade vantar och njuter av en stor färgrikedom.

En del av Kalmar läns hemslöjds satsning är ett vantupprop som liknar det i Landskrona häromåret men som gäller barnvantar. Jag har inte hittat så mycket information om det utöver en läst artikel på Barometerns webbplats … så jag hoppas att det ska gå att få fram något mer och berätta om det snart.

Här är i alla fall affischen så länge!

Conflict Textiles

För några veckor sedan var jag ju i Sysslebäck i Värmland för att intervjua de kvinnor som har arbetat med en stor bonad där de senaste åren.

Det är fantastiska broderier de har gjort — alla är hos textilkonstnären Jennie McMillen i Uppsala nu, hon komponerar bonaden och monterar den, så jag har bara sett bilder än så länge. Här är några av dem:

Några av de broderier som har gjorts av en grupp kvinnor i Sysslebäck under de två senaste åren. Foto: Ann Markström

När jag berättade om projektet i ett annat sammanhang tipsade Jenny (en annan, en som också råkar bo i Uppsala) mig om något som kallas Conflict Textiles. Det är en samling broderier och applikationer som en chilensk kvinna, Roberta Bacic, har ägnat mycket tid och engagemang åt. Bilderna kommer från oroshärdar på olika håll i världen, mest från Chile. Så otroligt spännande — och sorgligt.

Här är en intervju med henne:

Läs mer om Conflict Textiles här!

 

Fina presenter

Av Posted on Inga taggar 0

Såhär fina presenter kan man få.

Just de här fick jag för ett par år sedan, men de dök upp igen häromveckan när jag äntligen bar upp en av flyttlådorna, packade sommaren 2016 när jag flyttade från Stockholm, från källaren. Och fastän själva den flytten var sorglig så blev jag glad att se dem igen!

Det är en av mina bästa vänner som har lagt ganska många timmar på att sticka ett par alldeles lagom stora sockor i ett blåmelerat ullgarn åt mig. De sitter perfekt och är otroligt sköna och varma. Hon postade dem från ett annat land tillsammans med min favoritchoklad, ett fint kort och — om jag minns rätt — ett vackert ljus.

Ett par egenhändigt köpta maskinstickade strumpor hade nog också kunnat värma upp mina fötter, men de här värmer mitt hjärta dessutom, och de får mig att tänka på mycket som är fint och bra. Den effekten får man aldrig underskatta.