Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Handarbetshistoria

Alla borde ju veta

Av Posted on Inga taggar 0

I förra veckans nummer av tidningen Sändaren skrev jag en krönika om något som händer ganska ofta: när jag har berättat om den allra första svenska syföreningen kommer en eller flera som har lyssnar fram till mig efteråt och säger att det var så intressant — ”det här hade jag aldrig hört om förut”.

Det är klart att det är underbart med positiv respons, men det är inte klokt att en så viktig del av Sveriges historia är i stort sett okänd!

Här är hon, Emilie eller Emilia, kvinnan som med viss oro bestämde att en grupp kvinnor skulle få samlas i hennes hem för att ”läsa Guds ord, sjunga, bedja och samtala i andliga ämnen helt otvunget och arbeta med [sina] händer”.

Det går nästan inte att redogöra för alla följdverkningar som det initiativet fick. En som är mycket påtaglig och som vi borde vara tacksamma för varje dag är att Marie, en av de yngsta medlemmarna, ganska snart åkte till Tyskland för att utbilda sig och blev den första svenska sjuksköterskan och diakonissan. När kom kom hem startade hon Ersta, Sveriges första sjuksköterskeutbildning. Men det är alltså bara en av alla saker som hände …

Här kan man läsa krönikan!

Och här kan man läsa mycket, mycket mer om Emilie!

Conflict Textiles

För några veckor sedan var jag ju i Sysslebäck i Värmland för att intervjua de kvinnor som har arbetat med en stor bonad där de senaste åren.

Det är fantastiska broderier de har gjort — alla är hos textilkonstnären Jennie McMillen i Uppsala nu, hon komponerar bonaden och monterar den, så jag har bara sett bilder än så länge. Här är några av dem:

Några av de broderier som har gjorts av en grupp kvinnor i Sysslebäck under de två senaste åren. Foto: Ann Markström

När jag berättade om projektet i ett annat sammanhang tipsade Jenny (en annan, en som också råkar bo i Uppsala) mig om något som kallas Conflict Textiles. Det är en samling broderier och applikationer som en chilensk kvinna, Roberta Bacic, har ägnat mycket tid och engagemang åt. Bilderna kommer från oroshärdar på olika håll i världen, mest från Chile. Så otroligt spännande — och sorgligt.

Här är en intervju med henne:

Läs mer om Conflict Textiles här!

 

Stickning som spiontrick

Av Posted on Inga taggar 1

Carol skickade en så fascinerande artikel nu i helgen.

Den handlar om hur stickande kvinnor arbetade som spioner under första och andra världskriget!

Jag har ju ingen möjlighet att liksom granska källorna, men några av inslagen låter helt sannolika:

Den som sitter och stickar kan iaktta mycket utan att vara alltför iögonenfallande själv. Det berättas till exempel om en äldre kvinna som registrerade vilka tåg som passerade hennes stickplats och höll reda på dem genom att sticka vissa maskor och släppa andra.

Den som stickar kan trixa ganska mycket med mönstret och använda det som kod eller chiffer — så att den som sedan tar emot stickningen och känner till koden kan se informationen. (I slutet av förra året läste jag en bok som var full av information om hur olika kodspråk och chiffersystem fungerar, och det är verkligen fascinerande! Berättelsen i sig är inte världslitteratur precis, men jag lärde mig massor. Popco heter den, och författarinnan heter Scarlett Thomas.)

Den som har med sig en stickkorg kan gömma ett och annat i den. I artikeln står det om en spion som använde sig av sidenband där hon antecknade mycket.

Men gladast blev jag förstås av några av bilderna som inte alls föreställde spioner.

Den här bilden har jag lånat från National Archives, här. Det är soldater på Walter Reed Hospital i DC i USA — de har skadats i strid och hamnat på sjukhus. De rehabiliterar sig, eller får tiden på sjukhuset att gå, genom att sticka! Han till vänster har inte kommit igång med stickorna än utan använder en sak som vi numera skulle kalla Quick-Knit, ett slags jättestor påtdocka.

Och här har en massa människor i Seattle i USA samlats för att sticka åt Röda Korset under samma krig. Det behövdes massor av strumpor och vantar, antagligen halsdukar och mössor med. Också den här bilden har jag lånat från National Archives, här.

Hjälpstickningshistoria skulle jag vilja ägna hur mycket tid som helst åt. Om bara … Tack Carol för inspirationen!

Här kan man lära sig det mesta om sömnad

Av Posted on Inga taggar 0

När jag var hos Ulla i Uppsala för att lära mig hur man syr barnkläder av kasserade herrskjortor visade hon mig den här boken:

Det är inte klokt vad den innehåller mycket — och vad författarna tar för givet att läsaren är ambitiös!

Jag glömde att leta efter utgivningsåret, men nu när jag har försökt forska lite har jag i alla fall upptäckt att det finns en utgåva från 1949. Om det är den första, den sista, en i mitten eller den enda vet jag inte.

De som talar om att ”content” är trenden inom marknadsföring kan ju fundera en stund på om det är så nytt. Den här boken kommer nämligen från ett företag som försåg tygaffärer i Sverige med mönster. Har man fått en fin bok och blivit så övertygad om företagets expertis (och om hur absolut nödvändigt och underbart det är att sy sina och familjens kläder själv) så vågar man väl knappt köpa mönster från något annat ställe sedan.

Här kan man läsa om olika kroppsformer. Ingen pardon i benämningarna men en viss ömsinthet i det faktum att det går att sy kläder som fungerar för alla …

”Tänk mera på figuren än på modet vid val av modell. De outrerade modenyheterna är ingenting för den fylliga damen att ta fasta på.” Har det blivit bättre eller sämre sedan dess?

Och så lite om klänningar för mammor. Hoppas att alla som hjälpte varandra med val av modell och provning och inprovningar och veck gjorde det i största vänlighet.

Några sidor med genomgångar av olika alternativ i olika situationer kan nog vara mer användbara än de här resonemangen om ganska avancerade klänningar och dräkter — eller kanske ska jag bara säga extra användbara. Så det blir nog anledning att återkomma till boken framöver!

Blev du lika fascinerad som jag? Ett par exemplar av boken finns faktiskt att köpa på Bokbörsen (länk med reservation för att de går åt).

”… ett slags tyst, långsam motståndsrörelse mot världens söndring och splittring”

Josefin HolmströmSvenska Dagbladet berättar om sina broderier och om hur arbetet med dem ger henne lugn. Hon har läst om hjälpstickandet under det amerikanska inbördeskriget. Handarbete är ”ett slags tyst, långsam motståndsrörelse mot världens söndring och splittring”, skriver hon. Läs hennes krönika här!

***

Tusen tack till Ingrid som läste krönikan ombord på tåget till Göteborg och hörde av sig. Du vet vad Ett varv till är för en blogg och vad som gör mig glad, Ingrid!

Hur lärde du dig?

Hur lärde du dig att sticka eller virka?

Den frågan ställde jag i en tävling i slutet av september.

När jag började hitta på tävlingsfrågor var det mest för att man inte får lotta ut saker hur som helst — det måste vara ett tävlingsmoment. Men när svaren började komma in insåg jag att tävlingar är ett fantastiskt tillfälle att samla ihop och sprida inspiration av lite olika slag. Så idag får alla som vill läsa om hur en hel liten rad handarbetare kom igång, en del för mycket länge sedan, andra mer nyligen. Hoppas att det kan inspirera en och annan till att ta sig tid (eller att ta sig ännu mer tid) med något barn i närheten, ett eget eller någon annans. Den uppmärksamhet som man får när man sitter ensam med en vuxen och lär sig något praktiskt är helt uppenbart ett minne för livet!

dsc_1550

Desirée i Norrköping:

Jag kommer ihåg det så väl: jag var liten och besökte min farmor och beundrade henne alltid när hon satt och pysslade med garnet i ena hörnet på soffan, de vackra färgerna som formades till vackra hantverk, fina tröjor, mössor och annat gott som passade både mig och mina dockor/nallisar. När jag blev lite äldre, kanske sex–sju år, lärde hon mig både hur man virkar och stickar grundläggande maskor. Jag minns min glädje som om det var igår, och idag när jag är 23 år så har den känslan kommit tillbaka. Jag älskar lugnet i en stressad vardag, att få en stund för sig själv och bara slappna av samtidigt som man skapar något vackert, utan en massa måsten.

Karin i Umeå:

Kommer inte ihåg vet som lärde mig virka men virkade mycket som ung. Nu vill jag börja igen, jag vill också lära mig sticka. När jag var ung gjorde jag egna kuddar av virkade mormorsrutor. Dessa kuddar finns på min soffa än.

Ulla i Ekenäs i Finland:

Min mormor lärde mig sticka, virka och sy. Hon var sömmerska till yrket. Ännu idag älskar jag att sticka, sy och  pyssla. Jag har just fått mitt första barnbarn, och jag har just stickat mössan i rätstickning, den som också mina egna barn hade flera  av. Det är en modell som passar alla huvuden.

(Kommentar från Anna: jag tror att det är den här mössan Ulla menar!)

Gunvor i Valskog:

Min mamma lärde mig sticka. I början tyckte jag att det var väldigt krångligt, men så småningom så blev det lättare, och nu kan jag nästa sticka i sömnen.

Marie i Borlänge:

När jag var 15–16 år gick jag på lanthushållsskola. Vi skulle lära oss att sticka, och jag skulle sticka en babysjal. Men det blev inte bra, så jag tog hem den till min mamma så hon fick sticka den. Efter det lärde jag mig att sticka riktigt.

Camilla:

Jag minns att min mor virkade när jag var liten, hon virkade ofta och hon virkade allt, gardiner, babykoftor, dukar, sängöverkast. Virka kunde hon! När jag sedan började skolan och skulle lära mig att både virka och sticka tyckte jag det var SÅ tråkigt. Handarbeta var något som mormödrar och farmödrar gjorde — och så min mor. Men så för något år sedan började min svärmor prata om att hon hade gamla påbörjade dukar som hon funderade på att färdigställa, och min nyfikenhet väcktes. Min svärmor hjälpte mig med grunderna i både stickning och virkning, och jag började sticka och virka disktrasor. Det tycker jag är så roligt. Det har blivit några hundra disktrasor det här året!

dsc_2066

 

AnnKristin i Västerbotten:

Jag började min ”karriär” som stickerska som femåring genom att sticka utan garn … Lättast så, tyckte jag. Min farmor tyckte att jag nog borde ha garn också, och resultatet blev en osymmetrisk och vind grytlapp som såg erbarmerlig ut … Men jag var stolt!

Hanna:

Min mormor lärde mig sticka när jag var liten. Sedan hade jag uppehåll några år, men när jag var i 20-årsåldern ville jag börja igen och gjorde det. Nu är jag 24. Det har blivit ett gäng strumpor och vantar mest, men även lite annat. Tycker det är roligt att prova på nya mönster, för det blir så fint när det är klart, nästan för fint så man inte vågar använda plagget. Men det är en skön avslappnande syssla.

Susanne i Mellerud:

Mamma stickade jämt, och en av mina äldre systrar sydde och stickade mycket. Vi yngre systrar stickade saker till våra dockor. Det var mamma som lärde oss lägga upp maskor och sticka, och så har det fortsatt.

Lena:

Jag började sticka och virka i tonåren. Först lärde jag mig på syslöjden i skolan, men jag tog också hjälp av min mamma. I vuxen ålder kom jag av mig när barn och familj ”kom emellan”. Nu är jag 40 och ett par år och har hittat tillbaka till handarbetandet, och jag älskar det. Känner mig snudd på fanatisk ibland eftersom jag tycker allt utom handarbete är slöseri med tid. Måste man verkligen jobba, städa, laga mat, diska och vara social?

Mia:

Min mormor lärde mig virka när jag var nio år. Vi satt tillsammans och virkade och åt godis. Det var så mysigt.

Margareta:

Mor lärde mig sticka när jag var åtta–nio år. Jag hade vattenkoppor och tyckte att det var tråkigt …

Linda:

Både min farmor och min mamma var och är väldigt pyssliga, och av dem har jag lärt mig att sticka, virka och brodera med mera. Jag älskar de avslappnande momenten och känslan av att skapa, och jag hoppas att jag ska lyckas förmedla detta intresse till mina barn och barnbarn i framtiden!

***

Tack, alla ni som har berättat! Det här var svar från tävlingen om ett antikvariatsexemplar av Stora boken om handarbete. I ett par senare tävlingar om andra handarbetsböcker har det också kommit floder av svar, så jag tror att jag återkommer med mer!

Och förresten: många av er lägger säkert märke till att det är enbart kvinnor som nämns som ”lärare” här. Det har ju sina orsaker, men jag måste berätta att för några år sedan när jag var i Vimmerby och berättade om hjälpstickning i bokhandeln där var det en äldre kvinna som sa att hon hade lärt sig sticka av sin pappa. Hon sa inte att han stickade mycket, men hon berättade att han hade lärt sig i slöjden och kom ihåg hur man gjorde så att han kunde lära henne. Hurra för den pappan!