Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Boktips

En ny bok: Sticka till dig själv

Det kom ett paket för ett litet tag sedan …

… och det var Stina Tiselius nya stickbok, utgiven på Ordalaget Bokförlag.

Sticka till dig själv heter den, och den går att köpa eller beställa i vilken bokhandel som helst — ni som läser den här bloggen ofta vet säkert att jag tycker att man ska handla av en människa när man kan, så jag föreslår att man försöker i den bokhandel som ligger närmast.

Stina Tiselius har bloggen Garnterapi, och förlaget presenterar hennes nya bok såhär:

Ge dig själv en present! Sätt på favoritmusiken, sjunk ner i soffan och unna dig lite sticktid. Och framför allt: unna dig att stickat något till dig själv!

Det kanske är en logisk fortsättning eftersom hennes första bok på Ordalaget var en om stickade grytlappar och den andra var Sticka enkelt till barn (den skrev jag om här).

Sticka till dig själv är en bok i ganska stort format och med många och stora bilder. Alla modeller är kläder: mössor, halsvärmare, halvvantar, sjalar, några tröjor … och allt är såhär vackert fotograferat, men fotomodeller som ser ut att vara människor som verkligen blir glada av att ta på sig något stickat.

En del plagg, som sjalarna och västen och ponchon och vantarna och de fluffigare halsvärmarna, kan man nog sticka till sig själv nästan oavsett vilken storlek man har. Med andra, som tröjorna, får man som vanligt försöka föreställa sig hur plagget skulle se ut på ens egen kropp och vad storlekarna (S–XL) innebär i det här sammanhanget — Stina Tiselius stickar löst sittande plagg som hon beskriver som oversize.

Jag tror att jag förstår tanken med att boken ska vara till för den som äntligen kan ta sig tid att sticka något lite lyxigt till sig själv — men jag tror att den kan vara till glädje (och inspiration!) för en hjälpstickare också. Många av modellerna är sådana som behövs på många ställen. Mössorna fungerar fint hos stadsmissionerna, Hela människan och Frälsningsarmén. Halvvantarna med, särskilt om diakoniarbetarna träffar kvinnor. En sådan som Elise Lindqvist i S:ta Clara i Stockholm skulle nog ha användning för i stort sett allt. För att inte tala om de organisationer som försöker stötta familjer i Rumänien och tända ljus i en ganska dyster tillvaro för kvinnor där.

Ja, för alla modeller i boken är tänkta för kvinnor och visas av kvinnor såvitt jag kan se. Är det fördomsfullt eller bara realistiskt? Jag vet inte om man behöver ägna så mycket tid åt den frågan. Vill män sticka ur boken finns det i alla fall en hel del som de kan sticka åt sig själva — eller åt någon kvinna som de bryr sig om.

Jag minns att när jag fick Stina Tiselius förra bok blev jag lite förvånad att den var såpass traditionell, både till sin utformning och vad gällde själva modellerna. Min mamma och jag bläddrade i den här också tillsammans, och hon reagerade direkt på att presentationerna är ganska opersonliga, lite som i en veckotidning. ”Jag tycker att det är så trevligt när modellerna har namn och när det finns en berättelse att läsa!” sa hon. Och det tycker faktiskt jag också. Jag tycker också att det är roligt när modellerna är lite av uppfinningar, så att man kan få ett nytt koncept att prova och sedan kanske fortsätta på egen hand. Men det verkar inte som om Stina Tiselius arbetar på just de sätten — hon är kreativ med annat, som att hitta vackra miljöer där hon fotograferar och att komponera i en färgskala med mycket naturfärger. Några av plaggen, som ponchon med luva och ponchon med hög och vid polokrage, är också stickarens varianter av plagg som har varit moderna de senaste åren. Det kan vara en poäng.

Har jag testat någon beskrivning än? Nej, det har jag inte hunnit, men det vore roligt att försöka med ett par halvvantar till att börja med. Som ni ser står det garnmärke (Sandnes Merinoull här på de nedersta) och noggranna mått angivna. Ska jag ha dem själv eller ge dem vidare? Hmmm. Tur att man inte behöver lova något för att få köpa boken!

Tävling: vinn Nina Sagulins Sticka till babyn!

Nu kan det vara dags för en tävling igen, eller hur?

Idag var jag i bokreabutiken vid Triangeln i Malmö, och den här gången hittade jag bara en stickbok, men titta vilken stickbok:

Det är alltså Nina Sagulins Sticka till babyn, den tredje boken efter Sticka som kom 2006 och Sticka accessoarer som kom ut tillsammans med den 2008.

Den innehåller trots titeln inte bara kläder till spädbarn — särskilt mössorna och halsdukarna finns i större storlekar. Här finns också en stickad ”fårskinnsfäll”, filt, ”inslagningsfilt”, halsband, väskor, påse med snören och små muddar och benvärmare.

”Baby wrap” kallar Nina Sagulin ”inslagningsfilten”. Är det någon som kan komma på ett bra svenskt ord som beskriver vad den är för något och vad den fyller för funktion?

Tre exemplar av boken köpte jag på väg till ett födelsedagskalas i eftermiddags.

Så nu finns de här och väntar på sina vinnare.

Frågan den här gången blir:

Vilken modell har du stickat eller virkat flest gånger, och varför?

Eller:

Har du någon favoritmodell när du hjälpstickar eller stickar till de minsta barnen i din omgivning? Någon uppifrån-och-ner-kofta, någon mössa, ett par sockor som sitter bra? Är det en gratisbeskrivning, så skicka gärna med en länk i ditt svar!

Skriv i kommentarfältet här nedanför! Om du inte har Facebook eller inte vill att ditt svar ska synas där, så skicka det till mig på e-post: annabraw[snabel-a]gmail.com. Se till att jag har ditt svar senast på torsdag kväll.

Bonustips:

Första helgen i september är det alltså hjälpstickningshelg med historiska nedslag och många enkla modeller som går att variera på alla möjliga vis. Platsen är BödagårdenÖland. Vi börjar på fredagskvällen klockan 20 och fortsätter så länge vi vill på söndagen. 1300 kronor för allt! Och sista anmälningsdag är på tisdag. Välkomna — det vore så roligt att träffa många av er där!

 

Hexagonkoftan i repris på SVT

Vilken överraskning!

(Här bläddrar Lee Esselström i en av böckerna, och det som syns på bilden är en stickad kofta, inte den virkade Hexagonkoftan.)

Kerstin skrev igår kväll och berättade att hon hade sett Värma varandra och Värma en liten i SVT. Det var en repris av ett avsnitt ur ett finlandssvenskt ”mysprogram”, Strömsö, där Lee Esselström bläddrade i böckerna och gjorde en variant av den virkade Hexagonkoftan.

Här kan man se det på SVT Play!

Själv blev jag nästan lite tårögd av att se min körkollega Evas dotter Ester i den blå koftan och sedan min studiekamrat Karins dotter Stina i pannbandet. De är stora nu! Och Värma en liten har varit slut på förlaget i flera år.

Men ganska många av beskrivningarna i den boken finns faktiskt här på bloggen också, och här hittar man den beskrivning som Lee Esselström använde till sin lilla kofta.

Den beskrivning som finns med i boken finns också här — just nu tyvärr utan bilder.

 

Tävling: Vinn Erika Knights bok Sticka stilrent och rustikt

Nu tycker jag att det är dags för en stickbokstävling igen!

Tre exemplar av Erika Knights bok Sticka stilrent och rustikt köpte jag i bokreabutiken vid Triangeln här i Malmö för några månader sedan.

Det här är alltså en helt osponsrad tävling (om man inte tycker att jag kan sponsra min egen blogg), och man kan kanske tycka att om böckerna var så billiga kan väl var och en handla själv, men alla bor ju inte i Malmö, och alla hann kanske inte upptäcka den här boken medan den fanns hos de stora bokhandlarna. Så jag köpte tre, och nu går det att vinna dem!

Ni som känner till Erika Knight vet ungefär vad ni kan vänta er — inga grälla färger, inga vilda mönster, inga äventyrliga färgkombinationer, inga fotomodeller som riskerar att vilseleda en.

Här finns beskrivning till pläd, anteckningsboksfodral, kudde, kasse, fodral till värmeflaska och annat som inte är kläder.

Här finns också torgvantar, tvåstickesockor och sockor på strumpstickor.

Och så en ganska rejäl stickskola med tecknade bilder — pedagogiskt och påkostat!

Tävlingsfrågan den här gången:

Vad inspirerar dig som stickare?

Eller, om du vill svara på något mer praktiskt:

Vad är ditt bästa tips till den som har svårt för att bli klar med sina stickprojekt?

***

Skriv ditt svar i kommentarfältet här på bloggen eller, om du inte har Facebook-konto eller inte vill synas så tydligt här, skicka det till annabraw[snabel-a]gmail.com med ”Erika Knight-tävling” på ämnesraden.

På torsdag kväll får en slumpmaskin dra tre vinnare!

***

Och den fina trasmattan? Den inviger jag idag. Min kära före-detta-kollega Åsa hade en för mycket när hon och hennes man hade sålt sin sommarstuga i Dalarna. Nu ligger den på mitt golv i Malmö, nytvättad (av Åsa) och hemfraktad på nattåget, och ser så rejäl och handgjord ut. Fantastiskt eller hur?

Här kan man lära sig det mesta om sömnad

Av Posted on Inga taggar 0

När jag var hos Ulla i Uppsala för att lära mig hur man syr barnkläder av kasserade herrskjortor visade hon mig den här boken:

Det är inte klokt vad den innehåller mycket — och vad författarna tar för givet att läsaren är ambitiös!

Jag glömde att leta efter utgivningsåret, men nu när jag har försökt forska lite har jag i alla fall upptäckt att det finns en utgåva från 1949. Om det är den första, den sista, en i mitten eller den enda vet jag inte.

De som talar om att ”content” är trenden inom marknadsföring kan ju fundera en stund på om det är så nytt. Den här boken kommer nämligen från ett företag som försåg tygaffärer i Sverige med mönster. Har man fått en fin bok och blivit så övertygad om företagets expertis (och om hur absolut nödvändigt och underbart det är att sy sina och familjens kläder själv) så vågar man väl knappt köpa mönster från något annat ställe sedan.

Här kan man läsa om olika kroppsformer. Ingen pardon i benämningarna men en viss ömsinthet i det faktum att det går att sy kläder som fungerar för alla …

”Tänk mera på figuren än på modet vid val av modell. De outrerade modenyheterna är ingenting för den fylliga damen att ta fasta på.” Har det blivit bättre eller sämre sedan dess?

Och så lite om klänningar för mammor. Hoppas att alla som hjälpte varandra med val av modell och provning och inprovningar och veck gjorde det i största vänlighet.

Några sidor med genomgångar av olika alternativ i olika situationer kan nog vara mer användbara än de här resonemangen om ganska avancerade klänningar och dräkter — eller kanske ska jag bara säga extra användbara. Så det blir nog anledning att återkomma till boken framöver!

Blev du lika fascinerad som jag? Ett par exemplar av boken finns faktiskt att köpa på Bokbörsen (länk med reservation för att de går åt).

In i konstens värld med Petra

Av Posted on Inga taggar 0

”Du måste prata med Elisabet”, sa någon när jag var ny på min förra arbetsplats. ”Hon virkar alldeles fantastiska saker!”

Och det stämde — Elisabeth virkar bland annat smycken, pyttesmått och detaljerat. Har man någon gång hållit i garn själv blir man nästan stum av respekt för ett sådant hantverk.

Vi började tala om annat också, och nu när ingen av oss arbetar där längre har Elisabet satsat mycket på att göra verklighet av en idé som hon har haft länge: att göra böcker om konst för barn. Jag bad henne om en intervju och fick svar från Torhild Elisabet Sandberg. Så heter hon som författare. Tack, Torhild Elisabet!

(Det här är också lite extra spännande eftersom Torhild Elisabet satsar på crowd-funding-utgivning — så ni som har bokdrömmar, läs extra noga! Och ni som håller med om att barn måste få upptäcka konstens värld, ta möjligheten att vara med och se till så att det blir så!)

***

Torhild Elisabet Sandberg. Foto: privat

Hej Elisabet! Du har nyss startat ett så kallar crowd-funding-projekt för att ge ut en serie skönlitterära böcker om konst för barn. Hur går det?

Just nu försöker jag att sprida bokidén så mycket som möjligt, och det är många som tittar in på min webbplats. Det är jätteroligt! Och jag har faktiskt fått in några bidrag redan.

Jag gillar crowd funding. Det är ett koncept som bygger på kollektivet, alltså att människor tillsammans kan se till att något nytt händer. Det är samma tanke som ligger bakom en flash mob, som ju är en häftig grej: plötsligt sker något på en plats som går på tvärs mot det vardagliga. Det är som en blixt som slår ner.

Vem är Petra?

Petra är en flicka som går i tvåan i en helt vanlig skola och bor i ett helt vanligt hyreshus. Hon är en eftertänksam person som funderar och betraktar. Hon känner sig vilsen ibland, som när hennes kompisar bara sticker iväg och hon upplever att hon inte är inräknad i gänget. Petra är också samtidigt väldigt nyfiken och tycker om att göra saker på sitt sätt.

Hur dök hon upp hos dig?

Jag ville lära mina barn om konst och letade länge efter böcker men hittade inga. Det finns böcker, men de vill mest presentera fakta, som när en konstnär är född och var konstnären levde. Det blir ju inte särskilt intressant för någon! Därför bestämde jag mig för att väva ihop en flickas liv med konsten.

Jag pratar väldigt ofta med mina barn om konstverk. De säger att de tycker att det är tråkigt, men det struntar jag i, och ibland sker underverk.

För inte så länge sedan stod jag framför en pietà på ett museum, och min ena dotter var en bit bort. Jag pratade på om den och tänkte att kanske hör hon vad jag säger. Plötsligt frågade hon mig vad en pietà var för något. Hon hade lyssnat, och nu ville hon veta mer!

Petra har sett vad som hände innan den nye pojken i klassen ramlade, men hon vågar inte säga något. Illustration: Emily Ryan

Varför är det så viktigt att barn får bekanta sig med konstens värld?

Den frågan har jag ägnat enormt mycket tid åt – varför ska vi bry oss om konst och kultur över huvud taget?

För mig handlar det om att ta del av en annan människans kreativitet och tankar. Det är ju underbart för alla att få göra! Jag tänker att bildkonstverk är skildringar från någons inre. Och det kan vara att konstnären är väldigt fascinerad av en färg eller en form eller ett landskap.

Är Petras upplevelser inspirerade av något som du själv upplevde som barn?

Jo, det är de ju så klart. Berta är också inspirerad av mig själv. Jag har alltid läst mycket, jag gillade att få simma runt i berättelserna.

Bildkonsten lärde jag inte känna förrän i 20-årsåldern, det var då jag vågade närma mig den tillsammans med en kompis som lotsade mig.

Jag upplevde att konsten var något som inte var för vem som helst, det var som att den var omgärdad av en massa regler. Först var man tvungen att nå upp till en hög intellektuell nivå för att få tillträde till den och sen var man tvungen att uppföra sig på ett särskilt vis för att få umgås med konsten.

Jag tror inte att jag är ensam om att känna så. Jag vill bryta mot de där reglerna nu och låta konsten ta plats på ett enklare sätt.

När jag var liten bodde jag med min familj under några år utanför en liten by i Norrbotten. Jag upplevde naturen mycket starkt – himlen, träden, forsen, rymden. Hela universum fanns runt omkring mig väldigt påtagligt. Det där sättet att uppleva tillvarons storhet har jag fortfarande med mig, och ett sätt är att umgås med konsten och kulturen. När Petra och Berta pratar om målningar blir de en del av Petras liv, hon börjar se bilderna i sin vardag. Så fungerar det för mig också, och jag har alltid trott att alla människor ser bilder överallt, men så är det tydligen inte. Jag ser till exempel Marc Chagalls konstverk när jag åker skridskor, andras skridskoskär skapar bilderna …

Har du läst något, varit på någon extra fantastisk utställning eller sett någon film som har gett dig extra mycket energi till inte bara att uppleva själv utan förmedla upplevelsen till barn?

Jag tror inte att det här handlar om extraordinära händelser eller upplevelser. Det handlar mer om stillhet. Jag har mött ett konstverk som mest när jag har låtit det få ta sin tid. Om jag hoppar från tuva till tuva hinner inget gro, och det är nog mera det som jag vill förmedla. Att det är härligt att umgås med konst!

För några år sedan hade Nationalmuseum en utställning med ryska konstnärer, Peredvizjniki hette den. Där fanns en målning som skildrade författaren Leo Tolstoj. Just då läste jag mycket av honom, och jag tyckte om att se hur han var gestaltad i målningen. Barfota, skäggig, enkelt klädd. Det var så han ville vara. Så klart kan man undra om han verkligen såg ut så, och för mig var det intressant att fundera över varför han skildrades på det viset.

Petra och Berta. Illustration: Emily Ryan

I ett sådant här sammanhang är ju illustrationerna helt avgörande — hur har du hittat din illustratör?

Jag letade länge efter rätt illustratör. Det finns inget häftigt eller fräckt eller läskigt och övernaturligt med texterna, jag är så less på att alla förlag verkar tro att det är sådant som barn vill ha, utan det är en ganska lågmäld berättelse. Jag visste att jag ville ha en god tecknare som också var stillsam och lågmäld, inte cool och poserande. När jag hittade Emily Ryan blev jag mycket glad. Hon är en väldigt bra tecknare!

Vem har du tänkt på som läsare medan du har arbetat med berättelserna?

Mina egna barn har funnits med i bakhuvudet. Jag tänker mig att läsarna går på lågstadiet. Och jag har tänkt på barnens föräldrar. Jag hoppas att de vill läsa berättelserna för sina barn!

***

Tack igen, Torhild Elisabet!

Visst är det här spännande?