Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Tillsammans på distans

Nu är Clare Hunters bok Threads of Life utlånad igen. Det gick inte att låta bli!

Eva, som var min kollega på en sfi-skola i Malmö för ett par år sedan, visade mig bilder från ett besök i en by i Yunnan-provinsen i Kina. Det var en Miau-by, en by där de flesta invånarna tillhör Miau-folket, en av Kinas enormt många etniska minoriteter. 2014 var jag också i Yunnan-provinsen, och Eva och jag försökte se om vi hade varit i samma by.

Ett par dagar efter att vi hade talat om det läste jag ett avsnitt om Miau-folkets broderitradition i boken. Det måste ju Eva få läsa!

Och innan dess var det Maria som hade den — för det fanns ett avsnitt om ett annat slags broderier och broderiförsäljning som liknade ämnet för en konferens hon just hade föreläst på.

Så jag har inte läst ut boken än.

MEN: ett av de avsnitt jag läste fick mig att tänka på en idé som liknar den här:

Det här är den gemenskapsfilt för fred och värme som Händiga händer i Kalmar hann göra klart precis innan de strängare restriktionerna kom.

Och är inte rutor eller bitar ett helt fantastiskt sätt att arbeta tillsammans nu?

Alla kan göra sin del (en eller många) hemma, stickade, virkade, broderade, och att vi fortfarande hör ihop kan manifesteras i filtar, bonader och (om det är en grupp i en kyrka) i stolor, altarkläden, antependier, till och med mässhakar.

I boken läste jag om hur brittiska kvinnor som hamnade i fångläger i Asien under andra världskriget samarbetade om lapptäcken med broderade rutor. De hade i stort sett inget material och bodde tätt, tätt, tätt inpå varandra — vi saknar istället varandra. Men också vi är begränsade av det som händer i vår omvärld.

Ett textilsamarbete i form av rutor som ska fogas samman är något som kan skapa gemenskap och dokumentera stämningar och känslor och förhoppningar nu och som kan bli ett fantastiskt sätt att fira och minnas tillsammans senare, när vi kan ses igen.

Eller hur?

Kerstingarn förvandlas

Nu har det börjat komma bilder på kläder som Kerstins efterlämnade garn har förvandlats till. Man kan bli tårögd!

Här är Kerstin vid en av de presentationer som hon ledde — när hjälpstickningsgruppen i Hyllie Park kyrkan i Malmö skulle skicka iväg resultatet av en tids arbete (kanske en termins?). Då hängde gruppmedlemmarna upp alla kläder och filtar längst fram i kyrkan, och församlingen fick se dem under en gudstjänst och vara med och be för de barn och föräldrar som skulle få dem. Ett helt fantastiskt sätt att arbeta tycker jag.

Nu har Inga-Britt stickat ett par mössor av garn som hon fick ur Kerstins efterlämnade förråd.

Marianne har stickat en Yemenväst och en Easy Peasy Beanie och har lite garn kvar att göra något mer av.

Och Sigrid har stickat ett par sockor som jag tror att hon ska lämna in på ett av Hjälpstickans inlämningsställen.

Sexton påsar har jag postat åt olika håll nu, så det kan kanske komma några fler bilder framöver!

En kreativ egenterapi

Av Posted on Inga taggar 0

Tidningen Allas intervju med Lotta Lundin, ”Knitting Lotta”, läste jag för att någon tipsade om den på Online Stickcafé på Facebook. Och nu måste jag tipsa vidare! Lotta berättar om hur hon blev sjuk av överansträngning och om hur hennes syster kom för att ta hand om henne och hade med sig garn. Nu är vantstickning och vantdesign en del av hennes arbete, och hennes mönster har blivit enormt populära i bland annat USA. Heja Lotta! Heja kreativiteten som kan hjälpa en att hitta glädjen och hälsan igen och som öppnar nya vägar vidare!

Som karameller

När Annelie hade visat sina tio koftor på Facebook — nio Asymmetriska koftan, en Haklappskoftan — visade Ann-Marie också två stycken.

Hon skrev att man kan använda vilket garn som helst och blanda och att allt blir bra.

Om man har en sådan blick för komposition som Ann-Marie, skulle jag vilja lägga till. Såhär fint blir det ju inte av sig självt.

Som vanligt blir jag så jätteglad av att se att beskrivningarna kommer till användning, och självklart hoppas jag att de fina bilderna kan inspirera fler också!

Det finns så många sköna människor …

Av Posted on Inga taggar 0

Idag börjar vi med en kanske inte helt självklar association.

Den här gamla sången …

… och den här boken.

Vad har de gemensamt?

Elisabeth Gaskells roman Cranford beskrivs ibland som en oförarglig och lågmält komisk berättelse om småstadsliv i ett slags matriarkat, en stad där det finns få män bland de människor som syns och hörs.

Jag har läst North and South flera gånger, man skulle nog kunna säga många gånger, och några av hennes andra romaner också, men den här tyckte jag inte verkade så intressant.

Helt fel hade jag!

Elizabeth Gaskells stora engagemang i samhällsfrågor är så tydligt i North and South, där hon låter människor ur tre samhällsklasser mötas och lite motvilligt lära känna varandra och inse att alla är människor och att fördomar ofta fördomar.

I Ruth var hon ännu mer radikal — där gjorde hon en ung, ensamstående mamma till hjältinna och en man med ett allvarligt rörelsehinder till hjälte. Den boken var så kontroversiell att det vittnas om att män förbjöd sina fruar att läsa den och till och med om bokbränning.

I Cranford är det en stillsam revolution hon sätter igång, men den är mycket medveten och inte ett dugg mindre viktig: hon låter ensamstående, barnlösa kvinnor i medelåldern och övre medelåldern bli huvudpersoner. Genom att använda en yngre kvinna som berättare får hon dem att öppna sig lite i taget och berätta om saker som de inte har sagt till någon tidigare. Det är inte skvaller, fastän en del av det hade kunnat bli skvallermaterial i den lilla staden — det är en massa saker som tillsammans utgör vars och ens liv, fastän många som har det bättre ställt, har mer självförtroende och lever i större sammanhang kanske skulle ha skrattat åt bekymren och viftat bort dem. För de här kvinnorna, med mycket begränsad ekonomi och många vissnade drömmar, är det verkligheten, och den är full av hemligheter, men mitt ibland dem finns fortfarande en och annan förhoppning.

Och samtidigt som hon låter varje liten berättelse få sin egen plats bygger hon den större, den om staden som har gett romanen dess namn och om stora förändringar som är på gång, för det är 1800-tal, och om järnvägen kommer blir ju nästan allt annorlunda.

Det sägs ibland — till exempel i det här BBC-radioprogrammet, som annars handlar mest om North and South — att Cranford är en ”safe novel”, och jag tolkar det som att den både inger trygghet och är helt oförarglig, lätt att avfärda. Litteraturvetarna som samtalar i programmet berättar att den var populär i de brittiska skyttegravarna under första världskriget och säger att det måste bero på att den påminde dem om ”det gamla Storbritannien”. Samtidigt har jag vid flera tillfällen hört att den är en trojansk häst, radikalt feministisk, eftersom den handlar om en stad där inga män är riktigt viktiga eller har något egentligt inflytande. Det är en sanning med modifikation, såklart, eftersom huvudpersonernas ekonomiska situation generellt är så utsatt därför att de är ensamstående.

För mig blev Cranford en helt äkta och otroligt vacker och rörande berättelse.

Och det är sant att den är rolig också!

Den svenska översättningen har jag inte läst, men den finns alltså. Till och med som ljudbok.

Och någon annan dag ska jag berätta om BBC-serien, som har romanens titel men som är olik den på ganska många sätt.