Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Experiment

Den felande länken

När jag skrev om Ragnhildvästen och Ragnvaldslipovern häromdagen kom jag att tänka på en miss som jag gjorde våren 2015 eller så.

Två trådändars lilla kofta och några släktingar till den fanns redan. Men någon (jag minns inte vem) hade sagt att jag borde arbeta med markörer vid raglanränderna, och då tänkte jag att det måste bli mycket enklare om man arbetar med två raglanmaskor så att man kan sätta markören mellan dem.

Först stickade jag Ragnarkoftan — det är den ni ser på bilden. Och så valde min kollega Åsa knappar och sydde i dem, och jag fotograferade koftan. Men sedan gav jag bort den till hennes barnbarn utan att ha skrivit beskrivningen! Och sedan blev min hårddisk med alla bilder stulen! (Bilden här ovanför hade jag av en ren tillfällighet sparat på ett annat ställe också.)

Västen och slipovern gav jag inte bort lika snabbt, så dem hann jag skriva beskrivningar till. Faktum är att jag gjorde dem i flera storlekar. Nu i efterhand är jag inte så nöjd med proportionerna på dem — jag borde inte ha ändrat halsringningen på alla. Men det blev i alla fall något.

Det är bara att börja om från början med koftan. Kanske modifiera västen och slipovern när jag ändå håller på?

Här går resterna åt

Om man stickar mycket i en och samma garnkvalitet eller i garner som är snarlika varandra är det enklare att ta vara på restgarner, eller hur?

Här är ett av mina favorittrick:

Sticka ett enfärgat ok till Två trådändars lilla väst eller Ragnhildvästen. Fortsätt en bit till om du vill. Väst? Slipover? Det är bara att välja, och du behöver inte fatta beslutet förrän oket är klart.

Om du satsar på att göra av med självmönstrande garn kommer mönstret att bli lite olika beroende på om du stickar runt eller fram och tillbaka, såklart.

Nu är det bara att sticka slut på alla småbitar som finns. Var på varvet du byter till ny garnrest spelar ingen roll alls eftersom hela poängen är att färger blandas och flerfärgade garner uppför sig på oförutsägbara sätt.

Till en väst kan man bestämma sig för att spara såpass mycket av okgarnet att det räcker till knapphålskant (i den här koftbeskrivningen har jag skrivit lite om hur man stickar en enfärgad knapphålskant) och nederkant, och så har man det med hela vägen. Till en slipover kan man ta av det och spara det till nederkanten.

Eller också struntar man i det, och det går ju också bra. (Det här är ett exemplar av Ragnhildvästen.)

Har man så att det räcker av två färger kan man göra smala ränder innan man byter (i den här koftbeskrivningen har jag skrivit lite om sådana ränder) — det är mitt ständiga ”gör så att det ser ut som om det är meningen”-trick (populärt på engelska: make it look intentional).

På den här slipovern (en Ragnvaldslipover) tog okgarnet slut redan innan oket var klart, men jag lät ett nytt garn bli en rand. Sedan tror jag att jag använde upp kanske fyra eller fem mininystan som hade blivit över.

Kan man byta färg redan i oket också? Ja, naturligtvis! Såhär till exempel:

Det här är ett exemplar av Ryska skarvarnas väst.

Och det här är ett exemplar av Två trådändars lilla slipover (stickad innan jag kom på tricket med att minska samtidigt som nederkanten börjar — så att den inte viker upp sig).

Men ni ser poängen med att hålla oket enfärgat, eller hur? I alla fall tycker jag att det får västen eller slipovern att se mycket mer enhetlig och mindre restgarnsaktig ut. (Om nu det är ett mål.)

Förresten, om att fotografera: den näst sista bilden är tagen på en frostig gräsmatta i Hälsingland en vinterdag, den fjärde och den allra sista på ett fårskinn inomhus i Blekinge en solig sommardag. Ungefär samma effekt eller hur?

Den grå luvkoftan

Till slut lyckades jag sticka en luvkofta som fungerar!

Det är ett par år sedan jag kom på hur man kan sticka en två-trådändars-luva, alltså en där man hela tiden bara fortsätter utan att ta av garnet.

Själva konceptet fungerade nästan direkt. Det som visade sig vara svårare var att sticka en luva som blev precis lagom stor till koftan. Eftersom man stickar luvan först kan man möjligen, om man inte har någon speciell mottagare i tanken, anpassa koftans storlek efter luvans, men det var inte heller så lätt. Mitt ögonmått har spelat mig flera spratt.

I julas var jag i USA i två veckor och hade med mig några bollar Gästrike från Järbo. Jag tror att de var nystade av några av dem som deltog i en hjälpstickningsdag som Bilda ordnade i Huskvarna för ett par år sedan — till den dagen hade jag med mig flera härvor, och de som inte hade handarbete med sig att hålla på med medan jag pratade fick nysta om de ville. Bra hjälp!

Men jag packade utan att tänka på att jag hade fått garn i två grovlekar. Det upptäckte jag först när jag hade stickat en bra bit …

Hursomhelst, luvan gör man såhär:

*** liten uppdatering gjord samma eftermiddag — har du redan börjat med att öka till en 20 m bred remsa och stickat 50 varv går det också bra, men mittpartiet på den här luvan är bara 12 m ***

Lägg upp 3 m. Sticka rätstickning fram och tillbaka och öka 1 m efter 1:a m på varje v tills det är 12 m på stickan. Sticka då 58 v utan ökningar. Plocka upp 29 m utmed remsans ena sida, vänd, sticka 5 r, 24 a och 12 r. Plocka upp 29 m a utmed remsans andra kant, vänd och sticka 28 r. Öka 1 m, sticka 1 + 12 + 1 r, öka 1 m och sticka r v ut.

Remsans m och 5 m i varje kant stickas sedan r hela tiden. Öka 4 ggr till utmed remsan (som ovan) så att det blir 80 m sammanlagt.

Sticka luvan så lång som den ska vara minus ungefär 4 cm.

Gör nu minskningar utmed remsans kanter 10 ggr. Nu har du 60 m.

Lägg sedan upp 5 m i vardera änden av stickningen — det är början till knappkanterna.

Nu har du 70 m igen och kan börja på en Två trådändars lilla kofta eller en Lilla tuffing! Börja raglanökningarna direkt: första framstycket 12 r, 1 vridet omslag, 1 r, 1 vridet omslag, första axeln 12 r, 1 vridet omslag, 1 r, 1 vridet omslag, ryggen 18 r, 1 vridet omslag, 1 r, 1 vridet omslag, andra axeln 12 r, 1 vridet omslag, 1 r, 1 vridet omslag, andra framstycket 12 r.

Om du vill göra som jag och låta luvans rätstickade mittparti sluta i en spets en bit ner på ryggen (det syns inte på de här bilderna, och det blir finare på en kofta utan ränder) kan du öka 1 m mitt i de 18 samtidigt som du gör ”delningsvarvet”. Sedan fortsätter du att sticka rätstickning på avigvarven — först på alla 19 , sedan på 17, sedan på 15 och så vidare tills bara en är kvar.

Eftersom jag inte hade räknat i förväg fick jag skarva mycket med garnerna, och jag kommer inte att skriva någon exakt beskrivning till den här koftan, för då blir en modell som är tänkt att vara enkel alldeles för krånglig. Men två små finesser som man kan göra om man vill är att liksom stegvis flytta den rätstickade kanten på luvan till de fem maskorna som ska bli knappkanter. Alltså först 10 räta i kanten, på nästa avigvarv 9, sedan 8 och några varv senare de 5 som det ska bli. Någonstans däremellan gör man också det första knapphålet i ena kanten.

Eftersom garnåtgången blev en utmaning bestämde jag mig för att använda upp varje garnsort intill de sista tio centimetrarna, och därför blev det några intarsialösningar där en garnände inte räckte till ett helt varv. Det var ganska roligt!

Det hela slutade lite snöpligt — jag hade gärna gjort en bredare resårkant nertill (och det hade passat bättre med knapparnas placering). Men jag var långt hemifrån och lite glad att bli klar också.

Och fyraåringen som har fått koftan använde den på en vårutflykt häromdagen.

Om du provar, så skicka gärna bilder!

Inget är nytt under solen-mössan

Av Posted on Inga taggar 2

För några år sedan såg jag plötsligt massor av fleecepannband och kanske också maskinstickade pannband som var smalare över pannan och gick ner över öronen.

Min stickningshjärna — som har väldigt lite med mina egna intentioner och planer och önskningar att göra, den går igång på egen hand — började fundera på om man kunde göra det med förkortade varv, men efter ett tag kom den på att man kunde göra en vertikal ”mudd” med minskningar och ökningar. Sedan kom den på att man kunde göra den dubbelt så bred och minska på båda sidor om mitten. Och så kom den på att man till en mössa borde kunna plocka upp maskorna genom båda lagren för att få en mössa som håller ihop och håller formen, inte bara en vanlig uppvikt kant.

För några veckor sedan var jag på en plats där det passade utmärkt att sticka och där inte så mycket annat var möjligt. Det resulterade i den första mössan — och den blev precis som jag hade tänkt, direkt. Det var nästan lite spöklikt.

Fyra mössor har jag stickat sammanlagt nu, i lite olika storlekar och med olika bred öronkant. Två av dem har jag gett bort till vänner.

Öronvärmarmössan har jag tänkt att den kanske skulle kunna heta. Och jag trodde verkligen att jag hade hittat på något nytt. Jag hade aldrig sett något liknande.

Så visade jag mössorna på Online Stickcafé på Facebook — och en av dem som såg dem kom att tänka på den amerikanska modell som har publicerats av en sjömansmission och som kallas 1898. Titta på den. De är inte exakt lika — men väldigt lika.

Beskrivningarna kommer inte att bli identiska när jag har skrivit ut min, men jag tror att det får bli ett nytt namn. Inget är nytt under solen-mössan?

Benvärmarstrumpan

Av Posted on Inga taggar 1

Dagens experimentrapport: en strumpa med enbart räta maskor!


Jag har sett strumpor som är helt rätstickade på vertikalen och ihopsydda, och strumpor som är helt rätstickade på det vanliga hållet och hopsydda, och då och då har jag tänkt att det borde gå, det borde gå, det borde gå att utnyttja en rundsticka och räta maskor på flera olika sätt och bygga en strumpa.

Det gör det också! Benvärmarskaftet är en rätstickad rektangel som sedan blir en tub när man bygger in uppläggningskanten i avmaskningen. Upplockning av maskor i ena änden av tuben. Rundstickning med magic loop.

(Det är uppläggningsänden som sticker ut vid hälen här. Och slutänden vid tån, såklart. Jag lovar att fästa dem.)

Häl med förkortade varv och wrap-and-turn. Sedan alldeles vanligt.
Inte den mest meningsfulla sysselsättningen, kanske, för SÅ svårt är det ju inte att sticka aviga maskor, men jag har aldrig stickat en strumpa med häl förut, så jag är lite förbluffad och ganska nöjd!

Skiss till Formelkofta — vill du prova?

Emily i Formelkoftan. Foto: Magnus Aronson

Den stickfråga som jag har fått absolut flest gånger är den om beskrivningen till Femtimmarskoftan finns i fler storlekar.

Det gör den såklart inte — uppskattningen fem timmar gäller ju ett visst antal maskor och varv — men jag är jätteglad att modellen är så populär. Den beskrivning som jag skrev är baserad på flera olika amerikanska: The Weekend Sweater, The Five Hour Baby Boy Sweater, The Five Hour Baby Sweater (som ser lite annorlunda ut) …

Jag har experimenterat med originalstorleken och gjort om den till olika modeller: Femtimmarskoftan med knappar, Femtimmarsollen, Femtimmarsollen med knapp, Treochenhalvtimmesvästen, Treochenhalvtimmesvästen med knappar, Treochenhalvtimmesslipovern, Treochenhalvtimmesslipovern med knapp, Femtimmarskoftan med bubbelränder, Blixterbodakoftan, Änglavästen

Efter flera års till-och-från-tankearbete och flera misslyckade försök i verkligheten kom jag för två år sedan på hur jag kunde göra. Det blev Femtimmarskoftan med knappar jag satsade på att förstora eftersom den känns mer användbar än originalet för större barn. Sedan dess har Salome använt den här Raggi-koftan. Men inte förrän häromdagen blev det av att jag skrev en beskrivning.

Det är en formelbeskrivning där man börjar med ett maskantal som blir en lagom halsringning i det garn och med de stickor man har valt till den mottagare man har, och sedan använder man den siffran och en ”öka-jämnt-generator” (till exempel den här) för att komma igång. För att mäta så att allt blir rätt använder man en långärmad T-shirt som passar mottagaren.

Vill du provsticka formelbeskrivningen? Skriv i kommentarfältet så skickar jag den!