Boktips – Sida 5 – Ett varv till med Anna

Sommarläsning 2: The Skylarks’ War

Av Anna 12 juli 2020 I Barnlitteratur, Boktips England, Första världskriget 0

Vad jag kan se finns några få böcker av Hilary McKay översatta till svenska, alla utgivna i början av 2000-talet, alla översatta av Ingrid Warne. På engelska finns det massor, och en av de senaste är The Skylarks’ War. Den låg framme på borden i varenda bokhandel när jag var i London förra våren, och just då hade jag bestämt mig för att prova att läsa några av de böcker som ”alla” läste, så jag köpte den.

Efter det har nog en del av mina vänner undrat om jag inte ska sluta tjata om den någon gång. Men jag blev verkligen tagen av den. Och fascinerad — Sverige har en fantastisk barnlitteraturtradition på många sätt, och det finns många temperament och stilar och genrer i den (tänk bara på alla genrer som Astrid Lindgren arbetade i!), men jag har aldrig läst något svenskt som liknar den här berättelsen.

Innan det hinner bli rörigt måste jag berätta att boken alltså heter The Skylarks’ War i Storbritannien och ser ut såhär där:

… men att den har fått en annan titel, Love to Everyone, och ett annat omslag i USA:

År 1902 börjar berättelsen, och till och med formen är ovan för mig: målgruppen är tydligt bokslukaråldern (kanske också sådana som jag — det verkar som om många vuxna har läst), men vi får vara med när Clarry föds, och i en enda bok får vi följa henne ända tills hon är vuxen. Den period när hon är lika gammal som sina läsare är i och för sig viktig, men det är inte alls bara en prolog och en lång huvudberättelse och en epilog.

Clarry föds, och hennes mamma dör, och hennes pappa orkar inte vara pappa — det är berättelsens utgångspunkt. Storebror Peter blir förvirrad av allt detta och orkar inte alltid vara en bra storebror men försöker bringa lite ordning i både sitt och lillasysters liv genom att tvinga henne att lära sig alla läxor tillsammans med honom. De kvinnor som anställs för att ta hand om det praktiska i familjen är olika och mer eller mindre olyckliga, men särskilt en av dem fastnar för Clarry och försöker också lära henne ett och annat. En äldre grannkvinna lägger sig i. Clarry sätts i en meningslös flickskola, mest för att ha något att göra.

Med andra berättare skulle det här temat ha kunnat resultera i alla möjliga varianter av hemsk-barndom-bok, och det skulle inte ha varit konstigt alls. Men Hilary McKay låter Clarry vara en mycket hoppfull person, får henne att beundra storebror, ser till att hon förlåter pappa och ger henne åtminstone lite stöd och lite uppmuntran av vuxna här och där.

Det var länge sedan jag läste en bok där huvudpersonerna — både Clarry och Peter måste nog räknas som huvudpersoner — utvecklas så mycket. Men Hilary McKay kommenterar det knappt. Det är en spännande teknik, och hon använder den på ett lite udda sätt. Jag har funderat mycket på den medan jag har läst, och jag har läst boken tre gånger — vad är det som gör att jag tycker så mycket om de här människorna?

Det kommer aldrig att vara roligt att läsa om första världskriget, och det är det inte i den här berättelsen heller. Men Clarrys sätt att hoppas och arbeta på gör att läsaren (åtminstone jag) hoppas med henne, och kriget tar ju slut till slut, och det visar sig att några nya dörrar har öppnats för en ung kvinna som inte står ut med att vara passiv.

The Skylarks’ War är säkert på sätt och vis en del av den brittiska barnlitteraturtraditionen med den romantiska bild av barndom och barns inneboende krafter som finns i bland annat The Secret Garden, de bilder av misär och oväntade framsteg som finns i flera av Charles Dickens romaner, internatskolelivet så som det gestaltas av alla från Enid Blyton till J K Rowlings — men jag undrar om den inte har något alldeles eget utöver allt det. Hoppas att många läser den här i Sverige också.

Här berättar Hilary McKay själv lite om bakgrunden till berättelsen.

Och här:

Här är en recensent som gång på gång säger att han inte riktigt kan förklara hur bra den är eller varför. Jag håller med!

Här är en annan recension som också innehåller en ganska utförlig sammanfattning av delar av berättelsen:

Sommarläsning 1: Elizabeth Gaskells roman North and South

Av Anna 2 juli 20203 juli 2020 I Boktips Inga taggar 0

Är det någon som behöver något nytt att läsa i sommar?

Min nästan-dagliga-paus den här våren har varit att precis innan jag somnar läsa någon roman som inte utspelar sig under de senaste åren utan långt tidigare.

Det finns ju flera klassiska romaner där epidemier är med i handlingen — Elizabeth Gaskells Ruth och Charlotte Brontës Jane Eyre, till exempel — och det kan vara bra för perspektiven att läsa dem eller läsa dem igen, men jag har plockat favoriter och nya bekantskaper lite på måfå och på något sätt eller kanske många blivit lite tröstad av att människor är människor hur än omständigheterna ändras.

Elizabeth Gaskells North And South upptäckte jag för kanske 20 år sedan, fast jag hade köpt den ungefär tio år tidigare, när de billiga Wordsworth-klassikerna i pocketutgåva dök upp i bokhandeln i staden där jag gick i gymnasiet. Jag minns inte att jag hörde någon prata om henne i skolan eller i något annat sammanhang, och när jag började läsa gjorde jag det utan en aning om vad det var för bok.

Margaret Hale, Elizabeth Gaskells hjältinna, har vuxit upp som ett slags sällskapsflicka till sin kusin. Hennes egna föräldrar är prästpar i ett litet samhälle i södra England, Helstone. När kusinen gifter sig flyttar Margaret hem och förväntar sig att tillvaron ska bli betydligt stillsammare.

Men medan hon har varit borta har hennes pappa prästen drabbats av tvivel som har vuxit sig så starka att han inte tycker att han kan vara präst längre. Han meddelar sin dotter att familjen ska flytta till en industristad i norra England där han tror att han kan tjäna familjens uppehälle som privatlärare och föreläsare, och så ger han henne uppdraget att berätta detta för mamman och hennes sällskapsdam, för det klarar han inte själv.

Låter det dramatiskt? Det är det — Margaret Hale och hennes familj gråter och bönfaller varandra, och mamman och pappan försöker påverka varandra genom henne från varsitt håll, och ingenting är roligt alls.

Milton är en bullrig, smutsig stad full av människor som inte alls beter sig som människorna i Helstone. Många av dem arbetar i den ganska nya textilindustrin. Margaret är rädd för dem och upptäcker att hon har förlorat den pondus hon har haft — att komma till ”de fattiga” med en korg på armen eller dela ut några mynt fungerar inte alls här.

En av hennes pappas få elever är ägaren till en av fabrikerna, John Thornton. När det börjar talas om strejk bland arbetarna i staden blir det gång på gång uppenbart att Margaret och John Thornton har helt olika tankar om vad som är rätt och moraliskt riktigt, och flera missförstånd gör det också efter ett tag omöjligt för dem att fortsätta de samtal som de har påbörjat i Margarets fars sällskap.

När jag hade läst ut North And South första gången — de sista raderna är beviset för att Elizabeth Gaskell ändå hade humor — var den bästa beskrivningen jag kunde komma på en Pride And Prejudice i industriellarevolutionenmiljö och med ett enormt samhällspatos. Den är inte alls festlig som Jane Austens böcker, och komplikationerna är annorlunda, men personporträtten och det faktum att två huvudpersoner som mitt i berättelsen inte tål varandra ändrar sig och båda två inser att de har haft fördomar — det är gemensamma drag.

I vår, när jag har läst den för kanske femtonde eller tjugonde gången, har jag retat upp mig lite extra på några fåniga uttalanden som jag inte mindes men mest blivit så uppslukad av berättelsen igen och tagen av hur Elizabeth Gaskell lyckas bygga sin krångliga berättelse som är så full av människor och få mig att bry mig så mycket om allihop. Utom möjligen kusinen — men hon har en viktig roll ändå.

Elizabeth Gaskell bodde i Manchester när hon skrev romanen, och Milton ska vara mycket likt 1800-talets Manchester. Hon arbetade som följetongsskribent för Charles Dickens, som drev tidningar där spännande romaner i småbitar var det som lockade läsare.

Det är inte bara jag som har sett likheterna mellan den här romanen och Jane Austens betydligt mer kända — jag kände mig både bekräftad och lite fånig när jag började läsa artiklar om den och såg hur många som jämförde just de båda berättelserna.

Har den blivit BBC-serie?

Javisst!

(Det här är inte den officiella trailern — någon sådan har jag inte hittat på Youtube.)

Jag köpte den som DVD-box (gammaldags eller hur?) i våras men råkade låna ut den innan jag hade hunnit titta på den. Av recensionerna att döma är den ordentligt förkortad, som de flesta filmatiseringar, och har en tillagd biperson som inte hade behövts, men är väldigt vackert filmad och innehåller helt fantastiska scener från John Thorntons spinneri.

En god nyhet sparar jag till sist: jag har inte hittat någon svensk översättning av boken, inte ens någon riktigt gammal, men nästa år kommer det en på Modernista!

Om det behövs en fortsättning

Av Anna 7 maj 2020 I Boktips Jane Austen 0

En del böcker och berättelser tar slut alldeles för snabbt. Det kan ha ganska lite med deras omfång att göra och desto mer med hur författaren lyckas.

Fanfiction, alltså att någon som tycker om en viss bok skriver en fortsättning eller en variation på den (till exempel skriver om samma händelser sedda ur ett annat perspektiv), har ju blivit en egen genre sedan det blev möjligt att publicera på internet — åtminstone en stor och enormt framgångsrik romanserie började som en berättelse inspirerad av en annan.

Men för några månader sedan hittade jag ett mycket tidigt exempel på fanfiction. Mer än hundra år gammalt!

Sybil G. Brinton föddes 1874, alltså ungefär 100 år efter Jane Austen, i Stourport-on-Sever i Worcestershire, och dog 1928. Det verkar vara ungefär det man kan få veta om henne utöver att hon gifte sig 1908 och led av dålig hälsa under hela sitt liv. Och så att hon kom på att hon skulle skriva en fortsättning på Jane Austens sex stora romaner.

Det som är så udda och kreativt med hennes idé var att hon bestämde sig för att skriva en enda fortsättning på alla romanerna tillsammans.

Hon tog huvudpersoner från några av dem — Lizzie, Jane, Mr. Darcy och Mr. Bingley, bland andra. Och så platser som förekommer i en eller flera av dem: Bath, Pemberley. Och så ganska många bipersoner som blir mer eller mindre huvudpersoner: Georgiana Darcy (Stolthet och fördom), James Morland (Övertalning), Kitty Bennet (Stolthet och fördom), William Price (Mansfield Park), Mary Crawford (Mansfield Park), Colonel Fitzwilliam (Stolthet och fördom).

Någonstans läste jag att idén är ganska självklar egentligen: eftersom Jane Austen i stort sett skrev om sin samtid, och eftersom det inte fanns hur många människor som helst som levde på den samhällsnivå hon beskrev i England, och eftersom flera av familjerna i romanerna är ganska rörliga och reser till London och Bath och andra platser — så skulle människorna i de olika sammanhangen, alltså de olika romanerna, kunna springa på varandra någonstans, lära känna varandra och kanske till och med bli vänner.

En komplikation för alla som försöker skriva en fortsättning på en Jane Austen-roman är förstås att det mest intressanta redan har hänt. I ett hav av människor med många egenheter, bisarra vanor och orealistiska förväntningar har två av de vettigaste fått syn på varandra, upptäckt att de verkligen såg rätt och liksom andats ut: ”Äntligen någon som jag vill vara med!” Det finns vettiga vänner och syskon i flera av berättelserna (Jane Bennet, Mrs. Weston, William Price, Charlotte Lucas, Eleanor Tilney …), och det finns också människor som visar sig vara lite vettigare än de först verkar (Emmas Woodhouses svåger Mr. John Knightley), men i stort sett är det ju berättelsens huvudperson och den hon blir förälskad i som får bekräfta för varandra att inte allt här i världen är hur tokigt som helst, även om det kan verka så, för nu har de i alla fall varandra.

Det svåra blir att skriva något som kan engagera någon när den viktiga delen av berättelsen är avverkad, och Sybil Brinton har löst det genom att titta igenom berättelserna på jakt efter ogifta syskon och släktingar och tänka ut hur de skulle kunna sättas ihop i nya konstellationer. Det gör att Elizabeth och Fitzwilliam Darcy blir viktiga mest som stöd till ett, två, nej TRE kärlekspar i sin omgivning, tvärsöver berättelsernas gränser, och då gör det kanske inte så mycket om de själva är lite tråkiga?

Jo, det gör det.

Och eftersom Sybil Brinton låter återberättande partier och långa reflektioner bli en mycket större del av berättelsen än dialogen blir det lite långsamt och inte så spännande.

Hon experimenterar med idéer från originalböckerna — bland annat låter hon Lady Catherine de Bourgh skälla ut en ny person på ungefär samma sätt som hon skällde ut Elizabeth Bennet och ger teateruppsättningen på Mansfield Park ett slags kopia i en charadlek.

Men inga av dem hon gör till huvudpersoner blir riktigt personliga eller engagerande, tycker jag. Och en sak som är oväntad-på-ett-inte-så-övertygande sätt är att åtminstone tre viktiga personer i berättelsen verkar ha bytt personlighet helt eller till stor del mellan det som hände i originalromanerna och den här berättelsens start. Häromdagen klagade jag lite för en vän: nu har de blivit såhär, och det kommer aldrig att försvinna, så när jag läser romanerna igen (det gör jag med ojämna mellanrum) kommer de att vara annorlunda. Men jag har inte provat än, och det kanske inte är så farligt.

Läsa eller inte läsa?

Läsa! För att det är så intressant att se hur sex romaner som är mer än 200 år gamla har fortsatt att fånga människor inte bara som en upptäckt i vår tid utan också för hundra år sedan.

Old Friends and New Fancies är en sådan där bok som när rättigheterna blev fria 70 år efter författarinnans död kom ut i flera budgetutgåvor, de flesta av dem lite slarvigt gjorda tror jag. I min närmaste bokhandel gick det att beställa en efter lite detektivarbete. Men den finns också som gratis e-bok på Project Gutenberg och i en förfärlig LibriVox-inläsning på Youtube.

En plats vid havet

Av Anna 25 april 202030 april 2020 I Boktips Jane Austen, Klassiker 0

Sanditon i ny skepnad, förvandlad till TV-serie av ITV. Foto: pressbild

Min mamma gav mig Jane Austens Emma på engelska när jag gick i högstadiet. Det var en Wordsworth-utgåva (de hade just börjat översvämma den svenska bokhandeln då) och jag tyckte att omslagsbilden var ful, så den blev stående i min bokhylla i flera år.

Men sedan!

När jag hade kastat mig igenom alla de stora romanerna — sex stycken som bekant — lånade jag Sanditon av en väninna. Det var en sliten pocketbok från 1970-talet, och på omslaget stod det att den var skriven av Jane Austen ”and another lady”. Den blev en besvikelse. Badortslivet finns ju med i Northanger Abbey och Persuasion också och är fantastiskt roligt gestaltat där. Sanditon börjar med löften om något nytt — inget har hunnit etableras här, allt är möjligt — men så snart Jane Austens egna kapitel är slut blir den så tramsig, människorna som dyker upp är så ointressanta, människorna som redan fanns med blir blekare och blekare till sina personligheter, och handlingen blir så överdrivet dramaspäckad.

Så fastän jag har läst flera av romanerna mer än tio gånger och alla minst fyra har jag inte återvänt till Sanditon.

Först i början av det här året tog jag min svägerskas bok i bokhyllan och bad att få låna den ett tag. Det låg ett papper om prao i den, och det visade sig att hon hade fått den när hon gick i högstadiet men aldrig läst den.

Omslaget fick mig att minnas hundratals bokomslag som såg ut ungefär såhär i min mormors och morfars bokklubbstidningar som jag bläddrade i när jag var hos dem på 1980-talet och 1990-talet. Ojojoj!

Men det var inte förrän jag hade läst ut den och pratade med en brittisk väninna om den som jag insåg att det hade kommit en ny TV-serie och att den hade blivit extremt populär. Min väninna skrev att hon och hennes döttrar hade blivit så väldigt besvikna på slutet, och då förstod jag att serien inte byggde på den fortsättning jag hade läst, för även om det är fånigt kan man inte precis bli förtvivlad av det.

Nu råkar det vara så att ganska många människor genom åren har känt sig kallade att skriva färdigt Jane Austens sista romanförsök. En av hennes egna släktingar var antagligen den första att prova, och det bara fortsätter och fortsätter.

Den version som jag läste har faktiskt ett författarnamn inuti trots att omslaget signalerar att färdigställandet är en anonym insats. Marie Dobbs heter hon, och hennes version kom ut på 1970-talet. När hon dog 2005 var det som författare till ”resten av Sanditon” hon blev ihågkommen i The Telegraph — då hade Jane Austens popularitet ökat enormt tack vare biofilmen Sense And Sensibility, TV-serien Pride And Prejudice och flera mindre berömda men populära försök som BBC-serien Emma, biofilmen Emma och biofilmen Mansfield Park.

Ett av de modernare försöken står Juliette Shapiro för.

En alternativ titel på projektet var The Brothers — i de tolv kapitel som finns presenterar Jane Austen storebror entreprenören, mellanbrodern som är världsvan, utåtriktad och lite hemlighetsfull, och lillebror som är hypokondriker och hårt hållen av sina systrar. En Helen Baker tog fasta på den titeln när hon skrev sin version.

Det här skulle kunna vara den nyaste engelska utgåvan av den version jag har läst — eller en annan.

Här är en som tror sig ha skrivit ett lämpligt slut. Med tanke på hur engagerade många av Jane Austens nutida läsare är undrar jag om det går att göra alla möjda.

Och här är en man (”a gentleman”) som har tagit sig an samma utmaning.

För den som har fångats av den nya filmatiseringen, som inte bygger på någon av de tidigare fortsättningarna utan är manusförfattaren Andrew Davies version (han ska ha sagt att han inte ens har läst någon annans), är det kanske en god nyhet att manuset har förvandlats till roman av Kate Riordan.

Visst är det fascinerande med all denna kreativitet genom århundradena? Man kanske kan se den som ett tidigt exempel på så kallad fan fiction? När jag var som mest irriterad på den version jag läste, och innan jag hade hört om TV-serien, tänkte jag att man borde arrangera en tävling där uppgiften är att skriva klart Sanditon. Nu skulle det inte förvåna mig om också det redan är gjort.

Vad tyckte jag om TV-serien? Det ska jag försöka berätta en annan dag — det här är ju redan väldigt långt.

Men kanske kan det vara roligt att veta att några av de avslutningsförsök som har gjorts har tagit Jane Austens berättelse in i andra genrer: en pjäs, en musikal. Och på något vis har några av de inblandade kommit på att göra en dokumentärfilm om den ofullbordade romanen och Jane Austen och hennes släkting också. Det var fem år sedan, alltså antagligen innan någon kunde veta hur populär berättelsen skulle bli nu, och jag tycker att den är taffligt gjord, men några miljöer får man ju se. Här är den:

Jane Austen blev sjukare och sjukare medan hon arbetade med Sanditon, och orsaken till att den inte blev klar var helt enkelt att hon blev för svag och dog.

Och här sitter jag vid ett annat hav och har det lite tråkigt men egentligen väldigt, väldigt bra. Inte glömma det.

Elins resa och Ainas

Av Anna 14 april 2020 I Boktips Inga taggar 0

Min faster Monicas roman Innan jag dog har kommit ut som e-bok och blivit inläst som ljudbok!

Den enda Anna Braw jag vet om utöver mig själv (fast hon stavade lite annorlunda) var den Anna som åkte från Småland till USA under emigrationsvågen. Hon var syster till min pappas farfar Frans Johan.

Deras syster Elin skulle resa efter men köpte biljett på Titanic och kom aldrig fram.

En mamma och ett barn som delade hytt med henne klarade sig och ska ha berättat att de var uppe på däck tillsammans men att hon gick ner för att hämta något och att de inte såg henne mer.

När min mamma och jag var på Titanic-utställningen i Köpenhamn för några år sedan letade vi upp hennes namn på väggen där.

Aina och hennes familj i min fasters roman har vissa drag gemensamma med min farfars föräldrars familjer — både med Elin och hennes familj och med min pappas farmor Elisabeth och hennes familj.

Originalutgåvan från 1980. Bild lånad från Bokbörsen.

Innan jag dog kom ut första gången 1980, och bilden på originalomslaget är ett fotografi av Elisabeth och en av hennes lärarinnekolleger och deras cyklar. O vad vi var fascinerade av det.

Ett förlag som heter Saga och som ingår i Egmont-koncernen har gjort e-böcker av en rad av min fasters böcker — många av dem handlar om Japan — och håller också på med att spela in ljudboksutgåvor. Innan jag dog var den första som blev klar, och jag hörde för ett tag sedan att Överlevarna spelades in. Den här listan hos Adlibris kan man kanske ha som utgångspunkt om man vill leta efter dem på Biblio eller fråga efter dem på sitt bibliotek.

Det har hänt förr, fast inte på samma sätt

Av Anna 11 april 202012 april 2020 I Barnlitteratur, Boktips, Hälsa Inga taggar 0

Idag måste jag dela med mig av ett boktips till alla er som tycker om att läsa skönlitteratur på engelska!

Det är en barnbok eller ungdomsbok (huvudpersonen är tolv år) av den kanadensiska författarinnan Deborah Ellis, som har skrivit en lång rad böcker för barn och ungdomar och som jag tror finns på nästan alla bibliotek i Sverige med böckerna om Parvana, en afghansk flicka. De brukar kallas The Breadwinner Trilogy på engelska och har fått massor av priser och blivit översatta till många språk, och häromåret blev de dessutom en animerad film.

I den här boken, A Company of Fools, har Deborah Ellis valt Henri, en tolvårig gosskorist i ett kloster i Frankrike, som huvudperson. Han har levt i kyrkans värld ett tag redan, och han är ganska nöjd med det. Det är ganska stillsamt, och han tycker om ordningen och studierna.

Så kommer en av bröderna tillbaka från en av sina långa resor, och han har med sig något alldeles nytt. Han brukar ha med sig saker — den här gången har han med sig en pojke som ska bli en del av klosterskolan. Micah heter han. Han är Henris motsats på nästan alla vis — inte ett dugg präktig, snarare busig och rebellisk. Men sjunga kan han, och det gör han också.

Samtidigt sprider sig digerdöden i Frankrike, och människor är livrädda. Finns det något som Henri och Micah kan göra?

A Company of Fools kallar de sitt projekt, och det är också bokens titel. Jag läste den för ungefär tio år sedan och gav den genast vidare eftersom jag tyckte så mycket om den. Tyvärr lyckades jag inte övertyga mina kolleger på förlaget där jag arbetade då om att vi var tvungna att ge ut den … Kanske skulle det ha varit annorlunda nu? Men jag har ingen aning om vart boken tog vägen, och jag minns stämningen snarare än många detaljer. Måste nog beställa ett nytt exemplar nu.

Corona är ju inte den första epidemin som har drabbat vår värld. På en del sätt har vi mycket bättre möjligheter att stoppa en epidemi nu — och på en del sätt blir det värre eftersom så många kan bli så väldigt rädda och göra irrationella saker när så mycket information och så många rykten kan spridas så snabbt. Men vi är inte de första som upplever hur en okänd och gåtfull sjukdom sprider sig på oförutsägbara vis.

Deborah Ellis. Bild lånad från Bonnier Carlsen.

Det finns en del att läsa om Deborah Ellis hos hennes svenska förlag, Bonnier Carlsen. Några av hennes böcker finns översatta till svenska, men hon har skrivit många, många fler. Här är hennes egen webbplats.

You are viewing Boktips