Är det någon som behöver något nytt att läsa i sommar?
Min nästan-dagliga-paus den här våren har varit att precis innan jag somnar läsa någon roman som inte utspelar sig under de senaste åren utan långt tidigare.
Det finns ju flera klassiska romaner där epidemier är med i handlingen — Elizabeth Gaskells Ruth och Charlotte Brontës Jane Eyre, till exempel — och det kan vara bra för perspektiven att läsa dem eller läsa dem igen, men jag har plockat favoriter och nya bekantskaper lite på måfå och på något sätt eller kanske många blivit lite tröstad av att människor är människor hur än omständigheterna ändras.
Elizabeth Gaskells North And South upptäckte jag för kanske 20 år sedan, fast jag hade köpt den ungefär tio år tidigare, när de billiga Wordsworth-klassikerna i pocketutgåva dök upp i bokhandeln i staden där jag gick i gymnasiet. Jag minns inte att jag hörde någon prata om henne i skolan eller i något annat sammanhang, och när jag började läsa gjorde jag det utan en aning om vad det var för bok.
Margaret Hale, Elizabeth Gaskells hjältinna, har vuxit upp som ett slags sällskapsflicka till sin kusin. Hennes egna föräldrar är prästpar i ett litet samhälle i södra England, Helstone. När kusinen gifter sig flyttar Margaret hem och förväntar sig att tillvaron ska bli betydligt stillsammare.
Men medan hon har varit borta har hennes pappa prästen drabbats av tvivel som har vuxit sig så starka att han inte tycker att han kan vara präst längre. Han meddelar sin dotter att familjen ska flytta till en industristad i norra England där han tror att han kan tjäna familjens uppehälle som privatlärare och föreläsare, och så ger han henne uppdraget att berätta detta för mamman och hennes sällskapsdam, för det klarar han inte själv.
Låter det dramatiskt? Det är det — Margaret Hale och hennes familj gråter och bönfaller varandra, och mamman och pappan försöker påverka varandra genom henne från varsitt håll, och ingenting är roligt alls.
Milton är en bullrig, smutsig stad full av människor som inte alls beter sig som människorna i Helstone. Många av dem arbetar i den ganska nya textilindustrin. Margaret är rädd för dem och upptäcker att hon har förlorat den pondus hon har haft — att komma till ”de fattiga” med en korg på armen eller dela ut några mynt fungerar inte alls här.
En av hennes pappas få elever är ägaren till en av fabrikerna, John Thornton. När det börjar talas om strejk bland arbetarna i staden blir det gång på gång uppenbart att Margaret och John Thornton har helt olika tankar om vad som är rätt och moraliskt riktigt, och flera missförstånd gör det också efter ett tag omöjligt för dem att fortsätta de samtal som de har påbörjat i Margarets fars sällskap.
När jag hade läst ut North And South första gången — de sista raderna är beviset för att Elizabeth Gaskell ändå hade humor — var den bästa beskrivningen jag kunde komma på en Pride And Prejudice i industriellarevolutionenmiljö och med ett enormt samhällspatos. Den är inte alls festlig som Jane Austens böcker, och komplikationerna är annorlunda, men personporträtten och det faktum att två huvudpersoner som mitt i berättelsen inte tål varandra ändrar sig och båda två inser att de har haft fördomar — det är gemensamma drag.
I vår, när jag har läst den för kanske femtonde eller tjugonde gången, har jag retat upp mig lite extra på några fåniga uttalanden som jag inte mindes men mest blivit så uppslukad av berättelsen igen och tagen av hur Elizabeth Gaskell lyckas bygga sin krångliga berättelse som är så full av människor och få mig att bry mig så mycket om allihop. Utom möjligen kusinen — men hon har en viktig roll ändå.
Elizabeth Gaskell bodde i Manchester när hon skrev romanen, och Milton ska vara mycket likt 1800-talets Manchester. Hon arbetade som följetongsskribent för Charles Dickens, som drev tidningar där spännande romaner i småbitar var det som lockade läsare.
Det är inte bara jag som har sett likheterna mellan den här romanen och Jane Austens betydligt mer kända — jag kände mig både bekräftad och lite fånig när jag började läsa artiklar om den och såg hur många som jämförde just de båda berättelserna.
Har den blivit BBC-serie?
Javisst!
(Det här är inte den officiella trailern — någon sådan har jag inte hittat på Youtube.)
Jag köpte den som DVD-box (gammaldags eller hur?) i våras men råkade låna ut den innan jag hade hunnit titta på den. Av recensionerna att döma är den ordentligt förkortad, som de flesta filmatiseringar, och har en tillagd biperson som inte hade behövts, men är väldigt vackert filmad och innehåller helt fantastiska scener från John Thorntons spinneri.
En god nyhet sparar jag till sist: jag har inte hittat någon svensk översättning av boken, inte ens någon riktigt gammal, men nästa år kommer det en på Modernista!
