Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Kriget i Syrien

Tack från Suzanne och Hope Café i Aten

Det kom ett meddelande från Suzanne förra helgen:

Ville bara säga att det swishades över 5000 kronor från människor vars namn jag inte känner igen efter att du lade ut [inlägget om oss på] din blogg.

Det är väldigt mycket mjölkersättning och väldigt många blöjor!

Varje burk med ”baby milk” kostar strax under 9€.

Jag länsade hyllorna i affären på andra sidan gatan. Bilden är från en av mina tre inköpsrundor. Vi köpte både mjölk och blöjor för sammanlagt 8700 kronor.

De gula korten är kort som visar vad olika personer ska ha. Om de är nya i Aten har de särskilda kort. I vår databas står det hur länge vi kan hjälpa dem. Efter det får de komma på en ny intervju för att vi ska se om vi behöver fortsätta hjälpa dem eller om deras familj har fått hjälp av grekiska staten.

Vi har olika färger på korten beroende på vad respektive familj behöver: vanliga blöjor, blöjor av medicinska skäl, mjölkersättning … Vi har utdelning av olika saker olika dagar.
De kommer till oss och lämnar in sitt kort. Vi sätter dem i tur och ordning och fixar sedan kassar med vad var och en ska ha. Olika storlek på blöjorna, mjölkersättning för olika åldrar och så vidare. Varje familj måste ju få just det den behöver.
Vi kollar allt i vår databas där alla är registrerade så att det verkligen blir rätt.

Ofta står människor utanför och väntar redan tre timmar innan vi börjar utdelningen.

Det kommer att bli många tacksamma mammor nästa vecka när vi verkligen kan dela ut till dem som kommer.

Stort tack för hjälpen!

I Aten behövs det mjölkersättning — ett nödrop från volontärerna på Hope Café

Det är lätt att tro att allt mer eller mindre har ”lugnat ner sig” i världen eftersom det är ett par år sedan flyktingströmmarna till Sverige liksom stängdes av.

Så är det ju inte alls.

En av de platser där det finns massor av människor på flykt och där hjälpen inte alls räcker till är Aten. Suzanne Melville arbetar på Hope Café där och skrev såhär på Facebook häromdagen, på sidan Hopp för flyktingarna i Aten:

En flicka vars familj har kommit till Hope Café under en längre period. Eftersom en majoritet av de mammor som föder på sjukhusen i Aten får kejsarsnitt har volontärerna på Hope Café blivit tvungna att ordna extrainsamlingar så att de kan ordna barnvagnar.

Kalimera!

Jag känner att jag behöver skriva lite om hur situationen ser ut just nu på Hope Café. 

Det kommer väldigt många nya familjer till Aten. Alla dessa behöver mycket hjälp eftersom de ännu inte har hunnit få vare sig hjälp med bostad eller pengar. Behoven för de som varit här längre har också förändrats otroligt mycket bara det senaste året.

Som jag berättat tidigare är det väldigt många barn här som föds med kejsarsnitt. Jag kan absolut inte säga varför det är så, men min (och många andras) teori är att det är bekvämare för sjukhusen att planera sitt arbete om de vet när barnen kommer födas. Man sätter bekvämligheten före mammornas och barnens bästa. Mammor som tidigare fött sju, åtta eller nio barn snittas helt plötsligt. Många av mammorna får problem med amningen. Om det beror på stress över livssituationen eller någonting annat har jag ingen aning om, men det är fruktansvärt många barn som matas med mjölkersättning.

För tillfället är det väldigt lite mjölkersättning som skänks till de olika organisationerna. Vi letar alla efter sätt att få tag i välling för de yngsta. Mammorna är desperata, och deras barn är hungriga. Det känns förfärligt när man har en gråtande mamma framför sig som inte kan amma sitt barn och man inte har någon välling att ge henne eftersom hyllorna i caféet är tomma.

Volontärer klara för registreringsintervju. Några människor som kan flera språk och som själva är på flykt ställer upp som tolkar så att det går att fråga alla som söker hjälp om deras situation och behov.

Nästan varje registreringsintervju jag har så är det blöjor och välling familjen behöver. Och kläder. Och behoven bara växer!

Eftersom vi inte får servera mat på caféet som det är nu så har vi beslutat oss för att helt lägga det åt sidan och arbeta mer för att kunna hjälpa familjerna med vad de verkligen ber oss om hjälp med. För tillfället är det just blöjor, mjölkersättning, kläder och medicin de ber oss om. Ofta har de redan varit hos de större NGO:erna och frågat om hjälp men blivit nekade.

De dagar vi har intervjuer för registreringar är helt galna. Vi är så få men våra gäster är så många.

En liten kvinna satt igår i fyra timmar och väntade på att det skulle bli hennes tur. Hon har just fått en knöl bortopererad från det ena bröstet så hon kan inte amma fullt ut. Hon behövde hjälp med mjölkersättning och blöjor till sin nyfödde son men också blöjor till sina två njursjuka döttrar 8 och 11 år gamla. Vi registrerade henne och lovade henne mjölkersättning, men jag pratade länge länge med henne om att hon när hon läkt ordentligt måste gå och få hjälp hos organisationen Amurtel. Amurtel hjälper kvinnor komma igång med amning. Det är en fantastisk organisation som verkligen gör allt för att hjälpa mammor och deras barn. 

Det är så hemskt att tänka sig tanken att vara en nybliven mamma och se sitt barn vara hungrigt. Tänk dig att veta att du egentligen borde ha barnets mat i kroppen men inte vara förmögen att ge den. Att springa omkring en otroligt stor stad, till organisation efter organisation för att försöka få hjälp så ditt barn inte ska behöva vara hungrigt. Tänk dig att nekas på det ena stället efter det andra. Tänk dig den förtvivlan du skulle känna. Det är en så självklar och primitiv instinkt att vilja se våra barn mätta och belåtna. 
Hur som helst så har jag lovat den lilla mamman att jag ska skicka henne kontaktuppgifter till Amurtel och hon har lovat att gå dit.

Eftersom hon hade väntat så länge och intervjun tagit ganska lång tid hade volontären som jobbar i vårt förråd hunnit gå för dagen. Jag kunde inte bara gå och hämta mjölkersättningen och blöjorna till de äldre döttrarna och ge till henne. Jag tog henne i handen och tog med henne till affären.

Först sa hon att jag absolut inte fick använda mina pengar för att handla till henne, men jag förklarade att jag har många riktigt fina vänner i Sverige som skickar pengar så att jag kan hjälpa henne och andra flyktingar. Hon var så tacksam och så glad. Så lättad. Jag lovade henne att jag skulle tacka alla i Sverige från henne så nu gör jag det. Tack för er hjälp!

Detta var bara en av alla människor som behövde något, men just henne kunde vi hjälpa.

Tack alla för att ni år så fantastiska medkännande och omtänksamma medmänniskor. 

Suzanne Melville (Swish 0708-256277)

***

När jag såg det här brevet på Facebook igår skrev jag till Suzanne och frågade om hon ville att jag skulle publicera det här så att det sprids till ytterligare några. Jag fick ett röstmeddelande tillbaka — hon sa ja tack flera gånger och upprepade också att all hjälp som Hope Café kan få behövs så mycket. Hoppas att ni som läser det här vill vara med och hjälpa till!

Conflict Textiles

För några veckor sedan var jag ju i Sysslebäck i Värmland för att intervjua de kvinnor som har arbetat med en stor bonad där de senaste åren.

Det är fantastiska broderier de har gjort — alla är hos textilkonstnären Jennie McMillen i Uppsala nu, hon komponerar bonaden och monterar den, så jag har bara sett bilder än så länge. Här är några av dem:

Några av de broderier som har gjorts av en grupp kvinnor i Sysslebäck under de två senaste åren. Foto: Ann Markström

När jag berättade om projektet i ett annat sammanhang tipsade Jenny (en annan, en som också råkar bo i Uppsala) mig om något som kallas Conflict Textiles. Det är en samling broderier och applikationer som en chilensk kvinna, Roberta Bacic, har ägnat mycket tid och engagemang åt. Bilderna kommer från oroshärdar på olika håll i världen, mest från Chile. Så otroligt spännande — och sorgligt.

Här är en intervju med henne:

Läs mer om Conflict Textiles här!

 

Marias återvinningspussel: påslakan

För ett par veckor sedan intervjuade jag ju Maria Härfstrand om hennes arbete i Skånegruppen som har tagit på sig att förse International Volunteers Organization med 500 startpaket för nyfödda.

Det blev en lång intervju, och Maria skickade två bildbeskrivningar, en som visar hur hon tar vara på ett påslakan och ett som visar hur man kan göra med en vuxentröja om man vill sy om den till barnkläder.

Maria igen — den här bilden togs under mormorsfiltsrekorddagen. Maria var en av ledargestalterna i arbetet med rekordet.

Här kommer påslakanet!

Maria, du har ju gjort en handledning till hur man bäst tar vara på ett lakan eller ett påslakan — hur många har ni återvunnit på det viset nu?

Den gjorde jag därför att vi har en del medlemmar som inte har sömnad som sitt huvudområde inom handarbete. Jag ville visa på hur man kan utnyttja påslakanet maximalt för vårt ändamål.

Beskrivningen blev mer uppskattad än jag hade förväntat mig, och det inspirerade mig till att göra fler med till exempel sweatshirts, T-shirts och örngott. Det tar lite tid att dokumentera och få ihop beskrivningarna, men kan det underlätta eller få någon att inspireras till återbruk så kan det vara värt den tiden.

Alla mina beskrivningar utgår från babypaketen, och det finns ju mängder av andra sätt att återbruka de olika plaggen och textilierna.

Nu har vi nog återbrukat ett 60-tal påslakan, och innan projektet är slut kommer det antagligen att ha gått åt ungefär 180.

Såhär gör Maria när hon förvandlar ett påslakan till tygblöjor, tvättlappar och bandage. Om påslakanet har hunnit gå sönder någonstans får man förstås ta hänsyn till det.

Blöjorna sicksackar man runtom, tvättlapparna viker man dubbla och sicksackar, och bandaget syr man bara ihop i skarvarna.

Färdigt! Ett vanligt underlakan är ju lika brett men aningen längre. Har det blivit slitet och gått sönder, så prova hur många blöjor som går att få ut och gör sedan tvättlappar och bandage av resterande hela bitar.

Har ni någon annan återvinningsmetod som du är lika nöjd med?

Vi tar också vara på garn. Vi repar upp äldre stickade och virkade handarbeten och använder garnet för att skapa nya. Minsta lilla bit används. Restgarner som inte längre räcker för att göra kläder använder vi bland annat till mormorsrutor. Efter ett tag räcker de till en babyfilt.

När det bara är bitar, under en meter långa, kvar sätter vi ihop dem med ”ryska skarvar” — syr ihop garnändarna och nystar spräckliga ”stumpnystan”.

De allra sista garnbitarna som blir över efter till exempel fästning samlar vi i påsar. Dem använder vi som stoppning i de mjuka leksakerna. Vi använder alltså precis varenda millimeter av det återvunna garnet!

Vad är det roligaste eller bästa med att arbeta tillsammans på det här viset?

Absolut gemenskapen! Vi har så otroligt roligt när vi träffas. Träffarna ger en enorm inspiration och hjälper till att driva arbetet framåt.

Att vi alla är väldigt enkla som personer gör det också lätt att träffas. Vi har inga krav eller föreställningar om hur träffarna måste eller bör se ut. Vi känner oss hemma där vi är, och självservering och lite spontant knyte underlättar för den som är värdinna.

Skånegruppens startpaket nummer 18 av 500 planerade. Efter det har många fler blivit klara, så 500 är inte långt bort nu!

Vill du stötta Skånegruppen i arbetet med paketen? Läs mer här!

Dags för en ny sändning till syriska flyktingar i Jordanien

Glad midsommardag!

I onsdags var jag i Berga kyrka i Lagan och spelade musik av Johann Sebastian Bach tillsammans med Marie Hydbring som är kantor där. Hon sa att jag fick bestämma vart kollekten efter konserten skulle gå, och då tänkte jag genast på frakten för den nya sändning som Anne Collén och Emanuel Wien arbetar med att förbereda nu.

Vid en tidigare resa var Anne också på lasarettet i Amman och mötte en pojke som hade blivit skadad i kriget i Syrien och som fick hjälp med operationskostnaderna i Jordanien genom gruppen här i Sverige. 

Såhär skrev Anne på Facebook häromdagen:

Hej kära vänner!

Nu är vi på gång igen. Jag pratade med Emanuel Wien igår och vi kom överens om att vi skickar en container den 30 augusti! Så roligt!

Vi gör som förra året. Ni skickar era alster till mig:

Anne Collén

Dagsvärmargatan 61

72346 Västerås

Sista datum för detta är 25 augusti. Ska hinna sortera allt och köra ner till Falkenberg. Ni som vill lämna direkt till Falkenberg får göra det TIDIGAST 15 augusti.

Dessutom behöver vi få ihop 70 000 kr till frakten av containern. Känner ni någon som vill vara med och sponsra så ge dem följande bankdetaljer.

Acting for Change
SWEDBANK: 8424-4 944 660 325-1
Swish: 123 440 70 78
Skriv TRANSPORT så vet jag vad det gäller.

Vill du följa med på den årliga resan vi planerar vecka 44? Kostnaden brukar ligga kring 8000 kronor. Hör av dig i så fall. Begränsat antal platser.

Det händer massor med saker i Zataari och områden runtomkring och det känns jättespännande att få vara en del av det. Följ gärna Kotaiba Alabdullah och Acting for Change Jordans Facebooksida så ser ni allt som händer där nere. Det är ju Ramadan nu (som sagt, det är några dagar sedan Anne skrev det här — Annas kommentar), och de gör stora satsningar med matpaket.

Jag vill på det här sättet också önska er alla en fin sommar! En sommar med mycket vila och återhämtning. Jag är så glad och tacksam för er alla och för de ni gör.

Varma sommarhälsningar,

Anne

P.S. Sprid gärna vidare så att vi blir fler som hjälper!

***

Hoppas att det blir lika bra gensvar den här gången som de tidigare gångerna, både med kläderna och med fraktkostnaderna! Jag berättade i Berga kyrka — berätta där ni är, ni som läser det här!

Här är en två år gammal intervju med Anne om Raggsockor för Syrien — visa den gärna för vänner som frågar:

Dockor för syriska barns framtid

Nu ska ni få se något som är väldigt sorgligt — men också hoppfullt och vackert!

Några av de Ana-dockor som Amina har broderat. Foto © UNHCR/Houssam Hariri

Ana-dockorna kallas det här projektet. Ana betyder jag på arabiska.

En familj i Libanon — libanesiske pappa Mousalli, syriska mamma Mousalli och döttrarna Marianne och Melina — bestämde sig för att människor i resten av världen måste få höra vad människor på flykt i och från Syrien vill säga om det som har hänt och om sin framtid.

En släkting som är kvar i Syrien hjälpte dem att samla berättelser och drömmar, och själva har de samlat ihop ungefär 80 kvinnor bland de många syriska flyktingarna i Libanon. Nu arbetar de tillsammans med att gestalta det insamlade materialet från Syrien i broderi — på dockor som sedan säljs. Pengarna går rakt tillbaka till de syriska flyktingarna.

Varje docka har ett namn — samma namn som den som har berättat.

På ryggen har hon en ficka där det ligger ett kort med en liten del av berättelsen.

Än så länge har dockorna sålts i bland annat Frankrike. De har inte kommit till Sverige. Men vi kan låta oss inspireras, eller hur?

Tack Sigrid som skickade UNHCR:s stora artikel om Ana-projektet!

(Är det helt och hållet en tillfällighet att Birgitta Arnlunds kvinnogrupper i Kenya kallas ANA? Man kan undra.)