Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Handarbetshistoria

Om stickning och andlighet

Gravvantar stickade efter mycket gammal modell. Foto: Tomas Åberg

Carol tipsade mig om en artikel på webbplatsen Fashionista.com (!) häromdagen. Den är mycket, mycket intressant! Textilt handarbete och andlighet är ämnet, och jag har läst om ganska många av idéerna och hört om liknande erfarenheter tidigare, men de som har blivit intervjuade just här berättar så olika och så fint. Läs, läs!

Marknadsknappar

Min fina dansk-skotska väninna Helen har skaffat bil, och de senaste veckorna har hon använt den till att ta med mig på några utflykter i Bourgogne i Frankrike när vi har varit lediga från våra volontärarbeten.

En söndagseftermiddag var vi på ett slags antikmarknad eller loppmarknad i Cormatin, en liten stad som kanske är mest känd för sitt slott.

En annan dag ska jag visa vad man kan hitta på en sådan marknad, men idag får ni se knapparna. Alldeles nya knappar från lite olika tider — det var så vackert!

En säljare verkade ha köpt ett butikslager. Det fanns både hela knappkartor och sådant som såg ut mer som kataloger.

Att köpa knappar från Lyons Buotonnerie (bara ordet!) hade ju varit något! Att bläddra och diskutera och jämföra färgtoner och mäta storlekar …

Många, många olika skärpspännen fanns det också. Vi lyckades inte lista ut om 15:- skrivet med blyerts var gamla Francs-priser eller nutida Euro-priser (och säljaren var upptagen med annat just då). Visst är det spännande att tänka på en tid när en vanlig sybehörsaffär kunde ha avsättning för kanske 45 olika spännen till skärp som i princip bara kunde användas till klänningar och kappor?

En av säljarna berättade för mig om ett material som var en föregångare till plast (eller såklart till olika plastmaterial) — jag tror att det heter galelite eller gallelite. Är det någon som har hört om det?

Den fantastiska doften

Nu har jag öppnat paketet som kom från Lena i Härnösand precis innan jag åkte bort för två veckor sedan. Jag hade en aning om att det skulle vara något med lavendel eftersom Lena hade frågat om jag tycker om den doften … men såhär mycket! Och ett så vackert sätt att ta vara på gamla broderade dukar!

Den plattare påsen tror jag är en värmepåse med lavendel i. Den har i alla fall en innerpåse, och den doftar lika gott som de broderade påsarna.

Vad jag inte visste var att all lavendel som Lena tar vara på kommer från Marocko. Lenas man Ali kommer därifrån, och delar av hans familj arbetar med jordbruk där. Lena har skrivit så otroligt fint om hur hon har lärt känna alla och om att leva tillsammans med Ali (se sidorna 4–5 här), så lavendel från familjens odlingar känns som en mycket personlig present — och som en påminnelse om att familjer och kulturer kan mötas i glädje och kärlek och respekt.

Den som inte har såhär fina dukar i skåpen kan hitta många (oftast billigt, sorgligt nog) i second hand-butiker. En duk räcker till många lavendelpåsar, och det blir bara extra fint att placera broderierna asymmetriskt.

Ett tips till den som är på väg till sin vanliga matbutik idag är såklart Urtekrams lavendelserie som jag tror är ganska ny.

Hård tvål med lavendeldoft. Bild lånad från Urtekrams webbplats

Jag upptäckte den hemma hos en familj som jag hälsade på i början av sommaren — de hade den flytande tvålen på gästtoaletten, och jag tvättade nog händerna någon extra gång bara för doftens skull …

Engångspumpflaskor är det ju många som undviker för materialblandningens skull, men det finns en hård tvål också. Schampoflaskan och några av de andra förpackningarna är lite enklare, och deodorantflaskan är bara av plast, inte av plast och glas som Urtekrams tidigare.

Lavendelolja från staden Roman i Rumänien. Bild lånad från Sackeus webbplats

Och ett tips till den som har en Fairtrade-butik i närheten är såklart Flower of Hope-oljan från Rumänien!

Handarbete med humanitära motiv

Min väninna Maria har just kommit hem från konferensen Humanitarian Handicrafts i Huddersfield i Storbritannien. Hon var där för att föreläsa om ett textilprojekt som en svensk missionär, Alma Johansson, arbetade med i Tessaloniki under åren efter det armeniska folkmordet, alltså på 1920-talet. En del armeniska överlevare hade lyckats ta sig till Grekland, och för att de skulle kunna överleva där startade Alma en verksamhet som liknar vår tids Fairtrade-koncept.

Almas arbete hade jag hört om tidigare, nämligen av Maria, men konferensen hade jag inte hört om innan den ägde rum. Och det kanske var tur, för annars skulle jag verkligen ha velat vara med. Programmet (som man kan se här) är fullt av både historiska och nutida exempel på hur textilt handarbete har använts och används för att människor som annars har få möjligheter — och orsakerna till bristen på möjligheter kan ju vara många och olika — ska kunna arbeta och få inkomst och självbestämmande.

De senaste veckorna har jag läst en bok om broderihistoria och textilhistoria, Clare Hunters Threads of Life — A History of the World Through the Eye of a Needle. Där finns flera exempel på ”humanitarian handicrafts”, bland annat en stor broderisatsning som gjordes efter första världskriget när en massa brittiska soldater hade kommit hem och var så skadade att de inte kunde sköta några fysiskt krävande arbeten längre — en del av dem hade också koncentrationssvårigheter. Då designades det en serie broderier som de kunde arbeta med hemifrån, och försäljningen sköttes av en central organisation.

Nu hoppas jag att Maria kan berätta mer om konferensen hon var på — både om sitt eget föredrag och om allt som hon fick uppleva — så att jag kan förmedla det till er!

Jane Austen och hjälpstickning

En av alla (och det finns många) utgåvor av Jane Austens roman Persuasion, i svensk översättning Övertalning.

Nu har jag hittat — eller snarare råkat upptäcka — ett avsnitt om hjälpstickning i en av Jane Austens romaner, Persuasion!

Jag har läst den flera gånger och lyssnat på den som ljudbok ännu fler — upptäckte den en gång när jag var tvungen att skanna mer än tusen sånger ur olika böcker en och en som en del av arbetet med ett stort sångboksprojekt. Jag arbetade till klockan två en av nätterna, men Anne Elliot och hennes familj och vänner höll mig sällskap!

Nu har jag lyssnat på den igen medan jag har hållit på med olika praktiska saker, och plötsligt slog det mig att det som Annes väninna Mrs. Smith, en ung kvinna som har blivit änka, förlorat alla sina pengar och blivit reumatiker samtidigt, och hennes sjuksköterska, en mycket företagsam och kommunikativ kvinna, håller på med är typisk och klassisk hjälpstickning. Här:

[Mrs. Smith] had seen too much of the world, to expect sudden or disinterested attachment anywhere, but her illness had proved to her that her landlady had a character to preserve, and would not use her ill; and she had been particularly fortunate in her nurse, as a sister of her landlady, a nurse by profession, and who had always a home in that house when unemployed, chanced to be at liberty just in time to attend her.

”And she,” said Mrs Smith, ”besides nursing me most admirably, has really proved an invaluable acquaintance. As soon as I could use my hands she taught me to knit, which has been a great amusement; and she put me in the way of making these little thread-cases, pin-cushions and card-racks, which you always find me so busy about, and which supply me with the means of doing a little good to one or two very poor families in this neighbourhood. She had a large acquaintance, of course professionally, among those who can afford to buy, and she disposes of my merchandise. She always takes the right time for applying. Everybody’s heart is open, you know, when they have recently escaped from severe pain, or are recovering the blessing of health, and Nurse Rooke thoroughly understands when to speak. She is a shrewd, intelligent, sensible woman. (…)”

En som är tvungen att sitta stilla får lära sig att sticka av en som rör sig desto mer. Det stickade ser den rörliga till att sälja till människor som har pengar och som just i det ögonblicket är tacksamma att vara friska, och pengarna förmedlar den rörliga sedan till andra människor som behöver dem. Perfekt!

(Detta äger rum i en tid när textilt handarbete tillmäts ett större värde än idag, såklart.)

Det finns många andra sorters hjälpstickning, men det här är definitivt en klassisk sort.

Fascinerande att Jane Austen kunde beskriva också detta så exakt, eller hur?

Förutsättningen

Av Posted on Inga taggar 0

Det är många som säger och skriver att de vill hylla ”alla starka kvinnor” idag.

Jag vill gärna hylla en som gjorde massor fastän hon inte alltid var så stark.

Marie Cederschiöld hette hon.

Hon var prästdotter och växte upp i Småland — på landet, i fattiga bygder, men i en halvadlig familj och nära Emelie Petersen som hade kommit till Herrestad och fått gården och Kärda socken att bli en central plats för den svenska väckelsen och för både samhällsinsatser och intellektuell utveckling.

När Sveriges första syförening skulle startas på Herrestad oroades Emelie därför (och detta finns bevarat i ett brev till en väninna) ”att ingen man vore med. Marie Cederschiöld, som onekligt har de största gåvorna, skulle, utan att usurpera, få en övermakt som för de andra hade blivit obekväm”. Det löste sig genom att en blivande medlems man, komminister Engström, erbjöd sig att leda mötena och läsa högt. Men det är också ett av vittnesmålen om Maries stora begåvning.

Hon skulle gifta sig med en prästson från en grannsocken, men han gjorde ett allvarligt misstag under sin officersutbildning och tog livet av sig i militärarresten. Plötsligt hade hon inga framtidsplaner.

Det var då som några ledande personer i den svenska väckelsen kom på idén: Marie skulle skickas till diakonianstalten i Kaiserswerth i Tyskland för att utbildas till diakonissa och sjuksköterska, och sedan skulle hon komma hem och etablera det sättet att arbeta i Sverige.

Så blev det — men till priset av Maries hälsa. Hon trivdes inte på anstalten i Tyskland, och när arbetet på Ersta i Stockholm äntligen var igång drabbades hon av vad som nog nu skulle ha kallats en utmattningsdepression och blev tvungen att lämna allt och flytta hem till sin mamma i Växjö. Där levde hon resten av sitt liv, och där finns också hennes grav.

Jag önskar att det funnes en biografi över Marie — ungefär så som det finns biografier över Nathan Söderblom och många andra. I väntan på det skrev jag i alla fall en artikel för några år sedan. Den finns här.

Det är inte bara ”de starka” som gör avgörande insatser. Det är inte bara de som liksom avgår med segern som förtjänar vår beundran och vår uppmärksamhet.

Så många, många, många kvinnors historia som bara inte har blivit berättad. Mycket har gått förlorat för alltid.

Just idag skulle vi kunna tänka lite extra på det.

Vi skulle också kunna tänka extra mycket på att det arbete som hon la ner är förutsättningen för mycket av den trygghet vi har.

Jag har haft en ljudbok igång medan jag har arbetat med praktiska saker de senaste dagarna, och igår kväll hörde jag något som fick mig att tänka på Marie och många andra:

“I wish I were [interested in history] too. I read it a little as a duty, but it tells me nothing that does not either vex or weary me. The quarrels of popes and kings, with wars or pestilences, in every page; the men all so good for nothing, and hardly any women at all–it is very tiresome: and yet I often think it odd that it should be so dull, for a great deal of it must be invention. The speeches that are put into the heroes’ mouths, their thoughts and designs–the chief of all this must be invention, and invention is what delights me in other books.”

Det är ur Jane Austens bok Northanger Abbey — och det är den unga huvudpersonen, Catherine Morland, som får säga det. Är det inte mäktigt?