Det är ingen hemlighet att jag beundrar Jane Austen … och idag upptäckte jag av en slump (nåja, nästan en slump) att en BBC-radioteaterversion av Persuasion från 1986 går att lyssna till igen. Jag har försökt tidigare, och då har den inte funnits, men nu och i tre veckor till! Här är första avsnittet.
Juliet Stevenson, som jag annars mest känner igen som den fotbollsspelande Keira Knightleys mamma i Skruva den som Beckham, spelar Anne Elliot.
Faktum är att jag tycker att uppläsningen från 2001 är bättre, fastän den är väldigt förkortad. Men jag lyssnar gärna till hela den här versionen också. Och rekommenderar den dessutom, fast med den lilla extrarekommendationen bifogad.
Nu har jag ganska mycket att visa er igen, det händer mycket som är fint och bra också i dessa konstiga, konstiga tider — men samtidigt har den här bloggplattformen bestämt sig för att mitt utrymme för bilder är proppfullt. Jag gör dem så små, så små, men de är ändå för tunga tydligen. Så i väntan på nytt utrymme bjuder jag på något vackert som den inte protesterar mot. Det är min gamla violalärare Linn som spelar:
Är det en bra idé att göra om Emma till en indisk 1800-talsberättelse?
Tanika Gupta — bild lånad från http://www.tanikagupta.com/
Tanika Gupta är en helt osannolikt produktiv dramatiker, och en av hennes tillgångar är att hon är hemma i mer än en kultur. Hon har fått stora uppdrag av BBC, hon har förvandlat Vikram Seth till radioteater — och hon har alltså gjort en egen version av en Jane Austen-roman som ”alla” kan utantill.
Stora delar av dialogen har hon behållit i stort sett intakt. Ibland har hon byggt ut den med lokala detaljer och reflektioner och komplikationer, och på några ställen har hon lagt till helt egna scener och dialoger.
Den stora förändringen är att hon har placerat Emma och alla hennes vänner och ovänner i ett samhälle där två mycket olika folkgrupper är i ständig kontakt med varandra: Emma tillhör en förmögen indisk släkt, och Miss Taylor och en rad andra är britter. Dessutom finns kastsystemet i bakgrunden: Krishna (Tanika Guptas version av Harriet Smith) vet inte vilka hennes föräldrar är men ännu mindre vilken samhällsklass hon tillhör, och den unge man som friar till henne är enligt Emmas sätt att se det både alldeles för lågt ner på samhällsstegen och alldeles för mörkhyad.
Att radiodramat är begränsat till två avsnitt på en timme vardera gör förstås att inte så mycket av alla tänkbara komplikationer hinns med — det mest tankeväckande är kanske ett par snabba meningar om Miss Bates situation som ensamstående äldre kvinna, fast i Indien, en bra bit ner från den status som hennes familj hade när den kom, utan några chanser att bli respekterad av vare sig de britter som hon har runt sig eller indierna.
Mest är det ganska roligt och charmigt. Och så är det förstås en fin poäng att Jane Austens personteckningar är så genialiskt skrivna att berättelserna överlever flyttningar till andra kulturer och tider och miljöer. Så lyssna!
Här är en av vårens och sommaren favoritböcker igen: Elizabeth Gaskells roman North and South. Första gången jag läste den var för ganska många år sedan, och innan dess hade den stått i min bokhylla länge, länge. Nu har jag inte kommit åt mina bokhyllor på ett bra tag, jag har min lägenhet i Malmö utlånad medan jag bor i Kalmar, så jag köpte mig faktiskt ett nytt exemplar i våras.
Varför jag inte har försökt läsa mer av Elizabeth Gaskell tidigare, eller ta reda på något om henne, är en gåta. Borde jag inte ha förstått att en som skriver så kan ha skrivit mer som som jag borde läsa och att hon dessutom antagligen levde ett liv som jag skulle kunna vilja veta något om?
I år har jag lyssnat mycket på engelska ljudböcker och BBC medan jag har hållit på med de lite mer monotona delarna av mitt arbete, som att tejpa upp kvitton på A4-papper och lägga dem i datumordning, eller skriva adresser på kuvert och lägga tidningar i. Sådant måste man ju också göra. Och så otroligt mycket intressant jag har fått höra under tiden!
Här är ett program där flera Gaskell-forskare hjälps åt att berätta om hennes liv och om hur de olika romanerna togs emot. Och här är ytterligare ett.
När jag läste Ruth häromåret — romanen om en ensam tonåring som arbetar som sömmerska och råkar träffa en samvetslös ung man när hon arbetar i lagningsrummet på en fest — tyckte jag visserligen att personporträtten i den var fantastiska, men handlingen var kanske lite … sentimental? Moralistisk? Genom radiosamtalen lärde jag mig att den när den kom var oerhört vågad och kontroversiell. Elizabeth Gaskell valde ett perspektiv som ”ingen” hade tänkt på och gjorde en hjältinna av en ung kvinna som samhället helst bara ville glömma eller åtminstone bara förfasa sig över. Och, fast det säger de inte så mycket om i radiosamtalen, hjälten i romanen, om man nu kan utse en sådan, är inte någon romantisk motpart utan en lite äldre man som är ryggskadad och har svårt att röra sig.
Nu måste jag läsa den igen!
Mary Barton, som jag bara har börjat med, berättar de också om på ett sätt som gör den ännu mer intressant. Och Wives and Daughters, som utspelar sig i en helt annan miljö och som många tycker är hennes bästa roman fastän hon inte hann skriva den klar. (Jag tycker att den har en hel del likheter med Jane Austens Mansfield Park!)
Samma sanning som i så många andra sammanhang: ju mer jag får veta, desto mer fascinerande blir det.
Här kommer ett litet tips till den som behöver något annat än stora världsnyheter att tänka på en stund — för att sedan orka ta sitt ansvar för sin del av allt som händer i världen:
BBC har massor av material som man inte kan se eller höra i Sverige och massor som är stängt för lyssning och visning av andra orsaker. Men den här tvåtimmesdramatiseringen av Jane Austens roman Emma (två avsnitt på en timme var) kan man av okänd anledning lyssna på här i Sverige också fastän den är tjugo år gammal. Och den är så charmig och så välgjord. Fram med en stickning eller ett pussel! Eller fram med skor som är sköna att gå i kanske.
Den som tycker om att lyssna till litteratursamtal måste nog lyssna på det här om samma bok också. Lite flamsigt ibland, men så mycket information och så mycket entusiasm och kärlek!
Florence Nightingale som medelålders, kanske vid den tid när hon kunde börja arbeta som sjuksköterska. Målning efter ett fotografi. Hämtad från Wikimedia Commons.
Om man som jag har ramlat in i vår sjukvårdshistoria och tycker att den är hur spännande som helst — för mig började det med att jag upptäckte Marie Cederschiöld, Sveriges första sjuksköterska, diakonissa och sjuksköterskeutbildare, bland medlemmarna i Sveriges första syförening — kan man ju bli extra glad för att P3 Historia har en dokumentär om Florence Nightingale liggande på Sveriges Radios webbplats för lyssning precis närsomhelst. Hon var Storbritanniens första sjuksköterska, faktiskt utbildad på Kaiserswerth dit vännerna i väckelserörelsen skickade Marie Cederschiöld, och hon blev sjuksköterskeutbildare på en i stort sett egen skola liksom Marie. Dessutom läste hon in sig på vetenskapligt och sjukvårdspolitiskt material innan så många andra kvinnor var intresserade av det (eller, för all del, hade möjlighet att göra det), hon experimenterade med hygienregler, hon byggde en rationell sjukhusorganisation under mycket svåra förhållanden, hon införde god och närande mat som en sjukhusföreteelse, hon talade för utbildning och yrkesarbete för gifta kvinnor, hon beskrev en vision för något som liknar moderna förskolor … och hon förde statistik och uppfann tårtdiagrammet för att få allmänheten att förstå de siffror hon presenterade! Det sista skulle jag ha velat berätta för mina kära matematikelever på folkhögskolan där jag arbetade häromåret. Att kunna läsa ett diagram kan vara skillnaden mellan liv och död i vissa lägen, och vem är bättre lämpad som bevis för det än världens mest kända sjuksköterska?
Florence Nightingale som sjuksköterskeutbildare omgiven av sjuksköterskekandidater på St. Thomas Hospital. Fotografi hämtat på Wikimedia Commons.
Både Florence Nightingale och Marie Cederschiöld (och faktiskt också en annan svensk sjuksköterskepionjär, Emmy Rappe som utbildade sig hos Florence Nightingale och grundade Röda korsets sjuksköterskeskola i Uppsala) kom från privilegierade familjer och kunde använda sina kontakter i samhällets högre och rikare skikt för att finansiera delar av sitt arbete. Samtidigt blev de udda i sina egna kretsar genom att vara utbildade, ensamstående, yrkesarbetande kvinnor i chefs- och ledarroller. Samarbetet med manliga läkare blev delvis en maktkamp eftersom sjuksköterskans roll inte hade funnits tidigare och idéer som hygien och näringsrik mat kom från ett oväntat håll.
Bakgrunden — Marie Cederschiöld tillhörde en adelssläkt och var visserligen uppvuxen i prästgård men ändå van vid en viss nivå på livet — kunde också ställa till det. Det finns anteckningar efter studietiden i Tyskland där hon funderar över hur hon tvingades vara en bland alla studenter:
”Jag var ledsen att icke få något eget rum, att ligga bland så många (…). Jag till hvilken man aldrig sagt, ’det och det får du icke’, kände nu så svårt mitt beroende tillstånd”, skriver hon.
Det finns också anteckningar från Ersta där hon klagar över att de kvinnor som vill bli sjuksköterskor har så dåliga förutsättningar för det och så svårt att lära sig.
I P3-dokumentären får vi bland mycket annat höra om de nästan 40 kvinnor som Florence Nightingale rekryterade som militärsjuksköterskor till Krim och om hur de ibland gjorde henne mycket besviken. Rekryteringen och planeringen av resan gick väldigt snabbt, så de kan knappast ha riktigt förstått vad de gav sig in på, och någon formell utbildning hade de inte innan de åkte, för sjuksköterskeskolan startades först senare. Desto mer fick de lära sig på plats då, kan man tänka. Chock på chock på chock.
Florence Nightingale i sitt sovrum en kort tid före sin död. Hon är 90 år gammal och bor på South Street nära Park Lane och Hyde Park i London. Foto: Lizzie Caswall Smith 1910 (hämtat från Wikimedia Commons)
Både Florence Nightingale och Marie Cederschiöld verkar ha drabbats av något som nu skulle kallas utmattningssyndrom eller kanske till och med utmattningsdepression — Marie efter drygt tio år på sjuksköterskeutbildningen i Stockholm, Florence när hon kom hem från Krimkriget. Florence hade dessutom fått en sjukdom som skulle ha kunnat botas med antibiotika, men det fanns ju inte då, så den kom och gick i skov, och hon arbetade ofta från sin säng.
Jag måste antagligen vänja mig vid radiodokumentärsstilen innan jag kan säga något rättvist om den här dokumentären. Så mycket onödigt effektsökeri och ganska mycket spekulation — tycker jag precis nu. Men Åsa Moberg, som har skrivit en bok om Florence Nightingale, gör en fin insats när hon blir intervjuad. Så jag vill nog rekommendera den ändå! Här finns den alltså.
