Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Sticka

Mia stickar i många färger

Bered er på en färgexplosion idag!

Min väninna Mia som har stickat tillsammans med mig på tåg och kanske bussar och i soffor och på gräsmattor började med flerfärgsstickning för ett tag sedan och har skapat hur mycket som helst under sommaren och hösten i år. Själv har jag stickat med mer än en färg på samma varv en (EN) gång för kanske tio år sedan, så jag frågade om jag kunde få ställa några frågor. Här kommer de tillsammans med Mias svar!

Mia i egenkomponerad tröja med bibård. Vi har varit på ett bröllop med bitema tillsammans, så jag vet minst två personer som drömmer om att få sådana här tröjor nu.

Hej Mia! Du har visat en massa fantastiska plagg i många färger i år – när började du med flerfärgsstickning?
Jag började med flerfärgsstickning för ungefär två år sedan. Jag är så oerhört förtjust i isländska tröjor så det var nog det som motiverade mig!

Vad var ditt första projekt?
Mitt första projekt var en isländsk tröja som heter Afmaeli. Den fanns som en ”knitalong” och det är ju ett fantastiskt sätt att lära sig nya tekniker och få hjälp om man tycker att det kan vara lite klurigt att läsa mönster ibland — som jag tycker att det kan vara.

Hur tog du reda på hur du skulle göra?
För att förstå mig på det här med flerfärgsstickning tog jag hjälp av olika instruktionsvideor på Youtube. Ibland behöver jag verkligen se framför mig hur man ska göra för att förstå ordentligt, så jag är oerhört tacksam för alla instruktionsvideor som finns där.

Egenkomponerad hönsestrikktröja.

Allt du gör är kanske inte hönsestrikk, men mycket är inspirerat av den stilen och metoden. Vad är det som du har fastnat för i den?
Jag tycker helt enkelt att hönsestrikk ofta är så vackert! Jag är inte så mycket för ”modernt och stilrent” utan gillar det som sticker ut lite och liksom ”skär sig skönt”. Dock ska jag vara ärlig med att jag inte matchar precis hursomhelst – jag vill gärna att det ska finnas någon slags helhetsharmoni i slutresultatet. Det är härligt med färg, och jag tänker mig att det kan pigga upp både mig och andra i vår ibland gråa vardag. Dessutom gillar jag tanken att göra något kreativt av de små restgarnsstumpar man har liggande istället för att slänga dem.

Vilka garner tycker du passar bäst till den här sortens stickning?
Jag tycker att ullgarner passar bäst till den här typen av stickning, eller det är i alla fall det jag har använt mest. Det senaste året har jag stickat ganska mycket i tunna ullgarner så att jag ska kunna ha tröjorna i olika sammanhang utan att de känns för bylsiga.

Resultatet av restgarnskassegenomgången.

Nu i höst har du stickat massor av barnplagg och mössor och annat smått i restgarner. Hur kom det sig, och hur har det utvecklat ditt stickande?
Någon gång i våras tog jag fram flera tygkassar fulla med garn som hade stått i ett hörn därhemma ganska länge. Det var flera garner som jag hade köpt i början av min ”stickkarriär” och som jag inte var så förtjust i längre.

Jag övervägde att lämna in alltihop på second hand eller helt enkelt bara slänga det – men eftersom jag har så oerhört svårt för det sistnämnda och tycker om att utmana mig själv så bestämde jag mig för att sticka upp det. Jag hällde ut alla garner på golvet och började matcha ihop dem efter färg och ungefärlig grovlek. Så började jag tänka ut vad jag kunde göra med de olika högarna, och sedan satte jag igång.

Mest blev det barnkläder, eftersom jag har flera vänner med små barn, och jag tänkte också att en del kanske kan komma till glädje för barn eller familjer i nöd — men det blev dessutom till en hög med julklappar till vuxna vänner och en hönsestrikk-kofta till min väns födelsedag.

Under denna tid har jag passat på att testa nya mönster och tekniker, och det har varit väldigt utvecklande. Jag har också stickat mönsterstickning med figurer och färger som jag har blivit oerhört förtjust i men som jag aldrig skulle ha kommit på idén att sticka om jag inte hade tvingat mig att vara kreativ med det jag hade. Då och då har det varit lite nervpirrande eftersom jag i vissa projekt inte har vetat om garnet kommer att räcka förrän jag är på sista varvet, men det är ju också en del av tjusningen!

Två av restgarnskofoftorna i barnstorlek.

Vad är ditt bästa tips till en som inte har vågat prova att sticka med flera färger än?
Gör det! Det är inte alls så svårt som man tror, men som med så mycket annat behöver man göra det några gånger innan det liksom sätter sig i muskelminnet. Det som kan vara lite svårt i början är hur mycket man ska spänna garnet på baksidan när det liksom löper med och inte stickas med, men det får man en känsla för ganska snabbt.

Finns det något som du vill utfärda en liten varning för?
När man stickar mönsterstickning kan det bli så att man stickar lite lösare än vanligt, så många av mina första plagg blev ganska stora. Ett tips är alltså att gå ner en storlek just över det partiet man stickar mönsterstickningen.

Bitröjan i repris.

Och har du något tips till en som vill börja komponera mönsterelement själv, som du på din bitröja till exempel?
Jag samlar mycket inspiration från bland annat Pinterest när jag skapar ett ”eget” mönster genom att lägga in olika figurer och bårder. Nästa steg är väl att rita figurerna själv, men där är jag inte än!

Ett annat tips när man ska själv ska hitta på färgkombinationer till det man ska sticka är att välja färger som har en mycket tydlig kontrast till varandra (ofta större kontrast än man tror!) – är kontrasten för svag så är det lätt att färgerna liksom försvinner in i varandra och slutresultatet kan bli lite grumligt.

Liten tröja.

Vad har stickningen betytt för dig i år?
Stickningen har betytt mycket för mig i år när jag många gånger ofrivilligt fått stanna hemma och varit tvungen att ställa in saker. Det har också varit så roligt att få sticka så mycket till nära och kära. Att få ge bort något med färger och figurer som passar just den personen, som just hen kan känna sig hemma i. Ibland är det först när jag är färdig som jag ser vem plagget är till – det är alltid  en rolig aha-upplevelse!

Det har också varit väldigt tillfredsställande att göra något fint av allt som liksom bara stod och skräpade förut och att veta att det nu i vinter istället kommer att värma både små och stora.

Vad stickar du just nu?
Just nu stickar jag på en liten babykofta som jag faktiskt fått beställning på! Fortfarande restgarn …

***

Tack kära Mia för att du berättar och för allt vackert du visar! Jag tror att du inspirerar många!

Mias Instagramkonto är miamariasmultron — ett tips!

Arjeplogsvanten och andra favoriter

Tomas Åberg, som bor i Hakkas och arbetar i Gällivare och Malmberget och som jag inte träffar särskilt ofta men vars vantbilder jag beundrar på Facebook ganska ofta, berättade om sin stickning och om den fantastiska norrbottniska vanttraditionen här på bloggen för snart två år sedan. Men det har hänt mycket sedan dess, så jag kunde inte låta bli att be om en ny intervju. Tack för allt som du berättar, Tomas, och för allt vackert du visar!

Tomas Åberg.

Tomas, hur många par vantar har du stickat nu?
Många! Det är lätt att tappa räkningen. Men det kan aldrig bli för många vantar.

Hur kom det sig att du började?
Tror att jag lärde mig sticka som sjuåring, uppmuntrad av en stickande omgivning — mamma, farmor, faster. Vantar är ett ”lagom” projekt. Jag har gått kurser för Erika Nordvall Falck som är etnolog och mästerstickare från Jokkmokk. Erika satte mig på spåret med lokala vantar här från Norrbotten.

Skájjde-vantar stickade av Tomas.

Var hittar du inspirationen?
Mycket av inspirationen kommer från gamla vantar, från gamla foton, digitalt museum. Ber ofta att få fota folks vantar om jag ser något intressant mönster eller någon teknisk lösning. Många av vantmönstren från norr ”går att räkna ut” om man tittar på mönsterrapporter och räknar ut antal maskor. Sedan handlar det om att prova, prova, prova.

Arjeplogsvante. Lägg märke till de mycket tunna stickorna!

Vilken är den vackraste modellen du har stickat?
Det enkla är oftast det vackra. Älskar Skaite-vantarna med sina små rutor. Älskar Arjeplogsvantarna med sina bårder och blommor. Variationsrikedomen.

I vilka situationer stickar du bäst eller helst? Och ensam eller tillsammans med andra?
Det är svårt att välja. Tycker om att sticka ensam och i tystnad. Tänker att det är som öknens fäder och eremiter som flätade korgar och tvinnade rep: ett hantverk med upprepning som höll vakenheten och ändå gav utrymme för bönen. Jag tycker mycket om att sticka med andra. Att inspireras och inspirera. Att ta tillvara den gemensamma erfarenheten.

Lite mindre traditionella: halvvantar i isländskt ullgarn.

Vilka är dina favoritgarner?
Ull, alltid ull. Ett tunt, sextrådigt kamgarn, Siessá – oöverträffat i lyster, värme. Eller tretrådigt eller fyrtrådigt ullgarn. Mycket handlar om kombinationen garn och nålar. Traditionellt stickas vantarna här uppe i norr med betydligt tunnare stickor än rekommenderat, 2 eller 2,25 istället för 3,5 eller 4. Det ger täta, stadiga vantar.

Vantutställning.

Du visar vantar på sociala medier ibland och får mycket respons – vad betyder det för dig?
Delandet handlar för mig mycket om att väcka intresse för särskilda vantar eller en särskild tradition. Responsen är viktig och inspirerande.

Har du några formgivningsidéer på gång, eller satsar du helt på gamla modeller?
Det handlar om det senare, men egentligen handlar det mer om att förmedla en tradition mer än att kopiera. Något av den som stickar kommer alltid med i vanten. En annan bård, en ny kombination av givna mönster. Mönster handlar för mig om möten – människor har mötts, berörts och sett, tagit upp en bård, men på något sätt gjort den till sin egen.

Arjeplogsvanten igen.

Varför är det viktigt att bevara den norrbottniska vantstickningstraditionen?
Det finns en genialitet i de gamla mönstren och teknikerna. De är formsäkra och funktionella med lyhördhet för material, estetik och bruk. Man gav liksom aldrig avkall på det ena eller andra – allt från nystandet av garnet till den färdiga vanten.

Vilka vantar passar dig själv bäst?
Har en uppsättning på 4–5 par vantar som jag använder. Ett par att använda i snöskottning och ett annat när man går till kyrkan. Är väldigt förtjust i arjeplogsvantarna.

Vad blir det av de färdiga vantarna som du själv inte använder?
Det finns alltid kalla händer, som någon sa. En del vantar är beställningar, andra är presenter, julklappar. Jag fotograferar alla vantar och sparar bilderna tillsammans med anteckningar: vem som fick dem, vilket garn, vilka nålar, antal maskor, speciella lösningar …

***

Tack Tomas!

Den som är beredd att betala kan läsa en fantastisk vantintervju med Erika Nordvall Falk i Hemslöjden.

Men prova också att beställa hennes bok Marknadsvantar Mässofáhtsa i närmaste bokhandel eller på biblioteket! Den finns i tre utgåvor, alla tvåspråkiga: meänkieli och engelska, svenska och lulesamiska samt svenska och sydsamiska. Den finns också hos till exempel Stoorstålka.

Filten har rest till Borås

Foto: Annika Johansson

Såhär blev den till slut, den filt som gruppen Händiga händer i Kalmar tillsammans med andra i Kalmar S:t Johannes församling stickade till We Knit For Peace i Borås!

Såhär presenterades utmaningen:

Bidragen kommer tillsammans att bilda en utställning som öppnar på Textilmuseet under i början av jubileumsåret 2021. Den enda begränsningen är att stickningarna har fredens färg: vitt och att verket ska kunna hängas upp. Annars är det fritt fram att blanda både material och sticktekniker (vi tillåter också virkade verk). Du kan sticka något föreställande, något man kan använda eller något helt unikt – bara fantasin sätter gränser!

Händiga händer bestämde sig för att göra en gemensam filt av rutor eftersom gruppmedlemmarna har arbetat så tidigare. Skillnaden den här gången var att alla rutor skulle vara vita.

Den gång när de komponerade filten var jag och hälsade på, och då såg det ut såhär. Några enskilda rutor kan man också titta närmare på i det blogginlägg som jag skrev då.

”En gemenskapsfilt för fred och värme” kallade diakonen Annika deras idé, och när hon visade den färdiga filten frågade Textilmuseet om de också kunde få visa den.

Såhär såg det ut på Instagram nu i veckan (hela bilden syntes ovanför, såklart):

Fint eller hur?

Skissa i brådska

En modell som jag nästan ångrar att jag har hittat på är Vinterpromenadsmössan.

Såhär ser den ut:

Ja, för all del, Lite mer glamorösa vinterpromenadsmössan också.

Här visar min kusin Mi den:

(Min faster undrar hur jag lyckades ta den bilden, för Mi har alltid vägrat att använda mössa. Men visst klär den henne?)

Anledningen till att jag ångrar mig är inte alls att mössorna inte blev bra. Jag är nästan helt nöjd med dem!

Men OJ vad svårt det var att skriva en begriplig beskrivning.

Järbo Garn skriver på sin webbplats att de är enkla och roliga, och det var också det som var meningen. Man stickar på diagonalen, det är liksom det som är idén. Och så blir det en rektangel. Man syr eller virkar ihop rektangelns kortsidor och får en cylinder. Ena änden snörper man ihop, andra änden blir mössans uppvikta kant. Så beskriver jag det för mig själv.

Men för den som inte tänker som jag och använder samma ord och bilder som jag har det visat sig att det blir nästan obegripligt.

Förra året började jag på en ny mössa för att kunna fotografera steg för steg:

Problemet med det är att jag nästan aldrig har möjlighet att sticka i dagsljus, och då är det inte heller möjligt att ta bra steg-för-steg-bilder. Jag har många dåliga nu och inser att jag måste börja om.

Men förra hösten ritade jag tydligen den här skissen åt en stickare som ringde flera gånger till Järbo Garns kundservice och till mig:

Den hade jag glömt bort, så just idag ritade jag en annan åt en annan stickare som hörde av sig:

Fort gick det som ni ser. Kanske kan de ändå vara till hjälp för någon?

En varm reflexmössa är hursomhelst en riktigt bra sak att ha nu!

Ytterligare lite ut-och-in

Här är den lilla uppifrån-och-ner-koftan med slätstickningen vänd så att avigsidan är utåt, en variant på Två trådändars lilla kofta. Som ni ser fick jag två nystan som inte riktigt hade samma färg … så det får bli en till innan jag skriver ut beskrivningen.

Då ska jag nog sätta knapphålen ett snäpp tätare. Jag tycker att det är lite knepigare med koftor som har resår än med dem som har rätstickade kanter, för när det är resår vill man ju att sista knapphålet ska få en bra placering där, och när det är rätstickad kant spelar det inte alls så stor roll. Om jag sätter dem tätare här kan jag hamna rätt på slutet och koftan kan samtidigt få lite bättre proportioner.

Eller?

Saker man kan ägna oproportionerligt mycket tankeverksamhet åt …

Garnet är Lauri från Kehrä, ett finskt märke som jag brukar köpa i lågprisvaruhuset i Seas gamla lokaler vid en av infarterna till Kosta. Det är ganska likt Järbos Raggi men kanske lite mindre, hm, fluffigt?

Modellen är mycket lik Koftan Toftanäs, men alltså med slätstickningen vänd utåt. Koftan Toftanäs stickade jag i ett tunnare garn från en liten garnproducent nära Hallsberg.

Ni är ganska många som har skrivit på olika ställen att ni gärna vill ha beskrivning. Roligt! Är det någon som har ett namnförslag?

Lite halvt ut-och-in

Av Posted on Inga taggar 0

I somras fyllde jag på mitt förråd av Kehrä-garnet Lauri lite grann. Det finns i den utförsäljningsbutik som har tagit över glasbruket Seas gamla lokaler vid en av infarterna till Kosta. Det är inte någon stor garnavdelning där, men Lauri som är ungefär som Järbos Raggi brukar kosta ungefär 30 kronor per hekto, och jag har stickat mycket i det de senaste åren och gett bort det i present också.

Det mörkbruna garnet var lite billigare, men nu inser jag ju att det knappt går att fotografera resultatet …

Hursomhelst, idén att liksom vända Två trådändars lilla kofta ut och in för att ha slätstickningens avigsida som rätsida håller på att förverkligas. För kontrastens skull tycker jag att det passar bättre med resårkanter än med rätstickade kanter. Så egentligen är det här Koftan Toftanäs lite halvt ut-och-in. Väldigt enkelt när man väl har vant sig vid strukturen.

Är det någon som tycker att det är värt en beskrivning?