Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Lagom varm — startpaket för säkra förlossningar

Annika på besök på Gandhi Hospital i Etiopien. Foto: Human Bridge

”Men är det inte varmt i Afrika?”

Det är en fråga som ofta dyker upp när startpaket för nyfödda nämns. Den stickade koftan och mössan ingår alltid, och många svenskars bild av Afrika är att vädret och klimatet är detsamma överallt: ständig hetta.

Men alla världens nyfödda riskerar att drabbas av hypotermi, alltså nedkylning, och det kan leda till bland annat lunginflammation. Nätterna kan vara kalla även om dagarna är varma, och en nyfödd behöver hjälp att hålla värmen så fort den omgivande luften är svalare än kroppstemperatur. Mössan är det viktigaste, men koftan och filten behövs också.

Ändå är hypotermi bara ett av skälen till att Human Bridge i Holsbybrunn nära Vetlanda förmedlar ungefär 8 000 startpaket från svenska grupper och enskilda ut i världen varje år.

Annika Ekholm Fröding. Foto: Human Bridge

Basutrustning

– Det är inte bara ett startpaket till ett barn, säger Annika Ekholm Fröding.

Hon är chef för sjukvårds- och biståndsmaterial på Human Bridge och leder tekniker, sjuksköterskor och undersköterskor i arbetet på depån.

– Mitt ansvar är att se till att rätt material kommer till rätt mottagare och att logistiken fungerar med exportdokument och annat, berättar hon. Jag har kontakt med dem som skänker material hit – det är sjukhus, andra vårdinstanser, medicinska företag och privatpersoner – och med Läkemedelsverket. Och så har jag kontakt med mottagarna.

Mottagarna är sjukhus och andra vårdinstanser i Mellanöstern, Östeuropa och Afrika. Annika Ekholm Fröding arbetar mest i Holsbybrunn men reser ibland för att träffa gamla och nya tänkbara mottagare, så hon har sett sjukvårdsutrustning från Sverige i funktion i en rad länder.

– Vi ser stor skillnad om de har fått ett par sändningar. Då har de basutrustningen: sängar, undersökningsmaterial, EKG, ultraljud och rullstolar – och då kan de köpa in den mer avancerade utrustningen själva och välja de modeller som passar i deras klimat.

Komplett paket. Foto: Human Bridge

Rykte om fint paket

Nästan överallt följer startpaketen för nyfödda med. De kan pressas in mellan hårda sängar och apparater i containrarna, så fraktkostnaden är försumbar. Men på de sjukhus där paketen används är de värda minst lika mycket som avancerad medicinsk utrustning.

– Jag var på en liten klinik i Kongo – de hade ingen läkare och inga utbildade barnmorskor, bara sjuksköterskor, berättar Annika Ekholm Fröding. Sju barn hade där fötts natten före, och mammorna var verkligen förtjusta över paketen.

Tanken med ett paket är inte att det ska vara komplett utan att det ska innehålla sådant som behövs, och innehållet är alltid ungefär detsamma. I områden där det är stora problem med förlossningsskador vid hemförlossningar gör ryktet om fina paket att mammorna söker sig till sjukhuset i tid, och chanserna att mor och barn ska överleva och klara sig utan men blir mycket större. På det viset kan hela familjer räddas – för när en mamma blir skadad kan det innebära att familjen splittras.

– Det är viktigt att det blir rättvist, att innehållet i paketen är ungefär detsamma, säger Annika Ekholm Fröding. Men vi brukar inte säga så mycket om material och färger till våra givare.  Det som vi får är så fint! Och på ett ställe där jag var hade några kvinnor som fick rehabilitering efter att ha blivit våldtagna börjat göra egna babysaker att sälja på marknaden. De stickade och sydde, och några kokade tvål. Babypaketen som de hade fått inspirerade dem att bli egna företagare!
****

Innehållet i ett babypaket

filt (minst 70×80 centimeter)
frottéhandduk
tvättlapp
barntvål (ej flytande)
tre tygblöjor i bomullstyg (70×70 centimeter)
två bodys stl 56-68 eller skjortor/tröjor och byxor (helst mönstrade eller i färg)
tröja eller kofta
mössa i samma storlek som övriga kläder
sockor

fyra säkerhetsnålar till tygblöjorna
Allt utom säkerhetsnålarna läggs på filten som viks till ett paket och fästs ihop med nålarna.

Paketet märks med ”Babypaket” och lämnas till personalen på någon av
Human Bridges depåer eller skickas direkt till huvudkontoret i Holsbybrunn (Human Bridge, Bergmossevägen 8, 574 53 Holsbybrunn).

Human Bridge

Erikshjälpen, Läkarmissionen och Human Bridge samarbetar nära – Human Bridge är den organisation som har hand om materialbistånd och levererar främst sjukvårdsutrustning till vårdinrättningar i Afrika, Mellanöstern och Östeuropa.

Förlossningspaket

Human Bridge levererar också förlossningspaket till många sjukhus. Ett sådant paket innehåller den utrustning som behövs vid en vanlig förlossning, bland annat tvättfat, gröna dukar, lur att lyssna med och tång för navelsträngen. Innehållet i förlossningspaketen rengörs och återanvänds många gånger.

_______

Den här intervjun har tidigare publicerats i Lunds Missionssällskaps tidskrift Uppdrag Mission, i ett nummer om kvinnors hälsa i världen.

Second hand som affärsidé

Busfrö-entré alldeles intill rulltrappan som i sig är en attraktion för vissa små i min bekantskapskrets.

Det senaste året har stadsturer med mina syskonbarn i Kalmar fått ett nytt obligatoriskt inslag: Busfrö.

Det är en butik som ligger mitt inne i stadens centrum och som har en ovanlig och vad jag hittills har förstått sympatisk affärsidé: begagnat för barnfamiljer på småföretagarvis!

Grundaren är en trebarnsmamma i Västervik, Stina Qubti, och hon presenterar Busfrö såhär:

Som småbarnsförälder vet jag hur otroligt mycket kläder en barnfamilj går igenom under barnens uppväxttid. Dyrt blir det, och mycket växer de ur innan det knappt hunnit användas! Andra gånger köper man kläder som barnet sen helt plötsligt vägrar sätta på sig. Känns det igen? (…)

Så under 2003 när jag funderade på vad jag skulle göra med mitt eget växande ”ångestberg” av urvuxna barnkläder råkade jag kliva in i en charmig liten secondhandbutik för barnkläder i New York.

Jag blev störtförälskad i butiksidén, och drömmen om att öppna en butik där föräldrar kan lämna in det deras barn inte längre behöver, tjäna lite pengar på detsamma och samtidigt ha möjligheten att kunna köpa ”nytt” var född. Nu, många år senare, kan du besöka min dröm här i Västervik.

Busfrö öppnade vintern 2010 och har sedan dess vuxit snabbt, både i butiksyta och sortiment. 2011 flyttade vi butiken ifrån utkanten av Västervik in till centrum där vi fick större ytor. 2012 utökade vi sortimentet med damkläder som snabbt blev populärt och bidrog till att inlämnarantalet dubblades på mindre än ett år!

Busfrö finns på en hel rad lite mindre orter i södra Sverige nu och har sitt eget ekonomiska system med ett slags kundkonton och rabatter på inköp i butiken för den som också lämnar in saker till försäljning. Och vid kassan kan man köpa galltvål — ett hållbarhetstips för alla som vill göra ett försök till att ta bort fläckar hemma innan kläder slängs.

Inlämningsvillkoren är ungefär som på Erikshjälpen Second Hand eller Human Bridge fast med lite mer kontroll, om jag har förstått informationen rätt.

Är Busfrö bra eller dåligt för de second hand-kedjor och enstaka lokala butiker som bygger sin verksamhet på ideella insatser och stöttar biståndsarbete i Sverige och i andra länder? Innebär det konkurrens om kunderna och konkurrens om de saker som lämnas in?

En hylla som man kan handla i utan pengar: bokbytarhyllan.

De senaste två åren har jag suttit i styrelsen för två second hand-butiker, så jag har fått höra en hel del om allt som krävs för att en sådan verksamhet ska fungera och resultera i överskott (de här två butikerna ska ge överskott både till en stor biståndsorganisation och till lokala initiativ). Och jag tror att Stina Qubtis satsning är bra för alla — samhället och världen måste återanvända mycket mer, och allt som kan höja det begagnades status kan samverka och leda till mycket gott för miljön, second hand-kedjorna och kunderna. Dessutom ger Stina och hennes franchise-tagare egenföretagandet och småföretagandet (med anställda — det skulle vara intressant att veta hur många som har fått arbete) en ny och mer hållbar inriktning.

Mittemot Kalmars Busfrö ligger Flying Tiger of Copenhagen, en butikskedja som har som affärsidé att sälja mängder av superbilliga saker från bland annat Asien. Det är verkligen en kontrast! Att ta vara på det som redan finns och göra affärer med det känns mycket mer framtidsfullt, eller hur?

***

Fotnot: Busfrö-butiker finns i Västervik, Kalmar, Oskarshamn, Motala, Norrköping, Halmstad och Jönköping.

I Jane Austens värld: Chatsworth House

Chatsworth House, nära Bakewell och Chesterfield.

I februari i år skulle jag göra ett kort besök hos Susie, som jag lärde känna för kanske femton år sedan när hon hade startat ett barnboksförlag tillsammans med sin man Jon. Jag köpte rättigheterna till flera av hennes böcker och översatte dem åt ett förlag där jag själv arbetade då, och sedan dess har vi hållit kontakten och försökt ses när jag har varit i England.

Susies adress har hela tiden fascinerat mig — den låter så väldigt pittoresk. Nu när jag hälsade på henne insåg jag att adressen inte kan förmedla en tredjedel av stämningen i byn där hon bor. Och ganska snabbt insåg jag också att byn ligger mitt i Jane Austens värld!

In i Chatsworth-slottets trädgård (som var stängd den här dagen).

Det vi hade planerat att göra var att prata, så Susie bestämde snabbt att vi kunde prata i bilen, på vackra picknickplatser och på ett café som hon tycker om. Och så åkte vi till Chatsworth House.

Jane Austen bodde i Bakewell, Susies närmaste lilla stad, under en period, och det är inte osannolikt att Cavendish-släktens enorma anläggning Chatsworth House är det slott som inspirerade henne när hon skrev om Mr. Darcys hem Pemberley.

Och Chatsworth House är också det slott som ”spelar” Pemberley i en av filmatiseringarna av Pride and Prejudice, den som gjordes i början av 2000-talet av Joe Wright och som har Keira Knightley och Matthew Macfayden i huvudrollerna.

Minst sagt pampig entré.

För en svensk är det nästan omöjligt att förstå hur rik en familj som familjen Cavendish är, eller vad slottet och ägorna betyder för alla i familjen. De har ägt det och bott där sedan 1549!

Februariturister.

Den här februariveckan hade många brittiska barn mitterminslov, och vi var inte alls ensamma om att besöka Chatsworth House fastän det var en av de dagar när det inte var visning där. Man kan gå fina promenader runt slottet, och vi hittade en perfekt liten picknickplats.

Picknickpåse med stil.

Homity Pie och en lustig liten torr kaka med fruktfyllning (namnet har jag glömt) åt jag. Hade den vackra papperspåsen inte fått fettfläckar skulle jag absolut ha sparat den.

Susie sa att det var helt osannolikt att det var så torrt och varmt och vindstilla den dagen — dagarna före hade det varit typisk engelsk vinter med regn och blåst.

Vatten åt alla hundar.

En väldigt fin och jordnära gest vid slottsporten: familjen Cavendish har placerat en kran så att alla törstiga hundar som har åkt långt i bil eller gått en promenad kan få dricka direkt. Tydlig skylt finns också!

Stenvägg med årtusendens virvlar i.

Och så blev jag helt fascinerad av hur mycket rörelse det kan finnas i en ståtlig stenvägg. Strömmarna kastar sig fram och rusar in i virvlar ibland!

Tydligt februari — men en osannolikt vacker dag.

Jag kan inte så mycket om brittisk historia, och därför blev det nästan lite underligt att en person som jag råkar ha läst om också har påverkat Chatsworth House mycket: Deborah Mitford, den yngsta av systrarna Mitford, gifte sig med Andrew Cavendish som hade blivit Duke of Devonshire (den 11:e) när att hans storebror hade dött som stridspilot i Belgien, några år efter krigets slut. I och med att de båda tillsammans tog över Chatsworth House började en ny tid för slottet. Bland annat arbetade Deborah mycket med att ta emot besökare och med att utveckla gårdsbutiken (den ligger några kilometer bort och är helt magnifik — jag ska nog berätta om den en annan dag).

Men det finns otroligt mycket som är intressant i slottets historia innan dess — förstås. Bland annat fungerade själva slottsbyggnaden som flickskola under andra världskriget när många stora familjeägda byggnader togs i anspråk för det allmänna bästa. 300 flickor och deras lärare flyttade in och stannade i sex år, och de stora salarna användes som sovsalar. Det är bara ett exempel!

Var Jane Austen radikal eller superromantisk när hon föreställde sig att en ung kvinna från en ganska fattig och okänd familj skulle kunna gifta sig med ägaren till ett sådant här slott? Hela Pride and Prejudice är ju full av information som talar emot att det skulle kunna hända, inte minst allt som Lizzies mamma och tre av systrarna säger. Och ändå händer det till slut, och tvärtemot en mycket inflytelserik äldre släktings vilja. Inte undra på att många glömmer hur rolig, vardaglig, samtidskritisk och samhällskritisk berättelsen är och mest minns den som en vacker saga!

Proteststickning

Här kommer ett boktips från ett av min systerdotters och mina långa bokhandelsbesök i London! Att gå till bokhandeln är i stort sett vårt gemensamma nöje — eller i alla fall det enda som passar ihop med hennes vardagsbehov och samtidigt med mina enorma behov av att ta vara på tiden med henne och i en storstad som jag tycker är så spännande.

Proteststickning alltså!

Och naturligtvis kan man beställa boken i en vanlig bokhandel här i Sverige istället för att gynna monster-internet-handlarna som redan dominerar marknaden. Man frågar bara — de flesta småbokhandlare tycker att det är roligt med specialbeställningar.

Proteststickning är något som alla stickare kan ägna sig åt. När jag gick i gymnasiet framförde en av esteteleverna en monolog där en kvinna berättade om hur hennes man hade sprungit rakt på hennes stickor gång på gång på gång (är det någon annan som har hört den?), men annars är ju stickandet mycket fredligt, och proteststickandet är det också, i alla fall medan man stickar. Sedan kan det bli allt möjligt!

Det har en hel del gemensamt med gerillastickandet, men proteststickare har alltid ett protestbudskap att framföra, och de är inte nödvändigtvis anonyma.

Det här är nog det mest kända exemplet: de rosa mössorna, med fyrkantig överkant och ofta också med avsydda öron, som många, många människor i många länder stickade och tog på sig för att protestera mot sexistiska beteenden (mest USA:s presidents, i alla fall från början).

Egentligen behöver man nästan ingen beskrivning till dem, men jag förstår ju att de måste vara med i boken — berättelsen om dem är ju viktig!

Det som jag har lite svårt för både med gerillastickning och med den här typen av manifestationsstickning är att det går åt material till något som inte har någon praktisk funktion. Jordens och människans materiella resurser är så begränsade, och det är så många som inte har ens det nödvändigaste.

Men med det resonemanget skulle man ju avstå från nästan all konst också, och det menar jag såklart inte att man ska. Så …

De här vantarna fyller i alla fall vantfunktionen lika bra som andra slätstickade vantar. Och det finns ju mycket mönsterstickade, tvåfärgade också, om man vill ha varmare — till exempel Maria Lärkängs Gudrun-vantar som (det är mitt intryck i alla fall) har varit väldigt populära bland svenska stickare och som absolut skulle ha passat i boken.

Ordvitsande är oftast mycket tacksammare på engelska än på svenska, tycker jag, och konfodralet är kanske ett exempel på det. Det här är något som jag nog aldrig skulle lägga tolv timmar av mitt liv på (eller hur lång tid det nu skulle ta), men jag förstår såklart att det är en maffig känsla att gå ut och montera den på alldeles rätt ställe när den är klar.

Som ni ser står det inget författarnamn på boken. Är författarna anonyma för att kunna fortsätta arbeta som gerillastickare? Är det ett förlag som har kommit på att man kan slå mynt av en rörelse som inte håller på sin upphovsrätt än? Eller är det en kombination av de två?

Att kalla på världens uppmärksamhet och fästa den vid något som behöver ändras är i alla fall något av det mest angelägna man kan ägna sig åt, eller hur? Heja alla som försöker!

Anna Sigrid stickar och syr Ullas klänning (många)

Anna Sigrid Pettersson, återbrukssömmerska eller kanske ännu mer återbruksdesigner.
Foto: privat

Anna Sigrid Pettersson är något av en idol i en Facebookgrupp där alla syr om gamla kläder och andra textilier till nya kläder. För några månader sedan gjorde jag en intervju med henne om det. Sedan började hon sticka och sy Klänningen Ulla. När jag hade sett, en, två, tre, åtta sådana klänningar bad jag henne att skriva något om det. Här kommer bilder och berättelse — tack, Anna Sigrid!

***

Tågresan hem i oktober 1974 — Anna Sigrid och hennes vänner har genast börjat nysta det nyinköpta garnet. Foto: privat

Jag minns att något hett och åtråvärt på 1970-talet var garnet från Lasse Wålstedts Spinneri i Dala-Floda. I och med besöket där i oktober 1974 anslöt sig till mina samlingar en stickbeskrivning som liksom Ullas klänning börjar uppifrån. Toppen när man inte vet hur mycket garn som kommer att gå åt eller finns. Jag handlade garn, och det började nystas och stickas redan på tåget hem.

Samlat resultat av sticktimmarna i soffan framför Rederiet. Foto: Anna Sigrid Pettersson

Så i december i fjol, när ett ryggskottet slog till och jag var bunden till soffan (med de där fingrarna som kliar hela tiden), tog jag fram stickor och garn. Och i min iver att ”döstäda”, få bort allt jox som finns och inte direkt har någon funktion för mig, började jag sticka.

En före detta arbetskamrat hade till min stora glädje fått barn. Hennes förhållningssätt till konsumtion och miljö tilltalade mig mycket, och hon hade gett mig kläder som hon inte längre behövde.

En i både färgställning och rutor mycket vacker kjol blev med ett nystan rosa bomullsgarn en bedårande klänning till hennes dotter, alldeles lagom till jul.

Tre med olika varianter av raglanrand och med lite olika fortsättning efter holkärmarna. Foto: Anna Sigrid Pettersson

Och så började det! Garnnystan plockades fram, vitt bouclégarn, ungefär femtio gram, en överdel! En påbörjad bebiskofta, osäkert om det skulle räcka, och såg den inte lite väl liten ut, repa upp och sticka överdelar, tre räckte det till. Asch, ett litet bouclénystan till, kändes väldigt litet. Blev en pytteliten överdel, får hitta på nåt annat. Och så alla de där kulörta garnslattarna, inköpta under den värsta Hönsestrikk-perioden. Ja, ja, det får bli något, det också.

Sedan, varning för bekännelse: jag köpte oblekt bomullsgarn i massor, för mycket länge sedan, med tanken att virka överkast. Ja, förstår inte riktigt vad som flög i mig.

En med spetsstickning och en med förlängd nederkant, tvillingar genom kjoldelen.
Foto: Anna Sigrid Pettersson

Det fiffiga med Ullas klänning är att jag blir av med material, både knappar och tygbitar förutom alla restgarner.

Och eftersom stickningen börjar vid halsen så kan det bli så långt som garnet räcker till.

Uddkanter i ljusblått garn och en ny version av knäppning och skarv mellan stickat och sytt.
Foto: Anna Sigrid Pettersson

Varje överdel är olik de andra. Jag stickade i olika färger, och dessutom gjorde jag ”fel”: glömde sticka knapphål, glömde sätta ihop och sticka rundstickning på slutet.

Men jag tröttnade också på att sticka på samma sätt, började variera mig. Det som ska föreställa raglan — 1 omslag, 1 rm, 1 omslag, och så aviga maskor på baksidan — började jag göra bredare: 1 omslag , 2 rm, 1 omslag, aviga på baksidan.

Jag prövade ännu bredare raglansöm: 1 omslag, 2 m ihop, 1 omslag, 2 rm, 1 omslag, 2 m ihop, 1 omslag.

Då blev raglanranden mer som en enkel spets.

Ibland gjorde jag uddkant också. Några varv slätstickning, sedan 1 varv med 2 m ihop, 1 omslag, 2 m ihop, 1 omslag och så vidare och sedan fortsätta med slätstickning för att när det är färdigstickat vika uddkanten och fålla upp.

En överdel fick en liten virkad bård runt om — hals, knappslå, ärmkant och nederkant. Ibland stickade jag nederkanten helt slätt, eller helt avigt, och ibland resår.

Allting var ogenomtänkt, och på impuls, och mycket roligt. Jag prövade till och med att sticka ”spets”, och det gick väl sådär.

Kulknappar på en blåbärsklänning och en äppelklänning. Foto: Anna Sigrid Pettersson

Ibland har jag glömt att sticka knapphål, och då har jag brutalt bänt upp i det stickade och sytt ikring, men också använt små kulknappar. Blåbärsklänningen med blåbärsknappar är en favorit, söt och frisk, men också äppelklänningen med bruna knappar. Det tyget är ett gammalt överkast som min svärmor hade, så min dotter hade en sådan äppelklänning, fast helt i tyg.

En blå överdel, där glömde jag alldeles bort knapphålen men hade också hittat den fina rutiga, tomatiga köksgardinen. Det blev en knappslå av samma tyg, med tryckknappar och körsbärstomatknappar. En annan ljusblå överdel, med ljuvligt vallmotyg, där hade jag bara ett knapphål, så det blev en tryckknapp under den andra knappen.

De där klänningarna som luktar 70-tal, orange och rött, är en panelgardin. Den ena överdelen är randig. Till den andra hittade jag en liten orange garntåt som räckte precis till ett varv.

Och det där med knappar, det är något det. Älskar de där kulknapparna. Jag köpte dem i Haapsalu 1996 för 15 centi styck. Köpte alla som fanns i affären. Först använde jag dem på en svart klänning. Liksom som non stop-karameller satt de överallt. När jag tröttnade på den klänningen blev den en tröja, och knapparna hamnade i en liten burk. Nu ligger fem stycken gröna kvar, ensamma.

Ja, jag har haft mycket roligt, men det är fortfarande två överdelar som ligger och en klänning som saknar knapp.

Och just nu är jag trött på stickning och sitter och lagar ett pärlbroderi istället. Och trots att jag har använt så mycket material så kan jag inte se att det minskar något nämnvärt. Så det är bara att sy på. Det dröjer nog innan det blir en Klänningen Ulla igen.

***

Tack, Anna Sigrid!