Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Resor

Vergangenheitsbewältigung

Det här är ett skrivbord.

Det står i ett stort skyltfönster i centrala Hamburg.

Men inte för att det är snyggt, eller antikt, eller till salu — utan för att det var ett av skrivborden i stadshuset i Hamburg på 1930- och 1940-talet, och därför att den tjänsteman som arbetade vid det var en av många tjänstemän som gjorde sitt jobb.

Att göra sitt jobb under den perioden innebar bland annat att ta reda på om stadens invånare skulle få fortsätta vara stadens invånare eller om de skulle tas in för förhör, torteras och skickas iväg till fångenskap, tvångsarbete och mer tortyr på olika håll.

Skrivbordet står där som en påminnelse om att det är en del av Hamburgs 1900-talshistoria.

På tyska kallas det Vergangenheitsbewältigung — alltså att ta itu med det som har hänt, nämligen nationalsocialismens väg till makten och det som hände under Tredje rikets år. Duden-lexikonet beskriver innebörden såhär: ”public debate within a country on a problematic period of its recent history—in Germany on National Socialism, in particular”.

I skyltfönstret visas också dokument som handlar om deportationer och häktningar under åren 199–1945. I skylttexten kan man läsa att den långa, långa listan med häktningsorsaker kan vara ytterligare ett tecken på hur förföljelserna var strukturerade.

I skyltfönstret bredvid står en stol som den som blev förhörd kunde få sitta på. En stadskarta har fått nålar där 20 av alla namngivna häktade hade sina respektive hemadresser.

Från nålarna på stadskartan går trådar upp till porträttbilder. Det här är bara några få av alla som blev tillfångatagna av skäl som verkar helt bisarra för oss idag men som under nazistregimen var tillräckliga för fängelsedomar, deportationer och till och med avrättningar. En del av människorna på bilderna överlevde kriget, en del dog i fångenskap.

Bilderna är inte polisens bilder utan privata, de flesta av dem tagna hos någon fotograf. Alla de här Hamburgborna hade något slags liv och något slags framtid — tills de plötsligt inte hade någondera längre.

Hamburg är Tysklands näst största stad, och man kan alldeles säkert använda flera dagar bara till att titta i butikernas skyltfönster. Man kan absolut använda flera dagar bara till att utforska stadens broar! Men jag hoppas att många ska få syn på de här skyltfönstren och ta sig tid att läsa skyltarna.

För en svensk besökare idag blir kopplingen till det som händer här nu uppenbar. I alla fall för mig, och säkert för många som är mer insatta än jag. Jag läste just en krönika om reaktioner på nyheten att 50 unga män med ursprung i Afghanistan har skickats dit. Det är något som vi borde bli tvungna att bearbeta länge framöver nu när det har hänt. Fortfarande finns det väl något slags möjligheter att se till att vi inte sviker ännu fler. Eller ska vi bli tvungna att sätta Migrationsverket-skrivbord i skyltfönster över stora delar av Sverige om 70 år?

Grönt på stan

Av Posted on Inga taggar 0

En idé som jag hoppas att svenska städer kan tänka sig att importera från Hamburg är att ha pallkragar och andra tillfälliga sommarodlingar inne i stan!

Sommergärten kallas det, alltså sommarträdgårdar.

Det som växer är mest grönt, inte så mycket prydnadsblommor. På de första ställena såg vi enbart kryddväxter, men sedan såg vi mer och mer av allt möjligt — blommor, paprika, squash, rucola — och här är de häftiga mangoldbladen.

Skyltar finns, stora och såhär små. Säkert finns det också någon eller några som busar och flyttar runt dem, eller knycker dem … men det här ser ju helt rätt ut.

Projektet slogan är ”Shop, Relax, Doscover”. Den behöver vi kanske inte importera. Men tanken att människor som rör sig i en storstad behöver platser där det går att koppla av och titta på det som växer?

Det finns ett växthus någonstans också, och det såg vi inte, men på ett par platser var ytor inramade med pallkragarna och det gick att slå sig ner en stund (utan att behöva betala för stolen genom att köpa kaffe eller en drink).

Just här fanns det en kort specialdesignad soffa bredvid det som växte för fullt.

Paprikan hade lite längre väg kvar.

Och en del av plantorna blommade.

Jag blev så glad varje gång en grupp pallkragar eller andra planteringar dök upp på gatan — den första var en rad örtkrukor fastsatta på ett staket. Det här var något annat än perfekt koordinerade blomrabatter eller formklippta buskar. Till och med något helt annat än de helvilda rosenbuskar som bildar häck mitt i gatan ut till Limhamn i Malmö där jag bor. Kanske finns de redan någonstans här i Sverige också?

Bina har kommit tillbaka

Av Posted on Inga taggar 0

En lördag i maj förra året hälsade Agneta och jag på i Wolf Fields, ett slags öppen och gemensam trädgård i Londonförorten Southall. Där har en miljöorganisation som heter A Rocha UK förvandlat en tomt där det en gång i tiden låg en tegelfabrik till en plats där människor och växter och djur trivs. Det var så otroligt vackert! Och vi råkade komma dit samtidigt som en grupp från en liten engelsk stad — de hade kommit på besök för att se om det här med gemensam trädgård i stadsmiljö var något som de skulle kunna härma, och de bjöd oss på te från pumptermos (mjölken iblandad i förväg på klassiskt brittiskt vis!) och chokladdoppade kex. Det blev så personligt och charmigt alltihop.

Kailean Khongsai, en botaniker och teolog som för några år sedan kom flyttande till Southall för att arbeta med människorna och miljöfrågorna där, visade och berättade.

Nu under våren och under några av de varmaste sommardagarna har jag arbetat med att lägga ut det reportaget och många andra på den nya webbplatsen för Uppdrag Mission, tidningen som jag är redaktör för. Jag blir jätteglad om några av er vill läsa, och jag tror att det som Kailean berättar kan vara inspirerande på många sätt. Här finns reportaget!

Som lapptäcksmönster

Av Posted on Inga taggar 0

Vid millennieskiftet bodde jag i Washington, DC, i två terminer.

Det är en otroligt konstig stad. De flesta som arbetar i den bor inte i den. Men den har sina vackra platser!

Under de första månaderna gick jag genom Foggy Bottom-kvarteren till mitt arbete. Sedan gick min väg istället genom gamla villakvarter mellan Georgetown och den kulle där National Cathedral ligger. Och det finns så vackra hus! Små tegelhus och trähus som säkert kostar fyra förmögenheter nuförtiden men som en gång byggdes för att vanliga människor, familjer, behövde någonstans att bo i en växande stad.

(Det finns också en annan sort som är speciell för Washington — lägenhetshus med ståtliga lägenheter tänkta för politiker, ungefär som svensk jugendstil. Jag var i en sådan lägenhet en gång, för att hämta något hos en fotograf som jag hade anlitat, och blev helt paff när jag insåg att det inte fanns något kök! Politikern förväntades ju hursomhelst aldrig äta hemma …)

Många av husen och radhusen är verkligen pyttesmå. Just den här sorten har jag inte varit inne i, men jag känner en som bor i ett av dem. De får mig att tänka på pyssliga lapptäcken.

Förra sommaren var jag tillbaka i Washington — då hade det gått tolv år sedan senast. Det var en konstig upplevelse. Ännu fler butiker hade försvunnit från innerstan. Jag gick runt i flera dagar utan att hitta någonstans där jag kunde köpa vanliga svarta knappar, och till slut fick jag be om skjuts till ett butikskomplex i en av förorterna (det gick inte att ta sig dit med lokaltrafiken). Nästan alla boklådor var borta, och vi hamnade i en helt bisarr Amazon-bokhandel i Georgetown där skyltarna på hyllkanterna bland annat kungjorde vilken mening i en viss bok flest Kindle-läsare hade strukit under (för sådant kan ju Amazon hålla reda på hur lätt som helst).

Då kändes det ännu viktigare att titta på de pyttesmå husen och komma ihåg att det bor människor överallt i världens städer.

Och att utan människor skulle ingen stad i världen klara sig. Det är inte bara människor med stor makt som behövs i en stad, eller extremt snabba och smarta människor, eller människor som förfogar över väldigt mycket pengar — alla behöver varandra.

Jag skulle aldrig att ha råd att bo i ett av de här små husen, såklart, det har nog blivit en kraftig gentrifiering där också — men jag kan titta på dem och komma ihåg att det var människor som byggde vartenda ett en gång för länge sedan. Och att det är människor som bor i dem nu, människor som försöker få rören och uppvärmningen och fläktarna att fungera, människor som funderar på om de gamla fönstren måste bytas ut snart, människor som är tvungna att städa kylskåpet ibland, människor som rensar i duschens avlopp (blä). Donald Trump och hans gäng skulle nog må bra av att lära känna dem bättre.

Tallrikar igen

Ja, jag propagerade ju nyligen för att tallrikar som är tänkta att hänga på väggen kan passa bra att äta på om man annars inte har plats för dem.

Men titta här!

På den lilla antikmarknaden i den lilla franska staden Cormatin hittade jag motiv som jag aldrig har sett förut.

Här är Jesus och den samariska kvinnan, en av Nya testamentets mest kända berättelser. Den har visserligen en koppling till måltid eftersom Jesus är törstig och ber kvinnan om vatten — men jag skulle nog ha svårt att lägga upp mat på den.

Det här motivet är ju inte lika självklart identifierbart men också lite … obekvämt att äta från.

Och här kommer inget mindre än jultallriken! Kanske det mest självklara motivet (jultallrikar har många porslinsfabriker hållit på med), men att äta middag från? Eller lägga kakor på? Absolut en väggtallrik.

”Religiös assiett” verkar vara en kategori på franska antikmarknader. Vilka var alla människor som köpte de här tallrikarna, och varför ville de ha dem? Vad har fenomenet för motsvarighet idag?

Vilka var konstnärerna som hittade på och tecknade motiven? Vad tyckte de om sitt arbete? Drömde de om att få rita slagskepp istället, eller slott, eller blommor? Eller var det här den stora prestigeuppgiften?

Man kan undra. Jag köpte inga tallrikar den här gången.

Utan bil till Öland

Här kommer ett litet hoppingivande tips till alla er som av någon anledning inte kör bil!

Varken jag eller min svägerska gör det, och i slutet av juni gjorde vi en utflykt tillsammans med mina syskonbarn, en väninna och hennes två barn. Med enbart allmänna kommunikationer!

Jag åkte till Kalmar från Malmö med stadsbuss, Öresundståget och stadsbuss. Det har varit krångligt länge nu, eftersom jag mest har rest på helgerna när det har varit spårarbeten som har resulterat i ersättningsbussar, trängsel, osäkra besked och väntetider, och så var det plötsligt hur enkelt som helst! Fortfarande en bit att åka (tre timmar på tåget), men mycket lugnare.

Till Öland åkte vi med stadsbuss till Hansa City och länsbuss vidare. Det finns andra anslutningar också.

Vi klev av i Färjestaden, gick förbi ett köpcenter och genom ett ganska nybyggt bostadsområde vid vattnet (där finns det också ett solur som man kan ägna en stund åt tillsammans med barn) och kom fram till restaurang- och butikslängan och stranden.

Sedan kom det svåra: att hitta glass som passade både barn och vuxna … Vi löste det genom att gå till en bensinmack och köpa de vanliga favoritglassarna till barnen för att sedan gå till Chokladfabriken och köpa varsin kula till de vuxna. Lite krångligare, men på det viset blev alla nöjda!

Betydligt svårare: att ta vara på tiden på stranden när alla barn bara tänker på hur spännande det ska bli att åka BÅT.

På sommaren kör Ressel Rederi AB med fartyget Dessi i stort sett en gång i timmen. Att stå på kajen och vänta och spana efter Dessi är mycket spännande när man är två eller fyra år!

Sextio kronor per vuxen kostar det, pensionärer betalar fyrtio, tonåringar betalar som pensionärer — och barn upp till tretton reser gratis i målsmans sällskap.

Det gäller såklart att hitta den perfekta platsen på däck för att ta vara på både sol och vind.

Från hamnen i Kalmar får man gå en liten bit för att hitta bussar igen. Inte krångligt alls. Prova!

Och naturligtvis kan man åka buss både fram och tillbaka eller båt fram och tillbaka om man skulle vilja det. Och buss på själva Öland också.