Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Kriget i Syrien

Skolan som består av en låda

De senaste veckorna har något nytt startat i anslutning till Hope Café-medarbetarnas försök att stötta familjer som har fastnat i Aten i Grekland på sin flykt från Mellanöstern: Hope School Box!

Suzanne och hennes vänner har mött så många barn som inte har kunnat gå i skolan på länge och som längtar efter att få göra det.

De lyckades få låna ett bakre rum som ingår i ett café i Aten, och en ung afghansk flykting har redan satt igång med lektioner. Han tar emot barnen i så stora grupper som lokalen klarar och erbjuder dem en lektion om dagen. Någon riktig skola är det inte — men den är mycket, mycket bättre än ingen skola alls, och barnen är så entusiastiska. Suzanne skriver:

Vi vill att eleverna ska kunna få en lugn plats där de kan känna sig trygga.  
Många av dem har upplevt förfärliga saker, och de måste kunna känna sig trygga så att de i lugn och ro kan lära sig saker, men de är verkligen utsvultna på kunskap. De älskar att lära sig! Vi började med 11 barn, igår var de 20, och nu är de långt över 40.

De dagar vi har haft undervisning har de fått med sig ett vanligt papper hem, och de får också en penna första skoldagen. Varje dag kommer de sedan tillbaka med sitt lilla papper med välgjord läxa och sin penna. De är så engagerade och så duktiga.

En liten pojke bor i Malakasa. Det är en timma med tåg härifrån. Han frågade om vi har möjlighet att ge honom ett busskort så han kan fortsätta gå i skolan.

Vi har en plan som är att hyra en lägenhet där vi kan bedriva undervisningen och klasser med 10 barn per klass.

Suzanne på plats i det tillfälliga klassrummet på caféet.

Det här är långt ifrån en vanlig skola — det är en skola för helt vanliga men traumatiserade barn, barn som i värsta fall bor på gatan. Det är också barn som är på flykt och vilkas föräldrar eventuellt kommer att försöka ta sig vidare genom Europa. Det kommer att vara stora förändringar från vecka till vecka för dessa barn. Därför är det ett måste med små grupper och en lägenhet som kan kännas som en trygg plats där man kan lära sig saker.

Än så länge så har vi 30 elever ”inskrivna”. Vi har sagt att vi måste vänta med fler tills vi har en lokal. Från och med tisdag stängs alla barer i Aten (ett beslut som togs av grekiska staten igår), och då kan vi inte längre vara på caféet.

”Skolan” har börjat i det bakre rummet på ett café i Aten.

Vi har vår låda, och det ska bli okej väder i veckan, så vi hoppas kunna fortsätta undervisningen på torget. Det är långt ifrån optimalt men kanske det enda vi kan göra just för tillfället.

Vi har ett rum i en lägenhet som vi hoppas kunna få hyra i en månad för 200€. Vi håller tummarna för att det ska gå i lås, men vi har ännu inte fått något klartecken. På lite längre sikt letar vi efter en lägenhet med två rum där vi kan ha skola med tillhörande lärarbostad. (Känns lite som Sverige under 1800-talet eller hur?)

Jag tror att det vore bra att samarbeta med svenska skolor som sponsrar Hope School Box och som sedan får månadsbrev om hur allt går och brev som de svenska barnen kan ta del av.

Vill du vara med och stötta Hope School Box i Aten som privatperson eller (om du arbetar i skolvärlden) som skola? Såhär skrev Suzanne på Facebook-sidan Hopp för flyktingarna i Aten nyligen:

Den ideella organisationen ”Feeding Hope Sweden” har registrerats och fått organisationsnummer och bankkonton. Tidigare har ju allt bara gått genom mig, mitt Swish och mina bankkonton, men nu hoppas jag att allt ska bli lite enklare i och med att vi har allting helt separat. Vårt organisationsnummer är 802531-6228 och vårt Swishnummer är 1232428837. Om någon är intresserad av att läsa våra stadgar är det bara att hojta till.

Själv har jag inte Swish (jag känner mig mer och mer som ett fossil!), så jag rekommenderar också bankgironumret: 5555-7813!

Till några som bodde i Moria

De här fem restgarnsmössorna — Easy Peasy Beanie allihop — fick inte trådarna fästa i tid till Läkarmissionens insamling som avslutades i somras.

Så många gånger som jag har rekommenderat Russian Join för restgarnsprojekt. Jag borde veta hur lång tid det dröjer innan jag kommer mig för att slå mig ner och fästa alla trådar när det måste göras i efterhand! Men till slut blev det av.

Nu åker mössorna istället till Team Sweden Volunteers Moria-insamling. Anita Gunhammar har lovat att ta emot dem om de är framme före fredag.

Och så skickar jag med en Mössan Omtanke i barnstorlek.

Sarahs resa

Av Posted on Inga taggar 0

Våren 2017 fick jag ett e-postmeddelande från en kvinna som hette Anna på ett företag som hette Kidnovation. Hon undrade om jag kunde tänka mig att översätta en bok.

Sådana meddelanden kommer ibland när man är medlem i Översättarcentrum och har en presentationssida på webbplatsen där, och ibland har jag möjlighet att tacka ja, och ibland måste jag av olika anledningar tacka nej.

Det här visade sig vara en barnbok av en man som heter Imad Elabdala och som kom till Sverige från Syrien för några år sedan.

Jag tror att bokprojektet tog mycket längre tid än han och hans medarbetare hade tänkt sig, men i våras blev hans manus så klart att jag kunde avsluta mitt arbete med översättningen, och i somras läste jag och Imads medarbetare Tiffany korrektur, och nu verkar det som om boken finns att beställa! Jag har inte fått den själv än, men jag ser att den finns här.

I våras berättade Tiffany också att hon och Imad arbetar med en animerad-film-version av berättelsen. Man kan se ett smakprov av den:

Det finns också flera filmer där Imad berättar om sin idé med boken. Det här är en av dem:

Det ska bli spännande att se hur det går för Sarah nu — jag har ju levt med henne i två och ett halvt år och lagt mycket tid på att få den svenska versionen av berättelsen att bli så bra som möjligt. Lycka till, Sarah och Imad!

Broderi som integrationsredskap — Jennie McMillen berättar

Jag hoppas att vi aldrig glömmer hösten 2015. Men det var hösten 2016 som Övre Älvdals församling i Värmland fylldes av människor på flykt — från Iran, Kongo, Irak, Jemen, Syrien, Afghanistan. Ganska snabbt kom idén att arbeta vidare i den tradition som finns i den lokala ”pilgrimstapeten” (i sin tur inspirerad av det världskända broderikonstverket i Frankrike) och använda broderi som integrationshjälpmedel. Kyrkokansliet i Uppsala erbjöd stöd i form av en professionell brodös, Jennie McMillen. När projektet skulle dokumenteras träffade jag henne. Nu kom jag på att det vore roligt att höra mer, så jag bad om en intervju. Här är den!

Jennie McMillen i samband med en utställning i Lerum för några år sedan — bild lånad från Lerums tidning

Hej Jennie! Hur började ditt intresse för broderi, och hur blev du professionell brodös?

Jag började brodera när jag var 17 år och var i Israel en sommar på en kibbutz. På en loppis i Jaffa köpte jag ett par arabiska byxor. De hade en maskinbroderad kant längst ner, och när den gick sönder försökte jag återskapa den för hand. Det blev omöjligt, men jag började göra stygn och slutade aldrig.

Jag hade egentligen tänkt att läsa mer teoretiska ämnen och bli något mer akademiskt. Jag började lite planlöst att läsa latin, sedan religionsvetenskap och idéhistoria, men efter en resa till Guatemala där jag lärde mig att väva
började jag tycka att det var tråkigt.

När jag kom hem började jag på en vävkurs på ABF och slutade skriva på min c-uppsats om rättfärdigande av krig och om icke-våld i kristendomens historia och började istället på en vävutbildning på Sätergläntan i Dalarna läsåret därpå.

Jag broderade parallellt hela tiden under de två åren, gick på Gotlands konstskola ett år och gick sedan Textil Konst på HDK (Högskolan för design och konsthantverk) i Göteborg i fem år.

Det har alltid känts självklart för mig att använda mig av just broderi, bland annat eftersom det går att bära med sig. Det passar mig bra eftersom jag tycker väldigt mycket om att bara kunna ta upp arbetet när som helst och var som helst för att arbeta en kortare eller längre stund, även om jag föredrar obruten tid i ateljén.  

Bostadsområde — broderi av Jennie McMillen

Du har rötter i två länder och kulturer – vad finns det för broderitraditioner som liknar varandra och som skiljer sig åt?

Jag är inte så bekant med broderitraditioner på Nordirland. Det finns en stark tradition att tillverka linnetyg och lintråd, och min farmor och farfar har arbetat på sådana fabriker i Belfast. Men det enda broderi som har gjort intryck på mig är en text broderad av en kvinna medan hon satt i fängelse för att ha varit verksam i IRA.

Vad arbetar du med just nu?

Just nu arbetar jag inför en utställning på Tjörnedala konsthall i Baskemölla i maj och juni nästa år. Jag arbetar inför det vidare med ett projekt som har pågått i tio år och som jag kallar för I gränslandet –  en plats av Jennie A. McMillen. Då jag tänker att jag, i bilder och lite tredimensionellt, arbetar med att göra en plats där det pågår en konflikt mellan civilisationen och naturen, där civilisationen försöker att ta över naturens områden och naturen försöker att ta över civilisationens områden.

Vem är din viktigaste förebild i ditt arbete?

Jag tänker ofta på Isabelle Eberhardt. Och Indras dotter i Ett drömspel av Strindberg. Hörde något Gunnar Ekelöf ska ha sagt om att alla människors uppgift är att vittna, och det tänker jag mycket på. Efter att jag hörde det har jag tänkt mig det som min uppgift — att vittna i betydelsen se världen och berätta om den.

Broderi i Sysslebäck. Foto: Jennie McMillen

Under en period var du konstnärligt ansvarig för ett broderi-och-integrations-projekt i Värmland. Vad gjorde ni?

Kvinnor som kommit som flyktingar till trakten kring Sysslebäck från en rad olika länder där konflikter pågår — Irak, Iran, Afganistan, Syrien, Kongo, Jemen — broderade enskilt bilder som handlade om deras hemländer, flykten därifrån, och Sverige där de nu bor. Jag sydde sedan ihop deras bilder och höll samman de bilder som berättade om deras hemländer, de som handlade om flykten och de som handlade om det nya landet. Deras bilder speglade olika erfarenheter och platser men blev också som ett kollektivt dokument över något som alltför många utsätts för.

En son bär sin pappa. Foto: Jennie McMillen

På vilka sätt kan gemensamt textilhandarbete fungera som ett integrationsredskap, tror du?

Att brodera är något som passar att göra både ensam och i grupp och både tyst och i samtal. Det finns inte samma gränser i en själv när man broderas som när man målar eller tecknar. Att berätta i bilder genom broderi är väldigt tillåtande eftersom man inte själv bestämmer allt — tråden och nålen har också en vilja och en form som inte går att tämja helt. Det passar bra att göra i grupp eftersom man kan växla mellan att bara social och inte vara social.

Många, oavsett vilket land man fötts i, kan också relatera till broderi eftersom det finns traditioner att brodera i förmodligen alla länder.

I det här projektet var det bara de kvinnor som kommit som flyktingar till Sverige som broderade. Integrationen skedde inte genom att man broderade tillsammans, utan kvinnorna som kommit till Sverige fick möjlighet att berätta om sina upplevelser i de här bilderna i många olika sammanhang för människor i Sverige.

Jag tror att det var viktigt för många att uttrycka sig om sina upplevelser. För många var det nog viktigast att bara ha en plats att gå till, för andra att möta människor från Sverige, som de som var involverade i projektet som de träffade mer regelbundet och mindre regelbundet, och att känna att man var en del av det nya landet. Jag upplevde att det var stärkande för många som deltog i projektet att deras berättelser blev uppmärksammade.

Det nya hemmet i Värmland. Foto: Jennie McMillen

Vad var det viktigaste du kunde lära ut i det arbetet?

Jag tror att det viktigaste för mig var att de skulle förstå att deras berättelser var viktiga och att vi ville lära känna dem och deras historia genom dem. Att det inte spelade någon roll om man kände sig bekväm med att göra en bild eller inte. Det fanns kvinnor som inte kunde skriva och läsa, och jag tyckte mycket om tanken att de fick ett sätt att berätta på oberoende av ord. Det var så inspirerande och fint att så många använde sig av den möjligheten.

Självporträtt — bröllopsbild från hemlandet. Foto: Jennie McMillen

Vad var det viktigaste du själv lärde dig?

Jag kände mig stärkt av att se kvinnors styrka och målmedvetenhet. Även om de som var med och broderade hade gått igenom saker som är så svåra att jag inte kan föreställa mig dem så kände jag att det fanns så mycket glädje och kraft i deras sätt att vara. Jag tyckte också att det var fint att kunna mötas i det gemensamma, som att ha barn i samma ålder eller att ha gått på universitet eller att ha drömmar, utan att ha så mycket av ett gemensamt språk att kommunicera på.

Monterade broderier — bilder från hemländer. Foto: Jennie McMillen

Vad hände med resultatet?

Bilderna visades i Domkyrkan i Visby under Almedalsveckan förra året. I anslutning till det var det också ett seminarium som hade en av sina utgångspunkter i projektet där bland annat en av kvinnorna från Afganistan berättade om sin medverkan. Bilderna fortsatte sedan att visas i olika kyrkor i Värmland.

Hur skulle du vilja fortsätta arbeta med broderi och integration?

Jag skulle jättegärna fortsätta att arbeta med broderi och integration. Det vore roligt med något projekt där de som är med själva vill arbeta med just broderi. Och det vore roligt med ett projekt där svenskar är med tillsammans med dem som nyligt kommit hit och där man kunde hitta sätt att mötas på på lika villkor och hitta de där platserna där vi möts som människor oberoende av hur hemma vi känner oss i det här landet.

Hur har det projektet inspirerat dig i ditt arbete med andra projekt?

Jag har inte jobbat med några andra projekt efter det utan bara haft fokus på mitt eget arbete. Men det har skapat många tankar och drömmar om att arbeta mer socialt med broderi parallellt med mitt eget arbete. Jag tycker väldigt mycket om konst som ingår i Outsider art. Projektet i Sysslebäck ingår väl lite i det begreppet eftersom det är bilder som gjorts av människor utan konstnärlig utbildning.

***

Tusen tack, Jennie!

Här kan man läsa en artikel och se en film från den höst när projektet startade.

En dag på Hope Café i Aten

Här kommer en rapport från Suzanne Melville som är i Aten Hope Café igen nu!

Situationen i Grekland blir bara värre och värre. Lägren är fulla, och squatsen utryms av polis och militär. Människor har ingenstans att bo och tvingas leva på gatan.

Foto: Hope Café

Den här familjen — mamma, pappa, en treåring och en nyfödd baby –lyckades fly från Syrien i december 2018. För att slippa helvetet i lägren på de grekiska öarna tog de landvägen genom norra Turkiet och över floden Evros till Grekland.

Nu straffas de av det grekiska systemet där man registreras i hotspotsen på öarna — de tvingas leva på gatan i Aten.

Igår kväll vid matutdelningen i Viktoria blev vi uppmärksammade på familjens situation av en av våra volontärer som själv är flykting. Familjen fick genast hjälp med mat och mjölk, och i kväll kommer de naturligtvis att få mat igen.

En annan familj som hjälper oss mycket på caféet blir strax hemlösa, och vi tänkte att vi ska försöka få tag i en lägenhet där vi kan låta båda dessa familjer bo. 

Foto: Suzanne Melville

Och så har det varit lördag. Idag har varit dagen då jag har handlat. Mycket!!!

Foto: Suzanne Melville

Jag har köpt en massa blöjor för pengar som vår underbara lilla Alice har samlat ihop genom att sälja armband och hembakade kakor.

Foto: Suzanne Melville

Vi tömde hyllorna på alla blöjor i storlek 4 och 5.

Eftersom blöjorna tog slut fyllde jag på med välling tills alla pengar var använda. Två barn här i gruppen gör jättefina nyckelringar, och pengarna de har samlat ihop använde jag till att handla välling.

Foto: Hope Café

Visst är det fantastiskt med dessa barn som gör saker för andra barn? Det är så otroligt rörande och ger så mycket hopp.

Foto: Suzanne Melville

Jag var också på marknaden i Omonia och träffade min favvoegyptier. Det är alltid lika roligt att träffa honom. Hos honom fyllde jag på förrådet med grönsaker.

Foto: Suzanne Melville

Det ser lite ut, men det är faktiskt 30 kilo potatis, 20 kilo lök och 10 kilo av resten, utom vitlöken som är tre kilo. Nu blir det lite variation i maten under veckan som kommer. Tack alla ni som hjälper till genom att swisha pengar så vi kan dela ut mat på torget i Viktoria.

Hope Café har egentligen stängt på lördagar, men vi hade trots det två intervjuer inbokade idag.

Det ena var en mamma som har ett tvillingpar på 11 månader. När hon kom in och satte sig brast hon i gråt. Hennes ena baby kan inte äta mjölkprodukter av något slag, varken sig bröstmjölk eller välling, utan att få fruktansvärda eksem över hela kroppen. En läkare har ordinerat en speciell slags sojavälling åt barnet, men den kostar 56 € per förpackning, och en sådan räcker bara i tio dagar.

Varje flyktingfamilj får 50€ per barn upp till 3 barn. Det ska räcka till allt för barnet.

Kan ni tänka er in i hennes situation? Jag försöker, men jag måste medge att det är väldigt svårt. Tänk att ha ett barn och inte kunna ge det mat. Den mat man har blir barnet sjukt av, och den mat barnet behöver har man inte pengar att köpa. Jag kan inte tänka mig en värre situation som förälder.

Tack vare våra hjälpande barn kunde vi i alla fall hjälpa denna mamma med blöjor och välling till hennes andra barn. Vi visade bilder av Alice, och vi stod där alla med tårar i ögonen. Det blev så verkligt just då vilken skillnad dessa barn gör.

Foto: Suzanne Melville

Efter detta möte var det dags för ”matfabriken” igen. 146 portioner blev det idag.

Foto: Suzanne Melville

Maten som lagades var pasta och tomatsås med kikärter, potatis och tomat toppat med lite grönt.

Foto: Suzanne Melville

Två skrev på locken, två hällde upp maten i formar, två la på locken och två satte fast dem. Det går så fort när många hjälps åt.

Vi provade lite olika språk!

Foto: Suzanne Melville

Väl på Viktoria var det i kväll en väldigt lugn utdelning.

Foto: Suzanne Melville

Många barn, men det var inte så stressigt som det var igår. Det kändes bra.

Efteråt åkte vi alla tillbaka till Hope Café och åt tillsammans. Det har varit en riktigt trevlig om än fläckvis stressig dag idag.

Vill du vara med och hjälpa till att fixa matutdelningen i Viktoria eller inköpen av blöjor och välling till barnen? Swisha gärna till 0708-256277 eller gör en överföring till SEB-kontot 5694 066 2367.

***

När jag läser det som Suzanne skriver och ser bilderna inser jag återigen att det inte går att förstå hur olika våra livsvillkor är. Att Europas gränser är stängda för människor på flykt kan få oss att tro att ingen flyr längre. Så är det ju inte alls. Och så länge som FN-organisationerna och andra större biståndsorganisationer inte klarar att reda ut situationen i de länder dit stora mängder människor har kommit de senaste åren är det arbete som görs på platser som Hope Café helt avgörande. Jag hoppas att många, många här i Sverige vill vara med och stötta det!

Alla är särskilda — såklart

Suzanne Melville, som mest arbetar i Sverige men som så fort hon kan åker och arbetar i Aten, berättade förra veckan om en dag på Hope Café. Det är ett projekt som finansieras bland annat genom gåvor från de människor som har gillat sidan Hopp för flyktingarna i Aten på Facebook. Jag bad genast om lov att publicera berättelsen här. Förlåt att ni har fått vänta!

Dagens volontärskara — Suzanne näst längst till höger. Foto: Hope Café

Ännu en lång arbetsdag på Hope Café har kommit till sitt slut. Ännu en lång dag med utdelning av blöjor och mjölkersättning. Ännu en dag av tragiska livsöden.

Vi börjar utdelningen klockan tre, men redan klockan ett är det människor som är på plats och börjar vänta på att få sin lilla påse med vad det nu är de ska få. 

För tillfället har vi väldigt ont om både blöjor och mjölkersättning, och vi gör vårt bästa för att verkligen kunna hjälpa alla, men det är svårt när inte pengarna finns att köpa vad som behövs.

Vi försöker alltid att prioritera dem som är utan all annan hjälp: de familjer som bor i squats och inte får någon ekonomisk hjälp över huvud taget. Och de är många. 

På torsdagar delar vi ut till de familjer som räknas som ”extra vulnerable”. Det kan vara ensamstående föräldrar, familjer med sjuka barn eller familjer som står helt utan hjälp.

Just nu är vi den enda organisationen som delar ut blöjor och välling. UNHCR, Rädda barnen och Röda Korset har slutat sin utdelning, och inte heller någon av de mindre gräsrotsorganisationerna delar ut längre.

Det gör att trycket ökar på Hope Café. Väldigt många familjer kommer för att registrera sig.

En kvinna som kom redan klockan ett frågade om hon kunde få både blöjor och mjölkersättning. Hennes dotter är väldigt sjuk. Hon har en njuråkomma och måste in till sjukhuset och genomgå dialys två gånger i veckan. Flickan är bara två år. Självklart behöver familjen all hjälp de kan få. Hur kan man säga nej? 

En man som kom in idag och som är registrerad för både mjölk och blöjor kunde idag bara få blöjor. Mjölkersättningen var nästintill slut, och vi hade familjer vi visste skulle komma som verkligen behövde den mjölk vi hade kvar.

Vi försökte förklara för honom att vi var tvungna att spara vad vi hade till två familjer som hade väldigt speciella behov.

Han sa: ”But I am very special.”

Ja, det är klart att han är. Alla är vi speciella. Hur ska vi kunna säga vem som är viktigast? Vem som har de största behoven? Vem som har det svårast?

Strax efter att den här mannen hade gått plingade det till i min telefon och en av er skickade ett mess med en donation till caféet.

Jag blev så lycklig att jag bara skrek, och tårarna började rinna. Kerrie satt mitt emot mig och jag förklarade för henne vad som hade hänt. Även hennes ögon började tåras. Nu kan ännu fler få de blöjor och den mjölkersättning deras barn så väl behöver.

Nya inköp tack vare en gåva. Foto: Hope Café


Tack alla ni som hjälper oss på Hope Café. Ni gör så stor skillnad. Ni gör det möjligt för oss att fortsätta och ni ger oss hopp och kärlek och ork att fortsätta när det känns tungt och svårt.
Tack för att ni finns!