Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Taggarkiv London

Om att handla av levande människor

I samband med Almedalsveckan förra sommaren hörde jag något som jag har tänkt på så mycket sedan dess.

En ledande politiker hade talat om att vi måste arbeta för att bygga icke-kommersiella mötesplatser i städerna.

Då var det en som sa att för att en stadskärna ska leva och överleva är det mycket viktigare att vi satsar på de kommersiella mötesplatserna, alltså butiker. Butiker som ligger inne i staden, utmed gatorna. Hur ska staden kunna vara stad utan dem? Varför skulle människor röra sig inne i staden om butikerna inte fanns?

Det tänkte jag på igen när min systerdotter och jag hittade den mycket personliga, roliga, välsorterade och kreativa bokhandeln Nomad Books i London. Vi hade varit på min systerdotters träning i en del av London där jag aldrig hade rört mig tidigare, och hon föreslog att vi skulle kliva av bussen och gå en bit på en affärsgata på hemvägen. Där låg Nomad Books!

I London finns det flera helt enorma boklådor, och min systerdotters favorit är Waterstones Piccadilly som har ett helt enormt sortiment av de ungdomsromaner hon läser. Vi har pratat en del om att undvika kedjebutiker — gå på små caféer och familjeägda restauranger, till exempel, för att de ska överleva och för att inte hela London ska bli Prêt a Manger på samma sätt som en del svenska städer har blivit Espresso House — men det har varit svårt att ändra på Waterstones-vanan. Särskilt som jag brukar köpa presentkort åt henne där …

Men kedjorna är inte det största hotet mot småbutikerna. Det största hotet är att den kund som behöver något eller vill ha något inte ens behöver gå hemifrån. Därför blev jag så glad av skylten i Nomad Books fönster!

”Vet du att böcker som du beställer genom oss kommer precis lika snabbt som med Amazon?” står det. ”Vi kan oftast få böckerna hit till lunch nästa dag, så varför inte beställa något idag?”

En vänlig påminnelse om att det är ganska enkelt att göra något för att en butik ska överleva och för att staden ska fortsätta fungera som stad — något väldigt litet, men i längden helt avgörande.

Minnesregeln kan vara såhär:

När det går — handla av en människa!

100 år sedan en viktig, viktig dag

Idag, den 11:e november 2018, är en stor dag i bland annat Storbritannien.

Det är 100 år sedan första världskriget äntligen tog slut — Vapenstilleståndsdagen, på engelska Armistice Day.

När jag läste boken Robert Graves självbiografiska bok Goodbye to All That för kanske tio år sedan blev första världskriget plötsligt verkligt för mig. Inte så att jag någonsin kommer att förstå, såklart, men en av alla saker som han berättade om var den som kallades trench feet. Massor av unga män dog i striderna under kriget, men massor dog också därför att de inte kunde ta hand om sina fötter i skyttegravarna. De blev kalla, de blev blöta, de fick skoskav — och de dog.

I somras läste jag om en annan sak som också gjorde första världskrigets helt enorma meningslöshet så tydlig för mig.

Anna Coleman tillsammans med en soldat vars mask är nästan klar. Foto: American Red Cross arkiv

Under första världskriget drabbades ett stort antal soldater — jag har läst siffran 20 000, men det stod att det är en grov uppskattning — av allvarliga ansiktsskador.

Dåtidens plastikkirurgi kunde inte göra mycket åt dem, men två konstnärer tog vid.

I London arbetade Francis Derwent Wood3rd London General Hospital, där han byggde upp Masks for Facial Disfigurement Department (i soldatkretsar kallades den The Tin Noses Shop, alltså ”plåtnäsebutiken”).

När amerikanskan Anna Coleman Ladd fick höra om det tog hon tillsammans med Röda korset i sitt hemland initiativet till The Studio for Portrait Masks i Paris.

Både Wood och Ladd experimenterade med material och tekniker för att förse de skadade med naturtrogna masker som täckte skadorna. Ladds lösning blev en tunn kopparmask, skulpterad med hjälp av en gipsmask som baserades på fotografier tagna innan skadan uppkom (Anna Coleman Ladds medarbetare skrev till soldaternas familjer och bad om bilder). Den täcktes med matt emalj och målades sedan.

Tack vare maskerna vågade soldaterna återvända hem till sina familjer.

Här finns en kort film med bilder av Anna Coleman Ladds ”patienter” och arbeten.

Och här berättar konsthistorikern David Lubin om hennes initiativ. Han säger det att under det år studion var igång tillverkades 97 masker — jag har också sett siffran 195:

Här och här kan man också se många bilder och läsa mer om studion.

Det finns också mycket att läsa om The Tin Noses Shop, bland annat här.

Och nu? När i stort sett en hel generation unga människor i bland annat Irak, Syrien, Jemen, Afghanistan och DR Kongo växer upp nära eller mitt i krig och blir unga vuxna där om de överlever — vad blir 2020-talets motsvarigheter till de extremt resurskrävande metallmasker som tillverkades med stor skicklighet och i största välvilja men som naturligtvis aldrig kunde göra krigsskadorna ogjorda?

Uppdatering: Expressen uppmärksammar också de sönderskjutna ansiktena idag!