Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Kofta

Den fick knappar till slut

Själva stickandet av den här koftan blev jag klar med för flera månader sedan, innan mottagaren var född. Men knapparna! Jag vet inte varför det har så svårt att bli av. Nu misstänker jag (har inte träffat honom på ett tag) att han håller på att växa ur den!

Den är till en pojke i Stockholm, och han föddes i januari. Garnet är tre olika grå nyanser av Järbos merinogarn Mio, mjukt och alldeles underbart att sticka i. Jag hade inte så att det skulle räcka till enfärgat ok och ärmar …

… så jag stickade randiga ärmar. Det är inte den bästa idén när man ska sy ihop ärmarna eller, som här, virka ihop dem. Man måste vara så supernoga med att ränderna hamnar rätt i sömmen eller skarven!

Det här är helt enkelt en Två trådändars lilla kofta fast med de rätstickade kanterna utbytta mot resår. Jag har gjort det förut (bland annat i Koftan Toftanäs som liknar den här och är stickad i en större storlek) men kommer ännu inte riktigt överens med mitt ögonmått och tycker att halsringningen ser för trång ut fastän jag vet att den inte är det. Önskar också att jag hade stått ut med två garnbyten till för att få alla muddar i samma färg. Men det viktigaste nu är att han får den och kan använda den i en månad eller två.

Av det garn som blev över gjorde jag ett ekperiment, en hjälmmössa. Det syns inte så tydligt på bilden, men den börjar med tre maskor mitt fram i pannan, ökar till tjugo och blir en remsa som sträcker sig ända ner i nacken. Sedan plockade jag upp maskor utmed ena sidan på remsan och stickade rätstickning med hoptagningar på vartannat varv på varsin sida om mittmaskan. Likadant på andra sidan, och så en resår, och knytband i hörnen.

Och den hade inga knappar, så den blev färdig mycket tidigare. Här är han i den! (Bild publicerad med föräldrarnas goda minne såklart.)

Den grå luvkoftan

Till slut lyckades jag sticka en luvkofta som fungerar!

Det är ett par år sedan jag kom på hur man kan sticka en två-trådändars-luva, alltså en där man hela tiden bara fortsätter utan att ta av garnet.

Själva konceptet fungerade nästan direkt. Det som visade sig vara svårare var att sticka en luva som blev precis lagom stor till koftan. Eftersom man stickar luvan först kan man möjligen, om man inte har någon speciell mottagare i tanken, anpassa koftans storlek efter luvans, men det var inte heller så lätt. Mitt ögonmått har spelat mig flera spratt.

I julas var jag i USA i två veckor och hade med mig några bollar Gästrike från Järbo. Jag tror att de var nystade av några av dem som deltog i en hjälpstickningsdag som Bilda ordnade i Huskvarna för ett par år sedan — till den dagen hade jag med mig flera härvor, och de som inte hade handarbete med sig att hålla på med medan jag pratade fick nysta om de ville. Bra hjälp!

Men jag packade utan att tänka på att jag hade fått garn i två grovlekar. Det upptäckte jag först när jag hade stickat en bra bit …

Hursomhelst, luvan gör man såhär:

*** liten uppdatering gjord samma eftermiddag — har du redan börjat med att öka till en 20 m bred remsa och stickat 50 varv går det också bra, men mittpartiet på den här luvan är bara 12 m ***

Lägg upp 3 m. Sticka rätstickning fram och tillbaka och öka 1 m efter 1:a m på varje v tills det är 12 m på stickan. Sticka då 58 v utan ökningar. Plocka upp 29 m utmed remsans ena sida, vänd, sticka 5 r, 24 a och 12 r. Plocka upp 29 m a utmed remsans andra kant, vänd och sticka 28 r. Öka 1 m, sticka 1 + 12 + 1 r, öka 1 m och sticka r v ut.

Remsans m och 5 m i varje kant stickas sedan r hela tiden. Öka 4 ggr till utmed remsan (som ovan) så att det blir 80 m sammanlagt.

Sticka luvan så lång som den ska vara minus ungefär 4 cm.

Gör nu minskningar utmed remsans kanter 10 ggr. Nu har du 60 m.

Lägg sedan upp 5 m i vardera änden av stickningen — det är början till knappkanterna.

Nu har du 70 m igen och kan börja på en Två trådändars lilla kofta eller en Lilla tuffing! Börja raglanökningarna direkt: första framstycket 12 r, 1 vridet omslag, 1 r, 1 vridet omslag, första axeln 12 r, 1 vridet omslag, 1 r, 1 vridet omslag, ryggen 18 r, 1 vridet omslag, 1 r, 1 vridet omslag, andra axeln 12 r, 1 vridet omslag, 1 r, 1 vridet omslag, andra framstycket 12 r.

Om du vill göra som jag och låta luvans rätstickade mittparti sluta i en spets en bit ner på ryggen (det syns inte på de här bilderna, och det blir finare på en kofta utan ränder) kan du öka 1 m mitt i de 18 samtidigt som du gör ”delningsvarvet”. Sedan fortsätter du att sticka rätstickning på avigvarven — först på alla 19 , sedan på 17, sedan på 15 och så vidare tills bara en är kvar.

Eftersom jag inte hade räknat i förväg fick jag skarva mycket med garnerna, och jag kommer inte att skriva någon exakt beskrivning till den här koftan, för då blir en modell som är tänkt att vara enkel alldeles för krånglig. Men två små finesser som man kan göra om man vill är att liksom stegvis flytta den rätstickade kanten på luvan till de fem maskorna som ska bli knappkanter. Alltså först 10 räta i kanten, på nästa avigvarv 9, sedan 8 och några varv senare de 5 som det ska bli. Någonstans däremellan gör man också det första knapphålet i ena kanten.

Eftersom garnåtgången blev en utmaning bestämde jag mig för att använda upp varje garnsort intill de sista tio centimetrarna, och därför blev det några intarsialösningar där en garnände inte räckte till ett helt varv. Det var ganska roligt!

Det hela slutade lite snöpligt — jag hade gärna gjort en bredare resårkant nertill (och det hade passat bättre med knapparnas placering). Men jag var långt hemifrån och lite glad att bli klar också.

Och fyraåringen som har fått koftan använde den på en vårutflykt häromdagen.

Om du provar, så skicka gärna bilder!

Kofta till gudson

Den här koftan, en Lilla tuffing med korta ärmmuddar, har jag stickat till min yngste gudson, Samuel som föddes i höstas och som bor ett par mil från Alvesta. Hans mamma rapporterar att den sitter bra!

Garnet är alpackaversionen av Svarta Fårets Blue Ocean, som kom förra året och som presenteras såhär:

Miljövänliga garner är ju en djungel — vad är egentligen det bästa vi kan göra? Att Svarta Fåret och dess leverantörer har tagit det här initiativet överhuvudtaget tycker jag är positivt. Så har jag läst att blandmaterial alltid är sämre eftersom det inte går att återvinna dem. Plastskräpet från haven borde ha återvunnits till plast istället för att blandas in i garn … Men jämfört med ny akryl borde det väl ändå vara ett bättre val?

Alpackavarianten av Blue Ocean innehåller återvunna alpackafibrer, och antagligen är det därför som garnet dammar mer än de flesta andra garner som jag har stickat med. Det är mjukt men känns inte alldeles naturligt. Hur det håller för tvätt har jag inte hört något om än.

När jag såg att Blue Ocean hade kommit köpte jag genast så att det skulle räcka till minst en barnkofta i både alpackablandningen och bomullsblandningen. Nu har alla bomullsnystanen och några nya fått flytta till nya ägare, för det behövdes fina nystan till de garnkassar som jag har gjort i ordning på min arbetsplats … men åtminstone en av mottagarna känner jag, så när vi kan ses igen (och det hoppas jag mycket på!) ska jag fråga henne vad det blev och vad hon tyckte om det.

Nu har det blivit en kappa

Om det skulle föras någon form av statistik på den här bloggen så skulle det antagligen uppdagas att den absolut vanligaste starten på ett inlägg är ”Nu ska ni få se något fint!” — och då ska man veta att jag oftast håller mig i skinnet och försöker hitta på en annan inledning.

Men idag ska ni verkligen få se något fint!

Det började högst ordinärt när jag var på resa i England i februari. En av mitt livs vackraste resor hittills, men stickningen var verkligen precis som vanligt.

På stationen i Chesterfield.

Jag hade bestämt mig för att sticka två kappöverdelar i ylle för att sedan be två syvänner att på varsitt håll förvandla dem till kappor med vävd yllenederdel och foder. Klänningen Ulla, som jag gjorde för ett par år sedan, fick mig nämligen att komma på alla möjliga kombinationer av sytt och stickat.

Min teori var att om man stickar det som kräver mycket anatomi, så att man slipper sy det, så kan man sedan sy det som bara är raka stycken, så att man slipper lägga tid på att sticka det. Och det resonemanget hade naturligtvis varit poänglöst om jag inte dessutom hade tyckt att kombinationen blir så charmig.

Klar för avresa.

Såhär såg den ut när den var klar — en Två trådändars lilla kofta med den lilla skillnaden att efter ärmarna kommer direkt några varv resårstickning och sedan avmaskning.

Den här röda reste till Anna Sigrid Pettersson i Vallentuna. Hon är en mästarinna på textilt återbruk — en riktigt konsthantverkare. För ett tag sedan ställde hon upp på en intervju här på bloggen, och efter den stickade hon massor av Klänningen Ulla.

Överdel och begagnad rutig yllekjol i kiltstil. Foto: Anna Sigrid Pettersson

Hon kombinerade genast överdelen med några sparade knappar och en rutig yllekjol i kiltstil. Perfekt!

Hela kappan har samma viscosefoder, och så är det velour runt halsen och i ärmsluten. Foto: Anna Sigrid Pettersson

Anna Sigrid satsade på att vecka det rutiga ylletyget mot överdelen och sedan fodra hela kappan med riktigt fodertyg (det är inte använt tidigare, men Anna Sigrid hade det i sitt förråd). Halsringningen och handledskanterna fick ett mjukare foder.

Veck, veck, veck som på en klassisk rutig yllekjol. Det blir stiligt och stilfullt! Foto: Anna Sigrid Pettersson

Det här är en kappa till ett ganska litet barn — Anna Sigrid mätte och fick överdelen till 70–84 cl, och jag har inte mätt på riktigt själv, bara tänkt på en flicka som jag känner — så den fick en ganska kort nederdel också. Man kan tänka sig strumpbyxben och allväderskängor som sticker fram undertill eller hur?

Tre knappar. Foto: Anna Sigrid Pettersson

Överdelen har tre knapphål, och Anna Sigrid gjorde inte fler på nederdelen — de tre och de pampiga knapparna är det hela. Vackert tycker jag.

Anna Sigrid är så nöjd med resultatet, och ni kan ju gissa om jag också är det. Ser mycket fram emot att ta med den på fotografering nästa helg och låta en pappa eller mamma klä på någon liten som gillar rött.

Tack Anna Sigrid!

Och tack Susie som bjöd mig på ett par alldeles osannolika dagar i Peak District!

Foto: Susie Poole

Tro det eller ej, men det är jag som står där på klippan. Min fantastiska väninna Susie och jag skulle egentligen bara ses och hinna prata ordentligt, men hon kom på att vi kunde åka runt och prata i hennes bil och på vackra platser, och det gjorde vi. Och så satt jag i hennes familjs stora soffa och la upp röda maskor. Vilken början va?

Handled till handled

Kofta stickad från handled till handled. Foto: Sandnes Garn

Igår kom det ett meddelande igen:

Hej Anna!
Jag såg handled-till-handled-koftan på bloggen men hittar inte mönstret. Har du nån aning om var jag kan hitta det? Alltid kul med nya mönster.

Hälsningar,

Carina

Handled-till-handled-koftan är bara en av alla otroligt många modeller som tappade sin beskrivningslänk vid en bloggflytt för ett par år sedan, men eftersom den är lite speciell har flera frågat efter den. Och jag brukar minnas ganska mycket, men just den har varit helt bortflugen ur mitt huvud. Var hittade jag den? På engelska heter sådana modeller cuff-to-cuff, men det enda jag kom ihåg var att den beskrivning som jag hade hittat INTE hade något speciellt namn på svenska. Irriterande!

När Carinas meddelande kom mindes jag plötsligt var den fanns. Här på Hemmets Journals webbplats, lustigt nog! Så här kommer länken igen. Och visst är det en fin modell?

Året-runt-kofta

Nu ska ni få se något fint!

I december fick jag fotografera en pojke i hans nya kofta:

Det är Koftan Toftanäs, mitt första försök att sticka enfärgad knappkant och mitt första försök att sticka barnplagg av småskaligt producerat ullgarn (jag hade köpt en naturvit och en mörkgrå härva från Stinas Ull & Skinn i Odensvi).

Den fina rocken har pojkens mormor sytt.

I förrgår fick jag den här bilden från hans mamma. Han är ute och går utanför Färjestaden på Öland, och ni vet vilket sommarväder det har varit i några veckor nu, men han har gärna koftan på sig. Ni som stickar förstår hur glad jag blir — att ett plagg inte bara hamnar längst ner eller längst in i någon låda utan används ett halvår senare är ju hur fint som helst. Dessutom säger det väl något om hur bra det fungerar med ull?