Här står en kvinna vid en hög med pärmar eller böcker.
Det är en klassisk bild, fast jag hade faktiskt inte sett den förrän idag när jag letade upp den på Wikimedia Commons, bara hört om den.
Det är Elin Wägner, en av många som har arbetat med att samla in namnunderskrifter för kvinnlig rösträtt i Sverige, och traven och den volym hon håller i rymmer tillsammans 351 454 underskrifter.
Kvinnors rösträtt var en av de frågor som Elin Wägner engagerade sig i. Hon var också yrkeskvinna, nämligen journalist och författare, under en tid när många svenska kvinnor var beroende av manliga försörjare och nekades högre studier (faktum är att hennes pappa inte lät henne studera men ändå förstod att hennes begåvning borde få komma till användning). Och så var hon, långt före de flesta andra, mycket engagerad i miljöfrågor. Bland annat argumenterade hon mot konstgödsel och försökte förklara att det som på kort sikt verkar vara strålande bra kan förstöra framtiden. Och så blev hon den andra kvinnliga ledamoten i Svenska Akademiens historia!
Det finns ju massor att läsa om Elin Wägner, men jag vill tipsa om en kort radiodokumentär att lyssna på direkt. Här finns den. Lite pratig och knasigt klippt, kanske (”Är det här hennes hatt? Får man prova den?”), men också mycket innehållsrik.
En annan sak som jag vill tipsa om är att man kan se stumfilmsversionen av hennes roman Norrtullsligan (inspelad 1923) på Filmarkivet.se. Den har blivit digitalt restaurerad och fått nykomponerad musik av Lotta Hasselquist Nilsson.
Två saker som jag ska göra innan året är slut är att se den (det är ju bara att ta sig tid) och att åka till Lilla Björka, Elin Wägners hem (det kräver lite mer planering). Mina föräldrar bodde bara några mil därifrån i många år, och nu i efterhand tycker jag att jag borde ha hamnat där på skolutflykter gång på gång, men jag hörde faktiskt aldrig om platsen eller om Elin Wägner i skolan. Tur att det inte är för sent att göra något åt sådana saker!