Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Loki

Docksömnad i Lokichoggio

Ett nytt försök har satts igång i ANA-gruppen i Loki (Lokichoggio) i Kenya: man kan ju sy dockor med runda huvuden och händer och med kropp av kangatyg!

Sedan tidigare finns det en grupp som driver ett bageri och en som tillverkar smycken, bland annat.

Nu har Birgitta lärt ut hur man syr en dockmodell som Linda Westermark arbetade fram för ett tag sedan (det var ju Linda som hade den första mer omfattande sykursen i Loki).

Eftersom Barnmissionen inte har några utländska gäster just nu kunde gruppen låna gästlägenheten som arbetsrum för det här projektet.

Linda lärde ut symaskinssömnad när hon var i Loki för några år sedan. Då köptes det in symaskiner som kunde drivas med el men också med trampa — bra i trakter där elförsörjningen är opålitlig.

Lite senare visade det sig att en kongolesisk man som bodde i ett flyktingläger i närheten var skräddare. Han fick tillstånd att arbeta tillsammans med klädsömnadsgruppen och lärde medlemmarna hur man syr skoluniformer. Det var något som flera i gruppen hade drömt om, för att kunna sy skoluniformer är en väg till en självklar inkomst i Kenya. Många, många skolor kräver att barnen ska ha skoluniform varje dag.

Nu är det alltså ytterligare en ny färdighet som lärs ut. Det har funnits ett par mjuka djur i gruppens sortiment tidigare, så idén med dockor låg nog ganska bra till.

Här är Eunice med sin första färdiga docka. Grattis, Eunice!

Du som vill veta mer om Birgittas och hennes medarbetares arbete i Loki kan leta upp Loki i kategorilistan här på bloggen eller gå in på Birgittas och hennes man KeAs egen blogg!

Hur mår Esibitar och Esekon?

Av Posted on Inga taggar 0

Vilka är de här två stora pojkarna som Birgitta bara nätt och jämnt klarar att hålla? (Hon är stark, men de är också mycket rörliga!)

Jag tror att många av er känner igen dem!

Birgitta, som själv har fött tvillingpojkar en gång, blev kallad till sjukhuset i Loki när pojkarna var alldeles nyfödda. Deras mamma var svår att få kontakt med och ville inte börja amma dem. Birgitta och en av Rotary Doctors volontärer lyckades övertala henne att försöka ändå, och pojkarna fick varsitt startpaket från det förråd som Linda arbetar med sedan några år. De klarade sina första dygn.

Sedan har de klarat många, många svåra dagar — det visade sig snabbt att mamman inte klarade av att ta hand om dem, och Birgitta har förhandlat med mormor och yngre släktingar och andra som finns i närheten av familjen om att de ska ta sitt ansvar. Ett tag gick en av Birgittas medarbetare (det är hon som håller dem på bilden) till pojkarnas hem varje dag för att tvätta dem, mata dem och tvätta deras kläder, men det var bara en tillfällig lösning.

När släktingarna och Birgitta kom överens om att pojkarna skulle få komma till ett barnhem i Komotobo fick de en mycket tryggare vardag.

Pojkarna bor tillsammans med drygt 30 andra barn i olika åldrar — ganska många av dem är små, men en del går i skolan. Kenyansk personal tar hand om dem hela tiden.

Birgitta och KeA kom på besök tillsammans med två svenska volontärer. Här är det en av dem, Emelie, som håller KeA Esekon, som numera kallas Christoffer.

Och hennes volontärkollega Charlotte håller Birgitta Esibitar, som numera kallas Fabrice.

Pojkarnas hackiga start i livet märks delvis fortfarande — den ene pratar mer men rör sig lite mindre stadigt än andra barn i samma ålder, och den andre rör sig mer men har inte så utvecklat tal.

Målet på längre sikt är att hitta en adoptivfamilj åt pojkarna. Pojkarnas släktingar vill fortfarande inte ta ansvaret för dem, men det blir sannolikt en kenyansk familj som blir pojkarnas nya.

Här är de med en av de kvinnor som arbetar på barnhemmet och som fungerar som deras föräldrar tills vidare.

Alla bilderna kommer från Birgittas kamera.

Den som vill stötta Birgittas och KeAs arbete i Loki kan göra det genom Barnmissionen som är deras arbetsgivare eller, om det är något personligt ändamål (bidrag till startpaketens innehåll, till exempel), genom att ta kontakt med Birgitta på adressen birgitta.arnlund[snabel-a]gmail.com och be om ett bankkontonummer!

En ny tidning kommer snart

Nu har det nya numret av Uppdrag Mission åkt till tryckeriet!

Såhär ser det ut:

Den här bloggens läsare kanske är extra intresserade av några uppslag … till exempel:

* en intervju med Tant Kofta (Lotta Blom) om hennes insamling Den runda filten som i början av augusti hade resulterat i mer än 125 000 kronor till Plan International

* en artikel om Emelie Petersen och den allra första syföreningen

* en intervju med Cinna Ståhl Hallengren om hennes arbete som volontärläkare på rullande vårdcentraler i Östafrika (hon var den första som kom till Loki, och hon har varit där flera gånger sedan dess)

Snart kommer en länk till webbversionen av tidningen, och om man vill ha ett tryckt exemplar skickat till sig (eller kanske flera — till stickcaféets deltagare?) är det bara att höra av sig!

En chans att satsa på skolan

Av Posted on Inga taggar 0

Glada nyheter från Loki igen:

Nu är sovsalarna vid skolan Hanna Emuriakin invigda!

45 flickor kan flytta in.

En lokal bankchef fick den stora äran att klippa bandet.

Birgitta Arnlund skriver:

45 glada tjejer framför den nya sovsalen.

”Nu kan jag få bli väckt klockan 4 på morgonen och hinna plugga före frukost!” sa en av flickorna glatt till mig när hon fick veta att hon skulle få bo på skolan.

Sovsalen hjälper flickorna att få gå kvar i skolan, och risken för att de gifts bort vid ung ålder minskar. Tack alla som varit med och gjort detta möjligt!

Tid och utrymme att koncentrera sig på skolarbetet, och en så enkel sak som en lampa att tända när läxorna ska läsas, kan göra en enorma skillnad för de här flickornas möjligheter i livet.

Esther tar sig an uppgiften att vara internatmamma och flyttar in i ett rum bredvid sovsalarna.

Grattis, alla!

Årsmöte i ANA-gruppen i Loki

Av Posted on 0

Nu är det årsmötestider — känns det lite sådär?

Då kan det passa bra med inspiration från en plats där ett årsmöte är en fest och ett tillfälle att vara stolta tillsammans och visionera. Så var det alldeles säkert i många svenska föreningar när folkrörelserna började växa fram, och kanske har vi blivit lite bortskämda med alla våra demokratiska rättigheter och tycker att det är självklart att vi kan vara med och bestämma över det som är viktigt. Men tänk om vi inte fick det — hur skulle det vara?

ANA är en grupp kvinnor i Lokichoggio. Det är en stad i nordvästra Kenya, nära gränsen till Sydsudan. I det området lever ett nomadfolk som heter turkana. Staden Lokichoggio har varit ganska internationell ett tag — många hjälporganisationer hade kontor där för att kunna stötta människorna i Sudan och senare också Sydsudan. Nu är inte så många av organisationerna kvar, men flygfältet används fortfarande.

Eunice är årsmötesordförande. Det är en rad verksamheter som får plats i namnet ANA: ett bageri och ett skrädderi, till exempel, och en smyckesateljé och en syateljé. Syateljén tog ett stort steg framåt häromåret när en kongolesisk skräddare som bodde i ett flyktingläger i närheten kunde lära ut hur man syr skoluniformer. Eftersom de flesta skolbarn i Kenya måste ha skoluniform innebär den sortens arbete en stadig inkomst!

Här läser Catherine upp årsberättelsen. Hon leder shangan (titel: manager) och blev årsmötets sekreterare i år.

Blädderblock är bra att ha! Jag trodde först att det var garnnystan som låg på bordshörnet, men det är nog handväskor och sjalar.

Kom ihåg: såhär roligt kan det vara att delta i ett årsmöte! Särskilt när chansen som man får genom föreningen är livsavgörande och arbetet går riktigt, riktigt bra!

Och man kan föra engagerade diskussioner med glädje.

Catherine arbetar för fullt med att få ner allt i skrivboken.

Emili är biträdande chef (manager) för kvinnorna som arbetar i shangan.

Enok har följt med och tar en promenad i salen ibland.

Francisca som arbetar på ANA Bakery berättar om hur året har varit där.

Här är ANA:s ende manlige medarbetare: Onesimus, som kör ut brödet till olika kunder med hjälp av sin cykel!

Rebecca arbetar också i verksamheten och läser upp ett av årsmötets dokument.

Att äta tillsammans är viktigt!

 

Pommes frites är festmat. Och bra mat när man har mycket att prata om!

En del av det som ANA-grupperna tillverkas säljs här i Sverige av Birgitta Arnlund (när hon är här) och hennes svenska vänner. Den som letar efter bra tackpresenter till sin förening, till exempel, kan titta på förkläden och tygkassar och beställa så många som behövs, så sys de upp. Pärlarmband med namn är en annan rolig present. Leta upp Birgitta på Facebook!

Menskoppar i Loki

Nu kommer kopparna till Loki på riktigt!

Birgitta skriver:

De som provat menskopparna här i Loki efter första introduktionen i oktober i höstas är mycket nöjda. Nu kommer The Cup Foundation Africa-teamet hit för att träna och utbilda upp till 500 flickor, och menskoppar kommer att delas ut.

Så nu behöver vi all hjälp vi kan få för att finansiera detta.

För 200 kronor kan du hjälpa en flicka med en menskopp. Och den håller i ungefär fem år!

Vi gör det enkelt för dig. Swisha till Barnmissionen 9010802 och skriv CUP LOKI. 

En del har frågat varför kopparna inte används överallt redan. En del av svaret kan vara att i vissa kulturer finns det föreställningar, traditioner och idéer som gör att ett sådant här föremål och idén om hur man använder det kan ta lång tid att etablera.

I Loki har arbetet pågått ett tag. Det var Birgittas dotter Anna som satte henne i kontakt med The Cup Foundation, och flera medarbetare har varit engagerade i informationsarbetet och under testperioden. När Birgitta och KeA hade tre volontärer på plats i höstas kunde en specialsatsning på tonåringarna göras — volontärerna mötte både flickor och pojkar i klassrummen och samtalade med dem om hälsa och om föreställningar och erfarenheter av hur kroppen fungerar och om hur man kan sköta sin hygien. Loki ligger i ett område där det ofta är mycket torrt, så om man sköter en menskopp bra är den den lösning som kräver minst vattenmängd.

Tanken är att den här hälso- och hygieninformationen ska kunna leda till att fler flickor kan fortsätta längre i skolan — de behöver inte stanna hemma och komma efter med studierna när de har mens, och när alla deras manliga klasskamrater vet mer om vad som händer kan de också visa hänsyn och respekt. Och det viktigaste är kanske att både flickorna och pojkarna lär sig mer om hur människokroppen fungerar. Det är ju kunskap som de kommer att ha med sig hela livet.

En kopp kostar alltså 200 kronor och beräknas hålla i fem år.

Det finns redan billigare kopior — men kvaliteten varierar förstås. Birgitta skriver:

The Cup Foundation Africa som vi samarbetar med får sina koppar från Lunette, ett finskt företag som håller mycket hög standard.