Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Lyssningstips

Den dagen

Av Posted on Inga taggar 0

Imorgon är det en dag som inte borde finnas — dagen när USA släppte den första atombomben över Hiroshima, en japansk stad med ungefär 300 000 invånare. Tre dagar senare släpptes en bomb över Nagasaki också.

I år är det 76 år sedan.

Min faster Monica kom till Japan som ung journalist i slutet av 1960-talet och har skrivit mycket om både Japans historia och det som har hänt där efter andra världskriget. Hon skrev också sin doktorsavhandling, i historia, om hur USA censurerade information om atombombernas verkningar efter Japans kapitulation. Om några veckor ska hon åka till Stockholm för att ta emot en medalj av kungen för sitt arbete som journalist och japanolog!

En av de första böckerna hon skrev om Japan var en roman som när den först kom ut hette Överlevarna. Och den finns som e-bok nu! Man kan köpa den i vilken webbokhandel som helst (den här bilden är från Adlibris), och den finns också gratis på bibliotekens app Biblio.

Saga som har gett ut e-boken har också sett till att romanen har blivit inläst som ljudbok. Av någon anledning har den fått en annan titel, samma som en senare utgåva av boken. Lite förvirrande, men det är ju väldigt fint att den finns, och den finns också på Biblio!

Jag läste Överlevarna när jag var tonåring, och på sommarlovet före sista året på gymnasiet fick jag en resa till Japan i present av min farmor. Min faster ordnade så att jag kunde tågluffa i en vecka där (ensam, som 17-åring — allt var nytt för mig!). Jag reste en slinga norrut i några dagar och en slinga söderut. I Hiroshima bodde jag på ett vandrarhem som också var ett fredscenter, och jag fick vara med på en träff med en grupp tonåringar som kom till centret regelbundet för att tala om stadens historia och om fredsarbete och för att träffa gäster från andra länder.

Bild: Caitlin James, Unsplash

Mitt i stadsmiljön står en ruin kvar som en påminnelse om den 6 augusti.

För ett par år sedan kom Monicas Edita Morris-biografi ut — den är också ett tips! Edita Morris var en svensk adelskvinna som blev författare, kom till Hiroshima, såg vad som hade hänt och ägnade resten av sitt liv åt fredsaktivism.

Hon skrev många romaner, och den allra mest kända (översatt till över 30 språk!) är Hiroshimas blommor.

Om du som läser det här tillhör ungefär samma generation som jag läste du kanske om Sadako och hennes tusen tranor i skolan. Att ägna en stund av den 6 augusti åt att vika en eller flera papperstranor är en fin och hoppfull tradition! Här är en instruktionsfilm:

På söndag i Kalmar

Av Posted on Inga taggar 0

Nu måste jag berätta lite om musik igen!

På söndag spelar Karin och jag musik för fiol och viola och piano och orgel i S:ta Birgitta kyrka i Kalmar. Det är fantastisk musik, alltihop, och det ska bli så roligt att få spela för människor igen och inte bara för kameror och mikrofoner. Om du som läser detta befinner dig i Kalmar eller har någorlunda nära dit så är du mycket välkommen!

På en mycket speciell vägg

Av Posted on Inga taggar 0

Zsófia, som har varit med och spelat i några internationella sammanhang där jag har dirigerat, föreslog för några veckor sedan att vi skulle göra ett ”virtuell ensemble”-samarbete igen. Jag spelade in min stämma och skickade filerna. Och nu är Zsófia klar med redigeringen!

Jag kan bara gissa hur många timmar det har tagit att få oss allihop att spela tillsammans på det här sättet. Och det är så roligt att se Ulla och Yuriko som jag har träffat en del de senaste åren och Börje som jag nog inte har träffat på femton år (han har väl det bästa solot?). Tack Zsófia och alla andra som är med!

Augusta och Rösträttskampen

Av Posted on Inga taggar 1
Augusta Tonning. Bild från Wikimedia Commons

Det här är Augusta Tonning, en kvinna som fler av oss borde känna till och beundra. Varför är det så ofta så att historieskrivningen portionerar ut massor av ära till några få, när verkligheten nästan alltid är att det är mångas arbete som har gjort framsteg möjliga?

I Augustas fall var det bland annat kvinnors rösträtt, kvinnors utbildning och hårt arbetande kvinnors rätt till vila som blev livsuppgifter.

Hon föddes i Lund och växte upp i Västra Tomarp nära Trelleborg — hennes pappa blev kyrkoherde där när hon var fem år.

I den grupp med ungdomar där hon och hennes syskon rörde sig fanns Pär Tonning, som utbildade sig till lärare och ville arbeta med folkbildning. Han arbetade på Hvilan i Skåne och fick snart rektorstjänsten på Fornby folkhögskola i Dalarna. Där ville han och Augusta satsa på att utbilda unga kvinnor i både teoretiska och praktiska ämnen, men ledningen ville bara satsa på män som tidigare, så Pär och Augusta skaffade sig en egen gård och öppnade en egen kvinnofolkhögskola. Pär blev sjuk och sängliggande, och allt ansvar hamnade på Augusta. Hon höll ut och höll ut, men eftersom elevtillströmningen också uteblev var hon till slut tvungen att ge upp. Pär dog när han var 44 år.

Affisch för ett möte som Föreningen för kvinnans politiska rösträtt i Ronneby bjöd in till. Bild från Wikimedia Commons

Hon flyttade till Ronneby, där hennes bror bodde, och började engagera sig i rösträttsrörelsen i Blekinge. Det innebar att hon tog sig runt till häst för att nå alla samhällen och byar (hästen kallade hon Rösträttskampen). Det skulle bildas rösträttsföreningar på så många platser som möjligt, men vid den här tiden var det ganska nytt för kvinnor att delta i föreningsliv, och föreningarna blev små, ofta bara fem–tio medlemmar. Om ingen annan kunde tänka sig ordföranderollen gjorde Augusta det för att de skulle komma igång. Sedan var hon förstås tvungen att fortsätta rida ut och besöka sina föreningar.

Rösträttsvykort som Augusta Tonning tryckte upp inför sina föreläsningsresor. Bild från Wikimedia Commons

Under sina mest intensiva perioder reste hon långt utanför Blekinge — ett år besökte hon nästan 200 platser och gjorde mer än 100 framträdanden som rösträttstalare. Resultatet av den kampanj som hon och många andra arbetade med blev över 300 000 namnunderskrifter för kvinnlig rösträtt.

Villa Solvik. Bild från Blekinge museum

Men hon förstod också att det var viktigt att vila, åtminstone att det kunde vara det för andra, och när hon hade skaffat sig en egen fastighet på en vacker plats i Blekinge, Villa Solvik i Bökevik, gjorde hon den till ett vilohem för utarbetade rösträttskvinnor. När det var stora möten inne i Ronneby bjöd hon gärna med sig hela sällskapet ut i skärgården.

I september 1921 var det dags för det första riksdagsvalet där kvinnor fick vara med och rösta på samma villkor som män. Det innebar inte att Augusta Tonnings arbete var slutfört — hon fortsatte att engagera sig, bland annat för att människor skulle förstå farorna med alkohol och för att utmattade kvinnor skulle få vila, och hon arrangerade kurser på Villa Solvik.

När hon dog hade hon bestämt att brudklänningen skulle läggas i kistan och att hon skulle gravsättas bredvid Pär i Falun.

Läs mer om Augusta Tonning på bloggen Kulturlandskapet Blekinge och i Svenskt Kvinnobiografiskt lexikon!

Och lyssna på den här ungefär halvtimmeslånga radiodokumentären på UR!

Rättigheter och räddning

Av Posted on Inga taggar 0
Emilie Rathou, född Gustafsson (Rathou var ett taget namn). Bild från Wikimedia Commons

Här är en som jag upptäckte häromdagen, en vars namn jag möjligen har hört tidigare, en som jag skäms att jag inte har letat upp eller brytt mig om.

Emilie Rathou heter hon.

1862 föddes hon i Lösen i Blekinge. Hennes mamma, Anna Maria Svensdotter, var piga, och på Wikipedia står det att hennes pappa hette Albert Gustafsson och var affärsman, men på andra ställen verkar det som om hennes pappa var okänd. Anna Maria gifte sig senare med en mjölnare som alltså blev Emilies styvpappa, men han fick stora problem med skulder och begick självmord.

Emilie gjorde intryck på sina lärare (folkskolestadgan hade ju trätt i kraft tjugo år innan hon föddes) med sin studieförmåga, och på något vis lyckades hon som 16-åring komma in på lärarinneseminariet i Kalmar och genomföra den utbildningen — ingen självklarhet ens för en mycket begåvad ung kvinna, för det gällde ju också att finansiera studierna.

Sin första och, skulle det visa sig, enda lärarinnetjänst fick hon i Hed i Västmanland. Där gick hon med i en nykterhetsloge, och snart var nykterhetsrörelsen en heltidssysselsättning för henne. Hon blev alltid mycket illa berörd av att se berusade människor och insåg också snabbt att mäns alkoholmissbruk gjorde många kvinnor mycket utsatta.

Nykterhetsrörelsen leddes av män, och Emilies engagemang blev bland annat på grund av detta ett engagemang för kvinnors rättigheter i alla sammanhang, för kvinnors demokratiska medvetenhet och för kvinnlig rösträtt. Nästan alltid verkar hon ha varit en av de första som såg, försökte göra något och talade offentligt om frågorna. När hon var resetalare i nykterhetsrörelsen blev hon på många platser den första kvinnan som talade offentligt, och det hände till och med att predikstolar i kyrkor uppläts för hennes tal.

Partipolitiskt? Inte så enkelt. Hon grundade Vita bandet-rörelsen i Sverige, en nykterhetsrörelse för kvinnor, och också bland annat en kvinnoförening i Stockholm. Den hade band till arbetarrörelsen, men när den anslöts till det socialdemokratiska partiet protesterade Emilie, för hon trodde inte att männen i partiet var beredda att dela något av sitt inflytande med föreningens kvinnor. Hon blev också invald i folkriksdagen 1893, liksom från två håll, och det blev kontroversiellt och gjorde det också tydligt att hon inte hörde hemma i socialdemokratin utan för kvinnors rättigheters skull ville hålla fast vid ett vidare perspektiv.

Var kan man få reda på mer om Emilie Rathou? Riksarkivet har en ganska kort och mycket innehållsrik biografi på sin webbplats, Stockholms stad bjuder på en filmad föreläsning från 2019, Svenskt kvinnobiografiskt lexikon presenterar henne såklart, på Demokrati100 finns det en artikel om Vita bandet och henne.

Och du som lyssnar på poddar kan leta upp den här halvtimmeslånga dokumentären om henne på UR.

Veckans sång

Av Posted on Inga taggar 0

Sebastien spelar in sin stämma, Mary och jag spelar in våra med hans ljud i ena örat, och Mary redigerar. Den här veckan blev det ännu mer arbete än vanligt för Mary eftersom det är en tvåstämmig sång som precis i slutet delar sig i fyra stämmor. Och så är det många bilder från Taizé!