Ibland har man tur!
Jag hade gäster från England förra helgen, och min kusin Mi ville att vi skulle komma till den Erikshjälpen Second Hand-butik där hon arbetar.
Elizabeth Gaskell är en författare som jag har läst mycket av och som nog ganska få i Sverige läser (fast en av hennes mest spridda romaner, North and South, kom ut i svensk översättning häromåret). Så jag har köpt en del av hennes böcker på antikvariat i England och beställt några i en bokhandel här i Sverige.
I Jenny Uglows jättelika biografi som ja har hållit på med hur länge som helst finns nästan allt med, och jag noterade att det skulle finnas en mindre roman som hette The Moorland Cottage och som inte var så känd.
Plötsligt låg den där framför mina ögon på en hylla i Erikshjälpen-butiken i Malmö! Det är en lustig utgåva, ganska stort format och därför också tunn rygg, så hade den stått inklämd bland andra böcker är det inte alls säkert att jag skulle ha sett den.
Och nu är den utläst.
Hur är den?
Bekant och lite udda kanske man kan säga.
Elizabeth Gaskell väljer ofta ut huvudpersoner som inte kommer till sin rätt och som blir missförstådda av sin omgivning. Den här gången är det Maggie som har förlorat sin pappa tidigt och växer upp i ett slags ängslig fattigdom med sin mamma, sin bror och en äldre hushållerska (som blir kvar trots att hon inte får någon lön). Mamman har fastnat i en demonstrativ sorg och orkar inte riktigt med sina barn, så hon märker inte att sonen Edward utvecklas till ett slags självupptagen hustyrann och inte heller hur Maggie lider av detta.
På gångavstånd bor en av pappans gamla vänner, en man som har det gott ställt och som efter ett tag inser att han borde bry sig om den kvarlämnade familjen. Han är gift med en kvinna som har blivit mycket svag och inte träffar någon, och ”alla” tror att han är mycket olycklig med henne, men när Maggie lär känna dem och deras son och ett syskonbarn förstår hon ganska snart att kroppslig svaghet inte alls behöver betyda att man blir en börda för andra.
Det är de här personporträtten och Maggies samtal med olika familjemedlemmar och vänner som gör att berättelsen känns så mycket som Elizabeth Gaskell — oförutsägbara dialoger, ofta högstämda och tårfyllda och med dramatiska uttalanden men också fulla av människokärlek och tankar som måste prövas någonstans.
Handlingen blir ännu mer dramatisk efter ett tag och slutar med något som jag inte hade kunnat förutse ens med fyra–fem sidor kvar. Den har sin logik, och jag tror också att den hade kunnat röra sig åt helt andra håll utan att det hade påverkat mitt intryck av boken särskilt mycket. Det är Maggie och människorna runt henne som är det viktiga. Om man nu kan säga så.
Här är en annan som har läst den:
Och om man aldrig har läst Elizabeth Gaskell förut? Då ska man nog ändå börja med Nord och syd eller kanske med Cranford som är hennes allra mest kända bok (jag skriver inte roman, för den har en lite egen form).