Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Taggarkiv Jane Austen

Om det behövs en fortsättning

En del böcker och berättelser tar slut alldeles för snabbt. Det kan ha ganska lite med deras omfång att göra och desto mer med hur författaren lyckas.

Fanfiction, alltså att någon som tycker om en viss bok skriver en fortsättning eller en variation på den (till exempel skriver om samma händelser sedda ur ett annat perspektiv), har ju blivit en egen genre sedan det blev möjligt att publicera på internet — åtminstone en stor och enormt framgångsrik romanserie började som en berättelse inspirerad av en annan.

Men för några månader sedan hittade jag ett mycket tidigt exempel på fanfiction. Mer än hundra år gammalt!

Sybil G. Brinton föddes 1874, alltså ungefär 100 år efter Jane Austen, i Stourport-on-Sever i Worcestershire, och dog 1928. Det verkar vara ungefär det man kan få veta om henne utöver att hon gifte sig 1908 och led av dålig hälsa under hela sitt liv. Och så att hon kom på att hon skulle skriva en fortsättning på Jane Austens sex stora romaner.

Det som är så udda och kreativt med hennes idé var att hon bestämde sig för att skriva en enda fortsättning på alla romanerna tillsammans.

Hon tog huvudpersoner från några av dem — Lizzie, Jane, Mr. Darcy och Mr. Bingley, bland andra. Och så platser som förekommer i en eller flera av dem: Bath, Pemberley. Och så ganska många bipersoner som blir mer eller mindre huvudpersoner: Georgiana Darcy (Stolthet och fördom), James Morland (Övertalning), Kitty Bennet (Stolthet och fördom), William Price (Mansfield Park), Mary Crawford (Mansfield Park), Colonel Fitzwilliam (Stolthet och fördom).

Någonstans läste jag att idén är ganska självklar egentligen: eftersom Jane Austen i stort sett skrev om sin samtid, och eftersom det inte fanns hur många människor som helst som levde på den samhällsnivå hon beskrev i England, och eftersom flera av familjerna i romanerna är ganska rörliga och reser till London och Bath och andra platser — så skulle människorna i de olika sammanhangen, alltså de olika romanerna, kunna springa på varandra någonstans, lära känna varandra och kanske till och med bli vänner.

En komplikation för alla som försöker skriva en fortsättning på en Jane Austen-roman är förstås att det mest intressanta redan har hänt. I ett hav av människor med många egenheter, bisarra vanor och orealistiska förväntningar har två av de vettigaste fått syn på varandra, upptäckt att de verkligen såg rätt och liksom andats ut: ”Äntligen någon som jag vill vara med!” Det finns vettiga vänner och syskon i flera av berättelserna (Jane Bennet, Mrs. Weston, William Price, Charlotte Lucas, Eleanor Tilney …), och det finns också människor som visar sig vara lite vettigare än de först verkar (Emmas Woodhouses svåger Mr. John Knightley), men i stort sett är det ju berättelsens huvudperson och den hon blir förälskad i som får bekräfta för varandra att inte allt här i världen är hur tokigt som helst, även om det kan verka så, för nu har de i alla fall varandra.

Det svåra blir att skriva något som kan engagera någon när den viktiga delen av berättelsen är avverkad, och Sybil Brinton har löst det genom att titta igenom berättelserna på jakt efter ogifta syskon och släktingar och tänka ut hur de skulle kunna sättas ihop i nya konstellationer. Det gör att Elizabeth och Fitzwilliam Darcy blir viktiga mest som stöd till ett, två, nej TRE kärlekspar i sin omgivning, tvärsöver berättelsernas gränser, och då gör det kanske inte så mycket om de själva är lite tråkiga?

Jo, det gör det.

Och eftersom Sybil Brinton låter återberättande partier och långa reflektioner bli en mycket större del av berättelsen än dialogen blir det lite långsamt och inte så spännande.

Hon experimenterar med idéer från originalböckerna — bland annat låter hon Lady Catherine de Bourgh skälla ut en ny person på ungefär samma sätt som hon skällde ut Elizabeth Bennet och ger teateruppsättningen på Mansfield Park ett slags kopia i en charadlek.

Men inga av dem hon gör till huvudpersoner blir riktigt personliga eller engagerande, tycker jag. Och en sak som är oväntad-på-ett-inte-så-övertygande sätt är att åtminstone tre viktiga personer i berättelsen verkar ha bytt personlighet helt eller till stor del mellan det som hände i originalromanerna och den här berättelsens start. Häromdagen klagade jag lite för en vän: nu har de blivit såhär, och det kommer aldrig att försvinna, så när jag läser romanerna igen (det gör jag med ojämna mellanrum) kommer de att vara annorlunda. Men jag har inte provat än, och det kanske inte är så farligt.

Läsa eller inte läsa?

Läsa! För att det är så intressant att se hur sex romaner som är mer än 200 år gamla har fortsatt att fånga människor inte bara som en upptäckt i vår tid utan också för hundra år sedan.

Old Friends and New Fancies är en sådan där bok som när rättigheterna blev fria 70 år efter författarinnans död kom ut i flera budgetutgåvor, de flesta av dem lite slarvigt gjorda tror jag. I min närmaste bokhandel gick det att beställa en efter lite detektivarbete. Men den finns också som gratis e-bok på Project Gutenberg och i en förfärlig LibriVox-inläsning på Youtube.

En plats vid havet

Sanditon i ny skepnad, förvandlad till TV-serie av ITV. Foto: pressbild

Min mamma gav mig Jane Austens Emma på engelska när jag gick i högstadiet. Det var en Wordsworth-utgåva (de hade just börjat översvämma den svenska bokhandeln då) och jag tyckte att omslagsbilden var ful, så den blev stående i min bokhylla i flera år.

Men sedan!

När jag hade kastat mig igenom alla de stora romanerna — sex stycken som bekant — lånade jag Sanditon av en väninna. Det var en sliten pocketbok från 1970-talet, och på omslaget stod det att den var skriven av Jane Austen ”and another lady”. Den blev en besvikelse. Badortslivet finns ju med i Northanger Abbey och Persuasion också och är fantastiskt roligt gestaltat där. Sanditon börjar med löften om något nytt — inget har hunnit etableras här, allt är möjligt — men så snart Jane Austens egna kapitel är slut blir den så tramsig, människorna som dyker upp är så ointressanta, människorna som redan fanns med blir blekare och blekare till sina personligheter, och handlingen blir så överdrivet dramaspäckad.

Så fastän jag har läst flera av romanerna mer än tio gånger och alla minst fyra har jag inte återvänt till Sanditon.

Först i början av det här året tog jag min svägerskas bok i bokhyllan och bad att få låna den ett tag. Det låg ett papper om prao i den, och det visade sig att hon hade fått den när hon gick i högstadiet men aldrig läst den.

Omslaget fick mig att minnas hundratals bokomslag som såg ut ungefär såhär i min mormors och morfars bokklubbstidningar som jag bläddrade i när jag var hos dem på 1980-talet och 1990-talet. Ojojoj!

Men det var inte förrän jag hade läst ut den och pratade med en brittisk väninna om den som jag insåg att det hade kommit en ny TV-serie och att den hade blivit extremt populär. Min väninna skrev att hon och hennes döttrar hade blivit så väldigt besvikna på slutet, och då förstod jag att serien inte byggde på den fortsättning jag hade läst, för även om det är fånigt kan man inte precis bli förtvivlad av det.

Nu råkar det vara så att ganska många människor genom åren har känt sig kallade att skriva färdigt Jane Austens sista romanförsök. En av hennes egna släktingar var antagligen den första att prova, och det bara fortsätter och fortsätter.

Den version som jag läste har faktiskt ett författarnamn inuti trots att omslaget signalerar att färdigställandet är en anonym insats. Marie Dobbs heter hon, och hennes version kom ut på 1970-talet. När hon dog 2005 var det som författare till ”resten av Sanditon” hon blev ihågkommen i The Telegraph — då hade Jane Austens popularitet ökat enormt tack vare biofilmen Sense And Sensibility, TV-serien Pride And Prejudice och flera mindre berömda men populära försök som BBC-serien Emma, biofilmen Emma och biofilmen Mansfield Park.

Ett av de modernare försöken står Juliette Shapiro för.

En alternativ titel på projektet var The Brothers — i de tolv kapitel som finns presenterar Jane Austen storebror entreprenören, mellanbrodern som är världsvan, utåtriktad och lite hemlighetsfull, och lillebror som är hypokondriker och hårt hållen av sina systrar. En Helen Baker tog fasta på den titeln när hon skrev sin version.

Det här skulle kunna vara den nyaste engelska utgåvan av den version jag har läst — eller en annan.

Här är en som tror sig ha skrivit ett lämpligt slut. Med tanke på hur engagerade många av Jane Austens nutida läsare är undrar jag om det går att göra alla möjda.

Och här är en man (”a gentleman”) som har tagit sig an samma utmaning.

För den som har fångats av den nya filmatiseringen, som inte bygger på någon av de tidigare fortsättningarna utan är manusförfattaren Andrew Davies version (han ska ha sagt att han inte ens har läst någon annans), är det kanske en god nyhet att manuset har förvandlats till roman av Kate Riordan.

Visst är det fascinerande med all denna kreativitet genom århundradena? Man kanske kan se den som ett tidigt exempel på så kallad fan fiction? När jag var som mest irriterad på den version jag läste, och innan jag hade hört om TV-serien, tänkte jag att man borde arrangera en tävling där uppgiften är att skriva klart Sanditon. Nu skulle det inte förvåna mig om också det redan är gjort.

Vad tyckte jag om TV-serien? Det ska jag försöka berätta en annan dag — det här är ju redan väldigt långt.

Men kanske kan det vara roligt att veta att några av de avslutningsförsök som har gjorts har tagit Jane Austens berättelse in i andra genrer: en pjäs, en musikal. Och på något vis har några av de inblandade kommit på att göra en dokumentärfilm om den ofullbordade romanen och Jane Austen och hennes släkting också. Det var fem år sedan, alltså antagligen innan någon kunde veta hur populär berättelsen skulle bli nu, och jag tycker att den är taffligt gjord, men några miljöer får man ju se. Här är den:

Jane Austen blev sjukare och sjukare medan hon arbetade med Sanditon, och orsaken till att den inte blev klar var helt enkelt att hon blev för svag och dog.

Och här sitter jag vid ett annat hav och har det lite tråkigt men egentligen väldigt, väldigt bra. Inte glömma det.

Bakewell finns på riktigt

Precis vid den här tiden förra året var jag i Bakewell i England. Min väninna Susie bor i en liten by i närheten, och hon hade sagt i flera år att jag måste komma och hälsa på. Till slut blev det av!

England i februari låter väl inte som någon strålande idé, men den dag när jag var där var det knallblå himmel, solsken och nästan ingen vind. Vi åkte omkring i Susies bil och tittade och pratade och tittade och pratade. Och klev ur bilen ganska ofta för att ta en promenad eller äta lite!

Ett par platser från den dagens resa har jag visat förut (här och här), men här kommer några till.

Bakewell är nämligen i stort sett världsberömt. För en paj. Bakewell tart!

En Bakewell tart är en paj med smördegsskal (osötat), sylt i botten, en kräm med smör, socker, mald mandel och flagad mandel ovanpå sylten och, efter gräddning, glasyr. Om jag förstod det rätt kan man välja syltsort själv. Här är ett recept från BBC, men när man är i Bakewell kan man ju ta chansen och köpa sig en proffsbakad paj för att känna hur de verkligen ska smaka.

De ser inte sådär väldigt aptitliga ut, kanske, men i en korg i skylfönstret hade det ju varit opraktiskt med glasyren.

Har man en sådan berömd tradition, då måste den ju stå överst på menyn! Och ingå i luncherbjudandet också.

En sak till som Bakewell är känt för, och kanske borde vara mer känt för, är att Jane Austen kom hit och stannade ett tag. Rutland Arms Hotel bodde hon på då. En trappa upp och längst till vänster är hennes fönster. Det var år 1811, och hon arbetade med en revidering av manuset till Stolthet och fördom som hon hade skrivit mer än tio år tidigare. Chatsworth House, ett slott som ligger i närheten (och som jag har berättat om tidigare), lär vara förebilden till Pemberley i romanen, och när Lizzie och hennes släktingar bor på hotellet i Lambton är det i själva verket Bakewell Jane Austen beskriver.

Bakewells kyrka ligger uppe på en kulle. Gravstenarna stod nog lite ordentligare i början av 1800-talet. Här klev jag omkring. Och här gick — med mer graciösa steg, skulle jag tro — Jane omkring lite drygt 200 år före mig.

Lustigt nog hade jag köpt den här boken i London precis innan jag tog tåget till Sheffield. Den ska jag berätta om någon annan gång.

När vi kom hem efter en lång utflyktsdag såg vi biofilmsversionen av Stolthet och fördom tillsammans med Susies familj. Jag har läst boken minst tio gånger och sett den filmen flera gånger också men faktiskt bara sett små snuttar av BBC-serien. Det var väldigt speciellt att se Peak District-miljöerna med 1800-talskänsla (så gott det nu hade gått att återskapa den) efter att ha upplevt dem i verkligheten.

Till lunch den dagen åt jag en annan paj med ett eget namn och en egen tradition: Homity pie. Den är också värd ett eget kapitel, minst!

I Jane Austens värld: Chatsworth House

Chatsworth House, nära Bakewell och Chesterfield.

I februari i år skulle jag göra ett kort besök hos Susie, som jag lärde känna för kanske femton år sedan när hon hade startat ett barnboksförlag tillsammans med sin man Jon. Jag köpte rättigheterna till flera av hennes böcker och översatte dem åt ett förlag där jag själv arbetade då, och sedan dess har vi hållit kontakten och försökt ses när jag har varit i England.

Susies adress har hela tiden fascinerat mig — den låter så väldigt pittoresk. Nu när jag hälsade på henne insåg jag att adressen inte kan förmedla en tredjedel av stämningen i byn där hon bor. Och ganska snabbt insåg jag också att byn ligger mitt i Jane Austens värld!

In i Chatsworth-slottets trädgård (som var stängd den här dagen).

Det vi hade planerat att göra var att prata, så Susie bestämde snabbt att vi kunde prata i bilen, på vackra picknickplatser och på ett café som hon tycker om. Och så åkte vi till Chatsworth House.

Jane Austen bodde i Bakewell, Susies närmaste lilla stad, under en period, och det är inte osannolikt att Cavendish-släktens enorma anläggning Chatsworth House är det slott som inspirerade henne när hon skrev om Mr. Darcys hem Pemberley.

Och Chatsworth House är också det slott som ”spelar” Pemberley i en av filmatiseringarna av Pride and Prejudice, den som gjordes i början av 2000-talet av Joe Wright och som har Keira Knightley och Matthew Macfayden i huvudrollerna.

Minst sagt pampig entré.

För en svensk är det nästan omöjligt att förstå hur rik en familj som familjen Cavendish är, eller vad slottet och ägorna betyder för alla i familjen. De har ägt det och bott där sedan 1549!

Februariturister.

Den här februariveckan hade många brittiska barn mitterminslov, och vi var inte alls ensamma om att besöka Chatsworth House fastän det var en av de dagar när det inte var visning där. Man kan gå fina promenader runt slottet, och vi hittade en perfekt liten picknickplats.

Picknickpåse med stil.

Homity Pie och en lustig liten torr kaka med fruktfyllning (namnet har jag glömt) åt jag. Hade den vackra papperspåsen inte fått fettfläckar skulle jag absolut ha sparat den.

Susie sa att det var helt osannolikt att det var så torrt och varmt och vindstilla den dagen — dagarna före hade det varit typisk engelsk vinter med regn och blåst.

Vatten åt alla hundar.

En väldigt fin och jordnära gest vid slottsporten: familjen Cavendish har placerat en kran så att alla törstiga hundar som har åkt långt i bil eller gått en promenad kan få dricka direkt. Tydlig skylt finns också!

Stenvägg med årtusendens virvlar i.

Och så blev jag helt fascinerad av hur mycket rörelse det kan finnas i en ståtlig stenvägg. Strömmarna kastar sig fram och rusar in i virvlar ibland!

Tydligt februari — men en osannolikt vacker dag.

Jag kan inte så mycket om brittisk historia, och därför blev det nästan lite underligt att en person som jag råkar ha läst om också har påverkat Chatsworth House mycket: Deborah Mitford, den yngsta av systrarna Mitford, gifte sig med Andrew Cavendish som hade blivit Duke of Devonshire (den 11:e) när att hans storebror hade dött som stridspilot i Belgien, några år efter krigets slut. I och med att de båda tillsammans tog över Chatsworth House började en ny tid för slottet. Bland annat arbetade Deborah mycket med att ta emot besökare och med att utveckla gårdsbutiken (den ligger några kilometer bort och är helt magnifik — jag ska nog berätta om den en annan dag).

Men det finns otroligt mycket som är intressant i slottets historia innan dess — förstås. Bland annat fungerade själva slottsbyggnaden som flickskola under andra världskriget när många stora familjeägda byggnader togs i anspråk för det allmänna bästa. 300 flickor och deras lärare flyttade in och stannade i sex år, och de stora salarna användes som sovsalar. Det är bara ett exempel!

Var Jane Austen radikal eller superromantisk när hon föreställde sig att en ung kvinna från en ganska fattig och okänd familj skulle kunna gifta sig med ägaren till ett sådant här slott? Hela Pride and Prejudice är ju full av information som talar emot att det skulle kunna hända, inte minst allt som Lizzies mamma och tre av systrarna säger. Och ändå händer det till slut, och tvärtemot en mycket inflytelserik äldre släktings vilja. Inte undra på att många glömmer hur rolig, vardaglig, samtidskritisk och samhällskritisk berättelsen är och mest minns den som en vacker saga!

Bokpaket

Det är väl inte precis någon överraskning att jag tycker om böcker — jag arbetade ju på bokförlag i femton år, och med massor av olika genrer. Redaktören och förläggaren är oftast osynlig i de färdiga böckerna, och det passade mig finfint.

Jag har ingen aning om hur många bokpaket jag skickade till vänner under de åren, men det är ju så att det man tycker om vill man dela med sig av. Och något som jag gjorde redan då och som är enkelt att fortsätta med nu är att tänka ut vilka äldre favoritböcker som kan passa vilka vänner och att hålla utkik efter dem på antikvariat och andra andrahandsförsäljningar.

Två böcker som jag har köpt flera gånger av just den anledningen är Annie Barrows och Mary Ann Schaffers Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap och Helene Hanffs Brev till en bokhandel (84 Charing Cross Road).

Men mycket beror ju på vad som finns där jag råkar hamna, för det finns så otroligt många fina klassiker och halvklassiker.

I sommar har jag till exempel skickat Per Anders Fogelströms Mina drömmars stad till Carolina som bor i Stockholm och rör sig i huvudpersonen Hennings kvarter, Jane Austens Northanger Abbey till Åsa och Alicia som är specialister på högläsning, Jane Austens Förnuft och känsla till Amanda som har kommit igång med att läsa vuxenböcker och Sigrid Undsets Kristin Lavransdotter till Noomi som går i gymnasiet och antagligen har sett namnen fladdra förbi på litteraturhistorielektionerna (jag läste den boken på sommaren mellan högstadiet och gymnasiet — och försummade mycket annat för den sakens skull). De kostade mellan en och 25 kronor styck i olika andrahandshögar och andrahandsbokhyllor men var i fint skick allihop. I Mina drömmars stad hittade jag ett par tidningsurklipp från 1960-talet och blev så rörd, så de fick ligga kvar.

Det vackra presentpapperet bidrog min fina mamma med. Hon hade tryckt det med potatistryck tillsammans med ett av mina syskonbarn. Det översta arket på bilden är också målat med pensel.

Den här sommaren har det ju inte varit världens bästa idé att skicka choklad tillsammans med böcker, men jag gjorde det ändå i några av paketen och hoppas att det har gått bra.

Nästa gång ska jag lista ut hur jag kan använda PostNords ”skicka lätt”-koncept för att få ner portokostnaderna åtminstone lite. Men också med högt porto är det här ganska billiga presenter — och personliga, i alla fall för mig. Ett tips kanske!

Och här kan man läsa mycket om Per Anders Fogelströms Stockholm och om hans arbete med romanerna om människor där.