I förra veckans nummer av tidningen Sändaren skrev jag en krönika om något som händer ganska ofta: när jag har berättat om den allra första svenska syföreningen kommer en eller flera som har lyssnar fram till mig efteråt och säger att det var så intressant — ”det här hade jag aldrig hört om förut”.
Det är klart att det är underbart med positiv respons, men det är inte klokt att en så viktig del av Sveriges historia är i stort sett okänd!
Här är hon, Emilie eller Emilia, kvinnan som med viss oro bestämde att en grupp kvinnor skulle få samlas i hennes hem för att ”läsa Guds ord, sjunga, bedja och samtala i andliga ämnen helt otvunget och arbeta med [sina] händer”.
Det går nästan inte att redogöra för alla följdverkningar som det initiativet fick. En som är mycket påtaglig och som vi borde vara tacksamma för varje dag är att Marie, en av de yngsta medlemmarna, ganska snart åkte till Tyskland för att utbilda sig och blev den första svenska sjuksköterskan och diakonissan. När kom kom hem startade hon Ersta, Sveriges första sjuksköterskeutbildning. Men det är alltså bara en av alla saker som hände …
