”En dag att fira” skrev jag på ämnesraden i ett meddelande till en uppdragsgivare och en formgivare i fredags. Och det var det, för då åkte den här boken iväg till tryckeriet! Jag fick redaktörsuppdraget i början av förra året och trodde först att det skulle vara klart före midsommar (alltså förra året), och sedan har det hänt en rad saker med materialet. Men nu!
Det här blev Gunlög Roséns sista sångboksprojekt — hon skrev sångtexterna och en del samtalsfrågor och lektips, Gustav Rosén har tonsatt och också skrivit en del sångtexter, Göran Lillieström har satt noterna, Linus Pettersson har illustrerat, och Ingrid Stenberg har kompletterat med fler samtalsfrågor och lektips. Maggan Brisell Axelsson har formgett boken, och Bulls i Halmstad trycker den så att den kan resa ut i världen ungefär när höstterminen börjar.
Nej, jag har inte tittat på en enda fotbollsmatch.
Det är en helt annan seger jag firar: den att tre barn som brukar vara mycket benägna att be om specialmeny vid gemensamma måltider åt två eller fler portioner var av en soppa som jag lagade häromkvällen!
Den skulle alltså också kunna heta ”Barnvänliga soppan”, eller kanske ”De sista vinterpotatisarnas soppa”, för det är den såhär års. Om man lagar den på vintern är den en självklar vintersoppa, för den kräver inga färska sommar- eller höstgrönsaker. Men inspirationen för mig var att jag såg vispgrädde med kort-datum-röd lapp på när jag var och handlade helt andra saker. Röda lappar bör man ju ta vara på om man kan!
Och det är förstås hur lätt som helst att mångdubbla receptet.
—
till ungefär 4 personer
en gul lök
3–4 medelstora potatisar
3–4 medelstora morötter
ca 6 dl vatten
2 buljongtärningar
ca 1 dl vispgrädde
salt, peppar
ca 1 tsk paprikapulver av sorten ”smoked paprika”
Till servering:
vispgrädde eller olivolja att ringla
strimlad lökblast eller purjolök, eller rostade frön, att strö ovanpå
(mest för vuxna matgäster: chiliflingor)
___
Hacka löken och fräs den i lite olja i soppgrytan.
Skala potatisar och morötter och skär dem i tunna bitar (så att de blir mjuka snabbt). Rör ner dem i lökhacket, låt dem fräsa lite och späd med vattnet. Smula ner buljongtärningarna och koka tills allt är mjukt.
Kör soppan helt slät med mixerstav.
Rör ner vispgrädden (ovispad) och låt soppan koka upp igen. Smaka av med paprikapulver, salt och peppar.
Servera med något att ringa över och något att strö över. Och med bröd, smör och vårt fantastiska svenska kranvatten!
Något som jag hör ibland när någon är nyfiken på hjälpstickning är en fråga som kan formuleras på lite olika sätt men som kan sammanfattas såhär:
Hur kan man vara säker på att det man gör och skickar kommer fram?
Ingrid Stridh på Slättmissionens Hjälpande Hand är otroligt duktig på att tacka och påminna om att det som kommer är viktigt, kanske till och med livsavgörande, för mottagarfamiljerna.
Lastning inför transport till byn Chamen. Foto: Slättmissionens Hjälpande Hand
Såhär skrev hon häromdagen:
Här har Musa lastat bland annat babypaket som ska gå till byn Chamen i Gambia.
Tack alla ni som har varit med och stickat, sytt med mera och gjort det möjligt att skicka detta! Ni vet väl om att ni är värdefulla? Stora tackkramar till er alla!
Slättmissionens Hjälpande Hand tar emot kompletta babypaket (samma innehåll som på Human Bridge-listan) och delar till babypaket hela tiden — ibland skickas de till Rumänien och andra länder i östra Europa, ibland till Gambia. Vill du veta mer om andra saker som behövs, till exempel skolmaterial och kläder till större barn, så kontakta Ingrid via webbplatsen!
Min väninna Maria har just kommit hem från konferensen Humanitarian Handicrafts i Huddersfield i Storbritannien. Hon var där för att föreläsa om ett textilprojekt som en svensk missionär, Alma Johansson, arbetade med i Tessaloniki under åren efter det armeniska folkmordet, alltså på 1920-talet. En del armeniska överlevare hade lyckats ta sig till Grekland, och för att de skulle kunna överleva där startade Alma en verksamhet som liknar vår tids Fairtrade-koncept.
Almas arbete hade jag hört om tidigare, nämligen av Maria, men konferensen hade jag inte hört om innan den ägde rum. Och det kanske var tur, för annars skulle jag verkligen ha velat vara med. Programmet (som man kan se här) är fullt av både historiska och nutida exempel på hur textilt handarbete har använts och används för att människor som annars har få möjligheter — och orsakerna till bristen på möjligheter kan ju vara många och olika — ska kunna arbeta och få inkomst och självbestämmande.
De senaste veckorna har jag läst en bok om broderihistoria och textilhistoria, Clare Hunters Threads of Life — A History of the World Through the Eye of a Needle. Där finns flera exempel på ”humanitarian handicrafts”, bland annat en stor broderisatsning som gjordes efter första världskriget när en massa brittiska soldater hade kommit hem och var så skadade att de inte kunde sköta några fysiskt krävande arbeten längre — en del av dem hade också koncentrationssvårigheter. Då designades det en serie broderier som de kunde arbeta med hemifrån, och försäljningen sköttes av en central organisation.
Nu hoppas jag att Maria kan berätta mer om konferensen hon var på — både om sitt eget föredrag och om allt som hon fick uppleva — så att jag kan förmedla det till er!
Anni Ravns trädhus Korpaboet är byggt runt en hög ek men står stadigt på pålar.
Idag ska ni få se ett mycket ovanligt hus nära Kosta i Småland!
Två vänner till mig ville fira småländsk midsommar förra året, men det var fullt i rummen i mina föräldrars lilla hus, och min mamma föreslog att vi skulle hyra ett vandrarhemsrum hos Anni Ravn som tar emot gäster i en del av sitt hus i Rislycke, som ligger en kilometer från Kosta glasbruk. Huset kallas Dockhuseteftersom Anni har arbetat med dockteater i många år och har inrett med sina dockor här och var.
Trapporna leder sex meter upp i luften.
När jag hade bokat fick jag ett meddelande från Anni: ”Jag lämnar nycklarna till Korpaboet också, så att du och dina vänner kan gå upp och titta om ni vill!”
Trappan till trädhuset i förgrunden, vanligare hus i bakgrunden.Skylten.Korpen själv.
Korpaboet är ett trädhus som Anni har byggt alldeles själv. Man kan ana att hon klarar många praktiska utmaningar eftersom hon har drivit ett dockteaterkompani, men att bygga ett hus sex meter upp i luften är verkligen en idé som sätter alla möjliga talanger på prov!
En hög ek växer rakt genom huset, men huset är inte fäst vid den. Anni räknade och ritade och bestämde sig för att bygga huset på höga pålar. Det fick hon bygglov för.
Mia öppnar snart dörren. Vi drog ut lite på alla ögonblick!
Det mesta i trädhuset är trä, men det har glasfönster och en ordentlig ytterdörr som ett vanligt hus. Och en ordentlig terrass där man kan stanna en lång stund och bara titta ut över det småländska landskapet med lite mer fågelperspektiv än vanligt.
Tittar man åt rätt håll kan man få för sig att man är mycket långt från alla andra människor.
Är det besvärligt att ta sig upp? Inte så värst om man bara är van vid att gå i vanliga trappor — för det är vanliga trappor, inte stegar, som tar en hela vägen upp till terrassen och ytterdörren. Inne i Korpaboet är allt i ett plan med jämnt golv.
Vardagsrum och sovloft.
Det finns plats för fyra sovande inne i huset: två i en dubbelsäng och två på ett sovloft. Träväggarna, trägolven och trämöblerna ger lite sagokänsla åt alltihop tycker jag. För att inte tala om fönstren!
Det märks att Kosta glasbruk ligger i närheten. Faktum är att det under en period låg en hel massa glasbruk i området, och många av dem utvecklade egna stilar och tekniker. Det som höll ut längst var Sea som låg vid en av utfarterna från Kosta. De sista åren satsade Sea på en serie med karaff och olika sorters glas av återvunnet glas. Nu är lokalerna fyllda, proppfulla, av en stor outletbutik. Ett litet hörn är glas från Sea och andra nedlagda glasbruk. Sorgligt.
Men tillbaka till Korpaboet!
Dubbelsängen.
Nästan alla fönster i huset har sin egen stil och sin egen form, och det lyser helt olika i dem på kvällen och på morgonen (vi kom dit en kväll och smög upp igen morgonen efter). Och möblerna har burits uppför alla trappstegen — jag hoppas att Anni hade bra bärhjälp då.
Trädfönster.
Flera fönster är fönster mot ekens stam. Extra mäktigt!
Köksfönster om jag inte minns fel.
Svajar det däruppe? Inte ett dugg. Korpaboet är helt stabilt. Men det är en helt annan känsla att vara där än att vara på tredje eller fjärde våningen i ett våningshus — mest för att det är så uppenbart att få andra människor finns i närheten och att träden runt den stora eken är de närmaste grannarna.
Grannhus.
Dockhuset ligger förstås alldeles intill, och när Anni är hemma och har gäster i vandrarhemsdelen av huset är man inte alls ensam. Men det mesta som behövs finns uppe i trädhuset: kylskåp, kaffebryggare, vattenkokare, diskho, handfat, toalett. Så man kan stanna där ett tag och låtsas att resten av världen inte finns, ifall det är det man behöver.
Utsikt mot Dockhuset.
Numera finns Korpaboet till och med på AirBnb, men jag skulle rekommendera att man bokar det på telefon eller e-post eftersom hela konceptet ändå är så personligt. Ungefär 1500 kronor per natt kostar det — och har man cykel eller bil är det precis så nära Kosta att det inte är besvärligt alls och ändå så långt ifrån att tystnaden lägger sig. En extra stor upplevelse för barn med äventyrssinne skulle jag tro! Och är man fler än fyra kan man ju hyra rum i Dockhuset också.
Tack för att vi fick se Korpaboet, Anni!
Annons
Om mig
Anna heter jag som skriver Ett varv till. Det är en blogg för alla som vill göra världen lite varmare och lite vackrare — inte genom att tunna ut ozonlager och köpa pynt, utan genom att generera värme för människor som fryser och se till att det vi har här på jorden fördelas på ett mer rättvist sätt.
Min mormor lärde mig den noggranna delen av att sticka och virka när jag gick i lågstadiet, och min farmor lärde mig att man måste prova sina egna idéer.
Allt börjar alltid med en maska. Vill du vara med?
