Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Bakewell finns på riktigt

Precis vid den här tiden förra året var jag i Bakewell i England. Min väninna Susie bor i en liten by i närheten, och hon hade sagt i flera år att jag måste komma och hälsa på. Till slut blev det av!

England i februari låter väl inte som någon strålande idé, men den dag när jag var där var det knallblå himmel, solsken och nästan ingen vind. Vi åkte omkring i Susies bil och tittade och pratade och tittade och pratade. Och klev ur bilen ganska ofta för att ta en promenad eller äta lite!

Ett par platser från den dagens resa har jag visat förut (här och här), men här kommer några till.

Bakewell är nämligen i stort sett världsberömt. För en paj. Bakewell tart!

En Bakewell tart är en paj med smördegsskal (osötat), sylt i botten, en kräm med smör, socker, mald mandel och flagad mandel ovanpå sylten och, efter gräddning, glasyr. Om jag förstod det rätt kan man välja syltsort själv. Här är ett recept från BBC, men när man är i Bakewell kan man ju ta chansen och köpa sig en proffsbakad paj för att känna hur de verkligen ska smaka.

De ser inte sådär väldigt aptitliga ut, kanske, men i en korg i skylfönstret hade det ju varit opraktiskt med glasyren.

Har man en sådan berömd tradition, då måste den ju stå överst på menyn! Och ingå i luncherbjudandet också.

En sak till som Bakewell är känt för, och kanske borde vara mer känt för, är att Jane Austen kom hit och stannade ett tag. Rutland Arms Hotel bodde hon på då. En trappa upp och längst till vänster är hennes fönster. Det var år 1811, och hon arbetade med en revidering av manuset till Stolthet och fördom som hon hade skrivit mer än tio år tidigare. Chatsworth House, ett slott som ligger i närheten (och som jag har berättat om tidigare), lär vara förebilden till Pemberley i romanen, och när Lizzie och hennes släktingar bor på hotellet i Lambton är det i själva verket Bakewell Jane Austen beskriver.

Bakewells kyrka ligger uppe på en kulle. Gravstenarna stod nog lite ordentligare i början av 1800-talet. Här klev jag omkring. Och här gick — med mer graciösa steg, skulle jag tro — Jane omkring lite drygt 200 år före mig.

Lustigt nog hade jag köpt den här boken i London precis innan jag tog tåget till Sheffield. Den ska jag berätta om någon annan gång.

När vi kom hem efter en lång utflyktsdag såg vi biofilmsversionen av Stolthet och fördom tillsammans med Susies familj. Jag har läst boken minst tio gånger och sett den filmen flera gånger också men faktiskt bara sett små snuttar av BBC-serien. Det var väldigt speciellt att se Peak District-miljöerna med 1800-talskänsla (så gott det nu hade gått att återskapa den) efter att ha upplevt dem i verkligheten.

Till lunch den dagen åt jag en annan paj med ett eget namn och en egen tradition: Homity pie. Den är också värd ett eget kapitel, minst!

Snart i Kalmar

Av Posted on Inga taggar 3

Om ett par veckor har jag lovat att vara med på ett stickcafé här i Kalmar och berätta om babypaket — det är Louise och Marianne som har frågat. Jag har varit med där ett par gånger tidigare, och vi har pratat lite grann, men nu blir det en lite mer offentlig presentation. Såhär:

Välkomna!

Boken som alla borde läsa

Av Posted on Inga taggar 0

Här är en bokrecension som jag skrev till det nya numret av tidskriften som jag är redaktör för. Eftersom jag tycker att boken är så oerhört viktig vore det dumt att inte lägga ut den här på bloggen också.

***

Thord Eriksson

Dom som stod kvar

Natur och Kultur

Väntar inte

Ett tidningsomslag från 1980-talet kommer jag aldrig att glömma. Det var ett samhällsmagasin som granskade den så kallade baltutlämningen 1945–1946. Jag hade nog hört om den innan dess, men genom bilden på omslaget förstod jag vilken skada den hade gjort många människor.

Kommer nästnästa generation att granska Sveriges migrationspolitik under 2010-talet på samma sätt? Eller har nyhetstempot skruvats upp så till den grad att det mesta som händer nu kommer att vara helt ointressant då?

Thord Eriksson väntar inte. Mitt i massutvisningarna av unga män som kom till Sverige som minderåriga, mitt i deras jämnåriga landsmäns flykt från Sverige till Frankrike, skriver han en bok som jag hoppas att alla svensktalande jag känner läser.

Han har intervjuat många asylsökande unga afghaner, och han har intervjuat de svenskar som de har mött: par och ensamstående som har blivit deras svenska familjer, tjänstemän, jurister. Han har också letat upp den unge man vars kristna tro och församlingsengagemang har gjort att otaliga andras har underkänts och den unga socionom vars snabba bedömningar under några intensiva dagar i Malmö har fått oöverskådliga konsekvenser.

Dom som stod kvar är full av människor. Jag önskar att de inte hade haft anledning att säga det de säger och att boken aldrig hade behövt skrivas, men nu när den finns: läs den, tala om den och sprid den.

Anna Sigrid stickar och syr och stickar en kofta

Av Posted on Inga taggar 1
Foto: Anna Sigrid Pettersson

Anna Sigrid visade en så fantastisk koftprocess på Facebook häromdagen. Vi var många som blev fascinerade av den, och jag bad om lov att presentera den här för att sprida idén till ytterligare några. Varsågoda!

Resultatet passar enligt Anna Sigrids ögonmått till ett barn på nio–tolv månader.

Konceptet är att sticka en vid cylinder. Den blir som ett tygstycke som på en och samma bredd räcker till framstycken, bakstycke och ärmar. Anna Sigrid lägger upp ungefär 300 maskor på stickor nummer tre.

Utöver cylindern behöver man sticka en rektangel som går att klippa i två kvadrater — dem sätter man vikta på diagonalen under ärmarna för att göra koftan bekvämare — och när all sömnad är klar stickar man framkanterna och kragen. Dessutom är koftan helfodrad med ett tunt fodertyg.

Jag stickar alltså ett rör. Skälet är att det är mycket lättare för mig att sticka mönster på rundsticka och att jag genom åren har växtfärgat en hel del garn och fått slattar över, och dessutom får jag ta emot andras slattar. Jag vet aldrig hur långt garnet räcker, så jag stickar på.

Lägger upp cirka 300 maskor, det kan bli lite som det blir, och sedan sätter jag fart.

De första sju varven är enfärgade. De fyra första kommer att bli ”fåll”, det femte varvet stickar jag avigt så att det blir vikkant, sedan kör jag på.

Röret blir 27–30 centimeter långt.

Sedan är det nästan dags att klippa.

Foto: Anna Sigrid Pettersson

Innan jag klipper syr jag. Först en raksöm — det är lätt att följa en maskrad.

Raksömmen blir klippet sedan.

Bredvid syr jag liten sicksacksöm, två gånger, på ena sidan om raksömmen, en halv pressarfotbredd från den. Sedan syr jag en till sicksacksöm på samma sätt på andra sidan om raksömmen. Det går åt en massa sytråd, och jag använder den ”fulaste” färgen, den som jag har minst användning för. Så här ser det ut på framsidan.

Foto: Anna Sigrid Pettersson

Såhär ser det ut på baksidan.

Foto: Anna Sigrid Pettersson

Jag sicksackar så att det blir tre delar.

Den del som blir framstycke + bakstycke + framstycke är ungeför 55 centimeter bred, och ärmarna är 20 centimeter vardera.

Foto: Anna Sigrid Pettersson

För att det ska bli ett bekvämare ärmhål stickar jag också en rektangel som jag delar i två (efter sicksackning).

Har jag entrådigt garn i passande färg så använder jag det. Annars blir det så bylsigt i ärmhålan.

Jag sicksackar också en halsringning, men bara på framsidan.

Foto: Anna Sigrid Pettersson

Så här blir ”stadkanten” när jag klipper rent den. Den kommer att stickas in i knappslå och halsringning.

Foto: Anna Sigrid Pettersson

Nu plockar jag upp maskor utmed ena framstyckets kant. Jag tar en maska i varje varv men hoppar över var fjärde.

Här märks det också om kanten är tillräckligt stabil.

Jag använder virknål att plocka med.

Anna Sigrid stickar framkanterna i slätstickning och gör ett rätvarv från avigsidan för att få en vikkant på dem också.

Foto: Anna Sigrid Pettersson

Här har jag stickat knappslå, och på samma sätt som nertill blir det ett avigt varv som fungerar som vikkant.

Den del av knappslån som blir insida är något bredare än utsidan för att täcka snyggt.

Här syns det också hur jag har klippt ut för halsen.

Och så syns det hur det blågröna garnet tog slut, ja, men då blev det några maskor svart istället. Hade jag tänkt mig för hade jag låtit den delen av röret bli insida av ärm istället …

Innan jag plockar upp maskor för halskanten så syr jag fast knappslåarna och pressar dem. Sedan syr jag ihop axelsömmarna och pressar igen.

Anna Sigrid gör inga knapphål — mer om det strax!

Foto: Anna Sigrid Pettersson

Här är halsringningen stickad — också den i slätstickning och med ett rätvarv från avigsidan för vikningens skull.

Foto: Anna Sigrid Pettersson

Nu syr jag fast kragslån och pressar den. Sedan syr jag fast ärmkilarna på varsitt ärmstycke och pressar de sömmarna också.

Foto: Anna Sigrid Pettersson

Nu är det snart dags att sy ihop ärmar, pressa dem och sy fast dem på kroppen.

Men innan dess använder jag styckena som mönster för fodret. Jag lägger till rejält med ”töjmån”, inte för att fodret töjer sig, men det är så tunt, så om det ligger veckat i koftan så gör det inget.

Foto: Anna Sigrid Pettersson

Jag syr ihop fodret och pressar en vikt kant i nederkanten på ärm och kropp, i halsringning och i knäppkanterna. 

Foto: Anna Sigrid Pettersson

Så pillar jag in fodret i koftan och nålar fast det.

Fodret är alltså ”för stort”, så det är veck mitt på ärmen och mitt i rygg, för att det ska bli ”elastiskt” och lättare att klä på. Tänk en linje från axeln ner mot nederkanten, alltså någon form av ”yttersöm”, och mer i nederkanten än i övre delen av ärmen. Ärmhålet i fodret är också större än själva koftans ärmhål, så vecket blir lite snett.

Fodret syr jag fast för hand. Jag fuskar med knapparna genom att hoppa över knapphål och istället sy dit tryckknappar. Jag tycker att knapphål på stickade plagg aldrig håller måttet — de blir alltid för stora eller för små –så jag fuskar, helt enkelt.

Och så är koftan klar!

Vilken idé, Anna Sigrid! Och så vacker den är. Och vilket restgarnsprojekt. Tusen tack!