I Vansbro finns det en handarbetsgrupp där kvinnor som har kommit till Sverige nyligen kan träna sin svenska. Jag bad Gunilla Ilbäcks att berätta om den, och hon tog hjälp av sina väninnor Anita Granberg och Inger Karlsson. Hoppas att det som de berättar kan inspirera fler!
***
Gunilla, vad är det för en handarbetsgrupp ni har startat?
Vi är tre som har startat den — jag, Anita Granberg och Inger Karlsson — och alla andra i gruppen är asylsökande. Vi håller på med stickning och virkning.
Här har kursledarna radat upp sig för fotografering: Inger, Gunilla och Anita.
Det är alltså ni tre väninnor som har bjudit in – hur kom ni på den idén?
Anita Granberg har svenska för invandrare och har varit lärare tidigare, och hon frågade mig om jag var intresserad av att börja lära ut stickning och virkning. Det var något som efterfrågades av kvinnorna i hennes språkgrupp. Inger Karlsson harockså varit språklärare och finns med som backup med sin dator. När det behövs kan hon översätta.
Vi är i ABF:s lokaler i Vansbro.
Hur bjöd ni in? Fungerade det direkt, eller har ni provat olika sätt?
Anita bjöd in när hon hade svensklektioner, och hennes elever var mycket intresserade av att börja.
Vilka är det som kommer?
Deltagarna är från Syrien, de flesta, och Somalia. Vi tyckte att det kunde vara lämpligt för dem att sticka och virka till sina barn inför vintern som kommer. Många av dem har flera barn. Anita säger att hon märker en intressant skillnad när kvinnorna är bland enbart kvinnor i den här gruppen. På svensklektionerna de mer tillbakadragna.
Höstens projekt i ABF:s skyltfönster. Lägg märke till ABF-översättningen längst till vänster!
Vad gör ni — har ni något gemensamt projekt, till exempel?
Vi har försökt ha det så att alla gör samma sak: tofflor, halsdukar och mössor. Några av dem stickar hemma och tar med till kursen. Garn och stickor har vi samlat ihop från vänner och bekanta.
Har du fått lära ut något, och har du själv lärt dig något ?
Givetvis lär vi ut stickning och virkning, som vi hållit på med mycket själva och som vi tycker om. En del har lätt för sig och andra har det lite svårare, men alla verkar tycka att det är jättekul. Stämningen är lättsam med många skratt. Det känns att vi fått flera nya vänner. De som har stickat förut använder samma sätt att sticka som våra mammor och mormödrar. Det kan inte vi — något att lära sig — men det ser svårt ut.
Fikapaus.
Hur går det med språken?
Vi försöker så gott vi kan med att förklara för dem. Vi ritar och berättar, men framför allt visar vi. En av dem är ganska bra på svenska och hjälper till med översättningar.
Hur ska ni fortsätta nästa termin?
Vi ska fråga om de är intresserade, och vi ska prata med ABF. Några har redan frågat efter en fortsättning.
Vad tycker ni är det roligaste med den här gruppen?
Den här gruppen av kvinnor är fantastisk på alla sätt. De vill lära sig mycket, och de bakar och tar med kaffebröd till fikastunden.
Vi ska avsluta kursen den 14 december, och då går vi och ser vad det finns för garner i COOP-affären. Sedan avslutar vi med att dricka kaffe med alla på Gymnasieskolans café.
Hantverksalstren visades i ett skyltfönster i ABF-lokalen i samband med julskyltningen.
Där hade vi också en ”vinda” med deras namn — namn som vi, inom parentes, hela tiden haft stora problem att lära oss!
Lite extra roligt har det varit att det har fötts en liten flicka under kursens gång. Hon finns med varje gång, och när hon låter det minsta ” slåss” vi alla om vem som får hålla henne.
***
Tack, Gunilla, Inger och Anita! Hoppas att ni får en underbar vårtermin tillsammans i gruppen!