Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Ulla stickar votter och njuter av lugnet

Ulla och jag har spelat ganska mycket tillsammans — och mellan repetitioner och konserter och gudstjänster måste man ju ta en paus ibland, och då har vi stickat tillsammans. Medan jag stickar enklast möjliga modeller stickar Ulla vackra vantar i minst två färger. Hon har stickat så mycket att hon har kunnat sälja på marknad i Gamle Fredrikstad i Norge, den stad där hon bodde förut — den är lite som Visby, Strängnäs eller Gamla stan i Stockholm. Nu bor hon i Fredrikstad och fortsätter att sticka. Och det är dags för en intervju!

Ulla Käll. Bilden är, som ni förstår, tagen under en annan årstid …

Hej Ulla! Du är vantstickare – hur blev du det?
Det var en kompis jag hade på högstadiet som handarbetade mycket. Vi stickade och virkade tillsammans en hel del. Just vantstickare har jag bivit de senaste åren. Jag hittade en mönster i en tidning på en Selbuvott. Selbu är en plats i Norge och ”vott” är alltså vante. Jag blev förälskad i det mönstret, och vantperioden började!

Stickar du helst efter norska eller svenska mönster?
Jag bor i Norge, och därför har det blivit mest norska mönster. Selbuvotten är ett exempel på det. För övrigt har det visat sig att Selbuvotter finns det många varianter av. Den senaste tiden har jag stickat ett ”morsomt” (roligt) vantmönster med katter, så kallat kattevotter. Ibland hittar jag på mönster på egen hand också.

Och så arbetar du med retreater dit människor kommer för att ta ett steg bort från vardagen. Finns det något samband? Är stickning meditation för dig, eller är det en paus från ditt arbete med retreaterna?
Stickning är rekreation för mig. Jag tycker det är något mycket vilsamt i att låta händerna hålla på i en slags rytm, och så växer något vackert, färgrikt och användbart fram. Ja, något synligt: det är fint. Stickning kan också vara ett slags meditation. Det skapar ett lugn, och tankar på vad som hänt finner sin plats i ett lugnt tempo. En bearbetning, helt enkelt.

Har du övervunnit några tekniska utmaningar under dina år som stickare?
Ja, det har övervunnits många barriärer! Jag minns att ett av mina första stickprojekt var en lusekofta, med Peer Gynt-garn. Oj, så hård den tröjan blev …

Vad väljer du helst för material om du har fria händer?
Jag stickar alltid i ull eller alpacka.

Vad är den viktigaste egenskapen hos en bra vante?
Att den är varm och att den är stickad ”med värme”, gärna till en vän , så att både färg- och mönsterval passar mottagaren. Jag tror att vantar som är stickade till vänner värmer vännernas hjärta många gånger.

Vad gör du med dina vantar när de är färdiga?
Jag ger bort dem i present, men säljer också en hel del till bekanta. Det finns en allt-möjligt-affär som jag skickar vantar till, och de säljer dem där.

Har du något tips till den som tycker att det är svårt att sticka med mer än en färg?
Första rådet skulle vara att börja med bara två färger. Sedan hjälper det att hitta ett regelbundet mönster, det kräver mindre koncentration. Viktigt är att varje färg inte har med än tre maskor i taget, annars måste man sno tråden så att hankarna inte blir för långa. Sista rådet skulle vara att sticka på strump- eller rundstickor, så att du bara stickar räta maskor, det blir krångligare med aviga.

Och något till den som tycker att det är urtråkigt att fästa garnändar?
Dessvärre … Enda rådet: gör det direkt!

Vilken är din favoritmodell?
Det är min variant av Selbuvotte.

Finns det något som skiljer vanttraditionen i Norge där du bor från de svenska traditionerna?
Jag tror att jag känner den norska traditionen mest. I Norge finns det verkligen många traditionella mönster.

Har du någon gång funderat på att bjuda in till en stickretreat?
Jag har aldrig tänkt på det själv, men Lia Gård i Østerdalen i Norge gör det.

Ett tidigare par kattevotter. Lägg märke till fiskskelettet på tummen och tassavtrycket högst upp på handens insida!

Vad stickar du nu?
Just nu stickar jag kattevotter i två olika blå nyanser.

***

Tack Ulla!

Några tips till dig som blev inspirerad av Ullas vantar:

Selbuvotten har sin egen historia — läs lite om den här!

Du som vill göra egna vantmönster kan ha glädje av den här mallen, eller den här.

Och så finns det massor av gratis, nykomponerade vantmönster på #delavantar-projektets webbplats!

Kreativiteket

Det var så fint i Eslöv i torsdags!

Biblioteket har Kreativiteket som andranamn och ett regelbundet stickcafé med eller utan extraprogram. Den här kvällen var det jag som var extrainbjuden, men jag tror att de flesta hade kommit för att träffa varandra.

Maria som arbetar på biblioteket hade ordnat en så jättefin affischbild — och två av böckerna finns inte att köpa längre, Värma en liten har varit slut länge och jag har just fått höra att Värma varandra också är slut nu, så det är just på biblioteken de finns att få tag på (om man inte har tur och hittar dem hos små bokhandlare eller på antikvariat och i second hand-butiker).

Såhär såg det ut i föreläsningssalen. Just här visar jag ett klassiskt startpaket för en nyfödd. Det är lite speciellt, för Soili har översatt beskrivningen till blöjbyxorna från finska, Maria har designat koftan Elis, och Stina har stickat alltihop. Jag fick paketet för att ge det till en gravid kvinna som satt vid hörnet på den byggnad där jag arbetade i Stockholm. Nu är hennes barn nog ett och ett halvt år! Jag hoppas att det blev mycket värme av paketets innehåll.

Böcker att låna fanns i en korg som stod på pianot.

Fika fanns på en vagn vid en annan vägg.

Och fantastiska Garnlycka var där med koffert och korg fyllda av handfärgade garner. Redan de garnerna hade varit värda resan från Malmö! Det är också Garnlyckas bilder jag har lånat för att kunna berätta, för jag hade inte med mig någon kamera.

Tack, alla ni som var där! Hoppas att vi ses igen!

(Du som lämnade en filt — hör av dig så att jag kan skriva ditt namn när jag visar den! Den är ju jättefin, och så passande det var att du precis blev klar och hann fästa trådarna!)

Koftan Toftanäs

Josef, två år och fyra månader, i Koftan Toftanäs.

Nu har jag bestämt mig för att publicera beskrivningen till Koftan Toftanäs!

Den blev liggande ett tag, mest därför att jag var osäker på om det är smart att dela med sig av en modell stickad i såpass ovanliga garner som de jag använde. Provstickarna använde sådant som de hade hemma och fick lite olika resultat, bland annat lite för långa och alldeles för avsmalnande ärmar — men nu har jag byggt in några kontrollpunkter och extratips i beskrivningen. Egentligen är jag jätteglad att det går att använda ekologiskt och småskaligt producerad svensk ull till barnkläder! Och Josef som använder koftan trivs så bra i den!

Koftan Toftanäs

Ibland säger någon som inte stickar: ”Vad mycket du stickar!” Det kan bero på olika saker. En del tycker, och det är inte bara en känsla jag har utan faktiskt något som jag får höra ibland, att stickning är slöseri med tid. En del låter lite avundsjuka och fortsätter ”det har jag inte tid med”. Och en del låter bara glada.

Stickar jag mycket? Nja. Jag stickar i stort sett aldrig hemma (jag tittar aldrig på TV heller). Men jag åker ofta till min farfar, och den bussresan tar ungefär en timme enkel väg. Ibland läser jag ombord på bussen, lite oftare stickar jag. Och eftersom jag stickar små plagg som inte kräver någon beskrivning går det fort.

Toftanäs är ändhållplatsen på den busslinje som jag åker med när jag ska till min farfar, och eftersom den här koftan är stickad ombord på bussarna fick den heta så. Den är inspirerad av Lilla tuffing-koftan och av Inga-Lills krag- och halvvantelösa tröjvarianter av den modellen, och så har jag lagt till en finess som någon visade i en stickgrupp på Facebook för ett tag sedan: knapphålskanten har samma färg hela vägen trots att koftan är randig. Anna som har webbplatsen Billigt garn gav mig en ledtråd till lösningen för länge sedan när hon skrev att två olikfärgade garner ska gå i armkrok. Den liknelsen fungerade direkt i mitt huvud! Den kan vara mycket användbar när man stickar restgarnskoftor – man ser bara till att ha en liten boll av det första garnet kvar när man byter första gången. Jag tycker om att göra två tvåvarvsränder innan jag går över helt till nästa färg. Det ser liksom lite mer planerat ut på det viset, tycker jag.

Mest inspirerad är jag nog av fyra intervjuer som jag har gjort till den här bloggen: en med Kristina som har garnbutiken Umbra och som tycker att man ska använda miljövänligt ullgarn till barnkläder, en med Stina som säljer garn från egna får (det är från henne jag har köpt garnet till den här koftan), en med Gunilla som har många olika sorters ulldjur på sin gård i Vintrosa och som också berättade mycket om varför man ska använda ull, och en med Mats som har spinneri på Karlsbergsgården i Skåne och tar emot ull från små gårdar.

Koftan Toftanäs är stickad i tvåtrådig finull och i tvåtrådig Gotlandsull från Stina, båda obehandlade. Det vita tycker jag är mjukt, det grå kanske lite stickigare och faktiskt också lite tunnare. Men de barn som har provat den, och Josef som använder den nu, verkar trivas finfint i den!

Modellen bygger på Två trådändars-idén, och har man ett tillräckligt stort nystan klarar man hela tröjan med bara två trådar att fästa efteråt. Till mitt fina ullgarn från Stina har jag använt stickor nummer fyra, och har man inte det garnet så kan man prova med något annat som passar den stickgrovleken, till exempel Järbos garn Big Verona.

Den som vill att resårpartierna ska dra ihop sig lite mer kan sticka dem på stickor som är ett halvt eller ett nummer mindre.

Storlek? Josef som visar den på bilderna är två år och fyra månader.

Garn: Stinas tvåtrådiga finullsgarn och Stinas tvåtrådiga Gotlandsullgarn (eller motsvarande), en härva av vardera

Stickor: 4, en rundsticka med mjuk kabel (plus stickor nummer 3 eller 3½ av valfritt slag om du vill sticka resårpartierna på tunnare stickor)

Dessutom: en virknål till ärm-”sömmarna”, nål att fästa trådar med, sex knappar, sytråd och synål

Resår: sticka 2 rm, 2 am

Lägg upp 88 m på stickor nummer 4 eller nummer 3½ eller 3 (detta är kragens övre kant).

Varv 1–4: 5 rm, resår på 78 m, 5 rm.

Varv 4 (med första halvan av första knapphålet): 5 rm, resår på 78 m, 1 rm, maska av 2 m, 2 rm.

Varv 5 (med andra halvan av knapphålet): 2 rm, 2 omslag, 1 rm, resår på 78 m, 5 rm. Varv 6–8: som v 1.

Nu är kragen klar, och det är dags att börja på oket.

Om du har stickat kragen på stickor nummer 3 kan du byta till nummer 4 i och med det här varvet.

Alla ökningar är gjorda med vridna omslag (omsl, kallas i en del sammanhang halvslag), men öka gärna på något annat sätt som du tycker blir bra, till exempel med Tant Koftas nästan osynliga ökningar (en lutar åt vänster, den andra åt höger).

Varje ökningsvarv resulterar i 8 nya m.

Knapphålen hamnar bra med ett mellanrum på 16 v, tycker jag.

Varv 9 (första ökningsvarvet): 15 rm (detta blir första framstycket), 1 omsl, 1 rm (första raglanmaskan), 1 omsl, 16 rm (detta blir första ärmen), 1 omsl, 1 rm (andra raglanmaskan), 1 omsl, 22 rm (ryggstycket), 1 omsl, 1 rm, 1 omsl, 16 rm (andra ärmen), 1 omsl, 1 rm, 1 omsl, 15 rm (andra framstycket).

Varv 10: 5 rm, am tills 5 m återstår, 5 rm. Varv 11: *rm fram till raglanmaskan, 1 omsl, 1 rm, 1 omsl*, upprepa detta tre gånger, rm tills 5 m återstår, 5 rm.

Upprepa varv 10 och 11 tills oket är tillräckligt långt – jag tyckte att det blev bra att avsluta oket på varv 36.

Glöm inte att göra knapphål med jämna mellanrum!

Nu är oket klart, och det är dags att sticka koftans ärmar. När delningsvarvet är klart har du stickat från framkant till framkant på koftan och stickat först den ena ärmen och sedan den andra.

Delningsvarvet, stickas från rätsidan (början): sticka fram till första raglanm, 1 omslag, sticka raglanm r, 1 omslag, sticka fram till andra raglanm, 1 omslag.

Vänd och sticka slätstickning på den första ärmens m, mellan de två första raglanm (sticka inte själva raglanm) i 3 v. Detta är början på den första ärmen, och från och med nu görs inte fler ökningar. Vill du ha en kedja av större m i kanterna, så att det blir enkelt att virka ihop ärmen sedan, så sticka sista m på varje v a, vänd på stickningen och lyft den r som start på nästa v.

Ärmens varv 5 (från rätsidan): 1 r (eller lyft 1:a m), 2 tills, sedan r v ut.

Fortsätt i slätstickning.

Ärmens varv 9: r tills 3 m återstår, 2 tills r, sticka sista m (a om du vill lyfta den som start på nästa v).

Fortsätt i slätstickning.

Upprepa v 5 på v 13, 21 osv och varv 9 på v 17, 25 osv. Jag gjorde minskningar regelbundet hela vägen, men när du tycker att ärmen är lagom vid för handleden kan du sluta med minskningarna och fortsätta i slätstickning.

När ärmen är nästan lagom lång (för mig blev det 52 v räknat från delningsvarvet) är det dags för mudden. Sticka resår med 2 r, 2 a i 14 v (använd stickor nummer 3½ eller 3 om du vill).

Maska av i resår.

Spara sista m och sätt den på en virknål. Vik ärmen med rätsidan inåt och virka ”sömmen” med smygmaskor eller fasta maskor upp till delningen. Sätt m på höger sticka och ta bort virknålen.

Delningsvarvet (fortsättning): sticka 1 rm (raglanmaskan), gör 1 omsl, sticka ryggstyckets m, gör 1 omsl, sticka 1 m (raglanmaskan), gör 1 omsl, sticka andra ärmens m, gör 1 omsl och sticka sedan denna ärm likadant som den första.

När virkmaskan är satt på höger sticka, sticka 1 rm (raglanmaska), gör 1 omsl och sticka andra framstyckets m.

Nu sticker båda ärmarna ut.

Sticka nu slätstickning med rätstickade kanter fram och tillbaka över de m som återstår, framstycke-ryggstycke-framstycke.

Behöver du byta garn, så gör det medan du fortfarande har några meter kvar av det första garnet.

Sticka de första 5 m på v med det första garnet, byt garn och sticka klart ett v från rätsidan och sedan avigvarvet fram till de sista 5 m.

Lägg garnerna om varandra och sticka de yttersta 5 m med det första garnet.

Ränderna på den här koftan är gjorda med 2 v i garn 2, 2 v i garn 1 och sedan fortsättning i garn 2.

Gör knapphål med jämna mellanrum.

Fortsätt tills koftan är nästan lagom lång (84 v från uppläggningen upptill blev lagom för mig).

Byt till stickor nummer 3½ eller 3 om du vill (fortsätt annars med stickor nummer 4). Sticka kantmaskorna räta som tidigare och däremellan resår med 2 r, 2 a i 14 v.

Maska av med 5 r, sedan resår tills 5 m återstår, 5 r. Fäst trådändarna och sy i alla knappar.

Den som vill kan såklart sticka båda knappkanterna i det första garnet. Det gjorde inte jag, men det skulle ju bli finare. Då får man stå ut med att hålla reda på tre trådar, och det skulle jag inte rekommendera för stadsbusstickning. Om någon av er har ett bra trick, hör av dig!

Tack Josef för att du lekte och fikade så tålmodigt medan jag tog mina bilder!

Ett litet jubileum

I fredags påminde Facebook mig om något trevligt: att det var exakt två år sedan boken Sopplunch kom!

Det är en receptbok gjord på ungefär samma sätt som alla de tidigare men med ett litet tillägg i temat: alla recept är klimatsmarta. (Dessutom är det ju ofta klimatsmart att äta tillsammans!)

Alla böcker har ju sin tillblivelsehistoria, och den här var ännu krångligare än vanligt, men å vad det var trevligt att laga soppor tillsammans med tillresta församlingshemsvärdinnor och församlingshusmödrar i Arboga och sedan i ett mindre kök i Lundby prästgård i Viby. Tack, ni som tog emot Magnus och mig med alla kassar och all kamerautrustning! Och tack Magnus och Maria som gjorde boken så väldigt vacker! Och tack, såklart, alla ni som bidrog med recept och berättelser!

Boken fick ett alldeles för högt pris från början, men nu kostar den mer som de andra jag har gjort, och det går bra att fråga efter den i bokhandeln eller att beställa den från någon webbokhandel. Jag rekommenderar gärna den här

En ny kollega

Kommer ni ihåg Nasira i Afghanistan och hennes syutbildning och symaskin?

Nu har jag hittat en sådan berättelse till — en om en ny kollega, alltså.

Den här heter Eliana och bor i Nicaragua.

Det är biståndsorganisationen Diakonia som berättar om henne.

Eliana utanför sitt hus — som också är hennes arbetsplats. Foto: Diakonia

Elianas son föddes med en deformerad fot, och hon insåg att hon inte skulle kunna yrkesarbeta som hon hade gjort tidigare — hon skulle behöva vara hemma för att kunna ge honom en bra barndom.

Hon hade hört talas om organisationen Miriam, som är Diakonias samarbetspartner, och om dess yrkeskurser för kvinnor, men hon hade inte tagit sig iväg på deras informationsmöten. När hon träffade några medarbetare i ett annat sammanhang förstod hon att en Miriam-kurs var just det hon behövde, det som kunde ge henne möjlighet att arbeta och vara med sonen samtidigt.

”Jag sa till min man att jag skulle bli egenföretagare, och han skrattade”, säger hon. ”Men nu kommer kunderna hela tiden!”

Hon berättar om hur kurserna har gett henne ett självförtroende som hon saknade tidigare och om hur hennes liv har förändrats sedan hon kunde starta sitt skrädderi.

Eliana och hennes son och dotter. Foto: Diakonia

Grattis, Eliana! Och tack Diakonia för intervjun!