Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Afghanistan

Det finns rättvist producerad saffran!

Det här är verkligen en god nyhet för alla oss som bakar och tycker om svenska jultraditioner — och en ännu bättre nyhet för jordbrukarna som odlar det.

Rättvist producerat saffran har funnits att köpa i Sverige i åtminstone ett par år. Det är North & South Fair Trade som importerar det, och det betyder att de flesta av oss enklast köper det i närmaste Rättvis handel-butik eller på postorder.

Nu finns det i tre förpackningsstorlekar: ett halvt gram, fem gram och tio gram.

Fairtrade-märkningen innebär att producenterna får vettigt betalt för sitt arbete i alla led, och i stort sett allt som är Fairtrade-märkt är också ekologiskt producerat. Men när det gäller saffran är det förhoppningsvis ännu bättre: i Afghanistan odlas enorma mängder opiumvallmo, och det har gjort att de flesta jordbruksarbetare på ett eller annat sätt är beroende av opiummarknaden och dess inte särskilt konstruktiva krafter. Att odla saffrankrokus för export av saffran kan vara ett alternativ. Hurra!

Och tack Susanna för påminnelsen!

Unga afghaner i Svenska kyrkan i Paris

Studieverkstad i Svenska kyrkan i Paris. Bild lånad från församlingens webbplats

Gott nytt kyrkoår, alla bloggläsare!

I Svenska kyrkan i Paris har min fantastiska väninna Sofia Falk (som jag känner från mina besök hos Brämhults syförening) arbetat nu under hösten, och därför har jag sett och läst mer om vad som händer där än vad jag skulle ha gjort annars.

Såhär skriver församlingen på sin webbplats:

Kyrkan har blivit en mötesplats för många unga afghanska ensamkommande som tidigare bott i Sverige.
Här i kyrkan kan vi erbjuda stöd, samtal, lugn och ro, fika och en smörgås, språkcafé (för att lära sig franska) och gemenskap.
Just nu kommer det många flyktingar och många frågor varje dag. Vi försöker svara på mejl ang flyktingfrågor så fort vi kan, men ber om tålamod. Ibland kan det ta några dagar innan vi hinner hantera just ditt mejl.
Vi har inte möjlighet att svara på specifika frågor om asylrätt i Frankrike, den kompetensen har vi inte dessvärre.
Vill du stötta församlingens flyktingarbete? Vi vill kunna fortsätta erbjuda te, en smörgås, hygienprodukter och läkemedel till de afghanska ensamkommande som tidigare bott i Sverige, och som nu söker sig till vår gemenskap. Ett läkarbesök kostar 25 €, fikainköp för en vecka kostar 100 €, ett kit med duschtvål, tandkräm och rakhyvel kostar 5 €.  Vill du stötta vårt arbete kan du swisha till 1231335058, skicka en check utställd på Eglise Suédoise, eller lämna din gåva på plats. Tack på förhand!

(Annas tips: det finns också ett bankgironummer, 5769-6692, och mer information om att ge en julgåva här!)

Här är ett SVT-reportage som man kan både se och läsa — och sprida så att fler får veta.

Om du funderar på julklappar: fundera på att ge pengar till Svenska kyrkan i Paris (och ett fint gåvokort eller något annat symboliskt till familj och vänner som redan har det mesta här i Sverige)!

***

Och när jag hade publicerat det här inlägget skrev Sofia såhär:

Vi har precis haft julbasar. Så många av killarna har denna gång hjälpt oss och varit volontärer tillsammans med gamla kyrktanter, au pairer, körsångare, äkta makar med flera. Allt ifrån att hjälpt till med montering av hyllor till att grädda våfflor, sälja korv, diska och tejpa kartonger. Vet inte vad vi skulle ha gjort utan dem!! Roligt att man kan jobba sida vid sida!

Tack från Suzanne och Hope Café i Aten

Det kom ett meddelande från Suzanne förra helgen:

Ville bara säga att det swishades över 5000 kronor från människor vars namn jag inte känner igen efter att du lade ut [inlägget om oss på] din blogg.

Det är väldigt mycket mjölkersättning och väldigt många blöjor!

Varje burk med ”baby milk” kostar strax under 9€.

Jag länsade hyllorna i affären på andra sidan gatan. Bilden är från en av mina tre inköpsrundor. Vi köpte både mjölk och blöjor för sammanlagt 8700 kronor.

De gula korten är kort som visar vad olika personer ska ha. Om de är nya i Aten har de särskilda kort. I vår databas står det hur länge vi kan hjälpa dem. Efter det får de komma på en ny intervju för att vi ska se om vi behöver fortsätta hjälpa dem eller om deras familj har fått hjälp av grekiska staten.

Vi har olika färger på korten beroende på vad respektive familj behöver: vanliga blöjor, blöjor av medicinska skäl, mjölkersättning … Vi har utdelning av olika saker olika dagar.
De kommer till oss och lämnar in sitt kort. Vi sätter dem i tur och ordning och fixar sedan kassar med vad var och en ska ha. Olika storlek på blöjorna, mjölkersättning för olika åldrar och så vidare. Varje familj måste ju få just det den behöver.
Vi kollar allt i vår databas där alla är registrerade så att det verkligen blir rätt.

Ofta står människor utanför och väntar redan tre timmar innan vi börjar utdelningen.

Det kommer att bli många tacksamma mammor nästa vecka när vi verkligen kan dela ut till dem som kommer.

Stort tack för hjälpen!

Om någon åker till London …

Dagen före midsommarafton var jag med om något helt osannolikt.

De senaste åren har jag varit i London många gånger, och jag tycker mycket om att träffa min familj och mina vänner där, men jag är ganska dålig på att ta vara på möjligheten att gå på teater och konserter.

I år har Katarina ändrat på den saken — två gånger! Hon har frågat om datum och tittat på priser och bokat biljetter.

Det som vi egentligen skulle se den här gången var en ny och lite experimentell uppsättning av Stephen Sondheims musikal Into the Woods på en liten teater som heter The Cockpit, och när vi skulle se om det fanns något att kombinera den med hittade jag The JungleThe Playhouse Theatre.

Det är en pjäs som skrevs när det stora flyktinglägret i Calais i Frankrike hade jämnats med marken och som har satts upp av en teaterproduktionsgrupp, Good Chance Theatre, som arbetar med människor på flykt. Bland annat har gruppen sett till att ordna en tillfällig scen i en Paris-förort för att ge nyanlända en plats.

Flyktinglägret i Calais uppstod spontant när fler och fler människor som var på väg genom Europa till Storbritannien fastnade. Att det kallades ”jungeln” verkar från början ha berott på en felöversättning, men nu heter pjäsen så.

Det finns massor av filmade reportage om produktionen. Här är ett där John Pfumojena, den unge zimbabwiske skådespelare som spelar rollen som Okot från Sudan, berättar om sitt och gruppens arbete:

Jag har aldrig varit med om någon teaterupplevelse som liknar den här — det närmaste jag kan associera till är Studioteaterns musikaluppsättningar i hangaren på Bulltofta i Malmö på 1990-talet. De som har gjort The Jungle vet precis hur teater fungerar, hur man får till allt det tekniska, hur man kan använda en teatersalong och hur man skriver ett manus som engagerar människor. Dessutom har de samlat människor med många olika erfarenheter i gruppen, och de har varit i Calais och håller fortfarande kontakten med människor som bor och arbetar i lägret (i slutet av pjäsen ser man en hälsning därifrån på videoskärmarna i salongen). Allt det som de vet och behärskar har de använt för att berätta om flyktingars situation på en plats i Europa, och naturligtvis blir det också något som kan hjälpa människor i publiken att tänka på flyktingars situation på andra platser i världen.

Om någon som läser det här åker till London före november: se till att boka biljett!

Här kan man läsa en av många recensioner — pjäsen spelades först på Young Vic.

”En som är som jag”

För ett par år sedan arbetade jag länge och mycket med en webbplats fylld med bland annat författarintervjuer. Tyvärr finns inte den sidan längre, men tidigare i år byggde jag ihop två av intervjuerna till en som publicerades i en tidning. Den passar här också, tycker jag, så här kommer den!

Fyra fötter, två sandaler är en bilderboksberättelse om två flickor i tioårsåldern. De möts när en hjälpsändning har lossats i flyktinglägret där de bor – ingen av dem fick tag i mer än en blå sandal. De bestämmer sig för att använda sandalerna varannan dag, och de lär känna varandra bättre och bättre eftersom de möts varje dag för att lämna över dem. Deras vardagsliv med vattenhämtning, barnpassning och improviserad skola (bara pojkarna får gå i lägrets skola) tar plötsligt slut när en av dem får besked om att hennes familj kan resa vidare. Vem behöver sandalerna mest nu? De bestämmer sig för att behålla en sandal var och minnas varandra.

***

”En som är som jag”

Volontärarbete på olika håll inspirerade Karen Lynn Williams och Khadra Mohammed till Fyra fötter, två sandaler.

– Barnens sätt att leva och leka påverkar mig mycket, säger Karen Lynn Williams.

Två flickors vänskap i ett flyktingläger på vid gränsen mellan Afghanistan och Pakistan – det är ämnet för författarna Khadra Mohammeds och Karen Lynn Williams och illustratören Doug Chaykas bilderbok Fyra fötter, två sandaler. Den gavs ut för över tio år sedan i USA och har blivit översatt till en rad språk – men den hade aldrig blivit till om inte en flicka hade ställt en viktig fråga till Khadra Mohammed.

– I mitt arbete med människor som har kommit till USA därför att de har varit tvungna att fly från sina hemländer håller jag på mycket med högläsning, berättar hon. Jag läser för barnen eftersom deras föräldrar inte kan läsa för dem på engelska än. En gång var det en flicka från Irak som frågade mig varför det inte fanns några böcker om ”en som är som jag”. Jag sa att jag inte visste varför men att jag skulle leta.

Påverkad av barnen

Karen Lynn Williams är amerikan och har arbetat som volontär i andra länder i perioder, bland annat på Haiti. Hon har skrivit många barnböcker.

– Jag är intensivt intresserad av barndomen och av andra kulturer, säger hon. Så när jag har bott i andra länder har jag blivit påverkad av barnen där, hur de lever, leker, vad de vill och längtar efter, deras drömmar och beteenden. Barnen ger mig berättelserna, fast inte avsiktligt. Varje berättelse är en present.

Khadra Mohammed kommer ursprungligen från Somalia och bor numera i Pittsburgh. Det är där hon arbetar bland nyanlända – men när hon var tonåring var hon i ett flyktingläger i Peshawar.

– Jag hjälpte till med hälsoarbetet där: höll barnen när de fick sina vaccinationer, lekte med dem medan deras mammor blev undersökta, gick ut med dem när mammorna behövde vila … Ibland läste jag högt för dem, arabiska bilderböcker som jag hade tagit med hemifrån. Det var bara en vecka jag var där, men det gjorde ett sådant djupt intryck på mig. Den upplevelsen fick mig att börja studera barns utveckling många år senare, och det finns fortfarande en särskild plats i mitt hjärta för alla flyktingar från Afghanistan.

Karen Lynn Williams och Khadra Mohammed. Foto: Eerdmans Publishing

Bra på övertalning

Berättelsen om Lina och Feroza och hur de träffas tack vare att båda två får tag i varsin blå sandal blev Karen Lynn Williams och Khadra Mohammeds första samarbete.

Jag har berättandet med mig från min kultur, säger Khadra Mohammed. Jag har hittat på berättelser åt mina egna barn och åt andra barn. När jag hade träffat den irakiska flickan letade jag efter berättelser om barn på flykt. Eftersom jag inte lyckades hitta några skrev jag berättelsen om Lina och Feroza. Jag är inte författare, så jag försökte hitta någon att samarbeta med, en som hade erfarenhet från internationella sammanhang. Det var så jag hittade Karen.

– Jag hade bott på Haiti i två år och visste inte så mycket om vad som hade hänt i Pittsburgh under tiden, och jag sa till Khadra att hon borde skriva på egen hand eftersom berättelserna var hennes. Men hon är dynamisk och bra på övertalning! berättar Karen Lynn Williams. Hon berättade för mig om flickan, och det är klart att det fångade mig. Så jag började också arbeta som volontär bland de nyanlända i området runt Pittsburgh, och Khadra och jag började arbeta med flera berättelser tillsammans. Både Fyra fötter, två sandaler och My Name Is Sangoel (ej översatt till svenska, red:s anm) är inspirerade av de människor som Khadra och jag träffade i volontärarbetet.

Samarbetet med illustratören Doug Chayka byggde mycket på Khadra Mohammeds besök i Peshawar – nästan fotografiska men lite stiliserade bilder.

– Jag hade en levande bild i huvudet, säger Khadra Mohammed.

– Medan vi arbetade med boken föreställde jag mig att vi skrev för lågstadiebarn i USA, särskilt för dem som kanske i klassrummet sitter bredvid ett barn som just har kommit, säger Karen Lynn Williams. Redan då hoppades jag att boken skulle hitta vägen till de nyanlända barnens händer också. Jag skrev för den flicka som önskade sig en bok om någon som var som hon.

Dela på alla nivåer

Det har ju hänt mycket sedan ni skrev boken – bland annat kom den ut på svenska häromåret. Vad önskar ni för bokens del nu?

– Det är nog ungefär detsamma som när jag skrev den: jag skulle bli så glad om den blir en början till positiva samtal bland barn och unga, lärare och föräldrar, säger Karen Lynn Williams, att barn som läser och deras föräldrar och lärare ska få uppleva och bli medvetna om andra människors liv på något litet sätt. Jag hoppas att också de barn som är på flykt nu ska hitta den här boken och känna att det är en bok där de kan se sig själva, kanske hitta lite tröst i det faktum att det någonstans finns en bok som handlar om ”någon som är som jag”. Jag hoppas att Fyra fötter, två sandaler ska uppmuntra människor till att dela det de har med varandra, på alla nivåer, så som Lina och Feroza delar på sandalerna.

– Barn har så mycket skönhet och enkelhet i sig, säger Khadra Mohammed, och jag hoppas att Fyra fötter, två sandaler kan göra fler människor medvetna om att miljoner barn runtom i världen tvingas iväg från sina hem på ett så meningslöst sätt.

– En av de första gångerna när jag läste Fyra fötter, två sandaler högt för en grupp andraklassare var det en pojke på första raden som satt med tårar rinnande nerför kinderna, säger Karen Lynn Williams. Först tänkte jag: ”Åh nej! Vad har jag gjort?” Men sedan insåg jag att om vi hjälper barn att visa medkänsla, då har vi gjort något viktigt.

Massor om kvinnors hälsa

Det nya numret av tidningen som jag är redaktör för, Lunds Missionssällskaps tidskrift Uppdrag Mission, har kvinnors hälsa som tema!

Såhär ser den ut:

Det är Anneli Dennersten som har valt bilden och gjort omslaget.

En intervju som jag tror intresserar många hjälpstickningsvänner är den med Annika Ekholm FrödingHuman Bridge — hon berättar om babypaketen och om hur de räddar många mammors liv.

Läs tidningen här!

Och vill du ha ett pappersexemplar, så hör av dig till mig!