Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Alla inlägg avAnna

Med en oväntad vals

Av Posted on Inga taggar 0

Ett av mina pandemispår har blivit att läsa mer av och om författare som jag har läst för längesedan och på något vis tyckt om men inte fördjupat mig i.

En av dem är Louisa May Alcott, som jag lite vagt trodde att jag visste en massa om eftersom det alltid sägs att Unga kvinnor innehåller mycket självbiografiskt material.

Oj vilka omedvetna förutfattade meningar man kan upptäcka att man har! Åtminstone är det så för mig.

Det blir lätt hur många förgreningar som helst, men idag tänkte jag bara tipsa om den här väna och sockersöta filmen som bygger på ”boken som Jo skrev”, alltså ett manus som Louisa May Alcott själv arbetade med när hon var tonåring. Manuset blev aldrig utgivet då, och sedan låg det bortglömt i många år efter hennes död. Att det gavs ut och dessutom blev en film när någon väl upptäckte det beror förstås på att Unga kvinnor (egentligen två i en serie med flera romaner) hade hunnit bli en sådan klassiker.

Boken har jag inte läst än, men jag har sett att flera skriver ungefär att filmen är en välvillig bearbetning av den. Vad nu det ska betyda.

Det här är säkert inte en laglig publicering av den, så vi får väl se hur länge den finns kvar:

När man väl är färdig med att skämmas över att den manlige huvudpersonen ska föreställa mycket ful och förstörd av hjärtesorg har man kanske kommit över det värsta. Louisa May Alcotts tidiga radikala tankar är nog en av orsakerna till att Edith inte använder damsadel och till att hon räddar sin fosterpappa genom att ställa upp i bygdens stora ridtävling bland alla män.

En liten överraskning är det att höra Evert Taubes ”I Roslagens famn” som valsmusik på Ediths första bal!

Lyssna på Emma

Av Posted on Inga taggar 0

För ett par veckor sedan upptäckte jag att BBC:s radiodramatisering av Northanger Abbey gick att lyssna på — den har funnits på webbplatsen länge och varit ”stängd” alla tidigare gånger jag har försökt lyssna. Den har några år på nacken men var en finfin bekantskap ändå. Många roliga effekter i Catherines gotiska drömmar!

Nu när jag skulle skriva ett tips var den stängd igen. Så gör BBC!

Däremot har radiodramatiseringen av Emma, två timmar lång, varit ”öppen” länge och är det fortfarande.

Det går naturligtvis inte att göra en sådan roman rättvisa med bara två timmar till förfogande, men om man kan tänka sig att acceptera att många detaljer är försvunna kan man njuta av en ganska fin version ändå.

Om man som jag tycker om att lyssna på ljudböcker och radiodramatiseringar när man är ute och springer eller går så behöver man appen BBC Sounds. Där finns också många fina ”pratprogram” om litteratur!

Hurra för Gryta syförening!

Min morbror Gunnar skickade just ett par bilder från veckotidningen Allers. Så roligt att de uppmärksammar att Gryta syförening har firat sin 140-årsdag!

Fint eller hur?

Och gruppbilden och rubriken också.

Jag blev ombedd att skicka en hälsning till 140-årsfesten, och såhär skrev jag:

***

Kära Gryta syförening!

Såhär började, som ni kanske vet, den svenska syföreningshistorien:

Sista aftonen Fjellstedt var här, voro vi 12 personer samlade här. Han föreslog en sammankomst varje vecka, då vi på em. skulle läsa Guds ord, sjunga, bedja och samtala i andliga ämnen helt otvunget och arbeta med våra händer för lapparna. Ingen motsägelse utan ett allmänt bifall. Jag oroades inom mig därföre, att ingen lärare var  med. Jag känner mitt kön för väl. Marie Cederschiöld, som onekligen har de största andliga gåvorna, hade ovillkorligen utan att usurpera fått en övermakt, som för de andra hade blivit obekvämt. Gud såg till oss, Engström erbjöd sig att läsa högt, förklara Bibeln och leda och vi skulle tiga och arbeta. Så hava vi framlevat 5 månader här i mitt hus, där samlingen blir så länge. Fjellstedt har lovat sin förbön för dessa stunder. Namnen på de som kommo äro:
3 Källunda – fröknarna Danckwardt,
2 Fröknar Cedershiöld, Forsheda,
1 Prostinnan Cedrshiöld, deras mor,
1 Fru Moberg
1 Hennes lilla dotter,
2 Engströms,
1 Carolina Liborius,
1 E. Petersen
Vi inbjuda icke till deltagande men om någon önskar ansluta sig, så taga vi gärna emot. 2 mamseller Ingelman, prostinnan Cedershiölds systrar, äro också med den tid de vistat i Forsheda. Önskligt vore om fler sådana kretsar bildade sig. Jag tror att samfundet skulle bliva styrkt genom sådana föreningar. Rent andliga föreningar bland fruntimmer utan arbetsbefattningar för nästans hjälp hava ingen framgång, men med hava de det, det har jag erfarit.

Det är Emilie Petersen (mer känd som Mormor på Herrestad) som skriver till sin väninna Pauline Westdal i juni 1844.

Och hennes medhjälpare Mathilda Foy berättar ur sitt perspektiv:

Ett märkte jag snart. På Herrestad gick det mindre än annorstädes an att vara sysslolös. Man liksom fördes af en ström och man skämdes, om man ej hade brådtom. Hade man det ej, så hittade mormor alltid på något. En dag sade hon till mig:
”Här äro sex små mössor, hvilka skola sändas till Lappland till de fattiga barnen i skolorna der, men på hvarje mössa vill jag hafva ett bibelspråk , deruti ordet hufvud förekommer. Sök upp dem åt mig och fäst dem på mössorna.”
Jag blef först litet brydd, huru jag skulle få rätt på så många bibelspråk, uti vilka ordet hufvud förekom; med tillhjelp av konkordansen gick det likväl för sig, och jag fann elfva, hvilka alla kunde användas. När jag afskrifvit mina elfa språk, gick jag helt förnöjd med dem till mormor och bad henne bland dem välja sex de mest passande. ”Ach, liebes kind”, utbrast hon,” dessa äro alla så bra att du måste sy fem mössor till, så att vi kunna använda dem alla”. Jag var fångad. Nu blev det min lott att i en ofantlig säck söka efter passande lappar, sy och sticka tills jag fått alla mina mössor färdiga, och då var hon så nöjd, tyckte att min tid varit så väl använd och gladde sig att lappbarnen skulle få så sköna mössor, åtföljda av så härliga språk.

Denna ström har Gryta syförening varit en del av i 140 år nu, och jag hoppas att ni fortfarande känner att den är stark och att det ni gör är mycket meningsfullt.

Hurra för er!

***

En hälsning som jag också skickade med var att kvinnorna i den första syföreningen naturligtvis inte kunde ha någon aning om de följder som den så kallade Lappmissionen skulle få. Den är något som Svenska kyrkan har dokumenterat och bett om förlåtelse för på senare år. Kvinnorna i den första syföreningen fick höra om stora behov och ville vara med och hjälpa till. Ganska snart efter dem bildade kvinnor över hela Sverige syföreningar med massor av olika huvudändamål, och det var med dem det svenska biståndet och stora delar av den svenska välfärden började. Det borde vi berätta om oftare och tänka på mycket mer.

Levande trädgård

Den här kom i ett paket med posten förra året — Liselotte Rolls Odla för insekter.

Jag tror att jag fick den därför att Liselottes förra förlag gav ut stickböcker och skickade några av dem till mig och sedan föreslog att jag kunde få Liselottes bok om höns också. Den tackade jag ja till, och någon kanske minns intervjun om den.

Så nu skickade hennes nya förlag hennes bok om biologisk mångfald i vanliga trädgårdar.

Sällan har jag haft så svårt att bestämma mig för vad jag tycker om en bok.

Först: O, så vacker!

För det är den ju.

Sedan: Men är inte det här ämnet mer lämpat för ett reportage i ett magasin?

Och efter det: Vad dum jag är. Om man tar ämnet biologisk mångfald på allvar är det naturligtvis ett av världens största. Ett reportage i ett magasin kan vara en bra start för de flesta trädgårdsägare, men vill man göra mer än några ansatser från en liten lista i reportagets kant måste man förstås ta reda på mer.

Och då är det ju bra om man får en vacker bok att bläddra i och alltid ha framme — för en forskningsrapport, ett häfte från en naturskyddsorganisation eller en mer traditionell handbok riskerar möjligen att kännas tråkig och kravfylld, och då ställs den kanske undan och kommer inte till användning lika mycket.

Liselotte Rolls entusiasm för ämnet är uppenbar. Hon har verkligen upptäckt något i sin egen trädgård och vill gärna förmedla det. Hon skriver om hur hon njuter av att vara i sin trädgård och titta och lyssna och lära känna alla de olika insekter som har hittat dit tack vare att hon har förändrat sitt sätt att odla de senaste åren.

Ändå får jag intrycket att det gick snabbt att skriva boken. Tonen är en som många av oss har vant sig vid — den får mig att tänka på inlägg på livsstilsbloggar ena stunden och inlämningsuppgifter på högstadiet och gymnasiet i nästa. Tyvärr är mitt intryck också att de som skulle språkgranska och korrekturläsa antingen inte har gjort allt som de skulle eller inte fått chansen att göra det.

En rad experter blir tackade för att de har hjälpt till med faktagranskning, och jag undrar om det inte hade varit bättre att be dem om hjälp tidigare i arbetet, kanske helst bygga boken runt intervjuer med dem, gärna promenadintervjuer där de hade fått peka och förklara.

Det kan sannerligen inte ha varit lätt att bygga en struktur för ett ämne som ger sig av åt så många olika håll, men jag tror att ett grundligare arbete i varje del av processen skulle ha gjort det möjligt.

Så det jag ser i Odla för insekter blir till slut att den mest har blivit en kommersiell produkt, utgiven och marknadsförd därför att ämnet råkar vara ett som det talas och skrivs och läggs-ut-saker-på-sociala-medier om. Bakom utgivningen finns säkert också ett engagemang, men det skulle ha behövt stöttas med engagerade och kunniga redaktörer både för strukturens skull och för språkets.

Nu när boken ändå finns hoppas jag att den blir använd så mycket som det går. Mitt exemplar har rest vidare till en som håller på att anlägga sin första egna trädgård. Må många, många, många trivas där!