Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Mössor

Utveckling

Av Posted on Inga taggar 0

Inget-är-nytt-under-solen-mössan får den nog heta, den rätstickade mössan med vertikal resår och extra öronvärme. I januari stickade jag fyra prototyper och blev ganska nöjd med den vuxenstorlek som började med trettio maskor:

Just det här exemplaret borde ha fått lite högre kulle för att täcka öronen ordentligt.

Den som började med 40 fungerade också men blev inte lika fin i proportionerna, eller hur?

Nu har jag stickat ett vinrött exemplar som jag ska räkna igenom en gång till innan jag skriver beskrivningen.

Men förrförra veckan, när jag stickade den, var jag med på en konfirmandresa (det var i bussen och under lektionstimmarna jag stickade). Och i en vertikal resår kan man ju byta färg på ett annat sätt än i en horisontell. Så …

Här är prästmössan!

Mottagaren ska få prova den innan jag fäster trådarna.

Det gick inte att låta bli att börja på en diakonmössa direkt efter!

Inget är nytt under solen-mössan

Av Posted on Inga taggar 2

För några år sedan såg jag plötsligt massor av fleecepannband och kanske också maskinstickade pannband som var smalare över pannan och gick ner över öronen.

Min stickningshjärna — som har väldigt lite med mina egna intentioner och planer och önskningar att göra, den går igång på egen hand — började fundera på om man kunde göra det med förkortade varv, men efter ett tag kom den på att man kunde göra en vertikal ”mudd” med minskningar och ökningar. Sedan kom den på att man kunde göra den dubbelt så bred och minska på båda sidor om mitten. Och så kom den på att man till en mössa borde kunna plocka upp maskorna genom båda lagren för att få en mössa som håller ihop och håller formen, inte bara en vanlig uppvikt kant.

För några veckor sedan var jag på en plats där det passade utmärkt att sticka och där inte så mycket annat var möjligt. Det resulterade i den första mössan — och den blev precis som jag hade tänkt, direkt. Det var nästan lite spöklikt.

Fyra mössor har jag stickat sammanlagt nu, i lite olika storlekar och med olika bred öronkant. Två av dem har jag gett bort till vänner.

Öronvärmarmössan har jag tänkt att den kanske skulle kunna heta. Och jag trodde verkligen att jag hade hittat på något nytt. Jag hade aldrig sett något liknande.

Så visade jag mössorna på Online Stickcafé på Facebook — och en av dem som såg dem kom att tänka på den amerikanska modell som har publicerats av en sjömansmission och som kallas 1898. Titta på den. De är inte exakt lika — men väldigt lika.

Beskrivningarna kommer inte att bli identiska när jag har skrivit ut min, men jag tror att det får bli ett nytt namn. Inget är nytt under solen-mössan?

Ett hjälmexperiment

När jag kallade en hjälmmössa som man stickar med hjälp av en enkel formel för Formelhjälmen var det en som hörde av sig och sa att det var ett konstigt namn — det fick henne att tänka på Formel 1, inte alls på stickning och nyfödda barn.

Därför måste jag såklart börja med att säga: experimentera ALDRIG med hjälmar såvida de inte är stickade som den här eller sydda eller virkade! Ojojoj vad farligt det skulle kunna bli.

Det här är mitt hjälmexperiment — en nästan helt rätstickad hjälmmössa som är inspirerad av en mössa jag såg på Online Stickcafé på Facebook häromdagen, en norsk modell som heter Lille Luring (det är Pickles som har den), den koftluva som jag har experimenterat med under de senaste åren och det faktum att jag blev klar med en liten kofta under ett föredrag häromkvällen och hade lite grått garn och ganska mycket svart kvar.

Man börjar mitt fram med tre maskor, ökar i början av varje varv tills man tycker att remsan är tillräckligt bred, stickar hela vägen till nacken (jag minskade så att remsan blev smalare på andra halvan) och plockar upp maskor utmed ena långsidan. Där räknar man ut vilken som är mittmaska (två mittmaskor skulle också gå bra) och minskar på varsin sida om dem på vartannat varv och stickar dem aviga på övriga varv tills man har tre maskor kvar (eller fyra om man har stickat med två mittmaskor). Mittremsans maskor sitter kvar på stickan under tiden.

Sedan plockar man upp maskor hela vägen mellan de tre och mittremsan, stickar mittremsan och plockar upp maskor utmed mittremsans andra sida, och så stickar man den sidan likadant som den första.

När andra sidan är klar plockar man upp maskor mellan de tre och mittremsans maskor där också, och så stickar man några varv resår.

Där befinner sig den första prototypen nu, och jag har inte bestämt vilken sorts knytband eller knäppning hjälmen ska få.

En två trådändars-modell är det helt klart — nu måste jag fästa ett par trådar eftersom jag började med en liten snutt grått, men med ett tillräckligt stort nystan klarar man sig med uppläggningstråden och avmaskningstråden. Om man vill kan man göra en I-cord med de sista maskorna i slutet av sidstycket och få sammanlagt fyra trådar att fästa.

Om någon av er vill prova, eller göra en egen version, så varsågoda! Hör gärna av er!

Min mamma stickar Easy Peasy Beanie

När Marita skulle åka till Tanzania och undervisa i barnsjukvård för några månader sedan frågade honom om någon ville sticka mössor som hon kunde ta med. Det blev ett fantastiskt gensvar fastän tiden var kort!

Den mössa som syntes på bilder från ett tidigare besök var Easy Peasy Beanie, som också är en av mina favoriter. Det var inte alls tvunget att det skulle vara den, men jag såg att den fanns med bland de modeller som dök upp på bilderna den här gången också.

Min mamma föddes i Tanzania (som då hette Tanganyika) strax efter andra världskriget — hennes föräldrar åkte ut under kriget — och växte upp i Sydafrika och nuvarande Zimbabwe. När hon läste om Maritas resa blev hon inspirerad, och sedan har hon bara fortsatt och fortsatt. Så när jag hälsade på henne vid midsommar låg det mösstickningar på två eller tre ställen i huset, och på kistan i övre hallen stod en östafrikansk korg med färdigstickade rektanglar som väntade på att bli hopsydda och hopsnörpta.

Easy Peasy Beanie är alltså en rektangel som stickas i ett slags slätstickning — det lilla tricket är bara att man stickar varven i en egen ordning; r, a, r, r, a, r, r, a, r. Eller, om man vill ha lite smalare resårränder, r, r, a, a, r, r, a, a. Sedan syr man ihop uppläggningskant med avmaskningskant (eller maskar av samtidigt som man stickar ihop kanterna) så att det blir en cylinder. Cylinderns ena ände snörper man ihop. Och så viker man upp en liten kant. Klart!

Om min mamma inte har gjort mössorna klara när jag kommer tillbaka i slutet av juli tror jag att jag ska göra det. Min mormor var väldigt bra på att dela handarbeten med mig när jag var liten. Jag vet inte hur många trådar hon har fäst åt mig. Så vi fortsätter i hennes anda!

Hjälpstickargrupp blev Årets Laholmare

Här tar Britt Gustafsson emot priset och berättar om sin stickgrupps arbete. Foto: Roland Höglund (lånat från Laholms Tidning)

Min väninna Jenni som bor nära Laholm skickade en länk till en artikel i Laholms Tidning häromdagen. Och vilken artikel!

Den handlar om utdelningen av priset Årets Laholmare, som har instiftats av Lions och som består av den klassiska jättechecken, ett offentligt firande och 7 500 kronor.

Årets Laholmare 2019 blev en hel grupp människor, minst 35 stycken — Sticka och skicka-gruppen!

Såhär står det i artikeln:

FÖR SEX ÅR SEDAN besökte [Britt Gustafsson] bokmässan i Göteborg. Hon gick till ett förlag på mässan med religiös litteratur hon brukar besöka då hon fick syn på boken ”Värma en liten” som handlar om att sticka och virka för bebisar. I samma veva hade hon läst ett reportage om fattiga kvinnor i fattiga länder som vira in sina nyfödda i tidningspapper eftersom de inte hade några kläder.

– Det grep mig hårt så jag tog mig hem och satte igång med mina stickor. När jag stickat 20 tröjor tänkte jag: Vad gör jag med dem? Skillnaden mellan liv och död för en nyfödd kan vara en mössa för huvudet så jag stickade 20 mössor också, säger Britt Gustafsson.

Det är så fint att få läsa om hur en bok har kunnat inspirera till något betydelsefullt.

Just den här boken är slut på förlaget sedan fem–sex år — det är den som flest frågar efter också … Men ibland dyker det upp något exemplar i en liten bokhandel på en mindre ort, och någon gång har jag fått veta att den finns på Bokbörsen eller i en second hand-butik också. Ser du den, så köp den — gärna åt mig om du inte själv vill ha den! Jag förmedlar den vidare till någon av alla som har frågat.

I slutet av artikeln står det såhär:

[Sticka och skicka-gruppens träff] är en social sammankomst. Det är många som inte haft så mycket annat annars som ser fram emot träffarna. Vi har väldigt roligt tillsammans och vi dricker också kaffe och har en kort andakt. Det fyller ett behov som alla har, att vara behövd. Man lyfter blicken från sitt eget och fokuserar på de som behöver oss. Det är roligt för många i gruppen har sagt att det gett dem en ny mening och det är det bästa betyg man kan få, säger Britt Gustafsson.

Påsarna har till exempel skickats till Tanzania, Ukraina, Sydafrika, Mocambique och Moldavien. Prispengarna på 7 500 kronor ska gå till sådant som föreningen inte kan framställa själva som två, säkerhetsnålar och garn.

Tänk vad mycket bra det blir av Lions pengainsats i år alltså!

Tack Jenni för länken! Och heja er, Britt och ni andra i gruppen!

Fler av Maritas mössor

En mjuk trikåmössa fick den här lilla nya människan. Foto: Marita Hasselberg

Marita fortsätter med sitt arbete på Nkinga Hospital i Tanzania — hon är alltså där för att undervisa på en kurs i barnsjukvård, och det är Skandinaviska Läkarbanken som har anlitat henne. De skickar ut oavlönade läkare och sjuksköterskor från de skandinaviska länderna för kortare insatser i sjukvården i länder där det är personalbrist.

Teopista, Maritas kollega. Foto: Marita Hasselberg

På en hälsocentral ungefär tio mil från Nkinga arbetar Teopista. ”Hon gör en hjälteinsats där”, skriver Marita.

Teopista tar emot alla som kommer till hälsocentralen, och det innebär att hon måste klara att ta hand om förlossningar också. Förra veckan föddes barnet på bilden överst här en natt när Teopista tjänstgjorde. Det gick bra! Och sedan kom Marita på besök, och Teopista fick mössor så att hon kunde ge en till den lilla familjen.

Dessutom hade det kommit en större mössa med i sändningen, och den tyckte Marita att Teopista kunde ta själv om hon tyckte om den, så hela nästa natt arbetade hon iförd sin nya mössa!

Marita läste min ”klädd i vänskap”-krönika för ett tag sedan, och nu fick hon användning för det uttrycket. Det blev en oväntad övernattning för henne hos Teopista, så de delade på ett par av Teopistas kangas (man köper dem nästan alltid två och två), och det blev ju hur bra som helst.

Pippitröjans färger på nyfödd tanzanier. Foto: Marita Hasselberg
Rosa och grönt matchar rosa och grönt! Foto: Marita Hasselberg

Och så har jag fått bilder av två mössleveranser till, så jag måste dela med mig av dem också.

Heja Marita! Hoppas att allt går bra med kursen och för barnen och mammorna och papporna som du träffar!