Det är bra att ha vänner att fråga när man inte vet så mycket själv! Sara blev min kollega för snart femton år sedan, och vi hann arbeta tillsammans i ungefär ett år innan hon började som informatör hos Svenska kyrkan i Kumla istället. I höstas var hon och femton av hennes arbetskamrater på Sicilien och hälsade på i den valdensiska kyrkan, som arbetar mycket med att ta emot de flyktingar som klarar resan över havet. Nu har jag bett Sara att berätta om sina intryck.
***
Sara mötte personalen på centret och några av de pojkar som har klivit iland på Lampedusa och som sedan har fått komma till hemmet för ensamma flyktingpojkar i Palermo.
Sara, du var på Sicilien i oktober — vem åkte du dit med?
Jag åkte dit tillsammans med mina kolleger i Kumla pastorat i Närke för att göra ett studiebesök hos den valdensiska kyrkan en liten protestantisk enklav i det katolska Italien.
Hur kom det sig att ni reste just dit?
Det är en kyrka vars främsta kännetecken är utåtriktat socialt arbete. Vi ville dra lärdom av hur de fungerar som kyrka mitt i samhället, studera och lära oss mer om deras sätt att arbeta i nätverk med övriga samhällsaktörer och hur de tar vara på volontärer och andra frivilliga krafter.
Ni gjorde studiebesök och träffade människor som arbetar med båtflyktingarna från Afrika — vad är det för en organisation?
Det var den valdensiska kyrkans arbete bland flyktingarna som vi ägnade oss åt mest. Bland annat gjorde vi ett besök på Casa de Mitri som är ett boende för ensamkommande flyktingpojkar i centrala Palermo.
Vad gör de där?
Psykolog, doktor, sjuksköterska men också volontärer försöker skapa så hemliknade förhållanden som möjligt på Casa de Mitri, och så får pojkarna hjälp att ta sig vidare i livet.
Vi träffade också företrädare för organisationen Mediterranean Hope, som arbetar direkt med de nyanlända, men det var med i samband med en middag, så jag fick inte så möjlighet att fråga så mycket om deras arbete. Läs om det här!
Pastor Vivian från Ghana och Rebecca, en gång ett av de ensamkommande flyktingbarnen, utanför centret i Palermo. Mer om dem snart!
Vilka är de flyktingar som kommer?
Flera av de pojkar som vi träffade hade kommit med någon av de överfulla flyktingbåtarna som går över Medelhavet från länder som Sudan, Libyen och Algeriet. Den vanligaste anledningen till att de ger sig av är, fick vi förklarat för oss, att deras föräldrar och släktningar inte ser någon framtid för dem i landet, utan helt enkelt skickar dem över havet i hopp om ett bättre liv för både dem och sig själva. Detta gäller unga tonårspojkar, unga män och kvinnor. Ofta är de rejält traumatiserade när de kommer fram dels på grund av de fasor som de har varit med om, dels eftersom det är vanligt med övergrepp och våld på båtarna.
Vill de till Italien, eller är det bara det första målet?
Många vill ta sig vidare upp i Europa. Sicilien är första anhalten, och många blir kvar i Italien, men det går också flera flyktingstråk vidare till exempelvis Tyskland och Sverige.
Vad kan vi i Sverige göra för flyktingarna som vill till Italien och som redan befinner sig där? Vet du någon organisation som det är bra att stödja?
Vi i Sverige kan göra flera saker för att hjälpa flyktingarna. Vi kan påverka våra politiker, både dem vi har här hemma och dem som företräder oss i EU. Vi kan skicka pengar till Röda Korset och Läkare utan gränser som finns på plats. Eller varför inte åka ut som volontär om möjligheten finns? Valdensiska kyrkan tar gärna emot volontärer, till exempel.
***
Sara har också skickat ett par artiklar som hon skrev när hon kom hem. Dem ska ni få läsa senare i veckan. Tusen tack för att du delar med dig av det du har sett på plats till oss som bara har sett bilderna i tidningarna och filmklippen, Sara!