Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Recept

Vårgodis: ekollon av marsipan och choklad

Av Posted on Inga taggar 0

Det här vårgodiset har min mamma alltid sett till så att några barn i hennes närhet har gjort — eller också har hon gjort det själv — så länge jag kan minnas.

Såhär gör man:

Utgångspunkten är mandelmassa — som man snabbt kan göra själv, och då har man också alla möjligheter att göra den av KRAV-märkta mandlar. Jag tycker inte att man behöver skålla och skala mandlarna först, men om man gör det får man ju en vitare mandelmassa.

Om man har köpt mandelmassa kan man riva den på rivjärn.

Sedan blandar man den med några droppar grön karamellfärg och en liten utspädnings- och smidighetsdeg av smör, mjölk (eller vatten) och vetemjöl. Till exempel såhär.

Man häller upp strösocker, ett par centimeter djupt, i en stor djup tallrik (eller flera). Så rullar man all mandelmassan till små ägg (eller, som min mammas barnbarn gjorde igår, bollar).

Man smälter mörk choklad (nu finns det ju många Fairtrade-sorter i nästan alla matbutiker) över vattenbad eller i mikrovågsugn, doppar äggens rundare ända till ungefär en tredjedel och ställer dem att stelna i sockret. Då fastnar det ett tunt laget socker i chokladen, och det får dem att glittra.

När alla är klara kan man ställa dem i kylskåpet en stund och sedan plocka över dem i en burk.

De är både vackra och goda tycker jag — kombinationen av mandelmassa och mörk choklad och lite knaster av sockret är något alldeles speciellt. Nu råkar det ju dessutom vara så väldigt nostalgiskt för mig, men jag tror inte att bristen på särskilda minnen av just min mamma behöver vara något hinder för någon annan.

Prova!

Pi-dagen

Av Posted on Inga taggar 0

I tisdags, den 14:e mars, firade vi Pi-dagen på den folkhögskola där jag arbetar.

Eftersom jag är väldigt mycket för att fira det mesta som går att fira bestämde jag mig för att baka ett par runda kakor så att vi skulle kunna mäta diameter och räkna ut radie, omkrets, yta och volym.

Pi-kaka i bakgrunden, hallon och blåbär som tillbehör i förgrunden. Foto: Rosi Hageberg

Och när man har en så tydlig symbol som ett Pi-tecken kan man ju inte låta bli att pudra den med florsocker, eller hur?

Min kollega Helena bakade också två runda kakor, och så skaffade vi en som var gluten- och mjölkfri, och våra veganer fick Oatly-glass och bär, för jag insåg för sent att den gluten- och mjölkfria kakan innehöll ägg …

Det var det vanliga receptet vi använde. Det är alltså väldigt svårt att göra just den här kakan äggfri eller vegansk, men titta på veganska recept i kategorilistan här till höger så kan du hitta minst ett recept om du behöver ett!

Pi-tecknet gör man med en pappersmall, lite florsocker och en tesil eller teklämma. Foto: Rosi Hageberg

Kladdkaka den 14:e mars

en springform full (16 bitar)

Ugn: 175 grader, ca 20 minuter

150 g smör (mjölkfritt margarin om kakan ska bli mjölkfri, laktosfritt smör om den ska bli laktosfri)
2½ dl socker
1 dl havregryn (”rent havre” om kakan ska bli glutenfri)
2 ägg
1½ dl vetemjöl (glutenfri mjölmix, fin eller grov, om kakan ska bli glutenfri)
3/4 dl kakao
1½ tsk vaniljsocker

ovanpå:

florsocker

Smält smöret i en gryta och rör ner socker, havregryn och ägg. Sikta till sist ner mjöl, kakao och vaniljsocker.

Häll smeten i en smord och bröad 1½-liters springform (bröa med glutenfritt ströbröd, kokosflingor eller kakao om kakan ska bli glutenfri) och grädda kakan i 175 grader i ungefär 20 minuter — den får gärna vara lite ”kladdkakeseg” när den kommer ut.

Skär den i 16 jämna bitar om den ska serveras utan redskap. Se i så fall också till att den har lossnat från springformens botten.

Klipp ut ett Pi-tecken (eller en symbol som passar den dag när du bakar) ur ett papper, lägg mallen på kakan och pudra över florsocker med teklämma eller tesil.

Om du bakar till Pi-dagen: ta med linjal, måttband och miniräknare för att kunna mäta och räkna ut alla möjliga saker innan gästerna får smaka!

Här kan man läsa Wikipedia-författarnas spridda skurar av information (och propaganda) om firandet av Pi-dagen på olika håll i världen.

Vackraste receptet på sockerkaka

Här ska ni få ett recept som på ett sätt är alldeles vanligt och som på ett annat sätt kanske är det vackraste i världen.

Det är en flicka som jag känner, Sunniva, som har skrivit ner hur man bakar en somrig sockerkaka. Och nu när ljuset börjar komma tillbaka kanske det är just vad en del av oss behöver!

Det somriga med den är två deciliter bär som man ploppar ner. Och det går ju bra med bär från frysen! Men här kommer lite inspiration:

Vi tar ingredienserna såhär:

50 g smör

1 dl mjölk

2 ägg

2 dl strösocker

2 tsk vaniljsocker

3 dl vetemjöl

½ tsk bakpulver

ca 2 dl bär

Jag skulle tro att det går lika fint med hallon, vinbär eller björnbär från trädgården som med blåbär eller hallon från skogen, men om man vill använda jordgubbar så är det bra att skära dem i bitar innan man ploppar ner dem.

Såhär års vill jag också tipsa om att aroniabär passar fint i kakor — de är ju inte sommarbär, men det spelar ingen roll just nu!

Såhär gör man:

Sätt ugnen på 175 grader.

Bröa en form.

Smält smöret och häll i mjölken.

Vispa ägg och socker pösigt.

Tillsätt mjölken och smöret och häll i vaniljsockret.

Blanda mjöl och bakpulver.

Häll smeten i formen och ploppa ner bären. (Ett tips som jag har läst ibland är att skaka bären med potatismjöl eller mjöl först — det ska förhindra att allihop sjunker till formens botten direkt.)

Grädda så fort som möjligt i nedre delen av ugnen i 35–40 minuter.

***

Tack kära Sunniva! Nu känns det att ljuset är på väg!

Jag har inte provat men gissar att dubbel sats av det här receptet vore lagom till en ugnsstor långpanna.

”Du borde skala potatisen”

En fantastisk upplevelse om nästan har försvunnit nu var den när en film hade tagit slut — det var ju sorgligt — och det fanns lite kvar att utforska. Bonusmaterialet på DVD-skivan!

En jul för många år sedan köpte jag och min bror lite på måfå filmen Bend It Like Beckham (Skruva den som Beckham) till vår amerikanska och Englands-älskande svåger. Sedan tittade vi på den tillsammans med honom, och vad jag minns var han inte så särskilt intresserad. Jag tyckte att den var otroligt charmig och fick — med mina extremt begränsade erfarenheter av att växa upp i en etnisk minoritet som håller ihop — något slags inblick i hur det kan vara att bryta mönster, kanske inte därför att man vill bryta mönster, kanske bara därför att man inte kan låta bli.

Samtidigt tyckte jag att hela produktionen var så osannolik — och trots det kändes den bekant. Den hade något som påminde mig om Jalla, jalla, Vackert väder och en finsk ungdomsfilm som jag såg i Finland en sommar och som heter Pitkä kuma kesä. Kanske är det bara debutfilmer som kan göras med så lätt hand och sådan äkthet på samma gång? Gurinder Chadha har gjort mer sedan dess, bland annat Bollywood-Jane-Austen-blandningen Bride and prejudice, men inget som är i närheten av det här.

Hursomhelst, filmen tog slut, och vi tog oss vidare till bonusmaterialet. Då blev det ännu charmigare!

Häromdagen fick jag för mig att se om den osannolika matlagningsfilmen ”Who wants to cook aloo gobi?” kunde finnas på Youtube, och det gjorde den! Med en något oväntad textremsa, men ändå. Se den och njut av kombinationen god mat och fullständigt naturliga människor som alltid kommer att vara varandras familj!

Äppeltider

Såhär såg det ut när jag var i Kosta för några veckor sedan:

Min farfars föräldrar köpte för drygt hundra år sedan ett egnahemshus där av en glasblåsare som hade byggt det själv och skulle flytta. Det var ett ganska bra hus för min farfars pappa: det ena rummet på övervåningen blev hans skomakarverkstad, och det andra blev hans skobutik.

Nu bor mina föräldrar i huset, och ofta har de många gäster på samma gång.

I trädgården finns det flera riktigt gamla äppelträd. Inget av dem verkar ha gett fina äpplen någon gång, och i år är många av äpplena små och angripna av något av de djur som äter sig in till kärnhuset och har kalas där. Men mycket frukt blev det!

Det finns flera nya äppelträd också, men inget av dem har börjat ge frukt än.

Det finns också ett gammalt äppelträd som fick flera kvistar av olika sorter inympade för några år sedan. Det är jag extra fascinerad av, men det har inte hunnit bli någon frukt där heller.

Det är min svägerska Sara som sitter vid trädgårdsbordet och skär bitar till en äppelkaka. Den blev jättegod! Med den firade vi min morbror Gösta som också var på besök — han har fyllt 70, och nu är han och undervisar i swahili på en folkhögskolekurs i Tanzania, så vi hade tur som hann träffa honom.

I Viby nära Hallsberg såg det ut såhär ett par veckor senare. Transparent Blanche-äpplen bara drösade ner i trädgården! De är ju fantastiskt goda att äta som de är, men de håller inte så länge, och har de väl ramlat ner på marken måste man ta hand om dem direkt. Så vi kokade äppelmos.

Ingrids mamma är biodlare, så det fanns gott om bra burkar. Ändå räckte de såklart inte.

Vi gjorde moset på samma sätt som min mormor och min mamma: tog bara bort kärnhus och skadade bitar, kokade med lite vatten (den här sortens äpplen kokar sönder snabbt) och passerade. Min mormor och mamma använde en mosvagga (visst heter det så?) med ett speciellt redskap som man skulle mosa med och dra utmed botten, men Ingrid använde ett durkslag och en träsked, och det fungerade också bra.

Jag fick med mig en hel glasslåda med äppelmos hem. Det är slut nu!

Sara och jag har lite olika teknik när vi skär äpplen. Hon skalar hela äpplet och skär sedan loss bitar tills hon bara har kärnhuset kvar. Jag delar äpplet i fyra delar, tar bort kärnhusbiten och skalar varje del. Vi lägger bitarna i en gryta eller skål med vatten, och när den är full sköljer vi bitarna, lägger dem i en gryta med lite vatten och sätter på spisen. Båda teknikerna gör att vi kan sitta ute och göra det mesta av arbetet och sedan bara behöver koka inomhus (där det är ganska trångt). Jag tycker att det är bra att vara klar när bitarna har kokat sönder och inte behöva vänta på nästa moment då.

(Skarpögda ser att ett äpple som något av barnen har smakat på också har hamnat i komposthögen!)

Förra helgen var jag med vänner som har en stor äppelträdgård i Växjö. För kanske tio år sedan när de insåg att inte ens viltutfodring var lösningen skaffade de kross, mustpress och pastöriseringsverktyg. De har gjort över 10 000 liter äppelmust sedan dess. Jag fick en flaska med mig på tåget när jag åkte — så otroligt gott!

Den här helgen tog vi hand om nästan all ny fallfrukt i trädgården i Kosta och kokade äppelmos.

Jag har drömt om att göra en äppelräddarkokbok, och jag blir alltid så glad när jag läser om äppelräddarinitiativ, till exempel Rädda fallfrukten. Dagens Nyheters reportage om arbetet på musterier och ciderbryggerier på olika håll i Sverige gjorde mig också glad!

Och det bästa är att det är så enkelt att börja.

Här är mitt senaste favoritrecept:

Klyfta, kärna ur och skala så många äpplen som får plats i den bästa grytan (med lite överkokningsriskmån).

Skölj dem.

Lägg dem i grytan och häll på några deciliter vatten.

Låt dem koka sönder under omrörning.

Ta bort grytan från spisen och låt moset svalna lite. Smaka av det med lokalproducerad honung och riven färsk ingefära — det får gärna bli en påtaglig ingefärssmak tycker jag.

Ät lite genast med grädde eller mjölk och häll resten i burkar. Frys dem ifall du är orolig för mögel (fyll dem inte ända upp i så fall). Eller ge bort det som familjen inte kommer att äta upp direkt!

Varför slängs så mycket mat?

Hur kan det komma sig att vi tycker att vi har råd att slänga mat?

När det är så uppenbart att resurserna på jorden inte är oändliga?

Och samtidigt som så många människor inte får tillräckligt att äta?

Äpplena på bilden fotograferade jag i prästgårdsträdgården i Viby nära Hallsberg för några år sedan. Det var lite sorgligt just då, för det hade bestämts att träden skulle tas bort eftersom trädgården skulle återställas i historiskt skick (en mycket berömd naturvetenskaparpräst bodde där för länge sedan) och den här äppelsorten inte alls passade med den epok som det skulle föreställa. Vi pratade om ifall man kanske skulle kunna erbjuda kvistar till människor som kunde tänka sig att ympa in dem på sina egna träd, för äpplena är så vackra och goda. Men sedan ändrades beslutet, så träden finns kvar! Jag ska åka till Viby i helgen, så då får jag se hur det har gått för dem i år.

Nu har ju också fruktförmedlingarna fyllts på med annonser igen — trots den underliga sommaren verkar det ha blivit ett bra äppelår på många håll. Rädda fallfrukten är ett av de ställen där man både kan lägga ut en annons (om man har mer frukt än man kan ta hand om) och leta efter frukt att rädda (om man har utrymme för mer i sina matförråd). Ett så fantastiskt initiativ!

Och så kommer det ett antimatsvinnsprogram på SVT: Maträddarna.

”Anne Lundberg och Paul Svensson sätter fingret på en av vår tids hetaste frågor – matsvinnet”, står det på programmets webbplats. ”De besöker bönder, butiker, fabriker och konsumenter för att försöka ta reda på vad vi kan göra för att minska på matsvinnet. Det blir också recept och tips på vad man kan laga för gott på det man annars hade tänkt att slänga.”

Jamen det var ju precis det som många av er hjälpte mig att göra för några år sedan!

Den här boken blev resultatet — och kanske var den lite före sin tid, för den sålde inte lika bra som kakböckerna och brödboken. Sorgligt — det tycker jag fortfarande, för den är så full av påhittig inspiration, fantastiska recept och intervjuer med människor som gör bra saker. Det får jag säga, för jag har bara tagit emot och satt ihop. Och trots att den inte sålde så bra så är jag väldigt glad för den. Maria (formgivare) och Magnus (fotograf) lyckades verkligen med att göra den till något av en trollerilåda!

Det går fortfarande att köpa den (den finns i de stora webboklådorna, men jag vill verkligen uppmuntra alla att handla hos en bokhandlare som är en människa), så om du vet någon som inte har den, se till att det blir åtgärdat!