Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Boktips

Läs igen

Tack vare Anders, som var min kollega under tre terminer och fram till i somras, och tack vare hans storasyster som hittar övergivna böcker i second hand-butiker, läste jag under hösten en bok som jag minns mycket tydligt från när den först dök upp.

Det är Johan Tells bok 100 sätt att rädda världen, som kom ut 2007. Först var den en en påkostad coffee table book med klotrygg, tryckt på exklusivt papper, och lite senare kom den i en pocketutgåva med färgbilderna kvar. Den har också översatts till finska, danska och engelska.

Man kunde ha hoppats att en tolv år gammal bok om miljöfrågor skulle vara helt inaktuell på det viset att vi skulle ha kommit tillrätta med alla problemen eftersom vi redan för tolv år sedan visste att de fanns och också vad vi kunde göra.

Man kunde ha hoppats att så många skulle ha tagit de här råden till sig att de skulle ha blivit en del av allmänbildningen och det gemensamma livet och på det viset överflödiga nu.

Det är massor av detaljer som jag inte är insatt i och massor av fakta som jag inte kan bedöma, men mitt intryck är att nästan alla de hundra uppmaningarna är lika aktuella nu som då — för att inte säga akuta.

Det som jag önskar att jag och många andra vuxna skulle ha tagit till mig eller oss redan då är Johan Tells återkommande råd att ta kontakt med politiker och företag och berätta att jag som röstar och köper vill att de ska ta sitt ansvar och hur jag tycker att de ska göra det. Så många frågor och ärenden hade kunnat komma mycket längre om vi hade hört av oss och hållit kontakten. Det gäller väl allt som har med miljön och klimatet att göra, och lika mycket mellanmänskliga och medmänskliga frågor som hur vården och omsorgen och skolan i Sverige fungerar — och asylpolitiken.

Texterna är korta och lite kaxiga i tonen men ofta också fullproppade med information. Bilderna är det som känns mest daterat — de kommer från ett bildarkiv som 2007 antagligen var väldigt framåt och exklusivt.

Min enda invändning är den ibland lite oreflekterade uppmaningen att byta ut den och den elektriska eller bensindrivna grejen (hushållsapparater, bilar, kontorsutrustning) mot nyare, energisnålare modeller. Det är ju uppenbart att vår längtan efter ständigt nytt har hjälpt många företag som forskar för att hitta nya och bättre alternativ, men jag undrar hela tiden exakt var gungbrädan tippar över så att det nya verkligen sparar resurser totalt sett. Borde vi inte oftast använda det vi har så länge vi bara kan? Tillverkningen av nya saker och hanteringen av kasserade saker är ju också energikrävande.

Men det är en ganska liten invändning. Och boken finns som e-bok också, och den kan man få tag på via sitt bibliotek, så man behöver inte förlita sig på en kollegas storasyster och hennes blick för second hand-bokhyllor. Läs den och ha den som referens inför det nya året och alla eventuella mål som ska sättas upp hemma och i föreningslivet och på arbetsplatsen — det är min lilla rekommendation!

Tillflykt

Av Posted on Inga taggar 0

God fortsättning, alla!

De senaste dagarna har jag — mellan olika julhändelser — varit helt uppslukad av Thord Erikssons bok Dom som stod kvar. När jag har läst ut den måste jag nog berätta lite om den, fast egentligen hoppas jag att alla redan har läst den.

Mitt absolut bästa julläsningstips är den här boken som kom ut hösten 2015 och som i Storbritannien (och sedan också i USA, som man kan se på den här omslagsbilden) såldes till förmån för en organisation som arbetar med barn på flykt. Jag lyckades inte övertyga någon i Sverige om att det var lika angeläget att ge ut den hos oss, tyvärr. Men berättelsen lever i engelskspråkiga sammanhang, och en fantastisk sak är att dagstidningen The Guardian till jul det året publicerade hela boken (!) tillsammans med författarens kommentarer till varje uppslag.

Här kan man läsa den — gör det!

När jag var i Egypten i november var det som om berättelsen om flyktingfamiljen fanns överallt. Jag vet inte hur mycket koptiska kristna tänker på att det är en flyktingfamilj de gestaltar, men det finns en stor stolthet över att de tre och deras åsna tog sig just till Egypten, och många pilgrimer reser en rutt som är deras tänkta väg. Såhär kan den se ut:

Foto: Johan Lychou för Lunds Missionssällskap

Läs den engelska boken så länge, och ”läs” särskilt Sam Ushers fantastiska akvarellmålningar, så ska jag försöka sätta ihop ett litet galleri med bilder av flyktingfamiljen till en annan dag!

Önskar er alla vackra juldagar med massor av medmänsklighet och hopp!

Historia

Av Posted on Inga taggar 0

På fredag kommer det nya numret av tidskriften som jag är redaktör för till alla prenumeranter! Av någon gammal anledning är det nummer som kommer i december nästa års första nummer, och nästa år fyller organisationen som ger ut tidskriften 175 år, så det är ett nummer med extra mycket historia i.

Maria Store har skrivit tre artiklar, och en av dem är om Märta Adolfsson, en kvinna som hade en bakgrund helt utan ekonomiska förutsättningar men som tack vare stipendier lyckades skaffa sig först en svensk läkarutbildning och sedan en engelskspråkig. När hon kom till Sydafrika som missionär blev hon, för att kunna få tillstånd att arbeta som läkare, tvungen att läsa en sydafrikansk läkarutbildning också.

På den tiden var det bara män som kunde bli missionärer. Det skickades ut många, många kvinnor, men de kallades missionsarbetare och hade inte rätt att vara med och fatta beslut om arbetet rent formellt.

Märta Adolfsson byggde upp verksamheten (och, får man anta, byggnaderna) vid sjukhuset i Ceza i Sydafrika. Och det blev stort — bland annat hade sjukhuset en egen sjuksköterskeutbildning, som blev en chans för många kvinnor i området att studera och skaffa sig ett yrke och en inkomst.

Så det blev uppenbart för alla att Märta Adolfsson var den som visste mest om en stor och viktig verksamhet, och hennes manliga kolleger i den svenskkyrkliga missionen i Sydafrika förstod att hon måste vara med och fatta besluten.

Till slut fick hon det — och på det viset banade hon vägen för de andra kvinnliga missionsanställda.

Hon var inte ensam — sjuksköterskan Anna Berntsson var hennes närmaste medarbetare i många år. Tillsammans skrev de också boken Ceza — en omväg till målet.

Maria Store gick till Carolina i Uppsala och beställde fram den boken ur magasinet. På det viset hamnade den på omslaget till det här numret av tidningen. Tack Maria!

Såhär blev boken

Av Posted on Inga taggar 0

Ursäkta en lång lång lång tystnad! Den beror på massor av saker men kanske mest på att jag har haft stora problem med min dator (de är inte lösta) och på att jag fortfarande går lite som i dimma efter mitt fem terminer långa försök att arbeta som lärare. Jag saknar det — och många av deltagarna — så jättemycket, men jag undrar hur länge det ska dröja innan jag blir mig själv igen.

En sak som jag borde ha visat för mer än en månad sedan, och som har legat och väntat som krafs i min almanacka och som bilder i kameran, är den här:

Ja, det är Imad Elabdalas barnbok Sarahs resa som har kommit!

Sommaren 2017 kontaktade en av hans medarbetare mig och frågade om jag ville översätta en bok om och för flyktingbarn, och då trodde jag att uppdraget skulle vara klart inom några veckor. Det har tagit enormt mycket tid än jag trodde — och enormt mycket mer tid än Imad trodde också. Men nu har det blivit en bok!

Två illustratörer har arbetat med den: Salma Kamal och Radia Mohsen. Jag är så imponerad av vad de har åstadkommit.

Om man är en som tycker om anfanger får man glädjas extra mycket åt varje nytt kapitel.

Här finns miljöbilder från flyktingläger i vad jag tror att de flesta läsare kommer att känna igen som Mellanöstern …

… och den miljö där Sarahs familj lever instängd länge, länge före flykten: källaren i deras eget hus.

Och massor av uppslag där ett slags vardag — Imad ville gärna behålla sagostämningen — blandas med en helt otrolig färgfantasi.

Det ville jag visa!

Än så länge trycks boken enbart i print-on-demand-utgåva, och det gör att den kostar mycket, men den finns att beställa till exempel här. Fråga gärna på närmaste bibliotek om de inte kan köpa in den!

Allt är återanvänt

Av Posted on Inga taggar 0

Idag blir det ett biblioteksboktips till: Tina Sparkles bok Little Green Dresses — 50 0riginal Patterns for Repurposed Dresses, Tops, Skirts, and more!

Tina Sparkles är en nordamerikansk klädskapare och miljöaktivist som tidigare bland annat har arbetat som programledare i DIY Network-programmet Stylelicious. I den här boken har hon gjort det mesta själv men dessutom bjudit in en rad kolleger som också har gjort kläder av återbrukade material i bokens anda, så det är ganska stor bredd på stil och idéer.

Boken kom ut 2008 men ska fortfarande gå att beställa. Inte minst på närmaste bibliotek!

Det jag har absolut mest behållning av är förordet, där Tina Sparkles förklarar hur hon steg för steg upptäckte hur den internationella klädindustrin fungerar och där hon presenterar sin praktiska filosofi. Det får bli ett eget inlägg om den en annan gång, för hon har verkligen arbetat med många olika aspekter av klädkonsumtion och kreativitet. Jag skulle vilja ha den texten som broschyr att dela ut till en massa människor.

Det finns inget mönsterark till boken, för Tina Sparkles idé är att alla kan lära sig mönsterkonstruktion. Jag har inte provat att följa hennes instruktioner, bara läst dem, men det låter ju väldigt vettigt att steg för steg lära sig hur man gör ett grundmönster som verkligen passar en själv (eller den man ska sy åt). ”The You Dress” kallar hon grundmönstret till klänning med figursydd överdel. O vad saker kan låta bra på engelska …

Allt utgår inte från det grundmönstret — efter ett tag får man till och med lära sig hur man tar mått och resonerar och ritar för att sy egna tights av stretchlakan! — och en del idéer är mycket enklare än de figursydda plaggen. Den här blusen blev jag lite imponerad av. Den ser ut att vara sydd av två kvadratiska tygstycken, men passformen är faktiskt lite justerad för att det ska bli riktigt bra, och beskrivningen av hur man gör det är också föredömligt tydlig.

Här är en T-shirtaktig klänning där man använder en mätt och ritad överdel och förlänger den i A-form.

Att allt är återbrukat är tydligt i varje beskrivningsstart, där Tina Sparkles och de andra berättar vilken sorts plagg eller material de själva har använt. Pusslandet och utnyttjandet av befintliga sömmar och snitt — det som verkar vara en så stor del av återbruksglädjen för många som jag känner — är inte något särskilt synligt inslag i just den här boken. En tunn bomullskjol bär tydliga spår av att ha varit herrskjorta, men det är nästan det enda.

Som den tråkiga och ängsliga person jag är (och kanske ännu mer har blivit) tycker jag att många av modellerna är extrema och lite konstiga. I vilka sammanhang kan man känna sig bekväm i SÅ korta kjolar och klänningar? Men det är tydligt att Tina Sparkles kan mycket om att sy, om textilindustrin och om vilka material som är värda att lägga tid på. Jag är väldigt imponerad av hennes bok.

Låna den på biblioteket, beställ den på biblioteket (Malmö Stadsbibliotek har den, så andra bibliotek borde kunna låna den därifrån) eller beställ ett eget exemplar i närmaste bokhandel genom att visa att den finns tillgänglig.

Och: ha så roligt! Vi kommer aldrig att kunna lösa världens problem om vi inte inser att de innebär idel utmaningar för vår kreativitet och att det i sin tur kan ge oss så mycket glädje. Det är vad jag tror i alla fall!

Magiskt och extra bra för återbruk

Av Posted on Inga taggar 0

Den här boken hittade jag på Malmö stadsbibliotek i somras. Den kom ut 2015 i USA, men det verkar som om den har längre livslängd än många svenska böcker — det går i alla fall fortfarande att beställa den på Adlibris. (Och det, kära vänner, betyder att det går att beställa den i närmaste bokhandel också!)

Jag lyckades inte ens packa upp symaskinen under sommaren, men jag bläddrade igenom några böcker ganska noga för att se vad jag skulle kunna börja med när det blir av. Hoppet, hoppet!

Amy Barickman utgår från sex olika plagg och presenterar sex varianter av vart och ett av dem. Sedan fortsätter hon, efter en utförlig beskrivning med många bilder, med att visa hur varje variant kan ta sig ut sydd i olika tygkvaliteter och med vitt skilda mönster och mönsterkombinationer.

Här och där finns det återbruksförlag — som blusen ”The Charlotte”, som är sydd av gamla herrskjortor.

Hon måtte ha blivit bra nöjd med den, för den har hamnat på en extrabild bredvid förordet! Här ser man materialen tydligare: tre olika herrskjortor i samma färger men med olika randning.

Alla mönster visas med bilder av hur man ska lägga mönsterdelarna, men när hon föreslår återbruk berättar hon lite om hur man tar vara på befintliga plagg också.

Här är en kortärmad variant av samma modell.

Boken innehåller fler återbruksmodeller: en kappa som är sydd av en gammal militärfilt (!), till exempel. Återbruk är inte Amy Barickmans fokus, men det dyker upp gång på gång på ett inspirerande sätt.

Men det finaste är nog citaten ur gamla sömnadstexter — Mary Brooks Picken som skrev som klädsömnad på 1920-talet verkar ha varit en mycket medveten och pedagogisk person!

Här kan man se alla modellerna som boken innehåller. Här kan man bläddra bland smakprovssidor. Den första av dem är också en av återbruksmodellerna!