Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Mössan Omtanke till Fabel-nallen

Av Posted on Inga taggar 0

IKEA:s lilla Fabel-nalle har blivit otroligt populär i hjälpstickarkretsar och rest ut med hjälpsändningar till barn i en rad länder de senaste åren, ofta utrustad med en fin liten stickad, sydd och virkad kläduppsättning och ibland också försedd med en väska eller en sovpåse.

Nu har Kerstin kommit på att man kan sticka Mössan Omtanke inte bara till människor utan till den lilla nallen också!

För nallens del är det ju inte öronen som behöver den formade nederkanten, men visst blev det nästan obegripligt gulligt ändå?

Mössan har fått många jubelrop och hjärtan i Facebook-gruppen Handarbeta för välgörenhet, och Carina har redan stickat sitt första exemplar.

Här är beskrivningen:

Du behöver: strumpstickor 3½, lite garn som passar till stickorna, inte för tjockt.

Alla varv stickas räta.

Lägg upp 16 maskor och sticka 5½ cm.

Minska sedan “på mitten” såhär: sticka 5 m, 2 ihop, 2 m, 2 ihop, 5 m.

På nästa varv stickas 4 m i början och i slutet, minskning som ovan.

På nästa varv 3 m i början osv, nästa varv 2 m i början osv.

Nu är det 8 maskor på stickan.

Sticka 5½ cm.

Nu ökas på mitten såhär: sticka 2 m, öka i nästa m, 2 m emellan, öka i nästa m och sticka 2 m.

Nästa varv börjar med 3 m, nästa med 4 m, nästa med 5 m.

Nu är det åter 16 m på stickan. Stycket börjar likna ett utdraget timglas.

Sticka 5½cm.

Stycket mäter ca 18 cm.

Maska av och lämna en lång ända att sy ihop uppläggningsvarvet och avmaskningsvarvet med.

Vik ihop så det blir ett pannband.

Plocka upp genom båda sidorna exempelvis 36 m eller 42, så blir det lätt att hålla ordning på minskningarna som kommer senare.

Sticka 6-7 varv och gör sedan hoptagningar på varje varv på 6 eller 7 ställen.

… och om du har lite garn över, gör som Carina och sticka en liten halsduk också.

Naturligtvis borde det gå minst lika bra att anpassa storleken till second-hand-dockor som behöver nya kläder (kanske för att maskera en lite tufsig frisyr) innan de skickas iväg till sina nya föräldrar, eller hur?

Omtanke i en låda

Av Posted on Inga taggar 0

Ett par sockor som Ita stickade åt mig för flera år sedan har räddat mina två senaste vintrar i en lite ojämnt uppvärmd lägenhet. Förutom att jag har varit så glad för värmen varje kväll när jag går och lägger mig har jag varit så tacksam att de är så vackra!

Men när jag äntligen lyckades hämta ut en jullåda från Ita en liten bit in i januari fick jag ett par nya sockor att växla om med!

De är stickade i två färger — eller är det tre? (Titta på skaften!)

Fotens ovansida är stickad med ett slags maskor som jag inte känner igen men som gör sockorna både extra vackra och extra varma.

Hälförstärkningen går extra högt upp så att den verkligen gör nytta där den behövs om man använder sockorna i skor eller kängor eller stövlar.

Om du som läser är van vid sockstickning kan du kanske lista ut hur den är konstruerad?

Och vid tån blir det enfärgat.

Visst är de vackra?

Ni förstår att jag blev rörd när jag öppnade lådan. Som dessutom innehöll två garnhärvor, kort, choklad och en anteckningsbok. Att ha en så fin vän är verkligen en nåd!

Paket åt olika håll

Av Posted on Inga taggar 1

”Ska vi åka till Tobbe och hämta garn?” frågade Eva.

Nu i januari har jag varit i Malmö i några veckor, arbetat på distans (på min arbetsplats är vi tillsagda att arbeta hemifrån så mycket som möjligt) och försökt ordna med min lägenhet som har varit utlånad i över ett år och behöver ganska mycket omvårdnad.

Tobbes fru Kerstin dog häromåret, och Eva och jag beundrade henne mycket båda två.

Hon startade en hjälpstickningsgrupp och var med och förvandlade den till ett språk-och-stick-café på en sfi-skola här i Malmö, och i sitt volontärarbete på Erikshjälpen Second Hand hann hon spana efter material som kunde tas vara på och fördelas bland dem som inte hade möjlighet att skaffa eget.

Här är en kort film från 2015, när hon var finalist i tidningen Dagens satsning Årets förebild:

Vi fick med oss flera kassar garn från Tobbe, men när jag kom hem med det och började dela upp det i högar och fundera på vad jag skulle kunna sticka kom jag på att det borde bli något mer.

Och eftersom det inte går att ses eller bjuda in till några träffar nu ställde jag en fråga i Facebook-gruppen Handarbeta för välgörenhet: fanns det några som ville ta emot ett litet garnpaket var och sticka något till valfri insamling som en liten hyllning till Kerstin?

Nu har fjorton små paket åkt iväg åt flera olika håll (lustigt nog flera Västerås-adresser), och fler är på gång, och jag har redan fått meddelanden om att några har kommit fram.

Om man kunde skulle jag gärna prata med PostNord om att portohöjningarna är nästan skrattretande — 48 kronor styck kostar sådana härt 250-gramspaket numera — och om det totalt miljöovänliga i deras system med förfrankerade påsar. Men den här gången vill jag också hylla PostNord lite grann, för flera av leveranserna har alltså gått riktigt snabbt!

Kanske blir det några bilder av mössor och annat som är stickat av Kerstins garn här framöver. Det vore roligt!

Men kära kära Kerstin, vad vi saknar dig!

Plötsligt högsta mode

Av Posted on Inga taggar 2

Gunbritt arbetar med Hjälpstickans insamlingar och utdelningar i Skåne och tar emot garngåvor. Ibland ligger det halvfärdiga stickningar i påsarna.

För ett år sedan såg hon en beskrivning till en enkel vante sydd med återbrukat stickat ”yttertyg” och fleecefoder, och hon provade och blev nöjd.

Ungefär 20 par sådana vantar har hon sytt sedan dess.

Och nu är de plötsligt högsta mode!

Här är ett tidigt projekt, en barntröja som precis räckte till ett par.

Såhär kan det se ut när Gunbritt har packat upp en påse. Någon kom en bra bit på ett bakstycke och kanske ett framstycke, eller kanske på en rundstickad nederdel till en tröja, som här … men så tog det stopp.

De vita mönsterdelarna är fleecefodret. Tack vare att stycket är rundstickat slipper Gunbritt en sidsöm.

”Alla dessa sydda vantar är fodrade med tunn fleece”, berättar Gunbritt. ”En tunn fleecefilt räcker till nio par vantar. Det blir varma och behagliga vantar till behövande.”

Och såhär blev de färdiga vantarna av just den stickningen.

”[Att sy så många vantar på det här viset] har varit möjligt för mig eftersom Hjälpstickans inlämningsställen i Simrishamn förutom stickade plagg till vuxna även tar emot restgarner och garn som bara ligger och tar plats”, skriver Gunbritt . ”Där dyker emellanåt upp påbörjade arbeten som vi tar hand om på bästa sätt. Detta är några av dem.”

Bernie Sanders skulle nog ha nickat bakom sin mask och kanske vinkat med sina stora vantar om detta hade nått fram till honom!

Strunta i att det är en ungdomsbok — läs den

Av Posted on Inga taggar 0

Något som jag är väldigt tacksam över är att det inte bara är min egen smak, mina egna intryck och mina egna förväntningar som avgör vilka berättelser och idéer och intryck som tar sig in i min tillvaro.

En nybliven tonåring som jag känner föreslog i början av förra året att vi skulle ha en bokcirkel, bara vi två, och hon hade redan tänkt ut två böcker som vi kunde läsa.

När jag hämtade dem från beställningshyllan i bokhandeln tillsammans med några klassiker sa mannen i kassan att det var en blandad hög, och intressant, och så skrattade han lite. Jag sa att jag hade lovat att läsa tillsammans med en tonåring och pekade på The Hate U Give, och han sa: ”DEN är verkligen bra.”

The Hate U Give är Angie Thomas första roman.

Den är skriven för tonåringar, men nu finns den i en hel rad olika utgåvor, och en del av dem ser ut att vara gjorda för vuxna. Den som jag köpte har ett omslag som är gjort efter att filmatiseringen gjordes, men jag har inte sett filmen än.

Den svenska översättningen har fått behålla originaltiteln — som ju verkligen inte går att översätta eftersom den är både ett Tupak Shakur-citat och en akronym. Ordet thug används i vissa sammanhang när man talar om en gangster eller drogförsäljare, och enligt Tupak Shakur betydde ”Thug Life” i en av hans stora hits ”The hate you give little infants f*cks everybody”, alltså ungefär ”det hat som du/man riktar mot små barn förstör livet för alla”. Jag har läst enbart på engelska, men det är Amanda Svensson som har gjort den svenska översättningen, och sedan jag upptäckte boken har jag sett att hon har fått mycket beröm för sin insats.

Varför är jag så glad att den nyblivna tonåringen valde just den här boken?

Det finns så många anledningar att jag knappt vet var jag ska börja.

Just när jag hade läst ut den fylldes sociala medier av filmklipp och bilder från en gata i Minneapolis där en polis har tvingat ner George Floyd på gatan och kväver honom genom att trycka ett knä mot hans hals.

Tack vare Angie Thomas berättelse förstod jag det som hände sedan på ett sätt som var nytt för mig.

Hon har skrivit en tonårsroman, och de första sidorna är som festerna i ungdomsfilmer från 1990-talet: mycket folk, hög musik, ojämlika vänskaper, statustävling, meningslösa bråk, dialoger som låter som parodier.

Men när festen avbryts på ett dramatiskt sätt och huvudpersonen ger sig iväg med sin just återfunna barndomsvän händer det som hände George Floyd och som har hänt så många andra: poliser i grupp reagerar lite för snabbt, missbedömer en situation, låter sina fördomar få fritt spelrum och dödar en människa.

Så mycket tror jag att jag kan berätta utan att förstöra läsupplevelsen för någon, för Starrs väns död är utgångspunkten för romanen.

Eftersom jag blev så fascinerad av det jag läste har jag lyssnat på flera intervjuer med Angie Thomas, och i en av dem berättar hon om hur hon som enda icke-vita student på sin collegekurs började skriva om det som händer Starr, halvt självbiografiskt, i novellform. En lärare påpekade att det höll på att bli mycket mer än en novell, och hon la projektet åt sidan ett tag. Men så plockade hon fram det och började bygga ut det till den roman det hade potential för.

Starr har en stor och högljudd och spretigt sammansatt familj med en styvbror som är bara lite äldre än hon själv och som har en missbrukande mamma. Själv har hon en mamma som har lyckats skaffa sig en sjuksköterskeutbildning och har chans att söka sig vidare till en bättre tjänst. Pappa har suttit i fängelse för droghandel och börjat om med en liten matbutik men känner fortfarande många i den kriminella världen. Morbror är polis och tvingas hela tiden både försvara sin yrkeskår i familjen och försvara sin familj och andra med samma ursprung i sitt arbete. Starr och hennes lillebror går i en ”fin” skola i en annan del av stan där de är udda på grund av sin hudfärg, och när de kommer hem är de också lite udda därför att de inte stannar hemma med de andra.

Ett tag tyckte jag att persongalleriet blev som en bingobricka med alla bakgrunder och egenskaper och komplikationer. Ett tag tyckte jag också att Angie Thomas ambition var lite för tydlig: hon vill så gärna berätta så att alla ska förstå.

Sedan blev jag bara mer och mer övertygad om att The Hate U Give är ett både pedagogiskt och litterärt mästerverk. I ungdomsromanens form, rakt på sak och med både vardagsdramatik och samhällsdramatik (som de senaste åren har påverkat hela västvärlden), har hon lyckats gestalta något som så många måste få ta del av såhär, i en berättelse, för att kunna ta till sig det. Hon har byggt in alla de beståndsdelar som antagligen finns i alla de tragedier som vi bara ser glimtar av i medierna, och hon har fördjupat dem och låter oss lära känna människor som det är omöjligt att inte bry sig om. Hon lyckas till och med göra den unge mannen som dör till en verklig person med charm, generositet och egna tankar och med en obetänksamhet och en desperation som har fått honom att hamna i kriminalitet.

Det här var kanske inte det bästa sättet att övertyga någon att läsa en tjock bok med en ung kvinna i luvtröja på omslaget. Men om det behövs: glöm allt jag har skrivit om hur mycket det finns att beundra. Vill du läsa en bok som nästan läser sig själv och som samtidigt ger så många chanser att se på världen ur nya perspektiv, så bara skaffa The Hate U Give och läs den. Om mitt exemplar inte redan var utlånat skulle jag erbjuda det direkt till den första som hör av sig!

Och en liten extrasak: Jag bad litteraturvetaren Lena Kjersén Edman att recensera boken i tidskriften som jag är redaktör för (hennes recension finns här). Hon ville skriva om hur Starr och hennes familj och vänner pratar, och det förstår jag, för dialogen i boken är så levande. Men vad skulle vi använda för begrepp? Det slutade med att jag skrev till Angie Thomas agent och frågade, och hon svarade att regional dialect är vad Angie själv kallar det. Så det översatte vi. Nu vet jag det!