Storasyster berättar

Vacker bok, eller hur?

Men riktigt hur vacker förstår man kanske inte förrän man inser att den verkligen ÄR handbroderad!

Lite konstigt bara att videon inte innehåller någon information om vem det är som broderar, eller hur?

Så desto bättre att den här också finns:

Min faster skickade en Svenska Dagbladet-artikel om Miss Austen för ett tag sedan — tyvärr kan man bara komma åt den om man är prenumerant, men det var den som fick mig att beställa boken på Dillbergs här i Kalmar.

Gill Hornby, författare till Miss Austen. Foto: pressbild

Författaren är alltså Gill Hornby, som råkar vara syster till en mycket känd författare, Nick Hornby.

Hon har skrivit några böcker tidigare, och en av dem är en Jane Austen-biografi för barn och ungdomar, Jane Austen — The Girl With the Golden Pen. Den kom ut till Jane Austens 200-årsdag.

Miss Austen är ett slags litterärt experiment, ett försök att berätta den historia som litteraturhistorikerna och Jane Austens beundrare aldrig kommer att komma i närheten av eftersom så många av hennes personliga brev verkar ha bränts upp eller kanske försvunnit på andra sätt.

Det är naturligtvis inte första gången någon försöker — den här filmen har jag inte sett, men delvis innehåller den samma idéer:

https://www.youtube.com/watch?v=fSz93lAvr0A

För att inte tala om Becoming Jane:

Men det finns två huvudpersoner i Gill Hornbys roman: Jane Austen är naturligtvis orsaken till att den finns, och Cassandra Austen är den som blev kvar när systern och bästa vännen dog, den som har ansvaret för eftervärldens bild av Jane (eller som åtminstone har tagit på sig det) och som trots krämpor och obekväma situationer är beredd att anstränga sig ganska mycket för att se till så att inga skuggor dröjer sig kvar.

Om jag har förstått rätt är det här den enda bevarade bilden av henne.

De var bara två systrar i en syskonskara på åtta, och deras bröder kom att leva mycket olika liv, men de båda systrarna var tillsammans hela tiden utom när de hälsade på släkt och vänner var för sig ibland. Då skrev de brev till varandra istället. Ungefär hundra brev från Jane till Cassandra finns bevarade, och de utgör en stor del av materialet för Jane Austen-forskarna. Någonstans har jag läst om en uppskattning som är att ungefär 200 sådana brev har försvunnit.

Pappa Austen var präst, och hela familjen var engagerad i delar av hans arbete eftersom han lät pojkar komma och bo i prästgården för att förbereda sig för studier i Oxford. En av dem, Thomas Fowle, blev Cassandras fästman. Men innan de gifte sig skulle han tjänstgöra som kaplan på en långresa som en adelsman skulle göra — och från den resan kom han aldrig hem.

Gill Hornby hoppar i sicksack mellan Cassandras ålderdomsprojekt, att leta upp Janes privata brev hos deras mottagare och bränna upp dem, och Cassandras och Janes intensiva vänskap och oro för varandra och för resten av familjen medan Jane levde.

För mig som har vuxit upp i två prästgårdar och arbetat ganska mycket med att tömma en av dem (mina föräldrar bodde där i 28 år!) blir vissa delar av Cassandras berättelse nästan för verkliga. Hennes försök att lära känna en yngre släkting och kanske hjälpa henne är riktigt påfrestande att ta del av. Trots att berättelsen är skriven med så lätt hand och med så många inbyggda mini-Austen-skämt och referenser att man kan luras att tro att Gill Hornby inte riktigt tar sitt uppdrag på allvar! I efterordet förstår man verkligen att hon gör det. Så många som har läst och kommenterat och hjälpt henne att justera. Och oavsett om de delar som hon har varit tvungen att bygga på fantasi — Janes återkommande depressioner, båda systrarnas längtan efter kärlek, familjens nertryckta konflikter — är sannolika eller inte (det kan jag ju inte bedöma), så har hon gjort en hel rad personer levande igen. Inte som Cassandra ville, om hon nu var så som hon gestaltas i boken, och kanske inte som Jane ville heller, men i alla fall.

Om hon försökte skriva den bok som Jane Austens vänner har saknat, lyckades hon?

Kanske inte helt, för visst skulle man önska att den som kunde skriva med så oerhört gott humör och tänka ut så lyckliga slut åt sina hjältinnor skulle ha fått vara mer harmonisk själv?

Och kanske ändå, för vi verkar vara ganska många som inte kan nöja oss med att läsa de sex romanerna och breven och novellerna och fragmenten om och om igen utan vill ha mer och veta mer, och att ta vara på så mycket fackkunskap och bygga en roman som så många vill läsa är verkligen en åstadkomst.

Det har redan kommit en utgåva till, en där de vackra broderierna har fått sällskap av alldeles vanliga recensionscitat. Inte alls lika fin, men man förstår ju att förlaget inte kunde låta bli.

Och så en liten fotnot: här har Gill Hornby skrivit en intressant artikel om hur Jane Austen och hennes samtida hanterade de smittsamma sjukdomar som rörde sig i England på deras tid!

Och en rekommendation till för den som har läst boken:

Och en liten fotnot till: varför har jag inga egna bilder av boken istället för de här lite platta produktbilderna? Därför att jag lånade ut mitt exemplar av boken på morgonen efter natten när jag hade läst ut den. Såklart.