Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Förutsättningen

Av Posted on Inga taggar 0

Det är många som säger och skriver att de vill hylla ”alla starka kvinnor” idag.

Jag vill gärna hylla en som gjorde massor fastän hon inte alltid var så stark.

Marie Cederschiöld hette hon.

Hon var prästdotter och växte upp i Småland — på landet, i fattiga bygder, men i en halvadlig familj och nära Emelie Petersen som hade kommit till Herrestad och fått gården och Kärda socken att bli en central plats för den svenska väckelsen och för både samhällsinsatser och intellektuell utveckling.

När Sveriges första syförening skulle startas på Herrestad oroades Emelie därför (och detta finns bevarat i ett brev till en väninna) ”att ingen man vore med. Marie Cederschiöld, som onekligt har de största gåvorna, skulle, utan att usurpera, få en övermakt som för de andra hade blivit obekväm”. Det löste sig genom att en blivande medlems man, komminister Engström, erbjöd sig att leda mötena och läsa högt. Men det är också ett av vittnesmålen om Maries stora begåvning.

Hon skulle gifta sig med en prästson från en grannsocken, men han gjorde ett allvarligt misstag under sin officersutbildning och tog livet av sig i militärarresten. Plötsligt hade hon inga framtidsplaner.

Det var då som några ledande personer i den svenska väckelsen kom på idén: Marie skulle skickas till diakonianstalten i Kaiserswerth i Tyskland för att utbildas till diakonissa och sjuksköterska, och sedan skulle hon komma hem och etablera det sättet att arbeta i Sverige.

Så blev det — men till priset av Maries hälsa. Hon trivdes inte på anstalten i Tyskland, och när arbetet på Ersta i Stockholm äntligen var igång drabbades hon av vad som nog nu skulle ha kallats en utmattningsdepression och blev tvungen att lämna allt och flytta hem till sin mamma i Växjö. Där levde hon resten av sitt liv, och där finns också hennes grav.

Jag önskar att det funnes en biografi över Marie — ungefär så som det finns biografier över Nathan Söderblom och många andra. I väntan på det skrev jag i alla fall en artikel för några år sedan. Den finns här.

Det är inte bara ”de starka” som gör avgörande insatser. Det är inte bara de som liksom avgår med segern som förtjänar vår beundran och vår uppmärksamhet.

Så många, många, många kvinnors historia som bara inte har blivit berättad. Mycket har gått förlorat för alltid.

Just idag skulle vi kunna tänka lite extra på det.

Vi skulle också kunna tänka extra mycket på att det arbete som hon la ner är förutsättningen för mycket av den trygghet vi har.

Jag har haft en ljudbok igång medan jag har arbetat med praktiska saker de senaste dagarna, och igår kväll hörde jag något som fick mig att tänka på Marie och många andra:

“I wish I were [interested in history] too. I read it a little as a duty, but it tells me nothing that does not either vex or weary me. The quarrels of popes and kings, with wars or pestilences, in every page; the men all so good for nothing, and hardly any women at all–it is very tiresome: and yet I often think it odd that it should be so dull, for a great deal of it must be invention. The speeches that are put into the heroes’ mouths, their thoughts and designs–the chief of all this must be invention, and invention is what delights me in other books.”

Det är ur Jane Austens bok Northanger Abbey — och det är den unga huvudpersonen, Catherine Morland, som får säga det. Är det inte mäktigt?

Topplistebesök

Av Posted on Inga taggar 0

Man kan vara ledsen över att ett förlag uppenbarligen är i färd med att rea bort ens böcker. Man kan också vara glad över att en av böckerna gjorde ett besök på en stor webbokhandels 10-i-topp-lista i slutet av förra veckan!

Det var en av mina bröder som hade råkat få syn på det när boken låg på sjunde plats, och han hörde av sig till mig. Sedan fick jag en skärmdumpsbild när den låg på sjätte plats en stund.

Det verkar som om alla småböckerna är på väg ut ur sortimentet på det här viset, så den som vill ha dem (och som vill slippa leta på antikvariat — i och för sig en trevlig sysselsättning) får slå till nu.

Men köp dem inte i en jättelik webbokhandel om du vill köpa dem. Köp eller beställ dem hos en levande bokhandlare så att bokhandeln kan fortsätta vara ett inspirerande inslag i stadsbilden och bidra till en massa olika sorters bildning och utveckling för människor på många håll i Sverige!

En till mig, en till dig

En grupp Tingsrydsgymnasister — Malin, Kajsa, Zandra och Mikaela — som skulle starta UF-företag ville satsa på en företagsidé som skulle bli något mer än för bara dem själva.

Foto: Barnmissionen

Det blev Her Happycup UF!

Affärsidén är ungefär densamma som för många av de andra företag som säljer menskoppar: varje såld kopp resulterar också i en kopp till en flicka eller ung kvinna som annars inte skulle ha fått tag i en, och i utbildning i sexuell hälsa också.

Malin, Kajsa, Zandra och Mikaela. Foto: Barnmissionen

Såhär berättar de om sin idé:

Föreställ dig att någon berättade för dig att du kommer missa 25% av din skoltid. Skulle du bli glad? Efter att du hoppat trettio gånger upp och ner av glädje över nyheten börjar du tänka efter. Vad ska egentligen hända med din dröm om att bli läkare? Plötsligt känns inte tanken på att hoppa över ¼ av skoltiden lika lockande längre.

Det du precis föreställt dig är verklighet för många flickor i U-länder. WaterAid:s och UNICEF:s rapport visar att en av tio flickor i Afrika och två av tre flickor i Asien stannar hemma på grund av det mest naturliga i världen: menstruation.

Det var när vi fyra som står bakom Her HappYcup UF läste om detta som vi bestämde oss för att vi vill ägna vårt UF-år till att göra skillnad. Efter att ha kontaktat Menskopp.se och Barnmissionen fick vi information om hur vi kunde gå vidare med vår idé. Just nu har Barnmissionen ett projekt som går ut på att dela ut menskoppar till unga tjejer i Lokichoggio i Kenya

Malin, Kajsa, Zandra och Mikaela åkte själva till Lokichoggio i början av året, och nu finns en del av deras dokumentation av resan som en liten film på Youtube.

Det finns också en intervju med dem på Barnmissionens webbplats.

Heja, heja, heja, Malin, Kajsa, Zandra och Mikaela — det är så fantastiskt att ni använder UF-tiden till att hjälpa andra på det här sättet, och att ni satsar så mycket på att berätta om hur unga kvinnor i en annan del av världen lever!

Kärt sällskap och protein

Hönor verkar dyka upp runt omkring mig hela tiden.

Min kära spelväninna Heléne har haft adopterade, pensionerade industrihöns i sin trädgård i flera år och berättat om hur härligt det är att se hur deras fjädrar och personligheter växer när de får kliva fritt på en grön gräsmatta.

När jag läste litteraturvetenskap ägnade vi mycket tid åt Lygia Bojunga Nunes bok Den gula väskan, där en missförstådd tupp och en misshandlad tupp spelar varsin mycket viktig roll.

Min kollega Eva gav mig John Yeomans och Quentin Blakes bok Hönshjärnor och visade mig ett fantastiskt läsprojekt som hon hade genomfört i en mellanstadieklass med den som material.

Förra året fick jag Sun-Mi Hwangs miniroman Hönan som drömde om att flyga i present av en av mina guddöttrar och hennes familj.

Min faster brukar påminna mig om sagan om den lilla röda hönan — jag tycker mig minnas en särskild utgåva från min barndoms bibliotek, men det får duga med Richard Scarrys version idag.

Två hönor i Belgien säger ”välkommen tillbaka”.

En ny vän sa hejdå på nyårsdagen och åkte hem till sina tama hönor. Jag fick bildbevis på att de hade klarat sig fint med en vikarierande husse.

Men egentligen borde jag förstås tänka mycket mer på hönor. Jag är vegetarian mitt i en stad och köper visserligen KRAV-ägg men ändå industriägg. Inte så ofta, men jag har alltid en kartong i kylskåpet. Hönorna arbetar så hårt för att hålla mig och många andra försedda, och jag vet visserligen var de finns (köper bara ägg från Stehag), men jag vet inte vilka de är.


Häromveckan hörde ett Emelie som arbetar på Natur och Kultur av sig och frågade om jag var intresserad av Liselotte Rolls nya bok Höns som hobby. Självklart! Jag bad att få göra en intervju också, och Liselotte svarade nästan direkt.

Alla bilder här nedanför har Emelie skickat.

Foto ur boken:
Linda Prieditis /Natur och Kultur

Hej Liselotte! En hel bok om höns – hur kommer det sig att du har gjort den?

Jag skrev Höns som hobby för att jag älskar hönor och tycker att hönan har fått alldeles för lite uppmärksamhet.

Trots att det finns 19 miljarder höns i världen så vet de allra flesta väldigt lite om dem.

Höns är precis som vi och andra djur unika individer med olika personligheter och preferenser.

Jag tyckte också att det behövdes en faktabok om att sköta höns, en bok som utgick utifrån hönans behov. Att de används som maskiner i djurindustrin har vi sett, men de är värda mer än så.

Hur kommer det sig att du kallar höns för en hobby?

Titeln Höns som hobby var faktiskt inte min idé utan förlagets, men den stämmer nog: jag ser inte höns som produktionsdjur som ska ge högsta möjliga avkastning utan mer som husdjur fullt likvärdiga med en hund eller katt. Det går att interagera med höns på många sätt, och det finns mycket att lära sig.

Foto ur boken:
Linda Prieditis /Natur och Kultur

När och hur kom du på att du skulle ha höns?

Jag skulle lansera min första deckare Tredje Graden i Holland för några år sedan och hade i samband med det letat upp en så kallad allergivänlig hundras som fanns där. Min som är allergisk följde med för att besöka kenneln och se om det kunde funka, men det gjorde det tyvärr inte. Han fick stora utslag, och vi fick fly därifrån. Senare under dagen gick vi besvikna runt i en park i Maastricht, och där dök plötsligt en holländsk dvärgtupp upp. Vi bestämde oss där och då att höns fick det bli, och det har fungerat bra.

Vilka är grundförutsättningarna för att det ska fungera att ha höns?

Bor du i ett tättbebyggt område kan det behövas tillstånd — hör med kommunen.

Du bör också ha ett välventilerat och mögelfritt hönshus och en hönsgård, gärna så stor som möjligt. En hönsgård behövs även om du har hönsen frigående eftersom de lätt tas av rovdjur när du inte är hemma. Ibland kan det också härja smittsamma sjukdomar, och då är det lag på att hålla dem instängda.  

Sedan bör du förstås ha viljan att sköta dem minst omkring femton minuter per dag, ibland mer.

Foto ur boken:
Linda Prieditis /Natur och Kultur

Jag har ofta hört att hönor är så stora personligheter – tycker du att det stämmer?

Det stämmer! Ingen höna är den andra lik. Det är svårt att förstå när man ser en fabrikshall med tiotusentals höns som knappt kan vända sig, men det är väldigt tydligt att det finns både burdusa matronor och blyga violer. I min bok har jag förutom fakta en hel del berättelser om hönsen i min egen hönsgård.

Hur fungerar det med barn och höns i samma trädgård?

Mina barn har alltid hjälpt till med hönsen och tycker mycket om dem, och det ger en tidig respekt för andra arter att lära sig ingående om ett djur. Svaret är alltså att barn och höns går väldigt bra ihop.

Foto ur boken:
Linda Prieditis /Natur och Kultur

Adoptera industrihöns och rädda dem från avlivning eller skaffa gamla svenska raser, vad tycker du? Är det viktigt att välja en ras, eller kan man blanda höns?

Det är en behjärtansvärd handling att rädda industrihöns, men eftersom de inte är vana vid vanliga bakterier utan framavlade för att lägga så många ägg som möjligt på så kort tid som möjligt drabbas de ofta av sjukdomar, till exempel äggledarinflammation. Därför måste man vara beredd på att hantera det och inse att alla inte kommer att överleva så länge.

Väljer man andra typer av höns med mer naturliga egenskaper är det enklare. De tar naturliga pauser för ruvning, och det gör att de inte slits sönder på samma sätt. De kan leva och lägga ägg i uppemot tio år, ibland mer även om äggen avtar på slutet.

Nu tycker jag inte att ett naturligt äggläggande är det enda man bör tänka på — det finns många andra saker att tänka på när man väljer ras, till exempel om man söker en social ras, en ovanlig ras, en ras som passar för frigående och så vidare. Jag har försökt dela upp dessa egenskaper i rasguiden i boken.

Foto ur boken:
Linda Prieditis /Natur och Kultur

Något som många verkar vara rädda för är att möss och råttor dras till hönshus. Vad har du för trick för att undvika det?

Fodra alltid inomhus, och se till att hålla rent både i hönshuset och i hönsgården. Ha putsnät på hönsgården och, om det går, en katt. Möss och råttor kan sprida sjukdomar bland höns också.

Jag har aldrig haft problem med detta, men kan tänka mig att de som skaffar höns där råttor redan finns i närheten lättare får problem.

Ungefär hur mycket arbete lägger du på din hönsgård en vanlig vecka? På vintern, på våren, under sommaren?

Omkring en halvtimme per dag. Sedan storstädar jag och byter underlag på helgen. En ommålning och total desinficering gör jag årligen.

Men jag lägger mycket tid bara på att umgås med dem, sitta och fika och dela en bulle till exempel. De följer också gärna med på äventyr i trädgården.

Foto ur boken:
Linda Prieditis /Natur och Kultur

Vad gör du helst med äggen?

Dem äter oftast min man upp innan jag hinner se röken av dem.

Vad har du för hobbies utöver hönsen? Vad passar bäst att kombinera med dem?

Jag målar och illustrerar. Dessutom odlar jag mycket, och det går ju väldigt bra att kombinera med höns. De sprätter bort ogräs, gödslar och hjälper till att finfördela komposten.

Foto ur boken:
Linda Prieditis /Natur och Kultur

Vad är det bästa som kan hända med din bok?

Jag hoppas att många fler skaffar egna höns så att färre köper ägg från industrihöns som oftast lever hela sina liv utan gräs och sol. Jag hoppas också att hönsen någon gång får samma status som hundar, katter och tamfåglar, för de är precis lika intressanta och roliga.

Tack Liselotte! Hoppas att ni får fina vårdagar tillsammans i solen snart!

Nödvändigt broderi

Här kommer en sak till som jag borde ha berättat för länge sedan — men jag tror inte att det är för sent.

I höstas fick jag en broderisats i en brun pappkasse av min fina vän Kristina. Hon har gjort en utredning av Svenska kyrkans arbete med integration och hälsat på i en rad församlingar för att intervjua volontärer, nyanlända och anställda om hur integrationsarbetet fungerar i vardagen. Och jag har intervjuat henne om det, såklart — intervjun finns bland annat här.

Fellingsbro, en liten ort ganska nära Örebro och ganska nära Västerås, hade många tomma lägenheter för några år sedan och har tagit emot många. Samma sak gäller Frövi. De båda orterna kallas inom Svenska kyrkan tillsammans Näsby Fellingsbro församlingar.

Och den församlingen har tagit fram en broderisats till ett korsstygnsbroderi i blått och gult med texten

Vi är lyckliga nog

att leva i ett land

som människor flyr till

och inte ett land

som människor flyr ifrån

I kassen finns mönster, stramalj att brodera på, en docka gult och en docka blått moulinegarn — allt man behöver för att tillverka en egen bonad att sätta upp på en vägg som man själv (och kanske andra) ofta tittar på, alltså.

Överskottet från försäljningen går till ett av Svenska kyrkans insamlingsprojekt, ett till stöd för kvinnor som har levt i prostitution i Etiopien.

Här finns församlingens kontaktuppgifter! Jag gissar att det är ganska enkelt att skicka broderisatsen eftersom den är alldeles platt.