Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Alla inlägg avAnna

Hurra för en fin recension

Bibliotekstjänsts lektör Staffan Wennerlund har skrivit ett fint omdöme om nyutgåvan av Kerstin Arthur-Nilsons ungdomsroman Snitslad bana, som jag arbetade med i höstas. Hoppas att den hamnar på många bibliotek nu, så att många får chansen att läsa den!

”Elisabet är sexton år och bor i ett samhälle på skånska Öresundskusten. Sommaren 1943 går mot sitt slut och hela klass 4:4 får ta upp potatis nu när alla män är inkallade. Kriget har bytt ansikte och hatet mot allt tyskt, som klasskamraten Brigitte med tyska föräldrar, tar sig mobbande uttryck. Elisabet bekymrar sig för orättvisor och svårigheter som det begynnande vuxenlivet ställer henne inför, men hon är samtidigt omtumlande förälskad i den tre år äldre Gösta. När många judiska flyktingar lyckas ta sig över sundet, erbjuder hennes far en judisk familj med en dotter i Elisabets ålder att dela deras enkla boende. Under den resterande hösten fram emot jul mognar hon och tar definitivt steget in i vuxenlivet. Snitslad bana är en reflekterande och läsvärd roman för unga. Tidsepoken den utspelas i kan tyckas ålderstigen, men mycket är igenkännbart och tidlöst. (…)

Personskildringarna är utomordentliga liksom de varierade miljöskildringarna. Boken (…) kräver viss läsvana, tålamod och förmåga att se bortom tidsepoken, men för de läsarna kan [den] vara mycket läsvärd och givande.”

***

 

Här är en artikel som jag skrev om Kerstin när hon just hade dött häromåret.

Tillsammans (årets första krönika i Sändaren)

Av Posted on Inga taggar 0

I årets första nummer av Sändaren har jag skrivit en krönika. Jag funderade ganska mycket på vad man borde skriva när man blir tilldelad årets första nummer. Och så vet jag att jag har tendenser att ta i och bli lite patetisk … Men det finns ju saker som är viktiga på riktigt. Jag skrev om att vi inte kan sluta att göra saker tillsammans fastän det ofta är krångligt och enerverande och svårt. Det finns inget alternativ. Läs gärna!

Att sticka på offentliga platser

Av Posted on Inga taggar 2

Det är ju så att jag inte brukar använda bilder av mig själv här på bloggen … men så skickade Giorgio från Italien den här häromdagen, och jag har tänkt ett tag att jag ville berätta ett par saker om att sticka på offentliga platser, och då passar den ju nästan för bra!

Giorgio sjöng i en stor kör som jag och fem andra dirigenter träffade under mellandagarna och nyårshelgen i Basel och Schweiz. Det var sångare från hela världen — mest från Europa, men också från till exempel Korea och Japan, och en av dirigenterna är egyptier. Efter ett par dagar delade vi upp oss, och en av grupperna hamnade tillsammans med mig och en dirigent till i Münster, Basels domkyrka. Där hade vi hand om musiken under fyra kvällsgudstjänster och tre middagsböner (jag var bara med på en av middagsbönerna, för jag blev skickad till en annan kyrka också).

Vi hade ganska mycket väntetid innan bönerna började, och det var då som Giorgio tog den här bilden av mig. Jag sitter och stickar en liten kofta i Järbos garn Alpacka Solo.

När Giorgio skickade bilden skrev han att han tyckte att den såg ut som en renässansmålning. Det kanske den gör?

Hursomhelst, här är tre av mina senaste oväntade stickmöten:

På en buss i Malmö sätter sig en kvinna från gamla Jugoslavien bredvid mig. Hon tyckte om att sticka förr, men det blir inte av längre. Det var ungefär när hon kom till Sverige under den stora arbetskraftsinvandringen på 1960-talet. Hennes man fick arbete på Kockums. Själv arbetade hon på olika restauranger. Hon är mycket bekymrad över hur Malmö har förändrats sedan dess.

På tunnelbanan i London tittar en kvinna på min stickning och börjar prata om att hon stickade mycket för 20 år sedan men har glömt alltihop. Hon låter lite sorgsen.

På en buss i Malmö (precis efter att kvinnan från Balkan har klivit av, lustigt nog) kommer en kvinna med dansk brytning och frågar vad jag stickar. Hon visar sin egen sicksackstickade tröja och berättar att hon har stickat sicksackmönster sedan hon lärde sig det som sjuåring och att hon använder det till allt. Till den här tröjan har hon också stickat mössa och halsduk som ligger hemma den här dagen. Sedan berättar hon om hur hon arbetade som ett slags flygledarassistent på Kastrup när hon var ung — hennes uppgift var att lyssna på samtalen mellan piloter och flygledare och bryta in om de missade något. Det var mycket nattarbete, så hon hade med sig stickningen i tornet för att hålla sig vaken mellan planen. Manliga kolleger somnade. En gång insåg hon att ingen svarade en anropande pilot, och hon lyckades inte få flygledaren att reagera, så hon fick själv koppla in sig i samtalet och landa planet. Sin svenske man träffade hon när han kom för att lära sig hur de arbetade på Kastrup — han var flygledare i Sverige. När hon kom hit tyckte han inte att hon skulle arbeta mer. Men hon hade försökt lära sina barnbarn att sticka.

(Hon berättade mycket, mycket mer, men jag ska inte föra allt vidare.)

Det har hänt ganska många sådana här saker tidigare också — här skrev jag för några år sedan om en taxichaufför på Stockholms Centralstation.

Om det är någon som har funderat på hur det skulle vara att ta fram stickningen på en offentlig plats: jamen prova! Ta med en enkel som det går att prata till ifall det skulle behövas!

Jacobs ryggsäckar

I Maldon i Storbritannien bor Jacob Rabi-Laleh som är sju år.

Foto: Stephanie Bannister (bild lånad från BBC)

När han var på besök i Brighton och såg att människor försökte sova bland byggnadsställningar vid en byggnad i staden bestämde han sig för att göra något.

Han kom på att han ville ge människor som bor på gatan en ryggsäck fylld med sådant som kan behövas, som mat och värme, och han gjorde en affisch där han bad om hjälp. Tio ryggsäckar tyckte han att han borde kunna få ihop.

Nu har han och hans familj packat 130 stycken!

Extra speciellt blir det här eftersom Jacobs föräldrar har haft problem med ekonomin och familjen höll på att bli hemlös för några år sedan. De kunde flytta runt hos släktingar ett tag, och sedan ordnade det sig för dem, men Jacobs mamma säger att hon förstår nu att den perioden påverkade honom mer än hon förstod.

Här är ett BBC-reportage om honom:

Efterlysning: stickade sockor och annat till vuxna i Malmö

Gunbritt som är en av Hjälpstickans volontärer efterlyser påfyllning inför utdelningen i Malmö den 14:e januari!

Såhär skriver hon:

Finns det någon som har stickat till välgörenhet i julhelgen eller kanske har möjlighet innan nästa soppkök äger rum?

Soppköken anordnas av Röda korset i Folkets Park i Malmö, och nästa är den 14 januari.

Behoven är stora, och särskilt raggsockor och vantar saknas.

Hjälpstickan hämtar på Tygfinessen i Ystad onsdagen den 10 januari redan vid 10-tiden.

På Maskor och Stygn i Simrishamn hämtar vi torsdagen den 11 januari efter lunch.

På ICA Maxi på Ystadvägen i Malmö och på ICA Maxi Västra Hamnen i Malmö finns också inlämningsställen. För att vara säker på att dina bidrag kommer med till den här utdelningen, lämna in dem senast torsdagen den 11 januari.

Vill du sticka något enkelt och snabbt?

Här finns Hjälpstickan-setet medtvåstickevantar och tvåstickesockor (och dessutom mössa).

Här finns  mössa och värmekrage av bara raka stycken (och dessutom halvvantar och ”halvsockor”).

Här finns rätstickad mössa och värmekrage (och halvvantar).