Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Sticka till en fredsmanifestation

Det är en stor fredsmanifestation i form av en museiutställning på gång i Borås. Och eftersom Borås är Sveriges textilstad och museet heter Textilmuseet är den fred de vill visa nära kopplad till textilt handarbete. Alla som vill kan vara med och bidra till den genom att sticka!

Såhär står det i inbjudan:

Vill du vara med i utställningen?

Vi vill nu bjuda in dig att sticka på temat fred! Bidragen kommer tillsammans att bilda en utställning som öppnar på Textilmuseet i början av jubileumsåret 2021. Den enda begränsningen är att stickningarna har fredens färg: vitt och att verket ska kunna hängas upp. Annars är det fritt fram att blanda både material och sticktekniker. Du kan sticka något föreställande, något man kan använda eller något helt unikt – bara fantasin sätter gränser!

Lämna in ditt bidrag i Textilmuseets reception eller skicka per post senast den 20 november 2020.
Tillsammans med ditt bidrag vill vi att du bifogar en lapp med ditt namn, bostadsort och mailadress samt ditt personliga svar på följande frågor:

Varför stickar du?
Vad strävar du efter?
Går det att sticka fred?

Obs! Skriv tydligt. Dina svar kan komma att användas i utställningen.

Postadress:
Textilmuseet
Stickuppropet
501 80 Borås


Eller lämna in ditt bidrag i Textilmuseets reception under våra öppettider.

***

Vad kan man sticka? Vad som helst, bara det går att hänga upp!

Några exempel som jag kommer att tänka på direkt är den duva som Gerd Inger Persson och de andra i Sticka för fred i Broby gör — skriv i kommentarfältet om du vill komma i kontakt med henne och få beskrivningen! Och den här lilla katten (som blir extra fin, tycker jag, utan broderade ”ansiktsdrag”). Eller, om man vill lägga mycket mer tid och göra något mer utmanande, en helvit variant av Harry Potters uggla från den här boken. Eller den här lilla kaninen som man gör av en enda kvadratisk rätstickad bit — passar extra bra för den som är otålig eller nybörjare, även om monteringen kan kräva lite pyssel.

Här finns en sida med flera beskrivningar till stickade och virkade fåglar.

Ha så roligt!

Lyssningstips: P3:s dokumentär om Florence Nightingale

Florence Nightingale som medelålders, kanske vid den tid när hon kunde börja arbeta som sjuksköterska. Målning efter ett fotografi. Hämtad från Wikimedia Commons.

Om man som jag har ramlat in i vår sjukvårdshistoria och tycker att den är hur spännande som helst — för mig började det med att jag upptäckte Marie Cederschiöld, Sveriges första sjuksköterska, diakonissa och sjuksköterskeutbildare, bland medlemmarna i Sveriges första syförening — kan man ju bli extra glad för att P3 Historia har en dokumentär om Florence Nightingale liggande på Sveriges Radios webbplats för lyssning precis närsomhelst. Hon var Storbritanniens första sjuksköterska, faktiskt utbildad på Kaiserswerth dit vännerna i väckelserörelsen skickade Marie Cederschiöld, och hon blev sjuksköterskeutbildare på en i stort sett egen skola liksom Marie. Dessutom läste hon in sig på vetenskapligt och sjukvårdspolitiskt material innan så många andra kvinnor var intresserade av det (eller, för all del, hade möjlighet att göra det), hon experimenterade med hygienregler, hon byggde en rationell sjukhusorganisation under mycket svåra förhållanden, hon införde god och närande mat som en sjukhusföreteelse, hon talade för utbildning och yrkesarbete för gifta kvinnor, hon beskrev en vision för något som liknar moderna förskolor … och hon förde statistik och uppfann tårtdiagrammet för att få allmänheten att förstå de siffror hon presenterade! Det sista skulle jag ha velat berätta för mina kära matematikelever på folkhögskolan där jag arbetade häromåret. Att kunna läsa ett diagram kan vara skillnaden mellan liv och död i vissa lägen, och vem är bättre lämpad som bevis för det än världens mest kända sjuksköterska?

Florence Nightingale som sjuksköterskeutbildare omgiven av sjuksköterskekandidater på St. Thomas Hospital. Fotografi hämtat på Wikimedia Commons.

Både Florence Nightingale och Marie Cederschiöld (och faktiskt också en annan svensk sjuksköterskepionjär, Emmy Rappe som utbildade sig hos Florence Nightingale och grundade Röda korsets sjuksköterskeskola i Uppsala) kom från privilegierade familjer och kunde använda sina kontakter i samhällets högre och rikare skikt för att finansiera delar av sitt arbete. Samtidigt blev de udda i sina egna kretsar genom att vara utbildade, ensamstående, yrkesarbetande kvinnor i chefs- och ledarroller. Samarbetet med manliga läkare blev delvis en maktkamp eftersom sjuksköterskans roll inte hade funnits tidigare och idéer som hygien och näringsrik mat kom från ett oväntat håll.

Bakgrunden — Marie Cederschiöld tillhörde en adelssläkt och var visserligen uppvuxen i prästgård men ändå van vid en viss nivå på livet — kunde också ställa till det. Det finns anteckningar efter studietiden i Tyskland där hon funderar över hur hon tvingades vara en bland alla studenter:

”Jag var ledsen att icke få något eget rum, att ligga bland så många (…). Jag till hvilken man aldrig sagt, ’det och det får du icke’, kände nu så svårt mitt beroende tillstånd”, skriver hon.

Det finns också anteckningar från Ersta där hon klagar över att de kvinnor som vill bli sjuksköterskor har så dåliga förutsättningar för det och så svårt att lära sig.

I P3-dokumentären får vi bland mycket annat höra om de nästan 40 kvinnor som Florence Nightingale rekryterade som militärsjuksköterskor till Krim och om hur de ibland gjorde henne mycket besviken. Rekryteringen och planeringen av resan gick väldigt snabbt, så de kan knappast ha riktigt förstått vad de gav sig in på, och någon formell utbildning hade de inte innan de åkte, för sjuksköterskeskolan startades först senare. Desto mer fick de lära sig på plats då, kan man tänka. Chock på chock på chock.

Florence Nightingale i sitt sovrum en kort tid före sin död. Hon är 90 år gammal och bor på South Street nära Park Lane och Hyde Park i London. Foto: Lizzie Caswall Smith 1910 (hämtat från Wikimedia Commons)

Både Florence Nightingale och Marie Cederschiöld verkar ha drabbats av något som nu skulle kallas utmattningssyndrom eller kanske till och med utmattningsdepression — Marie efter drygt tio år på sjuksköterskeutbildningen i Stockholm, Florence när hon kom hem från Krimkriget. Florence hade dessutom fått en sjukdom som skulle ha kunnat botas med antibiotika, men det fanns ju inte då, så den kom och gick i skov, och hon arbetade ofta från sin säng.

Jag måste antagligen vänja mig vid radiodokumentärsstilen innan jag kan säga något rättvist om den här dokumentären. Så mycket onödigt effektsökeri och ganska mycket spekulation — tycker jag precis nu. Men Åsa Moberg, som har skrivit en bok om Florence Nightingale, gör en fin insats när hon blir intervjuad. Så jag vill nog rekommendera den ändå! Här finns den alltså.

Och här finns en artikel som jag skrev för några år sedan när det var 200 år sedan Marie föddes.

Mössor och filtar och bindor

Av Posted on Inga taggar 2

I måndags var jag på besök hos en grupp som heter Händiga händer här i Kalmar. Den har just flyttat inomhus igen — under senvåren gjorde medlemmarna i ordning en uteplats för att alla skulle kunna vara med på träffarna, också de som tillhör riskgrupper.

Nu förbereder de en utställning på en offentlig plats i Kalmar. Filtar är det som de ska ställa ut, och filtarna vill de sälja …

… för att kunna stötta sitt hjärteprojekt: tonårsflickor i mycket fattiga delar av Nairobi får flergångsbindor så att de ska kunna gå i skolan också de dagar när de har mens. Annars är risken att de hamnar efter och ramlar ur skolsystemet så tidigt att det blir svårt för dem att ta sig vidare i livet.

Filtpengarna ska gå till annat som behövs bland flickorna. En svensk kvinna som heter Christina och som bor i Nairobi ser till att allt kommer fram och kommer till användning.

Under sommaren har några av gruppens medlemmar stickat Easy Peasy Beanie som också ska få åka till något ställe där de behövs.

Nu fortsätter arbetet med filtarna.

Och bindorna. Symaskinerna som används på träffarna är så tysta att det går att prata samtidigt som någon syr, fick jag veta när jag frågade. Och det behövs alltid flanell, så om du bor i Kalmartrakten och har mer än du behöver, till exempel ett flanellpåslakan som har fått en reva, hör av dig till mig så ska jag förmedla kontakt med gruppen!

Ser fram emot att snart få berätta mer om utställningen!

Läs om Denis Mukwege och Panzisjukhuset

Den här lilla boktipslistan borde jag ha skrivit för länge sedan.

Tyvärr är det som Denis Mukwege berättade för tio–femton år sedan minst lika aktuellt nu.

Att skriva en biografi över någon som man beundrar mycket är både ett drömuppdrag och ett mycket svårt uppdrag för de flesta författare. Jag måste erkänna att jag ofta tröttnar ganska snabbt på stilen i biografier av typerna livsberättelse (så kunde det heta i bokbranschen för några år sedan, jag vet inte om begreppet finns kvar nu) eller hjälteberättelse — de välter så lätt över i dramatiseringsiver och överdrivna personbeskrivningar. Men eftersom det är de här tre böckerna som finns på svenska, och eftersom de innehåller så mycket om den situation som Denis Mukwege och hans medarbetare arbetar i, så vill jag gärna rekommendera dem ändå. Låna dem på biblioteket om inte annat!

De glömda kvinnornas röst var den första som kom ut, 2009, och den har kommit i både e-utgåva och i pocketutgåva sedan dess. Birger Thureson, som har skrivit den, har arbetat på den kristna dagstidningen Dagen, och boken gavs ut i samarbete mellan ett förlag och PMU, en av de svenska biståndsorganisationer som har stöttat Denis Mukwege och Panzisjukhuset i många år. Birger Thureson byggde den på intervjuer med kvinnor som hade fått vård och stöd på Panzisjukhuset. Den finns översatt till engelska och tyska.

Boken Mukwege är mer en enpersonsbiografi, också den skriven av en journalist med bakgrund i den kristna tidningsvärlden — Berthil Åkerlund som har arbetat på Svenska Journalen och som före den här boken hade skrivit andra böcker som utspelar sig i afrikanska länder, bland andra Hon ville överleva och Vattenkriget. Det är klart att det inte går att skriva om Denis Mukwege utan att berätta historien om Panzisjukhuset, och det var säkert inte meningen heller. Den här boken kom ut första gången 2013, så den innehåller lite mer än den tidigare.

För inte så länge sedan kom Birger Thuresons andra bok om kvinnorna på Panzisjukhuset, De reste sig och gick vidare. Också den är utgiven i samarbete med PMU.

Den franska dokumentärfilm, Mukwege — att läka Kongos kvinnor, som har visats här i Sverige och funnits på UR Play, har delvis samma problem som många sådana här böcker, tycker jag. Jag visade den för mina klasser när jag undervisade i religionskunskap på en folkhögskola och vi skulle sätta oss in i vad etik är, och varje gång jag såg den var den förstås oerhört omskakande. Samtidigt blev jag störd av hur filmteamet hade arbetat för att få till effekter.

Så om man vill komplettera sina intryck tycker jag att man ska söka på ”Denis Mukwege” på Youtube och ta del av några intervjuer och tal. Då får man mer av hans eget sätt att resonera och berätta, och för mig blir det verkligare. Men att läsa en av de här böckerna är, även om författarens sätt att skriva inte riktigt stämmer med vad man hade hoppats för ämnets skull, också ett bra sätt att försöka sätta sig in i situationen.

Pesto på svinmålla

Nu har jag gjort pesto på svinmålla!

Det var precis lika enkelt som jag hade hoppats — bortsett från att jag var dum i början av sommaren och köpte mig en billig stavmixer som faktiskt inte är särskilt bra alls, den här. Min tanke var att jag inte behöver något lyxigt, men det innebär ju inte att jag inte behöver något som fungerar. Varning. Den är svag, blir överhettad snabbt och går inte att ta isär när man ska diska den.

Svinmålla finns just nu i mängd en gata bort från där jag bor, för det har gjorts om en massa under marken där i vår och sommar, vattenledningar tror jag, och det översta jordlagret har just lagts tillbaka och slätats till igen. Då kommer svinmållan. För ett par veckor sedan lärde jag mig att den är en typisk ruderatväxt. Det ni! Det innebär ju att det är ganska enkelt att lista ut var man kan leta efter den.

Vad gjorde jag? Plockade ganska mycket, för den krymper både när man förväller den (som jag har gjort tidigare) och när man gör pesto av den (som jag gjorde nu). Det var massor av ljusgröna fröställningar, och det går bra vad jag har förstått när jag har försökt läsa på.

Sedan:

Skölj noggrant, skaka bort vattnet och plocka samtidigt bort tjocka stjälkar (såhär på sensommaren är de svåra att äta) och skrumpnade blad.

Lägg alltihop i en stor bunke och klipp med sax ner i den så mycket du orkar. Det kommer att underlätta mixerstavens arbete mycket.

Tillsätt resten av ingredienserna på känn: vitlök (jag använde torkade vitlöksflingor — man kan säkert använda vitlökssalt), örtsalt (mindre mängd om du redan har använt vitlökssalt), olja (jag använde svensk ekologisk rapsolja), rostade solrosfrön och B-jästflingor (jag använde den här sorten, fast köpt i en lokal hälsokostaffär — och den som vill kan istället använda riven Västerbottensost).

Kör med mixerstaven tills det är en slät grön kräm. Ge inte upp! Smaka av. (Jag hade svårt att gissa hur det skulle bli — jag har inte ätit svinmålla rå tidigare — men oj så perfekt det blev. Faktiskt nästan exakt som ramslökspeston tidigare i år.)

Om inte allt går åt direkt, så förvara i lufttät burk i kylskåp och ät upp inom de närmaste dagarna.