Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Afghanistan

En symaskin och ett nytt liv

Nasira Haqjou, numera symaskinsägare och egenföretagare. Foto: Carla da Costa Bengtsson/SAK

Det nya numret av Svenska Afghanistankommitténs tidning Afghanistan-Nytt låg på min hallmatta häromdagen, och jag blev ännu gladare än vanligt — det händer ju förfärliga saker i Afghanistan hela tiden, men SAK:s arbete innebär också så många möjligheter för människor där, och personporträtten i tidningen är alltid intressanta.

Den här gången log en ung kvinna mot mig från omslaget — Nasira Haqjou. Hon drabbades av polio som treåring och har aldrig kunnat klara sig utan rullstol. Det afghanska samhället fungerar inte alltid så bra för människor med rörelsehinder, och Nasira blev illa behandlad i kvarteret där hon bor och i skolan. Men vid ett besök av en av SAK:s medarbetare berättade om hon sitt liv hittills och om sina drömmar, och några månader senare var hon färdig att bli hon egenföretagare! Hon fick gå en sömmerskeutbildning och har sedan också lärt sig att brodera och att göra hennamålningar. Nu är det hon som är inkomsttagaren i sin familj.

Jag blev så glad över intervjun att jag skrev till Afghanistan-Nytts redaktör, Carla da Costa Bengtsson, och frågade om hon inte kunde lägga ut den på kommitténs webbplats så att jag kunde tipsa fler om den. Hon svarade ja direkt, och nu kan man läsa Nasiras berättelse här! Gör det!

Filmtips (snart)

Här kommer en riktigt underbar nyhet:

Deborah Ellis Parvana-böcker håller på att förvandlas till film!

Det var min kollega Maria som upptäckte det för några veckor sedan.

Deborah Ellis är en kanadensisk författare som har skrivit mycket för barn och ungdomar, ofta romaner som utspelar sig på ovanliga platser. Ovanliga i skönlitterära berättelser för barn och unga, alltså.

När jag upptäckte henne hade rättigheterna till det som numera kallas The Breadwinner Trilogy, de tre böckerna om Parvana, redan sålts till ett annat förlag i Sverige (och nu har alltså En bok för alla tagit på sig att sprida dem). Jag blev fascinerad av allt möjligt annat som hon hade skrivit (och av hennes engagemang!), men jag lyckades inte övertyga mina dåvarande kolleger om att vi måste ge ut någon av hennes böcker, inte ens den fantastiska gosskörsromanen som utspelar sig under den stora epidemin som i historieböckerna blev Digerdöden.

Desto roligare, såklart, att Parvana blir filmhjältinna nu!

Titta här:

Det här är alltså en högst allvarlig animerad film — kanske lite ovanligt. Och en animerad film som utspelar sig i Afghanistan — absolut ovanligt. Att Angelina Jolie är inblandad gör förhoppningsvis att fler än de som redan har läst böckerna kommer att se den.

Detalj: i våras hade jag ett par fiolelever som var helt fascinerade av filmen Song of the Sea och ville spela ledmotivet ur den, så därför känner jag till den filmen lite grann. Det görs verkligen mycket som är fint och intressant. Man kan önska att det skulle nå ut till många, många fler, eller hur?

Läs om Mujtaba

Av Posted on Inga taggar 0

Idag vill jag rekommendera alla att läsa en intervju som jag läste i Erikshjälpens tidning för ett par veckor sedan. Den var så intressant, så jag bad Louise som arbetar där att se om det inte gick att lägga ut den på deras webbplats också. Och det gick bra!

mujtaba1

Foto: Tommy Hvitfeldt

***

Talibanerna fanns alltid i bakgrunden under Mujtaba Attais uppväxt i provinsen Maidan Wardak, ganska nära Afghanistans huvudstad Kabul.

– Vi bodde på landsbygden ungefär som i Svalöv – kanske var det lite mindre. Talibanerna fanns där men var inte så hårda mot oss när jag var mindre. Då var de lugna och man tänkte inte så mycket på dem. Jag gick i en slags skola i moskén och läste dari, historia och matematik. Men det fanns barn som blev kidnappade. Talibanerna ville att de skulle lära sig hur man bombar, minns Mujtaba Attai.

Vi träffas på Fridhems folkhögskola i skånska Svalöv, där han läser en högskoleförberedande utbildning. Under sommaren jobbade Mujtaba med städ- och vaktmästarsysslor på folkhögskolan. Numera är lugna Svalöv hans hem och Mujtaba Attai säger att han har glömt mycket av livet i Afghanistan.

– Det är klart att Afghanistan ändå är mitt land, jag är född där. Men där är krig och det är inte ett bra land att leva i.

När Mujtaba var i de tidiga tonåren hårdnade talibanernas tryck på provinsen Maidan Wardak. Invånarna fick utstå flera kraftiga attacker och det blev allt svårare att bo kvar. En dag hände något som fick Mujtabas far att fatta ett avgörande beslut.

– Min storebror blev dödad. Det var hemskt. Min pappa bestämde att vi skulle lämna landet så snart som möjligt. Vi sålde allt vi hade; hus, mark, bilar – min pappa jobbade med att sälja bilar – och så lämnade vi Afghanistan två dagar efter begravningen. Efter att min bror dött var min pappa helt slut. Vi orkade inte mer. Min bror var 17 år, han var på fel ställe. Jag tror att det var elva personer som dog i attacken den dagen. Jag var 14 år då det hände, säger Mujtaba Attai.

***

Så börjar intervjun — läs hela här!