Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Inspiratör

Av Posted on Inga taggar 0

När jag hade skrivit om Edita Morris häromdagen kom jag på att jag måste tipsa er om Bertha von Suttner också.

Jag hittade hennes roman Ned med vapnen! (Sjösala förlags utgåva — det finns fler) i bokhandeln på Kosta Outlet förra året och läste ungefär halva innan jag kom på att jag måste skicka den till en vän som var sjuk. Nu i sommar har jag lånat min fasters exemplar, men en massa annan läsning har kommit emellan, så jag har inte läst ut den än.

Vad jag kan berätta är alltså inte hela handlingen i romanen, men det skulle jag kanske inte ha gjort ändå.

Bertha föddes som grevinnan Bertha Kinsky von Wchinitz und Tettau i Prag 1843. Hennes pappa dog innan hon föddes, och hon växte upp med bara sin mamma och fick som ett slags ersättare för honom en förmyndare, en man som var anställd vid det kejserliga hovet i Wien.

Trots den långa titeln hade hennes familj det inte så gott ställt, så när hon var 30 tackade hon ja till att bli guvernant hos familjen von Suttner som hade fyra döttrar och som bodde i Wien. Där träffade hon den 23-årige Arthur von Suttner, och de blev mycket förälskade, men på grund av åldersskillnaden och hennes ekonomiska situation kunde föräldrarna von Suttner inte tänka sig att deras son skulle få gifta sig med henne.

Allt det här låter kanske som saker som skulle ha kunnat hända väldigt många unga kvinnor. Att Bertha hade sett baksidorna av den österrikiska nationens krigsglorifiering och börjat sympatisera med pacifismen var i och för sig lite speciellt, men hon var ju kvinna och hade inte så mycket inflytande.

Nästa sak hände bara en enda person.

Bertha flyttade till Paris för att glömma Arthur, och hon såg en annons i en tidning. En något äldre herre sökte en husföreståndarinna och sekreterare. Det kunde kanske passa.

Mannen var inte alls särskilt gammal, och han hette Alfred Nobel. Att vara hans sekreterare var att befinna sig långt, långt fram i samhällsutvecklingen och se och höra helt andra saker än de unga kvinnorna i Wien.

Men ganska snart efter att Alfred Nobel hade anställt Bertha fick hon ett brev från Arthur, som skrev att han inte kunde leva utan henne.

Hon lämnade genast Paris men höll kontakten med Alfred Nobel, och de blev mycket nära vänner och talade mycket om sina tankar om utvecklingen i världen. Alfred Nobel trodde att hans dynamit skulle bli slutet på alla krig, Bertha von Suttner trodde att det behövdes mycket fredsarbete också. Det var Bertha som inspirerade honom till att instifta fredspriset, och 1905 var hennes eget arbete för fred i världen så stort och så allmänt känt att hon själv fick ta emot priset.

Sveriges Radio har ett tolv minuter långt biografiskt program som nog (jag har inte läst allt som finns att läsa …) är en bra presentation av Bertha von Suttner. Här kan man läsa om henne på Nobelstiftelsens webbplats.

Men läs hennes stora roman också! Den kom ut i en ny svensk översättning 2016 och finns fortfarande att köpa.