Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Handarbetshistoria

Trådar bakåt

Celia B Dackenberg har gjort en ny bok! Det är en stor nyhet i stickarnas Sverige. Och nu har jag läst den!

Sagornas stickbok som kom för några år sedan blev ju mycket populär, för att inte säga älskad, och i förordet till den här boken berättar Celia B Dackenberg att hon har tagit fram och omarbetat en del material från sin första bok med barnplagg eftersom den är slutsåld sedan länge och fortfarande efterfrågad.

Celia B Dackenberg. Foto: Göran Segeholm, Norstedts

Celia Dackenberg har varit chefredaktör för tidningen Hemslöjd och visat stickade plagg på utställningar som har rest runt i Sverige. Hon är utbildad på Konstfack men också på sätt och vis av sin mamma som sydde och stickade alla familjens barnkläder, mest för att det ingick i mammauppgifterna på den tiden.

Lånat, sparat, ärvt & nytt gör nog inte anspråk på att vara någon heltäckande svensk stickningshistoria, men den innehåller mycket hantverkshistoria och textilhistoria. Dels har Celia Dackenberg tagit fram stickade plagg ur museers samlingar, och dels har hon letat bland äldre stickbeskrivningar, bland annat i boken Vi syr, vi stickar, vi virkar, som Aktiv Hushållning gav ut 1946 och som blev enormt spridd i Sverige under 1940- och 1950-talen.

Resultatet är en bok full av beskrivningar till barnplagg — och en bok full av vackra bilder och berättelser om människor, samhälle, lösningar, årstider, arbetsuppgifter, material, omtanke och flit.

Klassisk handarbetsbok från 1946.

Den här koftan kommer därifrån. Eller: den finns med där. Jag har haft med den i ett par av mina böcker och kallat den Röda korset-koftan, för den beskrivning jag hade var en kopia av den som spreds i Röda korsets babypaketsgrupper på 1980-talet utan notering om någon upphovsperson. Celia Dackenberg verkar inte heller ha hittat några spår men skriver att den är mer praktisk än 1930-talsmodellerna. Hon har modifierat den lite grann för att få halsringningen och ärmöppningen att stämma bättre med dess övriga mått, och så har hon gjort sin version av den variant där man stickar med två färger — jag har sett liknande flera gånger tidigare.

Det genialiska med den här koftan är att den utnyttjar det faktum att rätstickning är enormt töjbar i höjdled och att man formar den med förkortade varv. Den är stickad helt på vertikalen, och man börjar i den ena framkanten och slutar i den andra. Om det gick att hitta upphovspersonen borde hon eller han få något slags postumt pris! Och om stickning var som musik, så att upphovspersonen fick betalt per färdigstickad kofta, skulle arvingarna bli rika.

Ett annat plagg ur samma bok är vantarna med söm på handens utsida. De kallas för vantar på två stickor, och det är inte riktigt sant: den stora delen stickar man fram och tillbaka, men tummen stickar man på strumpstickor. Celia Dackenberg presenterar den som sitt första stickprojekt och som ett mycket lämpligt nybörjarprojekt. Tummen sparar man till sist, och vid det laget kan nog nybörjaren klara strumpstickorna, skriver hon. Barnets lilla tumme inte ska behöva skavas av någon söm. Men jag, som lärde mig att sticka vantar på två stickor med en beskrivning från en gammal Konsum-bok (jag har min mormors anteckningar kvar på en kopia, och hennes handritade linjal i papperskanten) och använde dem själv, måste säga att jag inte tycker att en tumsöm behöver vara så störande. Jag rekommenderar gärna två stickor hela vägen (och att man stickar tummen färdig så snart man är klar med tumkilen).

En av de allra finaste sakerna med den här vackra boken — ni som har läst Hemslöjd i många år känner säkert igen estetiken — är berättelserna om många av plaggen, och kanske har bandykoftan den finaste berättelsen av alla. Celia Dackenberg råkade se en bild av en lite udda kofta på en webbplats, blev nyfiken och letade upp dess ägare och hans livshistoria. Han kallades Sleven och var en enormt känd idrottspersonlighet för ungefär hundra år sedan — en bandymålvakt som tillverkade egna bollar, uppfann egna träningsmetoder och alltid hade samma kofta och byxor på sig (under hela sin karriär använde han bara tre olika par skridskor). Koftan var en omsydd tröja. Celia Dackenberg har gjort ett slags barnversion av den.

Hennes egna versioner av klassiska modeller, som den tvåfärgade fiskartröjan, finns också med. Vissa av dem har hon byggt om dem lite eller lagt till nya detaljer.

Museibilder dyker upp här och var. De här är starten på ett kapitel om strumpor, och de strumpor som man sedan får chansen att sticka är alldeles vanliga fast med en lite vidare vaddel — de superlagade lapptäcksstrumporna donerades till en museisamling med villkoret att givaren fick vara anonym.

Koftor (den här är också hämtad ur Vi syr, vi stickar, vi virkar och lite modifierad), tröjor, strumpor och vantar utgör det mesta av boken. Några tunikor eller klänningar finns också — en av dem kallas kolt och har hamnat på bokens omslag. Storlekarna sträcker sig från spädbarn (några av koftorna) och upp till tolv år.

En modell som jag har sett stickare efterlysa är mameluckerna som finns i två modeller. Jag tycker att det är så fascinerande att människor vill sticka dem och ha dem på sig, men Maja Karlssons stora succé med en mameluckmodell (Mamelucker 2.0) för ett par år sedan fick mig att förstå att det är så. Nu finns det alltså beskrivning i skolbarnsstorlek också. De är i stort sett helt slätstickade, och jag skulle gissa att man kan härma Majas idé med resårstickade partier men låna garnval, maskantal och allt annat från boken.

Är det något jag saknar i den här boken? Ja, några saker.

Dels reagerar jag på att det inte finns en enda levande fotomodell i boken. Jag förstår att det är ett estetiskt val, och det är en mycket vacker bok, men jag skulle vilja se hur kläderna sitter. Dessutom är barn i stickade kläder ofta enormt fina att titta på.

Dels skulle jag gärna ha velat se mössor, hjälmar eller hättor som matchar åtminstone de minsta koftorna. För alla hjälpstickares skull — det är ju extra roligt att skicka iväg paketen när innehållet är extra fint.

Och dels tyckte jag efter ett tag att det blev väl mycket av att sticka tygbitar som sedan ska sys ihop till plagg. Celia Dackenberg skriver här och där om hur fantastisk stickningen är därför att man kan forma den, och det är ju en stor poäng att man faktiskt inte behöver tänka ut allt som platta bitar där bara kanterna formas. Lite grann av det kan man se i Röda korset-koftan och också i kjoldelen på en klänning där hon arbetar med förkortade varv. Jag skulle gärna ha tagit del av fler riktigt smarta modeller — kanske delvis därför att jag tycker att det är svårt att sy ihop delar.

Jag undrade också om förlagets redaktör inte borde ha lagt mer tid på de berättande texterna. Det är roligt med vindlande tankegångar och associationer, och konceptet med långa presentationer av varje koncept eller modell ger verkligen mer än bara en korrekt beskrivning, men det skulle ha varit en ännu större glädje att läsa om texterna hade varit mer genomarbetade.

Mest är Lånat, sparat, ärvt & nytt ändå en så väldigt vacker bok och en så väldigt vacker hyllning till textilkunnandet i tidigare generationer. Det ska bli spännande att spana efter de olika modellerna i verkligheten framöver, när Celia Dackenbergs läsare har hunnit välja, sticka, montera, fästa trådar och leverera till levande barn runtom i Sverige!

Lyxtröjor

Av Posted on Inga taggar 0
Bild lånad från Nordiska museet — okänd fotograf

Den här bilden visade Nordiska museet på Facebook häromdagen.

Några barn åker kälke för »långt lin« år 1912. De sades att ju längre kälke, desto högre skulle linet växa under kommande säsong. Men barnens kläder och frisyrer avslöjar att de troligen inte kom från jordbrukande familjer. Några bär exklusiva handstickade tröjor från Halländska Bindslöjden. En verksamhet som startade år 1907 för att ge arbete åt kvinnorna i trakten. Tröjorna såldes via ansedda affärer i Stockholm och var mycket populära bland välbärgade familjer under 1910-talet. 

Jag associerade genast till Bohusstickning och trodde att det var samma idé och kanske till och med firma, men där gissade jag tydligen alldeles fel. I kommentarfältet under bilden berättar en kvinna som heter Britt att Bohusstickning var en verksamhet där designers gjorde moderna modeller och där garn spanns och färgades för att passa deras idéer. Sedan stickade kvinnor i Bohuslän plaggen, och de såldes på NK i Stockholm och senare också i egna butiker i Göteborg och New York.

Två närmast Fairtrade-aktiga affärsidéer som byggde på ”vanliga” kvinnors textilhantverkskunskaper och som gjorde att de kunde försörja sina familjer — spännande eller hur?

Man kan undra om textilhantverk någonsin kommer att komma ifatt i prissättningen och i det allmänna medvetandet så att det går att leva på det igen.

Om stickning och andlighet

Gravvantar stickade efter mycket gammal modell. Foto: Tomas Åberg

Carol tipsade mig om en artikel på webbplatsen Fashionista.com (!) häromdagen. Den är mycket, mycket intressant! Textilt handarbete och andlighet är ämnet, och jag har läst om ganska många av idéerna och hört om liknande erfarenheter tidigare, men de som har blivit intervjuade just här berättar så olika och så fint. Läs, läs!

Marknadsknappar

Min fina dansk-skotska väninna Helen har skaffat bil, och de senaste veckorna har hon använt den till att ta med mig på några utflykter i Bourgogne i Frankrike när vi har varit lediga från våra volontärarbeten.

En söndagseftermiddag var vi på ett slags antikmarknad eller loppmarknad i Cormatin, en liten stad som kanske är mest känd för sitt slott.

En annan dag ska jag visa vad man kan hitta på en sådan marknad, men idag får ni se knapparna. Alldeles nya knappar från lite olika tider — det var så vackert!

En säljare verkade ha köpt ett butikslager. Det fanns både hela knappkartor och sådant som såg ut mer som kataloger.

Att köpa knappar från Lyons Buotonnerie (bara ordet!) hade ju varit något! Att bläddra och diskutera och jämföra färgtoner och mäta storlekar …

Många, många olika skärpspännen fanns det också. Vi lyckades inte lista ut om 15:- skrivet med blyerts var gamla Francs-priser eller nutida Euro-priser (och säljaren var upptagen med annat just då). Visst är det spännande att tänka på en tid när en vanlig sybehörsaffär kunde ha avsättning för kanske 45 olika spännen till skärp som i princip bara kunde användas till klänningar och kappor?

En av säljarna berättade för mig om ett material som var en föregångare till plast (eller såklart till olika plastmaterial) — jag tror att det heter galelite eller gallelite. Är det någon som har hört om det?

Den fantastiska doften

Nu har jag öppnat paketet som kom från Lena i Härnösand precis innan jag åkte bort för två veckor sedan. Jag hade en aning om att det skulle vara något med lavendel eftersom Lena hade frågat om jag tycker om den doften … men såhär mycket! Och ett så vackert sätt att ta vara på gamla broderade dukar!

Den plattare påsen tror jag är en värmepåse med lavendel i. Den har i alla fall en innerpåse, och den doftar lika gott som de broderade påsarna.

Vad jag inte visste var att all lavendel som Lena tar vara på kommer från Marocko. Lenas man Ali kommer därifrån, och delar av hans familj arbetar med jordbruk där. Lena har skrivit så otroligt fint om hur hon har lärt känna alla och om att leva tillsammans med Ali (se sidorna 4–5 här), så lavendel från familjens odlingar känns som en mycket personlig present — och som en påminnelse om att familjer och kulturer kan mötas i glädje och kärlek och respekt.

Den som inte har såhär fina dukar i skåpen kan hitta många (oftast billigt, sorgligt nog) i second hand-butiker. En duk räcker till många lavendelpåsar, och det blir bara extra fint att placera broderierna asymmetriskt.

Ett tips till den som är på väg till sin vanliga matbutik idag är såklart Urtekrams lavendelserie som jag tror är ganska ny.

Hård tvål med lavendeldoft. Bild lånad från Urtekrams webbplats

Jag upptäckte den hemma hos en familj som jag hälsade på i början av sommaren — de hade den flytande tvålen på gästtoaletten, och jag tvättade nog händerna någon extra gång bara för doftens skull …

Engångspumpflaskor är det ju många som undviker för materialblandningens skull, men det finns en hård tvål också. Schampoflaskan och några av de andra förpackningarna är lite enklare, och deodorantflaskan är bara av plast, inte av plast och glas som Urtekrams tidigare.

Lavendelolja från staden Roman i Rumänien. Bild lånad från Sackeus webbplats

Och ett tips till den som har en Fairtrade-butik i närheten är såklart Flower of Hope-oljan från Rumänien!

Handarbete med humanitära motiv

Min väninna Maria har just kommit hem från konferensen Humanitarian Handicrafts i Huddersfield i Storbritannien. Hon var där för att föreläsa om ett textilprojekt som en svensk missionär, Alma Johansson, arbetade med i Tessaloniki under åren efter det armeniska folkmordet, alltså på 1920-talet. En del armeniska överlevare hade lyckats ta sig till Grekland, och för att de skulle kunna överleva där startade Alma en verksamhet som liknar vår tids Fairtrade-koncept.

Almas arbete hade jag hört om tidigare, nämligen av Maria, men konferensen hade jag inte hört om innan den ägde rum. Och det kanske var tur, för annars skulle jag verkligen ha velat vara med. Programmet (som man kan se här) är fullt av både historiska och nutida exempel på hur textilt handarbete har använts och används för att människor som annars har få möjligheter — och orsakerna till bristen på möjligheter kan ju vara många och olika — ska kunna arbeta och få inkomst och självbestämmande.

De senaste veckorna har jag läst en bok om broderihistoria och textilhistoria, Clare Hunters Threads of Life — A History of the World Through the Eye of a Needle. Där finns flera exempel på ”humanitarian handicrafts”, bland annat en stor broderisatsning som gjordes efter första världskriget när en massa brittiska soldater hade kommit hem och var så skadade att de inte kunde sköta några fysiskt krävande arbeten längre — en del av dem hade också koncentrationssvårigheter. Då designades det en serie broderier som de kunde arbeta med hemifrån, och försäljningen sköttes av en central organisation.

Nu hoppas jag att Maria kan berätta mer om konferensen hon var på — både om sitt eget föredrag och om allt som hon fick uppleva — så att jag kan förmedla det till er!