Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Taggarkiv Jane Austen

Mer Jane Austen

Det är ingen hemlighet att jag beundrar Jane Austen … och idag upptäckte jag av en slump (nåja, nästan en slump) att en BBC-radioteaterversion av Persuasion från 1986 går att lyssna till igen. Jag har försökt tidigare, och då har den inte funnits, men nu och i tre veckor till! Här är första avsnittet.

Juliet Stevenson, som jag annars mest känner igen som den fotbollsspelande Keira Knightleys mamma i Skruva den som Beckham, spelar Anne Elliot.

Faktum är att jag tycker att uppläsningen från 2001 är bättre, fastän den är väldigt förkortad. Men jag lyssnar gärna till hela den här versionen också. Och rekommenderar den dessutom, fast med den lilla extrarekommendationen bifogad.

(Mer om Persuasion, bland annat om en lite äldre filmatisering, finns att läsa här.)

P.S. Och som bonus, en TV-serie-filmatisering gjord femton år före radiodramatiseringen:

Storasyster berättar

Vacker bok, eller hur?

Men riktigt hur vacker förstår man kanske inte förrän man inser att den verkligen ÄR handbroderad!

Lite konstigt bara att videon inte innehåller någon information om vem det är som broderar, eller hur?

Så desto bättre att den här också finns:

Min faster skickade en Svenska Dagbladet-artikel om Miss Austen för ett tag sedan — tyvärr kan man bara komma åt den om man är prenumerant, men det var den som fick mig att beställa boken på Dillbergs här i Kalmar.

Gill Hornby, författare till Miss Austen. Foto: pressbild

Författaren är alltså Gill Hornby, som råkar vara syster till en mycket känd författare, Nick Hornby.

Hon har skrivit några böcker tidigare, och en av dem är en Jane Austen-biografi för barn och ungdomar, Jane Austen — The Girl With the Golden Pen. Den kom ut till Jane Austens 200-årsdag.

Miss Austen är ett slags litterärt experiment, ett försök att berätta den historia som litteraturhistorikerna och Jane Austens beundrare aldrig kommer att komma i närheten av eftersom så många av hennes personliga brev verkar ha bränts upp eller kanske försvunnit på andra sätt.

Det är naturligtvis inte första gången någon försöker — den här filmen har jag inte sett, men delvis innehåller den samma idéer:

För att inte tala om Becoming Jane:

Men det finns två huvudpersoner i Gill Hornbys roman: Jane Austen är naturligtvis orsaken till att den finns, och Cassandra Austen är den som blev kvar när systern och bästa vännen dog, den som har ansvaret för eftervärldens bild av Jane (eller som åtminstone har tagit på sig det) och som trots krämpor och obekväma situationer är beredd att anstränga sig ganska mycket för att se till så att inga skuggor dröjer sig kvar.

Om jag har förstått rätt är det här den enda bevarade bilden av henne.

De var bara två systrar i en syskonskara på åtta, och deras bröder kom att leva mycket olika liv, men de båda systrarna var tillsammans hela tiden utom när de hälsade på släkt och vänner var för sig ibland. Då skrev de brev till varandra istället. Ungefär hundra brev från Jane till Cassandra finns bevarade, och de utgör en stor del av materialet för Jane Austen-forskarna. Någonstans har jag läst om en uppskattning som är att ungefär 200 sådana brev har försvunnit.

Pappa Austen var präst, och hela familjen var engagerad i delar av hans arbete eftersom han lät pojkar komma och bo i prästgården för att förbereda sig för studier i Oxford. En av dem, Thomas Fowle, blev Cassandras fästman. Men innan de gifte sig skulle han tjänstgöra som kaplan på en långresa som en adelsman skulle göra — och från den resan kom han aldrig hem.

Gill Hornby hoppar i sicksack mellan Cassandras ålderdomsprojekt, att leta upp Janes privata brev hos deras mottagare och bränna upp dem, och Cassandras och Janes intensiva vänskap och oro för varandra och för resten av familjen medan Jane levde.

För mig som har vuxit upp i två prästgårdar och arbetat ganska mycket med att tömma en av dem (mina föräldrar bodde där i 28 år!) blir vissa delar av Cassandras berättelse nästan för verkliga. Hennes försök att lära känna en yngre släkting och kanske hjälpa henne är riktigt påfrestande att ta del av. Trots att berättelsen är skriven med så lätt hand och med så många inbyggda mini-Austen-skämt och referenser att man kan luras att tro att Gill Hornby inte riktigt tar sitt uppdrag på allvar! I efterordet förstår man verkligen att hon gör det. Så många som har läst och kommenterat och hjälpt henne att justera. Och oavsett om de delar som hon har varit tvungen att bygga på fantasi — Janes återkommande depressioner, båda systrarnas längtan efter kärlek, familjens nertryckta konflikter — är sannolika eller inte (det kan jag ju inte bedöma), så har hon gjort en hel rad personer levande igen. Inte som Cassandra ville, om hon nu var så som hon gestaltas i boken, och kanske inte som Jane ville heller, men i alla fall.

Om hon försökte skriva den bok som Jane Austens vänner har saknat, lyckades hon?

Kanske inte helt, för visst skulle man önska att den som kunde skriva med så oerhört gott humör och tänka ut så lyckliga slut åt sina hjältinnor skulle ha fått vara mer harmonisk själv?

Och kanske ändå, för vi verkar vara ganska många som inte kan nöja oss med att läsa de sex romanerna och breven och novellerna och fragmenten om och om igen utan vill ha mer och veta mer, och att ta vara på så mycket fackkunskap och bygga en roman som så många vill läsa är verkligen en åstadkomst.

Det har redan kommit en utgåva till, en där de vackra broderierna har fått sällskap av alldeles vanliga recensionscitat. Inte alls lika fin, men man förstår ju att förlaget inte kunde låta bli.

Och så en liten fotnot: här har Gill Hornby skrivit en intressant artikel om hur Jane Austen och hennes samtida hanterade de smittsamma sjukdomar som rörde sig i England på deras tid!

Och en rekommendation till för den som har läst boken:

Och en liten fotnot till: varför har jag inga egna bilder av boken istället för de här lite platta produktbilderna? Därför att jag lånade ut mitt exemplar av boken på morgonen efter natten när jag hade läst ut den. Såklart.

En oväntad version

Memsahib Emma — bild lånad från BBC

Ser det här ut som en bild av Emma Woodhouse?

Flera gånger bläddrade jag förbi bilden och en kort presentation: Memsahib Emma är en modern ”omdiktning” av Jane Austens klassiska roman Emma. Två saker har hänt: dels har Tanika Gupta förvandlat den till radioteater, dels har hon placerat den i Indien i mitten av 1800-talet. BBC spelade in den och sände den första gången 2015, och den hör till de ganska få arkivprogram som går fint att lyssna på härifrån Sverige.

Är det en bra idé att göra om Emma till en indisk 1800-talsberättelse?

Tanika Gupta — bild lånad från http://www.tanikagupta.com/

Tanika Gupta är en helt osannolikt produktiv dramatiker, och en av hennes tillgångar är att hon är hemma i mer än en kultur. Hon har fått stora uppdrag av BBC, hon har förvandlat Vikram Seth till radioteater — och hon har alltså gjort en egen version av en Jane Austen-roman som ”alla” kan utantill.

Stora delar av dialogen har hon behållit i stort sett intakt. Ibland har hon byggt ut den med lokala detaljer och reflektioner och komplikationer, och på några ställen har hon lagt till helt egna scener och dialoger.

Den stora förändringen är att hon har placerat Emma och alla hennes vänner och ovänner i ett samhälle där två mycket olika folkgrupper är i ständig kontakt med varandra: Emma tillhör en förmögen indisk släkt, och Miss Taylor och en rad andra är britter. Dessutom finns kastsystemet i bakgrunden: Krishna (Tanika Guptas version av Harriet Smith) vet inte vilka hennes föräldrar är men ännu mindre vilken samhällsklass hon tillhör, och den unge man som friar till henne är enligt Emmas sätt att se det både alldeles för lågt ner på samhällsstegen och alldeles för mörkhyad.

Att radiodramat är begränsat till två avsnitt på en timme vardera gör förstås att inte så mycket av alla tänkbara komplikationer hinns med — det mest tankeväckande är kanske ett par snabba meningar om Miss Bates situation som ensamstående äldre kvinna, fast i Indien, en bra bit ner från den status som hennes familj hade när den kom, utan några chanser att bli respekterad av vare sig de britter som hon har runt sig eller indierna.

Mest är det ganska roligt och charmigt. Och så är det förstås en fin poäng att Jane Austens personteckningar är så genialiskt skrivna att berättelserna överlever flyttningar till andra kulturer och tider och miljöer. Så lyssna!

Två fynd

Om det är någon mer än jag som har läst ännu fler och mer klassiker än vanligt i år ….

… så vill jag bara påminna om att det är värt att läsa en del av favoriterna igen. Det finns ofta något nytt att upptäcka.

Mest tid i år har jag nog ägnat åt Elizabeth Gaskell, dels eftersom jag hade läst en av hennes romaner hur många gånger som helst och en annan en gång men fortfarande har flera kvar att upptäcka och dels eftersom jag är så fascinerad av hennes samhällsengagemang.

Men Jane Austen tar aldrig slut.

Och förra veckan, när LibriVox-inläsaren Karen Savages version av Persuasion hade kommit till sista kapitlets sista punkt en gång till, vilken gång i ordningen vet jag inte (jag upptäckte den när den var ganska ny och jag hade ett trettontimmars skanningsprojekt på min dåvarande arbetsplats — blev klar vid halv två på natten), fick jag för mig att leta på lite nya ställen.

Här är en vild och ganska fånig och ibland mycket rolig föreläsning/tävling/debatt som jag hittade i våras och har lyssnat till i småbitar:

Mot slutet säger en av skådespelarna att han tycker att BBC-filmatiseringen av Persuasion från 1995 (där han själv spelar den unge arvtagaren) är så bra. Dit kom jag precis när jag hade lyssnat på hela romanen den här gången, alltså. Och så visar det sig att någon har lagt upp den filmen på Youtube:

Han har rätt! En av de saker han berättar är att den är filmad helt utan smink, och tydligen har allt gjorts med bara dagsljus och levande ljus. Skådespelarna är (med ett litet undantag: jag tycker att storasyster Elizabeth känns överdriven i nästan alla scener där hon är med) precis så briljanta som man kan vänta sig när det är BBC men ser inte ut som de Hollywoodstjärnor många av oss har vant sig vid. Den har något alldeles särskilt!

Och sedan upptäckte jag att den finns som radioföljetong, uppläsning alltså, hos BBC. Många av de program som dyker upp på BBC:s webbplats är antingen för gamla för att kunna spelas upp eller stängda för oss som bor i fel land, men inte den här serien. Och den är så välgjord och vacker.

Kanske blir någon mer lika glad som jag?

P.S. Karen Savage är inte bara LibriVox Jane Austen-röst — hon är storstickare också! Här är en av hennes beskrivningar, en till babymössor. D.S.

Tre med samma titel

Tidigare i somras skrev jag ju lite om den roman som 1900-talsförfattarenMarie Dobbs ”skrev klart” åt Jane Austen, Sanditon, och om hur många andra författare också har tagit de tolv inte-så-färdigskrivna kapitlen och fortsatt berättelsen om Charlotte Heywoods äventyr på den växande badorten.

Titeln Sanditon är inte helt självklar — Jane Austen kallade själv sitt utkast i något skede förThe Brothers — men nu när så många har sett ITV:s TV-serie är det väl så den heter. Och så kanske man vill läsa. Och så kanske man blir helt förvirrad. Så här kommer en liten guide!

Jane Austens originalmanus är nästan oläsligt eftersom hon använde sig av massor av förkortningar när hon skrev, så alla utgåvor som man kan köpa är lite bearbetade. Den här, från Oxford World’s Classics-serien, innehåller utöver de tolv kapitlen en artikel skriven av en litteraturvetare. Lite fånigt är det att den artikeln skrevs innan TV-serien kom men ändå nämner den — därför innehåller den faktiskt några helt onödiga fel. Kanske rättas de till ifall förlaget får chansen att trycka om utgåvan. Men i övrigt är artikeln en fin presentation av Jane Austen och en stor hjälp om man vill försöka förstå badortseran och den kultur som växte fram på större och mindre badorter. (Det kanske låter perifert för en 2000-talsläsare i Sverige, men vi har åtminstone delvis haft en motsvarande kultur här, och i de miljöerna arbetade många på olika nivåer, och många inflytelserika var gäster, så den är verkligen en del av vår historia.) Jag undrade över bilden på omslaget men fick den förklarad i artikeln — det var verkligen så att kvinnor på de engelska badorterna badade nakna i havet under den här perioden. Var de heltäckande badklänningarna i ITV-serien har kommit ifrån har jag inte sett något om än.

Och själva berättelsen?

Ja, jag vill verkligen rekommendera alla som tycker om Jane Austen och alla som har sett TV-serien att läsa exakt den här versionen. Hon hade antagligen tänkt inte bara fortsätta berättelsen utan arbeta mer med de kapitel som finns här — men o vad de är levande och roliga och fulla av de iakttagelser som är så typiska för henne! Och så otroligt mycket mer intressant den här berättelsen är än Davies-versionen som förlitar sig helt på yttre dramatik, om man kan säga så.

Marie Dobbs tog alltså på sig uppgiften att skriva klart romanen — något som en av Jane Austens unga släktingar hade försökt göra ganska snart efter hennes död men inte klarat. Jag läste Marie Dobbs-versionen på engelska första gången, för kanske 20 år sedan, men nu går det inte att få tag på den (annat än på antikvariat), så i år har jag nöjt mig med den svenska översättningen i min svägerskas exemplar.

”En annan dam” är Marie Dobbs hälsning till Jane Austen som själv använde ”A Lady”, ”En dam”, som författaridentitet (pseudonym kan man väl inte kalla det?). 1975 kom boken ut. En del tycker att hon har fångat Jane Austens stil nästan på pricken, en del att hennes fortsättning är ett misslyckande. Den svenska översättningen från 1990-talet har ju det problemet att den är just en översättning och att översättningar åldras på ett annat sätt än originaltexter, så jag tyckte att den raktigenom kändes ganska fånig. Några gånger blev jag extra störd av hur Marie Dobbs tar till specialeffekter och dramatik för att få något att hända — det skulle Jane Austen aldrig ha gjort, tänkte jag. En kidnappning, så löjligt! En hemlig förlovning, så fånigt! Sedan kom jag på att Pride and Prejudice har en planerad rymning (Wickham och Georgiana) och en rymning som genomförs och vars upplösning blir mycket dramatisk trots att den bara finns med i återberättad form (Wickham och Lydia). Och att Sense and Sensibility har en hemlig förlovning som sitt stora mysterium. Så då måste det väl vara tonen istället?

Och så är det Kate Riordans Sanditon — en författare med en del skönlitterär erfarenhet har fått uppdraget att göra ett slags roman av manuset till ITV-serien. Inte svårt att förstå, för det går ju att tjäna pengar på en sådan bok om TV-serien blir väl mottagen. Men o så frustrerande för den som väntar sig en Jane Austen-upplevelse.

Här finns de flesta av de gestalter som Jane Austen började skriva om, men bara till namnet. Nästan alla har bytt personligheter, lite grann eller helt och hållet. Några som är viktiga i hennes berättelse är borttagna. Det mest påtagliga är att en av Mr. Parkers hypokondriska systrar är borta, och med henne försvinner en stor del av den enormt roliga syskondynamiken. En stor intrig byggd runt ett missförstånd som beror på syskonens sätt att kommunicera med varandra och sina bekantskapskretsar är också borta. Och Charlotte Heywood får, precis som i TV-serien, vid ett tillfälle säga att hon är en bonddotter som läser böcker, men det och det faktum att hon känner igen ett Herakleitos-citat är de enda tillfällena när det signaleras att hon är en reflekterande och iakttagande person.

Möjligen var stoppdatumet för romanen mycket tidigt, för här finns också en del som inte alls stämmer med TV-serien — till exempel beskrivs skräcktanten på godset som en kvinna i 50-årsåldern, och några dialoger är mycket annorlunda och faktiskt mer begripliga än de blev till slut. Jag är till exempel så tacksam över att Sidney Parker inte, när han är ute och går med Charlotte Heywood och försöker komma på något att prata om, säger att alla vet att ingenting händer i Willingden (hennes hemby). Hade han sagt det borde hon ha blivit förnärmad, och dessutom har de aldrig pratat om Willingden tidigare. Här är det hon som säger det, och det blir lite vettigare.

Kate Riordan (och naturligtvis manusförfattaren Andrew Davies) har förvandlat Jane Austens både typiska (huvudpersonens personlighet och roll som iakttagare och romantisk hjältinna med antihjältinnedrag) och otypiska (miljön är ny, entreprenörer har inte så stora roller i de tidigare romanerna) romanstart till något som utöver namnen har ganska små likheter med det hon gjorde. Och slängt själva Jane Austens manus — det finns inte med i boken. Det är klart att man kan göra så.

Och om jag ska rekommendera en av de här tre?

Originalet, såklart. På engelska om man kan tänka sig det. Jag skulle tro att de flesta nyare utgåvor har något intressant förord eller efterord, och jag skulle gärna läsa fler. Önskan att få veta vad Jane Austen själv hade tänkt förblir ju ouppfylld, men att läsa det hon verkligen skrev en gång till och sedan en gång till är inte så dumt det heller. Det finns många möjligheter att upptäcka mer inuti en berättelse som man kanske tror att man kan.

P.S. Viss förväxlingsrisk föreligger trots ISBN-nummer och streckkoder. I kassasystemet i bokhandeln där jag köpte de båda nya utgåvorna är de hopblandade så att det på mitt kvitto står att jag har köpt två exemplar av Riordan-utgåvan. Så om du beställer dem någonstans, var noga med att du får rätt! D.S.

P.P.S. Och så kanske någon undrar över Miss Lambe. Ja, hon är med i Jane Austens inledning! Hon beskrivs som en västindisk arvtagerska i stort behov av en badortsvistelse — hon har problem med hälsan, och hon har blivit placerad i en flickpension (tillsammans med de båda systrarna Beaufort), så det är en medelålders kvinna som har ansvaret för henne och kommer med henne till Sanditon, liksom i ITV-versionen. Jane Austen använder begreppet ”half-mulatto” som tydligen är mycket ovanligt men som borde betyda att hon har haft en förälder som har europeiska rötter och en som har en europeisk och en afrikansk förälder. Det är det hela — den upproriska person som Andrew Davies har uppfunnit har jag inte sett några spår av.
Undrar någon över de blå skorna? Jag trodde att alla skor fortfarande var måttillverkade på den tiden, men de finns verkligen där i skomakarens fönster.
Och att Charlotte Heywood spelar cricket? Det är lånat från Northanger Abbey där huvudpersonen beskrivs bland annat såhär: She was fond of all boy’s plays, and greatly preferred cricket not merely to dolls, but to the more heroic enjoyments of infancy, nursing a dormouse, feeding a canary-bird, or watering a rose-bush. D.D.S.