En avgörande del av vår historia

Tidigare i höstas bad Johanna och Charlotta som är kommunikatörer i Svenska kyrkan i Solna mig att skriva en artikel om syföreningsrörelsens historia.

Det fick bli väldigt komprimerat, förstås, men jag ville ändå ha med några citat ur Emilie Petersens brev eftersom de förmedlar så mycket av stämningen.

Roligt uppdrag att få!

Och en av de mest kända syföreningsmedlemmarna, Lina Sandell som var med i prinsessan Eugenies syförening på slottet i Stockholm, ligger begravd vid Solna kyrka.

Och här kommer artikeln:

Arbeta med våra händer

En idé och tolv kvinnor blev starten för den svenska syföreningsrörelsen

Emilie, en tysk flykting med stor initiativkraft och många vänner, öppnade sitt hem för den allra första syföreningen.

Det är på ett säteri i Småland, nära Värnamo, som den svenska syföreningsrörelsen kommer igång. Och den har en internationell prägel redan från början: Emilie Petersen, som har köpt gården tillsammans med sin man, är tyska och kom till Sverige som flykting under Napoleonkrigen.

”Sista aftonen Fjellstedt var här, voro vi 12 personer samlade här”, skriver hon till sin väninna Pauline Westdahl i ett brev i juni 1844. ”Han föreslog en sammankomst varje vecka, då vi på em. skulle läsa Guds ord, sjunga, bedja och samtala i andliga ämnen helt otvunget och arbeta med våra händer …”

Från Tyskland och England

Fjellstedt, det är Peter Fjellstedt, en präst som reser runt och predikar och som har ett enormt kontaktnät.
Emilie reser inte lika mycket, men istället kommer många människor resande till henne på säteriet. En del, som Peter Fjellstedt, kommer för att medverka i de möten som hon bjuder in till, och många fler kommer för att lyssna.
Vid den här tiden är Peter Fjellstedt i 40-årsåldern, och Emilie är 64. Båda två har läst och hört mycket om det växande engagemanget för mission och diakoni i Tyskland och England.

”Fruntimmersarbetsförening” blir namnet på Sveriges första syförening. Medlemmarna blir de kvinnor som är med när Peter Fjellstedt kommer med förslaget, och de befinner sig på ungefär samma plats på samhällsstegen som Emilie: prästfruar, en prästdotter, en prostinna, tre ogifta systrar från en större gård i närheten.

Arbetet med händerna har redan från början ett tydligt syfte: Peter Fjellstedt föreslår att kvinnorna ska arbeta till stöd för det arbete som några präster har påbörjat i norra Sverige bland samerna. Den så kallade Lappmissionen ska senare komma att granskas och få en hel del kritik, men kvinnorna i salongen på Herrestad vet bara det som de har fått höra: att det finns stora behov.

Ullstrumpor och linnesöm

”Våra arbeten äro hittills ullstrumpor och linnesöm”, står det i brevet till Pauline, och man skulle kunna se det som en programförklaring för hela den svenska syföreningsrörelsen.

Medlemmarna arbetar med att tillverka det som behövs på plats i biståndsarbetet, till att börja med strumpor och mössor, och dessutom arbetar de med att tillverka sådant som går att sälja till förmån för biståndsarbete: att sy lakan, örngott och handdukar är en någorlunda lukrativ verksamhet ända in på 1940-talet.

I Sverige blir begreppen diakoni, inremission och yttremission viktiga, och när syföreningsrörelsen växer får en del föreningar ändamålsnamn: Diakonisyföreningen, Zulusyföreningen, Kongosyföreningen.

Det ändamål som den allra första svenska syföreningen arbetar för är alltså en del av inremissionen, men mycket snabbt blir det internationella engagemanget en stor drivkraft i rörelsen. Syföreningar stöttar snart missionärer som reser ur för många samfund – Sveriges biståndshistoria brukar räknas från när EFS-missionärer klev iland i Eritrea 1866, och bland dem som bidrar till EFS-missionens arbete finns prinsessan Eugénie, som bjuder in till symöten på slottet i Stockholm, och Lina Sandell, som är med på dem.

Personlig kontakt

Hur kan så många svenska kvinnor bli så enormt engagerade i länder som de aldrig har varit i och som mycket få av dem kommer att resa till?
En förklaring kan förstås vara att det alltid finns en kraft i känslan att vara behövd, att det man själv kan åstadkomma med sina händer är något som är till nytta för andra. Att arbeta tillsammans ger ofta ett slags multiplikatoreffekt.
En annan är den personliga kontakt som uppstår när väckelsepredikanter som Peter Fjellstedt och Hans Jacob Lundborg kommer och berättar om hur människor långt bort lever och om hur evangeliet, det som skulle kunna ge dem ljus och hopp och en framtid, saknas i deras liv.

Högläsning

Men så är det också högläsningen, och Emilie Petersen skriver om den redan i brevet till Pauline Westdahl: ”Gud såg till oss, Engström erbjöd sig att läsa högt, förklara Bibeln och leda …”

Engström är präst i närheten av Herrestad och gift med en av arbetsföreningens medlemmar, och på många håll blir det så att en präst deltar i alla symöten genom att läsa högt medan de arbetar och sedan leda en andakt.

Ofta är det andliga böcker som används, men så börjar det ju komma brev från missionärerna, antingen tryckta i de kristna tidningarna eller i vanlig brevform. Många församlingar har ”egna” missionärer och brevväxlar med dem. Att få höra nyheter (om än med lång fördröjning) från den plats som pengarna och hjälpsändningarna skickas till höjer förstås motivationen. Efter ett tag börjar de kristna förlagen också ge ut missionsskildringar i bokform.

Vårbasar och missionsauktion

Naturligtvis ska man inte glömma att de svenska syföreningarna har sytt ihop till mycket i sina hemförsamlingar, eller att det på flera håll var syföreningar som startade det som senare skulle bli socialtjänst och primärvård. Otaliga tröjor, mössor, sockor, vantar och halsdukar har delats ut till barn och vuxna i Sverige.

Men utan syföreningarna hade det internationella biståndet kanske inte ens funnits, och bilden av Sverige i många länder hade varit helt annorlunda.

Svenska missionärer kom som församlingsbyggare och teologer men också som lärare, lärarutbildare, läkare, sjuksköterskor och vårdlärare. Hur skulle det ha gått om syföreningarna inte hade ordnat vårbasar och missionsauktion?

Och då är naturligtvis frågan: vad behövs nu? Vad är ullstrumpornas motsvarighet? Och linnesömmens?

____

Emilie Petersen
Emilie Petersen är mest känd som Mormor på Herrestad, ett smeknamn hon fick av en fosterdotters barn. Hon föddes 1780 nära Berlin och dog 1859 i Småland. Hennes man hade hunnit starta en skola för bygdens lantarbetarbarn innan han dog 1835, och Emilie fortsatte sedan med bland annat väckelsemöten, syförening och ett slags Fairtrade-verksamhet där bygdens kvinnor fick material till vadmal som Emilie sedan sålde till vänner i Tyskland och till hovet i Stockholm. Hon tog emot många gäster och brevväxlade med vänner i både Sverige och Tyskland.

Syföreningarnas riksförbund
Någon central organisation för svenska syföreningar har aldrig funnits, och samfunden och kyrkorna har inte heller haft syföreningsförbund. De har istället ingått i sina respektive församlingar och stöttat ändamål lokalt (som diakonikassan eller insamlingen till ett församlingshem) eller nationellt (som Ersta, Svenska Kyrkans Mission, Lutherhjälpen och Svenska kyrkan i utlandet). Föregångaren till Konsumentverket, Statens pris- och kontrollnämnd, hade under en period en verksamhet som hette Aktiv hushållning. Där drevs en kampanj för att få alla syföreningar att ansluta sig till ett slags gemensamt förbund i mer eller mindre statlig regi, men få gjorde det, och projektet lades ner.

Svenska Kyrkans Mission och Lutherhjälpen
1874 skickar det som nu heter Svenska kyrkan ut sina första missionärer – de hamnar i Sydafrika. Redan innan dess har svenska missionärer rest med engelska och tyska missionssällskap och med Lunds Missionssällskap till Kina, Indien och Turkiet.
Efter andra världskriget bildas Lutherska världsförbundet, och i Sverige grundas Lutherhjälpen som arbetar med katastrofbistånd och gör stora insamlingar inför jul och påsk. Många syföreningar engagerar sig i detta också.
Vid millennieskiftet går Svenska Kyrkans Mission och Lutherhjälpen samman och bildar det som nu heter Act Svenska kyrkan.
Två andra nationella insamlingsändamål som många syföreningar arbetar för är diakonianstalterna och sjömansmissionen, den som senare blir en del av Svenska kyrkan i utlandet.

Peter Fjellstedt
Som mycket ung var Peter Larsson, som han hette då, tvungen att gå från gård i Dalsland och tigga, men han kom snart på att han kunde stötta sin familjs ekonomi genom att lära andra barn att läsa och skriva. Han fick möjlighet att studera och blev prästvigd för Karlstads stift men visste tidigt att det var missionär han skulle bli. Efter en period i Indien, där han blev mycket sjuk, och en i nuvarande Turkiet blev han en av ledarna i den svenska väckelserörelsen och dessutom den som Emilie Petersen beskriver som initiativtagaren till den första svenska syföreningen.

Marie Cederschiöld
Tillsammans med sin mamma gick Marie Cederschiöld med i den första syföreningen, och på Herrestad träffade hon många av väckelserörelsens ledare. Emilie Petersen var både glad över henne och lite orolig för hur hon fungerade i grupp: ”Marie Cederschiöld, som onekligen har de största andliga gåvorna, hade ovillkorligen utan att usurpera fått en övermakt, som för de andra hade blivit obekvämt.” Det var bland annat därför som högläsningen blev en lösning.
När Maries fästman hade dött fick hon frågan om hon kunde tänka sig att åka till Tyskland och utbilda sig till sjuksköterska och diakonissa på Kaiserswerth – det var det utbildningsinstitut där också Florence Nightingale studerade. Hon kom hem och blev Erstas första föreståndarinna och därmed den som startade både den första sjuksköterskeutbildningen och den första diakoniutbildningen i Sverige.

Hans Jacob Lundborg
Hans Jacob Lundborg var 45 år yngre än Emilie Petersen men blev fångad av syföreningsidén när han var på besök på Herrestad. Han reste runt i Sverige som väckelsepredikant och hjälpte till att starta många syföreningar, och tack vare hans arbete tog syföreningsrörelsen fart i bland annat det som skulle bli Svenska kyrkan och i EFS.

De första syföreningsmedlemmarna
Emilie Petersen skickar en lista med alla den första syföreningens medlemmar till sin väninna Pauline Westdahl i juni 1844, fem månader efter det första mötet:
3 Källunda – fröknarna Danckwardt,
2 Fröknar Cederschiöld, Forsheda,
1 Prostinnan Cederschiöld, deras mor,
1 Fru Moberg
1 Hennes lilla dotter,
2 Engströms,
1 Carolina Liborius,
1 E. Petersen
(2 mamseller Ingelman, prostinnan Cederschiölds systrar, äro också med den tid de vistas i Forsheda)

”Samhället skulle bliva styrkt”
”Vi inbjuda icke till deltagande men om någon önskar ansluta sig, så taga vi gärna emot”, skriver Emilie Petersen till Pauline Westdahl. ”Önskligt vore om fler sådana kretsar bildade sig. Jag tror att samfundet skulle bliva styrkt genom sådana föreningar. Rent andliga föreningar bland fruntimmer utan arbetsbefattningar för nästans hjälp hava ingen framgång, men med hava de det, det har jag erfarit.”