Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Språk- och stickcafé

Dags att sprida värmen igen

Här i Skåne har det hunnit bli ordentligt kallt, och när jag var i Västmanland och Närke förra helgen kändes det verkligen som vinter. Fram till för kanske två veckor sedan sprang jag mellan husen på min arbetsplats utan ytterkläder — nu skulle jag inte få för mig att prova.

Och om jag fryser i min fantastiska vinterkappa, hur kallt ska det då inte vara för människor som av en eller annan anledning inte har alla vinterkläder de behöver?

Magdalena Swahn. Foto: Bilda

Efter en inspirationsdag som jag hade i Huskvarna för ett par år sedan bestämde sig Magdalena Swahn som är verksamhetsutvecklare på studieförbundet bilda för att starta satsningen Sprid värmen. Det är ganska enkelt: hon har ordnat en etikett som man kan skriva ut och, om man vill, laminera, och den fäster man sedan med snöre eller säkerhetsnål på en halsduk, en mössa eller ett par vantar som man vill ge bort.

Sedan går man ut på stan och letar upp en bra ge-bort-plats. För halsdukar är det lätt: man kan knyta dem runt busshållplatsskyltar och lyktstolpar, till exempel. Mössor kan man sätta på lägre stolpar eller på statyer. Vantar får gärna sitta ihop med en tråd, och så sätter man den ena vanten på en lagom hög och smal stolpe eller på en staty som sträcker fram en lagom stor hand — men man kan också ta med sig garn och knyta fast paret ungefär som en halsduk.

En del har frågat om poängen med att ge på det här viset, särskilt om poängen med att ge flera timmars arbete utan att veta att någon kommer att ta vara på det.

Det är ju en relevant fråga, och här är några tips:

* tänk på hur många fler som nås av den värmande tanken på det här viset — många som inte alls behöver det du har stickat kommer antagligen att lyfta på lappen och läsa och sedan gå vidare med en lite annorlunda blick

* Magdalena föreslår också (läs en bit ner här) att man bjuder in asylsökande och sfi-studerande till stick-och-språkcefé och arbetar med värmen tillsammans

* är man en grupp som stickar kan man göra utdelningen/upphängningen till en manifestation i sig — till exempel fästa plagg vid alla lyktstolpar, stuprör eller busshållplatsstolpar utmed en viss gata där många rör sig (och kanske ha kaffeutdelning en stund också, med kaffe till vem som helst)

* tvekar man inför att ge bort mycket arbetade plagg kan man köpa fina ”gatuplagg” på second hand och ge det man själv har stickat till Hjälpstickan, som förmedlar det till människor som behöver

Idén var såklart inte min från början. Jag hade sett den i flera TV-reportage på webbplatser och också på många bilder.

I Malmö gjorde Skåne Stadsmission en liknande satsning på Gustav Adolfs torg i december förra året, en så kallad Wall of Kindness:

Foto: Skåne Stadsmission

Såhär presenterade de den:

Ta en jacka du behöver – ge en jacka du har över

I samarbete med Malmö stad så presenterar vi en vägg av vänlighet på Gustav Adolfs torg. Idén kommer från Iran och den går ut på att främja stadens eget kretslopp av vänlighet i form av skänkta kläder.

På denna vägg fokuserar vi på vinterjackor. Du kan hänga en jacka som du inte behöver längre eller ta en om du är i behov.

Design och utförande är skapat av vårt eget återbruksmärke REMAKE.

En av de uppmärksammade anonyma kläder-på-träd-kampanjerna ägde rum i Boston i USA 2015 — läs om den här! Och en kampanj som spred sig snabbt och hade egen Facebook-sida samma år var Chase the Chill som man kan läsa om till exempel här.

En av de fina sakerna med den här idén är att det verkligen bara är att sätta igång. Det är så enkelt. Så om du känner dig inspirerad nu, varsågod! Gör det!

I Broby stickas det för fred

Minns ni att jag berättade om en stickgrupp i Broby i norra Skåne några gånger förra vintern? En grupp där nyanlända kvinnor fick utlopp för en del av sin kreativitet och förbrukade massor av garn genom att sticka barnkläder i egen design? Här, här och här kan man läsa om det.

En av gruppens svenska medlemmar, Gerd Persson, berättar om vad den gör nu. Kulturhuset i Broby ska kläs i halsduk — det var det jag hörde om först — men det händer mycket annat också. Gruppens namn är inspirerat dels av Cirkus Cirkörs föreställning för ett tag sedan, dels av det sticksätt där man använder rundstickor med mjuka vajrar för att sticka runt, men egentligen kan ju vi som hjälpstickar kalla varje maska en magisk ögla. Tack för allt som du delar med dig av, Gerd! Och tack för alla bilder som du skickade!

***

Gerd presenterar sig såhär:

Vem är jag?
Gerd Persson, Broby, 74 år.

Make Ingvar (vi har varit gifta i 52 år), 4 söner och 7 barnbarn.
Stickaktivist. Pensionerad distriktsbarnmorska. Utesovare. Pilgrimsvandrare. Trädgårdsälskare.


Det bästa med stickning:
  Jag håller mig vaken, road och skärpt när jag stickar!

***

Hej Gerd! Hur kommer det sig att ni stickar en sådan jättelång halsduk i Broby?

Magic loop – Sticka för fred började med att sticka en 17 meter lång halsduk som vi skickade till Spanien. Vi deltog i ett projekt som gick ut på att uppmärksamma sexuellt våld mot kvinnor. Nu har de från olika länder fått in över 2 900 meter halsduk, och projektet fortsätter ännu.

Vi i Broby har fått erbjudandet att ta emot de långa halsdukarna och visa dem för allmänheten här i Sverige. Vi har inte kunnat finna någon möjlighet att genomföra det, och därför skickar vi nu ”bollen” vidare i vårt land från norr till söder. Vem kan ta emot och göra ett projekt av denna långa spanska halsduk?

Kultur- och fritidschefen  i Broby blev inspirerad av vårt arbete med den halsduken och frågade om vi ville sticka en egen halsduk att knyta runt Kulturhuset i Broby. Vi blev glada över det uppdraget, och det nya projektet har pågått sedan i höstas. Halsdukarna är 30 centimeter breda och 110 centimeter långa. Vi stickar både i när vi ses och hemma. Välkommen du också att sticka och skicka en bit till oss!

Vilka är ni som stickar?

Vi kallar oss Magic loop – Sticka för fred och är en öppen grupp med 20–25 glada göingebor som älskar gemenskapen, skratten och det kreativa skapandet. Vi träffas regelbundet.

Var ska ni visa den?

Halsduken kommer att finnas för beskådande under 14 dagar från den 10 juni på och i Kulturhuset Vita Skolan i Broby på Världsstickardagen. Vi firar den för femte året i Broby med gemensam stickning utanför Kulturhuset — om det regnar kan vi vara inomhus. Välkommen att prova på, titta eller kanske hjälpa till med att sy ihop de sista halsdukarna!

Vad ska det bli av den sedan?

Efteråt planerar vi att sy ihop tre halsdukar i bredd så att det blir en babyfilt som vi ger vidare till behövande. Varje filt är märkt med ett textilband där det står ”Sticka för fred”.

Här får Fader Gunnar-statyn i Osby mössa och halsduk.

Ni arbetar med gerillastickning också, har jag läst — var och hur?

Vi har flera syften med vår gerillastickning. Allt är märkt med budskapet ”Sticka för fred” på textilremsa. Vi vill dekorera utemiljön — tillfälligt — och vi stickar användbara plagg.

De första plaggen hängde vi upp i Stockholm. Det var babysockor som vi hängde på Jannike och barnvagnen på Katarina Bangata.  Nästa gång fick Fader Gunnar Rosendal i Osby mössa och halsduk.

Spelmännen-statyn blir också lite varmare.

Vad är tanken med de mössorna och halsdukarna?

På varje plagg hänger vi på en lapp som fladdrar för vinden med texten ”Jag är stickad i Broby av en grupp glada hantverkare från Sticka för Fred. Jag kan värma dig om du behöver mig”.

Vad betyder det för dig att vara med i en grupp som arbetar med gemensamma projekt som de här båda?

Det betyder kamratskap och gemensamhet. Vi inspirerar varandra till fantasi och nytänkande.

Innetofflor från stickcaféet med asylsökande. Den här bilden skickade Maggan för ett år sedan, och nu dyker den upp igen!

Hur startade ni?

För fem år sedan kontaktade en kompis och jag en flyktingförläggning i kommunen. Vi fick vara i ett gemensamt utrymme, och där kunde vi sticka med både män och kvinnor. Vi hade med oss garn, stickor och virknålar. Nål och tråd var extra eftertraktat.
Vi både stickade och lagade kläder, och det var mycket glädje.

Vi har fortsatt med stickning tillsammans med asylsökande kvinnor som kom till en kurslokal. Garnet var mycket eftertraktat, och de var så glada att komma och få garn och sitta ner. Det var lite svårt för oss — man kunde inte vara rättvis med hur mycket garn man delade ut. En kvinna gjorde så fina innesockor. Hon bor i Norrland nu, och vi har fortfarande kontakt med henne och hennes make som är brodös.

Vi har också deltagit i Cirkus Cirkörs utställning Knitting Peace på Armémuseum Stockholm.

Halsduksmätning inomhus.

Varför heter ni Magic loop — Sticka för fred?

Vi har fått namnet av att många av oss använder sticktekniken magic loop –– en lång rundsticka, 110–120 centimeter, och man greppar om arbetet både fram och bak och har öglor i sidorna. Det ger en känsla av att sticka med två stickor. Jag har själv lärt mig tekniken genom Youtube-klipp. Det är lite speciellt, och man stickar lätt två vantar, sockor eller ärmar samtidigt. Nacke och axlar får ett avslappat läge och man kan sticka utan att man blir trött i nacke, armar och händer. Det ger en stor vila i stickningen. Man kan till och med sticka i fåtöljen. Det finns en fyrkantig sticka som är särskilt bra ifall man har ont i fingrarna.

Sticka för fred fick jag inspiration till när jag såg föreställningen Knitting Peace med Cirkus Cirkör för fem år sedan. Föreställningen består av balanskonst och många trådar, allt i vitt. I foajén fanns en massa stickade arbeten av kvinnor från stickgrupper och privat. Då kom uttrycket Knitting Peace så starkt för mig, och översättningen Sticka för fred blev given.

Ledaren för Cirkus Cirkör hade själv blivit drabbad av budskapet då hon besökte FN huset i New York och det satt stickande kvinnor utanför den stora byggnaden.

Det blev som en inspiration, och jag kände vilken stor kraft det är att sticka och tänka på fred.

Har du några tips till andra som funderar på att starta något liknande?

Inget att vänta på — sätt igång några stycken på en lämplig plats. Var uthålliga och hitta på något som gläder dig själv och kompisarna.

***

Bilderna har Helena Hörström, Barbro Jägervall och Gerd själv tagit.

Vill du komma i kontakt med Gerd? Skriv i kommentarfältet, så ordnar jag det.

Vill du läsa mer? Norra Skåne har varit på besök hos gruppen, och Kristianstadsbladet också.

Gunilla, Anita och Inger språkstickar med nya vänner (varav en mycket liten)

Av Posted on Inga taggar 0

I Vansbro finns det en handarbetsgrupp där kvinnor som har kommit till Sverige nyligen kan träna sin svenska. Jag bad Gunilla Ilbäcks att berätta om den, och hon tog hjälp av sina väninnor Anita Granberg och Inger Karlsson. Hoppas att det som de berättar kan inspirera fler!

***

gunilla-ihlbacks

Gunilla, vad är det för en handarbetsgrupp ni har startat?

Vi är tre som har startat den — jag, Anita Granberg och Inger Karlsson — och alla andra i gruppen är asylsökande. Vi håller på med stickning och virkning.

20161207_115353

Här har kursledarna radat upp sig för fotografering: Inger, Gunilla och Anita.

Det är alltså ni tre väninnor som har bjudit in – hur kom ni på den idén?

Anita Granberg har svenska för invandrare och har varit lärare tidigare, och hon frågade mig om jag var intresserad av att börja lära ut stickning och virkning. Det var något som efterfrågades av  kvinnorna i hennes språkgrupp. Inger Karlsson harockså varit språklärare och finns med som backup med sin dator. När det behövs kan hon översätta.

Vi är i ABF:s lokaler i Vansbro.

Hur bjöd ni in? Fungerade det direkt, eller har ni provat olika sätt?

Anita bjöd in när hon hade svensklektioner, och hennes elever var mycket intresserade av att börja.

Vilka är det som kommer?

Deltagarna är från Syrien, de flesta, och Somalia. Vi tyckte att det kunde vara lämpligt för dem att sticka och virka till sina barn inför vintern som kommer. Många av dem har flera barn. Anita säger att hon märker en intressant skillnad när kvinnorna är bland enbart kvinnor i den här gruppen. På svensklektionerna de mer tillbakadragna.

20161207_094721

Höstens projekt i ABF:s skyltfönster. Lägg märke till ABF-översättningen längst till vänster!

Vad gör ni — har ni något gemensamt projekt, till exempel?

Vi har försökt ha det så att alla gör samma sak: tofflor, halsdukar och mössor. Några av dem stickar hemma och tar med till kursen. Garn och stickor har vi samlat ihop från vänner och bekanta.

Har du fått lära ut något, och har du själv lärt dig något ?

Givetvis lär vi ut stickning och virkning, som vi hållit på med mycket själva och som vi tycker om. En del har lätt för sig och andra har det lite svårare, men alla verkar tycka att det är jättekul. Stämningen är lättsam med många skratt. Det känns att vi fått flera nya vänner. De som har stickat förut använder samma sätt att sticka som våra mammor och mormödrar. Det kan inte vi — något att lära sig — men det ser svårt ut.

20161207_110545

Fikapaus.

Hur går det med språken?

Vi försöker så gott vi kan med att förklara för dem. Vi ritar och berättar, men framför allt visar vi. En av dem är ganska bra på svenska och hjälper till med översättningar.

Hur ska ni fortsätta nästa termin?

Vi ska fråga om de är intresserade, och vi ska prata med ABF. Några har redan frågat efter en fortsättning.

gunilla-ihlbacks-2

Vad tycker ni är det roligaste med den här gruppen?

Den här gruppen av kvinnor är fantastisk på alla sätt. De vill lära sig mycket, och de bakar och tar med kaffebröd till fikastunden.

Vi ska avsluta kursen den 14 december, och då går vi och ser vad det finns för garner i COOP-affären. Sedan avslutar vi med att dricka kaffe med alla på Gymnasieskolans café.

Hantverksalstren visades i ett skyltfönster i ABF-lokalen i samband med julskyltningen.

Där hade vi också en ”vinda” med deras namn — namn som vi, inom parentes, hela tiden haft stora problem att lära oss!

Lite extra roligt har det varit att det har fötts en liten flicka under kursens gång. Hon finns med varje gång, och när hon låter det minsta ” slåss” vi alla om vem som får hålla henne.

***

Tack, Gunilla, Inger och Anita! Hoppas att ni får en underbar vårtermin tillsammans i gruppen!

 

Kreativitet och nya språk på NybyVision — Anna-Lena berättar

Av Posted on Inga taggar 1

En av de roligaste sakerna med att bli inbjuden till olika platser och sammanhang för att berätta är förstås alla människor man får träffa. Anna-Lena Jarl mötte jag i Gamla Uppsala för drygt ett år sedan, och vi har hållit kontakten sedan dess. Nu arbetar hon på NybyVision, och jag kunde inte låta bli att fråga ut henne om det.

nyby-vision-1

Hej Anna-Lena! Du började på ett alldeles nytt arbete för ett tag sedan – vad var det som lockade dig med det?

Jag har alltid pendlat mellan mitt skapande och med att jobba med människor. Jag bestämde mig som ung för att bli textillärare, men när jag insåg att jag skulle bli tvungen att bedöma andras skapande backade jag. Jag läste konsthantverk, och när jag satt i keramiksalen kände jag att jag hade kommit rätt. Då fick jag frågan om jag kunde tänka mig att vara ledare i en barngrupp på fritiden. Jag tackade ja och gick igenom en smärre kris. Jag hade ju äntligen kommit rätt! Min dröm att jobba med både människor och skapande väcktes och har alltid funnits där.

Jag läste till diakon och gjorde en praktik på en syverkstad i Rågsved. Det arbetet passade mig perfekt. När jag sedan kom ut och jobbade som diakon saknade jag skapandet. Jag läste till florist och längtade tillbaka till diakonyrket. När vi flyttade till Uppsala med familjen fick jag höra talas om NybyVision och dess textilverkstad, och så fick en god vän tjänst och jag åkte dit för att titta på verkstaden. Jag kände att det här vore ju drömjobbet. Att får jobba med slöjdandet i en diakonal verksamhet.

Åren har gått, och jag har arbetat både i kyrka och kommunal förskola. I våras när tjänsten blev ledig kunde jag inte låta bli att söka den. Alla mina utbildningar inom textil, keramik, träslöjdande och diakoni var vad de sökte, och på den vägen är det. Hela jag fick jobb.

nyby-vision-3

NybyVision, vad är det för något?

Det är en diakonal verksamhet med Österledskyrkan i Gamla Uppsala och Uppsala Missionsförsamling som huvudmän. Såhär brukar vi presentera vår verksamhet:

NybyVision vill utifrån kristen och humanistisk helhetssyn på människan främja ömsesidig integration och gemenskap mellan människor oavsett religiös, etnisk eller kulturell bakgrund. Verksamheten är i skolform, men de som kommer hit kallas inte elever utan deltagare.

nyby-vision-5

En vanlig vecka, vilka möter du då?

Jag möter människor — mest kvinnor i åldern 21–65, och de har kommit till Sverige av olika anledningar. Många har flytt från sina hemländer på grund av krig. Det är människor som söker asyl och det är människor som levt i Sverige längre men som av olika anledningar inte kommer ut på arbetsmarknaden, oftast för att de inte har kommit igång med språket.

Jag jobbar också med ett gäng män som jag har med en volontär. Där jobbar vi just nu med täljning och att göra egna bestick. Men där jobbar vi mycket med svenska och samhällskunskap. Vi gör utflykter och pratar väldigt mycket.

nyby-vision-8

Vad gör ni tillsammans?

I ateljén, vår kreativa verkstad där jag är arbetsledare, kan deltagarna välja mellan olika kurser. Sömnad på enkel eller avancerad nivå. Keramik — den leder min kollega Militza. Målarkurs där deltagarna målar i akryl eller akvarell. Syslöjd med stickning, broderi, smygmaskvirkning, vanlig virkning … vi knyter också armband, syr applikationer och så vidare. 

Vi samtalar mycket runt bordet. Många språk blandas. Ibland berättar någon hur flykten har varit, om när talibanerna kom och bröt sig in i hemmet. Det är en ständigt delande av olika kunskaper från textilen, folkloren och allt annat som vardagen bjuder på.  Vi skrattar mycket, och ibland kommer tårarna och spontana kramar.

Ibland är det tyst runt bordet och alla jobbar koncentrerat med sitt arbete.

nyby-vision-6

Har du någon användning för dina egna intressen, som textilhantverk?

Absolut. Framförallt eftersom jag älskar slöjdande så är det ju himmelriket att vara i vår slöjdsal där det finns hur mycket material som helst. Inspirationen är enorm — deltagare och allt material och min kollega. Eftersom vår verksamhet har nätverk inom våra båda kyrkor kommer många in och skänker material. Det är roligt. Det är väldigt spännande att öppna deras påsar som kan innehålla allt mellan himmel och jord. 

Som jag nämnde tidigare så har jag studerat många olika slöjdämnen. Jag brinner verkligen för slöjdandet. Att skapa för att ge värme. Ett par varma vantar i ull kan verka enkla, men de är det optimala plagget när vinterkylan kommer. Att skapa för att det är vackert. För att det är lugnande för själen att ha något i händerna. Att vara både slöjdare och konsument.

Jag brukar säga att handen är själens verktyg. Många tänker på en gamla mormor som satt i gungstolen och virkade mormorsrutor och tror att slöjden håller på att somna in för evigt. Så är det inte! Mer levande än nu kanske den inte har varit. Tack vare sociala medier där många delar med sig av sitt intresse och hittar genuint intresserade slöjdare över hela världen.

Visst kan vi få kommentarer som går ut att vi är konservativa som sitter runt ett bord och virkar med enbart kvinnor. Å andra sidan är samtalen runt bordet hur genuskritiska som helst.

Det finn också en styrka i att kunna få återerövra sin gamla kunskap man hade från sitt hemland. När språket, landet, allt är trasigt är det fantastiskt kul när deltagarna visar sina kläder från hemlandet. Vad de sydde för många år sedan. Att få vara bra, duktig på något när man känner sig rejält nertryckt i skorna för att man inte kan det svenska språket.

Och mycket av det vi gör är väldigt lika. 

Tror du att man skulle kunna göra något som liknar det här på frivilligbasis (till exempel en kväll i veckan)?

Det tror jag. Det man måste komma ihåg är ju att språket kan vara svårt. Jag själv hade inte arbetat med integration innan jag kom hit. Men min chef har jobbat mycket i kyrkan som diakon med integration. Ta kontakt med ett asylboende och ta med material för att kunna arbeta.

nyby-vision-9Vad säger du numera om någon frågar vad du arbetar med?

Såhär:

Jag jobbar som diakon och arbetsledare i ateljén, jag jobbar med slöjden och själen som verktyg för att möta vår knasiga vardag. Jag har jobbat i kommunal förskola de senaste fem åren. Och människor är lika. Det lilla rädda barnet, den unga föräldern som lär känna sitt barn som genomgår nya faser hela tiden. Som är chef på sitt arbete och framgångsrik men i föräldrarollen en outbildad och oerfaren människa. Alla behöver vi respekt, en klapp på axeln och någon som säger: ”Du är duktig!”

Har du något som du skulle vilja säga till den som funderar på att engagera sig i integration på något vis?

Kom ihåg att språket kan vara svårt. Att man inte kan sätta upp en lapp och tro att alla hittar dit. Det handlar om uppsökande verksamhet. Och att vi är väldigt lika på jordklotet. Vi gillar att äta god mat. Vi tycker om att göra fina saker. Vi vill lära oss nya grejer. Vi får ont i ryggen och behöver massage. Vi tycker väldigt mycket om att träffas och få vara vänner. Varning du kommer bli lite lyckligare som människa.

***

Tack, Anna-Lena!

Den som vill läsa mer om NybyVision kan göra det här.

Världens fika har kommit!

Den här boken har jag arbetat med hela våren:

skissframsida Världens fika

Nu finns den på riktigt!

En låda kom till redaktionen i fredags, och resten av böckerna har åkt till lagret, så det går alldeles utmärkt att beställa en eller många direkt — här eller i någon annan webbokhandel!

Såhär presenteras den på Verbums webbplats:

Det blir allt tydligare att en av kyrkans uppgifter är att hålla dörrarna öppna för ”främlingen” och gestalta samhällets och den kristna gemenskapens varma välkomnande. 
Svenska församlingar har tagit sig an detta på många olika vis: språkcafé, uppsökande verksamhet, läxhjälp, inkvartering … ofta i samarbete med kommuner och frivilligorganisationer, och ofta med början i något enkelt som går att äta.

Världens fika är full av recept, tips och människor som vill dela med sig av inspiration för integration och nya vänskaper. Kom och slå dig ner vid bordet!

Eftersom boken innehåller flera reportage från grupper som handarbetar — i Kroksbäck, Landskrona och Malung till exempel — så hoppas jag att den kan bli till inspiration för många av er som läser den här bloggen. Du som vill bläddra i ett smakprov kan göra det här!

Stickat i Broby

Maggan som arbetar med språk-och-stickcaféet i Broby i nordöstra Skåne tog bilder häromdagen när deltagarna hade med sig det som de hade blivit färdiga med. Ni måste få se!

En dräkt med plisserad kjol, nästan i svenska flaggans färger …

… och ytterligare en dräkt, fast med slipover och kjol.

En slipover till någon liten som vill känna sig extra fin.

En v-ringad tröja som kan fungera som klänning om man vill.

Och så ett par rätstickade tofflor, men eftersom de inte riktigt kommer till sin rätt utan fötter i så tog Maggan också en bild …

… med fötter i, och visst ser det underbart vilsamt ut?

Idag vid tre ses Kerstin och hennes vänner till språk-och-stick-café i Kroksbäck i Malmö, och jag vet att det händer liknande saker på många andra platser också. Det är något så hoppfullt med detta: kreativitet, och värme, och språk, och ny gemenskap. Eller hur?