Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Handarbetshistoria

Handarbete med humanitära motiv

Min väninna Maria har just kommit hem från konferensen Humanitarian Handicrafts i Huddersfield i Storbritannien. Hon var där för att föreläsa om ett textilprojekt som en svensk missionär, Alma Johansson, arbetade med i Tessaloniki under åren efter det armeniska folkmordet, alltså på 1920-talet. En del armeniska överlevare hade lyckats ta sig till Grekland, och för att de skulle kunna överleva där startade Alma en verksamhet som liknar vår tids Fairtrade-koncept.

Almas arbete hade jag hört om tidigare, nämligen av Maria, men konferensen hade jag inte hört om innan den ägde rum. Och det kanske var tur, för annars skulle jag verkligen ha velat vara med. Programmet (som man kan se här) är fullt av både historiska och nutida exempel på hur textilt handarbete har använts och används för att människor som annars har få möjligheter — och orsakerna till bristen på möjligheter kan ju vara många och olika — ska kunna arbeta och få inkomst och självbestämmande.

De senaste veckorna har jag läst en bok om broderihistoria och textilhistoria, Clare Hunters Threads of Life — A History of the World Through the Eye of a Needle. Där finns flera exempel på ”humanitarian handicrafts”, bland annat en stor broderisatsning som gjordes efter första världskriget när en massa brittiska soldater hade kommit hem och var så skadade att de inte kunde sköta några fysiskt krävande arbeten längre — en del av dem hade också koncentrationssvårigheter. Då designades det en serie broderier som de kunde arbeta med hemifrån, och försäljningen sköttes av en central organisation.

Nu hoppas jag att Maria kan berätta mer om konferensen hon var på — både om sitt eget föredrag och om allt som hon fick uppleva — så att jag kan förmedla det till er!

Jane Austen och hjälpstickning

En av alla (och det finns många) utgåvor av Jane Austens roman Persuasion, i svensk översättning Övertalning.

Nu har jag hittat — eller snarare råkat upptäcka — ett avsnitt om hjälpstickning i en av Jane Austens romaner, Persuasion!

Jag har läst den flera gånger och lyssnat på den som ljudbok ännu fler — upptäckte den en gång när jag var tvungen att skanna mer än tusen sånger ur olika böcker en och en som en del av arbetet med ett stort sångboksprojekt. Jag arbetade till klockan två en av nätterna, men Anne Elliot och hennes familj och vänner höll mig sällskap!

Nu har jag lyssnat på den igen medan jag har hållit på med olika praktiska saker, och plötsligt slog det mig att det som Annes väninna Mrs. Smith, en ung kvinna som har blivit änka, förlorat alla sina pengar och blivit reumatiker samtidigt, och hennes sjuksköterska, en mycket företagsam och kommunikativ kvinna, håller på med är typisk och klassisk hjälpstickning. Här:

[Mrs. Smith] had seen too much of the world, to expect sudden or disinterested attachment anywhere, but her illness had proved to her that her landlady had a character to preserve, and would not use her ill; and she had been particularly fortunate in her nurse, as a sister of her landlady, a nurse by profession, and who had always a home in that house when unemployed, chanced to be at liberty just in time to attend her.

”And she,” said Mrs Smith, ”besides nursing me most admirably, has really proved an invaluable acquaintance. As soon as I could use my hands she taught me to knit, which has been a great amusement; and she put me in the way of making these little thread-cases, pin-cushions and card-racks, which you always find me so busy about, and which supply me with the means of doing a little good to one or two very poor families in this neighbourhood. She had a large acquaintance, of course professionally, among those who can afford to buy, and she disposes of my merchandise. She always takes the right time for applying. Everybody’s heart is open, you know, when they have recently escaped from severe pain, or are recovering the blessing of health, and Nurse Rooke thoroughly understands when to speak. She is a shrewd, intelligent, sensible woman. (…)”

En som är tvungen att sitta stilla får lära sig att sticka av en som rör sig desto mer. Det stickade ser den rörliga till att sälja till människor som har pengar och som just i det ögonblicket är tacksamma att vara friska, och pengarna förmedlar den rörliga sedan till andra människor som behöver dem. Perfekt!

(Detta äger rum i en tid när textilt handarbete tillmäts ett större värde än idag, såklart.)

Det finns många andra sorters hjälpstickning, men det här är definitivt en klassisk sort.

Fascinerande att Jane Austen kunde beskriva också detta så exakt, eller hur?

Förutsättningen

Av Posted on Inga taggar 0

Det är många som säger och skriver att de vill hylla ”alla starka kvinnor” idag.

Jag vill gärna hylla en som gjorde massor fastän hon inte alltid var så stark.

Marie Cederschiöld hette hon.

Hon var prästdotter och växte upp i Småland — på landet, i fattiga bygder, men i en halvadlig familj och nära Emelie Petersen som hade kommit till Herrestad och fått gården och Kärda socken att bli en central plats för den svenska väckelsen och för både samhällsinsatser och intellektuell utveckling.

När Sveriges första syförening skulle startas på Herrestad oroades Emelie därför (och detta finns bevarat i ett brev till en väninna) ”att ingen man vore med. Marie Cederschiöld, som onekligt har de största gåvorna, skulle, utan att usurpera, få en övermakt som för de andra hade blivit obekväm”. Det löste sig genom att en blivande medlems man, komminister Engström, erbjöd sig att leda mötena och läsa högt. Men det är också ett av vittnesmålen om Maries stora begåvning.

Hon skulle gifta sig med en prästson från en grannsocken, men han gjorde ett allvarligt misstag under sin officersutbildning och tog livet av sig i militärarresten. Plötsligt hade hon inga framtidsplaner.

Det var då som några ledande personer i den svenska väckelsen kom på idén: Marie skulle skickas till diakonianstalten i Kaiserswerth i Tyskland för att utbildas till diakonissa och sjuksköterska, och sedan skulle hon komma hem och etablera det sättet att arbeta i Sverige.

Så blev det — men till priset av Maries hälsa. Hon trivdes inte på anstalten i Tyskland, och när arbetet på Ersta i Stockholm äntligen var igång drabbades hon av vad som nog nu skulle ha kallats en utmattningsdepression och blev tvungen att lämna allt och flytta hem till sin mamma i Växjö. Där levde hon resten av sitt liv, och där finns också hennes grav.

Jag önskar att det funnes en biografi över Marie — ungefär så som det finns biografier över Nathan Söderblom och många andra. I väntan på det skrev jag i alla fall en artikel för några år sedan. Den finns här.

Det är inte bara ”de starka” som gör avgörande insatser. Det är inte bara de som liksom avgår med segern som förtjänar vår beundran och vår uppmärksamhet.

Så många, många, många kvinnors historia som bara inte har blivit berättad. Mycket har gått förlorat för alltid.

Just idag skulle vi kunna tänka lite extra på det.

Vi skulle också kunna tänka extra mycket på att det arbete som hon la ner är förutsättningen för mycket av den trygghet vi har.

Jag har haft en ljudbok igång medan jag har arbetat med praktiska saker de senaste dagarna, och igår kväll hörde jag något som fick mig att tänka på Marie och många andra:

“I wish I were [interested in history] too. I read it a little as a duty, but it tells me nothing that does not either vex or weary me. The quarrels of popes and kings, with wars or pestilences, in every page; the men all so good for nothing, and hardly any women at all–it is very tiresome: and yet I often think it odd that it should be so dull, for a great deal of it must be invention. The speeches that are put into the heroes’ mouths, their thoughts and designs–the chief of all this must be invention, and invention is what delights me in other books.”

Det är ur Jane Austens bok Northanger Abbey — och det är den unga huvudpersonen, Catherine Morland, som får säga det. Är det inte mäktigt?

En ny tidning kommer snart

Nu har det nya numret av Uppdrag Mission åkt till tryckeriet!

Såhär ser det ut:

Den här bloggens läsare kanske är extra intresserade av några uppslag … till exempel:

* en intervju med Tant Kofta (Lotta Blom) om hennes insamling Den runda filten som i början av augusti hade resulterat i mer än 125 000 kronor till Plan International

* en artikel om Emelie Petersen och den allra första syföreningen

* en intervju med Cinna Ståhl Hallengren om hennes arbete som volontärläkare på rullande vårdcentraler i Östafrika (hon var den första som kom till Loki, och hon har varit där flera gånger sedan dess)

Snart kommer en länk till webbversionen av tidningen, och om man vill ha ett tryckt exemplar skickat till sig (eller kanske flera — till stickcaféets deltagare?) är det bara att höra av sig!

Alla borde ju veta

Av Posted on Inga taggar 0

I förra veckans nummer av tidningen Sändaren skrev jag en krönika om något som händer ganska ofta: när jag har berättat om den allra första svenska syföreningen kommer en eller flera som har lyssnar fram till mig efteråt och säger att det var så intressant — ”det här hade jag aldrig hört om förut”.

Det är klart att det är underbart med positiv respons, men det är inte klokt att en så viktig del av Sveriges historia är i stort sett okänd!

Här är hon, Emilie eller Emilia, kvinnan som med viss oro bestämde att en grupp kvinnor skulle få samlas i hennes hem för att ”läsa Guds ord, sjunga, bedja och samtala i andliga ämnen helt otvunget och arbeta med [sina] händer”.

Det går nästan inte att redogöra för alla följdverkningar som det initiativet fick. En som är mycket påtaglig och som vi borde vara tacksamma för varje dag är att Marie, en av de yngsta medlemmarna, ganska snart åkte till Tyskland för att utbilda sig och blev den första svenska sjuksköterskan och diakonissan. När kom kom hem startade hon Ersta, Sveriges första sjuksköterskeutbildning. Men det är alltså bara en av alla saker som hände …

Här kan man läsa krönikan!

Och här kan man läsa mycket, mycket mer om Emilie!

Conflict Textiles

För några veckor sedan var jag ju i Sysslebäck i Värmland för att intervjua de kvinnor som har arbetat med en stor bonad där de senaste åren.

Det är fantastiska broderier de har gjort — alla är hos textilkonstnären Jennie McMillen i Uppsala nu, hon komponerar bonaden och monterar den, så jag har bara sett bilder än så länge. Här är några av dem:

Några av de broderier som har gjorts av en grupp kvinnor i Sysslebäck under de två senaste åren. Foto: Ann Markström

När jag berättade om projektet i ett annat sammanhang tipsade Jenny (en annan, en som också råkar bo i Uppsala) mig om något som kallas Conflict Textiles. Det är en samling broderier och applikationer som en chilensk kvinna, Roberta Bacic, har ägnat mycket tid och engagemang åt. Bilderna kommer från oroshärdar på olika håll i världen, mest från Chile. Så otroligt spännande — och sorgligt.

Här är en intervju med henne:

Läs mer om Conflict Textiles här!