Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Alla kan hjälpa till

Förrförra helgen hade jag med mig kameran till Örebro för att fotografera på ett årsmöte som jag skulle vara med på där. Men jag hade glömt att kontrollera batteriet och ta med batteriladdaren, så när jag hade tagit den här bilden var det omöjligt att ta fler. Snopet!

Men den här bilden var kanske den viktigaste i alla fall.

Såhär enkelt kan det vara att låta många vara med och hjälpa till. Det är Sticka och skicka-gruppen i Hagakyrkan i Örebro som bjuder in fler att vara med.

Man ber om lov att ställa en korg någonstans och gör en skylt som berättar vad det är man behöver till hjälpstickningsgruppen. Man kan ju lägga några garnnystan där själv till att börja med så att det inte ser alldeles tomt ut … Och sedan får man gå till korgen ibland och ta vara på det som har kommit.

Man kan också göra som en grupp i Västerås och visa exempel både på vad man vill ha och på vad det blir. Den här bilden tog jag på Kyrkbacksgården för något år sedan. I Västerås domkyrkoförsamling finns det en grupp som arbetar med startpaket till barn i flyktinglägren i Västsahara genom organisationen Brödet och fiskarna.

Du som börjar fundera på att ordna en egen korg, en egen skylt eller till och med en liten utställning (jag har till exempel sett en babypaketsutställning på biblioteket i Nora): skicka gärna bilder när du har förverkligat idén, så kan vi hjälpas åt att inspirera fler!

Vårgodis: ekollon av marsipan och choklad

Av Posted on Inga taggar 0

Det här vårgodiset har min mamma alltid sett till så att några barn i hennes närhet har gjort — eller också har hon gjort det själv — så länge jag kan minnas.

Såhär gör man:

Utgångspunkten är mandelmassa — som man snabbt kan göra själv, och då har man också alla möjligheter att göra den av KRAV-märkta mandlar. Jag tycker inte att man behöver skålla och skala mandlarna först, men om man gör det får man ju en vitare mandelmassa.

Om man har köpt mandelmassa kan man riva den på rivjärn.

Sedan blandar man den med några droppar grön karamellfärg och en liten utspädnings- och smidighetsdeg av smör, mjölk (eller vatten) och vetemjöl. Till exempel såhär.

Man häller upp strösocker, ett par centimeter djupt, i en stor djup tallrik (eller flera). Så rullar man all mandelmassan till små ägg (eller, som min mammas barnbarn gjorde igår, bollar).

Man smälter mörk choklad (nu finns det ju många Fairtrade-sorter i nästan alla matbutiker) över vattenbad eller i mikrovågsugn, doppar äggens rundare ända till ungefär en tredjedel och ställer dem att stelna i sockret. Då fastnar det ett tunt laget socker i chokladen, och det får dem att glittra.

När alla är klara kan man ställa dem i kylskåpet en stund och sedan plocka över dem i en burk.

De är både vackra och goda tycker jag — kombinationen av mandelmassa och mörk choklad och lite knaster av sockret är något alldeles speciellt. Nu råkar det ju dessutom vara så väldigt nostalgiskt för mig, men jag tror inte att bristen på särskilda minnen av just min mamma behöver vara något hinder för någon annan.

Prova!

Typisk fjärrvärme, och extra vacker

Den här sjalen stickade min väninna Ita till mig för flera år sedan.

Så många timmars arbete bara för min skull!

Den passar extra bra när jag sitter hemma hos mina föräldrar och arbetar, för jag tycker ofta att det blir lite för kallt där. Utom när jag sitter precis bredvid någon av de underbara kakelugnarna, såklart.

Och så kan min mamma också använda den när jag inte är där.

Det finns massor av duktiga stickare i Lettland, där Ita bor, och som jag har förstått det stickar många uteslutande i ull. Den här sjalen är så underbart varm, och jag tycker så mycket om mönstret. Visst är det vackert?

Jag har bara skickat småsaker till Ita — och tagit med, för vi har gått till Frälsningsarméns högkvarter och levererat babykoftor, mössor och annat från både mig och andra när jag har varit där.

Och så får jag något så stort, något som är stickat bara till mig! Det är egentligen en helt otrolig present.

Jag har ju haft ”Fjärrvärme” som titel på många stickföredrag, och det här är verkligen fjärrvärme. Dessutom extra fin. Och på det viset extra varm.

Fler av Maritas mössor

En mjuk trikåmössa fick den här lilla nya människan. Foto: Marita Hasselberg

Marita fortsätter med sitt arbete på Nkinga Hospital i Tanzania — hon är alltså där för att undervisa på en kurs i barnsjukvård, och det är Skandinaviska Läkarbanken som har anlitat henne. De skickar ut oavlönade läkare och sjuksköterskor från de skandinaviska länderna för kortare insatser i sjukvården i länder där det är personalbrist.

Teopista, Maritas kollega. Foto: Marita Hasselberg

På en hälsocentral ungefär tio mil från Nkinga arbetar Teopista. ”Hon gör en hjälteinsats där”, skriver Marita.

Teopista tar emot alla som kommer till hälsocentralen, och det innebär att hon måste klara att ta hand om förlossningar också. Förra veckan föddes barnet på bilden överst här en natt när Teopista tjänstgjorde. Det gick bra! Och sedan kom Marita på besök, och Teopista fick mössor så att hon kunde ge en till den lilla familjen.

Dessutom hade det kommit en större mössa med i sändningen, och den tyckte Marita att Teopista kunde ta själv om hon tyckte om den, så hela nästa natt arbetade hon iförd sin nya mössa!

Marita läste min ”klädd i vänskap”-krönika för ett tag sedan, och nu fick hon användning för det uttrycket. Det blev en oväntad övernattning för henne hos Teopista, så de delade på ett par av Teopistas kangas (man köper dem nästan alltid två och två), och det blev ju hur bra som helst.

Pippitröjans färger på nyfödd tanzanier. Foto: Marita Hasselberg
Rosa och grönt matchar rosa och grönt! Foto: Marita Hasselberg

Och så har jag fått bilder av två mössleveranser till, så jag måste dela med mig av dem också.

Heja Marita! Hoppas att allt går bra med kursen och för barnen och mammorna och papporna som du träffar!

Jane Austen och hjälpstickning

En av alla (och det finns många) utgåvor av Jane Austens roman Persuasion, i svensk översättning Övertalning.

Nu har jag hittat — eller snarare råkat upptäcka — ett avsnitt om hjälpstickning i en av Jane Austens romaner, Persuasion!

Jag har läst den flera gånger och lyssnat på den som ljudbok ännu fler — upptäckte den en gång när jag var tvungen att skanna mer än tusen sånger ur olika böcker en och en som en del av arbetet med ett stort sångboksprojekt. Jag arbetade till klockan två en av nätterna, men Anne Elliot och hennes familj och vänner höll mig sällskap!

Nu har jag lyssnat på den igen medan jag har hållit på med olika praktiska saker, och plötsligt slog det mig att det som Annes väninna Mrs. Smith, en ung kvinna som har blivit änka, förlorat alla sina pengar och blivit reumatiker samtidigt, och hennes sjuksköterska, en mycket företagsam och kommunikativ kvinna, håller på med är typisk och klassisk hjälpstickning. Här:

[Mrs. Smith] had seen too much of the world, to expect sudden or disinterested attachment anywhere, but her illness had proved to her that her landlady had a character to preserve, and would not use her ill; and she had been particularly fortunate in her nurse, as a sister of her landlady, a nurse by profession, and who had always a home in that house when unemployed, chanced to be at liberty just in time to attend her.

”And she,” said Mrs Smith, ”besides nursing me most admirably, has really proved an invaluable acquaintance. As soon as I could use my hands she taught me to knit, which has been a great amusement; and she put me in the way of making these little thread-cases, pin-cushions and card-racks, which you always find me so busy about, and which supply me with the means of doing a little good to one or two very poor families in this neighbourhood. She had a large acquaintance, of course professionally, among those who can afford to buy, and she disposes of my merchandise. She always takes the right time for applying. Everybody’s heart is open, you know, when they have recently escaped from severe pain, or are recovering the blessing of health, and Nurse Rooke thoroughly understands when to speak. She is a shrewd, intelligent, sensible woman. (…)”

En som är tvungen att sitta stilla får lära sig att sticka av en som rör sig desto mer. Det stickade ser den rörliga till att sälja till människor som har pengar och som just i det ögonblicket är tacksamma att vara friska, och pengarna förmedlar den rörliga sedan till andra människor som behöver dem. Perfekt!

(Detta äger rum i en tid när textilt handarbete tillmäts ett större värde än idag, såklart.)

Det finns många andra sorters hjälpstickning, men det här är definitivt en klassisk sort.

Fascinerande att Jane Austen kunde beskriva också detta så exakt, eller hur?