Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Startpaket för nyfödda

Hjälpstickargrupp blev Årets Laholmare

Här tar Britt Gustafsson emot priset och berättar om sin stickgrupps arbete. Foto: Roland Höglund (lånat från Laholms Tidning)

Min väninna Jenni som bor nära Laholm skickade en länk till en artikel i Laholms Tidning häromdagen. Och vilken artikel!

Den handlar om utdelningen av priset Årets Laholmare, som har instiftats av Lions och som består av den klassiska jättechecken, ett offentligt firande och 7 500 kronor.

Årets Laholmare 2019 blev en hel grupp människor, minst 35 stycken — Sticka och skicka-gruppen!

Såhär står det i artikeln:

FÖR SEX ÅR SEDAN besökte [Britt Gustafsson] bokmässan i Göteborg. Hon gick till ett förlag på mässan med religiös litteratur hon brukar besöka då hon fick syn på boken ”Värma en liten” som handlar om att sticka och virka för bebisar. I samma veva hade hon läst ett reportage om fattiga kvinnor i fattiga länder som vira in sina nyfödda i tidningspapper eftersom de inte hade några kläder.

– Det grep mig hårt så jag tog mig hem och satte igång med mina stickor. När jag stickat 20 tröjor tänkte jag: Vad gör jag med dem? Skillnaden mellan liv och död för en nyfödd kan vara en mössa för huvudet så jag stickade 20 mössor också, säger Britt Gustafsson.

Det är så fint att få läsa om hur en bok har kunnat inspirera till något betydelsefullt.

Just den här boken är slut på förlaget sedan fem–sex år — det är den som flest frågar efter också … Men ibland dyker det upp något exemplar i en liten bokhandel på en mindre ort, och någon gång har jag fått veta att den finns på Bokbörsen eller i en second hand-butik också. Ser du den, så köp den — gärna åt mig om du inte själv vill ha den! Jag förmedlar den vidare till någon av alla som har frågat.

I slutet av artikeln står det såhär:

[Sticka och skicka-gruppens träff] är en social sammankomst. Det är många som inte haft så mycket annat annars som ser fram emot träffarna. Vi har väldigt roligt tillsammans och vi dricker också kaffe och har en kort andakt. Det fyller ett behov som alla har, att vara behövd. Man lyfter blicken från sitt eget och fokuserar på de som behöver oss. Det är roligt för många i gruppen har sagt att det gett dem en ny mening och det är det bästa betyg man kan få, säger Britt Gustafsson.

Påsarna har till exempel skickats till Tanzania, Ukraina, Sydafrika, Mocambique och Moldavien. Prispengarna på 7 500 kronor ska gå till sådant som föreningen inte kan framställa själva som två, säkerhetsnålar och garn.

Tänk vad mycket bra det blir av Lions pengainsats i år alltså!

Tack Jenni för länken! Och heja er, Britt och ni andra i gruppen!

Startpaketsutdelning

Av Posted on Inga taggar 0

Jag har missat att visa en av de fina startpaketsutdelningarna i Lokichoggio i Kenya där Birgitta och KeA Arlund (Barnmissionen) samarbetar med Skandinaviska Läkarbankens volontärer! Men Birgitta skickade bilderna igen när jag frågade. Här kommer de!


Nära och långväga — klinikens personal tar emot Eva-Marie och en annan volontär som kommer med en ny leverans startpaket till de nyfödda. Foto: Birgitta Arnlund

Birgittas väninna Eva-Marie har rest från Skåne gång på gång för att göra olika volontärinsatser i Loki. Linda i Stockholm är en av de tidigare volontärerna och packar babypaket med bidrag från olika håll hemma hos sig. I Loki kompletteras de med kangas som föräldrarna kan använda som allt möjligt — filt till exempel.

Med en skatt. Fast man ser den knappt under alla presenterna. Foto: Birgitta Arnlund

Mammor som föder sina barn på kliniken får ett startpaket med kläder för den första tiden. Ett av paketen som Eva-Marie kom med kom till användning direkt!

Plats för två i sängen. Foto: Birgitta Arnlund

Ganska ofta kan man se exemplar av till exempel Femtimmarskoftan på bilderna. Det gör mig alltid lite extra rörd.

Men kan ni föreställa er hur det kan vara att föda barn med så otroligt många varv pärlor runt halsen? Jag förstår såklart att man vänjer sig när man har dem på sig jämt, men …?

Alldeles ny. Foto: Birgitta Arnlund

Verksamheten med babypaket till Loki ska inte bli hur stor som helst eftersom Barnmissionen inte fraktar containrar dit — paketen reser i det vanliga bagaget med Birgittas och KeAs svenska vänner som kommer på besök. Men Linda kan berätta om det behövs bidrag nu och i så fall exakt vad som behövs!

Det sista arbetet med att packa paketen görs på plats i Loki — där kompletteras kläderna från Sverige med en kenyansk kanga. Foto: Birgitta Arnlund

Och startpaketen fyller samma viktiga funktion i Loki som på många andra platser: tack vare att föräldrarna vet om att de finns kommer de till kliniken inför förlossningen, och det blir färre förlossningsskador och färre dödsfall. Dessutom blir pratet om paketet ett tillfälle att prata om hälsa och nutrition. Och så blir alla så glada!

Foto: Birgitta Arnlund

Alla kan hjälpa till

Förrförra helgen hade jag med mig kameran till Örebro för att fotografera på ett årsmöte som jag skulle vara med på där. Men jag hade glömt att kontrollera batteriet och ta med batteriladdaren, så när jag hade tagit den här bilden var det omöjligt att ta fler. Snopet!

Men den här bilden var kanske den viktigaste i alla fall.

Såhär enkelt kan det vara att låta många vara med och hjälpa till. Det är Sticka och skicka-gruppen i Hagakyrkan i Örebro som bjuder in fler att vara med.

Man ber om lov att ställa en korg någonstans och gör en skylt som berättar vad det är man behöver till hjälpstickningsgruppen. Man kan ju lägga några garnnystan där själv till att börja med så att det inte ser alldeles tomt ut … Och sedan får man gå till korgen ibland och ta vara på det som har kommit.

Man kan också göra som en grupp i Västerås och visa exempel både på vad man vill ha och på vad det blir. Den här bilden tog jag på Kyrkbacksgården för något år sedan. I Västerås domkyrkoförsamling finns det en grupp som arbetar med startpaket till barn i flyktinglägren i Västsahara genom organisationen Brödet och fiskarna.

Du som börjar fundera på att ordna en egen korg, en egen skylt eller till och med en liten utställning (jag har till exempel sett en babypaketsutställning på biblioteket i Nora): skicka gärna bilder när du har förverkligat idén, så kan vi hjälpas åt att inspirera fler!

I Aten behövs det mjölkersättning — ett nödrop från volontärerna på Hope Café

Det är lätt att tro att allt mer eller mindre har ”lugnat ner sig” i världen eftersom det är ett par år sedan flyktingströmmarna till Sverige liksom stängdes av.

Så är det ju inte alls.

En av de platser där det finns massor av människor på flykt och där hjälpen inte alls räcker till är Aten. Suzanne Melville arbetar på Hope Café där och skrev såhär på Facebook häromdagen, på sidan Hopp för flyktingarna i Aten:

En flicka vars familj har kommit till Hope Café under en längre period. Eftersom en majoritet av de mammor som föder på sjukhusen i Aten får kejsarsnitt har volontärerna på Hope Café blivit tvungna att ordna extrainsamlingar så att de kan ordna barnvagnar.

Kalimera!

Jag känner att jag behöver skriva lite om hur situationen ser ut just nu på Hope Café. 

Det kommer väldigt många nya familjer till Aten. Alla dessa behöver mycket hjälp eftersom de ännu inte har hunnit få vare sig hjälp med bostad eller pengar. Behoven för de som varit här längre har också förändrats otroligt mycket bara det senaste året.

Som jag berättat tidigare är det väldigt många barn här som föds med kejsarsnitt. Jag kan absolut inte säga varför det är så, men min (och många andras) teori är att det är bekvämare för sjukhusen att planera sitt arbete om de vet när barnen kommer födas. Man sätter bekvämligheten före mammornas och barnens bästa. Mammor som tidigare fött sju, åtta eller nio barn snittas helt plötsligt. Många av mammorna får problem med amningen. Om det beror på stress över livssituationen eller någonting annat har jag ingen aning om, men det är fruktansvärt många barn som matas med mjölkersättning.

För tillfället är det väldigt lite mjölkersättning som skänks till de olika organisationerna. Vi letar alla efter sätt att få tag i välling för de yngsta. Mammorna är desperata, och deras barn är hungriga. Det känns förfärligt när man har en gråtande mamma framför sig som inte kan amma sitt barn och man inte har någon välling att ge henne eftersom hyllorna i caféet är tomma.

Volontärer klara för registreringsintervju. Några människor som kan flera språk och som själva är på flykt ställer upp som tolkar så att det går att fråga alla som söker hjälp om deras situation och behov.

Nästan varje registreringsintervju jag har så är det blöjor och välling familjen behöver. Och kläder. Och behoven bara växer!

Eftersom vi inte får servera mat på caféet som det är nu så har vi beslutat oss för att helt lägga det åt sidan och arbeta mer för att kunna hjälpa familjerna med vad de verkligen ber oss om hjälp med. För tillfället är det just blöjor, mjölkersättning, kläder och medicin de ber oss om. Ofta har de redan varit hos de större NGO:erna och frågat om hjälp men blivit nekade.

De dagar vi har intervjuer för registreringar är helt galna. Vi är så få men våra gäster är så många.

En liten kvinna satt igår i fyra timmar och väntade på att det skulle bli hennes tur. Hon har just fått en knöl bortopererad från det ena bröstet så hon kan inte amma fullt ut. Hon behövde hjälp med mjölkersättning och blöjor till sin nyfödde son men också blöjor till sina två njursjuka döttrar 8 och 11 år gamla. Vi registrerade henne och lovade henne mjölkersättning, men jag pratade länge länge med henne om att hon när hon läkt ordentligt måste gå och få hjälp hos organisationen Amurtel. Amurtel hjälper kvinnor komma igång med amning. Det är en fantastisk organisation som verkligen gör allt för att hjälpa mammor och deras barn. 

Det är så hemskt att tänka sig tanken att vara en nybliven mamma och se sitt barn vara hungrigt. Tänk dig att veta att du egentligen borde ha barnets mat i kroppen men inte vara förmögen att ge den. Att springa omkring en otroligt stor stad, till organisation efter organisation för att försöka få hjälp så ditt barn inte ska behöva vara hungrigt. Tänk dig att nekas på det ena stället efter det andra. Tänk dig den förtvivlan du skulle känna. Det är en så självklar och primitiv instinkt att vilja se våra barn mätta och belåtna. 
Hur som helst så har jag lovat den lilla mamman att jag ska skicka henne kontaktuppgifter till Amurtel och hon har lovat att gå dit.

Eftersom hon hade väntat så länge och intervjun tagit ganska lång tid hade volontären som jobbar i vårt förråd hunnit gå för dagen. Jag kunde inte bara gå och hämta mjölkersättningen och blöjorna till de äldre döttrarna och ge till henne. Jag tog henne i handen och tog med henne till affären.

Först sa hon att jag absolut inte fick använda mina pengar för att handla till henne, men jag förklarade att jag har många riktigt fina vänner i Sverige som skickar pengar så att jag kan hjälpa henne och andra flyktingar. Hon var så tacksam och så glad. Så lättad. Jag lovade henne att jag skulle tacka alla i Sverige från henne så nu gör jag det. Tack för er hjälp!

Detta var bara en av alla människor som behövde något, men just henne kunde vi hjälpa.

Tack alla för att ni år så fantastiska medkännande och omtänksamma medmänniskor. 

Suzanne Melville (Swish 0708-256277)

***

När jag såg det här brevet på Facebook igår skrev jag till Suzanne och frågade om hon ville att jag skulle publicera det här så att det sprids till ytterligare några. Jag fick ett röstmeddelande tillbaka — hon sa ja tack flera gånger och upprepade också att all hjälp som Hope Café kan få behövs så mycket. Hoppas att ni som läser det här vill vara med och hjälpa till!

Hur mår Esibitar och Esekon?

Av Posted on Inga taggar 0

Vilka är de här två stora pojkarna som Birgitta bara nätt och jämnt klarar att hålla? (Hon är stark, men de är också mycket rörliga!)

Jag tror att många av er känner igen dem!

Birgitta, som själv har fött tvillingpojkar en gång, blev kallad till sjukhuset i Loki när pojkarna var alldeles nyfödda. Deras mamma var svår att få kontakt med och ville inte börja amma dem. Birgitta och en av Rotary Doctors volontärer lyckades övertala henne att försöka ändå, och pojkarna fick varsitt startpaket från det förråd som Linda arbetar med sedan några år. De klarade sina första dygn.

Sedan har de klarat många, många svåra dagar — det visade sig snabbt att mamman inte klarade av att ta hand om dem, och Birgitta har förhandlat med mormor och yngre släktingar och andra som finns i närheten av familjen om att de ska ta sitt ansvar. Ett tag gick en av Birgittas medarbetare (det är hon som håller dem på bilden) till pojkarnas hem varje dag för att tvätta dem, mata dem och tvätta deras kläder, men det var bara en tillfällig lösning.

När släktingarna och Birgitta kom överens om att pojkarna skulle få komma till ett barnhem i Komotobo fick de en mycket tryggare vardag.

Pojkarna bor tillsammans med drygt 30 andra barn i olika åldrar — ganska många av dem är små, men en del går i skolan. Kenyansk personal tar hand om dem hela tiden.

Birgitta och KeA kom på besök tillsammans med två svenska volontärer. Här är det en av dem, Emelie, som håller KeA Esekon, som numera kallas Christoffer.

Och hennes volontärkollega Charlotte håller Birgitta Esibitar, som numera kallas Fabrice.

Pojkarnas hackiga start i livet märks delvis fortfarande — den ene pratar mer men rör sig lite mindre stadigt än andra barn i samma ålder, och den andre rör sig mer men har inte så utvecklat tal.

Målet på längre sikt är att hitta en adoptivfamilj åt pojkarna. Pojkarnas släktingar vill fortfarande inte ta ansvaret för dem, men det blir sannolikt en kenyansk familj som blir pojkarnas nya.

Här är de med en av de kvinnor som arbetar på barnhemmet och som fungerar som deras föräldrar tills vidare.

Alla bilderna kommer från Birgittas kamera.

Den som vill stötta Birgittas och KeAs arbete i Loki kan göra det genom Barnmissionen som är deras arbetsgivare eller, om det är något personligt ändamål (bidrag till startpaketens innehåll, till exempel), genom att ta kontakt med Birgitta på adressen birgitta.arnlund[snabel-a]gmail.com och be om ett bankkontonummer!

De enkla rätstickade blöjbyxorna

De här blöjbyxorna, som har varit enormt populära bland hjälpstickare i år och särskilt i sommar, har funnit här på bloggen ett tag — men i ett inlägg som förlorade alla sina fina bilder när Hemmets Journal bytta plattform. Så här kommer det i repris!

Det är Inga-Lill som har stickat de färgglada exemplaren här på bilden. Hurra för dig, Inga-Lill!

Britt bjöd på beskrivningen för några år sedan.

Såhär gör man:

Lägg upp 44 m på stickor nummer 3 eller 3½ och garn som passar till dem. Sticka 1 r, 1 a i 4 v.

Sedan ett hålvarv: 1 r, 1 a, 1 omsl, 2 tills.

4 v resår igen. Rätstickning i 12 cm.

Minska innanför de två sista maskorna genom att sticka ihop 2 m på varje v tills 22 m återstår.

Sticka 6 v och öka sedan innanför de 2 första m på varje v genom att sticka i främre och bakre maskbågen tills det är 44 m igen.

Rätstickning, resår, hålvarv och resår igen.

Maska av och fäst trådarna.

Sy ihop i sidorna. Virka en snodd, trä den genom hålvarvet och knyt framtill. Sy fast den med ett par stygn mitt bak så att barnet inte kan dra ut den och göra sig illa.

***

Tycker du att det verkar krångligt med hålvarvet? Många struntar i det och trär snodden mellan maskorna.

De flesta som stickar de här byxorna stickar dem i akrylgarn som är lätt att tvätta och torkar snabbt, men fråga gärna mottagarorganisationen vad som är allra bäst för de barnfamiljer som ska få dem!