För ett par år sedan arbetade jag länge och mycket med en webbplats fylld med bland annat författarintervjuer. Tyvärr finns inte den sidan längre, men tidigare i år byggde jag ihop två av intervjuerna till en som publicerades i en tidning. Den passar här också, tycker jag, så här kommer den!
Fyra fötter, två sandaler är en bilderboksberättelse om två flickor i tioårsåldern. De möts när en hjälpsändning har lossats i flyktinglägret där de bor – ingen av dem fick tag i mer än en blå sandal. De bestämmer sig för att använda sandalerna varannan dag, och de lär känna varandra bättre och bättre eftersom de möts varje dag för att lämna över dem. Deras vardagsliv med vattenhämtning, barnpassning och improviserad skola (bara pojkarna får gå i lägrets skola) tar plötsligt slut när en av dem får besked om att hennes familj kan resa vidare. Vem behöver sandalerna mest nu? De bestämmer sig för att behålla en sandal var och minnas varandra.
***
”En som är som jag”
Volontärarbete på olika håll inspirerade Karen Lynn Williams och Khadra Mohammed till Fyra fötter, två sandaler.
– Barnens sätt att leva och leka påverkar mig mycket, säger Karen Lynn Williams.
Två flickors vänskap i ett flyktingläger på vid gränsen mellan Afghanistan och Pakistan – det är ämnet för författarna Khadra Mohammeds och Karen Lynn Williams och illustratören Doug Chaykas bilderbok Fyra fötter, två sandaler. Den gavs ut för över tio år sedan i USA och har blivit översatt till en rad språk – men den hade aldrig blivit till om inte en flicka hade ställt en viktig fråga till Khadra Mohammed.
– I mitt arbete med människor som har kommit till USA därför att de har varit tvungna att fly från sina hemländer håller jag på mycket med högläsning, berättar hon. Jag läser för barnen eftersom deras föräldrar inte kan läsa för dem på engelska än. En gång var det en flicka från Irak som frågade mig varför det inte fanns några böcker om ”en som är som jag”. Jag sa att jag inte visste varför men att jag skulle leta.
Påverkad av barnen
Karen Lynn Williams är amerikan och har arbetat som volontär i andra länder i perioder, bland annat på Haiti. Hon har skrivit många barnböcker.
– Jag är intensivt intresserad av barndomen och av andra kulturer, säger hon. Så när jag har bott i andra länder har jag blivit påverkad av barnen där, hur de lever, leker, vad de vill och längtar efter, deras drömmar och beteenden. Barnen ger mig berättelserna, fast inte avsiktligt. Varje berättelse är en present.
Khadra Mohammed kommer ursprungligen från Somalia och bor numera i Pittsburgh. Det är där hon arbetar bland nyanlända – men när hon var tonåring var hon i ett flyktingläger i Peshawar.
– Jag hjälpte till med hälsoarbetet där: höll barnen när de fick sina vaccinationer, lekte med dem medan deras mammor blev undersökta, gick ut med dem när mammorna behövde vila … Ibland läste jag högt för dem, arabiska bilderböcker som jag hade tagit med hemifrån. Det var bara en vecka jag var där, men det gjorde ett sådant djupt intryck på mig. Den upplevelsen fick mig att börja studera barns utveckling många år senare, och det finns fortfarande en särskild plats i mitt hjärta för alla flyktingar från Afghanistan.
Karen Lynn Williams och Khadra Mohammed. Foto: Eerdmans Publishing
Bra på övertalning
Berättelsen om Lina och Feroza och hur de träffas tack vare att båda två får tag i varsin blå sandal blev Karen Lynn Williams och Khadra Mohammeds första samarbete.
– Jag har berättandet med mig från min kultur, säger Khadra Mohammed. Jag har hittat på berättelser åt mina egna barn och åt andra barn. När jag hade träffat den irakiska flickan letade jag efter berättelser om barn på flykt. Eftersom jag inte lyckades hitta några skrev jag berättelsen om Lina och Feroza. Jag är inte författare, så jag försökte hitta någon att samarbeta med, en som hade erfarenhet från internationella sammanhang. Det var så jag hittade Karen.
– Jag hade bott på Haiti i två år och visste inte så mycket om vad som hade hänt i Pittsburgh under tiden, och jag sa till Khadra att hon borde skriva på egen hand eftersom berättelserna var hennes. Men hon är dynamisk och bra på övertalning! berättar Karen Lynn Williams. Hon berättade för mig om flickan, och det är klart att det fångade mig. Så jag började också arbeta som volontär bland de nyanlända i området runt Pittsburgh, och Khadra och jag började arbeta med flera berättelser tillsammans. Både Fyra fötter, två sandaler och My Name Is Sangoel (ej översatt till svenska, red:s anm) är inspirerade av de människor som Khadra och jag träffade i volontärarbetet.
Samarbetet med illustratören Doug Chayka byggde mycket på Khadra Mohammeds besök i Peshawar – nästan fotografiska men lite stiliserade bilder.
– Jag hade en levande bild i huvudet, säger Khadra Mohammed.
– Medan vi arbetade med boken föreställde jag mig att vi skrev för lågstadiebarn i USA, särskilt för dem som kanske i klassrummet sitter bredvid ett barn som just har kommit, säger Karen Lynn Williams. Redan då hoppades jag att boken skulle hitta vägen till de nyanlända barnens händer också. Jag skrev för den flicka som önskade sig en bok om någon som var som hon.
Dela på alla nivåer
Det har ju hänt mycket sedan ni skrev boken – bland annat kom den ut på svenska häromåret. Vad önskar ni för bokens del nu?
– Det är nog ungefär detsamma som när jag skrev den: jag skulle bli så glad om den blir en början till positiva samtal bland barn och unga, lärare och föräldrar, säger Karen Lynn Williams, att barn som läser och deras föräldrar och lärare ska få uppleva och bli medvetna om andra människors liv på något litet sätt. Jag hoppas att också de barn som är på flykt nu ska hitta den här boken och känna att det är en bok där de kan se sig själva, kanske hitta lite tröst i det faktum att det någonstans finns en bok som handlar om ”någon som är som jag”. Jag hoppas att Fyra fötter, två sandaler ska uppmuntra människor till att dela det de har med varandra, på alla nivåer, så som Lina och Feroza delar på sandalerna.
– Barn har så mycket skönhet och enkelhet i sig, säger Khadra Mohammed, och jag hoppas att Fyra fötter, två sandaler kan göra fler människor medvetna om att miljoner barn runtom i världen tvingas iväg från sina hem på ett så meningslöst sätt.
– En av de första gångerna när jag läste Fyra fötter, två sandaler högt för en grupp andraklassare var det en pojke på första raden som satt med tårar rinnande nerför kinderna, säger Karen Lynn Williams. Först tänkte jag: ”Åh nej! Vad har jag gjort?” Men sedan insåg jag att om vi hjälper barn att visa medkänsla, då har vi gjort något viktigt.
