Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Experiment

Ett hjälmexperiment

När jag kallade en hjälmmössa som man stickar med hjälp av en enkel formel för Formelhjälmen var det en som hörde av sig och sa att det var ett konstigt namn — det fick henne att tänka på Formel 1, inte alls på stickning och nyfödda barn.

Därför måste jag såklart börja med att säga: experimentera ALDRIG med hjälmar såvida de inte är stickade som den här eller sydda eller virkade! Ojojoj vad farligt det skulle kunna bli.

Det här är mitt hjälmexperiment — en nästan helt rätstickad hjälmmössa som är inspirerad av en mössa jag såg på Online Stickcafé på Facebook häromdagen, en norsk modell som heter Lille Luring (det är Pickles som har den), den koftluva som jag har experimenterat med under de senaste åren och det faktum att jag blev klar med en liten kofta under ett föredrag häromkvällen och hade lite grått garn och ganska mycket svart kvar.

Man börjar mitt fram med tre maskor, ökar i början av varje varv tills man tycker att remsan är tillräckligt bred, stickar hela vägen till nacken (jag minskade så att remsan blev smalare på andra halvan) och plockar upp maskor utmed ena långsidan. Där räknar man ut vilken som är mittmaska (två mittmaskor skulle också gå bra) och minskar på varsin sida om dem på vartannat varv och stickar dem aviga på övriga varv tills man har tre maskor kvar (eller fyra om man har stickat med två mittmaskor). Mittremsans maskor sitter kvar på stickan under tiden.

Sedan plockar man upp maskor hela vägen mellan de tre och mittremsan, stickar mittremsan och plockar upp maskor utmed mittremsans andra sida, och så stickar man den sidan likadant som den första.

När andra sidan är klar plockar man upp maskor mellan de tre och mittremsans maskor där också, och så stickar man några varv resår.

Där befinner sig den första prototypen nu, och jag har inte bestämt vilken sorts knytband eller knäppning hjälmen ska få.

En två trådändars-modell är det helt klart — nu måste jag fästa ett par trådar eftersom jag började med en liten snutt grått, men med ett tillräckligt stort nystan klarar man sig med uppläggningstråden och avmaskningstråden. Om man vill kan man göra en I-cord med de sista maskorna i slutet av sidstycket och få sammanlagt fyra trådar att fästa.

Om någon av er vill prova, eller göra en egen version, så varsågoda! Hör gärna av er!

Karins färger

Jag bad att få låna plagg att fotografera — och Karin svarade. Superkreativa Karin som kombinerar och bygger och varierar och som gärna stickar i riktigt färgstarka garner. Hon skickade en hel låda med tröjor (och många av dem hade mössa och blöjbyxor till). Ni måste få se!

Här har Två trådändars lilla asymmetriska tröja fått resårmudd i ärmsluten och nertill. Starka pasteller, kan man säga så?

Kanske borde den här tröjan heta Två trådändars lilla vanliga tröja då. Men den var först, så den heter bara Två trådändars lilla tröja. Karin har stickat resåravslutningar här också. Och använt garn i en annan pastellkombination.

Samma modell här, fast i starka färger och med väldigt olika ärmar. Extra fint!

Den här modellen har jag funderat på länge men inte vågat prova än. Hur räknar man för att det inte ska bli ofrivilligt asymmetriskt när en av raglanränderna blir fem maskor bred? Men Karin har lyckats, eller hur?

Ytterligare en ”vanlig” tröja i nya färger.

Och en asymmetrisk med asymmetriskt mönstrade ärmar.

Och en underbart knallgul.

Och en asymmetrisk med enfärgat garn i ok och ärmar och mönstrat garn nertill. Det är ett smart sätt att slippa mönsterkrångel! Och här har Karin stickat rätstickning i avslutningarna, så som jag har gjort i grundbeskrivningarna.

Nu tycker man förstås att det här är väldigt mycket fina kläder — men det är inte ens hälften av vad Karin stickade. Gissa om de insamlingsansvariga kommer att bli glada. Tusen tack, Karin!

Anna Sigrid stickar och syr Ullas klänning (många)

Anna Sigrid Pettersson, återbrukssömmerska eller kanske ännu mer återbruksdesigner.
Foto: privat

Anna Sigrid Pettersson är något av en idol i en Facebookgrupp där alla syr om gamla kläder och andra textilier till nya kläder. För några månader sedan gjorde jag en intervju med henne om det. Sedan började hon sticka och sy Klänningen Ulla. När jag hade sett, en, två, tre, åtta sådana klänningar bad jag henne att skriva något om det. Här kommer bilder och berättelse — tack, Anna Sigrid!

***

Tågresan hem i oktober 1974 — Anna Sigrid och hennes vänner har genast börjat nysta det nyinköpta garnet. Foto: privat

Jag minns att något hett och åtråvärt på 1970-talet var garnet från Lasse Wålstedts Spinneri i Dala-Floda. I och med besöket där i oktober 1974 anslöt sig till mina samlingar en stickbeskrivning som liksom Ullas klänning börjar uppifrån. Toppen när man inte vet hur mycket garn som kommer att gå åt eller finns. Jag handlade garn, och det började nystas och stickas redan på tåget hem.

Samlat resultat av sticktimmarna i soffan framför Rederiet. Foto: Anna Sigrid Pettersson

Så i december i fjol, när ett ryggskottet slog till och jag var bunden till soffan (med de där fingrarna som kliar hela tiden), tog jag fram stickor och garn. Och i min iver att ”döstäda”, få bort allt jox som finns och inte direkt har någon funktion för mig, började jag sticka.

En före detta arbetskamrat hade till min stora glädje fått barn. Hennes förhållningssätt till konsumtion och miljö tilltalade mig mycket, och hon hade gett mig kläder som hon inte längre behövde.

En i både färgställning och rutor mycket vacker kjol blev med ett nystan rosa bomullsgarn en bedårande klänning till hennes dotter, alldeles lagom till jul.

Tre med olika varianter av raglanrand och med lite olika fortsättning efter holkärmarna. Foto: Anna Sigrid Pettersson

Och så började det! Garnnystan plockades fram, vitt bouclégarn, ungefär femtio gram, en överdel! En påbörjad bebiskofta, osäkert om det skulle räcka, och såg den inte lite väl liten ut, repa upp och sticka överdelar, tre räckte det till. Asch, ett litet bouclénystan till, kändes väldigt litet. Blev en pytteliten överdel, får hitta på nåt annat. Och så alla de där kulörta garnslattarna, inköpta under den värsta Hönsestrikk-perioden. Ja, ja, det får bli något, det också.

Sedan, varning för bekännelse: jag köpte oblekt bomullsgarn i massor, för mycket länge sedan, med tanken att virka överkast. Ja, förstår inte riktigt vad som flög i mig.

En med spetsstickning och en med förlängd nederkant, tvillingar genom kjoldelen.
Foto: Anna Sigrid Pettersson

Det fiffiga med Ullas klänning är att jag blir av med material, både knappar och tygbitar förutom alla restgarner.

Och eftersom stickningen börjar vid halsen så kan det bli så långt som garnet räcker till.

Uddkanter i ljusblått garn och en ny version av knäppning och skarv mellan stickat och sytt.
Foto: Anna Sigrid Pettersson

Varje överdel är olik de andra. Jag stickade i olika färger, och dessutom gjorde jag ”fel”: glömde sticka knapphål, glömde sätta ihop och sticka rundstickning på slutet.

Men jag tröttnade också på att sticka på samma sätt, började variera mig. Det som ska föreställa raglan — 1 omslag, 1 rm, 1 omslag, och så aviga maskor på baksidan — började jag göra bredare: 1 omslag , 2 rm, 1 omslag, aviga på baksidan.

Jag prövade ännu bredare raglansöm: 1 omslag, 2 m ihop, 1 omslag, 2 rm, 1 omslag, 2 m ihop, 1 omslag.

Då blev raglanranden mer som en enkel spets.

Ibland gjorde jag uddkant också. Några varv slätstickning, sedan 1 varv med 2 m ihop, 1 omslag, 2 m ihop, 1 omslag och så vidare och sedan fortsätta med slätstickning för att när det är färdigstickat vika uddkanten och fålla upp.

En överdel fick en liten virkad bård runt om — hals, knappslå, ärmkant och nederkant. Ibland stickade jag nederkanten helt slätt, eller helt avigt, och ibland resår.

Allting var ogenomtänkt, och på impuls, och mycket roligt. Jag prövade till och med att sticka ”spets”, och det gick väl sådär.

Kulknappar på en blåbärsklänning och en äppelklänning. Foto: Anna Sigrid Pettersson

Ibland har jag glömt att sticka knapphål, och då har jag brutalt bänt upp i det stickade och sytt ikring, men också använt små kulknappar. Blåbärsklänningen med blåbärsknappar är en favorit, söt och frisk, men också äppelklänningen med bruna knappar. Det tyget är ett gammalt överkast som min svärmor hade, så min dotter hade en sådan äppelklänning, fast helt i tyg.

En blå överdel, där glömde jag alldeles bort knapphålen men hade också hittat den fina rutiga, tomatiga köksgardinen. Det blev en knappslå av samma tyg, med tryckknappar och körsbärstomatknappar. En annan ljusblå överdel, med ljuvligt vallmotyg, där hade jag bara ett knapphål, så det blev en tryckknapp under den andra knappen.

De där klänningarna som luktar 70-tal, orange och rött, är en panelgardin. Den ena överdelen är randig. Till den andra hittade jag en liten orange garntåt som räckte precis till ett varv.

Och det där med knappar, det är något det. Älskar de där kulknapparna. Jag köpte dem i Haapsalu 1996 för 15 centi styck. Köpte alla som fanns i affären. Först använde jag dem på en svart klänning. Liksom som non stop-karameller satt de överallt. När jag tröttnade på den klänningen blev den en tröja, och knapparna hamnade i en liten burk. Nu ligger fem stycken gröna kvar, ensamma.

Ja, jag har haft mycket roligt, men det är fortfarande två överdelar som ligger och en klänning som saknar knapp.

Och just nu är jag trött på stickning och sitter och lagar ett pärlbroderi istället. Och trots att jag har använt så mycket material så kan jag inte se att det minskar något nämnvärt. Så det är bara att sy på. Det dröjer nog innan det blir en Klänningen Ulla igen.

***

Tack, Anna Sigrid!

Regnbågsränder

En liten lägesrapport från discoklänningsstickeriet:

Teckningen som gjorde att jag måste sticka en klänning.

Först tänkte jag att klänningen från teckningen måste förverkligas precis som på bilden, sedan att färgerna borde vara i exakt regnbågssekvens. Men så kom jag ihåg dagen när femåringen kom hem från förskolan och lite förtrytsamt sa:
”Ingen får tala om för någon annan hur regnbågen ska se ut. Alla får ha den ordningen på färgerna som de själva vill.”

Halvfärdig klänning. Eller kanske tvåtredjedelarsfärdig.

Då bestämde jag mig för att använda garner som jag hade hemma (hade fått en stor kasse med merino och annat av fantastiska Maja, och merino fanns i flera färger), och så bad jag flickans pappa att lägga dem i ordning. Efter det blå som jag precis har blivit klar med kommer det gröna och sedan det gula. Och så, tror jag just nu, en rosa kant.

Ska det vara en stickad rosett eller en sidenrosett eller ingen rosett alls?

Magnus och elva barn i Kalmar

Av Posted on Inga taggar 2

I fredags kväll kom jag till Kalmar. En halvtimme efter mig kom också Magnus Aronson dit.

Ja, Magnus som har fotograferat så otroligt mycket åt mig i femton år! Jag hade bett honom att lägga en hel helg i Kalmar för att jag skulle få riktigt bra bilder av de plagg som jag har hittat på de senaste fem åren, alltså sedan jag sa upp mig från det förlag där jag gjorde stickböcker. Och av de plagg som andra har hittat på med mina modeller som utgångspunkt — till exempel Ingrids Lilla Tuffing-tröja och Ann-Christins och Annikas kappa och koftkalas.

Snart-sexåring i kappa som jag har stickat och Ulla i Uppsala sytt. Foto: Magnus Aronson

Med hjälp av Sara och Daniel och Mikael hade jag bokat elva barn i åldrar mellan ett par veckor och åtta och ett halvt år som fotomodeller också. Vi arbetade från lördag morgon till sent på kvällen — tur att det är ljust så länge — och sedan ett pass på söndagsmorgonen och ett vid lunch också.

Jag frågade ju om kläder här på bloggen för några veckor sedan, och Susanne, Karin, Anna, Ann-Christin, Ylva,Annika och Annikas dotter skickade paket (har jag glömt någon?). Tusen tack, alla! Så mycket fint!

Tre syskon och deras katt — han heter Bosse. Tröjan längst till vänster är Lilla Tuffing-tröjan, sedan kommer den ännu namnlösa kappan, och till höger är Lilla Tuffing-koftan. Foto: Magnus Aronson

Vi höll oss mest inomhus hos Daniel och Sara och på en allmänning i Norrliden men gjorde också några utflykter: till Norrlidens Centrum, till fots till en kulle vid en havsvik (katten Bosse envisades med att följa med hela vägen och delta i bilderna), hem till Hanna och Emil och hem till en grannfamilj.

Resultatet blev, ja, ni ser, nästan sagoaktigt. Jag är så jätteglad. Magnus är helt otrolig. Och alla de elva barnen var glada nästan hela tiden, och alla de vuxna verkade ha så trevligt.

Jag ser fram emot att få visa mer!

Nu har det blivit en kappa

Om det skulle föras någon form av statistik på den här bloggen så skulle det antagligen uppdagas att den absolut vanligaste starten på ett inlägg är ”Nu ska ni få se något fint!” — och då ska man veta att jag oftast håller mig i skinnet och försöker hitta på en annan inledning.

Men idag ska ni verkligen få se något fint!

Det började högst ordinärt när jag var på resa i England i februari. En av mitt livs vackraste resor hittills, men stickningen var verkligen precis som vanligt.

På stationen i Chesterfield.

Jag hade bestämt mig för att sticka två kappöverdelar i ylle för att sedan be två syvänner att på varsitt håll förvandla dem till kappor med vävd yllenederdel och foder. Klänningen Ulla, som jag gjorde för ett par år sedan, fick mig nämligen att komma på alla möjliga kombinationer av sytt och stickat.

Min teori var att om man stickar det som kräver mycket anatomi, så att man slipper sy det, så kan man sedan sy det som bara är raka stycken, så att man slipper lägga tid på att sticka det. Och det resonemanget hade naturligtvis varit poänglöst om jag inte dessutom hade tyckt att kombinationen blir så charmig.

Klar för avresa.

Såhär såg den ut när den var klar — en Två trådändars lilla kofta med den lilla skillnaden att efter ärmarna kommer direkt några varv resårstickning och sedan avmaskning.

Den här röda reste till Anna Sigrid Pettersson i Vallentuna. Hon är en mästarinna på textilt återbruk — en riktigt konsthantverkare. För ett tag sedan ställde hon upp på en intervju här på bloggen, och efter den stickade hon massor av Klänningen Ulla.

Överdel och begagnad rutig yllekjol i kiltstil. Foto: Anna Sigrid Pettersson

Hon kombinerade genast överdelen med några sparade knappar och en rutig yllekjol i kiltstil. Perfekt!

Hela kappan har samma viscosefoder, och så är det velour runt halsen och i ärmsluten. Foto: Anna Sigrid Pettersson

Anna Sigrid satsade på att vecka det rutiga ylletyget mot överdelen och sedan fodra hela kappan med riktigt fodertyg (det är inte använt tidigare, men Anna Sigrid hade det i sitt förråd). Halsringningen och handledskanterna fick ett mjukare foder.

Veck, veck, veck som på en klassisk rutig yllekjol. Det blir stiligt och stilfullt! Foto: Anna Sigrid Pettersson

Det här är en kappa till ett ganska litet barn — Anna Sigrid mätte och fick överdelen till 70–84 cl, och jag har inte mätt på riktigt själv, bara tänkt på en flicka som jag känner — så den fick en ganska kort nederdel också. Man kan tänka sig strumpbyxben och allväderskängor som sticker fram undertill eller hur?

Tre knappar. Foto: Anna Sigrid Pettersson

Överdelen har tre knapphål, och Anna Sigrid gjorde inte fler på nederdelen — de tre och de pampiga knapparna är det hela. Vackert tycker jag.

Anna Sigrid är så nöjd med resultatet, och ni kan ju gissa om jag också är det. Ser mycket fram emot att ta med den på fotografering nästa helg och låta en pappa eller mamma klä på någon liten som gillar rött.

Tack Anna Sigrid!

Och tack Susie som bjöd mig på ett par alldeles osannolika dagar i Peak District!

Foto: Susie Poole

Tro det eller ej, men det är jag som står där på klippan. Min fantastiska väninna Susie och jag skulle egentligen bara ses och hinna prata ordentligt, men hon kom på att vi kunde åka runt och prata i hennes bil och på vackra platser, och det gjorde vi. Och så satt jag i hennes familjs stora soffa och la upp röda maskor. Vilken början va?