Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Handarbetshistoria

Frihetsbrodösen

Av Posted on Inga taggar 1

Igår fick jag se en udda nyhet mitt i allt om det amerikanska presidentvalet och pandemin: Mary Frances Heaton har fått en minnesplakett i Wakefield i England.

Skärmklipp ur presentationsfilmen som finns på Youtube

Mary Frances Heaton föddes Doncaster i England i början av 1800-talet. Hennes familj var ganska förmögen, men när hon var elva år tog pengarna slut. Hon blev snabbt tvungen att försörja sig själv, och hon gjorde det som pianolärarinna. Först arbetade hon i London, så kom hon hem för att vårda sin pappa som var döende, och så fortsatte hon med att ge pianolektioner i Doncaster.

Hon var drygt 30 år när en prästdotter blev hennes elev. Två lektioner i veckan skulle det vara.

Men i samband med en gudstjänst anklagade hon prästen för att inte ha betalat för lektionerna.

Det skulle hon inte ha gjort. Resultatet blev inte att hon fick ut sin lön utan att hon blev inspärrad på ett mentalsjukhus, West Riding Lunatic Asylum i Wakefield — och där blev hon kvar tills hon blev förflyttad till ett annat sinnessjukhus, i Sheffield, och dog drygt 40 år senare.

Vårdpersonalen utsatte henne för en rad behandlingar som nog bara kan klassas som tortyr, bland annat elchocker i underlivet.

De första åren protesterade hon, och ett rymningsförsök är dokumenterat, men efter sju år var det som om hon bytte sinnesstämning, och resten av sitt liv protesterade hon på ett alldeles eget sätt: genom att brodera.

Ett av Mary Frances Heatons broderier. Bild lånad från The Wakefield Museum

Samplers kallas på engelska det som vi nog skulle kalla märkdukar här, men det används också om broderier med olika komponenter. Så samplers kallas Mary Frances Heatons broderier, som är fulla av budskap, en del av dem svåra att förstå såhär långt efteråt.

Mary Frances Heatons brev till drottning Victoria — bild lånad från bloggen Thread And Thrift

Det finns inte så många kvar, för hon gav bort nästan alla, och alla mottagare förstod nog inte deras värde … men här är ett broderat brev till drottning Victoria.

Broderat brev, oktober 1859 — bild lånad från Twitter-kontot Decorating Dissidence

Blev Mary Frances Heaton en person som protesterade mot allt därför att hennes första protest inte fick höras? Eller vad var det som hände? Trodde hon att hennes brev skulle få någon effekt, eller broderade hon bara ändå?

”Treason against the state” broderade hon här — och så tätt, tätt ett långt brev med en dramatisk inledning.

Var hon psykiskt sjuk redan när hon ropade ut sina anklagelser mot pianoelevens pappa? Eller var det de brutala behandlingsmetoderna som gjorde henne sjuk? Eller var det här knasiga sättet att kommunicera hennes enda möjlighet att göra något överhuvudtaget och hålla sig någorlunda frisk — som en täckmantel?

Här är en film med flera korta föreläsningar som jag började titta på igår och som jag absolut ska se till slut någon av de närmaste dagarna:

Nästan som om det vore mer än ett sammanträffande fick jag just tillbaka den här fantastiska boken av Claire Hunter från min väninna Maria som hade lånat den:

I den finns bland mycket annat berättelsen om en annan brodös på ett annat sinnessjukhus, Agnes Richter. Hon broderade en patientuniformsjacka full, full, full med sitt budskap till världen. Elizabeth Parker och Lorina Bulwer använde samma uttrycksmedel där de satt inspärrade. Måste berätta lite om dem också någon dag!

Symaskinsrevolutionen

Av Posted on Inga taggar 0

En stor samhällsförändring som jag tycker borde ha funnits med i historieundervisningen när jag gick i skolan men som kanske i alla fall kan finnas med nu är den när symaskinen gjorde sitt intåg.

Tidig Singer-reklam, sparad av Bibliothèque nationale de France, numera tillgänglig på Wikimedia Commons

Att jag är ganska säker på att vi inte fick läsa om symaskinens intåg beror på att jag minns det från ett annat sammanhang och nog skulle ha kopplat ihop det med skolans om jag hade fått chansen. Är det någon mer än jag som kan delar av Laura Ingalls Wilders Det lilla huset på prärien-serie utantill?

Symaskin av en sort som fanns vid den tid när Laura Ingalls Wilders familj köpte sin första. Bild lånad från webbplatsen pioneergirl.com

När familjen Ingalls börjar använda symaskin säger mamman ju att hon tror att förfäderna kommer att vända sig i sina gravar men att hon har tänkt ut att man kan lägga två tyglängder omlott och sy en söm för att få lakan istället för att sy ihop dem för hand så som familjen (familjens kvinnor, ska man väl säga) alltid har gjort. (Här kan man förresten läsa lite om familjen Ingalls symaskin!)

Klassisk Singer-maskin. Foto: Dennis van Zuijlekom, Wikimedia Commons

En sådan här maskin, inbyggd i ett tungt skåp, hade min mormor. Jag tror att hon hade med sig den hem från Rhodesia (nuvarande Zimbabwe), men jag är inte säker. När mina föräldrar bodde i en stor prästgård kunde vi ha den där, och vi använde den ibland — till raksöm är den helt fantastisk när man väl har fått hjulet att snurra år rätt håll så att den inte syr baklänges. Nu står den hemma hos mina vänner Agnes och Arne i väntan på att jag ska bo så stort att jag kan ta hand om den själv. En annan ärvd maskin, en väldigt tung som gick att både trampa och köra med ström, lyckades jag inte övertala min mamma att behålla, så den hamnade i en second hand-affär i Växjö, och jag hoppas att den hittade ett nytt hem …

Om man vill förstå lite mer av hur symaskinsrevolutionen gick till kan man läsa den här ganska långa och mycket intressanta artikeln på Företagskällan, en webbplats där lärare kan hämta lektionsmaterial. Jag skulle ha önskat att en textilhistoriker hade fått vara med och skriva den, och den innehåller några anglicismer, men jag lärde mig mycket.

Här pågår en hålsömnadskurs som är en del av en marknadsföringskampanj! Platsen är Västerås, året är 1927. Bilden finns i Singers historiska arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria, och jag har lånat den från Företagskällan.

Bland annat att försäljningen till privatpersoner kom igång mycket tack vare sömnadskurser där deltagarna fick lära sig att sy på maskin. Sexton timmar skulle räcka — det var löftet. Fast de som skulle lära sig finesser, som hålsömnad, fick nog boka fortsättningskurser. — Och detta får mig att tänka på det symaskinskörkort som jag och mina klasskamrater blev lovade när vi lärde oss att sy på maskinerna i Vikingaskolans syslöjdssal på Linero i Lund 1983 eller så. Vår egen skola, Runaskolan, hade inte slöjdsal, och det var ett stort äventyr (i alla fall för mig) varje gång vi skulle ta oss till den stora skolan och lära oss något så svårt. Tyvärr glömdes nog våra körkort bort — jag minns att vi frågade efter dem men inte att vi fick dem. Är det någon annan som har ett och vill visa?

(Och symaskinsrevolutionen var ju en del av den större textilrevolution där bland annat Spinning Jenny, uppfunnen i USA på 1760-talet, spelade en avgörande roll. Vill man uppleva ett 1800-talsspinneri i aktion kan man se BBC:s miniserie North & South, som bygger på en roman av Elizabeth Gaskell — hon kallar sin industristad Milton, men hon bodde själv i Manchester. Och vill man läsa en skildring av en ungefär motsvarande amerikansk industrimiljö så är Katherine Patersons ungdomsroman Lyddie ett självklart val.)

Bidra till folkminnen

Här är ett roligt projekt: Institutet för språk och folkminnen vill fråga ut oss (svenska folket) om stickning!

Bild: Institutet för språk och folkminnen

Såhär presenterar institutet satsningen:

Med den här webbfrågelistan vill vi samla in kunskap och minnen om alla former av stickande. Har du några speciella minnen kopplade till stickning? Kanske stickar du själv? Hur ser du på stickning?

Frågorna i frågelistorna som länkas nedan är avsedda som hjälpmedel och inspiration. Du behöver inte svara på alla frågor, och du får gärna skriva även om sådant vi inte frågar efter. Det går alldeles utmärkt att enbart berätta fritt om stickande och stickat.

Om du har foton eller andra bilder kopplat till det du berättar om stickning och stickat får du gärna dela med dig av dem. Ange i så fall fotograf och ifall Isof och andra som använder samlingarna får använda bilderna, till exempel för publicering.

Svaren på frågorna arkiveras för framtida och samtida forskning vid Isof. Materialet kommer även användas av Sofie Mortensen i samband med ett examensarbete i Kulturarvsstudier vid Göteborgs universitet.

Jag kan inte låta bli att hoppas att många som hjälpstickare svarar, så att sådana berättelser och bilder hamnar i arkivet och blir tillgängliga för framtidens forskare. Att människor bryr sig om varandra och bryr sig om människor långt bort, medmänniskor som de sannolikt aldrig kommer att träffa, borde också vara en av bilderna av Sverige 2020, trots att så mycket signalerar egoism, revir och misstänksamhet. Allt det finns, men i stickvärlden är det mest på helt andra sätt, eller hur?

Här finns alltså inbjudan och formuläret.

Den gröna tröjan

En av de första dagarna det här året använde jag till att gå till The U.S. Holocaust Memorial Museum i Washington, DC. Det ligger nära de flesta av museerna — nästan alla museer i USA:s huvudstad är samlade runt en enorm gräsmatta som heter The Mall. En del av dem är ganska gamla — så gamla som byggnader i den staden nu kan vara — och The Holocaust Museum hör till de nyare.

Jag var där vid ungefär samma tid en dag i mitten av 1990-talet, och den gången avslutade jag mitt besök med att gå in i museibutiken och hitta en samling stråkkvartettsatser som var komponerade i Theresienstadt, det koncentrationsläger där många kulturpersonligheter hamnade. Men just då hade jag ingen egen stråkkvartett att spela i, och när jag kom hem gav jag noterna till en studiekamrat som hade en.

Jag har saknar dem många gånger sedan dess och tänkt att det skulle vara så fint att kunna spela den musiken i olika sammanhang, så nu när jag äntligen kom tillbaka gick jag direkt till museibutiken för att om möjligt köpa ett nytt exemplar.

Inga noter gick att hitta. Men bland mycket blandade saker i ett hörn hittade jag … en stickbeskrivning!

Den gröna tröjan. Bild lånad från The Holocaust Museum,
https://collections.ushmm.org/search/catalog/irn515606

Det är en tröja som Krystina Chiger (stavas ibland också Krystyna, och numera heter hon Kristine Keren) hade fått innan hennes släkt och grannar kördes iväg på lastbilsflak från det judiska ghettot i den polska staden Lvov (nuvarande Lviv i Ukraina). Mormor, som hade stickat den några år tidigare, föstes upp på flaket tillsammans med Krystinas kusin Inga. Det var sista gången Krystina såg dem.

Krystinas föräldrar hade bestämt sig för att gömma sig undan deportationen, och i deras hem fanns flera tillfälliga gömställen, men det gick inte att stanna där. Den lösning som de hade tänkt ut tillsammans med andra i ghettot var att gömma sig i de kloaker som fanns under ghettot och också under resten av staden. I den fastighet där familjen bodde hade pappan ordnat en gång ner i kloaksystemet, och i juni 1943 klättrade pappa, mamma, Krystina och Krystinas bror ner där.

Hur länge kan man bo i en kloak?

Det beror på många saker: om man klarar att vänja sig vid stanken, om man balanserar bra så att man inte snavar och halkar och drunknar (floden gick också genom kloaksystemet), om man vänjer sig vid mörkret och vid att aldrig kunna resa sig raklång, om ens familj klarar det …

Flera av de familjer och enskilda som tog sig ner för att gömma sig blev snabbt desperata. När de stack huvudet ovanför markytan blev de skjutna eller tillfångatagna direkt. Tio av gruppens medlemmar försvann på det sättet.

Krystinas familj betalade tre avloppsarbetare för hjälp och för matleveranser. Jag har inte riktigt förstått om det var överenskommet i förväg eller om de hittade varandra i underjorden — båda versionerna finns i artiklar. Men varje gång hjälpen kom skulle de tre ha betalt, och familjens pengar försvann snabbt.

När pengarna var slut och pappan berättade för en av dem, Leopold Socha, att familjen var tvungen att ge upp, hände något helt oväntat. Leopold Socha berättade att han hade sparat alla pengar som han hade tagit emot, och nu gav han dem till pappan så att familjen skulle kunna fortsätta betala de andra två arbetarna. Leopold Socha hade i praktiken hjälpt familjen gratis hela tiden, och det fortsatte han att göra så länge det behövdes.

Krystinas föräldrar hade skola med henne i underjorden för att hon skulle kunna fortsätta tillsammans med andra barn när allt blev bra igen. Men bristen på solljus och hopp påverkade henne, och till slut blev hon helt apatisk och reagerade inte på tilltal.

Föräldrarna berättade för Leopold Socha hur dålig hon var, och han tog henne med genom avloppssystemet till en plats där han kunde lyfta henne upp mot dagsljuset en liten stund. ”Kom ihåg”, sa han. ”Snart är du där igen.”

I juli 1944 hörde familjen den överenskomna signal — Leopold Socha och hans kolleger slog mot rören — som betydde att de kunde klättra upp mot ljuset. Då hade det gått över ett år sedan de var ovan jord senast.

Familjen Chiger flyttade till Krakow och sedan till Israel, där Krystina kunde fortsätta studera och utbildade sig till tandläkare. Nu bor hon i USA sedan många år.

Hennes mamma sparade den gröna tröjan som mormor hade stickat och som Krystina hade haft på sig under året i kloaken. Senare fick Krystina själv ta hand om den. The Holocaust Museum fick höra om den och bad att få låna den till en turnerande utställning, och när den packades ihop frågade en av museets kuratorer Krystina om hon ville donera tröjan till museets samlingar.

Den är för ömtålig för att kunna visas i den permanenta utställningen, men man kan se den i en kort film:

Och det finns mer att ta del av.

Krystina har fått hjälp av en författare att skriva sin självbiografi, The Girl in the Green Sweater.

En stickande läkare, Lea Stern, som bor ganska nära museet blev fascinerad av tröjan och bad om lov att försöka hitta beskrivningen till den eller återskapa den. Det fick hon till slut, och det var den beskrivningen jag såg i museibutiken. Här berättar hon om processen. Beskrivningen finns också på Ravelry.

Precis som Lea Stern säger i en rad intervjuer är det här en tröja som man kanske inte stickar därför att man tycker att den är extra snygg eller för att något barn behöver just den — att sticka den blir ett sätt att påminna sig själv och världen om det som hände, om det som familjen Chiger och miljoner andra människor blev utsatta för, om en mormors kärlek och om en medmänniskas medkänsla, generositet och uthållighet.

Att berätta för stickande vänner om den gröna tröjan blir mitt bidrag till Förintelsens minnesdag i år.

Utöver boken finns det många artiklar om Krystina och intervjuer med henne — jag har läst bland annat den här.

Trådar bakåt

Celia B Dackenberg har gjort en ny bok! Det är en stor nyhet i stickarnas Sverige. Och nu har jag läst den!

Sagornas stickbok som kom för några år sedan blev ju mycket populär, för att inte säga älskad, och i förordet till den här boken berättar Celia B Dackenberg att hon har tagit fram och omarbetat en del material från sin första bok med barnplagg eftersom den är slutsåld sedan länge och fortfarande efterfrågad.

Celia B Dackenberg. Foto: Göran Segeholm, Norstedts

Celia Dackenberg har varit chefredaktör för tidningen Hemslöjd och visat stickade plagg på utställningar som har rest runt i Sverige. Hon är utbildad på Konstfack men också på sätt och vis av sin mamma som sydde och stickade alla familjens barnkläder, mest för att det ingick i mammauppgifterna på den tiden.

Lånat, sparat, ärvt & nytt gör nog inte anspråk på att vara någon heltäckande svensk stickningshistoria, men den innehåller mycket hantverkshistoria och textilhistoria. Dels har Celia Dackenberg tagit fram stickade plagg ur museers samlingar, och dels har hon letat bland äldre stickbeskrivningar, bland annat i boken Vi syr, vi stickar, vi virkar, som Aktiv Hushållning gav ut 1946 och som blev enormt spridd i Sverige under 1940- och 1950-talen.

Resultatet är en bok full av beskrivningar till barnplagg — och en bok full av vackra bilder och berättelser om människor, samhälle, lösningar, årstider, arbetsuppgifter, material, omtanke och flit.

Klassisk handarbetsbok från 1946.

Den här koftan kommer därifrån. Eller: den finns med där. Jag har haft med den i ett par av mina böcker och kallat den Röda korset-koftan, för den beskrivning jag hade var en kopia av den som spreds i Röda korsets babypaketsgrupper på 1980-talet utan notering om någon upphovsperson. Celia Dackenberg verkar inte heller ha hittat några spår men skriver att den är mer praktisk än 1930-talsmodellerna. Hon har modifierat den lite grann för att få halsringningen och ärmöppningen att stämma bättre med dess övriga mått, och så har hon gjort sin version av den variant där man stickar med två färger — jag har sett liknande flera gånger tidigare.

Det genialiska med den här koftan är att den utnyttjar det faktum att rätstickning är enormt töjbar i höjdled och att man formar den med förkortade varv. Den är stickad helt på vertikalen, och man börjar i den ena framkanten och slutar i den andra. Om det gick att hitta upphovspersonen borde hon eller han få något slags postumt pris! Och om stickning var som musik, så att upphovspersonen fick betalt per färdigstickad kofta, skulle arvingarna bli rika.

Ett annat plagg ur samma bok är vantarna med söm på handens utsida. De kallas för vantar på två stickor, och det är inte riktigt sant: den stora delen stickar man fram och tillbaka, men tummen stickar man på strumpstickor. Celia Dackenberg presenterar den som sitt första stickprojekt och som ett mycket lämpligt nybörjarprojekt. Tummen sparar man till sist, och vid det laget kan nog nybörjaren klara strumpstickorna, skriver hon. Barnets lilla tumme inte ska behöva skavas av någon söm. Men jag, som lärde mig att sticka vantar på två stickor med en beskrivning från en gammal Konsum-bok (jag har min mormors anteckningar kvar på en kopia, och hennes handritade linjal i papperskanten) och använde dem själv, måste säga att jag inte tycker att en tumsöm behöver vara så störande. Jag rekommenderar gärna två stickor hela vägen (och att man stickar tummen färdig så snart man är klar med tumkilen).

En av de allra finaste sakerna med den här vackra boken — ni som har läst Hemslöjd i många år känner säkert igen estetiken — är berättelserna om många av plaggen, och kanske har bandykoftan den finaste berättelsen av alla. Celia Dackenberg råkade se en bild av en lite udda kofta på en webbplats, blev nyfiken och letade upp dess ägare och hans livshistoria. Han kallades Sleven och var en enormt känd idrottspersonlighet för ungefär hundra år sedan — en bandymålvakt som tillverkade egna bollar, uppfann egna träningsmetoder och alltid hade samma kofta och byxor på sig (under hela sin karriär använde han bara tre olika par skridskor). Koftan var en omsydd tröja. Celia Dackenberg har gjort ett slags barnversion av den.

Hennes egna versioner av klassiska modeller, som den tvåfärgade fiskartröjan, finns också med. Vissa av dem har hon byggt om dem lite eller lagt till nya detaljer.

Museibilder dyker upp här och var. De här är starten på ett kapitel om strumpor, och de strumpor som man sedan får chansen att sticka är alldeles vanliga fast med en lite vidare vaddel — de superlagade lapptäcksstrumporna donerades till en museisamling med villkoret att givaren fick vara anonym.

Koftor (den här är också hämtad ur Vi syr, vi stickar, vi virkar och lite modifierad), tröjor, strumpor och vantar utgör det mesta av boken. Några tunikor eller klänningar finns också — en av dem kallas kolt och har hamnat på bokens omslag. Storlekarna sträcker sig från spädbarn (några av koftorna) och upp till tolv år.

En modell som jag har sett stickare efterlysa är mameluckerna som finns i två modeller. Jag tycker att det är så fascinerande att människor vill sticka dem och ha dem på sig, men Maja Karlssons stora succé med en mameluckmodell (Mamelucker 2.0) för ett par år sedan fick mig att förstå att det är så. Nu finns det alltså beskrivning i skolbarnsstorlek också. De är i stort sett helt slätstickade, och jag skulle gissa att man kan härma Majas idé med resårstickade partier men låna garnval, maskantal och allt annat från boken.

Är det något jag saknar i den här boken? Ja, några saker.

Dels reagerar jag på att det inte finns en enda levande fotomodell i boken. Jag förstår att det är ett estetiskt val, och det är en mycket vacker bok, men jag skulle vilja se hur kläderna sitter. Dessutom är barn i stickade kläder ofta enormt fina att titta på.

Dels skulle jag gärna ha velat se mössor, hjälmar eller hättor som matchar åtminstone de minsta koftorna. För alla hjälpstickares skull — det är ju extra roligt att skicka iväg paketen när innehållet är extra fint.

Och dels tyckte jag efter ett tag att det blev väl mycket av att sticka tygbitar som sedan ska sys ihop till plagg. Celia Dackenberg skriver här och där om hur fantastisk stickningen är därför att man kan forma den, och det är ju en stor poäng att man faktiskt inte behöver tänka ut allt som platta bitar där bara kanterna formas. Lite grann av det kan man se i Röda korset-koftan och också i kjoldelen på en klänning där hon arbetar med förkortade varv. Jag skulle gärna ha tagit del av fler riktigt smarta modeller — kanske delvis därför att jag tycker att det är svårt att sy ihop delar.

Jag undrade också om förlagets redaktör inte borde ha lagt mer tid på de berättande texterna. Det är roligt med vindlande tankegångar och associationer, och konceptet med långa presentationer av varje koncept eller modell ger verkligen mer än bara en korrekt beskrivning, men det skulle ha varit en ännu större glädje att läsa om texterna hade varit mer genomarbetade.

Mest är Lånat, sparat, ärvt & nytt ändå en så väldigt vacker bok och en så väldigt vacker hyllning till textilkunnandet i tidigare generationer. Det ska bli spännande att spana efter de olika modellerna i verkligheten framöver, när Celia Dackenbergs läsare har hunnit välja, sticka, montera, fästa trådar och leverera till levande barn runtom i Sverige!

Lyxtröjor

Av Posted on Inga taggar 0
Bild lånad från Nordiska museet — okänd fotograf

Den här bilden visade Nordiska museet på Facebook häromdagen.

Några barn åker kälke för »långt lin« år 1912. De sades att ju längre kälke, desto högre skulle linet växa under kommande säsong. Men barnens kläder och frisyrer avslöjar att de troligen inte kom från jordbrukande familjer. Några bär exklusiva handstickade tröjor från Halländska Bindslöjden. En verksamhet som startade år 1907 för att ge arbete åt kvinnorna i trakten. Tröjorna såldes via ansedda affärer i Stockholm och var mycket populära bland välbärgade familjer under 1910-talet. 

Jag associerade genast till Bohusstickning och trodde att det var samma idé och kanske till och med firma, men där gissade jag tydligen alldeles fel. I kommentarfältet under bilden berättar en kvinna som heter Britt att Bohusstickning var en verksamhet där designers gjorde moderna modeller och där garn spanns och färgades för att passa deras idéer. Sedan stickade kvinnor i Bohuslän plaggen, och de såldes på NK i Stockholm och senare också i egna butiker i Göteborg och New York.

Två närmast Fairtrade-aktiga affärsidéer som byggde på ”vanliga” kvinnors textilhantverkskunskaper och som gjorde att de kunde försörja sina familjer — spännande eller hur?

Man kan undra om textilhantverk någonsin kommer att komma ifatt i prissättningen och i det allmänna medvetandet så att det går att leva på det igen.