Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Taggarkiv Lettland

För alla som älskar jugendstilen

Inte undra på att detta är ett av Rigas mest fotograferade trapphus. Foto: Sassa Hiatt

Om jag har förstått begreppet abstract greed rätt — som ”att verkligen vilja ha något men inte ha någon realistisk plan för hur anskaffandet ska gå till” — så är det abstract greed som drabbar mig när jag ser jugendlägenheter. I Malmö där jag bor finns det ganska många sådana byggnader, till exempel vid Drottningtorget. Den som fick bo så!

När jag var i Riga i maj tog Sassa och Ita med mig till Riga Art Noveau Museum (på lettiska heter jugendstil jugendstils och museet Muzejs ”Rigas Jugenstila Centrs” — lätt att förstå eller hur? Annars är lettiska inte precis självklart för mig). Det ligger på Alberta iela 12 (entrén ligger på Strēlnieku iela), alltså mitt i den del av Riga som brukar kallas jugendstaden.

Rigas jugendbyggnader. Bild lånad från Riga Art Noveau Museums webbplats

Ungefär en tredjedel av husen i centrala Riga är byggda i jugendstil, och det beror på att det var enormt mycket pengar i omlopp där under 1900-talets två första decennier och att stadens invånarantal hade vuxit mycket snabbt. Murarna runt den medeltida stadskärnan, den som brukar kallas Gamla stan, hade rivits, och stadsplanerarna hade ritat upp raka gator och boulevarder i ett rutsystem.

Guider tar med sina grupper till vissa väldigt särskilda hus, till exempel den byggnad där Handelshögskolan i Stockholm har sin Riga-filial, och man kan uppfatta det som att det är några kvarter som är jugendkvarter, men det finns många fler byggnader ritade av samma arkitekter under samma period. Det finns faktiskt till och med jugendbyggnader inne i Gamla stan.

När vi stod i källaren och tittade på den elektroniska utställningen om allt det sa Ita något som är så viktigt att komma ihåg när man håller på att bli fascinerad av en förgången tids byggnadsstil eller klädstil eller matlagning eller något annat: att det var väldigt många Rigabor som aldrig var i närheten av att kunna bo så eller arbeta i sådana byggnader. Riga Art Noveau Museum är ett museum som visar ett hem under den här perioden, och när man ser det borde man också se ett par tre andra hem från samma period, kanske en återskapad lägenhet där ett stadsbud eller en hantverkare och hans familj bodde, och absolut en lantbrukarfamiljs hem. Jag vet inte om sådana museer finns, men före nästa resa ska jag absolut fråga! Lantbrukarhem borde ju kunna finnas på friluftsmuseet.

För en månad sedan firades jugenddagen på olika håll i världen. Museet i Riga deltog. Bild lånad från museets webbplats

Det som är speciellt med Rigas jugendhus är att så många av dem är ritade av lettiska arkitekter eller i alla fall av arkitekter som var bosatta i Lettland — som jag förstod det var en av letterna den store visionären, och medarbetarna på hans arkitektkontor tog till sig idéerna och utvecklade dem, och andra arkitekter blev också inspirerade. Det var mycket tack vare att Lettland hade fått en egen arkitekthögskola i slutet av 1860-talet som det fanns så många som kunde ta sig an uppdragen.

Den stora vågen höll i sig i ungefär tio år, och under den tiden hanns det med fyra perioder: den eklektiska, den rätvinkliga (kan det heta så? Vi tittade och diskuterade vad det kunde vara som kännetecknade den … men nu har jag lärt mig att det är det faktum att fasaden speglar husets innehåll och markerar både de horisontella och de vertikala linjer som ett hus har inuti), den nationalromantiska och den neoklassiska.

Det finns golv som man knappt nänns gå på. Foto: Sassa Hiatt

De allra flesta jugendbyggnaderna byggdes som lägenhetshus, och sådana fick vara högst sex våningar höga. I en förort finns det enfamiljshus också.

Både utanpå och inuti skulle det vara mycket tydligt vad arkitekten ville. Det finns säkert olika lyxighetsgrad bland de många husen, och jag vet inte riktigt på vilken nivå det hus som har blivit museum befinner sig, men det här golvet kan vara något av det vackraste jag har sett.

Många av de speciella saker som behövdes till byggena — blyinfattade bildfönster, kakelugnar, skulpturer — tillverkades i Lettland.

Burspråk med utsikt mot gatan. Foto: Sassa Hiatt

Museets permanenta huvudutställning är vad som ska föreställa ett ganska typiskt jugendhem där en välbeställd familj bor. Och nog kan man förstå att de var beredda att betala extra för att få sitta i sitt burspråk och dricka förmiddagskaffet! Sassa gick ganska nära för att få den här bilden, men om man backar lite kan man se att konceptet är spektakulärt på fler sätt.

Burspråket på lite avstånd. Bild lånad från Riga Art Noveau Museums webbplats

Visst är inramningen vacker?

När vi var där stod det också många gröna växter i burspråket, som i ett slags vinterträdgård.

Det som gjorde oss lite förvånade var hur små lägenhetens rum är. Vi var inne i pigkammaren innanför köket, och den verkade helt normal med tanke på att arbetsgivarna säkert tänkte sig att pigan mest skulle vara där när hon sov (och kanske när hon lagade familjens textilier? Det fanns i alla fall en symaskin där). Men det enda sovrummet var inte stort, och där stod det en säng som absolut såg ut som en enkelsäng. Var bodde alla? Var det på något vis bara en uppvisningsvåning eller en våning där en arbetande familjefader bodde ensam under veckorna medan familjen var på landet? Var den byggd som något annat än en familjelägenhet? Vi frågade guiderna men fick inte något riktigt svar.

Matsalen är också liten, men utställningen får den att verka mindre — om man ställer matsalsbordet på andra hållet kan man nog få rum med åtta eller tio gäster. Vad de åt? Det skulle jag gärna ha velat veta.

Mystiska varelser anropar i entrén. Foto: Sassa Hiatt

Trappan är alltså Rigas antagligen mest fotograferade, men hela entrén och trapphuset är värda lite ont i nacken. När jag ser sådana takmålningar tänker jag alltid på arbetsställningarna för de människor som målade dem … Vilken bisarr fantasi, och vilken precision! Fick den som målade vara med och utforma motiven, eller skulle de kopieras från en skiss som någon högre upp i hierarkin hade gjort?

Blommigare i annan del av entrén. Foto: Sassa Hiatt

Riga Art Noveau Museum är inte så stort, men man kan stanna ganska länge i källaren där den elektroniska utställningen om hela Rigas jugendtid finns. Uppe i lägenheten får man betala lite extra för ett fototillstånd, och det tror jag att de flesta inser att det är värt. Få av oss kommer någonsin att ha möjlighet att bo i jugendstil, men en del inredningsdetaljer är så vackra och tidlösa att man skulle kunna låta sig inspireras av dem nästan varsomhelst.

Nära museet ligger en butik som har specialiserat sig på motiv och detaljer från jugendperioden. Där kan man köpa sig en kakelplatta, en lampett, en anteckningsbok, en kasse … Och där kan man konstatera att många av utsmyckningsmotiven gör sig bra i de mest osannolika sammanhang. Så är det kanske med det som är riktigt vackert.

Tack Ita och Sassa för de här timmarna en söndag i maj!

Typisk fjärrvärme, och extra vacker

Den här sjalen stickade min väninna Ita till mig för flera år sedan.

Så många timmars arbete bara för min skull!

Den passar extra bra när jag sitter hemma hos mina föräldrar och arbetar, för jag tycker ofta att det blir lite för kallt där. Utom när jag sitter precis bredvid någon av de underbara kakelugnarna, såklart.

Och så kan min mamma också använda den när jag inte är där.

Det finns massor av duktiga stickare i Lettland, där Ita bor, och som jag har förstått det stickar många uteslutande i ull. Den här sjalen är så underbart varm, och jag tycker så mycket om mönstret. Visst är det vackert?

Jag har bara skickat småsaker till Ita — och tagit med, för vi har gått till Frälsningsarméns högkvarter och levererat babykoftor, mössor och annat från både mig och andra när jag har varit där.

Och så får jag något så stort, något som är stickat bara till mig! Det är egentligen en helt otrolig present.

Jag har ju haft ”Fjärrvärme” som titel på många stickföredrag, och det här är verkligen fjärrvärme. Dessutom extra fin. Och på det viset extra varm.

Fina presenter

Kan det vara så att jag tog en bild och glömde att visa den?

Det här paketet kom från min väninna Ita i Riga någon gång förra året. Lettiskt ullgarn, musik av Eriks Esenvalds (förlåt att jag inte lyckas få med specialtecknen!) och ett brev. Ibland får man bli extra glad!

Eriks Esenvalds är en lettisk kompositör som har gjort stor succé i hela den västerländska körvärlden och antagligen i Asien också — jag upptäckte honom ganska sent men tack vare en amerikansk universitetskör som sjöng tillsammans med Sofia kammarkör i Sofia kyrka i Stockholm för ett par år sedan.

Det här stycket sjöng den amerikanska kören utspridd på kyrkans läktare:

I det här stycket sjöng en väninnas väninna solo:

Och det lettiska garnet … det är så fint att det fortfarande ligger och väntar på att den perfekta idén ska dyka upp i mitt huvud.

När jag var i en av de stora lettiska garnbutikerna fick jag veta att det garn som är allra bäst att använda om man vill sticka de lettiska vantarna är identiskt med det som säljs på Klippan Yllefabriks fabriksförsäljning. Klippan Yllefabrik tillverkar massor till sina yllefiltar (i Lettland), och samma kvalitet använder de lettiska vantstickarna. Tyvärr kan man inte beställa Klippan-garnet — man måste åka till fabriksförsäljningen, och det är inte ett fast sortiment som finns där, utan vad som ligger i hyllorna beror på vad som har blivit över. Men om man har tur kan man plocka ihop stora färgskalor, och det är så billigt att man skäms. Jag missade öppettiderna när jag var i Klippan för ett par år sedan men hoppas kunna ta mig dit snart. Ett tips!

Halvvägs-till-strumpstickning-tofflorna

Första gången jag såg den här toffelmodellen var när min mamma hade ropat in ett par på en missionsauktion för kanske åtta år sedan.

Såhär såg de ut (fråga mig inte hur jag har lyckats spara just den bilden samtidigt som så många andra som var mycket viktigare har gått upp i rök, men jag hittade den precis när jag skulle lägga ut den här beskrivningen, och det var ju lika osannolikt):

Antagligen har idén funnits hur länge som helst, för den är så enkel. Den innehåller faktiskt enbart räta maskor (och så två sorters minskningar som man gör med räta maskor). Häldelen är en rätstickad rektangel som man stickar fram och tillbaka, och tådelen stickar man runt och minskar som man skulle ha gjort med ett par strumpor.

Modellen har dykt upp bland mina ”men det måste jag prova”-idéer lite då och då, och när jag var hos min väninna Ita i Riga för ett par månader sedan började hon på ett par. ”Simple House Slippers” tror jag att beskrivningen hette. Sedan repade hon upp det hela, för hon kom på att de skulle bli för små åt henne själv och att ingen som hon kände hade exakt den storlek som garnet nog skulle räcka till.

För ett par år sedan gav hon mig två stora härvor av ett rustikt lettiskt ullgarn, och jag har funderat på vad jag skulle göra av det. Förra vintern stickade jag två riktigt varma mössor av den ena härvan – jag ville prova ett par mössidéer som jag hade. Om jag minns rätt hamnade de hos Åsa i Hedesunda, för hon förmedlade värme till ett par asylförläggningar i Gävletrakten. Men den andra härvan hade jag kvar, i form av ett enormt nystan, och medan jag var hos Ita stickade jag ett par enkla tofflor av en annan modell som jag hade sett på bild och ville prova, och när jag kom hem provade jag en ännu enklare variant av dem, och sedan … sedan satte jag igång med de här!

Garnet är verkligen rustikt – jag har fått plocka bort boss och annat minst en gång på varje varv – och en av anledningarna till att jag har provat så många modeller till inneskor är att jag tyckte att det borde vara ett bra sätt att använda garn som är för grovt för att man ska vilja ha det inpå kroppen. För ett litet tag sedan hittade jag flera härvor med nöthårsgarn i en second hand-butik. Det ska tydligen användas till mattvävning egentligen, så för den som står ut med att sticka med det borde det ju vara perfekt till tofflor!

Nu har jag inte tittat på en enda beskrivning utan bara stickat efter minnet av tofflorna som min mamma köpte på missionsauktionen och en bild som fladdrade förbi på Itas skärm, så det finns säkert fler sätt att göra, men jag skriver ner hur jag gjorde, och den som vill kan prova att göra likadant!

Tofflorna är lite flexibla i storleken eftersom häldelen är elastisk, och det är ju lätt att öka eller minska antalet varv i båda delarna. Den som vill göra dem bredare eller smalare kan sticka provlapp och försöka få fram ett antal maskor som är jämnt delbart med fyra. Sedan lägger man till en maska för att få ”sammantagningen” vid strumpdelens start lite finare.

Kanske kan sådana här tofflor vara en lite mindre skrämmande ingång till strumpstickning eftersom man får prova på att sticka tån men kan skjuta upp arbetet med den lite mer utmanande hälen (oavsett hälmodell)?

Storlek: skostorlek 38–40

Garn: jag använde ett ganska grovt lettiskt ullgarn utan banderoll men tror att det skulle gå fint med till exempel Järbo Gästrike, 4-trådigt — möjligen är det lite tunnare

Garnåtgång, en ledtråd: de tofflor som jag har stickat väger 64 g

Stickor: nummer 4, en rundsticka med mjuk kabel

En enda förkortning: ödht – lyft 1 m, sticka 1 m rät, dra den lyfta över den stickade

 

Lägg upp 41 m med en garnände på ca 20 cm tillgodo (det är den som ska bli hälsömmen) och sticka rätstickning i 39 v.

Sticka sedan r fram till sista m på v 40.

Dra ut kabeln mitt i stickningen så att det är 21 m på vänster sida och 20 på höger. Sticka ihop första och sista m och börja sticka runt med r.

Efter 25 v, se till så att m är jämnt fördelade och räkna varvstarten från ”skarven” där kanterna möttes.

Minskningsv 1: 7 r, 1 ödht, 2 r, 2 tills r, 14 r, 2 tills r, 2 r, 1 ödht, 7 r.

Sticka 1 v r.

Minskningsv 2: 6 r, 1 ödht, 2 r, 2 tills r, 12 r, 2 tills r, 2 r, 1 ödht, 6 r.

Sticka 1 v r och fortsätt minska enligt samma mönster (4 m mindre för varje minskningsv) tills 8 m återstår. Sticka ihop dem 2 och 2 och dra garnet genom dem.

Fäst garnänden framtill och sy ihop hälen dubbelvikt, räta mot räta. Vänd och prova toffeln. Sticka sedan en exakt likadan.

Grattis! Golvvärme att glädjas åt och kanske att glädja någon annan med!

Hälsningar från Riga och Hobbywool

Här kommer varma och mycket snöiga hälsningar från Riga — jag är här sedan i söndags och ska åka hem idag. Och ni som läste om lettiska vantar här på bloggen i våras vet att Riga är en fantastisk stad för stickare, eller hur?

Den här gången har jag inte kunnat ta en enda bild, för min kamerabatteriladdare gick sönder för över en månad sedan, och det laddade batteriet i kameran tog slut efter ett litet tag. Jag beställde en ny laddare direkt och blev lovad att den skulle komma inom ett par dagar, men det kan tydligen haka upp sig på de annars mest pålitliga ställen. Tur att jag hade några bilder från i våras så att jag kan berätta om Hobbywool ändå!

Det är en garn- och stickat-butik som ligger precis intill den katolska S:t Jakob-katedralen i den gamla delen av Riga — adressen är 6 Maza Pils. Känner man igen den här logotypen så vet man att man har hittat rätt:

dsc_1885

Hobbywool är både butikens namn och namnet på butikens eget garnmärke. Och Hobbywool är en rolig och ovanlig butik på det viset att den inte har hur många olika garnkvalitéer som helst utan faktiskt ett ganska litet sortiment med mest Rowan och det egna märket — här har stora garnfabriker i Turkiet och Kina inte mycket att säga till om och förhoppningsvis ingen chans att ta över.

Ieva Ozolins, som startade butiken och fortfarande driver den tillsammans med sin familj, är från början ekonom och sa upp sig från en chefstjänst för att förverkliga sin dröm (kanske ännu modigare i Lettland än det hade varit i Sverige?).

Mycket av det ullgarn som är i omlopp i Sverige är tillverkat i Lettland, och jag har hört att om man frågar efter bästa garnet att sticka lettiska vantar av kan man få höra att det är Klippans — alltså den skånska Klippans Yllefabriks. Det säljs inte som stickgarn i Sverige någon annanstans än på Klippans Yllefabriks fabriksförsäljning, och det är egentligen tänkt för industriell filtvävning, men i Lettland där det tillverkas är det populärt bland stickare. Om jag nu har förstått allting rätt. (Vem vill göra en utflykt till Klippan, förresten?)

Så lettisk yllegarnstillverkning är fortfarande igång, och även om det används en del ull från Nya Zeeland är det här nog det mest lättillgängliga närproducerade garnet för någon som är på besök som jag. Faktum är att jag var på motsvarigheten till Bondens marknad i våras och blev så glad när jag hittade en kvinna som sålde yllegarn där, men det visade sig att all ull i det garnet kom från just Nya Zeeland. Det är klart att jag förstår att mycket av den ull som klipps i Baltikum och Skandinavien är lite väl rustik, men i den mån det alls går tycker jag nog att vi ska försöka ta vara på den. Vad tycker ni?

dsc_1883

Här är en del av sortimentet av Hobbywools eget märke. Jämförelsen med en godisaffär börjar bli lite sliten, tycker jag, men det är klart att jag förstår den …

hobbywool

Men det som är allra mest speciellt med butiken är nog presentlådorna med material och mönster till ett par lettiska vantar. Dem hann jag inte med att fotografera förra gången, så det här är en bild som jag har lånat från webbplatsen. ”Knit like a Latvian” är slogan, och den finns på vykort och annat också. Det stora problemet är nog hur man ska kunna välja — eller välja bara en presentlåda till varje stickande vän. Det finns mycket gamla mönster, nydesignade mönster i gammal stil, och så en lite vildare kollektion inspirerad av den särskilda stickstil som har uppstått på ön Muhu i grannlandet Estland.

Garn och presentlådor går också att beställa i butikens Etsy-webbutik. Men jag rekommenderar verkligen en resa till Riga!