Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Alla inlägg avAnna

”En som är som jag”

För ett par år sedan arbetade jag länge och mycket med en webbplats fylld med bland annat författarintervjuer. Tyvärr finns inte den sidan längre, men tidigare i år byggde jag ihop två av intervjuerna till en som publicerades i en tidning. Den passar här också, tycker jag, så här kommer den!

Fyra fötter, två sandaler är en bilderboksberättelse om två flickor i tioårsåldern. De möts när en hjälpsändning har lossats i flyktinglägret där de bor – ingen av dem fick tag i mer än en blå sandal. De bestämmer sig för att använda sandalerna varannan dag, och de lär känna varandra bättre och bättre eftersom de möts varje dag för att lämna över dem. Deras vardagsliv med vattenhämtning, barnpassning och improviserad skola (bara pojkarna får gå i lägrets skola) tar plötsligt slut när en av dem får besked om att hennes familj kan resa vidare. Vem behöver sandalerna mest nu? De bestämmer sig för att behålla en sandal var och minnas varandra.

***

”En som är som jag”

Volontärarbete på olika håll inspirerade Karen Lynn Williams och Khadra Mohammed till Fyra fötter, två sandaler.

– Barnens sätt att leva och leka påverkar mig mycket, säger Karen Lynn Williams.

Två flickors vänskap i ett flyktingläger på vid gränsen mellan Afghanistan och Pakistan – det är ämnet för författarna Khadra Mohammeds och Karen Lynn Williams och illustratören Doug Chaykas bilderbok Fyra fötter, två sandaler. Den gavs ut för över tio år sedan i USA och har blivit översatt till en rad språk – men den hade aldrig blivit till om inte en flicka hade ställt en viktig fråga till Khadra Mohammed.

– I mitt arbete med människor som har kommit till USA därför att de har varit tvungna att fly från sina hemländer håller jag på mycket med högläsning, berättar hon. Jag läser för barnen eftersom deras föräldrar inte kan läsa för dem på engelska än. En gång var det en flicka från Irak som frågade mig varför det inte fanns några böcker om ”en som är som jag”. Jag sa att jag inte visste varför men att jag skulle leta.

Påverkad av barnen

Karen Lynn Williams är amerikan och har arbetat som volontär i andra länder i perioder, bland annat på Haiti. Hon har skrivit många barnböcker.

– Jag är intensivt intresserad av barndomen och av andra kulturer, säger hon. Så när jag har bott i andra länder har jag blivit påverkad av barnen där, hur de lever, leker, vad de vill och längtar efter, deras drömmar och beteenden. Barnen ger mig berättelserna, fast inte avsiktligt. Varje berättelse är en present.

Khadra Mohammed kommer ursprungligen från Somalia och bor numera i Pittsburgh. Det är där hon arbetar bland nyanlända – men när hon var tonåring var hon i ett flyktingläger i Peshawar.

– Jag hjälpte till med hälsoarbetet där: höll barnen när de fick sina vaccinationer, lekte med dem medan deras mammor blev undersökta, gick ut med dem när mammorna behövde vila … Ibland läste jag högt för dem, arabiska bilderböcker som jag hade tagit med hemifrån. Det var bara en vecka jag var där, men det gjorde ett sådant djupt intryck på mig. Den upplevelsen fick mig att börja studera barns utveckling många år senare, och det finns fortfarande en särskild plats i mitt hjärta för alla flyktingar från Afghanistan.

Karen Lynn Williams och Khadra Mohammed. Foto: Eerdmans Publishing

Bra på övertalning

Berättelsen om Lina och Feroza och hur de träffas tack vare att båda två får tag i varsin blå sandal blev Karen Lynn Williams och Khadra Mohammeds första samarbete.

Jag har berättandet med mig från min kultur, säger Khadra Mohammed. Jag har hittat på berättelser åt mina egna barn och åt andra barn. När jag hade träffat den irakiska flickan letade jag efter berättelser om barn på flykt. Eftersom jag inte lyckades hitta några skrev jag berättelsen om Lina och Feroza. Jag är inte författare, så jag försökte hitta någon att samarbeta med, en som hade erfarenhet från internationella sammanhang. Det var så jag hittade Karen.

– Jag hade bott på Haiti i två år och visste inte så mycket om vad som hade hänt i Pittsburgh under tiden, och jag sa till Khadra att hon borde skriva på egen hand eftersom berättelserna var hennes. Men hon är dynamisk och bra på övertalning! berättar Karen Lynn Williams. Hon berättade för mig om flickan, och det är klart att det fångade mig. Så jag började också arbeta som volontär bland de nyanlända i området runt Pittsburgh, och Khadra och jag började arbeta med flera berättelser tillsammans. Både Fyra fötter, två sandaler och My Name Is Sangoel (ej översatt till svenska, red:s anm) är inspirerade av de människor som Khadra och jag träffade i volontärarbetet.

Samarbetet med illustratören Doug Chayka byggde mycket på Khadra Mohammeds besök i Peshawar – nästan fotografiska men lite stiliserade bilder.

– Jag hade en levande bild i huvudet, säger Khadra Mohammed.

– Medan vi arbetade med boken föreställde jag mig att vi skrev för lågstadiebarn i USA, särskilt för dem som kanske i klassrummet sitter bredvid ett barn som just har kommit, säger Karen Lynn Williams. Redan då hoppades jag att boken skulle hitta vägen till de nyanlända barnens händer också. Jag skrev för den flicka som önskade sig en bok om någon som var som hon.

Dela på alla nivåer

Det har ju hänt mycket sedan ni skrev boken – bland annat kom den ut på svenska häromåret. Vad önskar ni för bokens del nu?

– Det är nog ungefär detsamma som när jag skrev den: jag skulle bli så glad om den blir en början till positiva samtal bland barn och unga, lärare och föräldrar, säger Karen Lynn Williams, att barn som läser och deras föräldrar och lärare ska få uppleva och bli medvetna om andra människors liv på något litet sätt. Jag hoppas att också de barn som är på flykt nu ska hitta den här boken och känna att det är en bok där de kan se sig själva, kanske hitta lite tröst i det faktum att det någonstans finns en bok som handlar om ”någon som är som jag”. Jag hoppas att Fyra fötter, två sandaler ska uppmuntra människor till att dela det de har med varandra, på alla nivåer, så som Lina och Feroza delar på sandalerna.

– Barn har så mycket skönhet och enkelhet i sig, säger Khadra Mohammed, och jag hoppas att Fyra fötter, två sandaler kan göra fler människor medvetna om att miljoner barn runtom i världen tvingas iväg från sina hem på ett så meningslöst sätt.

– En av de första gångerna när jag läste Fyra fötter, två sandaler högt för en grupp andraklassare var det en pojke på första raden som satt med tårar rinnande nerför kinderna, säger Karen Lynn Williams. Först tänkte jag: ”Åh nej! Vad har jag gjort?” Men sedan insåg jag att om vi hjälper barn att visa medkänsla, då har vi gjort något viktigt.

Året-runt-kofta

Nu ska ni få se något fint!

I december fick jag fotografera en pojke i hans nya kofta:

Det är Koftan Toftanäs, mitt första försök att sticka enfärgad knappkant och mitt första försök att sticka barnplagg av småskaligt producerat ullgarn (jag hade köpt en naturvit och en mörkgrå härva från Stinas Ull & Skinn i Odensvi).

Den fina rocken har pojkens mormor sytt.

I förrgår fick jag den här bilden från hans mamma. Han är ute och går utanför Färjestaden på Öland, och ni vet vilket sommarväder det har varit i några veckor nu, men han har gärna koftan på sig. Ni som stickar förstår hur glad jag blir — att ett plagg inte bara hamnar längst ner eller längst in i någon låda utan används ett halvår senare är ju hur fint som helst. Dessutom säger det väl något om hur bra det fungerar med ull?

Sitt kvar under eftertexterna!

Potatisskalspajsprovsmakningsförväntan. Vad säger ni om den bokstavsmängden? Bild lånad från imdb.com.

Redan när jag läste Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap första gången tänkte jag att det skulle vara underbart att se den som film.

Det är en roman i brev- och telegramform, lite i minnesanteckningsform också (precis på slutet), och den påminde mig om några böcker som jag tycker mycket om:

* Jean Websters brevroman Pappa Långben (Daddy Long-legs på engelska, och det är alltså en spindel fastän det inte framgår på svenska, ett ofint smeknamn på en okänd man), där alla breven är skrivna från en och samma person till en och samme mottagare,

* Helene Hanffs brevsamling Brev till en bokhandel (84 Charing Cross Road på engelska), autentiska brev från en ganska ensam amerikansk dam till bokhandelsmedhjälparna i en bokhandel i London efter andra världskriget, och

* Astrid Lindgrens debutroman Britt-Mari lättar sitt hjärta.

Jag ska verkligen inte säga att jag blev förälskad direkt, för jag tyckte att det svenska omslaget var så fult och hakade upp mig på kombinationen av andra världskriget och ett så oerhört gott humör. Osmakligt, tyckte jag först. Och typiskt att två amerikanska kvinnor tror sig om att skildra något som de inte ens var i närheten av när det hände.

Men det tog inte så lång stund innan jag hade ändrat mig lite grann. Efter det har jag köpt boken på antikvariat, både på svenska och engelska, till en hel liten skara vänner, och gett bort den — alltid med förbehållet att man kan reagera starkt emot själva idén, och alltid ändå med en mycket varm rekommendation.

Det är, förstår ni, kära vänner, är nämligen en bok om människor som lever långt bort från medias och allmänhetens uppmärksamhet och som har så mycket godhet och mod i sig. Dessutom upptäcker de en fantastisk gemenskap genom att läsa böcker, och de fortsätter att låta gemenskapen vara öppen. Flera av dem är lite udda, men nästan alla har något slags humor, och ibland lyckas de verkligen prata med varandra.

Kan man göra en film av en brevroman utan att den förlorar sin karaktär?

Nej, det kan man förstås inte. Det går inte att gestalta brev efter brev på något vettigt vis, och gör man något annat så blir det ju något annat.

Kanske är det därför som den här filmen har dröjt så länge?

Så hur blev den?

Ja, berättelsen har förlorat mycket av sin karaktär. Den är också ombyggd — kronologin är omflyttad, händelser har lagts till och tagits bort, flera viktiga personer saknas, åtminstone en har lagts till, ett par verkar ha blivit hopbyggda till en som dessutom har fått byta yrke för att fylla en viktig funktion i den nya berättelsen.

Och inte är det kanalön Guernsey som syns i filmen — det gick inte att spela in där.

Här kan man få lite bakgrund till delar av berättelsen:

Men:

Något av det viktiga är kvar, och i några av de ”påhittade” scenerna blir det nästan ännu bättre. Jag vet inte om det beror på en fantastisk regissör eller på att de äldre skådespelarna tillhör den brittiska rekordgenerationen och helt enkelt fyller vilken biroll som helst med personlighet. Titta bara på Ebens mun!

Fram till slutet sörjde jag lite här och där. Det var inte som det borde ha varit.

Så kom eftertexterna. Det råkade bli så att de flesta av oss i salongen satt kvar. Och det var då boken blev alldeles levande. Missa inte dem, vad du än gör! Jag skulle tro att det är allra bäst att uppleva dem på bio och utan att veta exakt vad det är som ska komma.

Minne

Den här bilden skickade Katarina i söndags kväll. Det är en intervju från Dagens Nyheter i oktober 2007 — Berit Lyregård som var matjournalist där hade gjort en stor intervju med mig när boken Kyrkkaffe kom 2004, och när Tillsammansmat kom gjorde hon en liten.

Katarina och jag kände inte varandra då, men hon klippte ut intervjun för att hon tyckte om ämnet.

Tillsammansmat är en bok om måltidsgemenskap, och den var ett alldeles enormt stort projekt för mig, dels därför att Kyrkkaffe och Brödglädje hade inneburit så enormt mycket arbete (jag hade ingen erfarenhet av receptböcker innan jag gjorde dem) och dels därför att det är något helt annat att fotografera varm mat än att fotografera bakade saker som bröd och bullar och kakor.

Jag minns mycket mycket tydligt hur jag samlade mod för att skriva till Magnus Aronson och fråga om han ville fotografera — vi hade setts ett par gånger tidigare, och en av de gångerna var han med mig i ett församlingshemskök och fotograferade medan jag bakade ett bröd som heter Busiga brytbrödet, så jag visste att det var väldigt trevligt att arbeta tillsammans med honom och att bilderna blev fantastiska. Jag trodde att han skulle säga att han inte hade tid, men han sa ja!

Vi var hemma hos Ingrid och Benjamin i Viby och gjorde det mesta av matfotograferingen.

Sedan gjorde vi mer än 20 böcker tillsammans. Allihop med Maria Mannberg som formgivare — något annat kan jag fortfarande inte tänka mig.

Som min systerdotter sa en gång när hon var liten: ”Oj! Man måste säga oj till det!”

Två sätt att berätta

Den här filmen fick jag från Daniel häromdagen:

Det är ett reportage om en kvinna i Etiopien, Bergode, samma reportage två gånger om man bara ser till bilderna och det hon säger — men berättat med två olika perspektiv.

Ett är att Etiopien har gjort stora framsteg sedan den svältkatastrof som inträffade när Bergode var liten och att hon och hennes familj har det bra.

Det andra är att Etiopien fortfarande är ett mycket, mycket fattigt land och att Bergode med nordeuropeiska mått mätt lever i extrem fattigdom.

Båda sätten att rapportera existerar i många medier, men vi får sällan se samma reportage i två versioner. Det är nyttigt!

Man kan inte välja det ena framför det andra, tror jag — gör man det har man också valt en osanning. Men man kan försöka hålla båda perspektiven i minnet när man tar del av nyheter. Och man får också minnas (nästan ännu viktigare!) att det mesta når aldrig hit till oss. De flesta människor lever sina liv och kämpar och har sina glädjeämnen långt, långt bort från intresserade reportrars kameror och mikrofoner, så att vi inte hör om dem eller ser dem betyder verkligen inte att de inte finns.

I båda de här versionerna skulle jag ha velat höra Bergode själv berätta mer. Att hon inte gör det kan bero på många saker: att reportern inte kom på vettiga frågor att ställa, att hon är lite blyg, att reportaget inte gick ut på att hon skulle få berätta, att hon har stor integritet, att hennes familj inte gillade att det kom ett TV-team, att hon var rädd för vad grannarna skulle säga, att hon var trött den dagen, att tolken inte klarade sitt uppdrag, att hon tyckte att det var konstigt att prata i en mikrofon, att hon helt enkelt inte är så pratsam, att TV-teamets uppgift var att göra precis det här reportaget och inte att lära känna henne … Det får man också komma ihåg. En intervju är aldrig bara verkligheten exakt som den är.