Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Resor

För alla som älskar jugendstilen

Inte undra på att detta är ett av Rigas mest fotograferade trapphus. Foto: Sassa Hiatt

Om jag har förstått begreppet abstract greed rätt — som ”att verkligen vilja ha något men inte ha någon realistisk plan för hur anskaffandet ska gå till” — så är det abstract greed som drabbar mig när jag ser jugendlägenheter. I Malmö där jag bor finns det ganska många sådana byggnader, till exempel vid Drottningtorget. Den som fick bo så!

När jag var i Riga i maj tog Sassa och Ita med mig till Riga Art Noveau Museum (på lettiska heter jugendstil jugendstils och museet Muzejs ”Rigas Jugenstila Centrs” — lätt att förstå eller hur? Annars är lettiska inte precis självklart för mig). Det ligger på Alberta iela 12 (entrén ligger på Strēlnieku iela), alltså mitt i den del av Riga som brukar kallas jugendstaden.

Rigas jugendbyggnader. Bild lånad från Riga Art Noveau Museums webbplats

Ungefär en tredjedel av husen i centrala Riga är byggda i jugendstil, och det beror på att det var enormt mycket pengar i omlopp där under 1900-talets två första decennier och att stadens invånarantal hade vuxit mycket snabbt. Murarna runt den medeltida stadskärnan, den som brukar kallas Gamla stan, hade rivits, och stadsplanerarna hade ritat upp raka gator och boulevarder i ett rutsystem.

Guider tar med sina grupper till vissa väldigt särskilda hus, till exempel den byggnad där Handelshögskolan i Stockholm har sin Riga-filial, och man kan uppfatta det som att det är några kvarter som är jugendkvarter, men det finns många fler byggnader ritade av samma arkitekter under samma period. Det finns faktiskt till och med jugendbyggnader inne i Gamla stan.

När vi stod i källaren och tittade på den elektroniska utställningen om allt det sa Ita något som är så viktigt att komma ihåg när man håller på att bli fascinerad av en förgången tids byggnadsstil eller klädstil eller matlagning eller något annat: att det var väldigt många Rigabor som aldrig var i närheten av att kunna bo så eller arbeta i sådana byggnader. Riga Art Noveau Museum är ett museum som visar ett hem under den här perioden, och när man ser det borde man också se ett par tre andra hem från samma period, kanske en återskapad lägenhet där ett stadsbud eller en hantverkare och hans familj bodde, och absolut en lantbrukarfamiljs hem. Jag vet inte om sådana museer finns, men före nästa resa ska jag absolut fråga! Lantbrukarhem borde ju kunna finnas på friluftsmuseet.

För en månad sedan firades jugenddagen på olika håll i världen. Museet i Riga deltog. Bild lånad från museets webbplats

Det som är speciellt med Rigas jugendhus är att så många av dem är ritade av lettiska arkitekter eller i alla fall av arkitekter som var bosatta i Lettland — som jag förstod det var en av letterna den store visionären, och medarbetarna på hans arkitektkontor tog till sig idéerna och utvecklade dem, och andra arkitekter blev också inspirerade. Det var mycket tack vare att Lettland hade fått en egen arkitekthögskola i slutet av 1860-talet som det fanns så många som kunde ta sig an uppdragen.

Den stora vågen höll i sig i ungefär tio år, och under den tiden hanns det med fyra perioder: den eklektiska, den rätvinkliga (kan det heta så? Vi tittade och diskuterade vad det kunde vara som kännetecknade den … men nu har jag lärt mig att det är det faktum att fasaden speglar husets innehåll och markerar både de horisontella och de vertikala linjer som ett hus har inuti), den nationalromantiska och den neoklassiska.

Det finns golv som man knappt nänns gå på. Foto: Sassa Hiatt

De allra flesta jugendbyggnaderna byggdes som lägenhetshus, och sådana fick vara högst sex våningar höga. I en förort finns det enfamiljshus också.

Både utanpå och inuti skulle det vara mycket tydligt vad arkitekten ville. Det finns säkert olika lyxighetsgrad bland de många husen, och jag vet inte riktigt på vilken nivå det hus som har blivit museum befinner sig, men det här golvet kan vara något av det vackraste jag har sett.

Många av de speciella saker som behövdes till byggena — blyinfattade bildfönster, kakelugnar, skulpturer — tillverkades i Lettland.

Burspråk med utsikt mot gatan. Foto: Sassa Hiatt

Museets permanenta huvudutställning är vad som ska föreställa ett ganska typiskt jugendhem där en välbeställd familj bor. Och nog kan man förstå att de var beredda att betala extra för att få sitta i sitt burspråk och dricka förmiddagskaffet! Sassa gick ganska nära för att få den här bilden, men om man backar lite kan man se att konceptet är spektakulärt på fler sätt.

Burspråket på lite avstånd. Bild lånad från Riga Art Noveau Museums webbplats

Visst är inramningen vacker?

När vi var där stod det också många gröna växter i burspråket, som i ett slags vinterträdgård.

Det som gjorde oss lite förvånade var hur små lägenhetens rum är. Vi var inne i pigkammaren innanför köket, och den verkade helt normal med tanke på att arbetsgivarna säkert tänkte sig att pigan mest skulle vara där när hon sov (och kanske när hon lagade familjens textilier? Det fanns i alla fall en symaskin där). Men det enda sovrummet var inte stort, och där stod det en säng som absolut såg ut som en enkelsäng. Var bodde alla? Var det på något vis bara en uppvisningsvåning eller en våning där en arbetande familjefader bodde ensam under veckorna medan familjen var på landet? Var den byggd som något annat än en familjelägenhet? Vi frågade guiderna men fick inte något riktigt svar.

Matsalen är också liten, men utställningen får den att verka mindre — om man ställer matsalsbordet på andra hållet kan man nog få rum med åtta eller tio gäster. Vad de åt? Det skulle jag gärna ha velat veta.

Mystiska varelser anropar i entrén. Foto: Sassa Hiatt

Trappan är alltså Rigas antagligen mest fotograferade, men hela entrén och trapphuset är värda lite ont i nacken. När jag ser sådana takmålningar tänker jag alltid på arbetsställningarna för de människor som målade dem … Vilken bisarr fantasi, och vilken precision! Fick den som målade vara med och utforma motiven, eller skulle de kopieras från en skiss som någon högre upp i hierarkin hade gjort?

Blommigare i annan del av entrén. Foto: Sassa Hiatt

Riga Art Noveau Museum är inte så stort, men man kan stanna ganska länge i källaren där den elektroniska utställningen om hela Rigas jugendtid finns. Uppe i lägenheten får man betala lite extra för ett fototillstånd, och det tror jag att de flesta inser att det är värt. Få av oss kommer någonsin att ha möjlighet att bo i jugendstil, men en del inredningsdetaljer är så vackra och tidlösa att man skulle kunna låta sig inspireras av dem nästan varsomhelst.

Nära museet ligger en butik som har specialiserat sig på motiv och detaljer från jugendperioden. Där kan man köpa sig en kakelplatta, en lampett, en anteckningsbok, en kasse … Och där kan man konstatera att många av utsmyckningsmotiven gör sig bra i de mest osannolika sammanhang. Så är det kanske med det som är riktigt vackert.

Tack Ita och Sassa för de här timmarna en söndag i maj!

Välkommen till Korpaboet

Anni Ravns trädhus Korpaboet är byggt runt en hög ek men står stadigt på pålar.

Idag ska ni få se ett mycket ovanligt hus nära Kosta i Småland!

Två vänner till mig ville fira småländsk midsommar förra året, men det var fullt i rummen i mina föräldrars lilla hus, och min mamma föreslog att vi skulle hyra ett vandrarhemsrum hos Anni Ravn som tar emot gäster i en del av sitt hus i Rislycke, som ligger en kilometer från Kosta glasbruk. Huset kallas Dockhuset eftersom Anni har arbetat med dockteater i många år och har inrett med sina dockor här och var.

Trapporna leder sex meter upp i luften.

När jag hade bokat fick jag ett meddelande från Anni: ”Jag lämnar nycklarna till Korpaboet också, så att du och dina vänner kan gå upp och titta om ni vill!”

Trappan till trädhuset i förgrunden, vanligare hus i bakgrunden.
Skylten.
Korpen själv.

Korpaboet är ett trädhus som Anni har byggt alldeles själv. Man kan ana att hon klarar många praktiska utmaningar eftersom hon har drivit ett dockteaterkompani, men att bygga ett hus sex meter upp i luften är verkligen en idé som sätter alla möjliga talanger på prov!

En hög ek växer rakt genom huset, men huset är inte fäst vid den. Anni räknade och ritade och bestämde sig för att bygga huset på höga pålar. Det fick hon bygglov för.

Mia öppnar snart dörren. Vi drog ut lite på alla ögonblick!

Det mesta i trädhuset är trä, men det har glasfönster och en ordentlig ytterdörr som ett vanligt hus. Och en ordentlig terrass där man kan stanna en lång stund och bara titta ut över det småländska landskapet med lite mer fågelperspektiv än vanligt.

Tittar man åt rätt håll kan man få för sig att man är mycket långt från alla andra människor.

Är det besvärligt att ta sig upp? Inte så värst om man bara är van vid att gå i vanliga trappor — för det är vanliga trappor, inte stegar, som tar en hela vägen upp till terrassen och ytterdörren. Inne i Korpaboet är allt i ett plan med jämnt golv.

Vardagsrum och sovloft.

Det finns plats för fyra sovande inne i huset: två i en dubbelsäng och två på ett sovloft. Träväggarna, trägolven och trämöblerna ger lite sagokänsla åt alltihop tycker jag. För att inte tala om fönstren!

Det märks att Kosta glasbruk ligger i närheten. Faktum är att det under en period låg en hel massa glasbruk i området, och många av dem utvecklade egna stilar och tekniker. Det som höll ut längst var Sea som låg vid en av utfarterna från Kosta. De sista åren satsade Sea på en serie med karaff och olika sorters glas av återvunnet glas. Nu är lokalerna fyllda, proppfulla, av en stor outletbutik. Ett litet hörn är glas från Sea och andra nedlagda glasbruk. Sorgligt.

Men tillbaka till Korpaboet!

Dubbelsängen.

Nästan alla fönster i huset har sin egen stil och sin egen form, och det lyser helt olika i dem på kvällen och på morgonen (vi kom dit en kväll och smög upp igen morgonen efter). Och möblerna har burits uppför alla trappstegen — jag hoppas att Anni hade bra bärhjälp då.

Trädfönster.

Flera fönster är fönster mot ekens stam. Extra mäktigt!

Köksfönster om jag inte minns fel.

Svajar det däruppe? Inte ett dugg. Korpaboet är helt stabilt. Men det är en helt annan känsla att vara där än att vara på tredje eller fjärde våningen i ett våningshus — mest för att det är så uppenbart att få andra människor finns i närheten och att träden runt den stora eken är de närmaste grannarna.

Grannhus.

Dockhuset ligger förstås alldeles intill, och när Anni är hemma och har gäster i vandrarhemsdelen av huset är man inte alls ensam. Men det mesta som behövs finns uppe i trädhuset: kylskåp, kaffebryggare, vattenkokare, diskho, handfat, toalett. Så man kan stanna där ett tag och låtsas att resten av världen inte finns, ifall det är det man behöver.

Utsikt mot Dockhuset.

Numera finns Korpaboet till och med på AirBnb, men jag skulle rekommendera att man bokar det på telefon eller e-post eftersom hela konceptet ändå är så personligt. Ungefär 1500 kronor per natt kostar det — och har man cykel eller bil är det precis så nära Kosta att det inte är besvärligt alls och ändå så långt ifrån att tystnaden lägger sig. En extra stor upplevelse för barn med äventyrssinne skulle jag tro! Och är man fler än fyra kan man ju hyra rum i Dockhuset också.

Tack för att vi fick se Korpaboet, Anni!

Second hand som affärsidé

Busfrö-entré alldeles intill rulltrappan som i sig är en attraktion för vissa små i min bekantskapskrets.

Det senaste året har stadsturer med mina syskonbarn i Kalmar fått ett nytt obligatoriskt inslag: Busfrö.

Det är en butik som ligger mitt inne i stadens centrum och som har en ovanlig och vad jag hittills har förstått sympatisk affärsidé: begagnat för barnfamiljer på småföretagarvis!

Grundaren är en trebarnsmamma i Västervik, Stina Qubti, och hon presenterar Busfrö såhär:

Som småbarnsförälder vet jag hur otroligt mycket kläder en barnfamilj går igenom under barnens uppväxttid. Dyrt blir det, och mycket växer de ur innan det knappt hunnit användas! Andra gånger köper man kläder som barnet sen helt plötsligt vägrar sätta på sig. Känns det igen? (…)

Så under 2003 när jag funderade på vad jag skulle göra med mitt eget växande ”ångestberg” av urvuxna barnkläder råkade jag kliva in i en charmig liten secondhandbutik för barnkläder i New York.

Jag blev störtförälskad i butiksidén, och drömmen om att öppna en butik där föräldrar kan lämna in det deras barn inte längre behöver, tjäna lite pengar på detsamma och samtidigt ha möjligheten att kunna köpa ”nytt” var född. Nu, många år senare, kan du besöka min dröm här i Västervik.

Busfrö öppnade vintern 2010 och har sedan dess vuxit snabbt, både i butiksyta och sortiment. 2011 flyttade vi butiken ifrån utkanten av Västervik in till centrum där vi fick större ytor. 2012 utökade vi sortimentet med damkläder som snabbt blev populärt och bidrog till att inlämnarantalet dubblades på mindre än ett år!

Busfrö finns på en hel rad lite mindre orter i södra Sverige nu och har sitt eget ekonomiska system med ett slags kundkonton och rabatter på inköp i butiken för den som också lämnar in saker till försäljning. Och vid kassan kan man köpa galltvål — ett hållbarhetstips för alla som vill göra ett försök till att ta bort fläckar hemma innan kläder slängs.

Inlämningsvillkoren är ungefär som på Erikshjälpen Second Hand eller Human Bridge fast med lite mer kontroll, om jag har förstått informationen rätt.

Är Busfrö bra eller dåligt för de second hand-kedjor och enstaka lokala butiker som bygger sin verksamhet på ideella insatser och stöttar biståndsarbete i Sverige och i andra länder? Innebär det konkurrens om kunderna och konkurrens om de saker som lämnas in?

En hylla som man kan handla i utan pengar: bokbytarhyllan.

De senaste två åren har jag suttit i styrelsen för två second hand-butiker, så jag har fått höra en hel del om allt som krävs för att en sådan verksamhet ska fungera och resultera i överskott (de här två butikerna ska ge överskott både till en stor biståndsorganisation och till lokala initiativ). Och jag tror att Stina Qubtis satsning är bra för alla — samhället och världen måste återanvända mycket mer, och allt som kan höja det begagnades status kan samverka och leda till mycket gott för miljön, second hand-kedjorna och kunderna. Dessutom ger Stina och hennes franchise-tagare egenföretagandet och småföretagandet (med anställda — det skulle vara intressant att veta hur många som har fått arbete) en ny och mer hållbar inriktning.

Mittemot Kalmars Busfrö ligger Flying Tiger of Copenhagen, en butikskedja som har som affärsidé att sälja mängder av superbilliga saker från bland annat Asien. Det är verkligen en kontrast! Att ta vara på det som redan finns och göra affärer med det känns mycket mer framtidsfullt, eller hur?

***

Fotnot: Busfrö-butiker finns i Västervik, Kalmar, Oskarshamn, Motala, Norrköping, Halmstad och Jönköping.

I Jane Austens värld: Chatsworth House

Chatsworth House, nära Bakewell och Chesterfield.

I februari i år skulle jag göra ett kort besök hos Susie, som jag lärde känna för kanske femton år sedan när hon hade startat ett barnboksförlag tillsammans med sin man Jon. Jag köpte rättigheterna till flera av hennes böcker och översatte dem åt ett förlag där jag själv arbetade då, och sedan dess har vi hållit kontakten och försökt ses när jag har varit i England.

Susies adress har hela tiden fascinerat mig — den låter så väldigt pittoresk. Nu när jag hälsade på henne insåg jag att adressen inte kan förmedla en tredjedel av stämningen i byn där hon bor. Och ganska snabbt insåg jag också att byn ligger mitt i Jane Austens värld!

In i Chatsworth-slottets trädgård (som var stängd den här dagen).

Det vi hade planerat att göra var att prata, så Susie bestämde snabbt att vi kunde prata i bilen, på vackra picknickplatser och på ett café som hon tycker om. Och så åkte vi till Chatsworth House.

Jane Austen bodde i Bakewell, Susies närmaste lilla stad, under en period, och det är inte osannolikt att Cavendish-släktens enorma anläggning Chatsworth House är det slott som inspirerade henne när hon skrev om Mr. Darcys hem Pemberley.

Och Chatsworth House är också det slott som ”spelar” Pemberley i en av filmatiseringarna av Pride and Prejudice, den som gjordes i början av 2000-talet av Joe Wright och som har Keira Knightley och Matthew Macfayden i huvudrollerna.

Minst sagt pampig entré.

För en svensk är det nästan omöjligt att förstå hur rik en familj som familjen Cavendish är, eller vad slottet och ägorna betyder för alla i familjen. De har ägt det och bott där sedan 1549!

Februariturister.

Den här februariveckan hade många brittiska barn mitterminslov, och vi var inte alls ensamma om att besöka Chatsworth House fastän det var en av de dagar när det inte var visning där. Man kan gå fina promenader runt slottet, och vi hittade en perfekt liten picknickplats.

Picknickpåse med stil.

Homity Pie och en lustig liten torr kaka med fruktfyllning (namnet har jag glömt) åt jag. Hade den vackra papperspåsen inte fått fettfläckar skulle jag absolut ha sparat den.

Susie sa att det var helt osannolikt att det var så torrt och varmt och vindstilla den dagen — dagarna före hade det varit typisk engelsk vinter med regn och blåst.

Vatten åt alla hundar.

En väldigt fin och jordnära gest vid slottsporten: familjen Cavendish har placerat en kran så att alla törstiga hundar som har åkt långt i bil eller gått en promenad kan få dricka direkt. Tydlig skylt finns också!

Stenvägg med årtusendens virvlar i.

Och så blev jag helt fascinerad av hur mycket rörelse det kan finnas i en ståtlig stenvägg. Strömmarna kastar sig fram och rusar in i virvlar ibland!

Tydligt februari — men en osannolikt vacker dag.

Jag kan inte så mycket om brittisk historia, och därför blev det nästan lite underligt att en person som jag råkar ha läst om också har påverkat Chatsworth House mycket: Deborah Mitford, den yngsta av systrarna Mitford, gifte sig med Andrew Cavendish som hade blivit Duke of Devonshire (den 11:e) när att hans storebror hade dött som stridspilot i Belgien, några år efter krigets slut. I och med att de båda tillsammans tog över Chatsworth House började en ny tid för slottet. Bland annat arbetade Deborah mycket med att ta emot besökare och med att utveckla gårdsbutiken (den ligger några kilometer bort och är helt magnifik — jag ska nog berätta om den en annan dag).

Men det finns otroligt mycket som är intressant i slottets historia innan dess — förstås. Bland annat fungerade själva slottsbyggnaden som flickskola under andra världskriget när många stora familjeägda byggnader togs i anspråk för det allmänna bästa. 300 flickor och deras lärare flyttade in och stannade i sex år, och de stora salarna användes som sovsalar. Det är bara ett exempel!

Var Jane Austen radikal eller superromantisk när hon föreställde sig att en ung kvinna från en ganska fattig och okänd familj skulle kunna gifta sig med ägaren till ett sådant här slott? Hela Pride and Prejudice är ju full av information som talar emot att det skulle kunna hända, inte minst allt som Lizzies mamma och tre av systrarna säger. Och ändå händer det till slut, och tvärtemot en mycket inflytelserik äldre släktings vilja. Inte undra på att många glömmer hur rolig, vardaglig, samtidskritisk och samhällskritisk berättelsen är och mest minns den som en vacker saga!