Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Recept

Äppeltider

Såhär såg det ut när jag var i Kosta för några veckor sedan:

Min farfars föräldrar köpte för drygt hundra år sedan ett egnahemshus där av en glasblåsare som hade byggt det själv och skulle flytta. Det var ett ganska bra hus för min farfars pappa: det ena rummet på övervåningen blev hans skomakarverkstad, och det andra blev hans skobutik.

Nu bor mina föräldrar i huset, och ofta har de många gäster på samma gång.

I trädgården finns det flera riktigt gamla äppelträd. Inget av dem verkar ha gett fina äpplen någon gång, och i år är många av äpplena små och angripna av något av de djur som äter sig in till kärnhuset och har kalas där. Men mycket frukt blev det!

Det finns flera nya äppelträd också, men inget av dem har börjat ge frukt än.

Det finns också ett gammalt äppelträd som fick flera kvistar av olika sorter inympade för några år sedan. Det är jag extra fascinerad av, men det har inte hunnit bli någon frukt där heller.

Det är min svägerska Sara som sitter vid trädgårdsbordet och skär bitar till en äppelkaka. Den blev jättegod! Med den firade vi min morbror Gösta som också var på besök — han har fyllt 70, och nu är han och undervisar i swahili på en folkhögskolekurs i Tanzania, så vi hade tur som hann träffa honom.

I Viby nära Hallsberg såg det ut såhär ett par veckor senare. Transparent Blanche-äpplen bara drösade ner i trädgården! De är ju fantastiskt goda att äta som de är, men de håller inte så länge, och har de väl ramlat ner på marken måste man ta hand om dem direkt. Så vi kokade äppelmos.

Ingrids mamma är biodlare, så det fanns gott om bra burkar. Ändå räckte de såklart inte.

Vi gjorde moset på samma sätt som min mormor och min mamma: tog bara bort kärnhus och skadade bitar, kokade med lite vatten (den här sortens äpplen kokar sönder snabbt) och passerade. Min mormor och mamma använde en mosvagga (visst heter det så?) med ett speciellt redskap som man skulle mosa med och dra utmed botten, men Ingrid använde ett durkslag och en träsked, och det fungerade också bra.

Jag fick med mig en hel glasslåda med äppelmos hem. Det är slut nu!

Sara och jag har lite olika teknik när vi skär äpplen. Hon skalar hela äpplet och skär sedan loss bitar tills hon bara har kärnhuset kvar. Jag delar äpplet i fyra delar, tar bort kärnhusbiten och skalar varje del. Vi lägger bitarna i en gryta eller skål med vatten, och när den är full sköljer vi bitarna, lägger dem i en gryta med lite vatten och sätter på spisen. Båda teknikerna gör att vi kan sitta ute och göra det mesta av arbetet och sedan bara behöver koka inomhus (där det är ganska trångt). Jag tycker att det är bra att vara klar när bitarna har kokat sönder och inte behöva vänta på nästa moment då.

(Skarpögda ser att ett äpple som något av barnen har smakat på också har hamnat i komposthögen!)

Förra helgen var jag med vänner som har en stor äppelträdgård i Växjö. För kanske tio år sedan när de insåg att inte ens viltutfodring var lösningen skaffade de kross, mustpress och pastöriseringsverktyg. De har gjort över 10 000 liter äppelmust sedan dess. Jag fick en flaska med mig på tåget när jag åkte — så otroligt gott!

Den här helgen tog vi hand om nästan all ny fallfrukt i trädgården i Kosta och kokade äppelmos.

Jag har drömt om att göra en äppelräddarkokbok, och jag blir alltid så glad när jag läser om äppelräddarinitiativ, till exempel Rädda fallfrukten. Dagens Nyheters reportage om arbetet på musterier och ciderbryggerier på olika håll i Sverige gjorde mig också glad!

Och det bästa är att det är så enkelt att börja.

Här är mitt senaste favoritrecept:

Klyfta, kärna ur och skala så många äpplen som får plats i den bästa grytan (med lite överkokningsriskmån).

Skölj dem.

Lägg dem i grytan och häll på några deciliter vatten.

Låt dem koka sönder under omrörning.

Ta bort grytan från spisen och låt moset svalna lite. Smaka av det med lokalproducerad honung och riven färsk ingefära — det får gärna bli en påtaglig ingefärssmak tycker jag.

Ät lite genast med grädde eller mjölk och häll resten i burkar. Frys dem ifall du är orolig för mögel (fyll dem inte ända upp i så fall). Eller ge bort det som familjen inte kommer att äta upp direkt!

Varför slängs så mycket mat?

Hur kan det komma sig att vi tycker att vi har råd att slänga mat?

När det är så uppenbart att resurserna på jorden inte är oändliga?

Och samtidigt som så många människor inte får tillräckligt att äta?

Äpplena på bilden fotograferade jag i prästgårdsträdgården i Viby nära Hallsberg för några år sedan. Det var lite sorgligt just då, för det hade bestämts att träden skulle tas bort eftersom trädgården skulle återställas i historiskt skick (en mycket berömd naturvetenskaparpräst bodde där för länge sedan) och den här äppelsorten inte alls passade med den epok som det skulle föreställa. Vi pratade om ifall man kanske skulle kunna erbjuda kvistar till människor som kunde tänka sig att ympa in dem på sina egna träd, för äpplena är så vackra och goda. Men sedan ändrades beslutet, så träden finns kvar! Jag ska åka till Viby i helgen, så då får jag se hur det har gått för dem i år.

Nu har ju också fruktförmedlingarna fyllts på med annonser igen — trots den underliga sommaren verkar det ha blivit ett bra äppelår på många håll. Rädda fallfrukten är ett av de ställen där man både kan lägga ut en annons (om man har mer frukt än man kan ta hand om) och leta efter frukt att rädda (om man har utrymme för mer i sina matförråd). Ett så fantastiskt initiativ!

Och så kommer det ett antimatsvinnsprogram på SVT: Maträddarna.

”Anne Lundberg och Paul Svensson sätter fingret på en av vår tids hetaste frågor – matsvinnet”, står det på programmets webbplats. ”De besöker bönder, butiker, fabriker och konsumenter för att försöka ta reda på vad vi kan göra för att minska på matsvinnet. Det blir också recept och tips på vad man kan laga för gott på det man annars hade tänkt att slänga.”

Jamen det var ju precis det som många av er hjälpte mig att göra för några år sedan!

Den här boken blev resultatet — och kanske var den lite före sin tid, för den sålde inte lika bra som kakböckerna och brödboken. Sorgligt — det tycker jag fortfarande, för den är så full av påhittig inspiration, fantastiska recept och intervjuer med människor som gör bra saker. Det får jag säga, för jag har bara tagit emot och satt ihop. Och trots att den inte sålde så bra så är jag väldigt glad för den. Maria (formgivare) och Magnus (fotograf) lyckades verkligen med att göra den till något av en trollerilåda!

Det går fortfarande att köpa den (den finns i de stora webboklådorna, men jag vill verkligen uppmuntra alla att handla hos en bokhandlare som är en människa), så om du vet någon som inte har den, se till att det blir åtgärdat!

Vackra och praktiska kladdkakan

När jag tänker efter kommer jag nog inte på något som är bättre att bjuda fikagäster på än den här kladdkakan. Så varsågoda, alla!

Den är lite seg och lite knaprig och nästan smulfri — man kan absolut äta den utan assiett och sked. Vill man servera den med grädde, glass, crème fraîche, grekisk yoghurt eller något annat, eller med bär eller frukt, så gör man det såklart. Men det går också bra att skära upp sexton bitar hemma, frakta den i springformen och ställa den på en picknickfilt eller ett rastplatsbord.

Idag, när det var terminsstart på folkhögskolan där jag arbetar, bestämde jag att den skulle få bli vacker dessutom, så jag bad min kollega Anders att ta med några ätbara blommor. Hans fru Liv har ett fantastiskt ställe som heter Gladekulle trädgård och säljer grönsaker och blommor, nämligen.

Just den här gången bakade jag den med vetemjöl, men det är enkelt att göra den glutenfri. Det enda man måste göra är att fråga glutenfria vänner om de äter ren havre — alla som är glutenintoleranta gör inte det. Om ren havre inte fungerar kan man prova att baka med boveteflingor istället, men jag tycker att deras smak brukar slå igenom i det mesta, och det kan ju vara bra att veta.

Här är receptet:

Vackra och praktiska kladdkakan

en springform full (16 bitar)

Ugn: 175 grader, ca 20 minuter

150 g smör
2½ dl socker
1 dl havregryn (”rent havre” om kakan ska bli glutenfri)
2 ägg
1½ dl vetemjöl (glutenfri mjölmix, fin eller grov, om kakan ska bli glutenfri)
3/4 dl kakao
1½ tsk vaniljsocker

ovanpå:

ätbara blommor av valfritt slag

Smält smöret i en gryta och rör ner socker, havregryn och ägg. Sikta till sist ner mjöl, kakao och vaniljsocker.

Häll smeten i en smord och bröad 1½-liters springform (bröa med glutenfritt ströbröd, kokosflingor eller kakao om kakan ska bli glutenfri) och grädda kakan i 175 grader i ungefär 20 minuter — den får gärna vara lite ”kladdkakeseg” när den kommer ut.

Skär den i 16 jämna bitar om den ska serveras utan redskap. Se i så fall också till att den har lossnat från springformens botten.

Strö kronblad från en ätbar blomma över kakan strax före servering.

Det sägs ju att vi äter minst lika mycket med ögat som med munnen. Då kanske gästerna kan bli mätta på en bit var, och så blir det nyttigare än vanligt?

Midsommarfavorit

Av Posted on Inga taggar 0

Nu i midsommarhelgen fick jag en bild från min kollega Elna:

Hon har upptäckt samma sak som jag — att kladdkaka med havregryn är det perfekta sällskapet till jordgubbar!

Om man bara har några få jordgubbar är det förstås extra bra att kunna dryga ut dem, men också när man har massor blir det (om det nu är möjligt) en förhöjning av jordgubbsupplevelsen. Med eller utan grädde eller glass!

Här kommer receptet i repris! Halv sats blir lagom till en springform.

Kladdkaka med havregryn

en ugnsstor långpanna full

Ugn: 175 grader, ca 20 minuter

300 g smör

5 dl socker

2 dl havregryn

4 ägg

3 dl vetemjöl

1 ½ dl kakao

1 msk vaniljsocker

Smält smöret i en stor gryta och blanda i socker, havregryn och ägg. Sikta till sist ner vetemjöl, kakao och vaniljsocker.

Bred ut smeten i en bakplåtspappersklädd långpanna och grädda kakan i 175 grader i ungefär 20 minuter (känn på ytan med ett finger — den ska inte kännas kladdig men inte heller hård). Den får gärna vara lite kladdkakeseg när den kommer ut.

Skär den i rutor när den svalnat lite.

 

Ett alldeles rekordgott pålägg

Min mamma har presenterat ett nytt pålägg för mig.

Det är ungefär som med hallon-och-kardemumma-brytningen: det måste vara en smakkombination som var uttänkt redan när världen skapades.

Hon har lärt sig konceptet — det är så enkelt att man inte ens kan kalla det ett recept — av min bror som har bott och rest mycket i Mellanöstern.

Och alla som vill undvika vitt socker eller tillsatser kommer genast att förstå hur fantastiskt det är.

Det som behövs är två förpackningar som numera finns i många ICA- och Coop-butiker men som man kan leta efter i valfri butik med Mellanöstern-sortiment om man inte hittar dem i sin vanliga: dadelsirap och tahini.

Tahini är malda (mycket malda!) sesamfrön. Inget annat.

Och dadelsirap är puréade (mycket puréade) dadlar. Inget annat.

Inga tillsatser alls, alltså.

Man rör helt enkelt ihop ungefär lika delar av tahini och dadelsirap — det är kladdigt att mäta dem, så om man inte vill ställa skålen på en hushållsvåg kan man använda ögonmått. Resultatet blir gott även om måtten inte är alldeles exakta.

Enklast är att röra ihop dadel-tahini-krämen i en skål och att sedan flytta över den till en glasburk med lock. Då får man också en ursäkt för att skrapa skålen med slickepott och smaka på det sista!

Krämen använder man ungefär som man annars skulle använda marmelad eller nötkräm: bred den på rostat bröd, på scones, på alla sorters bröd — jag tror att den skulle vara jättegod som fyllning i till exempel gifflar eller bullar också.

Kardemummakaka med hallonsås

Kardemumma och hallon hör ju till de smakkombinationer som verkar ha tänkts ut redan när världen skapades — så perfekt! Och en mjuk kardemummakaka är något av det vänligaste man kan bjuda på, tycker jag. Här är kakan vegansk, och hallonsåsen också såklart.

en långpanna full, eller två springformar
Ugn: 175º, ca 30 minuter

6 dl vetemjöl

3 dl socker (jag använde Dansukkers ekologiska)

1 msk bakpulver

ev ½ tsk salt

1 msk mald kardemumma

300 g mjölkfritt margarin (jag använde Milda)

3 dl havreyoghurt (jag använde Oatly)

hallonsås:

250 g frysta hallon

lite florsocker

Blanda de torra ingredienserna i en bunke.

Skär margarinet i bitar, lägg dem i bunken och mosa dem med en vanlig gaffel mot bunkens kant tillsammans med mjölblandningen. Det ska bli som en smuldeg.

Tillsätt sedan havreyoghurten och rör tills allt blandat sig. Smeten blir som en lös och kladdig deg, alltså inte rinnig som en sockerkakssmet.

Häll smeten i en långpanna klädd med bakplåtspapper och platta ut den — eller fördela den i två smorda springformar.

Grädda kakan (eller kakorna) på ugnens nedersta fals i 200 graders värme i ungefär en halvtimme.

När den är färdig, låt den vila ett par minuter och lyft sedan över den till en träskärbräda eller plåt. Låt den svalna lite utan duk och skär den i rutor (om du har gräddat runda kakor kan gästerna få tårtbitar eller förse sig själva). Tårtspade behövs, för kakan är tung och smular lite.

Värm under tiden hallonen med lite florsocker och rör om så att de flesta bären går sönder. Servera kakan varm, ljummen eller avsvalnad med hallonsås.