Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Mat och klimat igen

Av Posted on Inga taggar 0

Imorgon strax efter lunch åker jag till Kristvalla nära Nybro för att berätta om de här båda böckerna och om hur vi kan göra det som händer i våra kök, matlagning och bakning, till en mindre påfrestning för klimatet och miljön. Ett av mina favoritämnen — för det som först kan kännas som begränsningar är i själva verket en utmaning för vår kreativitet, och när jag satte ihop böckerna fick jag ju också uppleva hur fantastiskt det är att människor delar med sig av sina bästa lösningar till varandra.

Det blir en del ur den här boken också.

Det är en gemenskapsträff, och det utlovas andakt, kaffe och lotterier också. Klockan ett börjar det. Om någon som läser det här är i närheten så välkommen!

Följder av att ta hand om en trädgård

Av Posted on Inga taggar 0
En av bioaffischerna. Bild lånad från IMDB.

Den här filmen, This Beautiful Fantastic, tipsade någon om på Facebook — Solveig kanske? — och titeln är så ovanlig att jag var tvungen att se vad det var för något. Och efter några dagar hade jag tittat på hela.

Hunsat hembiträde som får nytt mod. Bild lånad från IMDB.

Den är svår att beskriva och svår att genrebestämma, tycker jag, och när jag läste recensioner på IMDB såg jag att jag inte är ensam om det intrycket. Är det en komedi? En romantisk komedi till och med? Eller en berättelse om att bli vuxen? Eller en berättelse om att vara mycket ovanlig och kanske till slut hitta sin plats i världen? Till och med en film som liksom ska lyfta fram en funktionsvariation och visa att den i rätt omständigheter är en tillgång? En studie i ensamhet? En skildring av hur en barnboksklassiker blir till? En trädgårdsfilm? En generationsintegrationshistoria? Är den patetisk i sin lågbudgetstil och sin kammaruppsättning (fyra huvudroller och kanske fyra–fem biroller) eller vacker och fantastisk?

Bella har låst biblioteket ordentligt men träffar Billy utanför. Bild lånad från IMDB.

Nu har jag också läst att mannen som har gjort den, Simon Aboud, höll på med förarbetet i flera år och hade flera olika skådespelaruppställningar på gång innan det till slut blev den här med Tom Wilkinson som den arge gamle trädgårdsentusiasten, Andrew Scott som hans hunsade irländska hembiträde Vernon, en ensamstående tvillingpappa med många begåvningar, Jeremy Irvine som den osannolikt entusiastiske unge uppfinnaren Billy och Jessica Brown Finlay (yngsta dottern i Downton Abbey, hjältinnan i Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap) som Bella, den unga kvinnan som har gjort sitt liv till ett rutsystem men inte kommit igång med att förverkliga sin dröm.

(En aspekt kan jag inte alls uttala mig om: den som kan mer om trädgårdsskötsel och växter än jag får avgöra om det uppstår något slags trovärdighet på det området.)

Trädgårdsdrama. Inte så lätt för pollenallergiker. Bild lånad från IMDB.

Jag trodde knappt att den här sortens film gick att göra längre. Den är på många sätt så enkel — i sin uppbyggnad, i sin humor, i sin berättarstil, i sin osannolikt romantiska tillit. Mycket i den påminner mig om gamla brittiska barnböcker och flickböcker, mest självklart Den hemliga trädgården men också en rad andra. (Och så om Eleanor Oliphant Is Completely Fine, och det förstör ju min teori, för den har gjort succé och håller på att förvandlas till film nu.)

En del kallar den ett mästerverk. Jag är inte helt övertygad, men charmig är den, och avväpnande, och avsnitten om skapande är kanske inte så realistiska men desto vackrare.

Lite inspirerande är det att veta att något som länge såg ut att inte bli av blev av till slut och gjorde så många människor fascinerade och glada. Lustigt nog gäller det både drömmen i filmens manus och manusförfattarens egen dröm. Sådant händer fortfarande. Inte glömma det.

Benvärmarstrumpan

Av Posted on Inga taggar 0

Dagens experimentrapport: en strumpa med enbart räta maskor!


Jag har sett strumpor som är helt rätstickade på vertikalen och ihopsydda, och strumpor som är helt rätstickade på det vanliga hållet och hopsydda, och då och då har jag tänkt att det borde gå, det borde gå, det borde gå att utnyttja en rundsticka och räta maskor på flera olika sätt och bygga en strumpa.

Det gör det också! Benvärmarskaftet är en rätstickad rektangel som sedan blir en tub när man bygger in uppläggningskanten i avmaskningen. Upplockning av maskor i ena änden av tuben. Rundstickning med magic loop.

(Det är uppläggningsänden som sticker ut vid hälen här. Och slutänden vid tån, såklart. Jag lovar att fästa dem.)

Häl med förkortade varv och wrap-and-turn. Sedan alldeles vanligt.
Inte den mest meningsfulla sysselsättningen, kanske, för SÅ svårt är det ju inte att sticka aviga maskor, men jag har aldrig stickat en strumpa med häl förut, så jag är lite förbluffad och ganska nöjd!

Ansiktena i Eishyshok

Av Posted on Inga taggar 0

Häromdagen berättade jag ju om stickbeskrivningen som jag hittade på The U.S. Holocaust Memorial Museum och om berättelsen som hör ihop med den.

Jag vet inte hur man ska bära sig åt för att ta vara på det museet. Det är inte bara det att nästan varenda föremål och skylt och film räcker att tänka på en hel livstid — för så är det naturligtvis. Det är också så att den permanenta utställningen är ett enda långt spår och så stor att man helt enkelt inte kan hinna igenom den under museets öppettider. Visserligen är jag lite omöjlig på de flesta museer eftersom jag måste läsa alla ord, men här hann jag nog inte ens med en tredjedel och fick springa genom resten när det var dags för stängning.

Lite känsla för byggnaden först: här är entréhallen som man tittar ner i ett par gånger medan man rör sig i byggnaden. Den permanenta utställningen sträcker sig över tre plan.

Och så det som jag vill berätta om idag:
Något som jag mindes från mitt förra besök för ungefär 20 år sedan, och som var minst lika överväldigande nu, var den del som kallas Tower of Faces. Det är fotografier från en liten stad i dåvarande Polen (nu ligger den i Litauen), Ejszyszki eller Eishyshok. Där och i området runtomkring bodde vid andra världskrigets utbrott ungefär 4 000 personer som räknades som judar. I september 1941 blev de lurade att samlas till en judisk högtid, och tyska soldater stormade synagogorna, förde bort alla som var där och sköt männen vid en grop på den judiska kyrkogården och kvinnorna och barnen vid den kristna kyrkogården. Ungefär 3 500 personer dog i massakern. Av de 500 som klarade sig var det bara 29 som fortfarande levde när kriget var slut.

En av dem var Yaffa Sonenson Eliach, vars pappa hade känt på sig att något inte stämde. Båda föräldrarna blev mördade i oktober 1944 av polska partisaner, men Yaffa Sonenson Eliach överlevde då också.

Hon hade nästan ingenting kvar från sin barndom när hon som vuxen började leta efter spår av de 4 000 människorna, och i en intervju i LA Times, gjord när museet i USA:s huvudstad var nyöppnat, berättar hon att hon reste omkring i sex världsdelar och i alla amerikanska delstater i sin jakt på bilder. Hon tog stora lån för att finansiera arbetet.

Det är detta som har resulterat i Tower of Faces — en fotoutställning som sträcker sig genom våningarna så att man ser en del av den tidigt i utställningen och en annan del senare.

1994 hade hon på osannolika sätt lyckats samla ihop ungefär 8 000 bilder. Hon berättar om hur hon gjorde en radioefterlysning i Australien och frågade efter en familj som i den lilla staden hade kallats ”Mössen” (hon var ju så liten när massakern ägde rum att hon omöjligt kunde minnas alla namn), om hur hon knackade på alla 52 dörrar i ett lägenhetshus i Israel och om hur människor som läste om henne i tidningar började ta kontakt och berätta om bilder som släktingar hade skickat till dem. En kvinna hade till och med varit på besök i staden som ung, fotograferat själv och sparat bilderna.

Ursäkta den suddiga bilden — texten är ungefär det jag har berättat, med tillägget att 900 år av judisk närvaro och kultur i området utplånades på ett par dagar i september 1941 och att inga judar bor i Eishyshok idag.

Jag önskar att jag hade kunnat visa varenda bild. Det är idel familjer, unga glada par, barn, människor som har klätt upp sig och gått till fotografen … och jag tänker på det som Nadia Murad berättar om vad som händer yassidierna nu. Polen och Litauen är våra grannländer, och svenskarna visste förbluffande lite om vad som pågick där under kriget. Nu har vi alla möjligheter att ta reda på vad som händer med medmänniskor nästan överallt i världen och att göra åtminstone något.

Tre som kan virka otaliga rutor med vinstboken

Av Posted on Inga taggar 0

Nu finns det tre vinnare som får varsitt exemplar av Leonie Morgans bok 100 färgglada mormorsrutor att virka! Som ju egentligen borde heta 100 färgglada rutor att virka, för mormorsrutan är närmast märkesskyddad och ser alltid nästan likadan ut. (Farmorsrutan, däremot, är det många som gör anspråk på att ha skapat, och den har många olika skepnader!)

Den här tävlingen har också gjort mig så glad — för det kom så många fina svar! Det var en sådan upplevelse att läsa dem!

Tur att det inte är jag utan en slumpmaskin som väljer ut vinnarna. Här kommer de! Två av de här svaren är kortkorta, men klicka på tävlingsinlägget och läs alla om du vill bli extra inspirerad.

Maria Andersson vill lära sin son att virka.

Christina Persson skriver såhär:

Mitt 5-åriga barnbarn har nu smittats av min glädje till virkning. Hon lägger just nu upp luftmaskor till långa ormar medan jag virkar till olika hjälporganisationer. Skulle vara en fin bok att titta i tillsammans och finna inspiration!

Maria Björkman vill lära sin dotter.

Skicka era adresser till annabraw[at]gmail.com så kommer det ett paket var till er inom kort!

Tack alla ni som skrev! Jag önskar er allihop massor av inspiration till att fortsätta med kreativa projekt som kan värma människor — det är lika viktigt nu som någon gång tidigare!