Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Resor

En trädgård för alla

En vacker plats i Kalmar, inte alls okänd men kanske inte heller den man hittar till först om man är på besök i staden, måste ni få se — Krusenstiernska gården!

Den ligger i södra Kalmar, mitt inne bland husen, en stor trädgård som nuförtiden har stora gräsmattor som gjorda för utomhusfika men som tidigare har varit nästan helt och hållet en odlingsträdgård.

Fruktodlingen har gamla anor och sortrikedomen är stor, står det på hemsidan. År 2010 utsågs Krusenstiernska gården till ett av Sveriges 14 klonarkiv och har till uppgift att bevara lokala mandatsorter av äpple och päron. På Krusenstiernska gården finns även valnöt, körsbär och plommon med mera. De nästan 200 träden finns utmarkerade på en karta för intresserade besökare.

Fram till 1600-talet låg staden Kalmar vid Kalmar slott och hade en stor kyrka, Nikolaikyrkan, och ett stortorg och en tät stadsbebyggelse där. När det hade brunnit 1647 byggdes en ny stadskärna på Kvarnholmen, den stora kyrkan revs och Kalmar domkyrka byggdes på det nya Stortorget. Tala om radikal förändring. Gamla stan i Kalmar är numera en blandning av gamla trähus och lite nyare byggnader, och vid slottet ligger också stadsparken och Södra kyrkogården. Gamla kyrkogården, som inte har använts på ungefär hundra år, är den plats där den gamla kyrkan låg, och en del av det gamla torget har rekonstruerats intill.

Jag var på Krusenstiernska gården i början av sommaren, och då höll trädgårdsmästaren Sven Plasgård på med att plantera många blommor, så det ser nog lite annorlunda ut nu, men inne i bostadshuset lär det vara sig ganska likt.

Hermina von Krusenstierna köpte gården, fyra hopslagna tomter (så kallade sommarlyckor), 1874. Innan dess hade hennes familj haft en liknande trädgård i det som nu är stadsparken, nära Kalmar slott.

Odling var hennes familjs yrke och affärsidé, och hon hade också kor, hästar, grisar och höns på tomten. En liten del blev ”finträdgård” där man skulle kunna promenera på trädgårdsgångar och koppla av, men annars var det mesta uppodlat, och en stor anläggning med odlingslådor byggdes.

Odlingen blev självförsörjande. Trädgårdsmästaren sålde en del av produktionen på torget.

Spåren av Hermina von Krusenstiernas bakgrund syns lite grann i trädgården — bland annat ligger stora snäckor som hennes farfar, översten och ostindiefararen Mauritz Salomon von Krusenstierna, hade haft med sig hem från sina resor utplacerade runt blomsterrabatter. Inomhus syns resorna mycket mer. Ljusstaken här ovanför är ett slags katalog som ostindiefarare fick med sig hem. Den är målad med flera olika mönster, och presumtiva beställare fick försöka titta på ett mönster i taget och föreställa sig hur hela föremål skulle kunna se ut.

Hermina gifte sig ganska sent med sin kusin, som hade varit yrkesofficer och råkat lite illa ut. De levde tillsammans resten av livet och ville gärna adoptera en ung kvinna som de hade anställt, Hulda. Det var resten av släkten emot, men de kunde i alla fall testamentera fastigheten till henne.

Hulda förvaltade gården och höll allt på samma sätt som när Hermina levde, och när hon dog efter 25 år testamenterade hon den till Kalmar kommun och bad att den skulle bevaras på samma sätt. Nu är det en stiftelse med representanter från kommunen och Kalmar läns museum som har ansvaret för den. Alla andra liknande gårdar i Kalmar har försvunnit, men tack vare Hulda och stiftelsen har den här blivit kvar.

De senaste somrarna har det spelats utomhusteater på Krusenstiernska gården, men det går ju inte alls i år. Desto större skäl att gå dit och uppleva trädgården och, när det går att vara med på en guidning, huset!

Man kan ha med sig eget fika och sitta på gräsmattorna, och köper man sitt fika på caféet kan man använda trädgårdsmöblerna också.

Läs mer om Krusenstiernska gården här!

Om man gillar tåg

En av dem jag har träffat allra mest i vår är en snart-femåring som tycker mycket, mycket, mycket om tåg.

Det gjorde han redan för två år sedan, kanske ännu tidigare, så innan det blev resestopp tog jag en Kupé-tidning när jag åkte tåg och la den i en kopiator och förstorade Sverigekartan med tåglinjerna inritade och den sida där SJ visar alla sina tågsorter.

Han har tågplanschen inramad ovanför sin säng, så jag har förstått att den är viktig. Men hur viktig den är förstod jag först för ett par veckor sedan, när hans kusin skulle åka hem efter några dagar hos honom och hans syskon och han frågade henne vilket tåg hon skulle åka med. Det visade sig att hon inte riktigt visste, så jag fick hjälpa till med att säga vad de hette (två olika var det), och då gick fyraåringen och hämtade sin stora tavla för att visa henne hur det skulle bli.

Här är ett tips till alla som har en sådan tågentusiast i närheten: ta reda på om det finns något järnvägsinslag på något museum där ni bor eller där ni är i sommar!

Den här pojken har redan fått uppleva järnvägsmuseet i Ängelholm två somrar (två dagar i följd nu i sommar!) och tycker mycket om sin tröja därifrån. Någon gång måste vi åka till Hallsberg och se modelljärnvägen och utställningen där. Men på hembygdsmuseet i Kosta finns det alldeles tillräckligt för att göra honom lycklig! Och till och med nu i sommar, när själva museet är stängt, kan man uppleva själva tåget, för det står ju utomhus. (Mina bilder inifrån museet är tagna förra sommaren.)

Museet Gamla Kosta är inrymt i det gamla brukshotellet,

Tidigare gick det en järnväg precis i närheten, ett privat smalspår mellan Kosta och nästa bruksort, Lessebo. Kosta började som glasbruk och har fortsatt med det, Lessebo har haft ett stort pappersbruk. Men Kosta hade också en mekanisk verkstad där en del av det som behövdes både på den egna järnvägen och på andra håll kunde tillverkas. Under en period var det en ganska stor verksamhet.

När jag och mina äldsta syskon var små fanns en liten del av den järnvägen utlagd i ring runt museet, och man kunde få åka en pyttetur i de mycket gamla vagnarna med träsäten (tredje klass nämligen) efter ett lok som jag tror hade fått en lite modernare motor. Nu står det svarta ångloket och ett par vagnar parkerade utanför museet och är naturligtvis hur fascinerande som helst.

KLJ hette järnvägen — Kosta-Lessebo Järnväg alltså. Det lok som finns bevarat från linjen används nu på museijärnvägen Östra Södermanlands Järnväg, så det finns bara på bild i Kosta.

KLJ — bild lånad från Östra Södermanlands Järnvägs webbplats

Såhär såg det ut — fyra lok var igång när det var som mest trafik. På Östra Södermanlands Järnvägs webbplats presenteras KLJ såhär:

På 1880-talet behövde Kosta glasbruk förbättra sina transporter. Dess direktör Axel Hummel anlade en järnväg till Lessebo station vid Karlskrona-Växjö Järnväg. Den skulle bara transportera brukets gods, därför byggdes den med skarpa kurvor och branta stigningar. Snart växte efterfrågan på transporter, och efter ombyggnad öppnades järnvägen 1891 för allmän trafik. Hummel ville förlänga banan mot nordost till Östersjöns kust, men fick bara koncession (tillstånd) till Målerås station på Nybro-Sävsjöströms Järnväg. Trots förlängningen förblev banan främst brukets transportapparat och persontrafiken var begränsad. Sträckan till Målerås trafikerades mindre, den till Lessebo gick med vinst. 1931 lades därför trafiken ned på den förlustbringande delen till Målerås. 1934 upphörde all persontrafik och i maj 1948 även godstrafiken.

Direktör Hummel var KLJ:s trafikchef de första tio åren. Han drev parallellt sin Jernvägsbyrå i Stockholm, som marknadsförde det så kallade Kostasystemet. Även Kosta Gjuteri & Mekaniska Verkstad, som byggde vagnar åt flera småjärnvägar, var hans initiativ.

Fyra ånglok stod för dragkraften. Det fanns tre stora personvagnar och ett sextiotal godsvagnar, varav cirka femton täckta. Brukets råvaror och färdiga produkter – vardagsvaror och konstglas – var en viktig del av godset, virke från Lessebo pappersbruks skogar en annan. 

Nästan lika spännande som tåget ute på gårdsplanen är den kupé som har byggts upp inne i museet. Den upplevelsen får man alltså spara till någon dag när museet är öppet igen. Vid den kupén sitter också den här skylten om rökningssamtycke (kan det heta så?):

Att det är en tredjeklasskupé ser man förstås på att passagerarna får sitta på träbänk.

Smalt och trångt är det också.

Mitt bästa tips när det gäller hembygdsmuseer är (i vanliga fall) att ta vara på de guider som finns, ofta ideella, många av dem pensionärer. Det kan hända att man har tur och råkar träffa en som är intresserad av precis samma saker som man själv, men alla brukar kunna ha något intressant att berätta. Hembygdsmuseer kan bli oväntade favoritplatser för både vuxna och barn!

När det inte var så aktuellt att lägga ut mer räls tog en smed här i Kosta hand om en del. Så kommer det sig att det cykelställ som mina föräldrar har på framsidan av sitt hus — min farfars pappa var skomakare i Kosta, och de bor i det hus där min farfar växte upp och där hans pappa också hade butik och verkstad med skyltskåp ute vid gatan och cykelställ vid trappan — är gjort delvis av räls.

(Kuriosa: Världens längsta hembygdsmuseum ligger också i Småland, i Madesjö!)

Saker man kan sakna

Förra sommaren åkte jag på små bilutflykter med min danska väninna Helen i Bourgogne utan att förstå exakt hur lyxigt det var. Jag tyckte förstås att det var helt fantastiskt, men jag hade ingen aning om att jag inte skulle kunna komma tillbaka så snart jag ville.

Solrosfälten!

Som var så magnifika att titta på men som jag inte lyckades fotografera på något vettigt vis.

För så fort man backar försvinner ju också den effekt som blommornas ENORMA STORLEK har. I alla fall i kameran.

Det fanns andra fält också.

Och mängder av glas på en antikmarknad i en pyttestad. (Lite senare blåste ett parasoll omkull, och massor av glas föll i marken och gick i bitar.)

Och höga valv i en medeltidskyrka.

Och vänliga fiskar på en keramikutställning.

Och körsbär kokta i kryddad sockerlag med ett litet glas mascarponekräm till.

Svensk sommar har verkligen också sina poänger, såklart. Det jag saknar allra mest är alla människor som jag brukar träffa — en del som jag känner sedan många år, alltid många nya också. Och i år har jag tyckt att det har varit svårare än vanligt att skriva brev, för det har känts som om nästan allt kan träffa fel och missförstås på en massa olika sätt. Så det har varit svårt att hålla kontakten, och då blir det ännu sorgligare att inte kunna ses.

Naturligtvis är det inte synd om mig. Men saknar och längtar gör jag!

På besök hos Henrietta

En ledig dag i slutet av maj — faktiskt den första nästan helt lediga dagen på månader, för min arbetssituation ihop med olika följder av pandemin har gjort att jag har arbetat sju dagar i veckan sedan i mars — följde jag med på en utflykt till Karlskrona.

Det var en regnig dag, och en regnig dag i en hamnstad betyder ofta en extra blåsig regnig dag.

Då kan det se ut såhär på det enorma torget.

Något ödsligt fastän det absolut verkar vara tänkt som pampigt.

Och Blekinge museum som jag gärna hade velat se (mycket vackra byggnader, men vad fanns därinne?) var coronastängt.

Tur att det finns flytbojar som lyser upp det hela lite grann.

Men så plötsligt insåg jag att vi befann oss i Henriettas hemstad. Och Henriettas Spinn & Garn hade öppet!

Vi har aldrig setts förut, bara haft kontakt via Facebook och mina bloggar. För några år sedan öppnade Henrietta en garnaffär, och det verkar ha varit ett smart drag: den här våren har det till och med gått bättre än tidigare!

Henrietta färgar garn själv och har en egen specialitet stående i en korg vid disken: hon färgar en naturvit och en grå härva på samma sätt och säljer dem tillsammans som Henriettas Duogarn. Det blir lite olika nyanser när färgerna i kompositionen möter det naturvita och när de möter det gråa.

Den lilatonade duon som är liksom trea från vänster köpte jag. Henrietta hjälpte mig att matcha härvorna med enfärgade nystan i samma kvalitet så att det skulle kunna räcka till en liten kofta i vardera paletten.

Ingen webbshop har Henrietta, men däremot går det jättebra att ringa eller skriva och fråga om kvalitéer och priser och beställa med faktura. Det har jag faktiskt gjort tidigare.

Det är ju en extra bra lösning nu om man försöker hålla sig till fysisk distansering.

Tidigare sålde Henrietta kläder också, men nu är det garn och fiber hon satsar på helt och hållet. Till påsk säljer hon färgade ulltussar som man kan använda i påskris istället för fjädrar (för fjädrarna kommer tyvärr ofta från sammanhang där fåglarna inte har behandlats på något bra sätt). Och det är inte bara färgning hon håller på med — hon spinner också.
Och säljer spinnrockar!

Foto: Henrietta Winell

Och syr en del — bland annat de här ”garnskålarna” som en stor sticktidning har visat med omdömet ”genialiska”.

Ja, ni förstår att Rådhusgatan 7 är en kreativ miljö! Karlskrona är värt ett besök också när det regnar.

Ett sommarnummer till

Av Posted on Inga taggar 0

I Kalmar pastorat, där jag vikarierar som kommunikatör, har vi i drygt en månad nu arbetat med ett sommarmagasin tillsammans med de andra pastoraten i Kalmar kommun. Nu har Lenanders, ett tryckeri i stan, tryckt det, och PostNord delar ut det till alla hushåll i kommunen. Det är lite darrigt — sådana upplagor har jag inte varit med om att beställa sedan jag gjorde de sista Kyrkkaffe-böckerna för sex år sedan. Men jag har fått arbeta tillsammans med Maria Mannberg igen, och det har varit så roligt och spännande!

Såhär ser framsidan ut — bilden är tagen i den ganska nyinvigda lekkyrkan i Rockneby, och det är en del av altartavlan man ser. Den är en kopia av Monica Strandbergs målning i den stora kyrkan, men barnen i församlingen har fått göra varsitt självporträtt att sätta dit.

Här i Kalmar skojas det ibland om att tävlingen ”årets sommarstad i Sverige” fick läggas ner när Kalmar hade vunnit flera år i rad. Det är alldeles sant att det är otroligt fint här såhär års, och vill man ägna sin semester åt coronasäkra saker kan man till exempel gå hela eller delar av Östra Sigfridsleden i södra delen av kommunen. Det blev ett reportage om den i magasinet:

Första uppslaget av reportaget om Östra Sigfridsleden.

Man kan läsa hela tidningen här, och man kan också hämta den i kyrkorna i kommunen när de är öppna. Skulle det vara så att du vill ha ett tryckt exemplar eller flera och inte kan ta dig till någon kyrka, hör av dig så lovar jag att posta!

Ljusgrönt för att det betyder framtid

Det är ju knappast så att jag är den enda som försöker lära mig att tänka och planera på ett nytt sätt nu. I vintras höll jag på i flera veckor med att tänka ut en sommarrutt som skulle kunna innebära att jag kunde göra mitt sommarvolontärarbete, hälsa på min gudson vid Medelhavet och kanske också träffa några vänner i Nederländerna och Tyskland utan att flyga — det tyckte jag var en utmaning. Nu märker jag gång på gång hur jag måste säga ”nej, just det” till mig själv när jag tänker på resten av året och allt som jag på något vis hade tagit för givet att jag skulle kunna genomföra.

Den här koftan stickade jag under ett par dagar i somras när Marjolijne och jag bodde på Casella, ett slags retreatgård och kloster i Nederländerna, och bestämde oss för att kväll betydde filmkväll. Vi såg Guernesys litteratur- och potatisskalspajssällskap, Enchanted och en ganska ny film om Nalle Puh där Christopher Robin har blivit vuxen. Marjolijne stickade på sin allra första Två trådändars lilla väst, och jag hade köpt ett ekologiskt garn som jag trodde skulle räcka till en kofta, så jag satte igång med Två trådändars lilla kofta.

Linea Pura vet jag att det var, men jag hade för mig att det var en blandning av bomull och lin … nu blev jag osäker.

Hursomhelst, här kan man se att jag inte borde ha litat på mitt ögonmått när det gällde hur mycket garn jag behövde till en kofta. Den blev kort — och de sista centimetrarna fick jag skarva med ett bomullsgarn som jag hade hemma. I själva verket blev den liggande i flera månader med bara de sista maskorna på en sticka, för jag ville så gärna avsluta fint. Någon gång när jag har avslutat i resår och garnet har tagit slut har jag fuskat genom att helt enkelt lyfta de sista maskorna över varandra utan nytt garn, men det går ju inte när det är en rätstickad kant.

Nu är jag ändå lite glad över den här koftan, för den fick tre olika ljusgröna färger tack vare mitt misstag. Ljusgrönt som i ”det finns en framtid”. Och så postade jag den till min gudson Samuel som är en av de mest framtidsfulla människor jag känner — jag tittar på hans smilgropar och hans glada ögon och tycker att det måste gå bra för världen.