Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Alla inlägg avAnna

Som lapptäcksmönster

Av Posted on Inga taggar 0

Vid millennieskiftet bodde jag i Washington, DC, i två terminer.

Det är en otroligt konstig stad. De flesta som arbetar i den bor inte i den. Men den har sina vackra platser!

Under de första månaderna gick jag genom Foggy Bottom-kvarteren till mitt arbete. Sedan gick min väg istället genom gamla villakvarter mellan Georgetown och den kulle där National Cathedral ligger. Och det finns så vackra hus! Små tegelhus och trähus som säkert kostar fyra förmögenheter nuförtiden men som en gång byggdes för att vanliga människor, familjer, behövde någonstans att bo i en växande stad.

(Det finns också en annan sort som är speciell för Washington — lägenhetshus med ståtliga lägenheter tänkta för politiker, ungefär som svensk jugendstil. Jag var i en sådan lägenhet en gång, för att hämta något hos en fotograf som jag hade anlitat, och blev helt paff när jag insåg att det inte fanns något kök! Politikern förväntades ju hursomhelst aldrig äta hemma …)

Många av husen och radhusen är verkligen pyttesmå. Just den här sorten har jag inte varit inne i, men jag känner en som bor i ett av dem. De får mig att tänka på pyssliga lapptäcken.

Förra sommaren var jag tillbaka i Washington — då hade det gått tolv år sedan senast. Det var en konstig upplevelse. Ännu fler butiker hade försvunnit från innerstan. Jag gick runt i flera dagar utan att hitta någonstans där jag kunde köpa vanliga svarta knappar, och till slut fick jag be om skjuts till ett butikskomplex i en av förorterna (det gick inte att ta sig dit med lokaltrafiken). Nästan alla boklådor var borta, och vi hamnade i en helt bisarr Amazon-bokhandel i Georgetown där skyltarna på hyllkanterna bland annat kungjorde vilken mening i en viss bok flest Kindle-läsare hade strukit under (för sådant kan ju Amazon hålla reda på hur lätt som helst).

Då kändes det ännu viktigare att titta på de pyttesmå husen och komma ihåg att det bor människor överallt i världens städer.

Och att utan människor skulle ingen stad i världen klara sig. Det är inte bara människor med stor makt som behövs i en stad, eller extremt snabba och smarta människor, eller människor som förfogar över väldigt mycket pengar — alla behöver varandra.

Jag skulle aldrig att ha råd att bo i ett av de här små husen, såklart, det har nog blivit en kraftig gentrifiering där också — men jag kan titta på dem och komma ihåg att det var människor som byggde vartenda ett en gång för länge sedan. Och att det är människor som bor i dem nu, människor som försöker få rören och uppvärmningen och fläktarna att fungera, människor som funderar på om de gamla fönstren måste bytas ut snart, människor som är tvungna att städa kylskåpet ibland, människor som rensar i duschens avlopp (blä). Donald Trump och hans gäng skulle nog må bra av att lära känna dem bättre.

Vatten till alla törstiga

Jag minns inte exakt när jag insåg att en av de flygplatser som jag reste från flera gånger hade en medveten vattenstrategi — enbart varmvatten i de kranar som passagerare kunde komma åt, så att alla som behövde dricka vatten efter säkerhetskontrollen skulle bli tvungna att köpa flaskor — men jag hoppas att det är annorlunda där nu.

Och engångsvattenflaskor kan säkert behövas någon enstaka gång, men oftast kan man absolut klara sig utan!

På Kastrup finns det nu på ganska många toaletter (kanske alla?) en märkt kran som spolar kallt dricksvatten.

När jag och min systerdotter hittade den här vattenstationen på Victoria Station i London i vintras förstod hon genast att jag måste fotografera den för att visa den för fler. Självklart borde sådana här smarta konstruktioner — ni ser att det är en gammaldags drickfontän men också en flaskfyllare — finnas på alla stationer och på många andra platser där många människor rör sig!

Hon tyckte att vi skulle ta användarbilder också!

Min körkollega Anna lärde mig förresten i samma stad (när vi var där på körresa för, ojojoj, ganska många år sedan) att i England kan och ska man uttryckligen be om tap water på restaurangerna för att vara alldeles säker på att undvika en köpeflaska. Ett av de bästa små miljötips jag har fått. Numera ber jag om kranvatten här i Sverige också fastän det låter så prosaiskt.

När jag reste hem från Paris såg jag (på flygplatsen de Gaulle) en generös gest där också. Inte lika smart som den i London, men så charmig!

Kärlek och rent vatten, det är något att leva på, det. Tänk om alla kunde få!

Tallrikar igen

Ja, jag propagerade ju nyligen för att tallrikar som är tänkta att hänga på väggen kan passa bra att äta på om man annars inte har plats för dem.

Men titta här!

På den lilla antikmarknaden i den lilla franska staden Cormatin hittade jag motiv som jag aldrig har sett förut.

Här är Jesus och den samariska kvinnan, en av Nya testamentets mest kända berättelser. Den har visserligen en koppling till måltid eftersom Jesus är törstig och ber kvinnan om vatten — men jag skulle nog ha svårt att lägga upp mat på den.

Det här motivet är ju inte lika självklart identifierbart men också lite … obekvämt att äta från.

Och här kommer inget mindre än jultallriken! Kanske det mest självklara motivet (jultallrikar har många porslinsfabriker hållit på med), men att äta middag från? Eller lägga kakor på? Absolut en väggtallrik.

”Religiös assiett” verkar vara en kategori på franska antikmarknader. Vilka var alla människor som köpte de här tallrikarna, och varför ville de ha dem? Vad har fenomenet för motsvarighet idag?

Vilka var konstnärerna som hittade på och tecknade motiven? Vad tyckte de om sitt arbete? Drömde de om att få rita slagskepp istället, eller slott, eller blommor? Eller var det här den stora prestigeuppgiften?

Man kan undra. Jag köpte inga tallrikar den här gången.

Utan bil till Öland

Här kommer ett litet hoppingivande tips till alla er som av någon anledning inte kör bil!

Varken jag eller min svägerska gör det, och i slutet av juni gjorde vi en utflykt tillsammans med mina syskonbarn, en väninna och hennes två barn. Med enbart allmänna kommunikationer!

Jag åkte till Kalmar från Malmö med stadsbuss, Öresundståget och stadsbuss. Det har varit krångligt länge nu, eftersom jag mest har rest på helgerna när det har varit spårarbeten som har resulterat i ersättningsbussar, trängsel, osäkra besked och väntetider, och så var det plötsligt hur enkelt som helst! Fortfarande en bit att åka (tre timmar på tåget), men mycket lugnare.

Till Öland åkte vi med stadsbuss till Hansa City och länsbuss vidare. Det finns andra anslutningar också.

Vi klev av i Färjestaden, gick förbi ett köpcenter och genom ett ganska nybyggt bostadsområde vid vattnet (där finns det också ett solur som man kan ägna en stund åt tillsammans med barn) och kom fram till restaurang- och butikslängan och stranden.

Sedan kom det svåra: att hitta glass som passade både barn och vuxna … Vi löste det genom att gå till en bensinmack och köpa de vanliga favoritglassarna till barnen för att sedan gå till Chokladfabriken och köpa varsin kula till de vuxna. Lite krångligare, men på det viset blev alla nöjda!

Betydligt svårare: att ta vara på tiden på stranden när alla barn bara tänker på hur spännande det ska bli att åka BÅT.

På sommaren kör Ressel Rederi AB med fartyget Dessi i stort sett en gång i timmen. Att stå på kajen och vänta och spana efter Dessi är mycket spännande när man är två eller fyra år!

Sextio kronor per vuxen kostar det, pensionärer betalar fyrtio, tonåringar betalar som pensionärer — och barn upp till tretton reser gratis i målsmans sällskap.

Det gäller såklart att hitta den perfekta platsen på däck för att ta vara på både sol och vind.

Från hamnen i Kalmar får man gå en liten bit för att hitta bussar igen. Inte krångligt alls. Prova!

Och naturligtvis kan man åka buss både fram och tillbaka eller båt fram och tillbaka om man skulle vilja det. Och buss på själva Öland också.

Om att handla av levande människor

I samband med Almedalsveckan förra sommaren hörde jag något som jag har tänkt på så mycket sedan dess.

En ledande politiker hade talat om att vi måste arbeta för att bygga icke-kommersiella mötesplatser i städerna.

Då var det en som sa att för att en stadskärna ska leva och överleva är det mycket viktigare att vi satsar på de kommersiella mötesplatserna, alltså butiker. Butiker som ligger inne i staden, utmed gatorna. Hur ska staden kunna vara stad utan dem? Varför skulle människor röra sig inne i staden om butikerna inte fanns?

Det tänkte jag på igen när min systerdotter och jag hittade den mycket personliga, roliga, välsorterade och kreativa bokhandeln Nomad Books i London. Vi hade varit på min systerdotters träning i en del av London där jag aldrig hade rört mig tidigare, och hon föreslog att vi skulle kliva av bussen och gå en bit på en affärsgata på hemvägen. Där låg Nomad Books!

I London finns det flera helt enorma boklådor, och min systerdotters favorit är Waterstones Piccadilly som har ett helt enormt sortiment av de ungdomsromaner hon läser. Vi har pratat en del om att undvika kedjebutiker — gå på små caféer och familjeägda restauranger, till exempel, för att de ska överleva och för att inte hela London ska bli Prêt a Manger på samma sätt som en del svenska städer har blivit Espresso House — men det har varit svårt att ändra på Waterstones-vanan. Särskilt som jag brukar köpa presentkort åt henne där …

Men kedjorna är inte det största hotet mot småbutikerna. Det största hotet är att den kund som behöver något eller vill ha något inte ens behöver gå hemifrån. Därför blev jag så glad av skylten i Nomad Books fönster!

”Vet du att böcker som du beställer genom oss kommer precis lika snabbt som med Amazon?” står det. ”Vi kan oftast få böckerna hit till lunch nästa dag, så varför inte beställa något idag?”

En vänlig påminnelse om att det är ganska enkelt att göra något för att en butik ska överleva och för att staden ska fortsätta fungera som stad — något väldigt litet, men i längden helt avgörande.

Minnesregeln kan vara såhär:

När det går — handla av en människa!