Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Handarbetshistoria

Tillsammans på distans

Nu är Clare Hunters bok Threads of Life utlånad igen. Det gick inte att låta bli!

Eva, som var min kollega på en sfi-skola i Malmö för ett par år sedan, visade mig bilder från ett besök i en by i Yunnan-provinsen i Kina. Det var en Miau-by, en by där de flesta invånarna tillhör Miau-folket, en av Kinas enormt många etniska minoriteter. 2014 var jag också i Yunnan-provinsen, och Eva och jag försökte se om vi hade varit i samma by.

Ett par dagar efter att vi hade talat om det läste jag ett avsnitt om Miau-folkets broderitradition i boken. Det måste ju Eva få läsa!

Och innan dess var det Maria som hade den — för det fanns ett avsnitt om ett annat slags broderier och broderiförsäljning som liknade ämnet för en konferens hon just hade föreläst på.

Så jag har inte läst ut boken än.

MEN: ett av de avsnitt jag läste fick mig att tänka på en idé som liknar den här:

Det här är den gemenskapsfilt för fred och värme som Händiga händer i Kalmar hann göra klart precis innan de strängare restriktionerna kom.

Och är inte rutor eller bitar ett helt fantastiskt sätt att arbeta tillsammans nu?

Alla kan göra sin del (en eller många) hemma, stickade, virkade, broderade, och att vi fortfarande hör ihop kan manifesteras i filtar, bonader och (om det är en grupp i en kyrka) i stolor, altarkläden, antependier, till och med mässhakar.

I boken läste jag om hur brittiska kvinnor som hamnade i fångläger i Asien under andra världskriget samarbetade om lapptäcken med broderade rutor. De hade i stort sett inget material och bodde tätt, tätt, tätt inpå varandra — vi saknar istället varandra. Men också vi är begränsade av det som händer i vår omvärld.

Ett textilsamarbete i form av rutor som ska fogas samman är något som kan skapa gemenskap och dokumentera stämningar och känslor och förhoppningar nu och som kan bli ett fantastiskt sätt att fira och minnas tillsammans senare, när vi kan ses igen.

Eller hur?

Minnesdagen

Av Posted on Inga taggar 0

Till den här dagen förra året skrev jag om Krystina och den gröna tröjan som hennes mormor hann sticka klart innan de skildes åt.

Lia Stern, Kristine Keren och Marion
Kwasniewski (Kristine Kerens man) med den gröna tröjan. Bild lånad från Times of Israel

Nu har jag plockat fram den berättelsen igen och läst lite mer, bland annat den här artikeln i Times of Israel.

Beskrivningen finns här, och när Times of Israel gjorde sin intervju hösten 2019 hade försäljningen av den redan resulterat i 7 000 dollar till museet.

Kristine Kerens bok, The Girl in the Green Sweater, har också blivit mycket spridd.

En sak som jag missade när jag läste om Kristine/Krystina och hennes familj förra året var att det finns en film som delvis bygger på det som hon har berättat. In Darkness heter den.

Jag vet inte om jag kommer att klara att se den, men det är inte svårt att förstå att det som familjen upplevde (och överlevde!) är något som filmmakare vill ta sig an. Bara den här startbilden är ju så obegripligt förfärlig och tydlig.

I Kalmar, där jag har arbetat i ett och ett halvt år nu, finns det en judisk kyrkogård.

Där ligger sjutton judiska ungdomar och unga vuxna begravda tillsammans.

De har fått en gemensam minnessten också. ”Denna sten skall vittna om dem som år 1945 räddades ur koncentrationslägren. Deras kroppar voto sargade. De blevo här begravna. Må deras själar upptagas i det heliga livets förbund”, står det på den.

Nödvändig stickning, och under tidspress

Av Posted on Inga taggar 0

Det här är inget riktigt blogginlägg, bara ett tips: läs den här artikeln om stickning hos Institutet för språk och folkminnen, ISOF! Den handlar om stickning i Sverige för ungefär hundra år sedan och lite senare och lite tidigare. Massor av intressanta miniberättelser om vad som stickades och hur och av vem och av vad!

Nu talas det ju ofta om stickning som avkoppling. Av de här berättelserna att döma är det en ganska modern tanke. Snabbt och effektivt skulle stickandet vara, och flera av dem som berättar vittnar om ett slags konstant brådska. Hemstickade vantar och mössor och sockor var inte något som man kunde ha om man tyckte om sådant — de var livsnödvändiga.

Gå i parad

Av Posted on Inga taggar 0

Det har hänt att jag har fått höra att det är lite väl mycket Jane Austen på den här bloggen …

… så jag måste börja dagens inlägg med att berätta att det egentligen inte handlar så mycket om Jane Austen fastän det kan se ut så.

Tidskriften som jag är redaktör för, ett frilansuppdrag som i ersättning motsvarar en mycket liten deltidstjänst, har börjat på sin 175:e årgång, och eftersom den ges ut av ett missionssällskap (som fyllde 175 år 2020) är temat för jubileumsnumret ”Att berätta om mission”.

Bland mycket annat tänkte jag att det numret borde innehålla ett porträtt av St. John Rivers, en av litteraturhistoriens absolut mest kända missionärer.

Charlotte Brontë — bild lånad från Wikimedia Commons

På Wikimedia Commons hittade jag många varianter av samma porträtt av Charlotte Brontë som skrev Jane Eyre, den roman där han är med.

Och hennes namnteckning … och lite annat.

Sedan tänkte jag att systrarna Brontës vänner kan finnas både här och där, så jag sökte på hennes namn på en bildbyrå som heter Unsplash också. Inget kom fram. Då sökte jag på Jane Eyre — och den här bilden dök upp:

Jane Austen-baneret. Bild från LSE Library, uppladdad på Unsplash

Det var ju en felträff, författaren Jane Austen istället för boktiteln och romanfiguren Jane Eyre — men ett helt nytt ämne öppnade sig!

Mary Lowndes var med i rörelsen för kvinnlig rösträtt i Storbritannien, suffragetterna, och bidrog till den med sina mycket särskilda talanger.

Inför en stor parad med kvinnor som alla ville ha rösträtt och som representerade olika yrkesgrupper, olika kunskaper, olika platser och olika samhällsframsteg gjorde hon skisser till baner. Hur många som helst! Hennes suffragettvänner fick mycket att göra med att skaffa material, mäta, klippa, brodera och montera.

Baneren bars i paraden den 13 juni 1908, och efter det spreds de för vindarna. En del har bevarats, som det baner som bars till Jane Austens ära och hamnade i samlingarna i biblioteket på London School of Economics. Men alla skisser finns kvar, och Mary Lowndes skrev också en handbok för samtida och framtida banermakare.

Läs om dem här — strunta i att läsa om det tar emot med engelska, men titta på bilderna! Och kom ihåg alla de här kvinnorna som riskerade nästan allt de redan hade lyckats åstadkomma i sina liv och i samhällslivet för att få rätten att rösta i allmänna val. Så viktigt var det.

Frihetsbrodösen

Av Posted on Inga taggar 1

Igår fick jag se en udda nyhet mitt i allt om det amerikanska presidentvalet och pandemin: Mary Frances Heaton har fått en minnesplakett i Wakefield i England.

Skärmklipp ur presentationsfilmen som finns på Youtube

Mary Frances Heaton föddes Doncaster i England i början av 1800-talet. Hennes familj var ganska förmögen, men när hon var elva år tog pengarna slut. Hon blev snabbt tvungen att försörja sig själv, och hon gjorde det som pianolärarinna. Först arbetade hon i London, så kom hon hem för att vårda sin pappa som var döende, och så fortsatte hon med att ge pianolektioner i Doncaster.

Hon var drygt 30 år när en prästdotter blev hennes elev. Två lektioner i veckan skulle det vara.

Men i samband med en gudstjänst anklagade hon prästen för att inte ha betalat för lektionerna.

Det skulle hon inte ha gjort. Resultatet blev inte att hon fick ut sin lön utan att hon blev inspärrad på ett mentalsjukhus, West Riding Lunatic Asylum i Wakefield — och där blev hon kvar tills hon blev förflyttad till ett annat sinnessjukhus, i Sheffield, och dog drygt 40 år senare.

Vårdpersonalen utsatte henne för en rad behandlingar som nog bara kan klassas som tortyr, bland annat elchocker i underlivet.

De första åren protesterade hon, och ett rymningsförsök är dokumenterat, men efter sju år var det som om hon bytte sinnesstämning, och resten av sitt liv protesterade hon på ett alldeles eget sätt: genom att brodera.

Ett av Mary Frances Heatons broderier. Bild lånad från The Wakefield Museum

Samplers kallas på engelska det som vi nog skulle kalla märkdukar här, men det används också om broderier med olika komponenter. Så samplers kallas Mary Frances Heatons broderier, som är fulla av budskap, en del av dem svåra att förstå såhär långt efteråt.

Mary Frances Heatons brev till drottning Victoria — bild lånad från bloggen Thread And Thrift

Det finns inte så många kvar, för hon gav bort nästan alla, och alla mottagare förstod nog inte deras värde … men här är ett broderat brev till drottning Victoria.

Broderat brev, oktober 1859 — bild lånad från Twitter-kontot Decorating Dissidence

Blev Mary Frances Heaton en person som protesterade mot allt därför att hennes första protest inte fick höras? Eller vad var det som hände? Trodde hon att hennes brev skulle få någon effekt, eller broderade hon bara ändå?

”Treason against the state” broderade hon här — och så tätt, tätt ett långt brev med en dramatisk inledning.

Var hon psykiskt sjuk redan när hon ropade ut sina anklagelser mot pianoelevens pappa? Eller var det de brutala behandlingsmetoderna som gjorde henne sjuk? Eller var det här knasiga sättet att kommunicera hennes enda möjlighet att göra något överhuvudtaget och hålla sig någorlunda frisk — som en täckmantel?

Här är en film med flera korta föreläsningar som jag började titta på igår och som jag absolut ska se till slut någon av de närmaste dagarna:

Nästan som om det vore mer än ett sammanträffande fick jag just tillbaka den här fantastiska boken av Claire Hunter från min väninna Maria som hade lånat den:

I den finns bland mycket annat berättelsen om en annan brodös på ett annat sinnessjukhus, Agnes Richter. Hon broderade en patientuniformsjacka full, full, full med sitt budskap till världen. Elizabeth Parker och Lorina Bulwer använde samma uttrycksmedel där de satt inspärrade. Måste berätta lite om dem också någon dag!

Symaskinsrevolutionen

Av Posted on Inga taggar 0

En stor samhällsförändring som jag tycker borde ha funnits med i historieundervisningen när jag gick i skolan men som kanske i alla fall kan finnas med nu är den när symaskinen gjorde sitt intåg.

Tidig Singer-reklam, sparad av Bibliothèque nationale de France, numera tillgänglig på Wikimedia Commons

Att jag är ganska säker på att vi inte fick läsa om symaskinens intåg beror på att jag minns det från ett annat sammanhang och nog skulle ha kopplat ihop det med skolans om jag hade fått chansen. Är det någon mer än jag som kan delar av Laura Ingalls Wilders Det lilla huset på prärien-serie utantill?

Symaskin av en sort som fanns vid den tid när Laura Ingalls Wilders familj köpte sin första. Bild lånad från webbplatsen pioneergirl.com

När familjen Ingalls börjar använda symaskin säger mamman ju att hon tror att förfäderna kommer att vända sig i sina gravar men att hon har tänkt ut att man kan lägga två tyglängder omlott och sy en söm för att få lakan istället för att sy ihop dem för hand så som familjen (familjens kvinnor, ska man väl säga) alltid har gjort. (Här kan man förresten läsa lite om familjen Ingalls symaskin!)

Klassisk Singer-maskin. Foto: Dennis van Zuijlekom, Wikimedia Commons

En sådan här maskin, inbyggd i ett tungt skåp, hade min mormor. Jag tror att hon hade med sig den hem från Rhodesia (nuvarande Zimbabwe), men jag är inte säker. När mina föräldrar bodde i en stor prästgård kunde vi ha den där, och vi använde den ibland — till raksöm är den helt fantastisk när man väl har fått hjulet att snurra år rätt håll så att den inte syr baklänges. Nu står den hemma hos mina vänner Agnes och Arne i väntan på att jag ska bo så stort att jag kan ta hand om den själv. En annan ärvd maskin, en väldigt tung som gick att både trampa och köra med ström, lyckades jag inte övertala min mamma att behålla, så den hamnade i en second hand-affär i Växjö, och jag hoppas att den hittade ett nytt hem …

Om man vill förstå lite mer av hur symaskinsrevolutionen gick till kan man läsa den här ganska långa och mycket intressanta artikeln på Företagskällan, en webbplats där lärare kan hämta lektionsmaterial. Jag skulle ha önskat att en textilhistoriker hade fått vara med och skriva den, och den innehåller några anglicismer, men jag lärde mig mycket.

Här pågår en hålsömnadskurs som är en del av en marknadsföringskampanj! Platsen är Västerås, året är 1927. Bilden finns i Singers historiska arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria, och jag har lånat den från Företagskällan.

Bland annat att försäljningen till privatpersoner kom igång mycket tack vare sömnadskurser där deltagarna fick lära sig att sy på maskin. Sexton timmar skulle räcka — det var löftet. Fast de som skulle lära sig finesser, som hålsömnad, fick nog boka fortsättningskurser. — Och detta får mig att tänka på det symaskinskörkort som jag och mina klasskamrater blev lovade när vi lärde oss att sy på maskinerna i Vikingaskolans syslöjdssal på Linero i Lund 1983 eller så. Vår egen skola, Runaskolan, hade inte slöjdsal, och det var ett stort äventyr (i alla fall för mig) varje gång vi skulle ta oss till den stora skolan och lära oss något så svårt. Tyvärr glömdes nog våra körkort bort — jag minns att vi frågade efter dem men inte att vi fick dem. Är det någon annan som har ett och vill visa?

(Och symaskinsrevolutionen var ju en del av den större textilrevolution där bland annat Spinning Jenny, uppfunnen i USA på 1760-talet, spelade en avgörande roll. Vill man uppleva ett 1800-talsspinneri i aktion kan man se BBC:s miniserie North & South, som bygger på en roman av Elizabeth Gaskell — hon kallar sin industristad Milton, men hon bodde själv i Manchester. Och vill man läsa en skildring av en ungefär motsvarande amerikansk industrimiljö så är Katherine Patersons ungdomsroman Lyddie ett självklart val.)