Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Vantar

Arjeplogsvanten och andra favoriter

Tomas Åberg, som bor i Hakkas och arbetar i Gällivare och Malmberget och som jag inte träffar särskilt ofta men vars vantbilder jag beundrar på Facebook ganska ofta, berättade om sin stickning och om den fantastiska norrbottniska vanttraditionen här på bloggen för snart två år sedan. Men det har hänt mycket sedan dess, så jag kunde inte låta bli att be om en ny intervju. Tack för allt som du berättar, Tomas, och för allt vackert du visar!

Tomas Åberg.

Tomas, hur många par vantar har du stickat nu?
Många! Det är lätt att tappa räkningen. Men det kan aldrig bli för många vantar.

Hur kom det sig att du började?
Tror att jag lärde mig sticka som sjuåring, uppmuntrad av en stickande omgivning — mamma, farmor, faster. Vantar är ett ”lagom” projekt. Jag har gått kurser för Erika Nordvall Falck som är etnolog och mästerstickare från Jokkmokk. Erika satte mig på spåret med lokala vantar här från Norrbotten.

Skájjde-vantar stickade av Tomas.

Var hittar du inspirationen?
Mycket av inspirationen kommer från gamla vantar, från gamla foton, digitalt museum. Ber ofta att få fota folks vantar om jag ser något intressant mönster eller någon teknisk lösning. Många av vantmönstren från norr ”går att räkna ut” om man tittar på mönsterrapporter och räknar ut antal maskor. Sedan handlar det om att prova, prova, prova.

Arjeplogsvante. Lägg märke till de mycket tunna stickorna!

Vilken är den vackraste modellen du har stickat?
Det enkla är oftast det vackra. Älskar Skaite-vantarna med sina små rutor. Älskar Arjeplogsvantarna med sina bårder och blommor. Variationsrikedomen.

I vilka situationer stickar du bäst eller helst? Och ensam eller tillsammans med andra?
Det är svårt att välja. Tycker om att sticka ensam och i tystnad. Tänker att det är som öknens fäder och eremiter som flätade korgar och tvinnade rep: ett hantverk med upprepning som höll vakenheten och ändå gav utrymme för bönen. Jag tycker mycket om att sticka med andra. Att inspireras och inspirera. Att ta tillvara den gemensamma erfarenheten.

Lite mindre traditionella: halvvantar i isländskt ullgarn.

Vilka är dina favoritgarner?
Ull, alltid ull. Ett tunt, sextrådigt kamgarn, Siessá – oöverträffat i lyster, värme. Eller tretrådigt eller fyrtrådigt ullgarn. Mycket handlar om kombinationen garn och nålar. Traditionellt stickas vantarna här uppe i norr med betydligt tunnare stickor än rekommenderat, 2 eller 2,25 istället för 3,5 eller 4. Det ger täta, stadiga vantar.

Vantutställning.

Du visar vantar på sociala medier ibland och får mycket respons – vad betyder det för dig?
Delandet handlar för mig mycket om att väcka intresse för särskilda vantar eller en särskild tradition. Responsen är viktig och inspirerande.

Har du några formgivningsidéer på gång, eller satsar du helt på gamla modeller?
Det handlar om det senare, men egentligen handlar det mer om att förmedla en tradition mer än att kopiera. Något av den som stickar kommer alltid med i vanten. En annan bård, en ny kombination av givna mönster. Mönster handlar för mig om möten – människor har mötts, berörts och sett, tagit upp en bård, men på något sätt gjort den till sin egen.

Arjeplogsvanten igen.

Varför är det viktigt att bevara den norrbottniska vantstickningstraditionen?
Det finns en genialitet i de gamla mönstren och teknikerna. De är formsäkra och funktionella med lyhördhet för material, estetik och bruk. Man gav liksom aldrig avkall på det ena eller andra – allt från nystandet av garnet till den färdiga vanten.

Vilka vantar passar dig själv bäst?
Har en uppsättning på 4–5 par vantar som jag använder. Ett par att använda i snöskottning och ett annat när man går till kyrkan. Är väldigt förtjust i arjeplogsvantarna.

Vad blir det av de färdiga vantarna som du själv inte använder?
Det finns alltid kalla händer, som någon sa. En del vantar är beställningar, andra är presenter, julklappar. Jag fotograferar alla vantar och sparar bilderna tillsammans med anteckningar: vem som fick dem, vilket garn, vilka nålar, antal maskor, speciella lösningar …

***

Tack Tomas!

Den som är beredd att betala kan läsa en fantastisk vantintervju med Erika Nordvall Falk i Hemslöjden.

Men prova också att beställa hennes bok Marknadsvantar Mässofáhtsa i närmaste bokhandel eller på biblioteket! Den finns i tre utgåvor, alla tvåspråkiga: meänkieli och engelska, svenska och lulesamiska samt svenska och sydsamiska. Den finns också hos till exempel Stoorstålka.

Ulla stickar vantar i år också

Av Posted on Inga taggar 0

Har ni sett så vackra vantar?

Det är min väninna Ulla i Norge som har stickat dem, och när hon skickade nya bilder kom jag på att jag ville veta lite mer om hur det går med stickandet i år.

Hej Ulla! Hur många par vantar har du stickat i år?
Många …

Ulla Käll. Foto: pressbild

Hur kom det sig att du började med vantar?
Jag stickar många olika saker. Grytlappar, tröjor, vantar, ja, lite av varje. När jag hittade just detta vantmönster så föll jag för mönstret. Jag tröttnar inte på det, helt enkelt, och när jag byter färger så känns det nytt igen.

Var hittar du din inspiration?
Jag har många vänner som stickar, och vi inspirerar varandra. Jag bor också farligt nära en mycket bra garnaffär, och när jag går in i den, så drabbar inspirationen ofta. I Fredrikstad, där jag bor, har vi föreningen ”Strikkefestivalen”. De ordnar en stickfestival varje år, och dessutom kvällar med föredrag om stickning.

Vilken är den vackraste modellen du har stickat?
Svårt att svara på … Det finns så mycket vackert!

Tycker du om att spana efter nya modeller och prova dem, eller håller du dig helst till samma?
Jag har nog stor uthållighet med samma mönster, om det är ett jag tycker om. Jag tycker också om att utgå från det garn jag har och skapa något av det. Jag fick exempelvis garn från en vän som hade en del garn liggande. Det är så meningsfullt att ta vara på garn och skapa något användbart av det.

I vilka situationer stickar du bäst eller helst? Och ensam eller tillsammans med andra?
Jag stickar bäst med andra och ensam, när jag ser på TV eller när jag hör föredrag, ja, jag stickar gärna lite varstans. Tycker att vi kan öva oss i friheten att sticka också på oväntade ställen!

Har du hittat gemenskaper vid skärmen i år när mycket har blivit inställt? Hur har det fungerat?
Det är en stor gåva att vi har kunnat träffats och se varandra via skärmar i denna tid. Men det är också tröttande, och skärmgemenskapen ”mättar” inte på samma sätt som ett möte i samma rum. Viktigt att göra det som är möjligt.

Vilka garner är dina favoriter?
Min största favorit är Finullgarn från Rauma, tvåtrådigt.

Du stickar en del för försäljning – hur fungerar det?
Jag lämnar en del av det jag stickar eller virkar på Møllerens Hus i Aremark. De tar in varor på kommission och betalar alltså när de har sålt något. Dessutom har jag skapat en liten maillista med vänner som är intresserade. Detta är bara ett fritidsintresse för mig, så det är inte så stort.

Har du några egna formgivningsidéer på gång, eller satsar du helt på modeller som redan finns?
Jag gör lite olika. Den senaste tiden har jag kanske mest gjort efter modeller som finns, men rätt vad det är så får jag egna idéer.

Du kallar ditt stickande för Frizon – hur kommer det sig?
Namnet Frizon beskriver vad stickningen representerar för mig, en fri plats, där händerna kan skapa, och form och färger växer fram. En fri plats utan prestation.

Vilka vantar passar dig själv bäst?
Det är faktiskt lite olika: tumvantar, stickade eller i skinn.

***

Tack för inspirationen, Ulla!

När Ulla inte stickar leder hon retreater och spelar gitarr. Gränsen mellan Sverige och Norge och olika restriktioner har gjort att det har blivit mindre av båda delarna i år, men det går alltid fint att köpa hennes skivor och böcker via hennes webbplats!

Du som vill läsa lite om den delen av Ullas arbete hittar en intervju på Korsvei Sveriges webbplats.

Våren kommer, oundvikligen

Ordet ”unstoppable” finns inte riktigt på svenska, eller hur?

Men det är inte svårt att förstå.

Och våren kan vi inte stoppa!

Kanske känner ni igen de här vantarna?

Nu är de klara!

En av mina bröder tvättade sin svarta tröja för varmt. Den blev liggande i flera år i väntan på det perfekta projektet.

Plötsligt fanns det: vantar i ett stycke (ett stycke per vante alltså) och med ledmotivet ur Roberto Benignis film Tigern och snön, Tom Waits-sången, broderat på.

De blev nästan som jag hade tänkt, men slitsen är feldimensionerad, och en etikett hamnade inne i en av tummarna (!!!) för att jag var snål. Så de blev liggande i kanske tre år.


Färgskiftande garn är roligt att brodera med, men man ska planera väl och inte råka vända på bitarna. Och det var inte så smart att använda det till kantlangettstygn.

Nu är alla trådarna fästa ändå, och en brorsdotter som annars inte precis går i handgjort tog hand om dem med glädje.

Dags för nästa par. Får jag bara tag i lämplig tröja kan jag kanske göra dem på tre år istället för åtta!

Ni som har hört av er och vill ha mönster: vilka storlekar är det som behövs mest?

Dags att sprida värmen igen

Här i Skåne har det hunnit bli ordentligt kallt, och när jag var i Västmanland och Närke förra helgen kändes det verkligen som vinter. Fram till för kanske två veckor sedan sprang jag mellan husen på min arbetsplats utan ytterkläder — nu skulle jag inte få för mig att prova.

Och om jag fryser i min fantastiska vinterkappa, hur kallt ska det då inte vara för människor som av en eller annan anledning inte har alla vinterkläder de behöver?

Magdalena Swahn. Foto: Bilda

Efter en inspirationsdag som jag hade i Huskvarna för ett par år sedan bestämde sig Magdalena Swahn som är verksamhetsutvecklare på studieförbundet bilda för att starta satsningen Sprid värmen. Det är ganska enkelt: hon har ordnat en etikett som man kan skriva ut och, om man vill, laminera, och den fäster man sedan med snöre eller säkerhetsnål på en halsduk, en mössa eller ett par vantar som man vill ge bort.

Sedan går man ut på stan och letar upp en bra ge-bort-plats. För halsdukar är det lätt: man kan knyta dem runt busshållplatsskyltar och lyktstolpar, till exempel. Mössor kan man sätta på lägre stolpar eller på statyer. Vantar får gärna sitta ihop med en tråd, och så sätter man den ena vanten på en lagom hög och smal stolpe eller på en staty som sträcker fram en lagom stor hand — men man kan också ta med sig garn och knyta fast paret ungefär som en halsduk.

En del har frågat om poängen med att ge på det här viset, särskilt om poängen med att ge flera timmars arbete utan att veta att någon kommer att ta vara på det.

Det är ju en relevant fråga, och här är några tips:

* tänk på hur många fler som nås av den värmande tanken på det här viset — många som inte alls behöver det du har stickat kommer antagligen att lyfta på lappen och läsa och sedan gå vidare med en lite annorlunda blick

* Magdalena föreslår också (läs en bit ner här) att man bjuder in asylsökande och sfi-studerande till stick-och-språkcefé och arbetar med värmen tillsammans

* är man en grupp som stickar kan man göra utdelningen/upphängningen till en manifestation i sig — till exempel fästa plagg vid alla lyktstolpar, stuprör eller busshållplatsstolpar utmed en viss gata där många rör sig (och kanske ha kaffeutdelning en stund också, med kaffe till vem som helst)

* tvekar man inför att ge bort mycket arbetade plagg kan man köpa fina ”gatuplagg” på second hand och ge det man själv har stickat till Hjälpstickan, som förmedlar det till människor som behöver

Idén var såklart inte min från början. Jag hade sett den i flera TV-reportage på webbplatser och också på många bilder.

I Malmö gjorde Skåne Stadsmission en liknande satsning på Gustav Adolfs torg i december förra året, en så kallad Wall of Kindness:

Foto: Skåne Stadsmission

Såhär presenterade de den:

Ta en jacka du behöver – ge en jacka du har över

I samarbete med Malmö stad så presenterar vi en vägg av vänlighet på Gustav Adolfs torg. Idén kommer från Iran och den går ut på att främja stadens eget kretslopp av vänlighet i form av skänkta kläder.

På denna vägg fokuserar vi på vinterjackor. Du kan hänga en jacka som du inte behöver längre eller ta en om du är i behov.

Design och utförande är skapat av vårt eget återbruksmärke REMAKE.

En av de uppmärksammade anonyma kläder-på-träd-kampanjerna ägde rum i Boston i USA 2015 — läs om den här! Och en kampanj som spred sig snabbt och hade egen Facebook-sida samma år var Chase the Chill som man kan läsa om till exempel här.

En av de fina sakerna med den här idén är att det verkligen bara är att sätta igång. Det är så enkelt. Så om du känner dig inspirerad nu, varsågod! Gör det!

Tre som vinner garn och beskrivning till Stjärnerand-vantarna

Vad roligt att så många av er ville vara med och tävla om garn och beskrivning till Maja Karlssons vackra vantar!

Nu har en slumpgenerator valt tre vinnare som får beskrivningen (och några till — den ingår nämligen i det senaste numret av Järbo Garns tidning Inspiration) och garn.

Ida Selin skrev till mig flera gånger i samband med den förra tävlingen — hon lyckades inte skriva någon kommentar här på bloggen. Är ni fler som ar det problemet? Nu fungerade det, och lustigt nog drog slumpvalsgeneratorn henne. Såhär skriver hon:

Nu provar jag igen om det funkar att kommentera! 

På hösten och vintern nästan växer tekoppen fast vid mina händer, har en tekopp nära så fort jag är hemma! Härlig värme och SÅ gott! 

Men en ullstickning fungerar skönt att värma sig på också!

Elisabet Berndtsson vinner också. Hon skriver såhär:

Är det riktigt kallt tar jag ett par tunna fingervantar på händerna och sedan ett par tjockare tumvantar utanpå. ”Lager-på-lager”!

Och Annika Landoff:

Åh, jag vill vinna! Har jag inga vantar så snor jag in händerna i tröjan eller hämtar en kopp hett kaffe för att värma tassarna runt koppen.

Stort grattis, alla tre! Jag önskar er värme, stjärnor och inspiration!

Och ni andra: det finns alltså 35 vantmönster till, och massor av vackra bilder, i Majas nya bok Trettiofem vantar. Stjärnerand-vantarna har hon hittat på utanför det projektet, så att säga.

Majas vantar

En del av er har säkert redan skaffat Majas nya bok — men ni som inte har det: titta noga här!

Maja heter Karlsson i efternamn och är en av mina bästa stickvänner. Vi lärde känna varandra liksom från två håll samtidigt när Femtimmarskoftan var ganska ny, och sedan har vi setts så ofta vi har kunnat och pratat mycket med hjälp av bokstäver och paket. I somras hade vi ett par dagar tillsammans i Arvika och hann prata om garnvärldens vindlande vägar och hälsa på i den fina garnaffären Lydias och (tillbaka hemma hos Maja) utforska en hel flyttlåda med överblivet garn — eller rättare sagt: vi hann bara precis börja.

Jag berättar det här så att ni ska veta att jag inte är ett dugg objektiv när jag skriver om Majas nya bok. Sticka svenska mönster, som hon gjorde för ett par år sedan, blev ju en stor succé (min väninna Itas man kallar den Swedish Monsters …), och jag skulle vilja påstå att Trettiofem vantar är ännu finare.

(Ingen anledning att oroa sig: det är trettiofem par, inte trettiofem enkelvantar.)

Såhär ser den ut. Folkloreton direkt, och det är alldeles rätt, men den innehåller vantar i många olika stilar.

Beskrivningarna är en blandning av rutdiagram och textbeskrivningar, mest beroende på vad som är mest praktiskt, och alla 35 vantarna är stickade i en och samma storlek, en medelstor kvinnohand. Garnerna kommer från olika håll. Den som vill sticka större eller mindre kan experimentera med garnbyte eller helt enkelt gå upp eller ner ett halvt nummer i stickstorlek.

Det är INTE lätt att välja några favoriter, men jag tycker att ni måste få se något av inlagan, så jag har gjort mitt bästa.

De här naturvita och gröna vantarna kallar Maja Herbarium, och de har muddar i ett slags mönsterresår och är sedan tvåfärgade med enfärgade tummar.

De senaste åren har jag insett att flerfärgsstickade vantar inte bara är vackra och krångliga att sticka utan också varmare än enfärgade slätstickade. Det här mönstret är såpass ”tätt” att det inte blir några långa trådar som man kan fastna i på insidan — extra bra.

Vantarna Allmoge har istället mönstrade handledskanter, och det är ju också hur vackert som helst, eller hur? Fyra färger samtidigt, men bara två i taget, och bara pyttepyttelite av den ockrafärgade.

Här är ett par andra tvåfärgsvantar, och de här har mönstrade tummar också. ”Utsidan” av handen har ett lite större mönster, och ”insidan” är småmönstrad.

Trasmatta-vantarna är kanske bokens charmigaste? Jag har alltid försökt undvika de tvåfärgade ränderna när jag har gjort rätstickade modeller, men här har Maja gjort en poäng av att vända avigsidan ut, så att säga, och blandat den med slätstickning.

För den som vill prova många olika sätt att sticka vantar — kiltummar, instickade tummar, indiska tummar som går halvvägs in i handflatan, mönstrade tummar, och så vidare, och så vidare, och olika sorters muddar — är den här boken säkert början till tusen nya idéer. Men bara att sticka Majas 35 modeller kommer att hålla de flesta av oss sysselsatta ett tag.

Maja och Bonnier Fakta har lovat mig tre exemplar till en tävling här på bloggen.

Så nu är frågan: vem vill du sticka vantar till nu i höst, inför vintern? Dig själv, någon i familjen, närmaste församlings diakoniverksamhet, en Frälsningsarmén-kår, en insamling till ett annat land?

Svara före fredag, så tar jag hjälp av en slumpmaskin och drar tre vinnare då!

Berätta gärna för andra om tävlingen genom att sprida den på Facebook och andra håll!