Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Alla inlägg avAnna

100 år sedan en viktig, viktig dag

Idag, den 11:e november 2018, är en stor dag i bland annat Storbritannien.

Det är 100 år sedan första världskriget äntligen tog slut — Vapenstilleståndsdagen, på engelska Armistice Day.

När jag läste boken Robert Graves självbiografiska bok Goodbye to All That för kanske tio år sedan blev första världskriget plötsligt verkligt för mig. Inte så att jag någonsin kommer att förstå, såklart, men en av alla saker som han berättade om var den som kallades trench feet. Massor av unga män dog i striderna under kriget, men massor dog också därför att de inte kunde ta hand om sina fötter i skyttegravarna. De blev kalla, de blev blöta, de fick skoskav — och de dog.

I somras läste jag om en annan sak som också gjorde första världskrigets helt enorma meningslöshet så tydlig för mig.

Anna Coleman tillsammans med en soldat vars mask är nästan klar. Foto: American Red Cross arkiv

Under första världskriget drabbades ett stort antal soldater — jag har läst siffran 20 000, men det stod att det är en grov uppskattning — av allvarliga ansiktsskador.

Dåtidens plastikkirurgi kunde inte göra mycket åt dem, men två konstnärer tog vid.

I London arbetade Francis Derwent Wood3rd London General Hospital, där han byggde upp Masks for Facial Disfigurement Department (i soldatkretsar kallades den The Tin Noses Shop, alltså ”plåtnäsebutiken”).

När amerikanskan Anna Coleman Ladd fick höra om det tog hon tillsammans med Röda korset i sitt hemland initiativet till The Studio for Portrait Masks i Paris.

Både Wood och Ladd experimenterade med material och tekniker för att förse de skadade med naturtrogna masker som täckte skadorna. Ladds lösning blev en tunn kopparmask, skulpterad med hjälp av en gipsmask som baserades på fotografier tagna innan skadan uppkom (Anna Coleman Ladds medarbetare skrev till soldaternas familjer och bad om bilder). Den täcktes med matt emalj och målades sedan.

Tack vare maskerna vågade soldaterna återvända hem till sina familjer.

Här finns en kort film med bilder av Anna Coleman Ladds ”patienter” och arbeten.

Och här berättar konsthistorikern David Lubin om hennes initiativ. Han säger det att under det år studion var igång tillverkades 97 masker — jag har också sett siffran 195:

Här och här kan man också se många bilder och läsa mer om studion.

Det finns också mycket att läsa om The Tin Noses Shop, bland annat här.

Och nu? När i stort sett en hel generation unga människor i bland annat Irak, Syrien, Jemen, Afghanistan och DR Kongo växer upp nära eller mitt i krig och blir unga vuxna där om de överlever — vad blir 2020-talets motsvarigheter till de extremt resurskrävande metallmasker som tillverkades med stor skicklighet och i största välvilja men som naturligtvis aldrig kunde göra krigsskadorna ogjorda?

Uppdatering: Expressen uppmärksammar också de sönderskjutna ansiktena idag!

Tack från Suzanne och Hope Café i Aten

Det kom ett meddelande från Suzanne förra helgen:

Ville bara säga att det swishades över 5000 kronor från människor vars namn jag inte känner igen efter att du lade ut [inlägget om oss på] din blogg.

Det är väldigt mycket mjölkersättning och väldigt många blöjor!

Varje burk med ”baby milk” kostar strax under 9€.

Jag länsade hyllorna i affären på andra sidan gatan. Bilden är från en av mina tre inköpsrundor. Vi köpte både mjölk och blöjor för sammanlagt 8700 kronor.

De gula korten är kort som visar vad olika personer ska ha. Om de är nya i Aten har de särskilda kort. I vår databas står det hur länge vi kan hjälpa dem. Efter det får de komma på en ny intervju för att vi ska se om vi behöver fortsätta hjälpa dem eller om deras familj har fått hjälp av grekiska staten.

Vi har olika färger på korten beroende på vad respektive familj behöver: vanliga blöjor, blöjor av medicinska skäl, mjölkersättning … Vi har utdelning av olika saker olika dagar.
De kommer till oss och lämnar in sitt kort. Vi sätter dem i tur och ordning och fixar sedan kassar med vad var och en ska ha. Olika storlek på blöjorna, mjölkersättning för olika åldrar och så vidare. Varje familj måste ju få just det den behöver.
Vi kollar allt i vår databas där alla är registrerade så att det verkligen blir rätt.

Ofta står människor utanför och väntar redan tre timmar innan vi börjar utdelningen.

Det kommer att bli många tacksamma mammor nästa vecka när vi verkligen kan dela ut till dem som kommer.

Stort tack för hjälpen!

Tre som vinner Majas fina bok Trettiofem vantar

Av Posted on Inga taggar 0

Förlåt att beskedet har dröjt — men nu har en slumpmaskin fått dra tre vinnare bland alla er som tävlade om Maja Karlssons nya bok Trettiofem vantar!

Katarina Söderman är en av dem. Hon skrev såhär:

Jag vill sticka till barnen, mig själv mamma svägerskan svärmor jobbarkompisar kanske kan bli frökenpresenter också, för jag tänker ju att jag måste testa alla mönster i boken och då blir det ju några vantar …

Cathrin Åström är den andra, och såhär skrev hon:

Jag vill sticka vantar som jag kan sälja och ge pengarna till ett fantastiskt ställe i Spanien som tar hand om övergivna valpar och vuxna hundar. De ordnar nya hem åt dem, men de som är riktigt illa däran får sitt nya hem i deras egen familj. De behöver bidrag för mat och veterinär, jag vill gärna hjälpa dem.

(Då kan jag inte låta bli att tänka på Queen of Kammebornias uträkning ”Priset på ett par vantar”, som många av er säkert har läst. För det är svårt att samla ihop pengar genom att sticka vantar … Men lycka till, Cathrin, och vad fint att du har hittat ett ändamål som du vill lägga så mycket engagemang på! Man kan ju inte sälja andras design utan vidare, så jag hoppas att du får mycket inspiration till egna experiment genom boken.)

Och den sista blir Mia Eriksson som skrev såhär:

Jag vill sticka vantar till min mamma och min dotter som behöver värma sina kalla värkande fingrar o piggas upp o glädjas åt fina vantar. Vore jättekul att vinna!

Och här kommer två tröstpriser till alla er som får gå till biblioteket eller bokhandeln för att få tag i boken:

Maja arbetar ju mycket för Järbo Garn, och hennes mössa Head in the Clouds finns det gratismönster till här (eller gå till närmaste garnaffär som säljer Järbo och fråga om de har Inspiration 37 kvar). I det senaste numret, som inte finns på webbplatsen (än), finns det gratismönster till ett par vantar som ser ut att vara släkt med flera av de trettiofem modellerna i boken!

 

 

 

Amal Hussein lever inte längre

Bilden av Amal Hussein, sju år, har blivit bilden av svälten i Jemen.

Nu lever hon inte längre.

Hon dog av undernäring — undernäring som beror på svälten i Jemen, och den i sin tur beror till stor del på kriget i landet.

SVT rapporterade om det idag, och jag hoppas att många tar del av den nyheten, men varför hör vi inte om Jemen varje dag?

Bland de organisationer som försöker hjälpa civilbefolkningen i Jemen finns UNHCR, Unicef, Röda korset, Rädda barnen och Läkare utan gränser.

Lika viktigt som att ge en gåva själv är det att berätta för vänner om vad som händer och be dem också att sätta in pengar till någon hjälporganisation och berätta vidare! Gör det!

Engelskspråkiga vänner kan få New York Times-artikeln ”Yemen — how to help” med länkar till motsvarande insamlingar eller The Guardians artikel ”Yemen on brink of world’s ‘worst famine in 100 years’ if war continues”.

I Aten behövs det mjölkersättning — ett nödrop från volontärerna på Hope Café

Det är lätt att tro att allt mer eller mindre har ”lugnat ner sig” i världen eftersom det är ett par år sedan flyktingströmmarna till Sverige liksom stängdes av.

Så är det ju inte alls.

En av de platser där det finns massor av människor på flykt och där hjälpen inte alls räcker till är Aten. Suzanne Melville arbetar på Hope Café där och skrev såhär på Facebook häromdagen, på sidan Hopp för flyktingarna i Aten:

En flicka vars familj har kommit till Hope Café under en längre period. Eftersom en majoritet av de mammor som föder på sjukhusen i Aten får kejsarsnitt har volontärerna på Hope Café blivit tvungna att ordna extrainsamlingar så att de kan ordna barnvagnar.

Kalimera!

Jag känner att jag behöver skriva lite om hur situationen ser ut just nu på Hope Café. 

Det kommer väldigt många nya familjer till Aten. Alla dessa behöver mycket hjälp eftersom de ännu inte har hunnit få vare sig hjälp med bostad eller pengar. Behoven för de som varit här längre har också förändrats otroligt mycket bara det senaste året.

Som jag berättat tidigare är det väldigt många barn här som föds med kejsarsnitt. Jag kan absolut inte säga varför det är så, men min (och många andras) teori är att det är bekvämare för sjukhusen att planera sitt arbete om de vet när barnen kommer födas. Man sätter bekvämligheten före mammornas och barnens bästa. Mammor som tidigare fött sju, åtta eller nio barn snittas helt plötsligt. Många av mammorna får problem med amningen. Om det beror på stress över livssituationen eller någonting annat har jag ingen aning om, men det är fruktansvärt många barn som matas med mjölkersättning.

För tillfället är det väldigt lite mjölkersättning som skänks till de olika organisationerna. Vi letar alla efter sätt att få tag i välling för de yngsta. Mammorna är desperata, och deras barn är hungriga. Det känns förfärligt när man har en gråtande mamma framför sig som inte kan amma sitt barn och man inte har någon välling att ge henne eftersom hyllorna i caféet är tomma.

Volontärer klara för registreringsintervju. Några människor som kan flera språk och som själva är på flykt ställer upp som tolkar så att det går att fråga alla som söker hjälp om deras situation och behov.

Nästan varje registreringsintervju jag har så är det blöjor och välling familjen behöver. Och kläder. Och behoven bara växer!

Eftersom vi inte får servera mat på caféet som det är nu så har vi beslutat oss för att helt lägga det åt sidan och arbeta mer för att kunna hjälpa familjerna med vad de verkligen ber oss om hjälp med. För tillfället är det just blöjor, mjölkersättning, kläder och medicin de ber oss om. Ofta har de redan varit hos de större NGO:erna och frågat om hjälp men blivit nekade.

De dagar vi har intervjuer för registreringar är helt galna. Vi är så få men våra gäster är så många.

En liten kvinna satt igår i fyra timmar och väntade på att det skulle bli hennes tur. Hon har just fått en knöl bortopererad från det ena bröstet så hon kan inte amma fullt ut. Hon behövde hjälp med mjölkersättning och blöjor till sin nyfödde son men också blöjor till sina två njursjuka döttrar 8 och 11 år gamla. Vi registrerade henne och lovade henne mjölkersättning, men jag pratade länge länge med henne om att hon när hon läkt ordentligt måste gå och få hjälp hos organisationen Amurtel. Amurtel hjälper kvinnor komma igång med amning. Det är en fantastisk organisation som verkligen gör allt för att hjälpa mammor och deras barn. 

Det är så hemskt att tänka sig tanken att vara en nybliven mamma och se sitt barn vara hungrigt. Tänk dig att veta att du egentligen borde ha barnets mat i kroppen men inte vara förmögen att ge den. Att springa omkring en otroligt stor stad, till organisation efter organisation för att försöka få hjälp så ditt barn inte ska behöva vara hungrigt. Tänk dig att nekas på det ena stället efter det andra. Tänk dig den förtvivlan du skulle känna. Det är en så självklar och primitiv instinkt att vilja se våra barn mätta och belåtna. 
Hur som helst så har jag lovat den lilla mamman att jag ska skicka henne kontaktuppgifter till Amurtel och hon har lovat att gå dit.

Eftersom hon hade väntat så länge och intervjun tagit ganska lång tid hade volontären som jobbar i vårt förråd hunnit gå för dagen. Jag kunde inte bara gå och hämta mjölkersättningen och blöjorna till de äldre döttrarna och ge till henne. Jag tog henne i handen och tog med henne till affären.

Först sa hon att jag absolut inte fick använda mina pengar för att handla till henne, men jag förklarade att jag har många riktigt fina vänner i Sverige som skickar pengar så att jag kan hjälpa henne och andra flyktingar. Hon var så tacksam och så glad. Så lättad. Jag lovade henne att jag skulle tacka alla i Sverige från henne så nu gör jag det. Tack för er hjälp!

Detta var bara en av alla människor som behövde något, men just henne kunde vi hjälpa.

Tack alla för att ni år så fantastiska medkännande och omtänksamma medmänniskor. 

Suzanne Melville (Swish 0708-256277)

***

När jag såg det här brevet på Facebook igår skrev jag till Suzanne och frågade om hon ville att jag skulle publicera det här så att det sprids till ytterligare några. Jag fick ett röstmeddelande tillbaka — hon sa ja tack flera gånger och upprepade också att all hjälp som Hope Café kan få behövs så mycket. Hoppas att ni som läser det här vill vara med och hjälpa till!