Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Resor

Begagnade böcker

Av Posted on Inga taggar 0

Två antikvariat hann jag — tack vare sällskap som visste var de låg — med när jag var i Washington över jul och nyår.

Det ena var ett koncept som jag önskar skulle ta sig in i svenska stadsmiljöer också, och kanske gallerior: ett pop-up-antikvariat!

Carpe Librum (Grip boken!) heter det, och jag förstod inte riktigt hur det fungerar, för det är inte vinstdrivande. Kanske någon stor fastighetsägare använder konceptet för att fylla tomma lokaler i några månader så att de inte ska se övergivna ut?

Alla böcker kostade högst 6 dollar styck. Jag tycker att det är ganska sympatiskt att det inte var 50 cent — visserligen är det roligt att kunna köpa en hög på en del loppmarknadsbutiker här i Sverige, men extremt låga priser signalerar ju ett extremt lågt värde. Och det är inte sant!

DVD-filmer fanns också. Jag undrar om de kanske, kanske är på väg att komma tillbaka lite grann? Om det ändå lockar att äga de bästa av favoriterna?

Själv hade jag tänkt hitta några klassiker, kanske något av Charles Dickens eller Elizabeth Gaskell (visste ni att han var hennes uppdragsgivare?) eller så. Det gjorde jag inte, men två andra böcker köpte jag.

Här är den ena, och den läste jag ut nästan direkt. Nu har Jennie (som också älskar Mozartmusik — vi har spelat en del tillsammans) fått den. Jag ska berätta lite om den någon gång snart.

Böckerna var sorterade efter ämne och författarnamn, och medan vi var i butiken blev en tonårspojke upplärd (och lite uppläxad) av en ung kvinna som verkade vara chef. Jag tyckte lite synd om honom, men det var också uppfriskande att höra att de var noggranna med sina lådor med begagnade böcker. Att boken går att hitta gör ju att någon som letar efter den kan köpa den.

En bok hör inte till de saker som automatiskt tappar det mesta av sitt värde bara för att de har blivit använda. Eller hur?

Ansiktena i Eishyshok

Av Posted on Inga taggar 0

Häromdagen berättade jag ju om stickbeskrivningen som jag hittade på The U.S. Holocaust Memorial Museum och om berättelsen som hör ihop med den.

Jag vet inte hur man ska bära sig åt för att ta vara på det museet. Det är inte bara det att nästan varenda föremål och skylt och film räcker att tänka på en hel livstid — för så är det naturligtvis. Det är också så att den permanenta utställningen är ett enda långt spår och så stor att man helt enkelt inte kan hinna igenom den under museets öppettider. Visserligen är jag lite omöjlig på de flesta museer eftersom jag måste läsa alla ord, men här hann jag nog inte ens med en tredjedel och fick springa genom resten när det var dags för stängning.

Lite känsla för byggnaden först: här är entréhallen som man tittar ner i ett par gånger medan man rör sig i byggnaden. Den permanenta utställningen sträcker sig över tre plan.

Och så det som jag vill berätta om idag:
Något som jag mindes från mitt förra besök för ungefär 20 år sedan, och som var minst lika överväldigande nu, var den del som kallas Tower of Faces. Det är fotografier från en liten stad i dåvarande Polen (nu ligger den i Litauen), Ejszyszki eller Eishyshok. Där och i området runtomkring bodde vid andra världskrigets utbrott ungefär 4 000 personer som räknades som judar. I september 1941 blev de lurade att samlas till en judisk högtid, och tyska soldater stormade synagogorna, förde bort alla som var där och sköt männen vid en grop på den judiska kyrkogården och kvinnorna och barnen vid den kristna kyrkogården. Ungefär 3 500 personer dog i massakern. Av de 500 som klarade sig var det bara 29 som fortfarande levde när kriget var slut.

En av dem var Yaffa Sonenson Eliach, vars pappa hade känt på sig att något inte stämde. Båda föräldrarna blev mördade i oktober 1944 av polska partisaner, men Yaffa Sonenson Eliach överlevde då också.

Hon hade nästan ingenting kvar från sin barndom när hon som vuxen började leta efter spår av de 4 000 människorna, och i en intervju i LA Times, gjord när museet i USA:s huvudstad var nyöppnat, berättar hon att hon reste omkring i sex världsdelar och i alla amerikanska delstater i sin jakt på bilder. Hon tog stora lån för att finansiera arbetet.

Det är detta som har resulterat i Tower of Faces — en fotoutställning som sträcker sig genom våningarna så att man ser en del av den tidigt i utställningen och en annan del senare.

1994 hade hon på osannolika sätt lyckats samla ihop ungefär 8 000 bilder. Hon berättar om hur hon gjorde en radioefterlysning i Australien och frågade efter en familj som i den lilla staden hade kallats ”Mössen” (hon var ju så liten när massakern ägde rum att hon omöjligt kunde minnas alla namn), om hur hon knackade på alla 52 dörrar i ett lägenhetshus i Israel och om hur människor som läste om henne i tidningar började ta kontakt och berätta om bilder som släktingar hade skickat till dem. En kvinna hade till och med varit på besök i staden som ung, fotograferat själv och sparat bilderna.

Ursäkta den suddiga bilden — texten är ungefär det jag har berättat, med tillägget att 900 år av judisk närvaro och kultur i området utplånades på ett par dagar i september 1941 och att inga judar bor i Eishyshok idag.

Jag önskar att jag hade kunnat visa varenda bild. Det är idel familjer, unga glada par, barn, människor som har klätt upp sig och gått till fotografen … och jag tänker på det som Nadia Murad berättar om vad som händer yassidierna nu. Polen och Litauen är våra grannländer, och svenskarna visste förbluffande lite om vad som pågick där under kriget. Nu har vi alla möjligheter att ta reda på vad som händer med medmänniskor nästan överallt i världen och att göra åtminstone något.

Den gröna tröjan

En av de första dagarna det här året använde jag till att gå till The U.S. Holocaust Memorial Museum i Washington, DC. Det ligger nära de flesta av museerna — nästan alla museer i USA:s huvudstad är samlade runt en enorm gräsmatta som heter The Mall. En del av dem är ganska gamla — så gamla som byggnader i den staden nu kan vara — och The Holocaust Museum hör till de nyare.

Jag var där vid ungefär samma tid en dag i mitten av 1990-talet, och den gången avslutade jag mitt besök med att gå in i museibutiken och hitta en samling stråkkvartettsatser som var komponerade i Theresienstadt, det koncentrationsläger där många kulturpersonligheter hamnade. Men just då hade jag ingen egen stråkkvartett att spela i, och när jag kom hem gav jag noterna till en studiekamrat som hade en.

Jag har saknar dem många gånger sedan dess och tänkt att det skulle vara så fint att kunna spela den musiken i olika sammanhang, så nu när jag äntligen kom tillbaka gick jag direkt till museibutiken för att om möjligt köpa ett nytt exemplar.

Inga noter gick att hitta. Men bland mycket blandade saker i ett hörn hittade jag … en stickbeskrivning!

Den gröna tröjan. Bild lånad från The Holocaust Museum,
https://collections.ushmm.org/search/catalog/irn515606

Det är en tröja som Krystina Chiger (stavas ibland också Krystyna, och numera heter hon Kristine Keren) hade fått innan hennes släkt och grannar kördes iväg på lastbilsflak från det judiska ghettot i den polska staden Lvov (nuvarande Lviv i Ukraina). Mormor, som hade stickat den några år tidigare, föstes upp på flaket tillsammans med Krystinas kusin Inga. Det var sista gången Krystina såg dem.

Krystinas föräldrar hade bestämt sig för att gömma sig undan deportationen, och i deras hem fanns flera tillfälliga gömställen, men det gick inte att stanna där. Den lösning som de hade tänkt ut tillsammans med andra i ghettot var att gömma sig i de kloaker som fanns under ghettot och också under resten av staden. I den fastighet där familjen bodde hade pappan ordnat en gång ner i kloaksystemet, och i juni 1943 klättrade pappa, mamma, Krystina och Krystinas bror ner där.

Hur länge kan man bo i en kloak?

Det beror på många saker: om man klarar att vänja sig vid stanken, om man balanserar bra så att man inte snavar och halkar och drunknar (floden gick också genom kloaksystemet), om man vänjer sig vid mörkret och vid att aldrig kunna resa sig raklång, om ens familj klarar det …

Flera av de familjer och enskilda som tog sig ner för att gömma sig blev snabbt desperata. När de stack huvudet ovanför markytan blev de skjutna eller tillfångatagna direkt. Tio av gruppens medlemmar försvann på det sättet.

Krystinas familj betalade tre avloppsarbetare för hjälp och för matleveranser. Jag har inte riktigt förstått om det var överenskommet i förväg eller om de hittade varandra i underjorden — båda versionerna finns i artiklar. Men varje gång hjälpen kom skulle de tre ha betalt, och familjens pengar försvann snabbt.

När pengarna var slut och pappan berättade för en av dem, Leopold Socha, att familjen var tvungen att ge upp, hände något helt oväntat. Leopold Socha berättade att han hade sparat alla pengar som han hade tagit emot, och nu gav han dem till pappan så att familjen skulle kunna fortsätta betala de andra två arbetarna. Leopold Socha hade i praktiken hjälpt familjen gratis hela tiden, och det fortsatte han att göra så länge det behövdes.

Krystinas föräldrar hade skola med henne i underjorden för att hon skulle kunna fortsätta tillsammans med andra barn när allt blev bra igen. Men bristen på solljus och hopp påverkade henne, och till slut blev hon helt apatisk och reagerade inte på tilltal.

Föräldrarna berättade för Leopold Socha hur dålig hon var, och han tog henne med genom avloppssystemet till en plats där han kunde lyfta henne upp mot dagsljuset en liten stund. ”Kom ihåg”, sa han. ”Snart är du där igen.”

I juli 1944 hörde familjen den överenskomna signal — Leopold Socha och hans kolleger slog mot rören — som betydde att de kunde klättra upp mot ljuset. Då hade det gått över ett år sedan de var ovan jord senast.

Familjen Chiger flyttade till Krakow och sedan till Israel, där Krystina kunde fortsätta studera och utbildade sig till tandläkare. Nu bor hon i USA sedan många år.

Hennes mamma sparade den gröna tröjan som mormor hade stickat och som Krystina hade haft på sig under året i kloaken. Senare fick Krystina själv ta hand om den. The Holocaust Museum fick höra om den och bad att få låna den till en turnerande utställning, och när den packades ihop frågade en av museets kuratorer Krystina om hon ville donera tröjan till museets samlingar.

Den är för ömtålig för att kunna visas i den permanenta utställningen, men man kan se den i en kort film:

Och det finns mer att ta del av.

Krystina har fått hjälp av en författare att skriva sin självbiografi, The Girl in the Green Sweater.

En stickande läkare, Lea Stern, som bor ganska nära museet blev fascinerad av tröjan och bad om lov att försöka hitta beskrivningen till den eller återskapa den. Det fick hon till slut, och det var den beskrivningen jag såg i museibutiken. Här berättar hon om processen. Beskrivningen finns också på Ravelry.

Precis som Lea Stern säger i en rad intervjuer är det här en tröja som man kanske inte stickar därför att man tycker att den är extra snygg eller för att något barn behöver just den — att sticka den blir ett sätt att påminna sig själv och världen om det som hände, om det som familjen Chiger och miljoner andra människor blev utsatta för, om en mormors kärlek och om en medmänniskas medkänsla, generositet och uthållighet.

Att berätta för stickande vänner om den gröna tröjan blir mitt bidrag till Förintelsens minnesdag i år.

Utöver boken finns det många artiklar om Krystina och intervjuer med henne — jag har läst bland annat den här.

Mer tåg 2020, del 1

Av Posted on Inga taggar 0

Att flyga mindre eller inte alls under nästa år har blivit ett nyårslöfte för många. Jag har hört om flera familjer där barnen ställer flygfritt som krav för att de ska följa med på föräldrarnas semestrar.

Det faktum att många av oss svenskar tycker att en eller flera längre resor är en naturlig del av ett år borde vara uppseendeväckande — i stora delar av världen finns ju inte konceptet ”resa bort” eller ”ta semester” överhuvudtaget. Vi som kan resa bara för att vi vill har det mycket, mycket bra.

Bra till den grad, tror jag, att vi har glömt att mycket av det som finns på nära håll är minst lika intressant som det som ligger långt bort.

I somras började jag utforska Hamburg lite grann tillsammans med en av mina bröder. Det är Tysklands näst största stad och en plats dit alla Malmöbor och ganska många andra i Sverige kan komma med bara ett enda tågbyte — tar man sig till Köpenhamn är det bara att kliva ombord där. Vi åkte Flixbuss, och det går ju också.

Hamburg har vissa likheter med både Venedig och New York — enorma mängder vatten inne i stadsmiljön — men fler broar än båda.

Det finns massor av arkitektur från olika epoker trots bombningarna under andra världskriget. Asia-Haus är en av de vackraste jugendbyggnader jag har sett.

Titta bara på ljusgården i entrén!

Det finns gratiskonserter och musikandakter i många kyrkor — här lyssnade vi på vacker orgelmusik och, lite oväntat, en andakt som hölls av en man som var helt emot flygskam och framhöll att det helt och hållet är politikernas ansvar att se till att miljön och klimatet värnas. Va? Vem väljer politikerna då?

Lilla hamnturen finns inte. Hur många turistrederier som helst erbjuder stora hamnturen! Jag vet inte om vi hade tur eller om alla turer är lika informativa och intensiva — vi lärde oss massor. Vår guide pratade snabbt på tyska utan översättning, så om man behöver engelska ska man fråga efter det innan man köper biljett.

I kvällsmörkret sprang vi på Chilehaus i Kontorsviertel. En byggnad som är tänkt helt och hållet för kontor, men vilka kontor!

Parken Planten un Blumen är också alldeles gratis och underbar att gå i. Vi såg många grupper av människor som satt i gräset och fikade och pratade (javisst, en del drack öl), och barn som lekte, och en grupp som höll på med något slags röstyoga. Och vi gick och gick.

I kompositörskvarteren kan man träffa på bland andra Fanny Hensel (född Mendelssohn) och hennes bror Felix. Allt var stängt och låst när vi vandrade där, men det är vackra kvarter med många skyltar.

Egen gata finns också.

Och monument!

Några påminnelser om andra världskriget har jag berättat om tidigare, nämligen stadshusets skyltfönster med bilder av stadsbor som blev tillfångatagna av skäl som nazistregimen hittade på och ett skrivbord där beslut om frihetsberövanden och tortyr fattades. Här är en kyrkruin mitt inne i staden — en av Hamburgs stora kyrkor, S:t Nikolai, som träffades under bombanfallen och som efter krigsslutet blev en minneskyrka, ett utsiktstorn och en plats för konstutställningar under bar himmel.

Det är bara några exempel på vad som finns att se i Tysklands näst största stad. Som alltså ligger på ett tågbytes avstånd från många av oss. En mycket varm rekommendation!

Farbröderna i Viby

Av Posted on Inga taggar 0

De här farbröderna mötte jag i Viby kyrka för ett tag sedan. Har jag förstått det rätt är de medeltida, och resten av altaruppsatsen är från 1600-talet.

Jag tycker att de är tidlöst medelålders också — med skeva ansiktsuttryck och svajiga ögonbryn och lite allmän trötthet och oro. Kanske till och med viss uppgivenhet. Inte utan att jag identifierar mig lite grann med dem.

Och där har de stått och tittat ut över Viby församling i hundratals år och sett så mycket som är vackert och så mycket som man kan vara glad för! Hoppas att de är mer upprymda i hjärtat än vad som syns utanpå.

En som såg bilderna på Facebook skrev att det ser lite tafatt ut med deras tomma händer, och det gör det ju. Jag skulle tro att de kan ha hållit i biblar eller attribut — helgonstatyer förses ju ofta med stiliserade versioner av de tortyr- eller avrättningsredskap som de har blivit utsatta för. Har attributen lossnat och försvunnit, eller har de blivit stulna?

Något fint i närheten av allt det konstiga

Av Posted on Inga taggar 0

Bara ett par hundra meter från Vita huset i Washington, DC, på den gräsmatta som kallas The Ellipse, ställs varje jul en jättestor julgran bland en massa mindre granar.

Det är en för varje delstat i USA, en för varje territorium och en för The District of Columbia, och i varje delstat eller territorium är det en gymnasieskola som blir utsedd till julgranskommitté.

Alla granarna kläs med ljusslingor och stora kulor, men kulorna är inte likadana när gymnasisterna har gjort sitt — en del kulor är fyllda med något, och de flesta är målade.

Massor av stilar och idéer får plats — sannolikt inte alla som kunde ha uppstått, men ändå.

Jag var vid utställningen i dagsljus, så jag kan tyvärr inte bjuda på så särskilt stämningsfulla bilder. Dessutom var det alldeles fullt med folk som fotograferade sig själva och varandra framför och i julgransskogen, så jag fick ingen bild av helheten.

Varje gran har en präktig om än inte så vacker skylt — och egna högtalare som spelar julsånger.

Den stora julgranen är en tradition som började när Grace Coolidge var presidentfru 1923, och delstatsgranarna, som kallas ”A Pathway of Peace”, kom till 1954 när Dwight D. Eisenhower var president.

Tänk att det finns en ”pathway of peace” så nära en man som gör så mycket konstigt och som är allt annat än en fredsgestalt. Det måste vara bra på något vis.