Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Kriget i Syrien

Conflict Textiles

För några veckor sedan var jag ju i Sysslebäck i Värmland för att intervjua de kvinnor som har arbetat med en stor bonad där de senaste åren.

Det är fantastiska broderier de har gjort — alla är hos textilkonstnären Jennie McMillen i Uppsala nu, hon komponerar bonaden och monterar den, så jag har bara sett bilder än så länge. Här är några av dem:

Några av de broderier som har gjorts av en grupp kvinnor i Sysslebäck under de två senaste åren. Foto: Ann Markström

När jag berättade om projektet i ett annat sammanhang tipsade Jenny (en annan, en som också råkar bo i Uppsala) mig om något som kallas Conflict Textiles. Det är en samling broderier och applikationer som en chilensk kvinna, Roberta Bacic, har ägnat mycket tid och engagemang åt. Bilderna kommer från oroshärdar på olika håll i världen, mest från Chile. Så otroligt spännande — och sorgligt.

Här är en intervju med henne:

Läs mer om Conflict Textiles här!

 

Marias återvinningspussel: påslakan

För ett par veckor sedan intervjuade jag ju Maria Härfstrand om hennes arbete i Skånegruppen som har tagit på sig att förse International Volunteers Organization med 500 startpaket för nyfödda.

Det blev en lång intervju, och Maria skickade två bildbeskrivningar, en som visar hur hon tar vara på ett påslakan och ett som visar hur man kan göra med en vuxentröja om man vill sy om den till barnkläder.

Maria igen — den här bilden togs under mormorsfiltsrekorddagen. Maria var en av ledargestalterna i arbetet med rekordet.

Här kommer påslakanet!

Maria, du har ju gjort en handledning till hur man bäst tar vara på ett lakan eller ett påslakan — hur många har ni återvunnit på det viset nu?

Den gjorde jag därför att vi har en del medlemmar som inte har sömnad som sitt huvudområde inom handarbete. Jag ville visa på hur man kan utnyttja påslakanet maximalt för vårt ändamål.

Beskrivningen blev mer uppskattad än jag hade förväntat mig, och det inspirerade mig till att göra fler med till exempel sweatshirts, T-shirts och örngott. Det tar lite tid att dokumentera och få ihop beskrivningarna, men kan det underlätta eller få någon att inspireras till återbruk så kan det vara värt den tiden.

Alla mina beskrivningar utgår från babypaketen, och det finns ju mängder av andra sätt att återbruka de olika plaggen och textilierna.

Nu har vi nog återbrukat ett 60-tal påslakan, och innan projektet är slut kommer det antagligen att ha gått åt ungefär 180.

Såhär gör Maria när hon förvandlar ett påslakan till tygblöjor, tvättlappar och bandage. Om påslakanet har hunnit gå sönder någonstans får man förstås ta hänsyn till det.

Blöjorna sicksackar man runtom, tvättlapparna viker man dubbla och sicksackar, och bandaget syr man bara ihop i skarvarna.

Färdigt! Ett vanligt underlakan är ju lika brett men aningen längre. Har det blivit slitet och gått sönder, så prova hur många blöjor som går att få ut och gör sedan tvättlappar och bandage av resterande hela bitar.

Har ni någon annan återvinningsmetod som du är lika nöjd med?

Vi tar också vara på garn. Vi repar upp äldre stickade och virkade handarbeten och använder garnet för att skapa nya. Minsta lilla bit används. Restgarner som inte längre räcker för att göra kläder använder vi bland annat till mormorsrutor. Efter ett tag räcker de till en babyfilt.

När det bara är bitar, under en meter långa, kvar sätter vi ihop dem med ”ryska skarvar” — syr ihop garnändarna och nystar spräckliga ”stumpnystan”.

De allra sista garnbitarna som blir över efter till exempel fästning samlar vi i påsar. Dem använder vi som stoppning i de mjuka leksakerna. Vi använder alltså precis varenda millimeter av det återvunna garnet!

Vad är det roligaste eller bästa med att arbeta tillsammans på det här viset?

Absolut gemenskapen! Vi har så otroligt roligt när vi träffas. Träffarna ger en enorm inspiration och hjälper till att driva arbetet framåt.

Att vi alla är väldigt enkla som personer gör det också lätt att träffas. Vi har inga krav eller föreställningar om hur träffarna måste eller bör se ut. Vi känner oss hemma där vi är, och självservering och lite spontant knyte underlättar för den som är värdinna.

Skånegruppens startpaket nummer 18 av 500 planerade. Efter det har många fler blivit klara, så 500 är inte långt bort nu!

Vill du stötta Skånegruppen i arbetet med paketen? Läs mer här!

Dags för en ny sändning till syriska flyktingar i Jordanien

Glad midsommardag!

I onsdags var jag i Berga kyrka i Lagan och spelade musik av Johann Sebastian Bach tillsammans med Marie Hydbring som är kantor där. Hon sa att jag fick bestämma vart kollekten efter konserten skulle gå, och då tänkte jag genast på frakten för den nya sändning som Anne Collén och Emanuel Wien arbetar med att förbereda nu.

Vid en tidigare resa var Anne också på lasarettet i Amman och mötte en pojke som hade blivit skadad i kriget i Syrien och som fick hjälp med operationskostnaderna i Jordanien genom gruppen här i Sverige. 

Såhär skrev Anne på Facebook häromdagen:

Hej kära vänner!

Nu är vi på gång igen. Jag pratade med Emanuel Wien igår och vi kom överens om att vi skickar en container den 30 augusti! Så roligt!

Vi gör som förra året. Ni skickar era alster till mig:

Anne Collén

Dagsvärmargatan 61

72346 Västerås

Sista datum för detta är 25 augusti. Ska hinna sortera allt och köra ner till Falkenberg. Ni som vill lämna direkt till Falkenberg får göra det TIDIGAST 15 augusti.

Dessutom behöver vi få ihop 70 000 kr till frakten av containern. Känner ni någon som vill vara med och sponsra så ge dem följande bankdetaljer.

Acting for Change
SWEDBANK: 8424-4 944 660 325-1
Swish: 123 440 70 78
Skriv TRANSPORT så vet jag vad det gäller.

Vill du följa med på den årliga resan vi planerar vecka 44? Kostnaden brukar ligga kring 8000 kronor. Hör av dig i så fall. Begränsat antal platser.

Det händer massor med saker i Zataari och områden runtomkring och det känns jättespännande att få vara en del av det. Följ gärna Kotaiba Alabdullah och Acting for Change Jordans Facebooksida så ser ni allt som händer där nere. Det är ju Ramadan nu (som sagt, det är några dagar sedan Anne skrev det här — Annas kommentar), och de gör stora satsningar med matpaket.

Jag vill på det här sättet också önska er alla en fin sommar! En sommar med mycket vila och återhämtning. Jag är så glad och tacksam för er alla och för de ni gör.

Varma sommarhälsningar,

Anne

P.S. Sprid gärna vidare så att vi blir fler som hjälper!

***

Hoppas att det blir lika bra gensvar den här gången som de tidigare gångerna, både med kläderna och med fraktkostnaderna! Jag berättade i Berga kyrka — berätta där ni är, ni som läser det här!

Här är en två år gammal intervju med Anne om Raggsockor för Syrien — visa den gärna för vänner som frågar:

Dockor för syriska barns framtid

Nu ska ni få se något som är väldigt sorgligt — men också hoppfullt och vackert!

Några av de Ana-dockor som Amina har broderat. Foto © UNHCR/Houssam Hariri

Ana-dockorna kallas det här projektet. Ana betyder jag på arabiska.

En familj i Libanon — libanesiske pappa Mousalli, syriska mamma Mousalli och döttrarna Marianne och Melina — bestämde sig för att människor i resten av världen måste få höra vad människor på flykt i och från Syrien vill säga om det som har hänt och om sin framtid.

En släkting som är kvar i Syrien hjälpte dem att samla berättelser och drömmar, och själva har de samlat ihop ungefär 80 kvinnor bland de många syriska flyktingarna i Libanon. Nu arbetar de tillsammans med att gestalta det insamlade materialet från Syrien i broderi — på dockor som sedan säljs. Pengarna går rakt tillbaka till de syriska flyktingarna.

Varje docka har ett namn — samma namn som den som har berättat.

På ryggen har hon en ficka där det ligger ett kort med en liten del av berättelsen.

Än så länge har dockorna sålts i bland annat Frankrike. De har inte kommit till Sverige. Men vi kan låta oss inspireras, eller hur?

Tack Sigrid som skickade UNHCR:s stora artikel om Ana-projektet!

(Är det helt och hållet en tillfällighet att Birgitta Arnlunds kvinnogrupper i Kenya kallas ANA? Man kan undra.)

Judit berättar om hjälp till flyktingar utanför Europas gränser

I gruppen Handarbeta för välgörenhet på Facebook dyker det upp engagerade människor hela tiden. De flesta verkar söka sig dit för att de vill komma i kontakt med någon organisation som kan ha nytta av det de tillverkar. En del har redan någon att sticka åt. Och så finns det de som berättar om en insamling som de själva arbetar med.

Judit Nörgren Müller i Danderyd är en av de ganska nytillkomna som arbetar med att samla in och skicka iväg, och det är RHEB hon arbetar för. Här kommer en intervju med henne. Tack Judit!

***

En sändning har kommit fram och lossats. Nu är det dags att dela ut innehållet bland de människor som behöver det — bland annat kläder och skor. Foto: RHEB

Judit, vad är RHEB?

RHEB, Refugee Help at the European Borders, Flyktinghjälp vid gränsen, bildades av Rufus och Martina Lidman. De brukar åka till en ö i Grekland, och förra sommaren och hösten kom flyktingkrisen väldigt nära inpå dem.

Först skickade de ner kläder och annat till Grekland. Lite senare reste Rufus ner, bland annat för att ordna toaletter och duschar — han var också med och installerade dem.

Efter det har RHEB skickat hjälp till annat Balkan, Syrien och Kurdistan — första gången det gick en sändning till Kurdistan var i vintras. Det var tänkt att det skulle gå en till sändning på våren eller försommaren, men vi fick inte tillståndet i tid, och sedan stängdes gränserna.

Efter mycket om och men ordnade vi en sändning till Syrien i mitten av november. I december fick vi ett tillstånd för en sändning till Irak, och den gick iväg i slutet av januari.

Eftersom verksamheten har vuxit bestämde vi oss förra året för att bilda en insamlingsstiftelse. Det gjordes i maj, och styrelsen utgörs av Rufus och Martina Lidman, mig och Pia Ahrnstedt Saari.

Ett av de flyktingläger dit RHEB har skickat hjälp. Foto: RHEB

Vad är det ni samlar in?

Vi har själva samlat in kläder, skor och annat men också fått större donationer. Nyligen fick vi två containrar med kläder, vi har fått en donation på 400 par oanvända stövlar och så vidare.

Förutom vanliga sändningar med kläder och annat har vi haft lite olika sidoprojekt. Vid besöket i Kurdistan i vintras identifierade vi sju familjer som hade sykunniga i familjen. Vi drog igång en symaskinsinsamling och hoppades på sju men fick in ett fyrtiotal. Vi hade hoppats kunna se till att de fungerade bra och sedan skicka ner dem på försommaren. På grund av stängd gräns och besvärligt säkerhetsläge för logistiken på plats blev det försenat, men de första sju skickades i januari.

Och så har vi ett stickprojekt: mössor, vantar, halsdukar och sockor. Kan man inte sticka går det bra att köpa en mössa och ge den.

Framöver ska stiftelsen inte bara arbeta med insamlingar och hjälpsändningar. Vi planerar ett symaskinsprojekt för hjälp till självhjälp för yezidiska kvinnor, ett matprojekt med sex gånger mer halal-mat för varje krona jämfört med andra jämförbara hjälporganisationer, en mobil skola för barn i flyktingläger och på lite längre sikt vård på distans.

I lägren bor det många barnfamiljer. Foto: RHEB

Hur hörde du talas om ”era” flyktingläger för första gången?

Vilka läger vi skickar hjälpsändningarna till bestäms framförallt av Rufus, och han har många kontakter i irakiska Kurdistan.

Vilka är det som bor i lägren?

I ett av de läger som vi har skickat hjälpsändningar till bor det flyktingar från området kring Mosul, och i ett annat bor det yazidier.

Hur delas allting ut?

Antingen genom att Rufus Lidman själv varit på plats eller genom att någon han känner varit på plats. I Syrien och Kurdistan har de gjort familjepåsar av det vi skickat, och i Grekland fanns det lokala klädeslager.

Vad behövs mest?

Allt, utan undantag.

Sortering och packning i Upplands Väsby. Foto: RHEB

Kan man stötta insamlingen på fler sätt än genom att skicka kläder?

Det som behövs förutom kläder är naturligtvis pengar för att finansiera transporterna (Swish 123 326 2631, bankgiro 5122-8138). Bor man i Stockholm är man också mycket välkommen att hjälpa till med sortering, och vi behöver ofta hjälp med att få donationer fraktade till oss här i Stockholm från olika platser i Sverige.

 

Vad tycker du att man ska säga om man har bekanta som säger ”det är ingen mening med att försöka göra något” eller ”det finns etablerade hjälporganisationer som tar hand om allt det där”?

Alla kan bidra med något, stort som smått. Det finns de som swishat 10 kronor, och det är lika uppskattat som donationen på tusenlappar. Visst finns de stora organisationerna på plats, och de gör naturligtvis också ett bra jobb. Men alla vi små organisationer bidrar starkt till att få det där extra gjort som får vardagen att fungera i lägren.

När går nästa sändning?

Vi skickade en i mitten på januari, och så snart vi vet att det har gått bra med en sändning skickar vi nästa. Det kan bli en i månaden. Men det är mycket som ska falla på plats med speditör, tillstånd och annat.

***

Tack en gång till, Judit!

RHEB har en webbplats, men det ställe där alla nyheter dyker upp snabbast är stiftelsens Facebook-sida.

Volontär i ett flyktingläger i Grekland

Strax efter nyår åkte Carolina Johansson iväg för att arbeta som volontär på en flyktingförläggning. När jag hade läst om det på hennes blogg och på Facebook i ett par veckor frågade jag om hon kunde tänka sig att bli intervjuad här också. Varsågoda:

Carolina bemannar Camp Verias ”supermarket”. Foto: Bridge2Refugees

Hej Carolina! Du har ju varit volontär på en flyktingförläggning i Grekland i ett par veckor. Hur kom det sig?

Det var en sista-minuten-grej att jag åkte. Jag satt i soffan och kollade på Facebook och såg att en av mina vänner var i lägret, och hon uppmanade människor att ge pengar. Jag blev nyfiken och frågade henne om det också behövdes folk på plats, och det gjorde det. Sedan bestämde jag mig ganska snabbt och åkte några dagar senare. I bakgrunden låg att det var jullov så att jag kunde åka, och att jag var nyfiken.

Vad var det för plats du hamnade på?

Jag var i Veria, som ligger i norra Grekland nära Thessaloniki. Själva flyktinglägret var på en militärförläggning en liten bit utanför staden. Lägret drivs i militärens regi och har plats för ungefär 300 flyktingar. En majoritet av dem som är där kommer från Syrien, och det var mest familjer. Ungefär hälften är barn.

Lägret har öppnats för familjer med någon form av utmaning — utöver att vara på flykt då. Det kan vara att någon i familjen har någon form av funktionsnedsättning — barn med Downs syndrom eller ett barn som var blint, till exempel.

Jag tror att om man jämför med en del andra läger hade det här ganska bra standard. Familjerna bodde i hus med centralvärme, och så vidare, det var inga tält eller liknande. Det var väldigt trångt, och det var dålig ventilation, men det var i alla fall riktiga hus.

Carolina, hennes väninna Tove (i rött) och ytterligare en volontär förbereder dagens ”supermarket”. Foto: Bridge2Volunteers

Vem var din ”arbetsgivare”?

Den grekiska militären driver alltså förläggningen, men flera NGO:s (i det här sammanhanget betyder det biståndsorganisationer — Annas anm) och andra organisationer fanns på plats. Min arbetsgivare var Bridge2Refugees, en biståndsorganisation som har startats och drivs av Sarah Griffith och hennes son Sam James. De arbetar själva på förläggningen, bland annat med utdelning av kläder och mat. De hade fått en stor lagerlokal att arbeta i. Förutom kläder och mat har Bridge2Refugees finansierat en tandläkare och hjälper till med transporter och liknande. Dessutom anordnar de en del sociala aktiviteter, till exempel filmvisningar, hårklippning, kvinnosalong och nyårsfirande.

Vad fick du arbeta med?

Vi kom dit vid nio varje morgon, och arbetsuppgifterna varierade. Jag sorterade kläder. Det är en sak som man inte tänker på: det fanns mängder av lådor med skänkta kläder, men det behövs folk på plats för att packa ur, sortera och så vidare. De första dagarna gick vi igenom alla kläder för att få fram vinterkläder eftersom det skulle bli väldigt kallt.

Sedan stod jag i ”affären” dit flyktingarna kunde komma och få en viss ranson av grönsaker, frukt, ägg och yoghurt. Militären kom med färdiga matlådor dagligen, men genom Bridge2Refugees kompletteras menyn med färskvaror.

Under tiden jag var där hade vi Winter Warmer två gånger – en inomhussamlingsplats i ett klassrum där vi serverade varm choklad och barnen kunde leka inomhus.

Jag fixade också i lagret, packade upp saker och ställde i ordning. På det stora hela var det mycket fysiskt arbete.

Snöovädret i början av januari gjorde levnadsförhållandena på förläggningen svårare. Foto: Bridge2Refugees

Var det här något som du hade funderat på länge?

Nej, jag hade inte funderat på det länge, men situationen med flyktingströmmarna ligger ju som en ständig påminnelse, inte minst med alla bilder och rapporter från Syrien. Det är ju en av vår tids stora utmaningar.

Jag tror inte att jag skulle ha åkt ned ensam, men i och med att jag kände en som var på plats så var det enklare för mig att bestämma mig. Jag var nyfiken på att se hur det är på plats.

Blev det som du hade trott?

Eftersom jag bestämde mig så snabbt hade jag inte byggt upp en massa förväntningar. Jag åkte ner och var ganska nollställd inför hur det skulle bli, såg det som en möjlighet att göra något annorlunda.

Men jag skulle nog säga att det var mer givande än jag hade trott – och fantastiskt att få vara del av ett team med så underbara och generösa människor. Dessutom möttes vi av stor tacksamhet från flyktingarna. Det var rörande och ofta omedelbart.

Att ta sällskap en bit. Foto: Bridge2Refugees

Var det något som blev enklare eller mer självklart än du hade vågat hoppas?

Det var enklare än jag hade trott att komma in i arbetet och lägret. På det stora hela är Camp Veria välskött, och det fanns bra rutiner för arbetet, så det gick väldigt smidigt att komma in i det.

Var det några situationer som du skulle ha velat förbereda dig för på ett annat sätt?

Inte direkt. Jag tycker inte heller att jag hamnade direkt i svåra situationer. Man får i förväg en Volunteer Handbook som ger en viss vägledning i hur man ska bete sig, men det är mycket ”common sense” i den.

Det fanns människor som innan jag åkte tyckte att jag skulle vara försiktig, och så vidare, men det var aldrig några hotfulla situationer som jag hamnade i.

Den stora utmaningen var kylan! Det snöade och var riktigt kallt under några dagar, och det hade jag inte förväntat mig eftersom jag åkte till Grekland. Jag borde ha haft varmare kläder med mig!

Dags för varma kläder! Volontären Nadja hälsar välkommen till Camp Verias klädförråd. Foto: Bridge2Refugees

Hann du lära känna några av de människor som bor på förläggningen?

Lära känna är kanske att ta i, men när jag stod i affären och delade ut mat och kläder var det ju samma människor som kom flera gånger, så lite kontakt hann vi få, och man kände igen en del av dem. Många var väldigt vänliga och hjälpsamma.

Nu har jag anmält mig till en nybörjarkurs i arabiska – det var en sak som jag saknade, bara några meningar skulle ha varit roligt. Bland de vuxna var det få som pratade engelska, så det var en viss språkförbistring.

Har du något ögonblick som värmer ditt hjärta extra mycket nu när du har kommit hem?

Ja, flera. Kanske främst de stora kontrasterna när man tänker på vad de har gått igenom för att komma till Grekland och den ovisshet de lever i.

Jag kan lämna lägret, resa hem. Det är ett privilegium.

Men det är flera ögonblick som dröjer sig kvar. Bland annat en dag när en ung man kom in för att hämta mat. Vi bockade av rummen på listor, och gravida och ammande kvinnor hade till exempel ett extra ägg per hämtning. När jag tittade på listan sa jag: ”Familj, fyra personer, en gravid.” Mannen sken upp och sa: ”No, we are five now!” Han halade fram sin mobil och visade bilder på den son som hade fötts dagen före. Det var ett sådant där väldigt varmt ögonblick, glädjen över det nya barnet, stoltheten — det fanns kvar trots omständigheterna.

Och en dag när jag gick och bar på något kom en ung trebarnsmamma fram till mig med tårar i ögonen och viskade ”Tack!” och gav mig en stor kram. Det är också ett sådant där varmt ögonblick som stannar kvar.

På det stora hela slogs jag av den tacksamhet som strömmade mot mig.

Färska grönskarer och frukt som komplement till de matlådor som militären delar ut till förläggningens invånare. Foto: Bridge2Refugees

Skulle du göra det här igen? Skulle du rekommendera andra att göra det?

Ja, definitivt. Och jag skulle rekommendera andra att göra det om de funderar på det. Med Bridge2Refugees finansierar man som volontär sin resa och uppehälle på plats, så det krävs ju att man har pengarna för det.

Jag funderade lite på sådant också -– det finns ju de som liksom rynkar på näsan åt ”välgörenhetssemester”, och före jul var ju detta med att vilja vara god, egenintresset i det, på tapeten -– och man kan ju fundera på om jag hade stannat hemma och istället skickat de pengar som jag lade ut på resa och boende, om jag gjort mer nytta så. Men det behövs verkligen folk på plats, arbetsuppgifterna var många och arbetsdagarna rätt långa, och dessutom märkte jag hur mycket det betyder att volontärer är där.

Dessutom tror jag det förändrar en själv, man får syn på saker, och i mitt fall kommer det leda till att jag engagerar mig mer på hemmaplan också. Att jag fick möjlighet att arbeta med Sarah och Sam var också en enorm inspiration, detta att en människa kan göra enorm skillnad blev tydligt. Man behöver ta ett första steg. Kanske är det som en liten droppe i vattnet att jag var där, en bagatell i det stora hela, men ringar på vattnet kan bli till vågor!

Om man inte har möjlighet att åka iväg och arbeta som du gjorde, vad kan man göra då?

Jag har bara varit hemma en vecka men funderar på det nu och kommer att försöka hitta sammanhang att volontärarbeta i på hemmaplan. Dessutom kommer jag att försöka fortsätta att uppmana människor att ge pengar till Bridge2Refugees -– jag tyckte mycket om deras sätt att arbeta, och dessutom går insamlade medel direkt till de människor som behöver hjälp. Det finns ingen administrativ organisation att finansiera.

När man väl har varit på plats och fått ta del av dessa människors öden så går det inte att inte vilja bidra. Man kan inte låta bli att tänka att ”det hade kunnat vara jag”.

Det andra är ju att jag också –- väl hemma –- känner en stor tacksamhet över mitt eget liv och de förutsättningar som jag har fått och som jag oftast tar för givna.

***

Tusen tack, Carolina!

Ni som vill läsa ännu mer om Carolinas veckor på Camp Veria kan göra det på hennes blogg.