Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Alla inlägg avAnna

En supervirkare till

Av Posted on Inga taggar 0

När jag letade efter Jonah häromveckan hittade jag en mycket ung supervirkare till, och ni bara måste få träffa honom också:
Jaheir Moore från Jersey City i New Jersey!

Bild lånad från Newsner som i sin tur har lånat den från en amerikansk nyhetskanal.

Filmklippet är lite tjoigt, men jag tror att ni kommer att bli lika tagna som jag.

Visst är det härligt att han så tidigt kom på att han ville hjälpa och stötta andra genom det han gör? Han beskriver en utveckling som jag tror att många kan känna igen sig i: först är det roligt att lära sig, lista ut hur man gör och börja hitta på eget, sedan är det bara så roligt att fortsätta, plötsligt är förrådet fullt, då kan man om man har tur komma på idén att ge, och så blir det bara ännu mer inspirerande att fortsätta, tänka på mottagarna och tänka ut nya modeller.

Här är en hemmafilm från när han var tio:

Hurra för Jaheir! TV-intervjun är ett år gammal, men vi får hoppas att han fortsätter att hitta ny inspiration och att han får den respons som en tonåring behöver!

Garn och svenska varje vecka i Dala-Floda

Idag får ni träffa en massa glada stickare och ganska nya vänner i Dala-Floda, där Jennifer bjöd in till stick-och-språk-café i församlingshemmet när det kom en massa nya invånare i samhället. Hon har hållit igång det sedan dess — varje vecka! Jag har tänkt länge att jag måste intervjua henne om det, och nu har det äntligen blivit av.

Två av deltagarna och en massa inspiration framför dem på bordet. (Jag blir såklart jätteglad att se att hjälpstickningsböckerna kommer till användning!) Foto: Inka Gurung

Hej Jennifer! Berätta lite om Dala-Floda! Vad är det för ett samhälle?

Det är en liten, pittoresk by i klassisk dalastil med ungefär 700 invånare. Medelåldern är ganska hög och ”alla känner alla” eftersom många har bott här i generationer. Byn är bland annat känd för sin hängbro och för folkdräkten med vackra påsömsbroderier.

Hur kom det sig att du startade ett stickcafé?

Jag gick på de språkcaféer som kyrkan anordnade både här i byn och i grannbyarna och såg att det nästan bara var män där, trots att flera av dem hade fru eller sambo — hon var kvar hemma när mannen åkte iväg. 
Därför ville jag skapa en mötesplats enbart för kvinnor, och eftersom jag själv älskar allt vad stickning, virkning och pyssel heter så blev det naturligt att mötesplatsen skulle bli ett stickcafé. 
I byn fanns redan ett stickkafé i hemslöjdens regi, men dit kom det inga nyanlända, och de caféerna är bara åtta gånger per år.

En av deltagarna stickar ett sittunderlägg som ska valkas. Foto: Inka Gurung

Hur bjöd du in den första gången? Hur gör du nu?

Jag satte upp affischer på ICA både här i byn och i grannbyn, vid SFI, biblioteket med mera samt skrev överallt på Facebook. Eftersom vi är i kyrkans lokaler så blev vi automatiskt med i deras veckoannons i det lokala nyhetsbladet. Jag försökte också berätta för alla jag kände som skulle kunna vara intresserade. 
Nu annonserar jag enbart via kyrkans annons varje vecka, resten går via djungeltrumman. 

Vilka är det som kommer?

Det är kvinnor i alla åldrar, både svenskfödda och nyanlända. Flera har sina barn med sig. Några har varit i Sverige i en vecka när de kommer till caféet första gången, och vi har varit deras första möte med vanliga svenskar. Vissa är muslimer, vissa är kristna. Vi pratar svenska, engelska, arabiska, tigrinja och dari. En kvinna förstår enbart sitt hemspråk, men det är ingen annan som talar det språket, så vi kan inte prata med henne så bra. Men hon kommer troget ändå, och jag har lärt henne att sticka raggsockor.
Vissa gånger har vi haft små övningar vid fikabordet i stil med ”Jag heter NN, vad heter du?” där man skickar frågan runt bordet. Vi har också bläddrat i en kartbok och tittat var alla är födda.

Samtal med många. Jennifer själv vid bordets kortsida. Foto: Inka Gurung

Hur ofta ses ni? Och var?

Vi samlas i Församlingshemmet varje tisdag kväll i två timmar. Nu är vi inne på fjärde terminen, varav tre i vår nuvarande lokal. Innan var vi i Församlingsgården i grannbyn, men eftersom det går obefintligt med buss kvällstid och de flesta saknar tillgång till bil blev det bäst att flytta caféet till Dala-Floda när det visade sig att de flesta som ville vara med bor här.

Kommer de andra för stickningens skull eller av andra anledningar, tror du?

Det är inte alla som stickar eller virkar under träffarna. Många kommer enbart för gemenskapen, för att få prata sitt hemspråk med enbart kvinnor och kunna fråga om saker som rör allt i samhället. Några pratar riktigt bra svenska och kan tolka åt dem som behöver hjälp. Vissa har med sig SFI-läxor, någon har haft med sig räkningar, abonnemangsavtal och annat som man har behövt hjälp att tolka och förstå.
För många är det bra träning att gå hemifrån, kvällstid, utan sin man. Inte helt självklart för alla!

Vad stickar och virkar ni?

Det har blivit pannband, halsdukar, sjalar, något par raggsockor, någon enkel väska … De flesta är inte så vana att handarbeta och kan inte läsa mönster eller beskrivningar, så det blir mest enkla småprojekt. 

Hur får du tag i material?

Som tur är har många av byns invånare mycket grejer i sina förråd, så vi har generöst fått kassvis med garner, och det går åt! Stickor, virknålar och annat som behövts har jag köpt på loppis.

Vegansk linsgratäng. Foto: Inka Gurung

Vad gör ni mer än stickar?

Vi fikar alltid! Standard är te och smörgås eftersom vi har märkt att många av deltagarna, eller kanske främst deras barn, äter otroligt mycket sötsaker. Men visst har vi kakor ibland också, eller så har någon med sig en gryta med något spännande innehåll. Vi har även ”fikat” på linsgratäng, falafel och andra godsaker. Även semlor har vi testat, och det var lite märkligt och svårätet. 

Märker ni av Migrationsverkets förflyttningar och utvisningsbesked och annat som händer runtom i Sverige?

En deltagare som var med de allra första två, tre gångerna blev helt utan förvarning flyttad till ett annat län. En vecka var hon bara borta och de andra berättade vart hon hade tagit vägen. Kändes tråkigt att inte få ta avsked.
Annars har vi mest positiva erfarenheter av familjeåterföreningar istället, där fruar och barn har kommit hit till väntande män och pappor. Då är vi snabba med att locka kvinnorna till caféet, för att visa att kolsvarta, iskalla, halkiga vinter-Sverige faktiskt har liv och samvaro! Landsmän — eller landskvinnor borde man väl säga? — hjälper till att ha koll på vilka som flyttar till trakten och att ta med nya deltagare.

En socka håller på att bli till. Foto: Inka Gurung

Vad betyder stickcaféet för dig?

Otroligt mycket! Samvaro, skratt, samtal, gemenskap, att se hur folk från fjärran länder möts över diskbaljan efter fikat … Barn som leker ihop trots språkbarriärer, deltagare som blir klara med SFI och får jobb och blir en del av samhället.

Vad har du fått för respons från andra?

När biskopen var på visitation i pastoratet var han på besök hos oss, och hans omdöme var mycket positivt! Wow, vilket ställe! Liv och glädje! Deltagarna är också mycket positiva och tycker oftast att sommarlov och juluppehåll är för långt! De som kom på de första träffarna är fortfarande kvar, det tillkommer nya deltagare, men få slutar, och de som ändå slutar gör det på grund av brist på bussförbindelser och att de har fått jobb och helt enkelt inte orkar och hinner allt de vill.

Andra terminen flyttade stickcaféet till Dala-Floda församlingshem.

Håller ni kontakt mellan träffarna?

Ja, två av de svenskfödda deltagarna har startat en egen SFI-grupp, helt ideellt och frivilligt från alla håll. Den som vill kan komma två gånger i veckan och träna svenska på sin egen nivå.

Annars ses vi ju varje vecka, så det är ganska täta träffar ändå.

Byn är så pass liten att man springer på varann på ICA och på bussen och så.

Vi har varit på ett yogapass tillsammans, varit på studiebesök på garnfabriken här i byn — tyvärr finns den inte kvar längre — och varit på utflykt till skogen. Det är lite svårt att hitta på något att göra i utflyktsväg eftersom några inte pratar eller förstår svenska överhuvudtaget och flera har ont i kroppen. De har ofta levt ett hårt liv utan fungerande sjukvård, och det märks! Så vi kan inte direkt ta långpromenader tillsammans, tyvärr.

Foto: Inka Gurung

När ska ni ses nästa gång, och vad ser du fram emot då?

Vi ska ses på tisdag igen! Då är jag nyfiken på att se hur långt R har kommit på sina första raggsockor (troligen är skaften klara!), kanske kommer J med sin lilla bebis som nu är fyra veckor, jag får se om I fick ihop minskningarna på mössan och om S har fått tag i något garn till tröjan hon drömmer om. 

Har du några tips till den som skulle vilja starta något liknande på någon annan ort?

Kör, bara kör! Det värsta som kan hända är att det inte kommer någon. Jag är finansierad av ett studieförbund och har lokalen via kyrkan där jag är aktiv plus att jag har en diakoniassistent som hjälp. Det är smart att vara minst två som håller i det, då gör det inget om man råkar vara sjuk eller upptagen med annat någon vecka.  

***

Tack Jennifer! Hoppas att många vill göra som ni!

Världshistorien sedd genom ett nålsöga

Gång på gång när jag gick omkring bland böckerna i London och Sheffield förra veckan var det den här boken jag fick syn på:

En av gångerna var jag på väg att gå in och ta den och börja bläddra, men mitt sällskap ville hellre gå till en klädaffär i närheten.

Ett par dagar senare var jag i annat sällskap, och en av dem som jag gick och pratade med var en brodös med en alldeles nytagen examen i broderi och textil från ett universitet i England. Då var det inget konstigt alls med att stanna!

En världshistoria sedd genom ett nålsöga alltså. Fast det låter så mycket bättre på engelska. Nästan alla boktitlar låter så mycket bättre på engelska …

Nu har jag upptäckt att man kan läsa ett smakprov ur boken i form av en artikel i The Guardian. Gör det — det är väl investerade minuter, och så finns det en risk att resten av dagen går åt till att leta upp något nytt att sy!

Bokcirkelinspiration

Genom en gemensam vän som undervisar och forskar i litteraturvetenskap har jag lärt känna Lena Kjersén Edman, som i många år har arbetat med läsinspiration som lärare, forskare, föreläsare och författare. Nu har hennes bok om bokcirkelliv, Vad ska vi läsa i bokcirkeln?, kommit ut, så jag bad att få göra en intervju.

Hej Lena! Grattis till din nya bok! Vad är det som är så speciellt med att läsa i en bokcirkel? Hur kom det sig att du ville göra en hel bok om det?

Många längtar efter att få tillhöra en bokcirkel men vet inte riktigt hur det går till. Och många av dem som redan är med i en cirkel vill gärna få tips om hur man får fart på samtalet. Själv får jag ingen ordning på mina tankar om en roman förrän jag har fått samtala med andra om den .

Vad är ditt bästa tips till någon som vill komma igång?

Det berättar jag om i boken!

Hur bär man sig åt för att hitta bokcirkelvänner?

Om man inte själv vet vilka av ens vänner som skulle vilja vara med i en cirkel — ta kontakt med ditt folkbibliotek! Ibland är det faktiskt en fördel att inte vara nära vän med dem som man boksamtalar med.

Har du själv gått med i någon grupp utan att känna någon i gruppen?

Ja! Jag gick med i en stor afrikansk bokcirkel med 15–20 deltagare utan att känna någon — vi delade intresset just för afrikansk litteratur. Det var det ena. Det andra var att ingen i mina bokcirklar ville ha Michel Houllebecqs Underkastelse som samtalsbok. Då frågade jag på Facebook om det fanns några okända där som ville göra en engångsbokcirkel om just den romanen. Vi, tre män och tre kvinnor i olika åldrar, helt okända för varandra, fick ett härligt samtal!

Vilka platser kan vara bra samlingsplatser för en grupp?

Egna hemmen, bibliotek. lugna kondis …

Fika eller inte fika – vad tycker du?

Jatack! Men inte för mycket mat.

Och så det roligaste och svåraste: hur väljer man böcker?

Det berättar jag om i boken!

Selma Lagerlöfs roman Anna Svärd resulterade i ett av de bästa bokcirkelsamtal som Lena Kjersén Edman har varit med om hittills.

Vilka tre böcker har resulterat i de absolut mest intressanta samtalen när du har varit med?

Jenny av Sigrid Undset, Anna Svärd av Selma Lagerlöf och Valfrändskap av Johann Wolfgang von Goethe.

Har du varit med om någon total flopp?

Några gånger har någon börjat gråta – men det har inte varit en flopp. Så: nej. Men det är trist om inte alla har läst det vi ska samtala om.

Jag antar att du inte har några problem alls med att få igång ett intressant samtal om läsningen, men om det är lite trögt, vad tycker du att man ska göra då?

Viktigt är att i första samtalsvarvet, när alla ska vara kortfattade, INTE ge värdeomdömen.

Vad har du för förhoppningar för din bok?

Att fler ska hitta fram till bokcirklar och att de ska få uppslag om vad som är kul att samtala om och om hur det kan gå till!

***

Tack Lena!

Om jag har några bokcirkeltips själv? Jag har hälsat på i flera bokcirklar men inte varit med i någon själv. När vänner som är bokcirkelmedlemmar frågar mig om lästips brukar jag försöka fråga lite om cirkeln innan jag föreslår böcker, men här är några som jag har föreslagit de senaste åren: Jean Gionos miniroman Mannen som planterade träd (den hinner alla läsa, och den innehåller ändå så mycket att man kan prata om den hur länge som helst), Vibeke Olssons Sågverksungen, Mary Ann Shaffers och Annie Barrows Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap, Maja Lundes Binas historia (den skulle man kunna dela upp på flera tillfällen) eller kanske, om det går att få tag på tillräckligt många exemplar, Helene Hanffs Brev till en bokhandel.

Vackraste receptet på sockerkaka

Här ska ni få ett recept som på ett sätt är alldeles vanligt och som på ett annat sätt kanske är det vackraste i världen.

Det är en flicka som jag känner, Sunniva, som har skrivit ner hur man bakar en somrig sockerkaka. Och nu när ljuset börjar komma tillbaka kanske det är just vad en del av oss behöver!

Det somriga med den är två deciliter bär som man ploppar ner. Och det går ju bra med bär från frysen! Men här kommer lite inspiration:

Vi tar ingredienserna såhär:

50 g smör

1 dl mjölk

2 ägg

2 dl strösocker

2 tsk vaniljsocker

3 dl vetemjöl

½ tsk bakpulver

ca 2 dl bär

Jag skulle tro att det går lika fint med hallon, vinbär eller björnbär från trädgården som med blåbär eller hallon från skogen, men om man vill använda jordgubbar så är det bra att skära dem i bitar innan man ploppar ner dem.

Såhär års vill jag också tipsa om att aroniabär passar fint i kakor — de är ju inte sommarbär, men det spelar ingen roll just nu!

Såhär gör man:

Sätt ugnen på 175 grader.

Bröa en form.

Smält smöret och häll i mjölken.

Vispa ägg och socker pösigt.

Tillsätt mjölken och smöret och häll i vaniljsockret.

Blanda mjöl och bakpulver.

Häll smeten i formen och ploppa ner bären. (Ett tips som jag har läst ibland är att skaka bären med potatismjöl eller mjöl först — det ska förhindra att allihop sjunker till formens botten direkt.)

Grädda så fort som möjligt i nedre delen av ugnen i 35–40 minuter.

***

Tack kära Sunniva! Nu känns det att ljuset är på väg!

Jag har inte provat men gissar att dubbel sats av det här receptet vore lagom till en ugnsstor långpanna.