Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Taggarkiv Jane Austen

Två fynd

Om det är någon mer än jag som har läst ännu fler och mer klassiker än vanligt i år ….

… så vill jag bara påminna om att det är värt att läsa en del av favoriterna igen. Det finns ofta något nytt att upptäcka.

Mest tid i år har jag nog ägnat åt Elizabeth Gaskell, dels eftersom jag hade läst en av hennes romaner hur många gånger som helst och en annan en gång men fortfarande har flera kvar att upptäcka och dels eftersom jag är så fascinerad av hennes samhällsengagemang.

Men Jane Austen tar aldrig slut.

Och förra veckan, när LibriVox-inläsaren Karen Savages version av Persuasion hade kommit till sista kapitlets sista punkt en gång till, vilken gång i ordningen vet jag inte (jag upptäckte den när den var ganska ny och jag hade ett trettontimmars skanningsprojekt på min dåvarande arbetsplats — blev klar vid halv två på natten), fick jag för mig att leta på lite nya ställen.

Här är en vild och ganska fånig och ibland mycket rolig föreläsning/tävling/debatt som jag hittade i våras och har lyssnat till i småbitar:

Mot slutet säger en av skådespelarna att han tycker att BBC-filmatiseringen av Persuasion från 1995 är så bra. Dit kom jag precis när jag hade lyssnat på hela romanen den här gången, alltså. Och så visar det sig att någon har lagt upp den filmen på Youtube:

Han har rätt! En av de saker han berättar är att den är filmad helt utan smink, och tydligen har allt gjorts med bara dagsljus och levande ljus. Skådespelarna är (med ett litet undantag: jag tycker att storasyster Elizabeth känns överdriven i nästan alla scener där hon är med) precis så briljanta som man kan vänta sig när det är BBC men ser inte ut som de Hollywoodstjärnor många av oss har vant sig vid. Den har något alldeles särskilt!

Och sedan upptäckte jag att den finns som radioföljetong, uppläsning alltså, hos BBC. Många av de program som dyker upp på BBC:s webbplats är antingen för gamla för att kunna spelas upp eller stängda för oss som bor i fel land, men inte den här serien. Och den är så välgjord och vacker.

Kanske blir någon mer lika glad som jag?

P.S. Karen Savage är inte bara LibriVox Jane Austen-röst — hon är storstickare också! Här är en av hennes beskrivningar, en till babymössor. D.S.

Tre med samma titel

Tidigare i somras skrev jag ju lite om den roman som 1900-talsförfattarenMarie Dobbs ”skrev klart” åt Jane Austen, Sanditon, och om hur många andra författare också har tagit de tolv inte-så-färdigskrivna kapitlen och fortsatt berättelsen om Charlotte Heywoods äventyr på den växande badorten.

Titeln Sanditon är inte helt självklar — Jane Austen kallade själv sitt utkast i något skede förThe Brothers — men nu när så många har sett ITV:s TV-serie är det väl så den heter. Och så kanske man vill läsa. Och så kanske man blir helt förvirrad. Så här kommer en liten guide!

Jane Austens originalmanus är nästan oläsligt eftersom hon använde sig av massor av förkortningar när hon skrev, så alla utgåvor som man kan köpa är lite bearbetade. Den här, från Oxford World’s Classics-serien, innehåller utöver de tolv kapitlen en artikel skriven av en litteraturvetare. Lite fånigt är det att den artikeln skrevs innan TV-serien kom men ändå nämner den — därför innehåller den faktiskt några helt onödiga fel. Kanske rättas de till ifall förlaget får chansen att trycka om utgåvan. Men i övrigt är artikeln en fin presentation av Jane Austen och en stor hjälp om man vill försöka förstå badortseran och den kultur som växte fram på större och mindre badorter. (Det kanske låter perifert för en 2000-talsläsare i Sverige, men vi har åtminstone delvis haft en motsvarande kultur här, och i de miljöerna arbetade många på olika nivåer, och många inflytelserika var gäster, så den är verkligen en del av vår historia.) Jag undrade över bilden på omslaget men fick den förklarad i artikeln — det var verkligen så att kvinnor på de engelska badorterna badade nakna i havet under den här perioden. Var de heltäckande badklänningarna i ITV-serien har kommit ifrån har jag inte sett något om än.

Och själva berättelsen?

Ja, jag vill verkligen rekommendera alla som tycker om Jane Austen och alla som har sett TV-serien att läsa exakt den här versionen. Hon hade antagligen tänkt inte bara fortsätta berättelsen utan arbeta mer med de kapitel som finns här — men o vad de är levande och roliga och fulla av de iakttagelser som är så typiska för henne! Och så otroligt mycket mer intressant den här berättelsen är än Davies-versionen som förlitar sig helt på yttre dramatik, om man kan säga så.

Marie Dobbs tog alltså på sig uppgiften att skriva klart romanen — något som en av Jane Austens unga släktingar hade försökt göra ganska snart efter hennes död men inte klarat. Jag läste Marie Dobbs-versionen på engelska första gången, för kanske 20 år sedan, men nu går det inte att få tag på den (annat än på antikvariat), så i år har jag nöjt mig med den svenska översättningen i min svägerskas exemplar.

”En annan dam” är Marie Dobbs hälsning till Jane Austen som själv använde ”A Lady”, ”En dam”, som författaridentitet (pseudonym kan man väl inte kalla det?). 1975 kom boken ut. En del tycker att hon har fångat Jane Austens stil nästan på pricken, en del att hennes fortsättning är ett misslyckande. Den svenska översättningen från 1990-talet har ju det problemet att den är just en översättning och att översättningar åldras på ett annat sätt än originaltexter, så jag tyckte att den raktigenom kändes ganska fånig. Några gånger blev jag extra störd av hur Marie Dobbs tar till specialeffekter och dramatik för att få något att hända — det skulle Jane Austen aldrig ha gjort, tänkte jag. En kidnappning, så löjligt! En hemlig förlovning, så fånigt! Sedan kom jag på att Pride and Prejudice har en planerad rymning (Wickham och Georgiana) och en rymning som genomförs och vars upplösning blir mycket dramatisk trots att den bara finns med i återberättad form (Wickham och Lydia). Och att Sense and Sensibility har en hemlig förlovning som sitt stora mysterium. Så då måste det väl vara tonen istället?

Och så är det Kate Riordans Sanditon — en författare med en del skönlitterär erfarenhet har fått uppdraget att göra ett slags roman av manuset till ITV-serien. Inte svårt att förstå, för det går ju att tjäna pengar på en sådan bok om TV-serien blir väl mottagen. Men o så frustrerande för den som väntar sig en Jane Austen-upplevelse.

Här finns de flesta av de gestalter som Jane Austen började skriva om, men bara till namnet. Nästan alla har bytt personligheter, lite grann eller helt och hållet. Några som är viktiga i hennes berättelse är borttagna. Det mest påtagliga är att en av Mr. Parkers hypokondriska systrar är borta, och med henne försvinner en stor del av den enormt roliga syskondynamiken. En stor intrig byggd runt ett missförstånd som beror på syskonens sätt att kommunicera med varandra och sina bekantskapskretsar är också borta. Och Charlotte Heywood får, precis som i TV-serien, vid ett tillfälle säga att hon är en bonddotter som läser böcker, men det och det faktum att hon känner igen ett Herakleitos-citat är de enda tillfällena när det signaleras att hon är en reflekterande och iakttagande person.

Möjligen var stoppdatumet för romanen mycket tidigt, för här finns också en del som inte alls stämmer med TV-serien — till exempel beskrivs skräcktanten på godset som en kvinna i 50-årsåldern, och några dialoger är mycket annorlunda och faktiskt mer begripliga än de blev till slut. Jag är till exempel så tacksam över att Sidney Parker inte, när han är ute och går med Charlotte Heywood och försöker komma på något att prata om, säger att alla vet att ingenting händer i Willingden (hennes hemby). Hade han sagt det borde hon ha blivit förnärmad, och dessutom har de aldrig pratat om Willingden tidigare. Här är det hon som säger det, och det blir lite vettigare.

Kate Riordan (och naturligtvis manusförfattaren Andrew Davies) har förvandlat Jane Austens både typiska (huvudpersonens personlighet och roll som iakttagare och romantisk hjältinna med antihjältinnedrag) och otypiska (miljön är ny, entreprenörer har inte så stora roller i de tidigare romanerna) romanstart till något som utöver namnen har ganska små likheter med det hon gjorde. Och slängt själva Jane Austens manus — det finns inte med i boken. Det är klart att man kan göra så.

Och om jag ska rekommendera en av de här tre?

Originalet, såklart. På engelska om man kan tänka sig det. Jag skulle tro att de flesta nyare utgåvor har något intressant förord eller efterord, och jag skulle gärna läsa fler. Önskan att få veta vad Jane Austen själv hade tänkt förblir ju ouppfylld, men att läsa det hon verkligen skrev en gång till och sedan en gång till är inte så dumt det heller. Det finns många möjligheter att upptäcka mer inuti en berättelse som man kanske tror att man kan.

P.S. Viss förväxlingsrisk föreligger trots ISBN-nummer och streckkoder. I kassasystemet i bokhandeln där jag köpte de båda nya utgåvorna är de hopblandade så att det på mitt kvitto står att jag har köpt två exemplar av Riordan-utgåvan. Så om du beställer dem någonstans, var noga med att du får rätt! D.S.

P.P.S. Och så kanske någon undrar över Miss Lambe. Ja, hon är med i Jane Austens inledning! Hon beskrivs som en västindisk arvtagerska i stort behov av en badortsvistelse — hon har problem med hälsan, och hon har blivit placerad i en flickpension (tillsammans med de båda systrarna Beaufort), så det är en medelålders kvinna som har ansvaret för henne och kommer med henne till Sanditon, liksom i ITV-versionen. Jane Austen använder begreppet ”half-mulatto” som tydligen är mycket ovanligt men som borde betyda att hon har haft en förälder som har europeiska rötter och en som har en europeisk och en afrikansk förälder. Det är det hela — den upproriska person som Andrew Davies har uppfunnit har jag inte sett några spår av.
Undrar någon över de blå skorna? Jag trodde att alla skor fortfarande var måttillverkade på den tiden, men de finns verkligen där i skomakarens fönster.
Och att Charlotte Heywood spelar cricket? Det är lånat från Northanger Abbey där huvudpersonen beskrivs bland annat såhär: She was fond of all boy’s plays, and greatly preferred cricket not merely to dolls, but to the more heroic enjoyments of infancy, nursing a dormouse, feeding a canary-bird, or watering a rose-bush. D.D.S.

Om det behövs en fortsättning

En del böcker och berättelser tar slut alldeles för snabbt. Det kan ha ganska lite med deras omfång att göra och desto mer med hur författaren lyckas.

Fanfiction, alltså att någon som tycker om en viss bok skriver en fortsättning eller en variation på den (till exempel skriver om samma händelser sedda ur ett annat perspektiv), har ju blivit en egen genre sedan det blev möjligt att publicera på internet — åtminstone en stor och enormt framgångsrik romanserie började som en berättelse inspirerad av en annan.

Men för några månader sedan hittade jag ett mycket tidigt exempel på fanfiction. Mer än hundra år gammalt!

Sybil G. Brinton föddes 1874, alltså ungefär 100 år efter Jane Austen, i Stourport-on-Sever i Worcestershire, och dog 1928. Det verkar vara ungefär det man kan få veta om henne utöver att hon gifte sig 1908 och led av dålig hälsa under hela sitt liv. Och så att hon kom på att hon skulle skriva en fortsättning på Jane Austens sex stora romaner.

Det som är så udda och kreativt med hennes idé var att hon bestämde sig för att skriva en enda fortsättning på alla romanerna tillsammans.

Hon tog huvudpersoner från några av dem — Lizzie, Jane, Mr. Darcy och Mr. Bingley, bland andra. Och så platser som förekommer i en eller flera av dem: Bath, Pemberley. Och så ganska många bipersoner som blir mer eller mindre huvudpersoner: Georgiana Darcy (Stolthet och fördom), James Morland (Övertalning), Kitty Bennet (Stolthet och fördom), William Price (Mansfield Park), Mary Crawford (Mansfield Park), Colonel Fitzwilliam (Stolthet och fördom).

Någonstans läste jag att idén är ganska självklar egentligen: eftersom Jane Austen i stort sett skrev om sin samtid, och eftersom det inte fanns hur många människor som helst som levde på den samhällsnivå hon beskrev i England, och eftersom flera av familjerna i romanerna är ganska rörliga och reser till London och Bath och andra platser — så skulle människorna i de olika sammanhangen, alltså de olika romanerna, kunna springa på varandra någonstans, lära känna varandra och kanske till och med bli vänner.

En komplikation för alla som försöker skriva en fortsättning på en Jane Austen-roman är förstås att det mest intressanta redan har hänt. I ett hav av människor med många egenheter, bisarra vanor och orealistiska förväntningar har två av de vettigaste fått syn på varandra, upptäckt att de verkligen såg rätt och liksom andats ut: ”Äntligen någon som jag vill vara med!” Det finns vettiga vänner och syskon i flera av berättelserna (Jane Bennet, Mrs. Weston, William Price, Charlotte Lucas, Eleanor Tilney …), och det finns också människor som visar sig vara lite vettigare än de först verkar (Emmas Woodhouses svåger Mr. John Knightley), men i stort sett är det ju berättelsens huvudperson och den hon blir förälskad i som får bekräfta för varandra att inte allt här i världen är hur tokigt som helst, även om det kan verka så, för nu har de i alla fall varandra.

Det svåra blir att skriva något som kan engagera någon när den viktiga delen av berättelsen är avverkad, och Sybil Brinton har löst det genom att titta igenom berättelserna på jakt efter ogifta syskon och släktingar och tänka ut hur de skulle kunna sättas ihop i nya konstellationer. Det gör att Elizabeth och Fitzwilliam Darcy blir viktiga mest som stöd till ett, två, nej TRE kärlekspar i sin omgivning, tvärsöver berättelsernas gränser, och då gör det kanske inte så mycket om de själva är lite tråkiga?

Jo, det gör det.

Och eftersom Sybil Brinton låter återberättande partier och långa reflektioner bli en mycket större del av berättelsen än dialogen blir det lite långsamt och inte så spännande.

Hon experimenterar med idéer från originalböckerna — bland annat låter hon Lady Catherine de Bourgh skälla ut en ny person på ungefär samma sätt som hon skällde ut Elizabeth Bennet och ger teateruppsättningen på Mansfield Park ett slags kopia i en charadlek.

Men inga av dem hon gör till huvudpersoner blir riktigt personliga eller engagerande, tycker jag. Och en sak som är oväntad-på-ett-inte-så-övertygande sätt är att åtminstone tre viktiga personer i berättelsen verkar ha bytt personlighet helt eller till stor del mellan det som hände i originalromanerna och den här berättelsens start. Häromdagen klagade jag lite för en vän: nu har de blivit såhär, och det kommer aldrig att försvinna, så när jag läser romanerna igen (det gör jag med ojämna mellanrum) kommer de att vara annorlunda. Men jag har inte provat än, och det kanske inte är så farligt.

Läsa eller inte läsa?

Läsa! För att det är så intressant att se hur sex romaner som är mer än 200 år gamla har fortsatt att fånga människor inte bara som en upptäckt i vår tid utan också för hundra år sedan.

Old Friends and New Fancies är en sådan där bok som när rättigheterna blev fria 70 år efter författarinnans död kom ut i flera budgetutgåvor, de flesta av dem lite slarvigt gjorda tror jag. I min närmaste bokhandel gick det att beställa en efter lite detektivarbete. Men den finns också som gratis e-bok på Project Gutenberg och i en förfärlig LibriVox-inläsning på Youtube.

En plats vid havet

Sanditon i ny skepnad, förvandlad till TV-serie av ITV. Foto: pressbild

Min mamma gav mig Jane Austens Emma på engelska när jag gick i högstadiet. Det var en Wordsworth-utgåva (de hade just börjat översvämma den svenska bokhandeln då) och jag tyckte att omslagsbilden var ful, så den blev stående i min bokhylla i flera år.

Men sedan!

När jag hade kastat mig igenom alla de stora romanerna — sex stycken som bekant — lånade jag Sanditon av en väninna. Det var en sliten pocketbok från 1970-talet, och på omslaget stod det att den var skriven av Jane Austen ”and another lady”. Den blev en besvikelse. Badortslivet finns ju med i Northanger Abbey och Persuasion också och är fantastiskt roligt gestaltat där. Sanditon börjar med löften om något nytt — inget har hunnit etableras här, allt är möjligt — men så snart Jane Austens egna kapitel är slut blir den så tramsig, människorna som dyker upp är så ointressanta, människorna som redan fanns med blir blekare och blekare till sina personligheter, och handlingen blir så överdrivet dramaspäckad.

Så fastän jag har läst flera av romanerna mer än tio gånger och alla minst fyra har jag inte återvänt till Sanditon.

Först i början av det här året tog jag min svägerskas bok i bokhyllan och bad att få låna den ett tag. Det låg ett papper om prao i den, och det visade sig att hon hade fått den när hon gick i högstadiet men aldrig läst den.

Omslaget fick mig att minnas hundratals bokomslag som såg ut ungefär såhär i min mormors och morfars bokklubbstidningar som jag bläddrade i när jag var hos dem på 1980-talet och 1990-talet. Ojojoj!

Men det var inte förrän jag hade läst ut den och pratade med en brittisk väninna om den som jag insåg att det hade kommit en ny TV-serie och att den hade blivit extremt populär. Min väninna skrev att hon och hennes döttrar hade blivit så väldigt besvikna på slutet, och då förstod jag att serien inte byggde på den fortsättning jag hade läst, för även om det är fånigt kan man inte precis bli förtvivlad av det.

Nu råkar det vara så att ganska många människor genom åren har känt sig kallade att skriva färdigt Jane Austens sista romanförsök. En av hennes egna släktingar var antagligen den första att prova, och det bara fortsätter och fortsätter.

Den version som jag läste har faktiskt ett författarnamn inuti trots att omslaget signalerar att färdigställandet är en anonym insats. Marie Dobbs heter hon, och hennes version kom ut på 1970-talet. När hon dog 2005 var det som författare till ”resten av Sanditon” hon blev ihågkommen i The Telegraph — då hade Jane Austens popularitet ökat enormt tack vare biofilmen Sense And Sensibility, TV-serien Pride And Prejudice och flera mindre berömda men populära försök som BBC-serien Emma, biofilmen Emma och biofilmen Mansfield Park.

Ett av de modernare försöken står Juliette Shapiro för.

En alternativ titel på projektet var The Brothers — i de tolv kapitel som finns presenterar Jane Austen storebror entreprenören, mellanbrodern som är världsvan, utåtriktad och lite hemlighetsfull, och lillebror som är hypokondriker och hårt hållen av sina systrar. En Helen Baker tog fasta på den titeln när hon skrev sin version.

Det här skulle kunna vara den nyaste engelska utgåvan av den version jag har läst — eller en annan.

Här är en som tror sig ha skrivit ett lämpligt slut. Med tanke på hur engagerade många av Jane Austens nutida läsare är undrar jag om det går att göra alla möjda.

Och här är en man (”a gentleman”) som har tagit sig an samma utmaning.

För den som har fångats av den nya filmatiseringen, som inte bygger på någon av de tidigare fortsättningarna utan är manusförfattaren Andrew Davies version (han ska ha sagt att han inte ens har läst någon annans), är det kanske en god nyhet att manuset har förvandlats till roman av Kate Riordan.

Visst är det fascinerande med all denna kreativitet genom århundradena? Man kanske kan se den som ett tidigt exempel på så kallad fan fiction? När jag var som mest irriterad på den version jag läste, och innan jag hade hört om TV-serien, tänkte jag att man borde arrangera en tävling där uppgiften är att skriva klart Sanditon. Nu skulle det inte förvåna mig om också det redan är gjort.

Vad tyckte jag om TV-serien? Det ska jag försöka berätta en annan dag — det här är ju redan väldigt långt.

Men kanske kan det vara roligt att veta att några av de avslutningsförsök som har gjorts har tagit Jane Austens berättelse in i andra genrer: en pjäs, en musikal. Och på något vis har några av de inblandade kommit på att göra en dokumentärfilm om den ofullbordade romanen och Jane Austen och hennes släkting också. Det var fem år sedan, alltså antagligen innan någon kunde veta hur populär berättelsen skulle bli nu, och jag tycker att den är taffligt gjord, men några miljöer får man ju se. Här är den:

Jane Austen blev sjukare och sjukare medan hon arbetade med Sanditon, och orsaken till att den inte blev klar var helt enkelt att hon blev för svag och dog.

Och här sitter jag vid ett annat hav och har det lite tråkigt men egentligen väldigt, väldigt bra. Inte glömma det.

Bakewell finns på riktigt

Precis vid den här tiden förra året var jag i Bakewell i England. Min väninna Susie bor i en liten by i närheten, och hon hade sagt i flera år att jag måste komma och hälsa på. Till slut blev det av!

England i februari låter väl inte som någon strålande idé, men den dag när jag var där var det knallblå himmel, solsken och nästan ingen vind. Vi åkte omkring i Susies bil och tittade och pratade och tittade och pratade. Och klev ur bilen ganska ofta för att ta en promenad eller äta lite!

Ett par platser från den dagens resa har jag visat förut (här och här), men här kommer några till.

Bakewell är nämligen i stort sett världsberömt. För en paj. Bakewell tart!

En Bakewell tart är en paj med smördegsskal (osötat), sylt i botten, en kräm med smör, socker, mald mandel och flagad mandel ovanpå sylten och, efter gräddning, glasyr. Om jag förstod det rätt kan man välja syltsort själv. Här är ett recept från BBC, men när man är i Bakewell kan man ju ta chansen och köpa sig en proffsbakad paj för att känna hur de verkligen ska smaka.

De ser inte sådär väldigt aptitliga ut, kanske, men i en korg i skylfönstret hade det ju varit opraktiskt med glasyren.

Har man en sådan berömd tradition, då måste den ju stå överst på menyn! Och ingå i luncherbjudandet också.

En sak till som Bakewell är känt för, och kanske borde vara mer känt för, är att Jane Austen kom hit och stannade ett tag. Rutland Arms Hotel bodde hon på då. En trappa upp och längst till vänster är hennes fönster. Det var år 1811, och hon arbetade med en revidering av manuset till Stolthet och fördom som hon hade skrivit mer än tio år tidigare. Chatsworth House, ett slott som ligger i närheten (och som jag har berättat om tidigare), lär vara förebilden till Pemberley i romanen, och när Lizzie och hennes släktingar bor på hotellet i Lambton är det i själva verket Bakewell Jane Austen beskriver.

Bakewells kyrka ligger uppe på en kulle. Gravstenarna stod nog lite ordentligare i början av 1800-talet. Här klev jag omkring. Och här gick — med mer graciösa steg, skulle jag tro — Jane omkring lite drygt 200 år före mig.

Lustigt nog hade jag köpt den här boken i London precis innan jag tog tåget till Sheffield. Den ska jag berätta om någon annan gång.

När vi kom hem efter en lång utflyktsdag såg vi biofilmsversionen av Stolthet och fördom tillsammans med Susies familj. Jag har läst boken minst tio gånger och sett den filmen flera gånger också men faktiskt bara sett små snuttar av BBC-serien. Det var väldigt speciellt att se Peak District-miljöerna med 1800-talskänsla (så gott det nu hade gått att återskapa den) efter att ha upplevt dem i verkligheten.

Till lunch den dagen åt jag en annan paj med ett eget namn och en egen tradition: Homity pie. Den är också värd ett eget kapitel, minst!