Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Frihetsbrodösen

Av Posted on Inga taggar 1

Igår fick jag se en udda nyhet mitt i allt om det amerikanska presidentvalet och pandemin: Mary Frances Heaton har fått en minnesplakett i Wakefield i England.

Skärmklipp ur presentationsfilmen som finns på Youtube

Mary Frances Heaton föddes Doncaster i England i början av 1800-talet. Hennes familj var ganska förmögen, men när hon var elva år tog pengarna slut. Hon blev snabbt tvungen att försörja sig själv, och hon gjorde det som pianolärarinna. Först arbetade hon i London, så kom hon hem för att vårda sin pappa som var döende, och så fortsatte hon med att ge pianolektioner i Doncaster.

Hon var drygt 30 år när en prästdotter blev hennes elev. Två lektioner i veckan skulle det vara.

Men i samband med en gudstjänst anklagade hon prästen för att inte ha betalat för lektionerna.

Det skulle hon inte ha gjort. Resultatet blev inte att hon fick ut sin lön utan att hon blev inspärrad på ett mentalsjukhus, West Riding Lunatic Asylum i Wakefield — och där blev hon kvar tills hon blev förflyttad till ett annat sinnessjukhus, i Sheffield, och dog drygt 40 år senare.

Vårdpersonalen utsatte henne för en rad behandlingar som nog bara kan klassas som tortyr, bland annat elchocker i underlivet.

De första åren protesterade hon, och ett rymningsförsök är dokumenterat, men efter sju år var det som om hon bytte sinnesstämning, och resten av sitt liv protesterade hon på ett alldeles eget sätt: genom att brodera.

Ett av Mary Frances Heatons broderier. Bild lånad från The Wakefield Museum

Samplers kallas på engelska det som vi nog skulle kalla märkdukar här, men det används också om broderier med olika komponenter. Så samplers kallas Mary Frances Heatons broderier, som är fulla av budskap, en del av dem svåra att förstå såhär långt efteråt.

Mary Frances Heatons brev till drottning Victoria — bild lånad från bloggen Thread And Thrift

Det finns inte så många kvar, för hon gav bort nästan alla, och alla mottagare förstod nog inte deras värde … men här är ett broderat brev till drottning Victoria.

Broderat brev, oktober 1859 — bild lånad från Twitter-kontot Decorating Dissidence

Blev Mary Frances Heaton en person som protesterade mot allt därför att hennes första protest inte fick höras? Eller vad var det som hände? Trodde hon att hennes brev skulle få någon effekt, eller broderade hon bara ändå?

”Treason against the state” broderade hon här — och så tätt, tätt ett långt brev med en dramatisk inledning.

Var hon psykiskt sjuk redan när hon ropade ut sina anklagelser mot pianoelevens pappa? Eller var det de brutala behandlingsmetoderna som gjorde henne sjuk? Eller var det här knasiga sättet att kommunicera hennes enda möjlighet att göra något överhuvudtaget och hålla sig någorlunda frisk — som en täckmantel?

Här är en film med flera korta föreläsningar som jag började titta på igår och som jag absolut ska se till slut någon av de närmaste dagarna:

Nästan som om det vore mer än ett sammanträffande fick jag just tillbaka den här fantastiska boken av Claire Hunter från min väninna Maria som hade lånat den:

I den finns bland mycket annat berättelsen om en annan brodös på ett annat sinnessjukhus, Agnes Richter. Hon broderade en patientuniformsjacka full, full, full med sitt budskap till världen. Elizabeth Parker och Lorina Bulwer använde samma uttrycksmedel där de satt inspärrade. Måste berätta lite om dem också någon dag!

November

Av Posted on Inga taggar 1

Det här minimagasinet är på tryckeriet nu — 16 sidor för alla som bor i Kalmar pastorat, är födda 1950 eller tidigare och är medlemmar i Svenska kyrkan. Det är ungefär 5000 personer.

Maria (formgivaren) och jag gjorde det färdigt förra veckan, när jag egentligen skulle ha varit ledig för att få bort en del av den övertid som har vuxit och vuxit under året. Men så har det varit ända sedan i våras, tycker jag: alla försöker planera, och så händer det stora och små saker som gör att det inte alls går att genomföra allt så som det var tänkt.

Igår repeterade Karin och Tabea och jag inför en föreläsningskonsert som vi ska ha nästa tisdag. Jag är ganska säker på att den kommer att bli inställd …

Hursomhelst, innehållet i det här magasinet är visserligen helt lokalproducerat, men jag tycker nog att ämnena och människorna kan vara intressanta långt utanför pastoratets gränser. Så om någon av er som läser vill ha en tidning med posten, skriv till mig på adressen annabraw[snabel-a]gmail.com!

Löven fotograferade jag i rännstenen på Fiskaregatan här i Kalmar. Jag gick förbi dem när jag skulle köpa frimärken en dag, och de var så vackra att jag var tvungen att gå tillbaka lite senare. Lastbilschauffören som hade parkerat precis bredvid och som möjligen tyckte att jag betedde mig lite underligt kommer väl aldrig att se resultatet, men det gör inget!

Maria färgar garn med lupiner

Maria i Vidsel (och hennes familj) lärde jag känna lite grann för tjugo år sedan när jag blev ivägskickad till Piteå och Norrfjärden för att göra ett reportage om hennes man Börje. För några år sedan upptäckte vi att vi var stickvänner också. När jag såg att Maria hade färgat garn med lupiner bad jag om en intervju. Här kommer den! Alla bilderna är hennes.

***

Hej Maria! Du har färgat garn med lupiner – hur kom du på den idén?
Jag växtfärgade med min mamma och min faster på 1980-talet. Sedan dess har den gamla vedeldade vattenvärmaren stått i sommarstugan hos mina föräldrar, och ingen har använt den.  Men i somras kände jag att det skulle vara kul att prova igen. Egentligen hade jag tänkt färga några härvor med björklöv bara för att det är så enkelt, men när jag kom till stugan blommade lupinerna så rikligt, och min syster sa: Ska vi inte prova? Och så gjorde vi det! Det var en mycket glad överraskning att det blev så vackert grönt.

Vad tycker du om lupiner annars?
Jag tycker att lupiner är vackra! Men det känns inte bra att de sprider sig okontrollerat och tar över växtplatser för andra växter. När jag var barn såg vi aldrig lupiner längs vägarna här uppe i Norr- och Västerbotten, men nu finns de överallt och det känns fel. De lupiner jag färgade av håller vi sträng koll på, och vi plockar av frökapslarna innan de hunnit bli färdiga så att de inte ska sprida sig mer.

Vad använde du för garn?
Jag använde Kampes 2-trådiga ullgarn i tre olika nyanser.

Och metod?
Jag betade garnet med alun. Sedan plockade vi en massa lupiner, både blommor och blad, och hällde vatten över så att det täckte. Vi varken vägde eller mätte, det var ju ett försök!
Så kokade vi alltihop i ungefär en timme, silade bort växterna och la i garnet när färgbadet hade nått lagom temperatur. Sedan värmde vi till ungefär 80 grader och höll det så i en timme till. Så fick garnet svalna i färgbadet, och nästa dag sköljde, tvättade och torkade vi.

Hade du tänkt ut i förväg vad du skulle sticka av det färgade garnet?
Jag visste att jag ville ha en yllekofta, men jag hade inte bestämt hur den skulle se ut. Eftersom det ju var ett försök hade jag inte många härvor av varje färg, så jag beslöt mig för en grå grundfärg och ok och mönster av det växtfärgade.

Uppstod det någon komplikation på vägen?
Nej, faktiskt inte!

Garnet före färgning.

Hur mycket tid la du på färgningen?
Några timmars aktivt arbete, resten var väntetid och torktid.

Blev det som du hade tänkt?
Bättre!
Så pass bra att jag gjorde om hela proceduren i slutet av sommaren. Då var de flesta blommorna borta, och det blev mest blad i färgbadet. Den här gången blev det också ett vackert resultat, men klart gulare nyanser. Blommorna behövs tydligen!

Kommer du att göra likadant nästa gång, eller har du någon modifiering i tanken?
Nästa gång ska jag ta mer mörkgrått garn. Det blev en jättevacker mörkgrön färg.

Maria.

Skulle du rekommendera den här idén till andra?
Absolut. Växtfärgning är kul! Och kanske det finns någon annan oväntad växt att testa.

***

Tack Maria! Jag har aldrig provat att växtfärga — det har säkert många av er som läser — så nu vill jag verkligen leta upp någonstans där jag kan vara med och prova nästa sommar.

P.S. Jag måste ju berätta att Maria och Börje är blåslärare — Maria är fagottist, Börje hornist — och att de har gjort helt fantastiska insatser både professionellt och ideellt i många, många år. Det var därför jag blev skickad på reportageresa till dem! Här finns deras barn och några elever med och spelar, och stycket är skrivet av en av Börjes tidiga lärjungar:

Ulla stickar vantar i år också

Av Posted on Inga taggar 0

Har ni sett så vackra vantar?

Det är min väninna Ulla i Norge som har stickat dem, och när hon skickade nya bilder kom jag på att jag ville veta lite mer om hur det går med stickandet i år.

Hej Ulla! Hur många par vantar har du stickat i år?
Många …

Ulla Käll. Foto: pressbild

Hur kom det sig att du började med vantar?
Jag stickar många olika saker. Grytlappar, tröjor, vantar, ja, lite av varje. När jag hittade just detta vantmönster så föll jag för mönstret. Jag tröttnar inte på det, helt enkelt, och när jag byter färger så känns det nytt igen.

Var hittar du din inspiration?
Jag har många vänner som stickar, och vi inspirerar varandra. Jag bor också farligt nära en mycket bra garnaffär, och när jag går in i den, så drabbar inspirationen ofta. I Fredrikstad, där jag bor, har vi föreningen ”Strikkefestivalen”. De ordnar en stickfestival varje år, och dessutom kvällar med föredrag om stickning.

Vilken är den vackraste modellen du har stickat?
Svårt att svara på … Det finns så mycket vackert!

Tycker du om att spana efter nya modeller och prova dem, eller håller du dig helst till samma?
Jag har nog stor uthållighet med samma mönster, om det är ett jag tycker om. Jag tycker också om att utgå från det garn jag har och skapa något av det. Jag fick exempelvis garn från en vän som hade en del garn liggande. Det är så meningsfullt att ta vara på garn och skapa något användbart av det.

I vilka situationer stickar du bäst eller helst? Och ensam eller tillsammans med andra?
Jag stickar bäst med andra och ensam, när jag ser på TV eller när jag hör föredrag, ja, jag stickar gärna lite varstans. Tycker att vi kan öva oss i friheten att sticka också på oväntade ställen!

Har du hittat gemenskaper vid skärmen i år när mycket har blivit inställt? Hur har det fungerat?
Det är en stor gåva att vi har kunnat träffats och se varandra via skärmar i denna tid. Men det är också tröttande, och skärmgemenskapen ”mättar” inte på samma sätt som ett möte i samma rum. Viktigt att göra det som är möjligt.

Vilka garner är dina favoriter?
Min största favorit är Finullgarn från Rauma, tvåtrådigt.

Du stickar en del för försäljning – hur fungerar det?
Jag lämnar en del av det jag stickar eller virkar på Møllerens Hus i Aremark. De tar in varor på kommission och betalar alltså när de har sålt något. Dessutom har jag skapat en liten maillista med vänner som är intresserade. Detta är bara ett fritidsintresse för mig, så det är inte så stort.

Har du några egna formgivningsidéer på gång, eller satsar du helt på modeller som redan finns?
Jag gör lite olika. Den senaste tiden har jag kanske mest gjort efter modeller som finns, men rätt vad det är så får jag egna idéer.

Du kallar ditt stickande för Frizon – hur kommer det sig?
Namnet Frizon beskriver vad stickningen representerar för mig, en fri plats, där händerna kan skapa, och form och färger växer fram. En fri plats utan prestation.

Vilka vantar passar dig själv bäst?
Det är faktiskt lite olika: tumvantar, stickade eller i skinn.

***

Tack för inspirationen, Ulla!

När Ulla inte stickar leder hon retreater och spelar gitarr. Gränsen mellan Sverige och Norge och olika restriktioner har gjort att det har blivit mindre av båda delarna i år, men det går alltid fint att köpa hennes skivor och böcker via hennes webbplats!

Du som vill läsa lite om den delen av Ullas arbete hittar en intervju på Korsvei Sveriges webbplats.

Segersoppan igen

Av Posted on Inga taggar 0

Nu har jag lagat Segersoppan igen, i ett annat sammanhang, och den fungerade där också. Vi åt den med en klick gräddfil, chiliflakes, finklippt gräslök och rostade och saltade solrosfrön (bilden här ovanför är från förra gången). Rekommenderas varmt! Och så pratade vi om att mat inte alls behöver vara dyr för att vara god. Gul lök, potatis, morötter och ett par buljongtärningar blir helt bra i sig och sedan ännu godare tack vare lite grädde och rökt paprika-pulver.