För ett par veckor sedan kom en kollega in i arbetsrummet som jag delar med tre andra. Vi tittade ut på körsbärsträden och såg blommor lite här och där på tre av dem men inte på det fjärde.
Bara några dagar senare var de helt översållade.
Möbler som ska bort och blommor som man gärna hade velat behålla lite längre. Foto: Anders Angel
Den dag när vi avslutade inför påsklovet tog en av mina arbetsrumskamrater, Anders, den här bilden — våra kolleger på grundskolan intill skulle byta ut en massa möbler.
Sedan var jag borta en vecka, fotograferade ett körsbärsträd i Kalmar på påskdagen, och kom tillbaka till i stort sett överblommade träd utanför arbetsrumsfönstret och en i stort sett överblommad magnolia vid hörnet av lägenhetshuset där jag bor. Den blomningen missade jag helt och hållet i år.
I år har jag nog tänkt lite mer än tidigare på de blommande träden. Det har inte bara med ålderspanik att göra (hoppas jag) — i februari köpte jag Fiona Staffords bok The Long, Long Life of Trees. Eftersom det är en bok som passar att läsa i små, små bitar — åtminstone passar det mig att läsa den så — hade jag kommit in i körsbärsträdskapitlet just när jag kom hem till det skära blombladsregnet.
Fiona Stafford är en av de brittiska professorer vars minibiografi får det att låta som om man kan hinna med allt akademiskt i världen och mycket mer och tusen specialintressen och samtidigt skriva böcker som ligger i högar vid bokhandelns ingång, men när hon berättar om körsbärsträden är det bland annat förgängligheten hon uppehåller sig vid. Hur snabbt tiden går och hur snabbt allt tar slut, alltså. Hon berättar om hur körsbärsblommen firas i Japan (såklart) och också om hur USA:s huvudstad har tagit till sig delar av den vanan och nästan stannar upp när det är dags för picknick under ett lågt rosa himlavalv. Träden där är en donation från Japan, och den första leveransen blev misslyckad, men den andra tog sig. Någon borde bjuda henne till Kungsträdgården i Stockholm så att hon får uppleva hur lyckliga nordbor blir när det blommar!
Såhär viktiga — bland annat — är körsbärsblommorna i Japan: de har en egen sång som alla kan. Sakura, sakura …
Körsbärsträden hör inte till de träd som har gett boken jag läser dess titel, tror jag. Poängen med dem när människor planterar dem, njuter av dem och pratar om dem är inte att de blir hur gamla som helst utan att de både finns från år till år och påminner oss om hur obeständigt livet är. Vad poängen med dem är i ett större perspektiv kommer vi kanske aldrig att kunna kartlägga helt och hållet — och det gäller ju att se också det som en poäng.
Men det första kapitlet i boken handlar om idegranar. Ett av de träd som hon berättar om där finns också med i Judi Denchs BBC-serie:
Vilka perspektiv eller hur?
Och det som fanns i söndags är antagligen borta nu …
En av alla (och det finns många) utgåvor av Jane Austens roman Persuasion, i svensk översättning Övertalning.
Nu har jag hittat — eller snarare råkat upptäcka — ett avsnitt om hjälpstickning i en av Jane Austens romaner, Persuasion!
Jag har läst den flera gånger och lyssnat på den som ljudbok ännu fler — upptäckte den en gång när jag var tvungen att skanna mer än tusen sånger ur olika böcker en och en som en del av arbetet med ett stort sångboksprojekt. Jag arbetade till klockan två en av nätterna, men Anne Elliot och hennes familj och vänner höll mig sällskap!
Nu har jag lyssnat på den igen medan jag har hållit på med olika praktiska saker, och plötsligt slog det mig att det som Annes väninna Mrs. Smith, en ung kvinna som har blivit änka, förlorat alla sina pengar och blivit reumatiker samtidigt, och hennes sjuksköterska, en mycket företagsam och kommunikativ kvinna, håller på med är typisk och klassisk hjälpstickning. Här:
[Mrs. Smith] had seen too much of the world, to expect sudden or disinterested attachment anywhere, but her illness had proved to her that her landlady had a character to preserve, and would not use her ill; and she had been particularly fortunate in her nurse, as a sister of her landlady, a nurse by profession, and who had always a home in that house when unemployed, chanced to be at liberty just in time to attend her.
”And she,” said Mrs Smith, ”besides nursing me most admirably, has really proved an invaluable acquaintance. As soon as I could use my hands she taught me to knit, which has been a great amusement; and she put me in the way of making these little thread-cases, pin-cushions and card-racks, which you always find me so busy about, and which supply me with the means of doing a little good to one or two very poor families in this neighbourhood. She had a large acquaintance, of course professionally, among those who can afford to buy, and she disposes of my merchandise. She always takes the right time for applying. Everybody’s heart is open, you know, when they have recently escaped from severe pain, or are recovering the blessing of health, and Nurse Rooke thoroughly understands when to speak. She is a shrewd, intelligent, sensible woman. (…)”
En som är tvungen att sitta stilla får lära sig att sticka av en som rör sig desto mer. Det stickade ser den rörliga till att sälja till människor som har pengar och som just i det ögonblicket är tacksamma att vara friska, och pengarna förmedlar den rörliga sedan till andra människor som behöver dem. Perfekt!
(Detta äger rum i en tid när textilt handarbete tillmäts ett större värde än idag, såklart.)
Det finns många andra sorters hjälpstickning, men det här är definitivt en klassisk sort.
Fascinerande att Jane Austen kunde beskriva också detta så exakt, eller hur?
Idag har jag den stora glädjen att kunna bjuda på en intervju med Kerstin Neumüller som i slutet av förra året gav ut sin andra bok, Lappat och lagat, på Natur och Kultur. Hon driver butiken Second Sunrise i Stockholm, och en av de arbetsuppgifter som hon har gett sig själv där är att laga kläder. Det är sina lagningstekniker hon lär ut i boken. En del av dem är många hundra år gamla, en del kommer från andra världsdelar, en del är osynliga, en del är dekorativa … (Jag skulle gissa att en del också är enklare att lära sig och att en del är svårare.) Här kommer Kerstins svar på mina frågor!
Hej Kerstin! En hel bok om att lappa och laga – hur kommer det sig att du har gjort den?
Jag driver ju klädbutik med lagningsverkstad till vardags — och de som kommer och lämnar in kläder säger ofta ”jag skulle vilja kunna laga sådär fint som du gör men jag är hopplös på textilhantverk” och liknande saker på samma tema. Efter ett tag tänkte jag att OK, här finns en vilja hos folk att lära sig något som jag vill dela med mig av! Och så föddes idén.
Lagning på Second Sunrise i Stockholm. Bild lånad från butikens webbplats
Kan man bli bra på att laga utan att vara textilproffs som du?
Det korta svaret är ”nej”. En människa kan inte förvänta sig att producera exakt samma resultat som en annan människa utan att ha likvärdiga erfarenheter i bagaget. Om man inte övar på något så kommer man inte att lära sig ämnet, och jag jämför det med ett språk: man lär sig inte prata flytande franska genom att läsa om språket i en ordbok, men däremot kan man plocka upp tillräckligt många byggstenar för att kunna börja utforska ämnet själv och, så småningom, behärska det.
Hur skulle du beskriva en riktigt lyckad lagning?
Ett resultat som motsvarar förväntningen hos utföraren! Det kan vara allt från att tejpa ihop en väska temporärt till att sticka i en lapp i ett hål i en tröja. Så länge lagningen gör jobbet tycker jag att det är en bra lagning.
Lyxig jeanslagning. Bild lånad från Second Sunrise webbplats
Minns du hur du själv började laga textil, till exempel den allra första lagning som du blev helt nöjd med?
När jag studerade på Sätergläntan hade vi ett återbruksprojekt där jag köpte ett slitet tyg, stoppade hålen och sydde en kjol av. Stopparna blev nästan osynliga men eftersom jag gjorde dem med silkestråd så glänste de lite mer än det kringliggande ylletyget, och jag tyckte det blev väldigt fint! Stoppningen jag använde hittade jag på själv, och den finns med i boken under namnet ”langettstopp med fyllnadstråd”.
Vilka material arbetar du helst med?
Textil är ju mitt primära uttrycksmedel, brukar jag säga. Inom det textila området tycker jag att ull är särskilt spännande, det har så många olika bra egenskaper!
Förstärkning med hundratals korta stygn. Bild lånad från Second Sunrise webbplats
Finns det material som du helt undviker?
Plast känner jag inte så mycket entusiasm inför, men jag är inte helt ortodox, det har såklart sin funktion det med!
Vad brukar du få för kommentarer om ditt arbete?
Folk brukar förvånas över att jag lägger så mycket tid på textil, och fråga förskräckt hur lång tid det tog att göra något specifikt. Det tycker jag är synd, jag skulle hellre prata om materialet, syftet, funktionen eller tekniken, men det är alltid tidsfrågan som dyker upp först.
Om man jämför dina idéer och metoder med sådana som kan finnas i en husmors- eller sömnadsbok från 1940-talet eller 1950-talet, vad är det som skiljer dem åt?
I de äldre böckerna ligger det alltid emfas på att det är kvinnan i en familj som ska laga kläderna åt de andra medlemmarna – att det liksom är hennes plikt att byta ut trasiga manschetter på makens skjorta till exempel.
Min bok syftar till att göra den här kunskapen tillgänglig för alla, män som kvinnor med och utan förkunskaper.
De äldre böckerna har också ofta ett tilltal som är väldigt strikt och förmanande. Allt måste se perfekt ut, och prydlighet är en dygd. Det kan verka avskräckande för dem som inte är insatta i ämnet redan, och jag försöker att istället öppna upp dörrarna för den här världen — sedan väljer man själv vilken prydlighetsnivå man vill lägga sig på!
Kanske lite tröstande: det kan finnas lagningshögar hos ett lagningsproffs också! Bild lånad från Second Sunrise webbplats
Vad kan vara likt?
Innehållet och teknikerna i min bok är många gånger samma som finns i de gamla böckerna, och även om jag tycker att det är bra att närma sig ämnet på ett lättsamt sätt så tycker jag att det finns vissa regler att förhålla sig till, så på ett sätt blir jag en sträng fröken jag också. Men jag försöker att vara ganska selektivt sträng, och öppna för variationer!
Min inställning till undervisning är att jag har kunskap och att de som jag undervisar kan välja att ta till sig av den, eller inte. Som elev är jag själv ganska hopplös och har svårt att följa instruktioner, och jag har inget emot när de jag undervisar inte gör som jag säger. Men jag försöker vara tydlig med att de då inte kan förvänta sig samma resultat som jag får.
När tycker du att man ska lämna bort en lagning till ett proffs?
Om man gör bedömningen att man inte kommer kunna göra lagningen så som man vill ha den.
Jeansskjorta (kanske någons favoritskjorta) lagad med olika tekniker. Bild lånad från Second Sunrise webbplats
En del av dina lagningar blir osynliga, och en del blir mycket synliga – vilken av de synliga tycker du är vackrast?
Det varierar så mycket. Ibland gillar jag en fin lapp, och ibland tycker jag att stoppningar är finast. Just nu har jag färgat ett tyg som satt som foder på en uppsättning 40-talsgardiner med indigo, och det blev så himla fint- – färgen var lite beige i grunden, så nu är de blå med en dragning åt grönt, och jag älskar att göra lagningslappar av tyget!
Ett enda enkelt tips till förskoleföräldrar som med förtvivlan ser att det har gått hål på ett jeansknä till – vad skulle det kunna vara?
Fram med limtuben! Att limma på en lapp tar inte många minuter, och om du har mer tid över kan du zick-zacka fast lappens kanter. Välj ett par trasiga jeans i din eller barnas garderob och klipp bitar av dem.
Vad lagar du just idag, och med vilka metoder?
Skjortan på omslaget till boken är ett ständigt pågående projekt och den är så skör att den går sönder nästan varje gång jag använder den. I morse sydde jag på en till lapp på armbågen, en liten bit av ovan nämnda gardinfoder som jag fäste med stygn som ser ut som blomrankor. Jag har alltid tyckt att just broderier i växtmotiv är lite larvigt att använda till lagningar — fram till i morse då, nu är det tydligen helt OK! Härligt att man kan byta åsikt ändå …
Vad är det bästa som kan hända med din bok?
Att någon använder den! En kompis berättade att hans partner hade behövt laga ett plagg, tittat i boken, valt lagningsteknik, följt beskrivningen — och blivit nöjd! Det var så roligt att höra för mig, nästan roligare än att se boken tryckt för första gången.
Man kan vara ledsen över att ett förlag uppenbarligen är i färd med att rea bort ens böcker. Man kan också vara glad över att en av böckerna gjorde ett besök på en stor webbokhandels 10-i-topp-lista i slutet av förra veckan!
Det var en av mina bröder som hade råkat få syn på det när boken låg på sjunde plats, och han hörde av sig till mig. Sedan fick jag en skärmdumpsbild när den låg på sjätte plats en stund.
Det verkar som om alla småböckerna är på väg ut ur sortimentet på det här viset, så den som vill ha dem (och som vill slippa leta på antikvariat — i och för sig en trevlig sysselsättning) får slå till nu.
Men köp dem inte i en jättelik webbokhandel om du vill köpa dem. Köp eller beställ dem hos en levande bokhandlare så att bokhandeln kan fortsätta vara ett inspirerande inslag i stadsbilden och bidra till en massa olika sorters bildning och utveckling för människor på många håll i Sverige!
Gång på gång när jag gick omkring bland böckerna i London och Sheffield förra veckan var det den här boken jag fick syn på:
En av gångerna var jag på väg att gå in och ta den och börja bläddra, men mitt sällskap ville hellre gå till en klädaffär i närheten.
Ett par dagar senare var jag i annat sällskap, och en av dem som jag gick och pratade med var en brodös med en alldeles nytagen examen i broderi och textil från ett universitet i England. Då var det inget konstigt alls med att stanna!
En världshistoria sedd genom ett nålsöga alltså. Fast det låter så mycket bättre på engelska. Nästan alla boktitlar låter så mycket bättre på engelska …
Genom en gemensam vän som undervisar och forskar i litteraturvetenskap har jag lärt känna Lena Kjersén Edman, som i många år har arbetat med läsinspiration som lärare, forskare, föreläsare och författare. Nu har hennes bok om bokcirkelliv, Vad ska vi läsa i bokcirkeln?, kommit ut, så jag bad att få göra en intervju.
Hej Lena! Grattis till din nya bok! Vad är det som är så speciellt med att läsa i en bokcirkel? Hur kom det sig att du ville göra en hel bok om det?
Många längtar efter att få tillhöra en bokcirkel men vet inte riktigt hur det går till. Och många av dem som redan är med i en cirkel vill gärna få tips om hur man får fart på samtalet. Själv får jag ingen ordning på mina tankar om en roman förrän jag har fått samtala med andra om den .
Vad är ditt bästa tips till någon som vill komma igång?
Det berättar jag om i boken!
Hur bär man sig åt för att hitta bokcirkelvänner?
Om man inte själv vet vilka av ens vänner som skulle vilja vara med i en cirkel — ta kontakt med ditt folkbibliotek! Ibland är det faktiskt en fördel att inte vara nära vän med dem som man boksamtalar med.
Har du själv gått med i någon grupp utan att känna någon i gruppen?
Ja! Jag gick med i en stor afrikansk bokcirkel med 15–20 deltagare utan att känna någon — vi delade intresset just för afrikansk litteratur. Det var det ena. Det andra var att ingen i mina bokcirklar ville ha Michel Houllebecqs Underkastelse som samtalsbok. Då frågade jag på Facebook om det fanns några okända där som ville göra en engångsbokcirkel om just den romanen. Vi, tre män och tre kvinnor i olika åldrar, helt okända för varandra, fick ett härligt samtal!
Vilka platser kan vara bra samlingsplatser för en grupp?
Egna hemmen, bibliotek. lugna kondis …
Fika eller inte fika – vad tycker du?
Jatack! Men inte för mycket mat.
Och så det roligaste och svåraste: hur väljer man böcker?
Det berättar jag om i boken!
Selma Lagerlöfs roman Anna Svärd resulterade i ett av de bästa bokcirkelsamtal som Lena Kjersén Edman har varit med om hittills.
Vilka tre böcker har resulterat i de absolut mest intressanta samtalen när du har varit med?
Jenny av Sigrid Undset, Anna Svärd av Selma Lagerlöf och Valfrändskap av Johann Wolfgang von Goethe.
Har du varit med om någon total flopp?
Några gånger har någon börjat gråta – men det har inte varit en flopp. Så: nej. Men det är trist om inte alla har läst det vi ska samtala om.
Jag antar att du inte har några problem alls med att få igång ett intressant samtal om läsningen, men om det är lite trögt, vad tycker du att man ska göra då?
Viktigt är att i första samtalsvarvet, när alla ska vara kortfattade, INTE ge värdeomdömen.
Vad har du för förhoppningar för din bok?
Att fler ska hitta fram till bokcirklar och att de ska få uppslag om vad som är kul att samtala om och om hur det kan gå till!
***
Tack Lena!
Om jag har några bokcirkeltips själv? Jag har hälsat på i flera bokcirklar men inte varit med i någon själv. När vänner som är bokcirkelmedlemmar frågar mig om lästips brukar jag försöka fråga lite om cirkeln innan jag föreslår böcker, men här är några som jag har föreslagit de senaste åren: Jean Gionos miniroman Mannen som planterade träd (den hinner alla läsa, och den innehåller ändå så mycket att man kan prata om den hur länge som helst), Vibeke Olssons Sågverksungen, Mary Ann Shaffers och Annie Barrows Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap, Maja Lundes Binas historia (den skulle man kunna dela upp på flera tillfällen) eller kanske, om det går att få tag på tillräckligt många exemplar, Helene Hanffs Brev till en bokhandel.
