Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Gå på antikvariat

Ett tips som man kan tillämpa nästan var som helst: har du en stund över, så leta upp ett antikvariat!

Är du i Stockholm är Alfa en självklarhet. Norra Europas största! 800 kvadratmeter! Ungefär 200 000 böcker!

Är du på en ort där det inte finns något, så finns det kanske en second hand-affär med bokavdelning.

Och är du fast hemma av någon anledning har du Bokbörsen och Antikvariat.net, där massor av antikvariat och privatpersoner lägger ut innehållet i sina hyllor till försäljning.

Alfa ligger nära Drottninggatan (Olof Palmes gata 20 B), så det är lätt att hitta. Men inuti är det inte så lätt att hitta — butiken är så stor att olika medlemmar i min familj brukar bli tvungna att ringa till varandra när det börjar bli dags att gå.

Det finns lådor med böcker för tio kronor vid entrén, och det är ju roligt. Men jag uppskattar mycket att allt i butiken inte har så extremt låga priser. Alfas anställda värdesätter böcker, och det är respektingivande och hoppingivande, tycker jag.

Det finns böcker på alla möjliga språk, skönlitteratur, lyrik, facklitteratur … Många tar flera hyllor i anspråk.

Med lite tålamod kan man hitta fram till textilhantverksavdelningen, och om en stege är ledig kan man se vad som står på hyllorna också. (Har man anlag för svindel är det bra att ha med sig en vän som kan klättra och rapportera!)

Som ni ser är det en blandning av epoker, stilar, sådant som man mycket väl förstår att någon kunde undvara och sådant som man inte förstår att någon kunde undvara (VEM har gjort sig av med Erika Åbergs bok?).

Mellanspetsen hoppas nog på en renässans!

Den här gången köpte jag en Vaclav Havel-pjäs till min pappa och två Friedrich Dürrenmatt-böcker till en bror — allt från den inte jättestora men mycket innehållsrika tyskspråkiga avdelningen. Och så en roman av Annika Thor till biblioteket på skolan där jag arbetar.

Igår beställde jag från två olika platser det jag inte hittade på Alfa: Annika Thors En ö i havet-serie, samlingsvolymen, till tre unga läsare (två av dem är syskon) som längtar efter något nytt. Då får man betala porto också, och man får inte chansen att träffa en människa som älskar böcker och gärna vill prata om dem, men det var åtminstone otroligt enkelt att handla.

Eftersom jag själv börjar höra till dem vars böcker räknas som gamla och inaktuella är jag så jätteglad att antikvariaten visar att böcker kan vara värdefulla längre än vad förlagen och de stora bokhandelskedjorna tycker. Tack Alfa och alla ni andra som ser till att vi kan fortsätta leta efter och hitta det vi behöver! Och för all inspiration!

Majas vantar

En del av er har säkert redan skaffat Majas nya bok — men ni som inte har det: titta noga här!

Maja heter Karlsson i efternamn och är en av mina bästa stickvänner. Vi lärde känna varandra liksom från två håll samtidigt när Femtimmarskoftan var ganska ny, och sedan har vi setts så ofta vi har kunnat och pratat mycket med hjälp av bokstäver och paket. I somras hade vi ett par dagar tillsammans i Arvika och hann prata om garnvärldens vindlande vägar och hälsa på i den fina garnaffären Lydias och (tillbaka hemma hos Maja) utforska en hel flyttlåda med överblivet garn — eller rättare sagt: vi hann bara precis börja.

Jag berättar det här så att ni ska veta att jag inte är ett dugg objektiv när jag skriver om Majas nya bok. Sticka svenska mönster, som hon gjorde för ett par år sedan, blev ju en stor succé (min väninna Itas man kallar den Swedish Monsters …), och jag skulle vilja påstå att Trettiofem vantar är ännu finare.

(Ingen anledning att oroa sig: det är trettiofem par, inte trettiofem enkelvantar.)

Såhär ser den ut. Folkloreton direkt, och det är alldeles rätt, men den innehåller vantar i många olika stilar.

Beskrivningarna är en blandning av rutdiagram och textbeskrivningar, mest beroende på vad som är mest praktiskt, och alla 35 vantarna är stickade i en och samma storlek, en medelstor kvinnohand. Garnerna kommer från olika håll. Den som vill sticka större eller mindre kan experimentera med garnbyte eller helt enkelt gå upp eller ner ett halvt nummer i stickstorlek.

Det är INTE lätt att välja några favoriter, men jag tycker att ni måste få se något av inlagan, så jag har gjort mitt bästa.

De här naturvita och gröna vantarna kallar Maja Herbarium, och de har muddar i ett slags mönsterresår och är sedan tvåfärgade med enfärgade tummar.

De senaste åren har jag insett att flerfärgsstickade vantar inte bara är vackra och krångliga att sticka utan också varmare än enfärgade slätstickade. Det här mönstret är såpass ”tätt” att det inte blir några långa trådar som man kan fastna i på insidan — extra bra.

Vantarna Allmoge har istället mönstrade handledskanter, och det är ju också hur vackert som helst, eller hur? Fyra färger samtidigt, men bara två i taget, och bara pyttepyttelite av den ockrafärgade.

Här är ett par andra tvåfärgsvantar, och de här har mönstrade tummar också. ”Utsidan” av handen har ett lite större mönster, och ”insidan” är småmönstrad.

Trasmatta-vantarna är kanske bokens charmigaste? Jag har alltid försökt undvika de tvåfärgade ränderna när jag har gjort rätstickade modeller, men här har Maja gjort en poäng av att vända avigsidan ut, så att säga, och blandat den med slätstickning.

För den som vill prova många olika sätt att sticka vantar — kiltummar, instickade tummar, indiska tummar som går halvvägs in i handflatan, mönstrade tummar, och så vidare, och så vidare, och olika sorters muddar — är den här boken säkert början till tusen nya idéer. Men bara att sticka Majas 35 modeller kommer att hålla de flesta av oss sysselsatta ett tag.

Maja och Bonnier Fakta har lovat mig tre exemplar till en tävling här på bloggen.

Så nu är frågan: vem vill du sticka vantar till nu i höst, inför vintern? Dig själv, någon i familjen, närmaste församlings diakoniverksamhet, en Frälsningsarmén-kår, en insamling till ett annat land?

Svara före fredag, så tar jag hjälp av en slumpmaskin och drar tre vinnare då!

Berätta gärna för andra om tävlingen genom att sprida den på Facebook och andra håll!

Höstlov = läslov (bilderbokstips)

Av Posted on Inga taggar 0

Favorituppslag ur en av Alison Ritchies och Alison Edgsons böcker. Passar extra bra den här veckan eller hur?

Ja, jag vet att Läslov är en kampanj — men en del kampanjer kan verkligen vara värda att ansluta sig till!

Att höstlovet kan bli en alldeles underbar vecka fylld av läsupplevelser är något jag gärna är med på.

Här är några bilderbokstips från mig.

Kom ihåg att man kan njuta mycket av bilderböcker oavsett hur gammal man är! Här är ett inslag från Sveriges Radios OBS om varför vuxna borde läsa barnböcker.

När jag träffade min mamma häromveckan insisterade hon på att jag skulle läsa den här boken som hon just hade lånat på biblioteket. Ingen av oss hade sett den förut — det är en mycket tidig Catarina Kruusval-bok, från tiden innan hon fick sitt stora genombrott som barnboksillustratör och barnboksförfattare tror jag. Men hon borde ha fått det med den här berättelsen! Min mamma hade alldeles rätt: den är så stillsam och vacker, så full av kärlek och seperationsängslan. Både min mamma och min bror hade tänkt på tonårsbarn när de läste den.

En mycket, mycket varm rekommendation alltså: Egon och rävungen. Och den är slutsåld sedan länge, så fråga efter den på biblioteket och leta sedan på antikvariat.net och Bokbörsen när du känner att du  och de barn du läser för måste ha ett eget exemplar.

Den mer välkända berättelse som både min mamma och jag associerade till när vi läste om räven och Egon var Sven Nordqvists När Findus var liten och försvann. Den är mycket festligare och tokigare, men den har samma generositet och värme. Jag blir alltid lika lycklig när jag kommer till det uppslag när Findus har dykt upp igen och är mycket rädd efter sitt äventyr. Då föreslår Pettson att Findus ska prova att utforska Pettsons gård igen medan Pettson sitter i närheten. Trygghet och frihet på samma gång, det är ofta precis det som behövs!

I flera år försökte jag övertyga mina kolleger om att vi måste ge ut Oliver Jeffers bilderböcker på svenska. Jag köpte Lost and found om och om igen till olika familjer som jag känner. Till slut blev det ett annat svenskt förlag som gav ut dem, och det är den här lite anonyma samlingsvolymen som finns. Men öppna den! Funnen och vunnen blev den svenska titeln (jag funderade mycket på vad jag skulle vilja kalla den och hade nog inte valt just det, men …), och det är min favorit, men allt som han har gjort är så charmigt och eftertänksamt och festligt och vackert och bråddjupt.

Det här är en bok som jag faktiskt lyckades få ge ut på svenska, och jag hoppas att många läser den! Liksom så många av Tim Warnes böcker är den både rolig och vacker — jag tycker att det är tydligt att han har samarbetat en del med Steve Smallman som har skrivit några av de absolut bästa bilderboksmanus jag har läst. Det kändes så viktigt att göra den 2015 när så många förfärliga fördomar började etablera sig i den offentliga debatten, och på det viset är den väl ännu viktigare nu.

De här båda är, Min mamma och jag och Min pappa och jag av Alison Ritchie och Alison Edgson, är en present till alla föräldrar och barn som inte kan ses riktigt så mycket som de skulle vilja och som skulle behöva prata mer om hur mycket de tycker om varandra fastän vardagen kan vara alldeles full för det mesta. Dessutom innehåller de massor av inspiration till att gå ut och uppleva världen tillsammans!

Peter Schössows bok sparade jag i flera år, och till slut fick jag ge ut den på svenska! Det är på nästan alla sätt en sorgebok, men den är så ovanlig med sitt maner och sin berättarteknik och sin inlevelse, så jag vill inte begränsa den genom att sätta någon genrestämpel. Ni som tror att tyska böcker inte kan vara roliga (jag vet inte om det är någon vanlig fördom, men jag har hört den då och då) måste verkligen ta del av den här.

Det här är den sista (eller ska vi säga senaste?) Steve Smallman-boken som jag har fått översätta. Ja, den handlar, precis som titeln signalerar, om att dela med sig. Och den gör det på Steve Smallmans eget vis. Alla ni som har läst något av honom vet att det brukar göra både barn och vuxna lyckliga.

Och här är den allra första boken som jag översatte av alla som han har skrivit. Kanske är det den första boken han skrev också — jag minns inte riktigt. Saken är den att han är en extremt anlitad illustratör också, så när man söker på hans namn i en webbokhandel får man precis hur många träffar som helst. Men jag gillar honom absolut mest som författare, och kanske är berättelsen om den hungriga vargen och det frusna lammet hans mästerverk. Ett par år efter att den hade kommit ut blev den barnteater på Boulevardteatern i Stockholm och åkte på turné i hela Sverige. Det var mäktigt! Jag blir fortfarande lika glad varje gång jag läser den.

(Roligt att veta kanske: på engelska säger vargen hela tiden ”Goodness gracious me”, och jag förde en ganska lång diskussion med en svensk lingvist om vad vi skulle kunna välja för uttryck på svenska. Det blev till slut ”Kära hjärtanes”!)

Nu kanske någon undrar varför jag inte har länkat till Bokus och Adlibris så att man snabbt kan ta vara på inspirationen och beställa de böcker man vill ha.

Men jag tycker absolut att den som till äventyrs blir inspirerad ska gå till biblioteket först, prata med en bibliotekarie och få hjälp att leta på barnboksavdelningen. Då blir det antagligen många fler roliga lästips på vägen!

Och om och när det blir dags att köpa något, så gå till en levande bokhandlare! En sådan kan beställa hem det som inte finns i bokhandeln, du träffar en människa  och ser till att bokhandeln där du bor kan leva och förse människor med viktiga berättelser och fakta och inspiration lite till. Har du ingen bokhandel i närheten är orsaken sannolikt att det inte bar sig — och då kan du stötta någon mindre bokhandel som har postorderverksamhet, till exempel Din Bok i Göteborg eller Arken i Lund.

Mycket av nästan allt

I slutet av sommaren var jag i USA en vecka för att hälsa på min syster och hennes familj.

När jag hade lagt flera timmar på att fråga efter svarta knappar i olika butiker inne i stan gjorde vi det som de flesta amerikaner gör: åkte till ett butiksområde i en förort.

Nu har jag alltså upplevt Joann — och eftersom det var så monumentalt får ni följa med. Jag bad personalen om lov att fotografera, så allt är i sin ordning.

Gott om utrymme är en grundförutsättning för en Joann-butik. Den här butiksfasaden gjorde också att det var lätt att hitta butiken — när man väl hade svängt in på rätt enorma parkering (för det fanns flera byggnadskomplex och flera parkeringar).

Jag behöver väl knappt berätta att det skulle ha varit svårt att ta sig dit med allmänna kommunikationer?

40% rea på allt i de här hyllorna — en dröm eller en mardröm? Man måste verkligen vara begåvad med en speciell blick för att kunna se det som man vill ha när det är så många mönster som konkurrerar om uppmärksamheten. Och det här var bara en av kanske tolv gångar.

Om man tittar lite närmare ser man att en del av tygerna nog är tänkta för barn. Det med grodor tycker jag är ganska fint. Och det med piratvalar. Vem jag skulle sy till i ”Chill out”-tyget med glassar och körsbär är lite svårare att komma på. Och visst blir man lite lättad när blicken faller på alldeles vanliga, tråkiga, rutiga tyger?

Här hittade vi (det är min systerdotter som känner på en rulle) en enorm uppsättning färger av ett tyg som jag aldrig har sett förut. Möjligen antyder reaskylten att det inte har varit så lättsålt. Jag tror att det är något slags syntetisk fleece och att det är tänkt till plädar, kuddfodral och morgonrockar, men jag läste inte så noga och frågade aldrig.

Sedan såg jag att det skulle finnas garn och tänkte att om nu tygerna nästan anfaller mig så känner jag mig säkert mer hemma i garngångarna.

Det här är bara en av dem — jag minns inte hur många det fanns.

En del av er kanske inte tror det, men såhär är det: det kan bli för mycket med garn också. I alla fall för mig.

En bit bort i den här gången hittade vi enorma mängder knappar. Efter lite letande hade vi det vi behövde: fem tunna remsor med fem enkla svarta knappar på varje.

För mig blev det här en så övertydlig bild av att överflödet aldrig kommer att göra världen bra. Istället för att bli inspirerad av alla möjligheter blev jag nästan yr. Nu när jag tittar på bilderna längtar jag till garnkorgen och påslakanshyllorna i en Erikshjälpen Second Hand-butik. Om jag inte har så mycket att välja på sätter min hjärna igång med att tänka ut vad jag skulle kunna göra med det som finns. En återbruksutmaning är mycket mer produktiv än en sådan här butik där nästan allting finns.

Vad tycker ni?