Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Resor

Vardagslösningar på stan

Nu har jag samlat ihop en liten hög initiativ som allihop kan hjälpa oss att slösa mindre med engångsmaterial och se till att det blir mindre nerskräpning. De kommer från olika håll.

Pfand betyder pant, Regal betyder hylla. Här kan man ställa pantflaskor och pantburkar på sidan av en soptunna i Hamburg. Den som vill ta hand om dem och panta dem slipper gräva bland andra sopor. Hoppas att det fungerar trots att den var tom när jag gick förbi … I Sverige finns en liknande uppfinning på ganska många ställen, fast den är utformad som ett slags rör.

Den här dricksvattenfontänen har jag visat tidigare — och dricksvattenfontäner fanns ju i mängd för många år sedan och börjar komma tillbaka nu. Den här finns på den stora flygplatsen i Paris. Den smarta uppfinningen är såklart skylten. På andra ställen har jag sett fontäner som är bättre utformade med en extra kran för påfyllning av vattenflaskor.

När jag var på antikmarkad i Cormatin i Bourgogne i Frankrike fick vi vår sirop de menthe (myntasaft — en del säger att det smakar som tandkräm, men jag tycker att det är fantastiskt gott) i byns gemensamma flergångsmuggar som används vid alla evenemang.

Under en enda marknadsdag hinner de diskas och återanvändas många gånger, och det är lätt att stapla dem och förvara dem och att frakta runt dem till olika arrangörer. ”Jag är återanvändningsbar. Spara mig!” står det på.

Tivoli i Köpenhamn skulle lätt kunna dränkas i pappmuggar och plastmuggar. Istället har serveringarna på området ett gemensamt system för alla gäster som inte sitter vid bord och dricker ur porslinskoppar och glasglas — det är samma muggmodeller överallt, och när man är klar med sin dryck stoppar man in den i en av de maskiner som finns utplacerade.

Man kan kanske tycka att det är lika mycket materialslöseri med stora maskiner, men 10 ton avfall om året i form av väldigt lätta muggar, det är en nästan ofattbar mängd muggar, så materialbesparingen när det går att återanvända nästan alla muggar är nog värd satsningen på maskinerna.

Mycket pedagogiskt!

På en uteservering i hamnen i Hamburg — och där är det mycket, mycket folk en vacker sommardag — läggs det på en Euro på varje dryck, och när man går tillbaka med sin mugg eller sitt glas får man ett Euromynt.

Och sugröret i mitt iste var av papper!

Ett sådant här enkelt pantsystem är en tysk idé som tillämpas på många ställen. Redan när jag var på bokmässan i Frankfurt för första gången, för snart 20 år sedan, hade de samma system där. Fast det var kompletterat med små polletter som man fick när man köpte något och som man lämnade in tillsammans med sin mugg eller sitt glas — antagligen för att förhindra muggsamlarräder i de enorma mässhallarna under vissa mässor.

Hurra för kreativitet och lösningar! Alla initiativ till miljöns försvar är kanske inte omedelbart framgångsrika, men jag tycker att det är så hoppingivande att de tas, att politiker och företagare försöker lösa de problem som uppstår när många människor är på samma ställe. Må de bästa innebära tydliga förbättringar och spridas! Du som såg något bra här får gärna berätta om det i de sammanhang där du har en chans att påverka något eller någon, och jag vill gärna höra om fler bra idéer!

Kanske vackraste trappuppgången i Hamburg

I Hamburg finns det massor av ståtlig arkitektur. Jag var där med min bror i slutet av juli i år.

Broder Rudolf, som jag har lärt känna i Brasilien och som jag satt och pratade med många timmar i somras när vi var på samma plats i Frankrike i ett par veckor, har berättat en del för mig om hur det var att växa upp i Hamburg på 1940-talet. Han och hans vänner letade efter bombfragment, byggde samlingar och bytte bitar med varandra — färgglada och vackra. Det är så overkligt att tänka på det när man vandrar omkring i staden, men det är ett faktum att många av de modernare husen ligger där de ligger därför att staden blev bombad.

Men många jugendfastigheter klarade sig eller har blivit renoverade. När vi (jag och min bror alltså) var på väg förbi Asiahaus blev vi så fascinerade av den vackra porten att vi blev tvungna att titta närmare.

Det är alltså en administrationsbyggnad — här hanterades på något (eller alla?) vis hyror från och med förra sekelskiftet. Asientemat beror förstås på att Hamburg, som den enorma hamnstaden, hade täta kontakter med Fjärran Östern. Kanske är det uppenbart för en jugendekonom — jag kan inte påstå att jag ser att det här skulle vara särskilt Asieninspirerat.

Om man ska gå ner i källaren för att hämta något, så är det ju fantastiskt trevligt att källarnedgången har ett ljusgult blomstergaller med många detaljer.

Blommor av järn.

Och blad.

Den som har stämt träff med en kollega för att gå ut och äta lunch kan nästan gå vilse med blicken i mosaiken på golvet.

Den ovala formen är en ljusgård. Intill den finns trapphuset — som väl egentligen hade räckt om det är skönhet som ska mätas, eller hur?

Och här sitter en som det är lite svårt att få ögonkontakt med.

Vad ska man göra med alla de här otroligt vackra jugendintrycken? Bara njuta kanske.

Vergangenheitsbewältigung

Det här är ett skrivbord.

Det står i ett stort skyltfönster i centrala Hamburg.

Men inte för att det är snyggt, eller antikt, eller till salu — utan för att det var ett av skrivborden i stadshuset i Hamburg på 1930- och 1940-talet, och därför att den tjänsteman som arbetade vid det var en av många tjänstemän som gjorde sitt jobb.

Att göra sitt jobb under den perioden innebar bland annat att ta reda på om stadens invånare skulle få fortsätta vara stadens invånare eller om de skulle tas in för förhör, torteras och skickas iväg till fångenskap, tvångsarbete och mer tortyr på olika håll.

Skrivbordet står där som en påminnelse om att det är en del av Hamburgs 1900-talshistoria.

På tyska kallas det Vergangenheitsbewältigung — alltså att ta itu med det som har hänt, nämligen nationalsocialismens väg till makten och det som hände under Tredje rikets år. Duden-lexikonet beskriver innebörden såhär: ”public debate within a country on a problematic period of its recent history—in Germany on National Socialism, in particular”.

I skyltfönstret visas också dokument som handlar om deportationer och häktningar under åren 199–1945. I skylttexten kan man läsa att den långa, långa listan med häktningsorsaker kan vara ytterligare ett tecken på hur förföljelserna var strukturerade.

I skyltfönstret bredvid står en stol som den som blev förhörd kunde få sitta på. En stadskarta har fått nålar där 20 av alla namngivna häktade hade sina respektive hemadresser.

Från nålarna på stadskartan går trådar upp till porträttbilder. Det här är bara några få av alla som blev tillfångatagna av skäl som verkar helt bisarra för oss idag men som under nazistregimen var tillräckliga för fängelsedomar, deportationer och till och med avrättningar. En del av människorna på bilderna överlevde kriget, en del dog i fångenskap.

Bilderna är inte polisens bilder utan privata, de flesta av dem tagna hos någon fotograf. Alla de här Hamburgborna hade något slags liv och något slags framtid — tills de plötsligt inte hade någondera längre.

Hamburg är Tysklands näst största stad, och man kan alldeles säkert använda flera dagar bara till att titta i butikernas skyltfönster. Man kan absolut använda flera dagar bara till att utforska stadens broar! Men jag hoppas att många ska få syn på de här skyltfönstren och ta sig tid att läsa skyltarna.

För en svensk besökare idag blir kopplingen till det som händer här nu uppenbar. I alla fall för mig, och säkert för många som är mer insatta än jag. Jag läste just en krönika om reaktioner på nyheten att 50 unga män med ursprung i Afghanistan har skickats dit. Det är något som vi borde bli tvungna att bearbeta länge framöver nu när det har hänt. Fortfarande finns det väl något slags möjligheter att se till att vi inte sviker ännu fler. Eller ska vi bli tvungna att sätta Migrationsverket-skrivbord i skyltfönster över stora delar av Sverige om 70 år?

Grönt på stan

Av Posted on Inga taggar 0

En idé som jag hoppas att svenska städer kan tänka sig att importera från Hamburg är att ha pallkragar och andra tillfälliga sommarodlingar inne i stan!

Sommergärten kallas det, alltså sommarträdgårdar.

Det som växer är mest grönt, inte så mycket prydnadsblommor. På de första ställena såg vi enbart kryddväxter, men sedan såg vi mer och mer av allt möjligt — blommor, paprika, squash, rucola — och här är de häftiga mangoldbladen.

Skyltar finns, stora och såhär små. Säkert finns det också någon eller några som busar och flyttar runt dem, eller knycker dem … men det här ser ju helt rätt ut.

Projektet slogan är ”Shop, Relax, Doscover”. Den behöver vi kanske inte importera. Men tanken att människor som rör sig i en storstad behöver platser där det går att koppla av och titta på det som växer?

Det finns ett växthus någonstans också, och det såg vi inte, men på ett par platser var ytor inramade med pallkragarna och det gick att slå sig ner en stund (utan att behöva betala för stolen genom att köpa kaffe eller en drink).

Just här fanns det en kort specialdesignad soffa bredvid det som växte för fullt.

Paprikan hade lite längre väg kvar.

Och en del av plantorna blommade.

Jag blev så glad varje gång en grupp pallkragar eller andra planteringar dök upp på gatan — den första var en rad örtkrukor fastsatta på ett staket. Det här var något annat än perfekt koordinerade blomrabatter eller formklippta buskar. Till och med något helt annat än de helvilda rosenbuskar som bildar häck mitt i gatan ut till Limhamn i Malmö där jag bor. Kanske finns de redan någonstans här i Sverige också?

Bina har kommit tillbaka

Av Posted on Inga taggar 0

En lördag i maj förra året hälsade Agneta och jag på i Wolf Fields, ett slags öppen och gemensam trädgård i Londonförorten Southall. Där har en miljöorganisation som heter A Rocha UK förvandlat en tomt där det en gång i tiden låg en tegelfabrik till en plats där människor och växter och djur trivs. Det var så otroligt vackert! Och vi råkade komma dit samtidigt som en grupp från en liten engelsk stad — de hade kommit på besök för att se om det här med gemensam trädgård i stadsmiljö var något som de skulle kunna härma, och de bjöd oss på te från pumptermos (mjölken iblandad i förväg på klassiskt brittiskt vis!) och chokladdoppade kex. Det blev så personligt och charmigt alltihop.

Kailean Khongsai, en botaniker och teolog som för några år sedan kom flyttande till Southall för att arbeta med människorna och miljöfrågorna där, visade och berättade.

Nu under våren och under några av de varmaste sommardagarna har jag arbetat med att lägga ut det reportaget och många andra på den nya webbplatsen för Uppdrag Mission, tidningen som jag är redaktör för. Jag blir jätteglad om några av er vill läsa, och jag tror att det som Kailean berättar kan vara inspirerande på många sätt. Här finns reportaget!

Som lapptäcksmönster

Av Posted on Inga taggar 0

Vid millennieskiftet bodde jag i Washington, DC, i två terminer.

Det är en otroligt konstig stad. De flesta som arbetar i den bor inte i den. Men den har sina vackra platser!

Under de första månaderna gick jag genom Foggy Bottom-kvarteren till mitt arbete. Sedan gick min väg istället genom gamla villakvarter mellan Georgetown och den kulle där National Cathedral ligger. Och det finns så vackra hus! Små tegelhus och trähus som säkert kostar fyra förmögenheter nuförtiden men som en gång byggdes för att vanliga människor, familjer, behövde någonstans att bo i en växande stad.

(Det finns också en annan sort som är speciell för Washington — lägenhetshus med ståtliga lägenheter tänkta för politiker, ungefär som svensk jugendstil. Jag var i en sådan lägenhet en gång, för att hämta något hos en fotograf som jag hade anlitat, och blev helt paff när jag insåg att det inte fanns något kök! Politikern förväntades ju hursomhelst aldrig äta hemma …)

Många av husen och radhusen är verkligen pyttesmå. Just den här sorten har jag inte varit inne i, men jag känner en som bor i ett av dem. De får mig att tänka på pyssliga lapptäcken.

Förra sommaren var jag tillbaka i Washington — då hade det gått tolv år sedan senast. Det var en konstig upplevelse. Ännu fler butiker hade försvunnit från innerstan. Jag gick runt i flera dagar utan att hitta någonstans där jag kunde köpa vanliga svarta knappar, och till slut fick jag be om skjuts till ett butikskomplex i en av förorterna (det gick inte att ta sig dit med lokaltrafiken). Nästan alla boklådor var borta, och vi hamnade i en helt bisarr Amazon-bokhandel i Georgetown där skyltarna på hyllkanterna bland annat kungjorde vilken mening i en viss bok flest Kindle-läsare hade strukit under (för sådant kan ju Amazon hålla reda på hur lätt som helst).

Då kändes det ännu viktigare att titta på de pyttesmå husen och komma ihåg att det bor människor överallt i världens städer.

Och att utan människor skulle ingen stad i världen klara sig. Det är inte bara människor med stor makt som behövs i en stad, eller extremt snabba och smarta människor, eller människor som förfogar över väldigt mycket pengar — alla behöver varandra.

Jag skulle aldrig att ha råd att bo i ett av de här små husen, såklart, det har nog blivit en kraftig gentrifiering där också — men jag kan titta på dem och komma ihåg att det var människor som byggde vartenda ett en gång för länge sedan. Och att det är människor som bor i dem nu, människor som försöker få rören och uppvärmningen och fläktarna att fungera, människor som funderar på om de gamla fönstren måste bytas ut snart, människor som är tvungna att städa kylskåpet ibland, människor som rensar i duschens avlopp (blä). Donald Trump och hans gäng skulle nog må bra av att lära känna dem bättre.