Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Ilemera

Det blev ett intensivt dygn på Örtagården, i alla fall de vakna timmarna, så jag hann inte fotografera någonting. Men jag måste berätta om ett av de föredrag jag lyssnade på!

Foto: Ge det vidare

Under de år när jag var mycket i Örebro var jag med i körer och annat i en församling som heter Olaus Petri, och där var många och särskilt ungdomsgruppen engagerade i att samla in pengar till ICCO, Ilemera Carpentry Centre for Orphans, en skola som utbildar föräldralösa tonåringar i nordvästra Tanzania i snickeri och sömnad och egenföretagande. På Örtagården var en av de svenskar som var med och grundade skolans svenska insamlingsorganisation, Ge det vidare, med och berättade om skolan!

Foto: Ge det vidare

Den började i ganska liten skala med att en man undervisade några tonårspojkar. Men det fanns en nedlagd missionsstation i Ilemera, och dessutom en ganska stor byggnad som hade byggts till en konferens och använts som inkvartering då, och nu har skolan fina lokaler och ger tonåringarna en intensiv tvåårig utbildning i hantverk, matematik och ekonomi. En del av dem som har gått den arbetar ensamma på sina hemorter, andra har slagit sig ihop två och två. En del som inte har kunnat flytta hem igen därför att de inte har blivit väl behandlade av de släktingar eller grannar som de har vuxit upp hos har fått hjälp att etablera sig på nya platser.

Foto: Ge det vidare

Barbro Olson som berättade för oss känner föreståndarparet sedan många år och har också lärt känna många av eleverna lite grann. Hon och hennes man Per-Olof var missionärer på en annan plats i Tanzania för många år sedan. Deras yngste son var ganska liten när de flyttade hem till Sverige, och de bestämde sig för att resa till Tanzania med honom för att han inte skulle vara den ende i familjen som inte hade några egna minnen därifrån. Det var på den resan de hamnade i Ilemera.

Ett problem i Östafrika är att ”allt” finns men att kinesiska företag dumpar massor av varor av mycket låg kvalitet där. Så det finns verktyg av alla slag för snickare — men de är så dåliga att de kanske bara håller i ett par veckor. Och det finns symaskiner att köpa, till och med trampsymaskiner som är det som behövs när eltillförseln är ojämn — men de håller inte mycket längre. Därför fraktar Ge det vidare fortfarande skänkta svenska verktyg och symaskiner till skolan. Det är krångligt men nödvändigt för att ungdomarna ska kunna fortsätta med sina nya yrken. Varje avgångselev får nämligen vid examen den utrustning som hon eller han behöver för att starta sin verksamhet.

Om man vill ge en gåva eller höra när nästa sändning kommer att skickas kan man ta kontakt med Barbro!

Snart kommer Luna till Sverige

Av Posted on Inga taggar 0
Omslaget till musiksagan.

En ganska lång översättningsprocess är inne på sina sista steg — i mars kommer den slovenske kompositören Blaz Pucihars (ursäkta, jag hittar inte specialtecknet ovanför hans z här i WordPress) musiksaga om Luna ut på svenska! Lite grann har jag berättat tidigare, men nu är vi nästan klara!

Det var tack vare min kammarmusikkollega Annette som jag hörde talas om honom och hörde hans musik första gången — vi skulle göra ett program med enbart musik av kvinnor, som vi brukade, men Annette hade hittat hans flöjtsonatin och ville absolut spela andra satsen ur den. Lyssna!

Den gången använde vi inte vårt vanliga programnamn, Feminissimo, utan kallade istället konserten ”Åtta kvinnor och en sloven” (eller om det nu var sju). Det blev bra det också! Och sedan letade jag efter mer musik att lyssna på och hittade bland annat sagan om Luna, skriven för berättare, flöjtist (eller flöjtister) och pianist.

Här kan man höra lite av den engelskspråkiga versionen:

Och här kan man höra några små snuttar och se några av bokens illustrationer:

Min musikhögskoleklasskamrat Anna förmedlade kontakten med mig när Blaz letade efter en svensk översättare. Jag är inte alls någon rimmare, så det var en utmaning för mig att varje kapitel avslutas med en vers, men Anna och ett par andra vänner har läst igenom allt, och nu har jag fått läsa korrektur också.

Blaz och Ana, hans fru som är en stor orsak till att han har blivit en sådan flöjtkompositör och skriver så mycket undervisningsmusik, kommer till Sverige för att vara med på en flöjtkonferens dn 21–22 mars — Föreningen Svensk Flöjt arrangerar Pedagoghelg på kulturskolan i Halmstad — och då presenteras också boken. Det ska bli så roligt att se och höra Luna resa ut i Sverige. Hoppas att många barn och vuxna får höra sagan om henne och den fantastiska musiken, så full av kreativitet och energi!

Inget är nytt under solen-mössan

Av Posted on Inga taggar 1

För några år sedan såg jag plötsligt massor av fleecepannband och kanske också maskinstickade pannband som var smalare över pannan och gick ner över öronen.

Min stickningshjärna — som har väldigt lite med mina egna intentioner och planer och önskningar att göra, den går igång på egen hand — började fundera på om man kunde göra det med förkortade varv, men efter ett tag kom den på att man kunde göra en vertikal ”mudd” med minskningar och ökningar. Sedan kom den på att man kunde göra den dubbelt så bred och minska på båda sidor om mitten. Och så kom den på att man till en mössa borde kunna plocka upp maskorna genom båda lagren för att få en mössa som håller ihop och håller formen, inte bara en vanlig uppvikt kant.

För några veckor sedan var jag på en plats där det passade utmärkt att sticka och där inte så mycket annat var möjligt. Det resulterade i den första mössan — och den blev precis som jag hade tänkt, direkt. Det var nästan lite spöklikt.

Fyra mössor har jag stickat sammanlagt nu, i lite olika storlekar och med olika bred öronkant. Två av dem har jag gett bort till vänner.

Öronvärmarmössan har jag tänkt att den kanske skulle kunna heta. Och jag trodde verkligen att jag hade hittat på något nytt. Jag hade aldrig sett något liknande.

Så visade jag mössorna på Online Stickcafé på Facebook — och en av dem som såg dem kom att tänka på den amerikanska modell som har publicerats av en sjömansmission och som kallas 1898. Titta på den. De är inte exakt lika — men väldigt lika.

Beskrivningarna kommer inte att bli identiska när jag har skrivit ut min, men jag tror att det får bli ett nytt namn. Inget är nytt under solen-mössan?

Vad jag ska berätta om i helgen

Av Posted on Inga taggar 2

På fredag börjar kvinnodygnet på Örtagården. Arrangörerna, Gunilla och några vars namn jag inte vet än, har ordnat flera presentationer under dygnet. Två av dem ska jag göra. Här är det som kommer att hända då.

Sticka för att värma
Med våra händer, ett par stickor eller en virknål och lite garn kan vi värma frusna barn och vuxna både här hemma och i andra länder.
Anna Braw, som hjälpstickningsbloggar och har arbetat med en rad Sticka & skicka-insamlingar tillsammans med Hemmets Journal och olika hjälporganisationer, berättar om vad vi kan göra, om hur vi kan inspirera varandra och om hur det vi gör kan resa ut i världen för att sprida hopp och rädda liv. Det är stora ord – och arbetet börjar alltid med en ögla!

Ett av Stinas babypaket — jag brukar visa det som exempel. Foto: Stina Duvenett

Första tillfället: Behöver inte de stora barnen kläder?
Babypaketsinspiration och babypaketsinformation — om babypaketens innehåll, om vilka enkla modeller som kan passa, om samarbeten, om mottagarorganisationer och om varför vi håller på så mycket med paket till nyfödda.

Andra tillfället: Uppifrån och ner
En rad superenkla koftor, tröjor, västar och slipovrar som stickas helt utan montering och ofta med bara två trådar att fästa — ta med anteckningsblock, ett par tomma stickor och lite restgarn! Vi tittar på bilder, går igenom tillvägagångssätt och känner på färdiga modeller. Kanske känner du redan till Femtimmarskoftan, Två trådändars lilla kofta och Lilla tuffing, men det har hänt mer sedan sist!

***

Det ska bli så roligt att träffa alla!

Okonventionella sätt att rädda världen

Av Posted on Inga taggar 0

Den här boken, Teach Your Granny to Text & Other Ways to Change the World, visade en agent för mig på en bokmässa när den var ny. Det var som en uppenbarelse: det fanns ett förlag till som arbetade med crowd-sourcing för att inspirera människor (och låta människor inspirera varandra) till att göra vår gemensamma framtid bättre!

Den bygger på nästan 4 000 barns svar på frågor om vårt ansvar för världen. Här är ett uppslag om att försöka undvika att köpa nya saker.

Och ett om att ställa en viktig fråga om och om igen: Varför?

Såhär mycket formgivning har jag aldrig haft råd med när jag har arbetat med böcker. Varje uppslag är en ny upplevelse, och varje uppslag är formgivet helt och hållet med utgångspunkt i barnens råd och förslag och idéer som är samlade i olika teman.

Det mesta är — och det här är naturligtvis en av de stora poängerna — råd som många vuxna skulle behöva ta till sig. Nu är boken ungefär tio år gammal, och man kunde ha hoppats att det skulle ha hänt mycket mer, men kanske har vi börjat få mindre skräppost? Vi är väl ganska många som har ”Reklam — nej tack”-skyltar på våra brevlådor och dörrar?

Lek! Och så en bild av högt gräs. Utan det här uppslaget skulle det ha varit en helt annan bok, eller hur? (Och jag hoppas att det kommer att fortsätta finnas platser i världen där man kan se högt gräs utan att det första man tänker är fästingar.)

Utan det här uppslaget, om vänliga ord på teckenspråk, hade det förstås också varit en helt annan bok.

Här förstår ni att den vinner mitt hjärta om den inte redan har gjort det.

Och så måste jag erkänna att jag aldrig har läst precis hela boken — jag har ägt den tre gånger, men alla gångerna har jag fått så bråttom att skicka iväg den till ett barn som jag känner (tre olika barn alltså). Jag får väl be att få låna tillbaka den någon gång.

Organisationen som gjorde boken, We Are What We Do — finns den fortfarande? Är det någon som vet?

Såhär presenteras den på Arts Council i Storbritannien (men med en webbplatslänk som inte fungerar):

We Are What We Do is a global movement that believes it’s not just politicians, institutions and big businesses that can change the world – ordinary people can do it too. There are loads of small things we can all do everyday. We call them Actions. Little things like turning off the tap when you’re brushing your teeth, taking your own bag to the supermarket or teaching your granny to text. They might seem small and insignificant on their own, but their effect can be massive. If we all do them regularly, we can have a huge impact on many of the environmental and social problems we are facing.

Det här med ”teaching your granny to text” är det jag är mest skeptisk mot — och det kan ju verka knasigt att jag skriver om en bok som heter så då … Men jag tycker att det finns så många exempel på hur elektroniska lösningar som ska spara till exempel el och papper och transporter resulterar i behov av mer och mer elektronik (till exempel nyare telefoner hela tiden), och vad är då vinsten jämfört med de vykort som jag antar att den här fiktiva farmor eller mormor hade som kommunikationsfavorit tidigare? (Det kan också vara så att det är en helt social insats att lära ut det här med att skriva meddelanden på telefonen och att det verkligen var angeläget att lära ut det för tio år sedan. Är det någon som minns?)

Här är en film som gjordes samtidigt som boken:

Adlibris upptäckte jag att boken var en av fyra som We Are What We Do gav ut när det begav sig, och att rörelsen började som ett innerstadsprojekt bland barn i London. Nu skulle jag verkligen vilja veta mer om alltihop.

Den verkar vara slutsåld, och jag önskar att jag hade skrivit om den medan den fortfarande fanns i tryck, men fråga om ditt bibliotek kan beställa hem den! Här finns vad som skulle kunna vara en annan utgåva av samma material med en annan titel, och här finns den amerikanska utgåvan av en av de andra böckerna som e-bok.