Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Afghanistan

Ett klassrum fyllt av glädje

Här kommer en av veckans rapporter från Suzanne som är i Aten och arbetar igen. All beundran till dig och dina medarbetare, Suzanne!

Idag hade vi lektion med de yngre barnen igen, och vi hade det så roligt. De började med att kolla sina ord och de hade varit så duktiga och lärt sig så väl. Jag är så stolt över dem!

Efter att de testat sina ord gjorde vi ”English morning” à la Metis. En elev ställer frågor om dagen och drar sedan stickor om vem som ska svara. Eleven som frågar skriver svaret på tavlan. Det gick jättebra, och de tyckte alla att det var roligt.

Dagens bokstav var K och trots att det kanske är en lite halvsvår bokstav att hitta ord på när man är nybörjare så stoppade vi efter 13 ord. Sista ordet fick bli “kind”. De skrev sina ord och meningar och nu börjar de veta hur det är vi jobbar så allt går lite snabbare.

Idag invigde vi också våra fyra nya ukuleles. Vi spelade ganska länge och växlade mellan D, bm och G. Våra nya små barn hängde med så gott de kunde. Tack och lov är vi fyra vuxna som kan hjälpa dem. Vi avslutade med en sångstund.

Direkt efter att lektionen var slut tog vi oss till Hope Café för att fylla på blöjförrådet och hjälpa till med dagens distribution. Vi tömde verkligen hyllorna i affären på blöjor. Fyra hela vagnar fyllde vi och sprang med gatan upp och ned.

Sara och Mahmoud hade gjort en massa hygiene packs för att kunna dela ut tillsammans med matkassarna.

På eftermiddagen fick vi en liten överraskning när det helt plötsligt dök upp en van med mat åt oss. Organisationen Christian Refugee Relief från Holland hade med sig bland annat potatis, bönor, linser, blöjor, vuxenblöjor och schampo. Mycket välkommet! Ett fantastiskt trevligt gäng bar in den ena lådan efter den andra.

Efter utdelningen på Hope var vi inbjudna till middag hos min vän Sylvester. Massor med god pakistansk mat. Vi blev sittande länge och pratade och bara njöt av att få vila lite och umgås med fina vänner.

Jag hade en uppgift kvar för dagen. Jag hade lovat en av våra volontärer att skriva ett rekommendationsbrev åt honom. De fantastiskt hjälpsamma människorna på hotellet Semeli hjälpte mig att skriva ut det och jag mötte sedan Mohammad Ali och gav honom hans brev. Han har fått jobb i Tessaloniki så snart är han på väg dit för att påbörja sitt nya jobb för en organisation där.

Jag har just avslutat dagen med att lämna en matkasse till mina fantastiska grannar Akash och Maria. Akash är skolans ”vaktmästare”. Deras lilla dotter Jess fick en playdough som kom med pallarna från Tyskland. Hon blev så himla lycklig. Detta är världens bästa “jobb”. Att göra små barn lyckliga!

***

Tack Suzanne!

Och tack du som har läst — om du vill vara med och stötta arbetet på Hope Café kan du swisha en gåva till 123 242 88 37!

”Var vi kommer ifrån, var vi har varit och vart vi skulle vilja åka”

Suzanne och Anita som är i Aten nu och volontärarbetar på Hope Café har gett mig lov att publicera några dagsrapporter här på bloggen. Här är en från Suzanne!


Vi går igenom alfabetet — tre av barnen har aldrig gått i skolan och kan inte läsa eller skriva på sitt eget språk.

Sex förväntansfulla men väldigt skolovana barn kom idag vår första lektion med vår första klass i skolan Beams of Hope på Hope Café. Vi började lektionen med ”Today’s letter” som var A. Vilken överraskning! 🙂


Tack och lov för vår Head Girl som hjälper de yngsta barnen, de som inte har gått i skolan tidigare.

Vi gjorde meningar, och de fick en läxa tills på torsdag. Anne visade världskartan, och vi pratade om var vi kommer ifrån, var vi har varit och vart vi skulle vilja åka.


Vi har döpt våra ukuleles och gått igenom vilket finger vi använder var och hur vi håller handen. Barn tycker alltid det är lika roligt när jag ber dem visa finger nummer två! Idag gick lärde de sig ackorden D och bm.

Vi döpte våra ukuleles och jag lärde dem två ackord innan vi avslutade lektionen med att sjunga sången “I’m yours”. ’

Tänk så fort en och en halv timma går!

Innan vi började lektionen kom Food Kind med en leverans av matvaror som går till matpaket för människor som av olika anledningar behöver lite extra proteiner. Det är till så stor hjälp för oss.


Massor med ägg, mjölk och lök. Underbart!

Massor med ägg och mjölk fick vi, och idag dessutom flera säckar med lök.

Efter vår lektion gick vår lilla elev Sara och jag till optikern för att välja ut ett par bågar till henne och beställa hennes glasögon. På torsdag efter lektionen ska vi gå och hämta dem åt henne. Tack alla ni fantastiska människor som hjälpte till så vi kunde köpa dessa glasögon åt henne!

På eftermiddagen hade Kerrie och jag ett litet möte där vi diskuterade en massa olika saker som vi behöver ta itu med och göra. E

Vill du stötta oss finns det så många sätt du kan hjälpa till på. Du kan dela inlägg, skriva stöttande kommentarer, tro mig … De är så värdefulla!

Du kan komma till Aten och arbeta som volontär.

Det finns så många sätt! Om du vill och har möjlighet att hjälpa oss ekonomiskt på Hope Café eller Beams of Hope får du gärna swisha ett bidrag till 1232428837.

***

Tack kära Suzanne!

Anita i Aten

I vanliga fall är Anita samordnare för en del av Team Sweden Volunteers insamlingsarbete — det är hon som har lett sortering och packning på en före detta sommargård i nordvästra Skåne och bland annat lyckats skicka många barnvagnar till barnfamiljerna som har fastnat i Grekland på sin väg från olika länder i Mellanöstern.

Men just nu är Anita volontär på Hope Café i Aten. Hon berättar:

Idag vaknar jag i Aten, till min andra dag som volontär hos Hope Café. Jag har övernattat i enkel och fin lägenhet helt för mig själv, eller nästan i alla fall! Trots att det flyttstädades noggrant igår, trots enorma mängder giftig spray, så har jag haft sällskap av ett antal kackerlackor. Huuu! Omtänksamma Suzanne Melville hade ställt mera spray på en stol intill sängen, så när jag tittade upp från boken kunde jag genast spraya ihjäl den som kom gående på väggen bakom sängen.

Dagen igår var förstås full av intryck. Hope Café är ett ordnat kaos i en pytteliten lokal. På morgonen fick jag följa en liten skolklass med 8 barn, med sina två lärare i engelska. Den lektionen avslutades med en lektion i ukulele. Mycket glada barn gav sig iväg!

Det var matutdelningsdag, då familjer kommer för att hämta en kasse basvaror till den kommande veckan. Potatis, lök, morötter, ett par frukter, ris/pasta, linser, te, mjöl och tomatpuré är en del av innehållet.

Mitt jobb blev att väga upp linser och ris i påsar från stora säckar. Mycket billigare än att köpa mindre förpackningar, förstås!

Jag hittade en del av de saker vi skickade från Team Sweden Volunteers i slutet av april, det var lite upplyftande! Det mesta har delats ut redan, men det fanns några babypaket, några stickade nallar i en sydd påse och ett litet paket Bamseblöjor, inköpt på Citygross i Höganäs!

Blöjor, blöjor, blöjor …! De senaste tre veckorna har det i princip varit helt slut på blöjor hos alla volontärorganisationer i Aten. Alltså har det inte funnits några till barnen. Jag har ungefär 40 Euro att köpa blöjor för idag — tack familj och vänner! Varje euro utöver det hjälper, så den som vill och kan får gärna swisha liten eller större slant till 0739280611. Jag omvandlar dem genast till blöjor, jag lovar!

***

Tack Anita!

Skolan som består av en låda

De senaste veckorna har något nytt startat i anslutning till Hope Café-medarbetarnas försök att stötta familjer som har fastnat i Aten i Grekland på sin flykt från Mellanöstern: Hope School Box!

Suzanne och hennes vänner har mött så många barn som inte har kunnat gå i skolan på länge och som längtar efter att få göra det.

De lyckades få låna ett bakre rum som ingår i ett café i Aten, och en ung afghansk flykting har redan satt igång med lektioner. Han tar emot barnen i så stora grupper som lokalen klarar och erbjuder dem en lektion om dagen. Någon riktig skola är det inte — men den är mycket, mycket bättre än ingen skola alls, och barnen är så entusiastiska. Suzanne skriver:

Vi vill att eleverna ska kunna få en lugn plats där de kan känna sig trygga.  
Många av dem har upplevt förfärliga saker, och de måste kunna känna sig trygga så att de i lugn och ro kan lära sig saker, men de är verkligen utsvultna på kunskap. De älskar att lära sig! Vi började med 11 barn, igår var de 20, och nu är de långt över 40.

De dagar vi har haft undervisning har de fått med sig ett vanligt papper hem, och de får också en penna första skoldagen. Varje dag kommer de sedan tillbaka med sitt lilla papper med välgjord läxa och sin penna. De är så engagerade och så duktiga.

En liten pojke bor i Malakasa. Det är en timma med tåg härifrån. Han frågade om vi har möjlighet att ge honom ett busskort så han kan fortsätta gå i skolan.

Vi har en plan som är att hyra en lägenhet där vi kan bedriva undervisningen och klasser med 10 barn per klass.

Suzanne på plats i det tillfälliga klassrummet på caféet.

Det här är långt ifrån en vanlig skola — det är en skola för helt vanliga men traumatiserade barn, barn som i värsta fall bor på gatan. Det är också barn som är på flykt och vilkas föräldrar eventuellt kommer att försöka ta sig vidare genom Europa. Det kommer att vara stora förändringar från vecka till vecka för dessa barn. Därför är det ett måste med små grupper och en lägenhet som kan kännas som en trygg plats där man kan lära sig saker.

Än så länge så har vi 30 elever ”inskrivna”. Vi har sagt att vi måste vänta med fler tills vi har en lokal. Från och med tisdag stängs alla barer i Aten (ett beslut som togs av grekiska staten igår), och då kan vi inte längre vara på caféet.

”Skolan” har börjat i det bakre rummet på ett café i Aten.

Vi har vår låda, och det ska bli okej väder i veckan, så vi hoppas kunna fortsätta undervisningen på torget. Det är långt ifrån optimalt men kanske det enda vi kan göra just för tillfället.

Vi har ett rum i en lägenhet som vi hoppas kunna få hyra i en månad för 200€. Vi håller tummarna för att det ska gå i lås, men vi har ännu inte fått något klartecken. På lite längre sikt letar vi efter en lägenhet med två rum där vi kan ha skola med tillhörande lärarbostad. (Känns lite som Sverige under 1800-talet eller hur?)

Jag tror att det vore bra att samarbeta med svenska skolor som sponsrar Hope School Box och som sedan får månadsbrev om hur allt går och brev som de svenska barnen kan ta del av.

Vill du vara med och stötta Hope School Box i Aten som privatperson eller (om du arbetar i skolvärlden) som skola? Såhär skrev Suzanne på Facebook-sidan Hopp för flyktingarna i Aten nyligen:

Den ideella organisationen ”Feeding Hope Sweden” har registrerats och fått organisationsnummer och bankkonton. Tidigare har ju allt bara gått genom mig, mitt Swish och mina bankkonton, men nu hoppas jag att allt ska bli lite enklare i och med att vi har allting helt separat. Vårt organisationsnummer är 802531-6228 och vårt Swishnummer är 1232428837. Om någon är intresserad av att läsa våra stadgar är det bara att hojta till.

Själv har jag inte Swish (jag känner mig mer och mer som ett fossil!), så jag rekommenderar också bankgironumret: 5555-7813!

Broderi som integrationsredskap — Jennie McMillen berättar

Jag hoppas att vi aldrig glömmer hösten 2015. Men det var hösten 2016 som Övre Älvdals församling i Värmland fylldes av människor på flykt — från Iran, Kongo, Irak, Jemen, Syrien, Afghanistan. Ganska snabbt kom idén att arbeta vidare i den tradition som finns i den lokala ”pilgrimstapeten” (i sin tur inspirerad av det världskända broderikonstverket i Frankrike) och använda broderi som integrationshjälpmedel. Kyrkokansliet i Uppsala erbjöd stöd i form av en professionell brodös, Jennie McMillen. När projektet skulle dokumenteras träffade jag henne. Nu kom jag på att det vore roligt att höra mer, så jag bad om en intervju. Här är den!

Jennie McMillen i samband med en utställning i Lerum för några år sedan — bild lånad från Lerums tidning

Hej Jennie! Hur började ditt intresse för broderi, och hur blev du professionell brodös?

Jag började brodera när jag var 17 år och var i Israel en sommar på en kibbutz. På en loppis i Jaffa köpte jag ett par arabiska byxor. De hade en maskinbroderad kant längst ner, och när den gick sönder försökte jag återskapa den för hand. Det blev omöjligt, men jag började göra stygn och slutade aldrig.

Jag hade egentligen tänkt att läsa mer teoretiska ämnen och bli något mer akademiskt. Jag började lite planlöst att läsa latin, sedan religionsvetenskap och idéhistoria, men efter en resa till Guatemala där jag lärde mig att väva
började jag tycka att det var tråkigt.

När jag kom hem började jag på en vävkurs på ABF och slutade skriva på min c-uppsats om rättfärdigande av krig och om icke-våld i kristendomens historia och började istället på en vävutbildning på Sätergläntan i Dalarna läsåret därpå.

Jag broderade parallellt hela tiden under de två åren, gick på Gotlands konstskola ett år och gick sedan Textil Konst på HDK (Högskolan för design och konsthantverk) i Göteborg i fem år.

Det har alltid känts självklart för mig att använda mig av just broderi, bland annat eftersom det går att bära med sig. Det passar mig bra eftersom jag tycker väldigt mycket om att bara kunna ta upp arbetet när som helst och var som helst för att arbeta en kortare eller längre stund, även om jag föredrar obruten tid i ateljén.  

Bostadsområde — broderi av Jennie McMillen

Du har rötter i två länder och kulturer – vad finns det för broderitraditioner som liknar varandra och som skiljer sig åt?

Jag är inte så bekant med broderitraditioner på Nordirland. Det finns en stark tradition att tillverka linnetyg och lintråd, och min farmor och farfar har arbetat på sådana fabriker i Belfast. Men det enda broderi som har gjort intryck på mig är en text broderad av en kvinna medan hon satt i fängelse för att ha varit verksam i IRA.

Vad arbetar du med just nu?

Just nu arbetar jag inför en utställning på Tjörnedala konsthall i Baskemölla i maj och juni nästa år. Jag arbetar inför det vidare med ett projekt som har pågått i tio år och som jag kallar för I gränslandet –  en plats av Jennie A. McMillen. Då jag tänker att jag, i bilder och lite tredimensionellt, arbetar med att göra en plats där det pågår en konflikt mellan civilisationen och naturen, där civilisationen försöker att ta över naturens områden och naturen försöker att ta över civilisationens områden.

Vem är din viktigaste förebild i ditt arbete?

Jag tänker ofta på Isabelle Eberhardt. Och Indras dotter i Ett drömspel av Strindberg. Hörde något Gunnar Ekelöf ska ha sagt om att alla människors uppgift är att vittna, och det tänker jag mycket på. Efter att jag hörde det har jag tänkt mig det som min uppgift — att vittna i betydelsen se världen och berätta om den.

Broderi i Sysslebäck. Foto: Jennie McMillen

Under en period var du konstnärligt ansvarig för ett broderi-och-integrations-projekt i Värmland. Vad gjorde ni?

Kvinnor som kommit som flyktingar till trakten kring Sysslebäck från en rad olika länder där konflikter pågår — Irak, Iran, Afganistan, Syrien, Kongo, Jemen — broderade enskilt bilder som handlade om deras hemländer, flykten därifrån, och Sverige där de nu bor. Jag sydde sedan ihop deras bilder och höll samman de bilder som berättade om deras hemländer, de som handlade om flykten och de som handlade om det nya landet. Deras bilder speglade olika erfarenheter och platser men blev också som ett kollektivt dokument över något som alltför många utsätts för.

En son bär sin pappa. Foto: Jennie McMillen

På vilka sätt kan gemensamt textilhandarbete fungera som ett integrationsredskap, tror du?

Att brodera är något som passar att göra både ensam och i grupp och både tyst och i samtal. Det finns inte samma gränser i en själv när man broderas som när man målar eller tecknar. Att berätta i bilder genom broderi är väldigt tillåtande eftersom man inte själv bestämmer allt — tråden och nålen har också en vilja och en form som inte går att tämja helt. Det passar bra att göra i grupp eftersom man kan växla mellan att bara social och inte vara social.

Många, oavsett vilket land man fötts i, kan också relatera till broderi eftersom det finns traditioner att brodera i förmodligen alla länder.

I det här projektet var det bara de kvinnor som kommit som flyktingar till Sverige som broderade. Integrationen skedde inte genom att man broderade tillsammans, utan kvinnorna som kommit till Sverige fick möjlighet att berätta om sina upplevelser i de här bilderna i många olika sammanhang för människor i Sverige.

Jag tror att det var viktigt för många att uttrycka sig om sina upplevelser. För många var det nog viktigast att bara ha en plats att gå till, för andra att möta människor från Sverige, som de som var involverade i projektet som de träffade mer regelbundet och mindre regelbundet, och att känna att man var en del av det nya landet. Jag upplevde att det var stärkande för många som deltog i projektet att deras berättelser blev uppmärksammade.

Det nya hemmet i Värmland. Foto: Jennie McMillen

Vad var det viktigaste du kunde lära ut i det arbetet?

Jag tror att det viktigaste för mig var att de skulle förstå att deras berättelser var viktiga och att vi ville lära känna dem och deras historia genom dem. Att det inte spelade någon roll om man kände sig bekväm med att göra en bild eller inte. Det fanns kvinnor som inte kunde skriva och läsa, och jag tyckte mycket om tanken att de fick ett sätt att berätta på oberoende av ord. Det var så inspirerande och fint att så många använde sig av den möjligheten.

Självporträtt — bröllopsbild från hemlandet. Foto: Jennie McMillen

Vad var det viktigaste du själv lärde dig?

Jag kände mig stärkt av att se kvinnors styrka och målmedvetenhet. Även om de som var med och broderade hade gått igenom saker som är så svåra att jag inte kan föreställa mig dem så kände jag att det fanns så mycket glädje och kraft i deras sätt att vara. Jag tyckte också att det var fint att kunna mötas i det gemensamma, som att ha barn i samma ålder eller att ha gått på universitet eller att ha drömmar, utan att ha så mycket av ett gemensamt språk att kommunicera på.

Monterade broderier — bilder från hemländer. Foto: Jennie McMillen

Vad hände med resultatet?

Bilderna visades i Domkyrkan i Visby under Almedalsveckan förra året. I anslutning till det var det också ett seminarium som hade en av sina utgångspunkter i projektet där bland annat en av kvinnorna från Afganistan berättade om sin medverkan. Bilderna fortsatte sedan att visas i olika kyrkor i Värmland.

Hur skulle du vilja fortsätta arbeta med broderi och integration?

Jag skulle jättegärna fortsätta att arbeta med broderi och integration. Det vore roligt med något projekt där de som är med själva vill arbeta med just broderi. Och det vore roligt med ett projekt där svenskar är med tillsammans med dem som nyligt kommit hit och där man kunde hitta sätt att mötas på på lika villkor och hitta de där platserna där vi möts som människor oberoende av hur hemma vi känner oss i det här landet.

Hur har det projektet inspirerat dig i ditt arbete med andra projekt?

Jag har inte jobbat med några andra projekt efter det utan bara haft fokus på mitt eget arbete. Men det har skapat många tankar och drömmar om att arbeta mer socialt med broderi parallellt med mitt eget arbete. Jag tycker väldigt mycket om konst som ingår i Outsider art. Projektet i Sysslebäck ingår väl lite i det begreppet eftersom det är bilder som gjorts av människor utan konstnärlig utbildning.

***

Tusen tack, Jennie!

Här kan man läsa en artikel och se en film från den höst när projektet startade.

Alla är särskilda — såklart

Suzanne Melville, som mest arbetar i Sverige men som så fort hon kan åker och arbetar i Aten, berättade förra veckan om en dag på Hope Café. Det är ett projekt som finansieras bland annat genom gåvor från de människor som har gillat sidan Hopp för flyktingarna i Aten på Facebook. Jag bad genast om lov att publicera berättelsen här. Förlåt att ni har fått vänta!

Dagens volontärskara — Suzanne näst längst till höger. Foto: Hope Café

Ännu en lång arbetsdag på Hope Café har kommit till sitt slut. Ännu en lång dag med utdelning av blöjor och mjölkersättning. Ännu en dag av tragiska livsöden.

Vi börjar utdelningen klockan tre, men redan klockan ett är det människor som är på plats och börjar vänta på att få sin lilla påse med vad det nu är de ska få. 

För tillfället har vi väldigt ont om både blöjor och mjölkersättning, och vi gör vårt bästa för att verkligen kunna hjälpa alla, men det är svårt när inte pengarna finns att köpa vad som behövs.

Vi försöker alltid att prioritera dem som är utan all annan hjälp: de familjer som bor i squats och inte får någon ekonomisk hjälp över huvud taget. Och de är många. 

På torsdagar delar vi ut till de familjer som räknas som ”extra vulnerable”. Det kan vara ensamstående föräldrar, familjer med sjuka barn eller familjer som står helt utan hjälp.

Just nu är vi den enda organisationen som delar ut blöjor och välling. UNHCR, Rädda barnen och Röda Korset har slutat sin utdelning, och inte heller någon av de mindre gräsrotsorganisationerna delar ut längre.

Det gör att trycket ökar på Hope Café. Väldigt många familjer kommer för att registrera sig.

En kvinna som kom redan klockan ett frågade om hon kunde få både blöjor och mjölkersättning. Hennes dotter är väldigt sjuk. Hon har en njuråkomma och måste in till sjukhuset och genomgå dialys två gånger i veckan. Flickan är bara två år. Självklart behöver familjen all hjälp de kan få. Hur kan man säga nej? 

En man som kom in idag och som är registrerad för både mjölk och blöjor kunde idag bara få blöjor. Mjölkersättningen var nästintill slut, och vi hade familjer vi visste skulle komma som verkligen behövde den mjölk vi hade kvar.

Vi försökte förklara för honom att vi var tvungna att spara vad vi hade till två familjer som hade väldigt speciella behov.

Han sa: ”But I am very special.”

Ja, det är klart att han är. Alla är vi speciella. Hur ska vi kunna säga vem som är viktigast? Vem som har de största behoven? Vem som har det svårast?

Strax efter att den här mannen hade gått plingade det till i min telefon och en av er skickade ett mess med en donation till caféet.

Jag blev så lycklig att jag bara skrek, och tårarna började rinna. Kerrie satt mitt emot mig och jag förklarade för henne vad som hade hänt. Även hennes ögon började tåras. Nu kan ännu fler få de blöjor och den mjölkersättning deras barn så väl behöver.

Nya inköp tack vare en gåva. Foto: Hope Café


Tack alla ni som hjälper oss på Hope Café. Ni gör så stor skillnad. Ni gör det möjligt för oss att fortsätta och ni ger oss hopp och kärlek och ork att fortsätta när det känns tungt och svårt.
Tack för att ni finns!