Idag börjar vi med en kanske inte helt självklar association.

Den här gamla sången …

… och den här boken.

Vad har de gemensamt?

Elisabeth Gaskells roman Cranford beskrivs ibland som en oförarglig och lågmält komisk berättelse om småstadsliv i ett slags matriarkat, en stad där det finns få män bland de människor som syns och hörs.

Jag har läst North and South flera gånger, man skulle nog kunna säga många gånger, och några av hennes andra romaner också, men den här tyckte jag inte verkade så intressant.

Helt fel hade jag!

Elizabeth Gaskells stora engagemang i samhällsfrågor är så tydligt i North and South, där hon låter människor ur tre samhällsklasser mötas och lite motvilligt lära känna varandra och inse att alla är människor och att fördomar ofta fördomar.

I Ruth var hon ännu mer radikal — där gjorde hon en ung, ensamstående mamma till hjältinna och en man med ett allvarligt rörelsehinder till hjälte. Den boken var så kontroversiell att det vittnas om att män förbjöd sina fruar att läsa den och till och med om bokbränning.

I Cranford är det en stillsam revolution hon sätter igång, men den är mycket medveten och inte ett dugg mindre viktig: hon låter ensamstående, barnlösa kvinnor i medelåldern och övre medelåldern bli huvudpersoner. Genom att använda en yngre kvinna som berättare får hon dem att öppna sig lite i taget och berätta om saker som de inte har sagt till någon tidigare. Det är inte skvaller, fastän en del av det hade kunnat bli skvallermaterial i den lilla staden — det är en massa saker som tillsammans utgör vars och ens liv, fastän många som har det bättre ställt, har mer självförtroende och lever i större sammanhang kanske skulle ha skrattat åt bekymren och viftat bort dem. För de här kvinnorna, med mycket begränsad ekonomi och många vissnade drömmar, är det verkligheten, och den är full av hemligheter, men mitt ibland dem finns fortfarande en och annan förhoppning.

Och samtidigt som hon låter varje liten berättelse få sin egen plats bygger hon den större, den om staden som har gett romanen dess namn och om stora förändringar som är på gång, för det är 1800-tal, och om järnvägen kommer blir ju nästan allt annorlunda.

Det sägs ibland — till exempel i det här BBC-radioprogrammet, som annars handlar mest om North and South — att Cranford är en ”safe novel”, och jag tolkar det som att den både inger trygghet och är helt oförarglig, lätt att avfärda. Litteraturvetarna som samtalar i programmet berättar att den var populär i de brittiska skyttegravarna under första världskriget och säger att det måste bero på att den påminde dem om ”det gamla Storbritannien”. Samtidigt har jag vid flera tillfällen hört att den är en trojansk häst, radikalt feministisk, eftersom den handlar om en stad där inga män är riktigt viktiga eller har något egentligt inflytande. Det är en sanning med modifikation, såklart, eftersom huvudpersonernas ekonomiska situation generellt är så utsatt därför att de är ensamstående.

För mig blev Cranford en helt äkta och otroligt vacker och rörande berättelse.

Och det är sant att den är rolig också!

Den svenska översättningen har jag inte läst, men den finns alltså. Till och med som ljudbok.

Och någon annan dag ska jag berätta om BBC-serien, som har romanens titel men som är olik den på ganska många sätt.