"Drygt 900 flyktingar befaras ha drunknat utanför Libyens kust på lördagen", står det i Dagens Nyheter.
Om det bara hade varit den första olyckan. Men det är det ju inte.
"Inte ens ordet 'tragedi' är rätt i sammanhanget", skriver Igiaba Sceco som själv kom till Italien från samma kontinent fast för länge sedan och därför på helt andra villkor. "Efter 25 år är det snarare befogat att tala om dråp än om tragedi; i synnerhet efter att delar av EU stoppade räddningsinsatsen Mare Nostrum. Det var ett tydligt val där vår kontinent beslutade att befästa sina gränser och visa en total likgiltighet för människoliv. Ingen av oss gick ut på gatorna för att protestera mot avvecklingen av Mare Nostrum. Vi har inte krävt någon strukturell lösning på problemet. Vi är lika skyldiga som våra regeringar. Enrico Calamai, som i egenskap av konsul i Argentina under diktaturen på 70-talet räddade många människor undan general Videlas regim, talade nyligen om de migranter som i dag dör i Medelhavet. De ord han valde var ingen tillfällighet: 'De är de nya desaparecidos, de försvunna. Jämförelsen är varken retorisk eller kontroversiell, utan teknisk och saklig. La desaparición, undanskaffandet, är en form av massutrotning, utförd på ett sådant sätt att folk kan säga att de inte var medvetna om vad som hände, eller åtminstone att de inget visste.'
Enligt UNHCR har över 36 000 flyktingar och migranter kommit med båt från Afrika till södra Europa hittills i år, och över 1600 har drunknat (UNHCR:s siffra för lördagens olycka verkar vara 700 ombord och 50 som klarade sig).
Vad kan man säga om detta?
Min farfar, som har rest i hela världen (jo, faktiskt) som journalist, startade en hjälporganisation när han gick i pension. En av hans övertygelser var att många människor vill stanna där de är födda och uppväxta om det bara finns minsta möjlighet att leva ett vettigt liv där. Han engagerade sig mest på den östafrikanska landsbygden — för att barnfamiljerna där inte skulle dras in mot städernas slumområden — och satsade på rent vatten, bra sjukvård och utbildning som en grund för allt annat. Jag undrar om det har gått så långt nu att sådana satsningar är alldeles meningslösa. Skulle gärna vilja tro att det fortfarande går att göra något redan innan människor känner sig tvungna att fly. Och när de väl gör det, som nu, vad gör vi i EU då?