Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Resor

Ett sommarnummer till

Av Posted on Inga taggar 0

I Kalmar pastorat, där jag vikarierar som kommunikatör, har vi i drygt en månad nu arbetat med ett sommarmagasin tillsammans med de andra pastoraten i Kalmar kommun. Nu har Lenanders, ett tryckeri i stan, tryckt det, och PostNord delar ut det till alla hushåll i kommunen. Det är lite darrigt — sådana upplagor har jag inte varit med om att beställa sedan jag gjorde de sista Kyrkkaffe-böckerna för sex år sedan. Men jag har fått arbeta tillsammans med Maria Mannberg igen, och det har varit så roligt och spännande!

Såhär ser framsidan ut — bilden är tagen i den ganska nyinvigda lekkyrkan i Rockneby, och det är en del av altartavlan man ser. Den är en kopia av Monica Strandbergs målning i den stora kyrkan, men barnen i församlingen har fått göra varsitt självporträtt att sätta dit.

Här i Kalmar skojas det ibland om att tävlingen ”årets sommarstad i Sverige” fick läggas ner när Kalmar hade vunnit flera år i rad. Det är alldeles sant att det är otroligt fint här såhär års, och vill man ägna sin semester åt coronasäkra saker kan man till exempel gå hela eller delar av Östra Sigfridsleden i södra delen av kommunen. Det blev ett reportage om den i magasinet:

Första uppslaget av reportaget om Östra Sigfridsleden.

Man kan läsa hela tidningen här, och man kan också hämta den i kyrkorna i kommunen när de är öppna. Skulle det vara så att du vill ha ett tryckt exemplar eller flera och inte kan ta dig till någon kyrka, hör av dig så lovar jag att posta!

Ljusgrönt för att det betyder framtid

Det är ju knappast så att jag är den enda som försöker lära mig att tänka och planera på ett nytt sätt nu. I vintras höll jag på i flera veckor med att tänka ut en sommarrutt som skulle kunna innebära att jag kunde göra mitt sommarvolontärarbete, hälsa på min gudson vid Medelhavet och kanske också träffa några vänner i Nederländerna och Tyskland utan att flyga — det tyckte jag var en utmaning. Nu märker jag gång på gång hur jag måste säga ”nej, just det” till mig själv när jag tänker på resten av året och allt som jag på något vis hade tagit för givet att jag skulle kunna genomföra.

Den här koftan stickade jag under ett par dagar i somras när Marjolijne och jag bodde på Casella, ett slags retreatgård och kloster i Nederländerna, och bestämde oss för att kväll betydde filmkväll. Vi såg Guernesys litteratur- och potatisskalspajssällskap, Enchanted och en ganska ny film om Nalle Puh där Christopher Robin har blivit vuxen. Marjolijne stickade på sin allra första Två trådändars lilla väst, och jag hade köpt ett ekologiskt garn som jag trodde skulle räcka till en kofta, så jag satte igång med Två trådändars lilla kofta.

Linea Pura vet jag att det var, men jag hade för mig att det var en blandning av bomull och lin … nu blev jag osäker.

Hursomhelst, här kan man se att jag inte borde ha litat på mitt ögonmått när det gällde hur mycket garn jag behövde till en kofta. Den blev kort — och de sista centimetrarna fick jag skarva med ett bomullsgarn som jag hade hemma. I själva verket blev den liggande i flera månader med bara de sista maskorna på en sticka, för jag ville så gärna avsluta fint. Någon gång när jag har avslutat i resår och garnet har tagit slut har jag fuskat genom att helt enkelt lyfta de sista maskorna över varandra utan nytt garn, men det går ju inte när det är en rätstickad kant.

Nu är jag ändå lite glad över den här koftan, för den fick tre olika ljusgröna färger tack vare mitt misstag. Ljusgrönt som i ”det finns en framtid”. Och så postade jag den till min gudson Samuel som är en av de mest framtidsfulla människor jag känner — jag tittar på hans smilgropar och hans glada ögon och tycker att det måste gå bra för världen.

Bakewell finns på riktigt

Precis vid den här tiden förra året var jag i Bakewell i England. Min väninna Susie bor i en liten by i närheten, och hon hade sagt i flera år att jag måste komma och hälsa på. Till slut blev det av!

England i februari låter väl inte som någon strålande idé, men den dag när jag var där var det knallblå himmel, solsken och nästan ingen vind. Vi åkte omkring i Susies bil och tittade och pratade och tittade och pratade. Och klev ur bilen ganska ofta för att ta en promenad eller äta lite!

Ett par platser från den dagens resa har jag visat förut (här och här), men här kommer några till.

Bakewell är nämligen i stort sett världsberömt. För en paj. Bakewell tart!

En Bakewell tart är en paj med smördegsskal (osötat), sylt i botten, en kräm med smör, socker, mald mandel och flagad mandel ovanpå sylten och, efter gräddning, glasyr. Om jag förstod det rätt kan man välja syltsort själv. Här är ett recept från BBC, men när man är i Bakewell kan man ju ta chansen och köpa sig en proffsbakad paj för att känna hur de verkligen ska smaka.

De ser inte sådär väldigt aptitliga ut, kanske, men i en korg i skylfönstret hade det ju varit opraktiskt med glasyren.

Har man en sådan berömd tradition, då måste den ju stå överst på menyn! Och ingå i luncherbjudandet också.

En sak till som Bakewell är känt för, och kanske borde vara mer känt för, är att Jane Austen kom hit och stannade ett tag. Rutland Arms Hotel bodde hon på då. En trappa upp och längst till vänster är hennes fönster. Det var år 1811, och hon arbetade med en revidering av manuset till Stolthet och fördom som hon hade skrivit mer än tio år tidigare. Chatsworth House, ett slott som ligger i närheten (och som jag har berättat om tidigare), lär vara förebilden till Pemberley i romanen, och när Lizzie och hennes släktingar bor på hotellet i Lambton är det i själva verket Bakewell Jane Austen beskriver.

Bakewells kyrka ligger uppe på en kulle. Gravstenarna stod nog lite ordentligare i början av 1800-talet. Här klev jag omkring. Och här gick — med mer graciösa steg, skulle jag tro — Jane omkring lite drygt 200 år före mig.

Lustigt nog hade jag köpt den här boken i London precis innan jag tog tåget till Sheffield. Den ska jag berätta om någon annan gång.

När vi kom hem efter en lång utflyktsdag såg vi biofilmsversionen av Stolthet och fördom tillsammans med Susies familj. Jag har läst boken minst tio gånger och sett den filmen flera gånger också men faktiskt bara sett små snuttar av BBC-serien. Det var väldigt speciellt att se Peak District-miljöerna med 1800-talskänsla (så gott det nu hade gått att återskapa den) efter att ha upplevt dem i verkligheten.

Till lunch den dagen åt jag en annan paj med ett eget namn och en egen tradition: Homity pie. Den är också värd ett eget kapitel, minst!

Begagnade böcker

Av Posted on Inga taggar 0

Två antikvariat hann jag — tack vare sällskap som visste var de låg — med när jag var i Washington över jul och nyår.

Det ena var ett koncept som jag önskar skulle ta sig in i svenska stadsmiljöer också, och kanske gallerior: ett pop-up-antikvariat!

Carpe Librum (Grip boken!) heter det, och jag förstod inte riktigt hur det fungerar, för det är inte vinstdrivande. Kanske någon stor fastighetsägare använder konceptet för att fylla tomma lokaler i några månader så att de inte ska se övergivna ut?

Alla böcker kostade högst 6 dollar styck. Jag tycker att det är ganska sympatiskt att det inte var 50 cent — visserligen är det roligt att kunna köpa en hög på en del loppmarknadsbutiker här i Sverige, men extremt låga priser signalerar ju ett extremt lågt värde. Och det är inte sant!

DVD-filmer fanns också. Jag undrar om de kanske, kanske är på väg att komma tillbaka lite grann? Om det ändå lockar att äga de bästa av favoriterna?

Själv hade jag tänkt hitta några klassiker, kanske något av Charles Dickens eller Elizabeth Gaskell (visste ni att han var hennes uppdragsgivare?) eller så. Det gjorde jag inte, men två andra böcker köpte jag.

Här är den ena, och den läste jag ut nästan direkt. Nu har Jennie (som också älskar Mozartmusik — vi har spelat en del tillsammans) fått den. Jag ska berätta lite om den någon gång snart.

Böckerna var sorterade efter ämne och författarnamn, och medan vi var i butiken blev en tonårspojke upplärd (och lite uppläxad) av en ung kvinna som verkade vara chef. Jag tyckte lite synd om honom, men det var också uppfriskande att höra att de var noggranna med sina lådor med begagnade böcker. Att boken går att hitta gör ju att någon som letar efter den kan köpa den.

En bok hör inte till de saker som automatiskt tappar det mesta av sitt värde bara för att de har blivit använda. Eller hur?

Ansiktena i Eishyshok

Av Posted on Inga taggar 0

Häromdagen berättade jag ju om stickbeskrivningen som jag hittade på The U.S. Holocaust Memorial Museum och om berättelsen som hör ihop med den.

Jag vet inte hur man ska bära sig åt för att ta vara på det museet. Det är inte bara det att nästan varenda föremål och skylt och film räcker att tänka på en hel livstid — för så är det naturligtvis. Det är också så att den permanenta utställningen är ett enda långt spår och så stor att man helt enkelt inte kan hinna igenom den under museets öppettider. Visserligen är jag lite omöjlig på de flesta museer eftersom jag måste läsa alla ord, men här hann jag nog inte ens med en tredjedel och fick springa genom resten när det var dags för stängning.

Lite känsla för byggnaden först: här är entréhallen som man tittar ner i ett par gånger medan man rör sig i byggnaden. Den permanenta utställningen sträcker sig över tre plan.

Och så det som jag vill berätta om idag:
Något som jag mindes från mitt förra besök för ungefär 20 år sedan, och som var minst lika överväldigande nu, var den del som kallas Tower of Faces. Det är fotografier från en liten stad i dåvarande Polen (nu ligger den i Litauen), Ejszyszki eller Eishyshok. Där och i området runtomkring bodde vid andra världskrigets utbrott ungefär 4 000 personer som räknades som judar. I september 1941 blev de lurade att samlas till en judisk högtid, och tyska soldater stormade synagogorna, förde bort alla som var där och sköt männen vid en grop på den judiska kyrkogården och kvinnorna och barnen vid den kristna kyrkogården. Ungefär 3 500 personer dog i massakern. Av de 500 som klarade sig var det bara 29 som fortfarande levde när kriget var slut.

En av dem var Yaffa Sonenson Eliach, vars pappa hade känt på sig att något inte stämde. Båda föräldrarna blev mördade i oktober 1944 av polska partisaner, men Yaffa Sonenson Eliach överlevde då också.

Hon hade nästan ingenting kvar från sin barndom när hon som vuxen började leta efter spår av de 4 000 människorna, och i en intervju i LA Times, gjord när museet i USA:s huvudstad var nyöppnat, berättar hon att hon reste omkring i sex världsdelar och i alla amerikanska delstater i sin jakt på bilder. Hon tog stora lån för att finansiera arbetet.

Det är detta som har resulterat i Tower of Faces — en fotoutställning som sträcker sig genom våningarna så att man ser en del av den tidigt i utställningen och en annan del senare.

1994 hade hon på osannolika sätt lyckats samla ihop ungefär 8 000 bilder. Hon berättar om hur hon gjorde en radioefterlysning i Australien och frågade efter en familj som i den lilla staden hade kallats ”Mössen” (hon var ju så liten när massakern ägde rum att hon omöjligt kunde minnas alla namn), om hur hon knackade på alla 52 dörrar i ett lägenhetshus i Israel och om hur människor som läste om henne i tidningar började ta kontakt och berätta om bilder som släktingar hade skickat till dem. En kvinna hade till och med varit på besök i staden som ung, fotograferat själv och sparat bilderna.

Ursäkta den suddiga bilden — texten är ungefär det jag har berättat, med tillägget att 900 år av judisk närvaro och kultur i området utplånades på ett par dagar i september 1941 och att inga judar bor i Eishyshok idag.

Jag önskar att jag hade kunnat visa varenda bild. Det är idel familjer, unga glada par, barn, människor som har klätt upp sig och gått till fotografen … och jag tänker på det som Nadia Murad berättar om vad som händer yassidierna nu. Polen och Litauen är våra grannländer, och svenskarna visste förbluffande lite om vad som pågick där under kriget. Nu har vi alla möjligheter att ta reda på vad som händer med medmänniskor nästan överallt i världen och att göra åtminstone något.

Den gröna tröjan

En av de första dagarna det här året använde jag till att gå till The U.S. Holocaust Memorial Museum i Washington, DC. Det ligger nära de flesta av museerna — nästan alla museer i USA:s huvudstad är samlade runt en enorm gräsmatta som heter The Mall. En del av dem är ganska gamla — så gamla som byggnader i den staden nu kan vara — och The Holocaust Museum hör till de nyare.

Jag var där vid ungefär samma tid en dag i mitten av 1990-talet, och den gången avslutade jag mitt besök med att gå in i museibutiken och hitta en samling stråkkvartettsatser som var komponerade i Theresienstadt, det koncentrationsläger där många kulturpersonligheter hamnade. Men just då hade jag ingen egen stråkkvartett att spela i, och när jag kom hem gav jag noterna till en studiekamrat som hade en.

Jag har saknar dem många gånger sedan dess och tänkt att det skulle vara så fint att kunna spela den musiken i olika sammanhang, så nu när jag äntligen kom tillbaka gick jag direkt till museibutiken för att om möjligt köpa ett nytt exemplar.

Inga noter gick att hitta. Men bland mycket blandade saker i ett hörn hittade jag … en stickbeskrivning!

Den gröna tröjan. Bild lånad från The Holocaust Museum,
https://collections.ushmm.org/search/catalog/irn515606

Det är en tröja som Krystina Chiger (stavas ibland också Krystyna, och numera heter hon Kristine Keren) hade fått innan hennes släkt och grannar kördes iväg på lastbilsflak från det judiska ghettot i den polska staden Lvov (nuvarande Lviv i Ukraina). Mormor, som hade stickat den några år tidigare, föstes upp på flaket tillsammans med Krystinas kusin Inga. Det var sista gången Krystina såg dem.

Krystinas föräldrar hade bestämt sig för att gömma sig undan deportationen, och i deras hem fanns flera tillfälliga gömställen, men det gick inte att stanna där. Den lösning som de hade tänkt ut tillsammans med andra i ghettot var att gömma sig i de kloaker som fanns under ghettot och också under resten av staden. I den fastighet där familjen bodde hade pappan ordnat en gång ner i kloaksystemet, och i juni 1943 klättrade pappa, mamma, Krystina och Krystinas bror ner där.

Hur länge kan man bo i en kloak?

Det beror på många saker: om man klarar att vänja sig vid stanken, om man balanserar bra så att man inte snavar och halkar och drunknar (floden gick också genom kloaksystemet), om man vänjer sig vid mörkret och vid att aldrig kunna resa sig raklång, om ens familj klarar det …

Flera av de familjer och enskilda som tog sig ner för att gömma sig blev snabbt desperata. När de stack huvudet ovanför markytan blev de skjutna eller tillfångatagna direkt. Tio av gruppens medlemmar försvann på det sättet.

Krystinas familj betalade tre avloppsarbetare för hjälp och för matleveranser. Jag har inte riktigt förstått om det var överenskommet i förväg eller om de hittade varandra i underjorden — båda versionerna finns i artiklar. Men varje gång hjälpen kom skulle de tre ha betalt, och familjens pengar försvann snabbt.

När pengarna var slut och pappan berättade för en av dem, Leopold Socha, att familjen var tvungen att ge upp, hände något helt oväntat. Leopold Socha berättade att han hade sparat alla pengar som han hade tagit emot, och nu gav han dem till pappan så att familjen skulle kunna fortsätta betala de andra två arbetarna. Leopold Socha hade i praktiken hjälpt familjen gratis hela tiden, och det fortsatte han att göra så länge det behövdes.

Krystinas föräldrar hade skola med henne i underjorden för att hon skulle kunna fortsätta tillsammans med andra barn när allt blev bra igen. Men bristen på solljus och hopp påverkade henne, och till slut blev hon helt apatisk och reagerade inte på tilltal.

Föräldrarna berättade för Leopold Socha hur dålig hon var, och han tog henne med genom avloppssystemet till en plats där han kunde lyfta henne upp mot dagsljuset en liten stund. ”Kom ihåg”, sa han. ”Snart är du där igen.”

I juli 1944 hörde familjen den överenskomna signal — Leopold Socha och hans kolleger slog mot rören — som betydde att de kunde klättra upp mot ljuset. Då hade det gått över ett år sedan de var ovan jord senast.

Familjen Chiger flyttade till Krakow och sedan till Israel, där Krystina kunde fortsätta studera och utbildade sig till tandläkare. Nu bor hon i USA sedan många år.

Hennes mamma sparade den gröna tröjan som mormor hade stickat och som Krystina hade haft på sig under året i kloaken. Senare fick Krystina själv ta hand om den. The Holocaust Museum fick höra om den och bad att få låna den till en turnerande utställning, och när den packades ihop frågade en av museets kuratorer Krystina om hon ville donera tröjan till museets samlingar.

Den är för ömtålig för att kunna visas i den permanenta utställningen, men man kan se den i en kort film:

Och det finns mer att ta del av.

Krystina har fått hjälp av en författare att skriva sin självbiografi, The Girl in the Green Sweater.

En stickande läkare, Lea Stern, som bor ganska nära museet blev fascinerad av tröjan och bad om lov att försöka hitta beskrivningen till den eller återskapa den. Det fick hon till slut, och det var den beskrivningen jag såg i museibutiken. Här berättar hon om processen. Beskrivningen finns också på Ravelry.

Precis som Lea Stern säger i en rad intervjuer är det här en tröja som man kanske inte stickar därför att man tycker att den är extra snygg eller för att något barn behöver just den — att sticka den blir ett sätt att påminna sig själv och världen om det som hände, om det som familjen Chiger och miljoner andra människor blev utsatta för, om en mormors kärlek och om en medmänniskas medkänsla, generositet och uthållighet.

Att berätta för stickande vänner om den gröna tröjan blir mitt bidrag till Förintelsens minnesdag i år.

Utöver boken finns det många artiklar om Krystina och intervjuer med henne — jag har läst bland annat den här.