Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Fairtrade

Handarbete med humanitära motiv

Min väninna Maria har just kommit hem från konferensen Humanitarian Handicrafts i Huddersfield i Storbritannien. Hon var där för att föreläsa om ett textilprojekt som en svensk missionär, Alma Johansson, arbetade med i Tessaloniki under åren efter det armeniska folkmordet, alltså på 1920-talet. En del armeniska överlevare hade lyckats ta sig till Grekland, och för att de skulle kunna överleva där startade Alma en verksamhet som liknar vår tids Fairtrade-koncept.

Almas arbete hade jag hört om tidigare, nämligen av Maria, men konferensen hade jag inte hört om innan den ägde rum. Och det kanske var tur, för annars skulle jag verkligen ha velat vara med. Programmet (som man kan se här) är fullt av både historiska och nutida exempel på hur textilt handarbete har använts och används för att människor som annars har få möjligheter — och orsakerna till bristen på möjligheter kan ju vara många och olika — ska kunna arbeta och få inkomst och självbestämmande.

De senaste veckorna har jag läst en bok om broderihistoria och textilhistoria, Clare Hunters Threads of Life — A History of the World Through the Eye of a Needle. Där finns flera exempel på ”humanitarian handicrafts”, bland annat en stor broderisatsning som gjordes efter första världskriget när en massa brittiska soldater hade kommit hem och var så skadade att de inte kunde sköta några fysiskt krävande arbeten längre — en del av dem hade också koncentrationssvårigheter. Då designades det en serie broderier som de kunde arbeta med hemifrån, och försäljningen sköttes av en central organisation.

Nu hoppas jag att Maria kan berätta mer om konferensen hon var på — både om sitt eget föredrag och om allt som hon fick uppleva — så att jag kan förmedla det till er!

Det finns rättvist producerad saffran!

Det här är verkligen en god nyhet för alla oss som bakar och tycker om svenska jultraditioner — och en ännu bättre nyhet för jordbrukarna som odlar det.

Rättvist producerat saffran har funnits att köpa i Sverige i åtminstone ett par år. Det är North & South Fair Trade som importerar det, och det betyder att de flesta av oss enklast köper det i närmaste Rättvis handel-butik eller på postorder.

Nu finns det i tre förpackningsstorlekar: ett halvt gram, fem gram och tio gram.

Fairtrade-märkningen innebär att producenterna får vettigt betalt för sitt arbete i alla led, och i stort sett allt som är Fairtrade-märkt är också ekologiskt producerat. Men när det gäller saffran är det förhoppningsvis ännu bättre: i Afghanistan odlas enorma mängder opiumvallmo, och det har gjort att de flesta jordbruksarbetare på ett eller annat sätt är beroende av opiummarknaden och dess inte särskilt konstruktiva krafter. Att odla saffrankrokus för export av saffran kan vara ett alternativ. Hurra!

Och tack Susanna för påminnelsen!

Snabbt och enkelt och lite lyxigt: Lavendeldoftande ”body butter”

Lavendelskörd i staden Roman i Rumänien. Foto: Sackeus AB/Göteborgs stift

Hurra hurra hurra — idag ska jag bjuda på något som är okomplicerat, ekologiskt, inte särskilt dyrt, delvis återbruk och dessutom glada nyheter för människor i ett område i Rumänien där många familjer lever utan fasta inkomster!

För ett tag sedan berättade jag om den rumänska lavendeloljan som Sackeus har börjat importera.

Jag har funderat på vad man kan använda den till — såklart!

Och faktum är att jag har tillverkat både så kallat body butter och så kallade lotion bars och läppcerat i olika omgångar tidigare, men det ÄR lite trixigt, och eftersom jag vill använda bara ekologiska råvaror och samtidigt är lite snål har jag nog inte hittat de perfekta recepten än.

Så såg jag att ICA och Apotek Hjärtat har en serie med ekologiskt certifierat schampoo, balsam, duschtvål och kroppslotion.

Det är inte så att jag tror att allt är perfekt i och med det, men lite bättre än de vanligaste billiga märkena borde det vara, eller hur?

Och så upptäckte jag att deras kroppslotion är mer som body butter.

Och så upptäckte jag att den fanns i en oparfymerad variant.

Då blev det såhär superenkelt:

Du behöver:

oparfymerad kroppslotion (lika mycket som du vill tillverka)

Flower of Hope — lavendelolja

ev annan eterisk olja (en del tycker att lavendel och citron passar bra ihop — jag provade grapefrukt som jag hade hemma)

ev lila tvålfärg

fina burkar

sked att röra med

1. Samla fina burkar — tomma krämburkar eller glasburkar, till exempel. Klarar du att täcka reklamtrycket på locken och ta bort etiketterna kan romburkar och sillburkar passa mycket bra!

2. Diska burkarna mycket noga. Lägg dem sedan i till exempel durkslag och häll kokande vatten över. Lyft upp dem och låt dem rinna av. Torka dem med en nytvättad kökshandduk när de har svalnat lite.

3. Häll också kokande vatten över ett par nydiskade skedar.

4. Kläm ut några matskedar kroppslotion i en burk. Droppa 10 droppar lavendelolja (och 10 droppar tvålfärg, om du vill använda det) på kroppslotionen.

5. Rör om noga med en sked.

6. Fyll på burken med mer kroppslotion och rör om noga.

7. Fyll burken så att den är ”butiksfull” och rör om noga igen. Om du vill ha mer doft, droppa i några droppar till och rör om noga.

8. Torka av kanterna om det behövs.

9. Förslut burken snabbt.

10. Och nu kommer det roligaste: tillverka en vacker etikett! Skriv att innehållet är gjort av ICA:s ekologiskt certifierade parfymfria kroppslotion (skriv av alla ingredienser om du vill) med tillsats av … och så berättar du så mycket du vill om den fantastiska lavendelodlingen i Roman.

11. Ge bort burken, ställ den på en mycket synlig plats i ditt eget badrum eller gör många och sälj dem på en julbasar!

Och:

12. Klipp av tuben på mitten och använd det som är kvar i den. Släng tuben i återvinningen.

Det här pysslet är någorlunda enkelt att göra tillsammans med pyssliga barn. I så fall kan de göra etiketterna för hand också. Se till att de ljuslila, lila och gröna tuschpennorna fungerar!

Om du kan få tag i torkad lavendel, så pyssla gärna enkla lavendelpåsar att ge bort eller sälja tillsammans med burkarna.

Om du har sparat cellofan från någon blomma och lila snöre från något paket, så slå in burkar och lavendelpåsar fint tillsammans!

Till en nybliven storebror och hans lillasyster

I somras blev ett av mina gudbarn storebror. Innan han fyllde två år!

Så i god tid före tvåårsdagen frågade jag Therese om hon ville sy något till honom och något till hans lillasyster. En kortärmad tröja till honom och en klänning till hans lillasyster, till exempel.

Det roliga med att beställa kläder från en som syr själv är att man kan bestämma allt möjligt på det viset. Till exempel att en nyfödd flicka klär utmärkt i ett ljusgrönblått traktortyg! Särskilt en flicka vars mamma och pappa är uppväxta med traktorer och hö omkring sig. Det skulle ingen på de stora klädkedjorna komma på. Eller: om någon på en stor klädkedja skulle komma på den idén så skulle den nog plockas bort redan på idéstadiet och ersättas med någon prinsessa från en tecknad film. Jag trodde att samhället hade kommit längre än så i sin utveckling, men nu har jag sett för många Anna och Elsa under de senaste åren …

Här är tygerna som Therese föreslog:

De är ekologiska allihop. Och fina, eller hur?

Fyra till:

Molnen gillade jag mycket. Jordgubbarna skulle jag gärna beställa åt en väninna som inte alls är minderårig!

Men här dök traktorerna upp, och då förstod jag att allt hade blivit rätt!

Och såhär blev det alltså:

Det här är inte något annonssamarbete. Jag har betalat 230 kronor för klänningen till lillasyster och 190 kronor för den kortärmade tröjan till storebror. Det är lite mer pengar än vad jag skulle ha betalat om jag hade sprungit in på H&M och köpt något ur deras höstkollektion, men det är inte dyrt.

En liten uppmaning alltså, samma som förra gången jag berättade om att beställa barnkläder av en människa som designar och syr själv: det här är ett av flera alternativ till att använda sina förhållandevis små resurser till att bygga på några få redan stenrika företagsledares förmögenheter ytterligare. Beställ från Therese (Two Little Oaks) om du vill, hon är verkligen proffsig, eller beställ av den duktiga människa som du har närmast dig! Det blir ett slags motsvarighet till Fairtrade här hemma.

Favoritskor

Det är med skor som med kläder och leksaker och mycket annat: vi har vant oss av med att betala vad de egentligen kostar.

När vi säger ”dyrt” betyder det egentligen ofta ”jag är inte beredd att se till att den som har gjort det här arbetet åt mig får vettigt betalt”.

När vi säger ”prisvärt” betyder det ofta ”jag har inte lust att betala mer, och jag struntar i om den som har gjort arbetet har ett liv och en framtid eller inte”.

När vi säger ”lyxigt” betyder det ofta ”jag betalar för ett varumärke som jag har sett reklam för, och det jag köper är kanske och kanske inte bättre än annat, men jag bryr mig inte om människorna som arbetar med tillverkningen”.

När vi säger ”fynd” betyder det det inte så sällan ”jag har ingen aning om ifall de som har tillverkat det jag köpte har fått betalt överhuvudtaget”.

Låter det hårt?

Det är inget mot verkligheten för kläd- och sko- och elektronikindustriarbetarna i en lång rad av världens låglöneländer.

Det är inte jag som är tråkig nu, men o vad jag önskar att det vore det som var hela problemet.

Ju mer jag har hört och läst om det som finns bakom våra kläder och skor och telefoner och grejer (och jag har till och med redigerat en roman som handlade om det — det var bland annat den som fick mig att börja leta efter information), desto mindre entusiastisk har jag blivit över överflödet i nästan alla Sveriges kedjebutiker.

För snart 20 år sedan var jag på Böle skinngarveri nära Piteå och fick för första gången se vilken process det är att förvandla djurhudar till läder.

För åtta år sedan kom jag till Brasilien, till en stad där en stor europeisk skoindustri har lagt en stor läderbearbetningsanläggning eftersom Brasiliens miljölagar är lättare att följa (och att strunta i, om man är beredd att betala mutor här och där). Ingen vill arbeta där, för kemikalierna är så farliga. En del gör det ändå, för alternativet är att inte ha någon inkomst alls.

Så det finns massor att berätta, men just idag tänkte jag bara berätta att det finns skomärken som är vettiga, ganska många har det blivit de senaste åren, och att om man bara letar på rätt ställen så kan man hitta dem.

Mina nya tennisskor är från Veja.

Gummit i sulorna är naturgummi från Amazonas. 60 familjer lever på att leverera naturgummi till Veja, och tack vare att de levererar det i ett slags gjutna sjok är det lättare att förvandla det till skosulor sedan och de kan få mer betalt än förr:

Läder är en krånglig historia för den som vill ha Fairtrade-märkt. Det som Veja kan lova är att korna inte är med och förstör Amazonas, och att de som arbetar på läderfabrikerna inte utsätts för farliga kemikalier eller måste göra farliga arbetsmoment. Helt andra arbetsförhållanden än på fabriken i staden där jag var, alltså.

Skorna monteras på Vejas fabrik i Porto Alegre i Brasilien.

Sedan reser de ut över världen — till exempel till Uma Bazaar och Liebling i Malmö.

Kostar de mer än andra skor?

Det beror på vilka märken man jämför dem med. Men de pengar som jag betalar är dels den försäljningsmarginal som en liten butik i Malmö behöver för att kunna fortsätta finnas trots att stan och dess gallerior har massor av kedjebutiker, dels det som Veja behöver för att kunna fortsätta finnas och utvecklas, och dels vettiga löner till alla som har gjort skorna. Om det känns som mycket pengar så är det inte för att det är dyrt utan för att jag (liksom nästan alla andra här i Sverige) har vant mig av med att betala vad saker egentligen kostar.

Och Vejas marknadsföring är mycket begränsad och samtidigt mycket intensiv: de syns aldrig på annonspelare eller i TV-reklam, så det är jag inte med och finansierar, men många människor som köper och använder skorna berättar om dem för sina vänner.

Ja, det finns alltså mycket mycket mycket mer att berätta, till exempel om de veganska modellerna som Veja också har, och om fler bra och vettiga märken, men nu låter jag det här vara en första dos inspiration! Och så ska jag vandra ut i höstvädret med mina fina skor.

Ett roligare sätt att ordna presenter till vänner som är små

Lite grann har jag berättat om det här förut, men eftersom jag tycker att det är viktigt tar jag det igen:

De flesta av de stora klädkedjorna har visserligen ekologiska kollektioner och basplagg till barn nu, men förhållandena på textilfabrikerna har inte förbättrats så mycket. Vi borde inse att när vi betalar under hundralappen för ett barnplagg med mer än en söm, då är det alltid några som har fått mycket mindre än femtio kronor i timmen för sitt arbete som har skurit till, sytt och packat den. Både arbetsgivaren och klädkedjan vill ju ha ordentlig marginal. Och tyget kostar också.

En sak som man kan göra åt detta är att fortsätta skriva till klädkedjorna och berätta att kunder vill att textilindustrin ska behandla sina anställda på ett vettigt sätt. Hos Rena Kläder finns många tips om hur man kan göra det och mycket annat.

En annan är att handla Fairtrade-certifierade kläder. Det finns många märken nu — du som letar efter fina kläder till små barn måste se till exempel Sture & Lisa!

Ett tredje är att handla på second hand.

Ett fjärde är att sy själv och sy om.

Men idag måste jag berätta lite om ett femte. Titta här!

Ett par tvillingpojkar som jag känner fyllde tre år nu i somras. De är lite olika stora, så jag frågade deras mamma om storlek och skrev till Therese att jag ville beställa varsin T-shirt åt dem.

Therese är gift med min lillebrors gamla klasskamrat Andreas och granne med en av min lillebrors andra klasskamrater och hans familj som jag har ganska mycket kontakt med. Så kan det vara när man har vuxit upp i trakter där det inte bor så många människor! (Therese själv bodde inte där när vi var små.)

Therese har doktorerat i biologi om jag minns rätt, och hon är inte designer och sömmerska på heltid, men hon har sin firma Two Little Oaks och syr både till försäljning i olika sammanhang och på beställning.

Det kom tygförslag:

Smart med måttbandet eller hur?

Och fler:

”Andreas säger alltid att jag skickar alldeles för många förslag”, skrev Therese.

Och så skickade hon fyra till ändå:

Alla de här tygerna är ekologiska. Är det inte fantastiskt att det finns så mycket fint nu?

Vi hade pratat om några olika beställningar — ni ska få se vad det blev av de andra också — men just till tvillingpojkarnas T-shirts plockade jag ut det svarta tyget med regnbågsdroppar på och beställde en i storlek 98/104 och en i storlek 92.

Therese tog 170 kronor för den mindre och 190 för den större. Jag vet inte hur hon får ihop det med materialkostnad och arbete och marginal. Jag inser att det är ett pris som ingen manlig hantverkare skulle matcha om jag bad honom om hjälp med något motsvarande. Men jag är glad att jag fick så fina och användbara presenter till mina vänner, och att de blir något som kan lämnas vidare till deras yngre vänner sedan — inte något som ser helt förstört ut efter tio tvättar.

Det här är inte något annonssamarbete utan ett helt allvarligt menat tips: köp eller beställ av någon i närheten! Se till att pengarna hamnar hos en människa som själv arbetar och skapar, så att hon eller han kan fortsätta med det, och inte som en abstrakt summa som åker med raketfart uppåt i hierarkierna.

Jag tror att mottagaren också blir extra glad, medvetet om du berättar om klädernas ursprung och lite omedvetet annars!