Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Resor

Fatta mod

Av Posted on Inga taggar 0

En pingsthelg för ett par år sedan var jag i London tillsammans med Agneta för att göra en rad reportage för tidskriften som jag arbetar med. Vi kastade oss härs och tvärs över stan, till stadsdelar som jag aldrig tidigare hade sett (eller, måste jag väl erkänna, hört talas om), för att verkligen ta vara på resan fastän vi hade så lite tid.

På pingstdagens morgon åkte vi till Southwark Cathedral med min systerdotter som skulle sjunga i kören i högmässan. De skulle öva först, så när vi hade lämnat henne vid körbarnens ingång hade vi en stund på oss innan det var dags för oss att gå in i kyrkan, och vi gick omkring i kvarteren och var lite överentusiastiska över allt som vi hade fått vara med om och hunnit med.

Hemma väntade en massa plikter och saker som gjorde att dagen och solskenet och den lediga stunden kändes ännu mer som en stor present.

Och så fick vi syn på den här husgaveln.

I efterhand har jag fått reda på att den såklart är mycket berömd och att den är en annons för öl, men precis då var den en hälsning till oss.

Igår kom jag på att jag behövde den igen och att andra kanske behöver den också.

Varsågod, om du är en sådan person idag! Fatta mod! Det är inte alltid så lätt, och ibland måste man göra det med en stor viljeansträngning. Andra gånger händer det nästan av sig självt, kanske genom en annan människa, eller genom att man får syn på en husvägg med bokstäver målade på. Då är det bara att ta emot.

Hiromi letade upp den vackraste hösten

Av Posted on Inga taggar 1

Min japanska väninna Hiromi visade så fantastiska höstbilder, så jag frågade om hon ville visa dem här också. Hon skrev en liten hälsning till er allihop, och min faster har översatt den från japanska. Nog för att jag tycker att jag har sett massor av vacker höst i år, men de här bilderna … oj! Tack för att du delar med dig av dina intryck, Hiromi!

Jag heter Hiromi. Jag vill visa hösten i Japan.

I mitten av november var jag vid Kurenai no Tsuribashi (Hängbron i Shiobashi)  i staden Shiobara i provinsen Tochigi.

När jag letade på internet efter en plats som var berömd för sin höstprakt hittade jag den av en händelse.

Då bestämde jag mig för att jag måste planera att åka dit.

Det visade sig att landskapets höstprakt med lönnlöven var så vacker att jag saknar ord för att beskriva det.

Det var också vackert väder, och jag glömde fullständigt bort tiden medan jag njöt av att fotografera där.

I år har vi ju redan länge levt med Covid-19, men med hjälp av den kraft jag fick av naturen känner jag att jag har återfått hälsan.

När det blir möjligt att resa fritt igen hoppas jag att människor från många länder ska vilja komma till Japan.

Jag ber för allas er hälsa. 

Visst mår vi redan bättre?

Du som är nyfiken på vad det verkligen kan bli för hälsoeffekt av en skogspromenad kan läsa om den japanska traditionen skogsbad, shinrin-yoku, till exempel här.

Ett höstalbum

Av Posted on Inga taggar 0

Anna, en kollega och vän som jag inte har träffat i verkligheten på jättelänge, bor så vackert. När hon skickade ett par bilder efter en dag som var alldeles för fin för inomhusarbete bad jag henne om ett gästinlägg hit till bloggen. Då kom det några bilder till. Visst blev det en bra påminnelse om att den tid som vi är inne i nu är kvällsmörker men också så mycket mer än kvällsmörker? Tack kära Anna!

***


Kantarellycka. Efter alla dessa månader isär kommer äntligen vänner från utlandet på besök. En njutningsfullt långsam skogspromenad gav önskvärt resultat: Exotiska guldgula delikatesser som ska få bli till svensksmakande middag — utomhus på ansvarsfullt avstånd.

Oktobervy. Är inte oktober den allra vackraste månaden ändå?! Kanske tycker man alltid att den innevarande månaden är den bästa men oktober har nåt alldeles speciellt: luften, färgerna, dofterna.

Dahliadekoration. Jag läser att jag gör som de gör i stor skala på Botaniska trädgården i Göteborg. Mina lite bedagade dahlior blir vackra ytterligare någon vecka när de får ligga med vissna sidan ned, i fågelbadet.

Oktobervy 2. Promenad när kvällarna blivit blå och det lyser ur röda stugor vid skogens kant. Dimman smyger in och berättar nåt om svunna sagor.

Oktobervy 3. På väg in i solnedgången.

***

Nu klickar jag in det här inlägget i kategorin ”Resor”, för det är såhär mina resor får se ut i höst. Inte det sämsta. Verkligen inte det sämsta. Det är något så alldeles fantastiskt med fina och generösa vänner. Och fint att tänka på att vi bor på olika platser och rör oss i olika vardagsmiljöer också, trots att det förstås samtidigt gör att vi inte kan ses.

En trädgård för alla

En vacker plats i Kalmar, inte alls okänd men kanske inte heller den man hittar till först om man är på besök i staden, måste ni få se — Krusenstiernska gården!

Den ligger i södra Kalmar, mitt inne bland husen, en stor trädgård som nuförtiden har stora gräsmattor som gjorda för utomhusfika men som tidigare har varit nästan helt och hållet en odlingsträdgård.

Fruktodlingen har gamla anor och sortrikedomen är stor, står det på hemsidan. År 2010 utsågs Krusenstiernska gården till ett av Sveriges 14 klonarkiv och har till uppgift att bevara lokala mandatsorter av äpple och päron. På Krusenstiernska gården finns även valnöt, körsbär och plommon med mera. De nästan 200 träden finns utmarkerade på en karta för intresserade besökare.

Fram till 1600-talet låg staden Kalmar vid Kalmar slott och hade en stor kyrka, Nikolaikyrkan, och ett stortorg och en tät stadsbebyggelse där. När det hade brunnit 1647 byggdes en ny stadskärna på Kvarnholmen, den stora kyrkan revs och Kalmar domkyrka byggdes på det nya Stortorget. Tala om radikal förändring. Gamla stan i Kalmar är numera en blandning av gamla trähus och lite nyare byggnader, och vid slottet ligger också stadsparken och Södra kyrkogården. Gamla kyrkogården, som inte har använts på ungefär hundra år, är den plats där den gamla kyrkan låg, och en del av det gamla torget har rekonstruerats intill.

Jag var på Krusenstiernska gården i början av sommaren, och då höll trädgårdsmästaren Sven Plasgård på med att plantera många blommor, så det ser nog lite annorlunda ut nu, men inne i bostadshuset lär det vara sig ganska likt.

Hermina von Krusenstierna köpte gården, fyra hopslagna tomter (så kallade sommarlyckor), 1874. Innan dess hade hennes familj haft en liknande trädgård i det som nu är stadsparken, nära Kalmar slott.

Odling var hennes familjs yrke och affärsidé, och hon hade också kor, hästar, grisar och höns på tomten. En liten del blev ”finträdgård” där man skulle kunna promenera på trädgårdsgångar och koppla av, men annars var det mesta uppodlat, och en stor anläggning med odlingslådor byggdes.

Odlingen blev självförsörjande. Trädgårdsmästaren sålde en del av produktionen på torget.

Spåren av Hermina von Krusenstiernas bakgrund syns lite grann i trädgården — bland annat ligger stora snäckor som hennes farfar, översten och ostindiefararen Mauritz Salomon von Krusenstierna, hade haft med sig hem från sina resor utplacerade runt blomsterrabatter. Inomhus syns resorna mycket mer. Ljusstaken här ovanför är ett slags katalog som ostindiefarare fick med sig hem. Den är målad med flera olika mönster, och presumtiva beställare fick försöka titta på ett mönster i taget och föreställa sig hur hela föremål skulle kunna se ut.

Hermina gifte sig ganska sent med sin kusin, som hade varit yrkesofficer och råkat lite illa ut. De levde tillsammans resten av livet och ville gärna adoptera en ung kvinna som de hade anställt, Hulda. Det var resten av släkten emot, men de kunde i alla fall testamentera fastigheten till henne.

Hulda förvaltade gården och höll allt på samma sätt som när Hermina levde, och när hon dog efter 25 år testamenterade hon den till Kalmar kommun och bad att den skulle bevaras på samma sätt. Nu är det en stiftelse med representanter från kommunen och Kalmar läns museum som har ansvaret för den. Alla andra liknande gårdar i Kalmar har försvunnit, men tack vare Hulda och stiftelsen har den här blivit kvar.

De senaste somrarna har det spelats utomhusteater på Krusenstiernska gården, men det går ju inte alls i år. Desto större skäl att gå dit och uppleva trädgården och, när det går att vara med på en guidning, huset!

Man kan ha med sig eget fika och sitta på gräsmattorna, och köper man sitt fika på caféet kan man använda trädgårdsmöblerna också.

Läs mer om Krusenstiernska gården här!

Om man gillar tåg

En av dem jag har träffat allra mest i vår är en snart-femåring som tycker mycket, mycket, mycket om tåg.

Det gjorde han redan för två år sedan, kanske ännu tidigare, så innan det blev resestopp tog jag en Kupé-tidning när jag åkte tåg och la den i en kopiator och förstorade Sverigekartan med tåglinjerna inritade och den sida där SJ visar alla sina tågsorter.

Han har tågplanschen inramad ovanför sin säng, så jag har förstått att den är viktig. Men hur viktig den är förstod jag först för ett par veckor sedan, när hans kusin skulle åka hem efter några dagar hos honom och hans syskon och han frågade henne vilket tåg hon skulle åka med. Det visade sig att hon inte riktigt visste, så jag fick hjälpa till med att säga vad de hette (två olika var det), och då gick fyraåringen och hämtade sin stora tavla för att visa henne hur det skulle bli.

Här är ett tips till alla som har en sådan tågentusiast i närheten: ta reda på om det finns något järnvägsinslag på något museum där ni bor eller där ni är i sommar!

Den här pojken har redan fått uppleva järnvägsmuseet i Ängelholm två somrar (två dagar i följd nu i sommar!) och tycker mycket om sin tröja därifrån. Någon gång måste vi åka till Hallsberg och se modelljärnvägen och utställningen där. Men på hembygdsmuseet i Kosta finns det alldeles tillräckligt för att göra honom lycklig! Och till och med nu i sommar, när själva museet är stängt, kan man uppleva själva tåget, för det står ju utomhus. (Mina bilder inifrån museet är tagna förra sommaren.)

Museet Gamla Kosta är inrymt i det gamla brukshotellet,

Tidigare gick det en järnväg precis i närheten, ett privat smalspår mellan Kosta och nästa bruksort, Lessebo. Kosta började som glasbruk och har fortsatt med det, Lessebo har haft ett stort pappersbruk. Men Kosta hade också en mekanisk verkstad där en del av det som behövdes både på den egna järnvägen och på andra håll kunde tillverkas. Under en period var det en ganska stor verksamhet.

När jag och mina äldsta syskon var små fanns en liten del av den järnvägen utlagd i ring runt museet, och man kunde få åka en pyttetur i de mycket gamla vagnarna med träsäten (tredje klass nämligen) efter ett lok som jag tror hade fått en lite modernare motor. Nu står det svarta ångloket och ett par vagnar parkerade utanför museet och är naturligtvis hur fascinerande som helst.

KLJ hette järnvägen — Kosta-Lessebo Järnväg alltså. Det lok som finns bevarat från linjen används nu på museijärnvägen Östra Södermanlands Järnväg, så det finns bara på bild i Kosta.

KLJ — bild lånad från Östra Södermanlands Järnvägs webbplats

Såhär såg det ut — fyra lok var igång när det var som mest trafik. På Östra Södermanlands Järnvägs webbplats presenteras KLJ såhär:

På 1880-talet behövde Kosta glasbruk förbättra sina transporter. Dess direktör Axel Hummel anlade en järnväg till Lessebo station vid Karlskrona-Växjö Järnväg. Den skulle bara transportera brukets gods, därför byggdes den med skarpa kurvor och branta stigningar. Snart växte efterfrågan på transporter, och efter ombyggnad öppnades järnvägen 1891 för allmän trafik. Hummel ville förlänga banan mot nordost till Östersjöns kust, men fick bara koncession (tillstånd) till Målerås station på Nybro-Sävsjöströms Järnväg. Trots förlängningen förblev banan främst brukets transportapparat och persontrafiken var begränsad. Sträckan till Målerås trafikerades mindre, den till Lessebo gick med vinst. 1931 lades därför trafiken ned på den förlustbringande delen till Målerås. 1934 upphörde all persontrafik och i maj 1948 även godstrafiken.

Direktör Hummel var KLJ:s trafikchef de första tio åren. Han drev parallellt sin Jernvägsbyrå i Stockholm, som marknadsförde det så kallade Kostasystemet. Även Kosta Gjuteri & Mekaniska Verkstad, som byggde vagnar åt flera småjärnvägar, var hans initiativ.

Fyra ånglok stod för dragkraften. Det fanns tre stora personvagnar och ett sextiotal godsvagnar, varav cirka femton täckta. Brukets råvaror och färdiga produkter – vardagsvaror och konstglas – var en viktig del av godset, virke från Lessebo pappersbruks skogar en annan. 

Nästan lika spännande som tåget ute på gårdsplanen är den kupé som har byggts upp inne i museet. Den upplevelsen får man alltså spara till någon dag när museet är öppet igen. Vid den kupén sitter också den här skylten om rökningssamtycke (kan det heta så?):

Att det är en tredjeklasskupé ser man förstås på att passagerarna får sitta på träbänk.

Smalt och trångt är det också.

Mitt bästa tips när det gäller hembygdsmuseer är (i vanliga fall) att ta vara på de guider som finns, ofta ideella, många av dem pensionärer. Det kan hända att man har tur och råkar träffa en som är intresserad av precis samma saker som man själv, men alla brukar kunna ha något intressant att berätta. Hembygdsmuseer kan bli oväntade favoritplatser för både vuxna och barn!

När det inte var så aktuellt att lägga ut mer räls tog en smed här i Kosta hand om en del. Så kommer det sig att det cykelställ som mina föräldrar har på framsidan av sitt hus — min farfars pappa var skomakare i Kosta, och de bor i det hus där min farfar växte upp och där hans pappa också hade butik och verkstad med skyltskåp ute vid gatan och cykelställ vid trappan — är gjort delvis av räls.

(Kuriosa: Världens längsta hembygdsmuseum ligger också i Småland, i Madesjö!)

Saker man kan sakna

Förra sommaren åkte jag på små bilutflykter med min danska väninna Helen i Bourgogne utan att förstå exakt hur lyxigt det var. Jag tyckte förstås att det var helt fantastiskt, men jag hade ingen aning om att jag inte skulle kunna komma tillbaka så snart jag ville.

Solrosfälten!

Som var så magnifika att titta på men som jag inte lyckades fotografera på något vettigt vis.

För så fort man backar försvinner ju också den effekt som blommornas ENORMA STORLEK har. I alla fall i kameran.

Det fanns andra fält också.

Och mängder av glas på en antikmarknad i en pyttestad. (Lite senare blåste ett parasoll omkull, och massor av glas föll i marken och gick i bitar.)

Och höga valv i en medeltidskyrka.

Och vänliga fiskar på en keramikutställning.

Och körsbär kokta i kryddad sockerlag med ett litet glas mascarponekräm till.

Svensk sommar har verkligen också sina poänger, såklart. Det jag saknar allra mest är alla människor som jag brukar träffa — en del som jag känner sedan många år, alltid många nya också. Och i år har jag tyckt att det har varit svårare än vanligt att skriva brev, för det har känts som om nästan allt kan träffa fel och missförstås på en massa olika sätt. Så det har varit svårt att hålla kontakten, och då blir det ännu sorgligare att inte kunna ses.

Naturligtvis är det inte synd om mig. Men saknar och längtar gör jag!