Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Handarbetshistoria

Vandrande korgar

För ett par veckor sedan började jag läsa Charlotte Brontës roman Shirley. Jag vet inte varför jag inte har gjort det tidigare, men det faktum att den ibland beskrivs som en ”tvilling” till Elizabeth Gaskells North and South gjorde ju att jag måste läsa den nu när jag vet det!

Den kom i en ny svensk översättning för två år sedan, på Modernista, den första sedan 1850-talet. Mäktigt eller hur? Fast jag läser den i en vanlig engelsk klassikerutgåva.

Charlotte Brontë målad av Evert A. Duyckinck efter en teckning av George Richmond. Bild lånad från Wikimedia Commons

När Charlotte Brontë (det ska vara hon på bilden, men den beskrivs som ett ”idealiserat porträtt”) skrev Shirley hade hon förlorat sina systrar Anne och Emily kort efter varandra — och innan dess sin bror Branwell.

Jag ska nog inte säga så mycket om handlingen än, för jag har mycket kvar att läsa, men jag hittade ett litet spår av hjälpstickningstraditionen och måste dela med mig av det:

It ought perhaps to be explained in passing, for the benefit of those who are not au fait to the mysteries of the ”Jew-basket” and ”missionary-basket,” that these meubles are willow repositories, of the capacity of a good-sized family clothes-basket, dedicated to the purpose of conveying from house to house a monster collection of pin-cushions, needle-books, card-racks, workbags, articles of infant wear, etc., etc., etc., made by the willing or reluctant hands of the Christian ladies of a parish, and sold perforce to the heathenish gentlemen thereof, at prices unblushingly exorbitant. The proceeds of such compulsory sales are applied to the conversion of the Jews, the seeking up of the ten missing tribes, or to the regeneration of the interesting coloured population of the globe. Each lady contributor takes it in her turn to keep the basket a month, to sew for it, and to foist off its contents on a shrinking male public. An exciting time it is when that turn comes round. Some active-minded woman, with a good trading spirit, like it, and enjoy exceedingly the fun of making hard-handed worsted-spinners cash up, to the tune of four or five hundred per cent. above cost price, for articles quite useless to them; other feebler souls object to it, and would rather see the prince of darkness himself at their door any morning than that phantom basket, brought with ”Mrs. Rouse’s compliments; and please, ma’am, she says it’s your turn now.”

Intressant eller hur? Ett initiativ som från början sannolikt var fint uttänkt och som blev en social press och en plåga för en del av dem som förväntades delta eller bidra. Man kan undra vad vi som hjälpstickar nu borde passa oss för. Och man kan också undra om det finns universallösningar som gör att det går att göra gott och bidra till det som är gott utan att riskera sådana här urspårningar. Det är ju alltid en stor förlust när rädslan för att göra fel eller göra något som kan missuppfattas gör att vi stelnar till och tvekar att göra saker för andra överhuvudtaget. Eller?

Alma och andra

Av Posted on Inga taggar 1

Det här har jag ju glömt att berätta om!

Och det är dumt, för här finns bland annat en intervju med historikern och freds- och konfliktforskaren Maria Småberg om Alma Johansson. Runt förra sekelskiftet fanns det ett starkt stöd i Sverige för en ekumenisk, nordisk organisation som hade vuxit fram ur KFUK och som hette KMA, Kvinnliga Missions-Arbetare. Alma Johansson var en av KMA:s utsända, först som sjuksköterska och sedan också som barnmorska, i Turkiet där hon skulle arbeta bland människor som tillhörde den armeniska minoriteten. Redan under 1800-talet hade de blivit utsatta för mycket, men 1915 övergick förföljelserna i ett storskaligt folkmord.

Alma Johansson, en av KMA:s utsända i Turkiet. Bild ur KMA:s arkiv

Alma Johansson befann sig mitt i det och bestämde sig, i samråd med kolleger från flera länder, för att rida i två veckor genom Turkiet för att ta sig till Istanbul och kunna överlämna en rapport om vad som pågick till nordeuropeiska diplomater där.

Det är bara en av alla saker hon gjorde, men det var den som Maria berättade om i det här numret.

Armeniska kvinnor i Aten blev familjeförsörjare genom sina textilhandarbeten. Bild ur KMA:s arkiv

Senare blev Alma ett slags Fairtrade-pionjär när hon flyttade sig själv och sitt uppdrag till Aten dit ganska många armeniska flyktingar hade flytt undan folkmordet. Hon stöttade dem när de utvecklade sin handarbetsskicklighet till ett yrke och såg till att det som de tillverkade kunde säljas i Sverige.

Det går fint att läsa hela tidningen (som blädder-pdf) och var och en av artiklarna ur den på Uppdrag Missions webbplats, men vill du ha ett tryckt exemplar med posten kan du bara höra av dig till mig!

Tillsammans på distans

Nu är Clare Hunters bok Threads of Life utlånad igen. Det gick inte att låta bli!

Eva, som var min kollega på en sfi-skola i Malmö för ett par år sedan, visade mig bilder från ett besök i en by i Yunnan-provinsen i Kina. Det var en Miau-by, en by där de flesta invånarna tillhör Miau-folket, en av Kinas enormt många etniska minoriteter. 2014 var jag också i Yunnan-provinsen, och Eva och jag försökte se om vi hade varit i samma by.

Ett par dagar efter att vi hade talat om det läste jag ett avsnitt om Miau-folkets broderitradition i boken. Det måste ju Eva få läsa!

Och innan dess var det Maria som hade den — för det fanns ett avsnitt om ett annat slags broderier och broderiförsäljning som liknade ämnet för en konferens hon just hade föreläst på.

Så jag har inte läst ut boken än.

MEN: ett av de avsnitt jag läste fick mig att tänka på en idé som liknar den här:

Det här är den gemenskapsfilt för fred och värme som Händiga händer i Kalmar hann göra klart precis innan de strängare restriktionerna kom.

Och är inte rutor eller bitar ett helt fantastiskt sätt att arbeta tillsammans nu?

Alla kan göra sin del (en eller många) hemma, stickade, virkade, broderade, och att vi fortfarande hör ihop kan manifesteras i filtar, bonader och (om det är en grupp i en kyrka) i stolor, altarkläden, antependier, till och med mässhakar.

I boken läste jag om hur brittiska kvinnor som hamnade i fångläger i Asien under andra världskriget samarbetade om lapptäcken med broderade rutor. De hade i stort sett inget material och bodde tätt, tätt, tätt inpå varandra — vi saknar istället varandra. Men också vi är begränsade av det som händer i vår omvärld.

Ett textilsamarbete i form av rutor som ska fogas samman är något som kan skapa gemenskap och dokumentera stämningar och känslor och förhoppningar nu och som kan bli ett fantastiskt sätt att fira och minnas tillsammans senare, när vi kan ses igen.

Eller hur?

Minnesdagen

Av Posted on Inga taggar 0

Till den här dagen förra året skrev jag om Krystina och den gröna tröjan som hennes mormor hann sticka klart innan de skildes åt.

Lia Stern, Kristine Keren och Marion
Kwasniewski (Kristine Kerens man) med den gröna tröjan. Bild lånad från Times of Israel

Nu har jag plockat fram den berättelsen igen och läst lite mer, bland annat den här artikeln i Times of Israel.

Beskrivningen finns här, och när Times of Israel gjorde sin intervju hösten 2019 hade försäljningen av den redan resulterat i 7 000 dollar till museet.

Kristine Kerens bok, The Girl in the Green Sweater, har också blivit mycket spridd.

En sak som jag missade när jag läste om Kristine/Krystina och hennes familj förra året var att det finns en film som delvis bygger på det som hon har berättat. In Darkness heter den.

Jag vet inte om jag kommer att klara att se den, men det är inte svårt att förstå att det som familjen upplevde (och överlevde!) är något som filmmakare vill ta sig an. Bara den här startbilden är ju så obegripligt förfärlig och tydlig.

I Kalmar, där jag har arbetat i ett och ett halvt år nu, finns det en judisk kyrkogård.

Där ligger sjutton judiska ungdomar och unga vuxna begravda tillsammans.

De har fått en gemensam minnessten också. ”Denna sten skall vittna om dem som år 1945 räddades ur koncentrationslägren. Deras kroppar voto sargade. De blevo här begravna. Må deras själar upptagas i det heliga livets förbund”, står det på den.

Nödvändig stickning, och under tidspress

Av Posted on Inga taggar 0

Det här är inget riktigt blogginlägg, bara ett tips: läs den här artikeln om stickning hos Institutet för språk och folkminnen, ISOF! Den handlar om stickning i Sverige för ungefär hundra år sedan och lite senare och lite tidigare. Massor av intressanta miniberättelser om vad som stickades och hur och av vem och av vad!

Nu talas det ju ofta om stickning som avkoppling. Av de här berättelserna att döma är det en ganska modern tanke. Snabbt och effektivt skulle stickandet vara, och flera av dem som berättar vittnar om ett slags konstant brådska. Hemstickade vantar och mössor och sockor var inte något som man kunde ha om man tyckte om sådant — de var livsnödvändiga.

Gå i parad

Av Posted on Inga taggar 0

Det har hänt att jag har fått höra att det är lite väl mycket Jane Austen på den här bloggen …

… så jag måste börja dagens inlägg med att berätta att det egentligen inte handlar så mycket om Jane Austen fastän det kan se ut så.

Tidskriften som jag är redaktör för, ett frilansuppdrag som i ersättning motsvarar en mycket liten deltidstjänst, har börjat på sin 175:e årgång, och eftersom den ges ut av ett missionssällskap (som fyllde 175 år 2020) är temat för jubileumsnumret ”Att berätta om mission”.

Bland mycket annat tänkte jag att det numret borde innehålla ett porträtt av St. John Rivers, en av litteraturhistoriens absolut mest kända missionärer.

Charlotte Brontë — bild lånad från Wikimedia Commons

På Wikimedia Commons hittade jag många varianter av samma porträtt av Charlotte Brontë som skrev Jane Eyre, den roman där han är med.

Och hennes namnteckning … och lite annat.

Sedan tänkte jag att systrarna Brontës vänner kan finnas både här och där, så jag sökte på hennes namn på en bildbyrå som heter Unsplash också. Inget kom fram. Då sökte jag på Jane Eyre — och den här bilden dök upp:

Jane Austen-baneret. Bild från LSE Library, uppladdad på Unsplash

Det var ju en felträff, författaren Jane Austen istället för boktiteln och romanfiguren Jane Eyre — men ett helt nytt ämne öppnade sig!

Mary Lowndes var med i rörelsen för kvinnlig rösträtt i Storbritannien, suffragetterna, och bidrog till den med sina mycket särskilda talanger.

Inför en stor parad med kvinnor som alla ville ha rösträtt och som representerade olika yrkesgrupper, olika kunskaper, olika platser och olika samhällsframsteg gjorde hon skisser till baner. Hur många som helst! Hennes suffragettvänner fick mycket att göra med att skaffa material, mäta, klippa, brodera och montera.

Baneren bars i paraden den 13 juni 1908, och efter det spreds de för vindarna. En del har bevarats, som det baner som bars till Jane Austens ära och hamnade i samlingarna i biblioteket på London School of Economics. Men alla skisser finns kvar, och Mary Lowndes skrev också en handbok för samtida och framtida banermakare.

Läs om dem här — strunta i att läsa om det tar emot med engelska, men titta på bilderna! Och kom ihåg alla de här kvinnorna som riskerade nästan allt de redan hade lyckats åstadkomma i sina liv och i samhällslivet för att få rätten att rösta i allmänna val. Så viktigt var det.