Det är lätt att tro att allt mer eller mindre har ”lugnat ner sig” i världen eftersom det är ett par år sedan flyktingströmmarna till Sverige liksom stängdes av.
Så är det ju inte alls.
En av de platser där det finns massor av människor på flykt och där hjälpen inte alls räcker till är Aten. Suzanne Melville arbetar på Hope Café där och skrev såhär på Facebook häromdagen, på sidan Hopp för flyktingarna i Aten:
En flicka vars familj har kommit till Hope Café under en längre period. Eftersom en majoritet av de mammor som föder på sjukhusen i Aten får kejsarsnitt har volontärerna på Hope Café blivit tvungna att ordna extrainsamlingar så att de kan ordna barnvagnar.
Som jag berättat tidigare är det väldigt många barn här som föds med kejsarsnitt. Jag kan absolut inte säga varför det är så, men min (och många andras) teori är att det är bekvämare för sjukhusen att planera sitt arbete om de vet när barnen kommer födas. Man sätter bekvämligheten före mammornas och barnens bästa. Mammor som tidigare fött sju, åtta eller nio barn snittas helt plötsligt. Många av mammorna får problem med amningen. Om det beror på stress över livssituationen eller någonting annat har jag ingen aning om, men det är fruktansvärt många barn som matas med mjölkersättning.
För tillfället är det väldigt lite mjölkersättning som skänks till de olika organisationerna. Vi letar alla efter sätt att få tag i välling för de yngsta. Mammorna är desperata, och deras barn är hungriga. Det känns förfärligt när man har en gråtande mamma framför sig som inte kan amma sitt barn och man inte har någon välling att ge henne eftersom hyllorna i caféet är tomma.
Volontärer klara för registreringsintervju. Några människor som kan flera språk och som själva är på flykt ställer upp som tolkar så att det går att fråga alla som söker hjälp om deras situation och behov.
Nästan varje registreringsintervju jag har så är det blöjor och välling familjen behöver. Och kläder. Och behoven bara växer!
Eftersom vi inte får servera mat på caféet som det är nu så har vi beslutat oss för att helt lägga det åt sidan och arbeta mer för att kunna hjälpa familjerna med vad de verkligen ber oss om hjälp med. För tillfället är det just blöjor, mjölkersättning, kläder och medicin de ber oss om. Ofta har de redan varit hos de större NGO:erna och frågat om hjälp men blivit nekade.
De dagar vi har intervjuer för registreringar är helt galna. Vi är så få men våra gäster är så många.
En liten kvinna satt igår i fyra timmar och väntade på att det skulle bli hennes tur. Hon har just fått en knöl bortopererad från det ena bröstet så hon kan inte amma fullt ut. Hon behövde hjälp med mjölkersättning och blöjor till sin nyfödde son men också blöjor till sina två njursjuka döttrar 8 och 11 år gamla. Vi registrerade henne och lovade henne mjölkersättning, men jag pratade länge länge med henne om att hon när hon läkt ordentligt måste gå och få hjälp hos organisationen Amurtel. Amurtel hjälper kvinnor komma igång med amning. Det är en fantastisk organisation som verkligen gör allt för att hjälpa mammor och deras barn.
Det är så hemskt att tänka sig tanken att vara en nybliven mamma och se sitt barn vara hungrigt. Tänk dig att veta att du egentligen borde ha barnets mat i kroppen men inte vara förmögen att ge den. Att springa omkring en otroligt stor stad, till organisation efter organisation för att försöka få hjälp så ditt barn inte ska behöva vara hungrigt. Tänk dig att nekas på det ena stället efter det andra. Tänk dig den förtvivlan du skulle känna. Det är en så självklar och primitiv instinkt att vilja se våra barn mätta och belåtna.
Hur som helst så har jag lovat den lilla mamman att jag ska skicka henne kontaktuppgifter till Amurtel och hon har lovat att gå dit.
Eftersom hon hade väntat så länge och intervjun tagit ganska lång tid hade volontären som jobbar i vårt förråd hunnit gå för dagen. Jag kunde inte bara gå och hämta mjölkersättningen och blöjorna till de äldre döttrarna och ge till henne. Jag tog henne i handen och tog med henne till affären.
Först sa hon att jag absolut inte fick använda mina pengar för att handla till henne, men jag förklarade att jag har många riktigt fina vänner i Sverige som skickar pengar så att jag kan hjälpa henne och andra flyktingar. Hon var så tacksam och så glad. Så lättad. Jag lovade henne att jag skulle tacka alla i Sverige från henne så nu gör jag det. Tack för er hjälp!
Detta var bara en av alla människor som behövde något, men just henne kunde vi hjälpa.
Tack alla för att ni år så fantastiska medkännande och omtänksamma medmänniskor. 
Suzanne Melville (Swish 0708-256277)
***
När jag såg det här brevet på Facebook igår skrev jag till Suzanne och frågade om hon ville att jag skulle publicera det här så att det sprids till ytterligare några. Jag fick ett röstmeddelande tillbaka — hon sa ja tack flera gånger och upprepade också att all hjälp som Hope Café kan få behövs så mycket. Hoppas att ni som läser det här vill vara med och hjälpa till!
