Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Stickning och hälsa

Hjälpstickargrupp blev Årets Laholmare

Här tar Britt Gustafsson emot priset och berättar om sin stickgrupps arbete. Foto: Roland Höglund (lånat från Laholms Tidning)

Min väninna Jenni som bor nära Laholm skickade en länk till en artikel i Laholms Tidning häromdagen. Och vilken artikel!

Den handlar om utdelningen av priset Årets Laholmare, som har instiftats av Lions och som består av den klassiska jättechecken, ett offentligt firande och 7 500 kronor.

Årets Laholmare 2019 blev en hel grupp människor, minst 35 stycken — Sticka och skicka-gruppen!

Såhär står det i artikeln:

FÖR SEX ÅR SEDAN besökte [Britt Gustafsson] bokmässan i Göteborg. Hon gick till ett förlag på mässan med religiös litteratur hon brukar besöka då hon fick syn på boken ”Värma en liten” som handlar om att sticka och virka för bebisar. I samma veva hade hon läst ett reportage om fattiga kvinnor i fattiga länder som vira in sina nyfödda i tidningspapper eftersom de inte hade några kläder.

– Det grep mig hårt så jag tog mig hem och satte igång med mina stickor. När jag stickat 20 tröjor tänkte jag: Vad gör jag med dem? Skillnaden mellan liv och död för en nyfödd kan vara en mössa för huvudet så jag stickade 20 mössor också, säger Britt Gustafsson.

Det är så fint att få läsa om hur en bok har kunnat inspirera till något betydelsefullt.

Just den här boken är slut på förlaget sedan fem–sex år — det är den som flest frågar efter också … Men ibland dyker det upp något exemplar i en liten bokhandel på en mindre ort, och någon gång har jag fått veta att den finns på Bokbörsen eller i en second hand-butik också. Ser du den, så köp den — gärna åt mig om du inte själv vill ha den! Jag förmedlar den vidare till någon av alla som har frågat.

I slutet av artikeln står det såhär:

[Sticka och skicka-gruppens träff] är en social sammankomst. Det är många som inte haft så mycket annat annars som ser fram emot träffarna. Vi har väldigt roligt tillsammans och vi dricker också kaffe och har en kort andakt. Det fyller ett behov som alla har, att vara behövd. Man lyfter blicken från sitt eget och fokuserar på de som behöver oss. Det är roligt för många i gruppen har sagt att det gett dem en ny mening och det är det bästa betyg man kan få, säger Britt Gustafsson.

Påsarna har till exempel skickats till Tanzania, Ukraina, Sydafrika, Mocambique och Moldavien. Prispengarna på 7 500 kronor ska gå till sådant som föreningen inte kan framställa själva som två, säkerhetsnålar och garn.

Tänk vad mycket bra det blir av Lions pengainsats i år alltså!

Tack Jenni för länken! Och heja er, Britt och ni andra i gruppen!

”… ett slags tyst, långsam motståndsrörelse mot världens söndring och splittring”

Josefin HolmströmSvenska Dagbladet berättar om sina broderier och om hur arbetet med dem ger henne lugn. Hon har läst om hjälpstickandet under det amerikanska inbördeskriget. Handarbete är ”ett slags tyst, långsam motståndsrörelse mot världens söndring och splittring”, skriver hon. Läs hennes krönika här!

***

Tusen tack till Ingrid som läste krönikan ombord på tåget till Göteborg och hörde av sig. Du vet vad Ett varv till är för en blogg och vad som gör mig glad, Ingrid!

Mer om garnrehabilitering

Stickning på Nyby Vision i Uppsala.

Oj, vilket gensvar det blev när jag frågade om stickning och virkning som rehabiliteringshjälp efter stroke och annat! Här kommer en del av de svar jag fick.

Heidi som är arbetsterapeut och har en garnaffär skriver:

”Allt handarbete är bra rehabilitering. Händerna upptar en stor del av motoriska barken, och de små monotona rörelserna i båda hjärnhalvorna stimulerar läkning i hjärnan. Bra vid hjärnskador, utmattningar och depressioner. Det är bra att arbetsterapiernas arbete uppmärksammas, vi har använt hantverk i rehabilitering under lång tid och kanske kan man nu förstå vikten och betydelsen av detta. Att handarbeta är som ett gymnastikpass för hjärnan.”

Camilla som arbetar i garnaffär skriver:

”Hade en kund i garnaffären som blivit rekommenderad att sticka av sin läkare efter en stroke. Den kunden valde ett av de svårare mönstren och kom tillbaka efter en månad för nya utmaningar! Inom demensvården rekommenderas det att lägga fram virknål och garn, för då brukar just kvinnor som handarbetat ta virknålen och köra den i nystanet.”

Anna skriver:

”Drabbades av en stroke med propp och blödning när min son var en vecka gammal, och min rehabväg kantades av mycket skapande. Mitt driv att träna var att kunna sy och sticka igen, så jag tillbringade mycket tid i arbetsterapin där jag kunde pyssla fritt. Mor tog med stickor och garn till en liten bebiskofta som jag hade på rummet. Vänstra armen var helt förlamad, så sticka i det läget var omöjligt! Men bara tanken på att få sätta igång gjorde att jag hittade motivationen till den hårda träningen. Från att bara kunna ligga som en grönsak i stort sett till att efter nästan två månader lämna Orup med en förlamad arm samt krycka som gånghjälpmedel — då åkte jag hem till min lille son, och jag stickade den där bebiskoftan långt om länge, och sedan har jag hållit igång. Sonen är idag 19 år.”

Susanne skriver:

”Helt övertygad om att det här hjälper. Jag har i grunden en ganska besvärlig epilepsi sen barnsben och fick för ungefär tio år sedan ovanpå det en total utmattningsdepression, så vägen tillbaka var lång. Men jag hade mitt garn och mina virkkrokar och stickor. Bara känslan att få ta i garnet gör mig lugn — när jag får en känning av epilepsin och sätter mig med handarbetet så försvinner den. Jag får hjärnan att strukturera om till annat, helt enkelt, och jag stressar inte mig själv att tänka på att nu blir jag dålig. Vad gäller utmattningsdepressionen: samma sak där. Istället för en massa piller garn och åter garn som lindrar ångest och panikattacker.”

Maria som är läkare skriver:

”All träning av tankeförmåga och motorik (efter vad personen klarar) efter till exempel stroke är positiv. Stickning är komplicerat. Muskler, koordination och tanke i samverkan, och många delar av nervsystemet inblandade. Tyvärr  är det många strokepatienter som tappar förmågan och inte tränar upp den igen. Många tycker ju att det är tråkigt när de inte klarar att göra lika som innan.”

Kristina som har arbetat med strokepatienter skriver:

”Tidig intensiv träning gör att man snabbare återhämtar sig, så stickning borde vara bra. Bör ge bra finmotorisk träning.”

Hoppfullt eller hur?

Många har skrivit om hur stickning och virkning kan hjälpa vid utmattningsdepression och depression också. Och ett par har skrivit om andra hälsoproblem. Det sätter jag ihop till minst ett eget inlägg lite senare i veckan. Tack alla ni som har bidragit med era tankar och erfarenheter här! Fortsätt gärna berätta, för jag tycker att det här är väldigt intressant!

Om stickning som rehabilitering

Medicin.

Under förra året fick en av mina väninnor något slags monstermigrän gång på gång. Hon var van vid migrän, men nu märkte hon att halva ansiktet var bortdomnat och att ena handen och armen inte riktigt fungerade när huvudvärken försvann. Efter massor av undersökningar och många sjukskrivningsdagar fick hon veta att det troligen var ett slags migrän som resulterar i samma saker som en liten stroke. Jag hade aldrig hört talas om det förut, och inte hon eller hennes läkare heller, men det finns tydligen.

Det som vi båda två upptäckte i samband med detta var att hon och hennes motorik mår bra av att sticka. Hon beskriver det som att ena handen inte riktigt fungerar och att den inte orkar så mycket men att hon verkligen märker att det är bra träning. Att räkna maskor var också förbluffande arbetsamt — och bra.

På var sitt håll har vi sedan hört om stickning som rehabilitering för stroke-patienter. Min väninna hade varit i en garnaffär där kvinnan bakom disken berättade att i något asiatiskt land går personalen på ett eller flera sjukhus med garnkorg och stickor till patienterna så snart de är någorlunda vakna. Det är viktigt att sätta igång snabbt, innan hjärnan har vant sig vid skadorna, sa hon.

Vad tror ni? Någon som har något att berätta? Egenrehabilitering helt spontant, eller något som en läkare eller sjukgymnast eller arbetsterapeut har rekommenderat? Vad kan vara lagom att börja med? Det vore roligt att samla ihop lite erfarenheter!