Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Taggarkiv England

Sommarläsning 2: The Skylarks’ War

Vad jag kan se finns några få böcker av Hilary McKay översatta till svenska, alla utgivna i början av 2000-talet, alla översatta av Ingrid Warne. På engelska finns det massor, och en av de senaste är The Skylarks’ War. Den låg framme på borden i varenda bokhandel när jag var i London förra våren, och just då hade jag bestämt mig för att prova att läsa några av de böcker som ”alla” läste, så jag köpte den.

Efter det har nog en del av mina vänner undrat om jag inte ska sluta tjata om den någon gång. Men jag blev verkligen tagen av den. Och fascinerad — Sverige har en fantastisk barnlitteraturtradition på många sätt, och det finns många temperament och stilar och genrer i den (tänk bara på alla genrer som Astrid Lindgren arbetade i!), men jag har aldrig läst något svenskt som liknar den här berättelsen.

Innan det hinner bli rörigt måste jag berätta att boken alltså heter The Skylarks’ War i Storbritannien och ser ut såhär där:

… men att den har fått en annan titel, Love to Everyone, och ett annat omslag i USA:

År 1902 börjar berättelsen, och till och med formen är ovan för mig: målgruppen är tydligt bokslukaråldern (kanske också sådana som jag — det verkar som om många vuxna har läst), men vi får vara med när Clarry föds, och i en enda bok får vi följa henne ända tills hon är vuxen. Den period när hon är lika gammal som sina läsare är i och för sig viktig, men det är inte alls bara en prolog och en lång huvudberättelse och en epilog.

Clarry föds, och hennes mamma dör, och hennes pappa orkar inte vara pappa — det är berättelsens utgångspunkt. Storebror Peter blir förvirrad av allt detta och orkar inte alltid vara en bra storebror men försöker bringa lite ordning i både sitt och lillasysters liv genom att tvinga henne att lära sig alla läxor tillsammans med honom. De kvinnor som anställs för att ta hand om det praktiska i familjen är olika och mer eller mindre olyckliga, men särskilt en av dem fastnar för Clarry och försöker också lära henne ett och annat. En äldre grannkvinna lägger sig i. Clarry sätts i en meningslös flickskola, mest för att ha något att göra.

Med andra berättare skulle det här temat ha kunnat resultera i alla möjliga varianter av hemsk-barndom-bok, och det skulle inte ha varit konstigt alls. Men Hilary McKay låter Clarry vara en mycket hoppfull person, får henne att beundra storebror, ser till att hon förlåter pappa och ger henne åtminstone lite stöd och lite uppmuntran av vuxna här och där.

Det var länge sedan jag läste en bok där huvudpersonerna — både Clarry och Peter måste nog räknas som huvudpersoner — utvecklas så mycket. Men Hilary McKay kommenterar det knappt. Det är en spännande teknik, och hon använder den på ett lite udda sätt. Jag har funderat mycket på den medan jag har läst, och jag har läst boken tre gånger — vad är det som gör att jag tycker så mycket om de här människorna?

Det kommer aldrig att vara roligt att läsa om första världskriget, och det är det inte i den här berättelsen heller. Men Clarrys sätt att hoppas och arbeta på gör att läsaren (åtminstone jag) hoppas med henne, och kriget tar ju slut till slut, och det visar sig att några nya dörrar har öppnats för en ung kvinna som inte står ut med att vara passiv.

The Skylarks’ War är säkert på sätt och vis en del av den brittiska barnlitteraturtraditionen med den romantiska bild av barndom och barns inneboende krafter som finns i bland annat The Secret Garden, de bilder av misär och oväntade framsteg som finns i flera av Charles Dickens romaner, internatskolelivet så som det gestaltas av alla från Enid Blyton till J K Rowlings — men jag undrar om den inte har något alldeles eget utöver allt det. Hoppas att många läser den här i Sverige också.

Här berättar Hilary McKay själv lite om bakgrunden till berättelsen.

Och här:

Här är en recensent som gång på gång säger att han inte riktigt kan förklara hur bra den är eller varför. Jag håller med!

Här är en annan recension som också innehåller en ganska utförlig sammanfattning av delar av berättelsen:

Bakewell finns på riktigt

Precis vid den här tiden förra året var jag i Bakewell i England. Min väninna Susie bor i en liten by i närheten, och hon hade sagt i flera år att jag måste komma och hälsa på. Till slut blev det av!

England i februari låter väl inte som någon strålande idé, men den dag när jag var där var det knallblå himmel, solsken och nästan ingen vind. Vi åkte omkring i Susies bil och tittade och pratade och tittade och pratade. Och klev ur bilen ganska ofta för att ta en promenad eller äta lite!

Ett par platser från den dagens resa har jag visat förut (här och här), men här kommer några till.

Bakewell är nämligen i stort sett världsberömt. För en paj. Bakewell tart!

En Bakewell tart är en paj med smördegsskal (osötat), sylt i botten, en kräm med smör, socker, mald mandel och flagad mandel ovanpå sylten och, efter gräddning, glasyr. Om jag förstod det rätt kan man välja syltsort själv. Här är ett recept från BBC, men när man är i Bakewell kan man ju ta chansen och köpa sig en proffsbakad paj för att känna hur de verkligen ska smaka.

De ser inte sådär väldigt aptitliga ut, kanske, men i en korg i skylfönstret hade det ju varit opraktiskt med glasyren.

Har man en sådan berömd tradition, då måste den ju stå överst på menyn! Och ingå i luncherbjudandet också.

En sak till som Bakewell är känt för, och kanske borde vara mer känt för, är att Jane Austen kom hit och stannade ett tag. Rutland Arms Hotel bodde hon på då. En trappa upp och längst till vänster är hennes fönster. Det var år 1811, och hon arbetade med en revidering av manuset till Stolthet och fördom som hon hade skrivit mer än tio år tidigare. Chatsworth House, ett slott som ligger i närheten (och som jag har berättat om tidigare), lär vara förebilden till Pemberley i romanen, och när Lizzie och hennes släktingar bor på hotellet i Lambton är det i själva verket Bakewell Jane Austen beskriver.

Bakewells kyrka ligger uppe på en kulle. Gravstenarna stod nog lite ordentligare i början av 1800-talet. Här klev jag omkring. Och här gick — med mer graciösa steg, skulle jag tro — Jane omkring lite drygt 200 år före mig.

Lustigt nog hade jag köpt den här boken i London precis innan jag tog tåget till Sheffield. Den ska jag berätta om någon annan gång.

När vi kom hem efter en lång utflyktsdag såg vi biofilmsversionen av Stolthet och fördom tillsammans med Susies familj. Jag har läst boken minst tio gånger och sett den filmen flera gånger också men faktiskt bara sett små snuttar av BBC-serien. Det var väldigt speciellt att se Peak District-miljöerna med 1800-talskänsla (så gott det nu hade gått att återskapa den) efter att ha upplevt dem i verkligheten.

Till lunch den dagen åt jag en annan paj med ett eget namn och en egen tradition: Homity pie. Den är också värd ett eget kapitel, minst!