Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Alla inlägg avAnna

Farbröderna i Viby

Av Posted on Inga taggar 0

De här farbröderna mötte jag i Viby kyrka för ett tag sedan. Har jag förstått det rätt är de medeltida, och resten av altaruppsatsen är från 1600-talet.

Jag tycker att de är tidlöst medelålders också — med skeva ansiktsuttryck och svajiga ögonbryn och lite allmän trötthet och oro. Kanske till och med viss uppgivenhet. Inte utan att jag identifierar mig lite grann med dem.

Och där har de stått och tittat ut över Viby församling i hundratals år och sett så mycket som är vackert och så mycket som man kan vara glad för! Hoppas att de är mer upprymda i hjärtat än vad som syns utanpå.

En som såg bilderna på Facebook skrev att det ser lite tafatt ut med deras tomma händer, och det gör det ju. Jag skulle tro att de kan ha hållit i biblar eller attribut — helgonstatyer förses ju ofta med stiliserade versioner av de tortyr- eller avrättningsredskap som de har blivit utsatta för. Har attributen lossnat och försvunnit, eller har de blivit stulna?

Fynd i Kairo

Av Posted on Inga taggar 0

I den lilla butiken hos Mariadöttrarna i Kairo hittade jag ganska mycket som skulle ha varit roligt och fint att ta med hem. Det mesta är vad jag förstår tillverkat som ett slags arbetsterapi i systrarnas olika verksamheter.


Egypten får inte bistånd på samma sätt som många andra länder i Afrika — siffrorna är för höga — men det finns stora grupper människor som lever i extrem utsatthet. Majoriteten av den kristna befolkningen, kopterna, är mycket fattig och på en del sätt också diskriminerad.

Vad som skulle ha varit hela städers befolkningar om det hade varit i Sverige — i Kairo är det stadsdelar — lever hela sina liv bland sopor och sysselsatta med sopor. Arbetsuppgifterna är att bära sopor, tömma ut sopor, sortera ut det som går att återanvända eller återbruka, paketera det och frakta det till olika uppköpare. Människor i alla åldrar arbetar med olika delar av sophanteringen, och många föräldrar håller sina barn hemma som arbetskraft.

Så att få virka eller väva eller gjuta ljus i en ren och välkomnande miljö kan verkligen vara terapi.

Väskor virkade av mattrasor finns i flera modeller.

Till exempel den här. (Och den i bakgrunden till vänster ser ut att vara stickad, eller hur?)

Smycken och krucifix finns också — fast jag vet inte var de är tillverkade.

Mattrasor är ett material som finns i massor.

Men mattor tillverkas av garn också.

Tunna ljus, stöpta skulle jag tro, säljs i storpack.

Vad jag köpte?

Tyvärr inget alls — jag var helt oförberedd på att vi skulle hamna i en butik.

Systrarna tar gärna emot volontärer som är beredda att stanna i några månader och arbeta i deras skola och andra verksamheter. Om du eller någon som du känner är intresserad av att göra en insats, hör av dig så ska jag sätta dig i kontakt med syster Maria!

Vacker besvikelse

Min mamma, som är uppväxt i tre olika afrikanska länder, älskar Alexander McCall Smiths Damernas Detektivbyrå-böcker.

Min väninna Ita är minst lika förtjust i Isabel Dalhousie-böckerna.

Båda har gett mig sina favoriter, och jag har också blivit förtjust i dem — och ännu mer i barnboksserien om Akimbo som får vara med i alla möjliga djurräddningsinsatser fastän han bara är en liten pojke. Den köpte jag till flera barn på den tiden när jag hade personalrabatt i en bokhandel.

Nu tänkte jag att jag skulle försöka bredda mig lite och lånade en fristående roman, The Forever Girl. Den hade ingen baksidestext, så det var svårt att gissa vad den gick ut på eller vad den skulle kunna innehålla.

Om man är fascinerad av konsekvenserna av upptäcktsresorna och kolonialtiden finns det ganska mycket att bli fascinerad av i den här berättelsen — den utspelar sig på en av Caymanöarna, Grand Cayman Island helt enkelt, och livet bland de mer välbeställda där kan bli så harmoniskt att det blir mördande enformigt och får vuxna människor att bete sig irrationellt. Välbeställda barn har goda förutsättningar att bli harmoniska men kanske lika gärna uttråkade eller bortskämda eller benägna att flytta långt bort.

Det filosoferande som kännetecknar många av Alexander MacCall Smiths huvudpersoner finns också här, och i korta ögonblick blir det medmänskligt och skapar kontakt mellan öns olika befolkningar som annars nästan bara möts som å ena sidan arbetsgivare och å andra sidan tjänstefolk. Någonstans läste jag att Alexander MacCall Smith har lyckats återskapa Caymanöbornas sätt att tala på ett helt perfekt sätt, men det kan jag förstås inte alls uttala mig om.

Mest känns The Forever Girl som en lite sömnig berättelse som inte kommer igång, befolkad av människor som inte riktigt bryr sig om någonting och som nästan inte ser några möjligheter att påverka sina respektive situationer. Den kärleksberättelse som skulle ha kunnat vara motorn får ett snabbt och ologiskt och halvhjärtat slut, och hur mycket man än har försökt engagera sig i de båda huvudpersonerna, Amanda och Clover (mor och dotter), tror jag att det skulle vara svårt att påstå att man har lärt känna dem när boksidorna är slut.

Tur att det finns flera av varje i favoritserierna!

Något fint i närheten av allt det konstiga

Av Posted on Inga taggar 0

Bara ett par hundra meter från Vita huset i Washington, DC, på den gräsmatta som kallas The Ellipse, ställs varje jul en jättestor julgran bland en massa mindre granar.

Det är en för varje delstat i USA, en för varje territorium och en för The District of Columbia, och i varje delstat eller territorium är det en gymnasieskola som blir utsedd till julgranskommitté.

Alla granarna kläs med ljusslingor och stora kulor, men kulorna är inte likadana när gymnasisterna har gjort sitt — en del kulor är fyllda med något, och de flesta är målade.

Massor av stilar och idéer får plats — sannolikt inte alla som kunde ha uppstått, men ändå.

Jag var vid utställningen i dagsljus, så jag kan tyvärr inte bjuda på så särskilt stämningsfulla bilder. Dessutom var det alldeles fullt med folk som fotograferade sig själva och varandra framför och i julgransskogen, så jag fick ingen bild av helheten.

Varje gran har en präktig om än inte så vacker skylt — och egna högtalare som spelar julsånger.

Den stora julgranen är en tradition som började när Grace Coolidge var presidentfru 1923, och delstatsgranarna, som kallas ”A Pathway of Peace”, kom till 1954 när Dwight D. Eisenhower var president.

Tänk att det finns en ”pathway of peace” så nära en man som gör så mycket konstigt och som är allt annat än en fredsgestalt. Det måste vara bra på något vis.

Undanskuffad historia

Av Posted on Inga taggar 0

Första gången jag var i USA, julen 1996, sa någon att jag måste gå till The Holocaust Museum. Det är ett av de museer som hundratusentals amerikanska skolbarn ”ska” gå på när de kommer till sin huvudstad, och utställningarna där är kända för att vara extremt pedagogiska och välgjorda.

Man skulle förstås behöva gå dit varje dag under en längre period för att verkligen börja inse vidden av det som museet visar — har man det minsta lilla bråttom är det lätt att ögonen börjar fara över också de mest osannolika texter på skyltarna. Allt detta har människor gjort mot människor. Hur ska man någonsin kunna förstå det?

Meddelande till alla amerikaner med japanskt ursprung i början av april 1942. Bild lånad från The Holocaust Museum.

En av de sidoutställningar som fanns när jag var där var en om en amerikansk flicka vars familj hade sina rötter i Japan. Under andra världskriget samlades sådana familjer ihop och sattes i koncentrationsläger för att de inte skulle kunna spionera eller göra något annat för att bistå sitt tidigare hemland i kriget.

De koncentrationslägren och de livsödena hade jag aldrig tidigare hört talas om.

2002 debuterade Julie Otsuka som romanförfattare med When the Emperor Was Divine (svensk titel:När kejsaren var gudomlig), som handlar om just den händelsen och som ska vara delvis baserad på det hennes mammas familj upplevde.

Den blev uppmärksammad och fick några priser, och ännu mer uppmärksammad och prisbelönad blev sedan hennes bok om de japanska ”postorderbrudarna”, The Buddha in the Attic (som på svenska fick titeln Vi kom över havet). Den har jag hört mycket mer om, och en sak som många har kommenterat (utöver ämnet och hur fantastisk den är) är att den är skriven helt i vi-form.

Faktum är att Julie Otsuka experimenterar lite med den formen i sin första roman också, och med flera perspektiv. Mammans tysta, desperata effektivitet i inledningen, där hon packar och förbereder resan och mitt i alltihop ger familjens hund dess favoritmat och sedan slår ihjäl den och begraver den, är svår att glömma. Barnens upplevelser av resan och baracken som blir deras hem är också nerskrivna på ett återhållsamt sätt, och det gör dem antagligen bara ännu mer hjärtskärande. För att inte tala om familjens försök att fortsätta livet så vanligt som möjligt när kriget är slut — den amerikanska misstänksamheten är inte slut, och det tvingas alla familjemedlemmarna uppleva på olika sätt.

Amerikaner med japanskt ursprung samlade till avresa från San Francisco mot okänt mål i april 1942. Bild lånad från The Holocaust Museum.

Det är ganska ointressant huruvida den här romanen håller måttet som roman eller inte, eller om alla berättartekniker som Julie Otsuka experimenterar med — och experimenterar gör hon — fungerar helt och hållet. Hon gestaltar en länge undanskuffad bit av USA:s historia, och en delvis undanskuffad bit av sin familjs historia, händelser som har påverkat också hennes egen generation mycket.

Här finns en poddintervju med Julie Otsuka, och på andra flikar på samma sida finns en skriven intervju och ganska mycket annat att ta del av!