Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Tre vinner Erika Knights bok

Av Posted on Inga taggar 0

Nu har en slumpmaskin fått dra tre vinnare som får varsitt exemplar av Erika Knights bok Sticka stilrent och rustikt. Det är tur att jag inte försöker vara jury och välja de bästa svaren, för det kommer så mycket som är fint och bra och inspirerande!

Första vinnaren är Kikkan som har svarat på den andra frågan:

Mitt bästa göra-klart-recept, när det oftast glimrar mer att börja på nya roliga handarbetsprojekt, är att köra varannan. ”När jag har stickat klart de här vantparet får jag börja virka bläckfisken i det där nyinköpta självrandande garnet”, eller vad det nu kan vara som drar i min uppmärksamhet. För mig kan det också bli en hög nästan klara saker, till exempel hjälmmössor som behöver sys ihop, sättas snodd i och garnändar fästas. Jag har märkt att jag har mycket lättare att få det gjort om jag har det med i väskan när jag åker buss eller tåg, kort eller långt. På bussen till jobbet kan det sista på flera mössor hinnas med eftersom jag tycker att det blir roligare med ”något i händerna”.

Andra vinnaren är Therese som berättar om inspiration:

Jag blir inspirerad av gammalt hantverk, stickade och virkade alster. Framför allt genom äldre släktingars arbete: sängöverkast, små koftor och så vidare. Men jag botaniserar ofta på loppisar och letar efter grytlappar, handdukar med mera.

Och den tredje blev Berit som också berättar om inspiration:

Vackra garner eller mina barnbarns behov inspirerar mig!

Skicka era adresser, så får ni ett paket var inom kort!

Ytterligare några svar som gjorde mig glad kommer här (och jag väljer lite på måfå — alla var ju så bra).

Sofia:

Jag väljer att svara på den första frågan då den är enkel eftersom så mycket inspirerar mig som stickare. 😊 Jag blir nämligen inspirerad av det mesta jag ser och upplever, till exempel att jag ser en väldigt snygg kofta på en kollega eller vän. Då börjar jag automatiskt att tänka på hur motsvarande modell skulle te sig i just det där specifika garnet eller om jag skulle lägga till några fältdetaljer på sidorna på koftan och så vidare. Även naturen och årstiderna inspirerar mig mycket, både genom att de i sig inspirerar till stickning (när det är vinter och kallt inspireras jag att sticka kratiga och varma plagg, medan nu, när sommaren äntligen börjar komma, så letar jag efter garn och mönster som passat för att sticka en luftig sommartopp) och genom att de presenterar olika färgkombinationer som jag ibland väver in när jag väljer färgsättning och garn till nya stickprojekt. Också filmer är en stor inspirationskälla för mig — jag har stickat flera plagg som påminner om Hungerspelen-hjältinnan Katniss kläder eftersom jag tycker att hon har en så cool stil. Slutligen kan jag ägna timmar åt att bara bläddra igenom projekt och beskrivningar på Ravelry utan att egentligen leta efter något särskilt, utan bara vilja ”känna mig inspirerad”. Din blogg är självfallet också en stor inspirationskälla för mig!

Björn:

Som man och stickare så står man ut i mängden. Jag vänjer mig aldrig. Som om man är någon alien. Min mormor inspirerade mig när jag var yngre. Men nu är det bara mina egna idéer som gäller.

Kajsa:

För mig är stickning både oberoende och gemenskap. Att kunna tillverka till exempel ett värmande plagg till mig själv eller andra, att inte behöva köpa allting utan leva i alla fall lite grann i det fina ”kan själv”! Samtidigt är det en källa till gemenskap, inte minst kvinnnogemenskap över generationerna! När min mormor låg för döden samlades jag, min syster, min mamma och mina mostrar och vi gjorde det vi alltid gjort med mormor, stickade och drack kaffe. Oberoende och gemenskap i samma andetag.

Lena:

Vad inspirerar mig som stickare? Just nu fina yllegarner i fina färger som kan kombineras till fina små babyplagg att skänka till välgörenhet, stickade efter finurliga beskrivningar med bara två trådar att fästa!

Eva:

Vad som inspirerar mig är glädjen och stoltheten man känner när man har gjort något med sina egna händer och när man sedan får överraska någon med objektet som gåva eller bära det själv. Att använda bra material och veta att sakerna kan användas länge är också en inspirationskälla till att bära handarbetstraditionen vidare.

Tack alla ni som svarade!

Ett dockhus som hjälper barn att berätta

Cilla Stjernberg lärde jag känna pyttelitegrann på min förrförra arbetsplats. Också hon har bytt arbete, och det som hon arbetar med nu är något som många av oss skulle kunna hjälpa till med, så jag frågade om hon ville berätta lite i en intervju. Här kommer den. Tusen tack, Cilla!

***

Cilla Stjernberg, samordnare på Fridlyst i Huddinge kommun. Foto: privat

Hej Cilla! Du arbetar med något som heter Fridlyst — vad brukar du säga när du ska berätta för någon om ditt arbete?

Fridlyst erbjuder stödgrupper och stödsamtal för barn, ungdomar och föräldrar i familjer med skilsmässor och separationer, beroende, psykisk ohälsa eller sjukdom och i vissa fall våld.

Vilka är barnen som kommer till Fridlyst?

Till oss kommer 7-20-åringar med och utan sina föräldrar.

I vilken roll möter du dem? Vad har du för kolleger?

I min roll som samordnare för stödgruppsverksamheten Fridlyst möter jag barn, ungdomar och familjer i rekryteringen till grupperna, som gruppledare och i enskilda samtal.

Jag arbetar tillsammans med min kollega Ulf Zetterman, som är kurator, och vi har också samtal tillsammans med barn, ungdomar och föräldrar.

Cillas närmaste kollega, Ulf Zetterman. Foto: privat

Ulf och jag tillhör Enheten för förebyggande och uppsökande arbete 0–20 år på Social- och äldreomsorgsförvaltningen i Huddinge kommun. På Fridlyst har vi ett stort team med ledare från bland annat familjerätten, kuratorer på Huddinge sjukhus, öppenpsykiatrin Botkyrka, psykosmottagningen, diakoner, mobila ungdomsteamet, socialsekreterare, familjebehandlare med flera.

Vilket område täcker ni?

Huddinge, och i vissa grupper samarbetar vi med andra kommuner som till exempel Botkyrka samt andra delar av Stockholm när föräldrarna till exempel är inskrivna på Huddinge sjukhus.

Ni har ett hjälpmedel i arbetet, och det ser ut som ett dockskåp. Vad är det som är speciellt med det dockskåpet?

Vi har två! Dockskåpen betyder mycket för de barn som berättar och förklarar för oss vad som hänt hemma. Det kan till exempel vara att visa oss vad som händer när mamma eller pappa är påverkad, exakt vad som hände när det förekommit våld, psykisk ohälsa med mera.

Ett av de två dockskåpen, här omöblerat. Foto: Fridlyst

Vad ska dockskåpet ha för inredning och invånare för att det ska fungera på det sätt som behövs?

Eftersom alla familjer och alla hem ser olika ut så behöver vi så många olika dockor som möjligt, möbler, lampor, badkar, utrustning till köket, mattor, husdjur och allt som kan finnas i ett hem.

Alla detaljer är viktiga. Ett barn kan till exempel vilja visa oss att ”då kastade pappa tallriken i väggen och sedan gick han in i vardagsrummet och slog sönder TV:n. Då blev katten jätterädd och hoppade upp på bokhyllan. Jag gömde mig i garderoben. När han började slå mamma så kröp min lillebror in under sängen och ringde polisen. Efter ett tag kom polisbilen och mormor hämtade oss när mamma pratade med polisen”.

För att barnet ska kunna bearbeta vad det varit med om spelar små detaljer stor roll — som att till exempel kunna visa oss hur tallriken flög i väggen, var katten gömde sig och så vidare — och då behövs till exempel tallrikar, husdjur, soffa, en docka som är mormor, polisbil och så vidare.

Samtalsrum med ett av dockskåpen. Foto: Fridlyst

Vad är det man kan hjälpa er med just nu?

Vi blir jätteglada om någon vill skänka saker till oss som vi kan ha i vårt dockskåp för att barnen lättare ska kunna berätta. Vi tar tacksamt emot precis allt!

Om man arbetar i någon liknande verksamhet och vill veta mer om arbetet med dockskåpet, vem kan man fråga?

Alla är hjärtligt välkomna att höra av sig till mig på cecilia.stjernberg[snabel-a]huddinge.se!

Vart kan man skicka bidrag till dockskåpet?

Till:

Fridlyst
Cilla Stjernberg
Uppsökande förebyggande enheten 0–20
Social- och äldreomsorgsförvaltningen
Huddinge kommun
141 85 Huddinge

Vad kan vi som inte arbetar som du göra för att stötta barn som far illa?

Var uppmärksamma på hur barn egentligen mår och har det hemma. Våga fråga en extra gång och lyssna noggrant.

Prata med föräldrarna.

Berätta att det finns hjälp att få.

Om någon förnekar att de har problem så säg att en föräldragrupp är bra för alla oavsett om man har problem eller inte.

Att utvecklas och växa vidare i sitt föräldraskap är något som jag önskar att alla skulle ta sig tid till.

Ett sista tips när det gäller hur vi alla kan stötta barn som far illa är att det är bättre att ta kontakt med socialtjänsten en gång för mycket än en gång för lite och fråga vad det finns för hjälp att få.

Det vi vill förmedla på Fridlyst är: Du är inte ensam! Det finns hjälp att få och det finns hopp!

***

Tack igen Cilla! Och här kommer några extra hejarop till dig och alla dina Fridlyst-kolleger!

Tävling: Vinn Erika Knights bok Sticka stilrent och rustikt

Nu tycker jag att det är dags för en stickbokstävling igen!

Tre exemplar av Erika Knights bok Sticka stilrent och rustikt köpte jag i bokreabutiken vid Triangeln här i Malmö för några månader sedan.

Det här är alltså en helt osponsrad tävling (om man inte tycker att jag kan sponsra min egen blogg), och man kan kanske tycka att om böckerna var så billiga kan väl var och en handla själv, men alla bor ju inte i Malmö, och alla hann kanske inte upptäcka den här boken medan den fanns hos de stora bokhandlarna. Så jag köpte tre, och nu går det att vinna dem!

Ni som känner till Erika Knight vet ungefär vad ni kan vänta er — inga grälla färger, inga vilda mönster, inga äventyrliga färgkombinationer, inga fotomodeller som riskerar att vilseleda en.

Här finns beskrivning till pläd, anteckningsboksfodral, kudde, kasse, fodral till värmeflaska och annat som inte är kläder.

Här finns också torgvantar, tvåstickesockor och sockor på strumpstickor.

Och så en ganska rejäl stickskola med tecknade bilder — pedagogiskt och påkostat!

Tävlingsfrågan den här gången:

Vad inspirerar dig som stickare?

Eller, om du vill svara på något mer praktiskt:

Vad är ditt bästa tips till den som har svårt för att bli klar med sina stickprojekt?

***

Skriv ditt svar i kommentarfältet här på bloggen eller, om du inte har Facebook-konto eller inte vill synas så tydligt här, skicka det till annabraw[snabel-a]gmail.com med ”Erika Knight-tävling” på ämnesraden.

På torsdag kväll får en slumpmaskin dra tre vinnare!

***

Och den fina trasmattan? Den inviger jag idag. Min kära före-detta-kollega Åsa hade en för mycket när hon och hennes man hade sålt sin sommarstuga i Dalarna. Nu ligger den på mitt golv i Malmö, nytvättad (av Åsa) och hemfraktad på nattåget, och ser så rejäl och handgjord ut. Fantastiskt eller hur?

Välkomna till hjälpstickningshelg på Bödagården!

Av Posted on Inga taggar 1

Den 1:a–3:e september är alla hjälpstickarvänner mycket, mycket välkomna till BödagårdenÖland!

Där har vi en sensommarhelg med hjälpstickning på längden och tvären (och kanske på andra håll också) — jag har lovat att berätta några glimtar ur hjälpstickningens historia, och så har vi flera pass där vi går igenom olika grundmodeller och varianter. Lite beroende på vädret slår vi oss ner på olika ställen, och ingen kommer att titta snett på oss för att vi bär med oss garn överallt och stickar samtidigt som vi lyssnar och pratar!

Jag ska berätta om olika insamlingar som man kan hjälpa till med också, och jag tror att det blir ett maffigt restgarnsbord och plats för utställning så att alla kan visa det som de är mest nöjda med eller skulle vilja att andra hjälper till med.

Här finns lite mer information.

Välkomna, välkomna, alla!

Från Åhus till Burma och lite till

När jag var i Hongkong för ett par år sedan träffade jag en teologidoktorand, Seng Ja, som satte mig på ett lite udda spår. En svensk missionär i Burma för länge sedan, vem kan det ha varit?

Efter ett tag lyckades jag hitta honom — och oj vilken historia det var. Jag skrev en artikel som en redaktör tackade ja till. Sedan blev den tydligen liggande. För ett par veckor sedan publicerades den, men i ett slags omarbetad version, så nu kommer originalet här!

***

Seng Ja och Zaw Rat. Foto: Ingrid Meyrick

– Får jag säga hej? Jag vill hälsa på svenskar, säger den unga kvinnan som väntar vid kyrkporten efter morgonbönen.

Att hon har kommit från Myanmar till Hongkong för att läsa teologi beror på att en svensk missionär kom till Kachin-folket för mer än 125 år sedan.

Tao Fong Shan och det lutherska seminariet är grannar på berget ovanför Sha-tin.

När den skandinaviska buddhistmissionen började bygga här för ungefär hundra år sedan fick materialet bäras upp på slingriga vägar – det mesta av kvinnor ur en etnisk grupp som var känd som just bärarkvinnornas folk.

När det teologiska seminariet byggdes på 1990-talet var transportförutsättningarna lite annorlunda, men berget hade fortfarande sin form, så mellan Tao Fong Shan och seminariet är det en trappa med över 100 steg.

Tao Fong Shans morgonbön äger rum i lotuskapellet och består av växelläsningar och sånger från Taizé. Efter den kan man gå direkt uppför trapporna till seminariets kyrka och vara med på en morgonbön som simultantolkas i hörlurar och innehåller sånger ur väckelsetraditionen.

Hongkongs utsatta läge har fått en del uppmärksamhet i Sverige under de senaste åren, och den långa tiden som inte-riktigt-Kina gör sig påmind på alla möjliga vis, inte minst i stadsvimlet där stora delar av Asien finns representerat.

Uppe på berget är det lika blandat, fast av helt andra skäl. Tao Fong Shans arbete med religionsdialog har samlat människor från Norden, engelskspråkiga länder och stora delar av Kina i många år, och nu har det lutherska seminariet pastorsutbildning och andra teologiska utbildningar för studenter från en lång rad länder.

Så kommer det sig att Seng Ja står kvar vid kyrkporten när de flesta andra har skyndat iväg till biblioteket och till olika lektioner.

– Får jag säga hej? Jag vill hälsa på svenskar, säger hon. Jag tillhör Kachin-folket i Myanmar. Det var en svensk missionär som kom till oss. Ola Hanson hette han.

Seng Ja och hennes man Zaw Rat har blivit skickade till Hongkong och seminariet av den kyrka som Ola Hanson grundade tillsammans med deras förfäder.

– Vi ska vara här i fyra år, berättar hon. Alltid när jag hör att det är svenskar på besök här försöker jag leta upp dem.

Ola Hanson och hans fru (ledsen att jag inte har något namn på henne — kanske kan jag återkomma om det).

Ola Hanson visar sig vara skåning och svenskamerikan – han föddes i Åhus 1864 och kom till USA som tonåring. Först hamnade han i Oakland i Nebraska, så flyttade han till St. Paul i Minnesota för att studera vid det svenska baptistseminariet där, och det år när han fyllde 26 var han klar med sina studier vid Madison Theological Seminary i Hamilton i delstaten New York.

Det var då som det stora äventyret började.

I Myanmar, också känt som Burma, hade American Baptist Missionary Union placerat sin missionär William Henry Roberts. Han arbetade i staden Bhamo och var inriktad på att nå Kachin-folket eller Jinghpaw-folket, en av de etniska grupper som befolkar landets nordligaste delstat, Kachin. Ola blev hans medarbetare. Ett par år efter Ola anlände kollegan George J. Geis, som började arbeta i delstatens huvudstad, Myitkyina.

Kachin-språket blev Ola Hansons första stora utmaning – han och hans medarbetare började skriva det med västerländska skrivtecken. De producerade en grammatik och ett kachinskt-engelskt lexikon innan de satte igång med sin huvuduppgift: att översätta Bibeln.

Efter 20 år i Myamnar flyttade Ola Hanson till Namkham i Hsenwi-distriktet och fortsatte att arbeta där. Samtidigt som han fortsatte med allt som missionärsuppdraget innebar skrev han två böcker på engelska om det han såg: The Kachins, Their Customs and Traditions kom ut i USA 1913 och finns fortfarande att köpa. Nio år senare var Missionary Pioneers among the Kachins färdig.

I inte mindre än 28 år levde Ola Hanson – och, får man förmoda, hans fru som syns på bild tillsammans med honom och finns med på ett monument i Oakland i Nebraska under namnet Mrs. Ola Hanson – tillsammans med Kachin-folket. Det var amerikanska baptister som bekostade deras arbete, men Ola måtte ha nämnt Sverige då och då eftersom Seng Ja ”minns” honom som svensk.

Och det var till svenskbygderna i Minnesota han begav sig när hans tjänstgöring var till ända.

Om ett par år ska Seng Ja och Zaw Rat fortsätta hans arbete.

***

Fotnot: Myanmar är ett namn som har införts av militärregimen. Oppositionen använder namnet Burma. Sedan jag skrev artikeln har Seng Ja disputerat (”with distinction”), och hon har också hunnit med en resa till Ola Hansons andra hemland, USA. Och här kan man läsa lite mer om Ola Hanson (på engelska).