Här kommer ett par föredrag som jag har lyssnat på den senaste veckan och som har hållit mig sällskap när jag har gjort inte så jätteroliga praktiska saker. Diska till dem fungerade inte alls, men sortera papper gick extra bra!
John Mullan är verkligen akademiker men har nästan ett slags stå-upp-föreställning med Jane Austen som ämne. Kanske lite för mycket ibland, men härligt att höra hur glada hans åhörare är! Å vad man kan längta efter en fullsatt sal!
Janet Todd satsar inte på humor i samma utsträckning, men hon berättar också mycket som är intressant.
Den här veckan ville min väninna Mary i Korea prova något nytt, så hon la till kalimba i sitt manus till sånginspelningen. Jag undrar hur nära släkt med mbira kalimban är, och jag måste nog läsa på lite om dess ursprung, för Mary tillverkar instrument på instrument själv och spelar musik från alla möjliga genrer på dem.
Hursomhelst, här har har spelat in i ett nytt rum där jag inte har varit tidigare, med kameran (en telefon såklart) fastsatt på en golvlampa med hjälp av ett superledat litet stativ och med bara kamerans mikrofon eftersom det har blivit ett lustigt klickljud med den isatta mikrofonen de senaste gångerna.
Tack Mary för allt arbete du lägger ner! Och tack Sebastien som spelar så musikaliskt och stabilt!
En av byggnaderna på Vipeholmsområdet. Bild från Wikimedia Commons
Min kusin gick sina gymnasieår på Vipeholm i Lund (fast hon och alla andra kallade det Vipan, förstås) för ungefär tio år sedan. Jag har varit där på öppet hus och julmarknader. Hon hade flera lärare som hon tyckte mycket om, och jag lärde känna en av dem lite grann. Det var en så vänlig och varm miljö.
Men det har ju inte alltid varit gymnasieskola där.
Det är så mycket som är både logiskt och helt ofattbart med Vipeholmsanstaltens historia. Det fanns visioner som gick ut på att rationell och vetenskapligt grundad vård var viktig och att det skulle finnas en rad platser där människor kunde få den. Det skulle finnas specialister som kunde ta ansvar för olika behov, och det skulle finnas olika specialiteter på olika platser i Sverige. Vipeholm skulle ha stora resurser och skulle bara ta emot människor med mycket stora behov. Vad jag förstår var det från början en anstalt tänkt bara för vuxna, tusen platser, men den kom också att bli en plats där ganska många barn växte upp, en del av dem efter att ha blivit flyttade mellan flera anstalter innan de kom till Vipeholm.
Att sådana visioner kunde leda till, eller existera tillsammans med eller parallellt med, de fullständigt gräsliga Vipeholmsexperimenten (som tydligen gav tandläkarvetenskapen viktig ny kunskap på riktigt) — ja, vad kan vi egentligen säga om det, vi som läser om hur många av SiS-hemmen fungerar så dåligt nu?
Jag har inte lyssnat på P3-dokumentären än, men det ska jag göra. Och jag rekommenderar verkligen P1-serien.
På Facebook har jag en sida som heter Listen to her. Där lägger jag ut musik av kvinnliga tonsättare och berättar om dem, och ibland tipsar jag också om artiklar som man kan läsa, konserter som man kan gå på (eller lyssna till på sociala medier), radioprogram och annat. Facebooks sätt att fungera har ändrats flera gånger sedan jag registrerade den, och nu vet jag att jag borde ha startat en grupp istället … men den interaktion som ändå blir, mest i brevlådan där, är i alla fall underbar, och jag är glad att ha någonstans att göra av all fantastisk musik som jag hittar.
Här är en till som jag tycker att alla ska lyssna på, fast hon är inte tonsättare utan författare. Chimamanda Ngozi Adichie heter hon, och första gången jag hörde om henne var för kanske tretton år sedan när en dansk gymnasist sa till mig att jag måste läsa hennes första roman. Det har jag fortfarande kvar att göra, och nu har hon skrivit fler.
Allt som hon säger i det här korta föredraget är så intressant, men lyssna särskilt till det avsnitt som börjar tio minuter in i inspelningen. Jag tror att hon har alldeles rätt, och jag undrar vad som skulle hända om fler lyssnade till henne, tog det hon säger på allvar och försökte göra något åt det.
Det är inte så roligt att flytta, tycker jag, men efter ett par dagar med lådpackning kom jag på att vissa delar av arbetet — hyfsat nära datorns högtalare — blev betydligt roligare med litteraturföreläsningar. Särskilt sådana om favoritförfattare. Här är två favoriter om Jane Austens romaner. Inte de mest producerade (det finns verkligen litteraturvetare som har blivit flinka Youtubers!) men till innehållet så väldigt intressanta. Varsågoda!
Den här är gammal (från 2013) och börjar med klagomål om att det inte hörs. Gulligt!
Och den här är lite nyare och ganska monoton i tonen men så innehållsrik.
När jag har läst romanerna (och jag har läst dem många gånger) har jag sällan funderat på alla de här detaljerna ens som frågor, så jag kan verkligen vittna om att man inte behöver massor av förkunskaper för att njuta av dem. Men nu kommer jag nog att minnas ett och annat när jag läser igen, och bli ännu mer fascinerad över vilken genialisk och mångbottnad författare hon är.
Bonus, lite pratigare men också intressant:
Och med unga nordamerikaner som målgrupp men med en del relevanta poänger:
Ha så roligt — jag kan tänka mig att det här kan vara ett bra sällskap också för den som förvandlar härvor till nystan, reder ut ett trassel eller sorterar strumpor!
Min fina väninna Mary i Korea har lagt många arbetstimmar på att sätta ihop en kör och en instrumentalensemble och få oss att musicera tillsammans fastän vi inte kan ses. Titta!
Flera av de andra känner jag. Några tror jag inte att jag har träffat eller ens sett på håll. Och nu gör vi något tillsammans ändå. Fint!
