Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Sticka

Karins färger

Jag bad att få låna plagg att fotografera — och Karin svarade. Superkreativa Karin som kombinerar och bygger och varierar och som gärna stickar i riktigt färgstarka garner. Hon skickade en hel låda med tröjor (och många av dem hade mössa och blöjbyxor till). Ni måste få se!

Här har Två trådändars lilla asymmetriska tröja fått resårmudd i ärmsluten och nertill. Starka pasteller, kan man säga så?

Kanske borde den här tröjan heta Två trådändars lilla vanliga tröja då. Men den var först, så den heter bara Två trådändars lilla tröja. Karin har stickat resåravslutningar här också. Och använt garn i en annan pastellkombination.

Samma modell här, fast i starka färger och med väldigt olika ärmar. Extra fint!

Den här modellen har jag funderat på länge men inte vågat prova än. Hur räknar man för att det inte ska bli ofrivilligt asymmetriskt när en av raglanränderna blir fem maskor bred? Men Karin har lyckats, eller hur?

Ytterligare en ”vanlig” tröja i nya färger.

Och en asymmetrisk med asymmetriskt mönstrade ärmar.

Och en underbart knallgul.

Och en asymmetrisk med enfärgat garn i ok och ärmar och mönstrat garn nertill. Det är ett smart sätt att slippa mönsterkrångel! Och här har Karin stickat rätstickning i avslutningarna, så som jag har gjort i grundbeskrivningarna.

Nu tycker man förstås att det här är väldigt mycket fina kläder — men det är inte ens hälften av vad Karin stickade. Gissa om de insamlingsansvariga kommer att bli glada. Tusen tack, Karin!

Fint och lånat för vidarebefordran

I våras frågade jag om det var några av er som hade stickat barnkläder efter mina beskrivningar och kunde tänka sig att låta dem bli fotograferade. Jag fick så fina svar — och ännu finare paket!

Titta här bara!

Anna hade stickat en av Två systrars koftkalas-koftorna, och fastän den var så liten …

Foto: Magnus Aronson

… fick Emmie och Simon vika upp ärmarna när de skulle klä på sin alldeles nye son.

Den här koftan reste sedan tillbaka till Anna, för hon hade lovat den till en ny liten människa i sin närhet.

Jag tror att det var Karin som hade stickat det här exemplaret av Två trådändars lilla tröja …

Foto: Magnus Aronson

… och färgen krockade perfekt med blommande buskar när Dea ställde sig utanför sin familjs hus med sina såpbubblor.

Kom det här exemplaret av Två trådändars lilla slipover från Ann-Christin kanske? Några av plaggen klarade jag inte att hålla reda på — ursäkta!

Foto: Magnus Aronson

Emanuel hade den i alla fall gärna på sig. Han till och med somnade i den. Då måste den vara riktigt mjuk!

Det här är bara tre exempel på allt fint som kom. Nu reser det vidare till insamlingar där de ansvariga ber om varma kläder till barn (och Annas kofta har återvänt till henne). Tack, ni som hjälpte mig! Hoppas att ni blir lika glada som jag när ni ser bilderna!

Min mamma stickar Easy Peasy Beanie

När Marita skulle åka till Tanzania och undervisa i barnsjukvård för några månader sedan frågade honom om någon ville sticka mössor som hon kunde ta med. Det blev ett fantastiskt gensvar fastän tiden var kort!

Den mössa som syntes på bilder från ett tidigare besök var Easy Peasy Beanie, som också är en av mina favoriter. Det var inte alls tvunget att det skulle vara den, men jag såg att den fanns med bland de modeller som dök upp på bilderna den här gången också.

Min mamma föddes i Tanzania (som då hette Tanganyika) strax efter andra världskriget — hennes föräldrar åkte ut under kriget — och växte upp i Sydafrika och nuvarande Zimbabwe. När hon läste om Maritas resa blev hon inspirerad, och sedan har hon bara fortsatt och fortsatt. Så när jag hälsade på henne vid midsommar låg det mösstickningar på två eller tre ställen i huset, och på kistan i övre hallen stod en östafrikansk korg med färdigstickade rektanglar som väntade på att bli hopsydda och hopsnörpta.

Easy Peasy Beanie är alltså en rektangel som stickas i ett slags slätstickning — det lilla tricket är bara att man stickar varven i en egen ordning; r, a, r, r, a, r, r, a, r. Eller, om man vill ha lite smalare resårränder, r, r, a, a, r, r, a, a. Sedan syr man ihop uppläggningskant med avmaskningskant (eller maskar av samtidigt som man stickar ihop kanterna) så att det blir en cylinder. Cylinderns ena ände snörper man ihop. Och så viker man upp en liten kant. Klart!

Om min mamma inte har gjort mössorna klara när jag kommer tillbaka i slutet av juli tror jag att jag ska göra det. Min mormor var väldigt bra på att dela handarbeten med mig när jag var liten. Jag vet inte hur många trådar hon har fäst åt mig. Så vi fortsätter i hennes anda!

Anna Sigrid stickar och syr Ullas klänning (många)

Anna Sigrid Pettersson, återbrukssömmerska eller kanske ännu mer återbruksdesigner.
Foto: privat

Anna Sigrid Pettersson är något av en idol i en Facebookgrupp där alla syr om gamla kläder och andra textilier till nya kläder. För några månader sedan gjorde jag en intervju med henne om det. Sedan började hon sticka och sy Klänningen Ulla. När jag hade sett, en, två, tre, åtta sådana klänningar bad jag henne att skriva något om det. Här kommer bilder och berättelse — tack, Anna Sigrid!

***

Tågresan hem i oktober 1974 — Anna Sigrid och hennes vänner har genast börjat nysta det nyinköpta garnet. Foto: privat

Jag minns att något hett och åtråvärt på 1970-talet var garnet från Lasse Wålstedts Spinneri i Dala-Floda. I och med besöket där i oktober 1974 anslöt sig till mina samlingar en stickbeskrivning som liksom Ullas klänning börjar uppifrån. Toppen när man inte vet hur mycket garn som kommer att gå åt eller finns. Jag handlade garn, och det började nystas och stickas redan på tåget hem.

Samlat resultat av sticktimmarna i soffan framför Rederiet. Foto: Anna Sigrid Pettersson

Så i december i fjol, när ett ryggskottet slog till och jag var bunden till soffan (med de där fingrarna som kliar hela tiden), tog jag fram stickor och garn. Och i min iver att ”döstäda”, få bort allt jox som finns och inte direkt har någon funktion för mig, började jag sticka.

En före detta arbetskamrat hade till min stora glädje fått barn. Hennes förhållningssätt till konsumtion och miljö tilltalade mig mycket, och hon hade gett mig kläder som hon inte längre behövde.

En i både färgställning och rutor mycket vacker kjol blev med ett nystan rosa bomullsgarn en bedårande klänning till hennes dotter, alldeles lagom till jul.

Tre med olika varianter av raglanrand och med lite olika fortsättning efter holkärmarna. Foto: Anna Sigrid Pettersson

Och så började det! Garnnystan plockades fram, vitt bouclégarn, ungefär femtio gram, en överdel! En påbörjad bebiskofta, osäkert om det skulle räcka, och såg den inte lite väl liten ut, repa upp och sticka överdelar, tre räckte det till. Asch, ett litet bouclénystan till, kändes väldigt litet. Blev en pytteliten överdel, får hitta på nåt annat. Och så alla de där kulörta garnslattarna, inköpta under den värsta Hönsestrikk-perioden. Ja, ja, det får bli något, det också.

Sedan, varning för bekännelse: jag köpte oblekt bomullsgarn i massor, för mycket länge sedan, med tanken att virka överkast. Ja, förstår inte riktigt vad som flög i mig.

En med spetsstickning och en med förlängd nederkant, tvillingar genom kjoldelen.
Foto: Anna Sigrid Pettersson

Det fiffiga med Ullas klänning är att jag blir av med material, både knappar och tygbitar förutom alla restgarner.

Och eftersom stickningen börjar vid halsen så kan det bli så långt som garnet räcker till.

Uddkanter i ljusblått garn och en ny version av knäppning och skarv mellan stickat och sytt.
Foto: Anna Sigrid Pettersson

Varje överdel är olik de andra. Jag stickade i olika färger, och dessutom gjorde jag ”fel”: glömde sticka knapphål, glömde sätta ihop och sticka rundstickning på slutet.

Men jag tröttnade också på att sticka på samma sätt, började variera mig. Det som ska föreställa raglan — 1 omslag, 1 rm, 1 omslag, och så aviga maskor på baksidan — började jag göra bredare: 1 omslag , 2 rm, 1 omslag, aviga på baksidan.

Jag prövade ännu bredare raglansöm: 1 omslag, 2 m ihop, 1 omslag, 2 rm, 1 omslag, 2 m ihop, 1 omslag.

Då blev raglanranden mer som en enkel spets.

Ibland gjorde jag uddkant också. Några varv slätstickning, sedan 1 varv med 2 m ihop, 1 omslag, 2 m ihop, 1 omslag och så vidare och sedan fortsätta med slätstickning för att när det är färdigstickat vika uddkanten och fålla upp.

En överdel fick en liten virkad bård runt om — hals, knappslå, ärmkant och nederkant. Ibland stickade jag nederkanten helt slätt, eller helt avigt, och ibland resår.

Allting var ogenomtänkt, och på impuls, och mycket roligt. Jag prövade till och med att sticka ”spets”, och det gick väl sådär.

Kulknappar på en blåbärsklänning och en äppelklänning. Foto: Anna Sigrid Pettersson

Ibland har jag glömt att sticka knapphål, och då har jag brutalt bänt upp i det stickade och sytt ikring, men också använt små kulknappar. Blåbärsklänningen med blåbärsknappar är en favorit, söt och frisk, men också äppelklänningen med bruna knappar. Det tyget är ett gammalt överkast som min svärmor hade, så min dotter hade en sådan äppelklänning, fast helt i tyg.

En blå överdel, där glömde jag alldeles bort knapphålen men hade också hittat den fina rutiga, tomatiga köksgardinen. Det blev en knappslå av samma tyg, med tryckknappar och körsbärstomatknappar. En annan ljusblå överdel, med ljuvligt vallmotyg, där hade jag bara ett knapphål, så det blev en tryckknapp under den andra knappen.

De där klänningarna som luktar 70-tal, orange och rött, är en panelgardin. Den ena överdelen är randig. Till den andra hittade jag en liten orange garntåt som räckte precis till ett varv.

Och det där med knappar, det är något det. Älskar de där kulknapparna. Jag köpte dem i Haapsalu 1996 för 15 centi styck. Köpte alla som fanns i affären. Först använde jag dem på en svart klänning. Liksom som non stop-karameller satt de överallt. När jag tröttnade på den klänningen blev den en tröja, och knapparna hamnade i en liten burk. Nu ligger fem stycken gröna kvar, ensamma.

Ja, jag har haft mycket roligt, men det är fortfarande två överdelar som ligger och en klänning som saknar knapp.

Och just nu är jag trött på stickning och sitter och lagar ett pärlbroderi istället. Och trots att jag har använt så mycket material så kan jag inte se att det minskar något nämnvärt. Så det är bara att sy på. Det dröjer nog innan det blir en Klänningen Ulla igen.

***

Tack, Anna Sigrid!

Nu har det blivit en kappa

Om det skulle föras någon form av statistik på den här bloggen så skulle det antagligen uppdagas att den absolut vanligaste starten på ett inlägg är ”Nu ska ni få se något fint!” — och då ska man veta att jag oftast håller mig i skinnet och försöker hitta på en annan inledning.

Men idag ska ni verkligen få se något fint!

Det började högst ordinärt när jag var på resa i England i februari. En av mitt livs vackraste resor hittills, men stickningen var verkligen precis som vanligt.

På stationen i Chesterfield.

Jag hade bestämt mig för att sticka två kappöverdelar i ylle för att sedan be två syvänner att på varsitt håll förvandla dem till kappor med vävd yllenederdel och foder. Klänningen Ulla, som jag gjorde för ett par år sedan, fick mig nämligen att komma på alla möjliga kombinationer av sytt och stickat.

Min teori var att om man stickar det som kräver mycket anatomi, så att man slipper sy det, så kan man sedan sy det som bara är raka stycken, så att man slipper lägga tid på att sticka det. Och det resonemanget hade naturligtvis varit poänglöst om jag inte dessutom hade tyckt att kombinationen blir så charmig.

Klar för avresa.

Såhär såg den ut när den var klar — en Två trådändars lilla kofta med den lilla skillnaden att efter ärmarna kommer direkt några varv resårstickning och sedan avmaskning.

Den här röda reste till Anna Sigrid Pettersson i Vallentuna. Hon är en mästarinna på textilt återbruk — en riktigt konsthantverkare. För ett tag sedan ställde hon upp på en intervju här på bloggen, och efter den stickade hon massor av Klänningen Ulla.

Överdel och begagnad rutig yllekjol i kiltstil. Foto: Anna Sigrid Pettersson

Hon kombinerade genast överdelen med några sparade knappar och en rutig yllekjol i kiltstil. Perfekt!

Hela kappan har samma viscosefoder, och så är det velour runt halsen och i ärmsluten. Foto: Anna Sigrid Pettersson

Anna Sigrid satsade på att vecka det rutiga ylletyget mot överdelen och sedan fodra hela kappan med riktigt fodertyg (det är inte använt tidigare, men Anna Sigrid hade det i sitt förråd). Halsringningen och handledskanterna fick ett mjukare foder.

Veck, veck, veck som på en klassisk rutig yllekjol. Det blir stiligt och stilfullt! Foto: Anna Sigrid Pettersson

Det här är en kappa till ett ganska litet barn — Anna Sigrid mätte och fick överdelen till 70–84 cl, och jag har inte mätt på riktigt själv, bara tänkt på en flicka som jag känner — så den fick en ganska kort nederdel också. Man kan tänka sig strumpbyxben och allväderskängor som sticker fram undertill eller hur?

Tre knappar. Foto: Anna Sigrid Pettersson

Överdelen har tre knapphål, och Anna Sigrid gjorde inte fler på nederdelen — de tre och de pampiga knapparna är det hela. Vackert tycker jag.

Anna Sigrid är så nöjd med resultatet, och ni kan ju gissa om jag också är det. Ser mycket fram emot att ta med den på fotografering nästa helg och låta en pappa eller mamma klä på någon liten som gillar rött.

Tack Anna Sigrid!

Och tack Susie som bjöd mig på ett par alldeles osannolika dagar i Peak District!

Foto: Susie Poole

Tro det eller ej, men det är jag som står där på klippan. Min fantastiska väninna Susie och jag skulle egentligen bara ses och hinna prata ordentligt, men hon kom på att vi kunde åka runt och prata i hennes bil och på vackra platser, och det gjorde vi. Och så satt jag i hennes familjs stora soffa och la upp röda maskor. Vilken början va?

Hjälpstickargrupp blev Årets Laholmare

Här tar Britt Gustafsson emot priset och berättar om sin stickgrupps arbete. Foto: Roland Höglund (lånat från Laholms Tidning)

Min väninna Jenni som bor nära Laholm skickade en länk till en artikel i Laholms Tidning häromdagen. Och vilken artikel!

Den handlar om utdelningen av priset Årets Laholmare, som har instiftats av Lions och som består av den klassiska jättechecken, ett offentligt firande och 7 500 kronor.

Årets Laholmare 2019 blev en hel grupp människor, minst 35 stycken — Sticka och skicka-gruppen!

Såhär står det i artikeln:

FÖR SEX ÅR SEDAN besökte [Britt Gustafsson] bokmässan i Göteborg. Hon gick till ett förlag på mässan med religiös litteratur hon brukar besöka då hon fick syn på boken ”Värma en liten” som handlar om att sticka och virka för bebisar. I samma veva hade hon läst ett reportage om fattiga kvinnor i fattiga länder som vira in sina nyfödda i tidningspapper eftersom de inte hade några kläder.

– Det grep mig hårt så jag tog mig hem och satte igång med mina stickor. När jag stickat 20 tröjor tänkte jag: Vad gör jag med dem? Skillnaden mellan liv och död för en nyfödd kan vara en mössa för huvudet så jag stickade 20 mössor också, säger Britt Gustafsson.

Det är så fint att få läsa om hur en bok har kunnat inspirera till något betydelsefullt.

Just den här boken är slut på förlaget sedan fem–sex år — det är den som flest frågar efter också … Men ibland dyker det upp något exemplar i en liten bokhandel på en mindre ort, och någon gång har jag fått veta att den finns på Bokbörsen eller i en second hand-butik också. Ser du den, så köp den — gärna åt mig om du inte själv vill ha den! Jag förmedlar den vidare till någon av alla som har frågat.

I slutet av artikeln står det såhär:

[Sticka och skicka-gruppens träff] är en social sammankomst. Det är många som inte haft så mycket annat annars som ser fram emot träffarna. Vi har väldigt roligt tillsammans och vi dricker också kaffe och har en kort andakt. Det fyller ett behov som alla har, att vara behövd. Man lyfter blicken från sitt eget och fokuserar på de som behöver oss. Det är roligt för många i gruppen har sagt att det gett dem en ny mening och det är det bästa betyg man kan få, säger Britt Gustafsson.

Påsarna har till exempel skickats till Tanzania, Ukraina, Sydafrika, Mocambique och Moldavien. Prispengarna på 7 500 kronor ska gå till sådant som föreningen inte kan framställa själva som två, säkerhetsnålar och garn.

Tänk vad mycket bra det blir av Lions pengainsats i år alltså!

Tack Jenni för länken! Och heja er, Britt och ni andra i gruppen!