Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Nu har sångboken kommit

Av Posted on Inga taggar 0

Hurra, hurra, hurra — ett redaktörsuppdrag som jag fick i början av förra året har äntligen resulterat i en färdig bok!

Sus och brus — sånger om skogen och staden heter den alltså, och det är Gunlög Rosén och Gustav Rosén som har skrivit sångerna. Den har en lite speciell tillkomsthistoria som vi beskriver såhär längst bak i boken:

Sus och brus är ett sångprojekt som startade för flera år sedan, och därför är det extra spännande att se det hitta fram till sjungande barn och vuxna nu.

Gunlög Rosén och Gustav Rosén lärde känna varandra i samband med att Gustav gick en kurs i tonsättning av dikter och letade efter texter att tonsätta. Han hittade Gunlögs ramsbok Lilla Vickevire och hans vänner på ett bibliotek, och snart var de igång med ett stort projekt som blev Sångskafferiet-böckerna. De skickade idéer och versioner fram och tillbaka och upptäckte att de behövde något kravlöst och enbart kreativt vid sidan om. Två teman, sånger om staden och sånger om skogen, dök upp nästan av sig själva. En del sånger började med en textidé på Gunlögs håll medan andra började med att en melodi tog form hos Gustav. Gunlög och Gustav ville att sångerna skulle genomsyras av nyfikenhet inför natur, djur och medmänniskor, uppskattning av det vi ser omkring oss och omtanke om allt som lever.

Parallellt med detta arbetade de fram två barnmusikföreställningar som bokades av bibliotek – båda två agerade och sjöng, Gustav spelade flera instrument, och Gunlög fick användning för en av sina många talanger när hon buktalade genom fågeldockan Krax som var den tredje medverkande.

När Gunlög plötsligt gick bort i april 2014 tog det skapande utbytet abrupt slut.

Men de sånger som hon och Gustav hade blivit nöjda med fanns ju kvar tillsammans med många lekidéer och tankar om hur boken skulle se ut och vad den mer skulle innehålla. Nu har Gustav i samarbete med Gunlögs familj, musikpedagogen Ingrid Stenberg och illustratören Linus Pettersson satt samman dem till sångboken Sus och brus. Gustav har också spelat in alla sångerna tillsammans med gamla och nya vänner.

Vi önskar förskoleklasser, grundskoleklasser, kulturskolor, musikskolor, barnkörer, scouter och andra naturvänner, familjer och alla er andra spännande upptäcktsfärder i sångboken, i naturen och i stadens miljöer – och vi önskar er förstås också mycket sångglädje!

Det är fler än Gunlög och Gustav som har varit med och arbetat: Ingrid Stenberg har i samarbete med Gustav slutfört Gunlögs arbete med att skriva samtalsfrågor och lektips till sångerna, Göran Lillieström har satt noterna, Linus Pettersson har illustrerat, Maggan Brisell Axelsson har formgett och en rad vänner till Gustav har hjälpt till med att spela in sångerna.

Det finns minst tre sätt att köpa boken: man kan beställa den direkt från Gehrmans, man kan beställa eller köpa den i en notbutik, och man kan be en bokhandel där man brukar handla att ta hem den.

Snart finns alla inspelningarna på Spotify!

Broderi som integrationsredskap — Jennie McMillen berättar

Jag hoppas att vi aldrig glömmer hösten 2015. Men det var hösten 2016 som Övre Älvdals församling i Värmland fylldes av människor på flykt — från Iran, Kongo, Irak, Jemen, Syrien, Afghanistan. Ganska snabbt kom idén att arbeta vidare i den tradition som finns i den lokala ”pilgrimstapeten” (i sin tur inspirerad av det världskända broderikonstverket i Frankrike) och använda broderi som integrationshjälpmedel. Kyrkokansliet i Uppsala erbjöd stöd i form av en professionell brodös, Jennie McMillen. När projektet skulle dokumenteras träffade jag henne. Nu kom jag på att det vore roligt att höra mer, så jag bad om en intervju. Här är den!

Jennie McMillen i samband med en utställning i Lerum för några år sedan — bild lånad från Lerums tidning

Hej Jennie! Hur började ditt intresse för broderi, och hur blev du professionell brodös?

Jag började brodera när jag var 17 år och var i Israel en sommar på en kibbutz. På en loppis i Jaffa köpte jag ett par arabiska byxor. De hade en maskinbroderad kant längst ner, och när den gick sönder försökte jag återskapa den för hand. Det blev omöjligt, men jag började göra stygn och slutade aldrig.

Jag hade egentligen tänkt att läsa mer teoretiska ämnen och bli något mer akademiskt. Jag började lite planlöst att läsa latin, sedan religionsvetenskap och idéhistoria, men efter en resa till Guatemala där jag lärde mig att väva
började jag tycka att det var tråkigt.

När jag kom hem började jag på en vävkurs på ABF och slutade skriva på min c-uppsats om rättfärdigande av krig och om icke-våld i kristendomens historia och började istället på en vävutbildning på Sätergläntan i Dalarna läsåret därpå.

Jag broderade parallellt hela tiden under de två åren, gick på Gotlands konstskola ett år och gick sedan Textil Konst på HDK (Högskolan för design och konsthantverk) i Göteborg i fem år.

Det har alltid känts självklart för mig att använda mig av just broderi, bland annat eftersom det går att bära med sig. Det passar mig bra eftersom jag tycker väldigt mycket om att bara kunna ta upp arbetet när som helst och var som helst för att arbeta en kortare eller längre stund, även om jag föredrar obruten tid i ateljén.  

Bostadsområde — broderi av Jennie McMillen

Du har rötter i två länder och kulturer – vad finns det för broderitraditioner som liknar varandra och som skiljer sig åt?

Jag är inte så bekant med broderitraditioner på Nordirland. Det finns en stark tradition att tillverka linnetyg och lintråd, och min farmor och farfar har arbetat på sådana fabriker i Belfast. Men det enda broderi som har gjort intryck på mig är en text broderad av en kvinna medan hon satt i fängelse för att ha varit verksam i IRA.

Vad arbetar du med just nu?

Just nu arbetar jag inför en utställning på Tjörnedala konsthall i Baskemölla i maj och juni nästa år. Jag arbetar inför det vidare med ett projekt som har pågått i tio år och som jag kallar för I gränslandet –  en plats av Jennie A. McMillen. Då jag tänker att jag, i bilder och lite tredimensionellt, arbetar med att göra en plats där det pågår en konflikt mellan civilisationen och naturen, där civilisationen försöker att ta över naturens områden och naturen försöker att ta över civilisationens områden.

Vem är din viktigaste förebild i ditt arbete?

Jag tänker ofta på Isabelle Eberhardt. Och Indras dotter i Ett drömspel av Strindberg. Hörde något Gunnar Ekelöf ska ha sagt om att alla människors uppgift är att vittna, och det tänker jag mycket på. Efter att jag hörde det har jag tänkt mig det som min uppgift — att vittna i betydelsen se världen och berätta om den.

Broderi i Sysslebäck. Foto: Jennie McMillen

Under en period var du konstnärligt ansvarig för ett broderi-och-integrations-projekt i Värmland. Vad gjorde ni?

Kvinnor som kommit som flyktingar till trakten kring Sysslebäck från en rad olika länder där konflikter pågår — Irak, Iran, Afganistan, Syrien, Kongo, Jemen — broderade enskilt bilder som handlade om deras hemländer, flykten därifrån, och Sverige där de nu bor. Jag sydde sedan ihop deras bilder och höll samman de bilder som berättade om deras hemländer, de som handlade om flykten och de som handlade om det nya landet. Deras bilder speglade olika erfarenheter och platser men blev också som ett kollektivt dokument över något som alltför många utsätts för.

En son bär sin pappa. Foto: Jennie McMillen

På vilka sätt kan gemensamt textilhandarbete fungera som ett integrationsredskap, tror du?

Att brodera är något som passar att göra både ensam och i grupp och både tyst och i samtal. Det finns inte samma gränser i en själv när man broderas som när man målar eller tecknar. Att berätta i bilder genom broderi är väldigt tillåtande eftersom man inte själv bestämmer allt — tråden och nålen har också en vilja och en form som inte går att tämja helt. Det passar bra att göra i grupp eftersom man kan växla mellan att bara social och inte vara social.

Många, oavsett vilket land man fötts i, kan också relatera till broderi eftersom det finns traditioner att brodera i förmodligen alla länder.

I det här projektet var det bara de kvinnor som kommit som flyktingar till Sverige som broderade. Integrationen skedde inte genom att man broderade tillsammans, utan kvinnorna som kommit till Sverige fick möjlighet att berätta om sina upplevelser i de här bilderna i många olika sammanhang för människor i Sverige.

Jag tror att det var viktigt för många att uttrycka sig om sina upplevelser. För många var det nog viktigast att bara ha en plats att gå till, för andra att möta människor från Sverige, som de som var involverade i projektet som de träffade mer regelbundet och mindre regelbundet, och att känna att man var en del av det nya landet. Jag upplevde att det var stärkande för många som deltog i projektet att deras berättelser blev uppmärksammade.

Det nya hemmet i Värmland. Foto: Jennie McMillen

Vad var det viktigaste du kunde lära ut i det arbetet?

Jag tror att det viktigaste för mig var att de skulle förstå att deras berättelser var viktiga och att vi ville lära känna dem och deras historia genom dem. Att det inte spelade någon roll om man kände sig bekväm med att göra en bild eller inte. Det fanns kvinnor som inte kunde skriva och läsa, och jag tyckte mycket om tanken att de fick ett sätt att berätta på oberoende av ord. Det var så inspirerande och fint att så många använde sig av den möjligheten.

Självporträtt — bröllopsbild från hemlandet. Foto: Jennie McMillen

Vad var det viktigaste du själv lärde dig?

Jag kände mig stärkt av att se kvinnors styrka och målmedvetenhet. Även om de som var med och broderade hade gått igenom saker som är så svåra att jag inte kan föreställa mig dem så kände jag att det fanns så mycket glädje och kraft i deras sätt att vara. Jag tyckte också att det var fint att kunna mötas i det gemensamma, som att ha barn i samma ålder eller att ha gått på universitet eller att ha drömmar, utan att ha så mycket av ett gemensamt språk att kommunicera på.

Monterade broderier — bilder från hemländer. Foto: Jennie McMillen

Vad hände med resultatet?

Bilderna visades i Domkyrkan i Visby under Almedalsveckan förra året. I anslutning till det var det också ett seminarium som hade en av sina utgångspunkter i projektet där bland annat en av kvinnorna från Afganistan berättade om sin medverkan. Bilderna fortsatte sedan att visas i olika kyrkor i Värmland.

Hur skulle du vilja fortsätta arbeta med broderi och integration?

Jag skulle jättegärna fortsätta att arbeta med broderi och integration. Det vore roligt med något projekt där de som är med själva vill arbeta med just broderi. Och det vore roligt med ett projekt där svenskar är med tillsammans med dem som nyligt kommit hit och där man kunde hitta sätt att mötas på på lika villkor och hitta de där platserna där vi möts som människor oberoende av hur hemma vi känner oss i det här landet.

Hur har det projektet inspirerat dig i ditt arbete med andra projekt?

Jag har inte jobbat med några andra projekt efter det utan bara haft fokus på mitt eget arbete. Men det har skapat många tankar och drömmar om att arbeta mer socialt med broderi parallellt med mitt eget arbete. Jag tycker väldigt mycket om konst som ingår i Outsider art. Projektet i Sysslebäck ingår väl lite i det begreppet eftersom det är bilder som gjorts av människor utan konstnärlig utbildning.

***

Tusen tack, Jennie!

Här kan man läsa en artikel och se en film från den höst när projektet startade.

Åsas linssoppa

Av Posted on Inga taggar 0
Förbi Kornsjö går en liten ångbåt på tur, så vi fick höra en riktigt ångvissla också!

Ulla som jag spelar med ibland hade ett slags födelsedagshelg med tio vänner från olika håll på en retreatgård i Norge, Tomasgården, i början av augusti. Där lagade vi den här soppan och åt upp den med glädje – det finns många goda sätt att göra linssoppa, och det här är ett av dem!

En lite lustig sak var att det i Norge finns röda linser i tetraförpackning, alltså färdigkokade. Men de såg mer ut som de gröna linserna här. Jag tror att soppan blir bäst med de torra röda linser som jag i stort sett alltid använder och som kokar sönder snabbt.

Min väninna Hanna lärde mig för några år sedan att tomatsoppor blir extra goda med lite vinäger i. Någon gång för mycket länge sedan läste jag att kockar brukar lägga till något sött när de lagar tomatsåser och tomatsoppor för att smaken blir väldigt mycket bättre då. Det brukar jag göra genom att hacka ett äpple och röra ner det. Båda de tipsen borde fungera för den här soppan också!

Eftersom jag brukar tycka att brytningen mellan tomatsoppa och syrlig grädde är helt fantastisk skulle jag nog också testa att göra dubbellöksklicken med turkisk yoghurt eller crème fraîche istället för med vanlig yoghurt eller lättyoghurt. Till fyra personer tycker jag absolut att det räcker med två deciliter turkisk yoghurt eller crème fraîche.

Och naturligtvis är det bara att multiplicera alla ingredienser så mycket som det behövs om de som ska äta är fler än fyra. Börja med en mindre mängd vatten i så fall, och späd på slutet tills konsistensen känns bra.

för 4 personer

1 gul lök

ca 1 msk olja

1 purjolök

400 g krossade tomater (en tetraförpackning eller burk)

1 l vatten

2 tärningar grönsaksbuljong eller motsvarande mängd grönsaksfond

4 potatisar

2 dl röda linser

salt

peppar

basilika (färsk om det finns)

bladpersilja (färsk om det finns)

dubbellöksklick:

5 dl mild lättyoghurt

2 vitlöksklyftor

1 dl finklippt gräslök

salt

peppar

Börja med vitlöksklicken, gärna tidigare på dagen: krossa eller pressa vitlöksklyftorna och rör ner dem i yoghurten tillsammans med gräslöken. Smaka av med salt och peppar.

(På bilden är det en trelöksklick – den fick purjolöksstrimlor som dekoration.)

Skala och hacka den gula löken och lägg den i soppgrytan. Fräs den glansig i oljan. Strimla så mycket som möjligt av purjolöken, rör ner strimlorna och fräs lite till. Häll tomatkrosset och vattnet i grytan, smula ner buljongtärningarna, rör om och låt koka upp.

Skala under tiden potatisarna och tärna dem. Rör ner dem.

Rör sedan ner de röda linserna och koka soppan tills potatistärningarna är mjuka och linserna börjar falla sönder.

Smaka av soppan med salt, peppar och basilika plus bladpersilja (om den är färsk, så klipp eller hacka den och spara några blad eller en kvist till serveringen).

”Jag klarade mig inte ensam”

Av Posted on Inga taggar 0

Det var ju en glad nyhet jag fick förmedla häromdagen när jag hade upptäckt att Bibelsällskapet arbetar med ett projekt med unga mammor i Guatemala och att de gärna vill ha kläder och leksaker till barnen. Nu blir det ännu bättre, för Lotta Ring som arbetar med projektet svarar på en hel rad frågor om det!

Hej Lotta! Vad gör du på Bibelsällskapet i vanliga fall?

Jag arbetar med information och insamling. Det gäller både arbetet i Sverige och internationellt. Vi vill ge bibelservice och idéer till att dela Bibeln vidare i Sverige och hoppas att församlingar vänder sig till oss när de vill ha material eller biblar på en massa olika språk. Dessutom, tillsammans med våra fantastiska givare ute i landet, ser jag till att 20-talet projekt i andra länder får pengar.

Vilka länder arbetar ni i, och hur?

Det finns 148 bibelsällskap i världen, och de arbetar i ungefär 240 länder och territorier. Tillsammans bildar vi United Bible Societies. Det är ett fascinerande bibelarbete som sker över hela vår jord!

De projekt vi valt att stödja i år drivs av de lokala bibelsällskapens personal och volontärer. Bland annat är det utbildning av traumabehandlare i Syrien, läsundervisning i Ghana, bibelöversättning i Afrika och Indien, barnbiblar till skolbarn i Haiti och Rumänien, böcker till allvarligt sjuka barn i Ukraina och Nicaragua, hemligt bibelmaterial till kvinnor i Kirgizistan, braillebiblar till synskadade i Uganda … Listan är lång!

Gemensamt för projekten är att alla, oavsett inriktning, är bibelbaserade och möter verkliga behov i landet. Vi stöttar genom att bidra med pengar, och ibland rådgör vi kring hur projekten kan förbättras och utvecklas.

Kläder till en ung mammas barn som snart kommer att födas. Foto: Bibelsällskapets arkiv

Vad var det första du hörde om arbetet i Guatemala?

Åh! Guatemala ligger mig så varmt om hjärtat. Bibelsällskapets arbete där imponerar på mig. Det började med att jag gick in i ett projekt där de hjälper före detta gängmedlemmar i fängelserna att bryta med sina tidigare liv och beteenden och börja om på nytt. Det är ett extremt farligt arbete. Vålds- och gängkulturen präglar samhället mycket påtagligt.

Sedan tog vi ansvar för flickor som räddas från trafficking och som behöver hjälp att nyorientera sig och bygga upp sina liv. Nu stöttar vi minderåriga flickor som blivit gravida och som står helt oförberedda inför sitt föräldraskap, både mentalt och praktiskt.

Mycket unga mammor och barn får stöd genom projektet. Foto: Bibelsällskapets arkiv

 Hur hjälper Bibelsällskapet flickorna?

De får samtalsterapi, och hjälp med myndighetskontakter. En del måste tas in på barnhem eller ungdomshem. De får också vara med i studie- och samtalsgrupper där de lär sig mer om Bibeln och hur de kan söka vägledning i den. Många gånger handlar det om att upptäcka att de över huvud taget har ett människovärde. Föräldrautbildning och spädbarnsvård finns också med i programmet. De lär sig knyta an till sina barn, trots att de många gånger själva är barn. En del är så unga som tolv år när de blir gravida.

I Barn får barn-arbetet får mammorna bland annat delta i studie- och samtalsgrupper. Foto: Bibelsällskapets arkiv

Varför är unga familjer så utsatta i Guatemala?

Det beror mest på fattigdom, begränsad skolgång och destruktiva sociala mönster med droger, övergrepp och våld som håller kvar de unga i ett utanförskap.

Låt mig berätta om Zulma, 16 år. Hennes mamma satt i fängelse för att ha mördat sin våldsamme pojkvän. Systern Jody, 17 år, som redan fått barn hade flyttat till sin pojkväns familj. Zulma bodde ensam kvar i ett skjul på soptippen, och allt hon ville var att komma därifrån. Hon träffade en pojke och trodde att de skulle kunna skapa ett liv tillsammans, men drömmen gick i kras. Hon återvände till soptippen, denna gång med ett spädbarn i famnen.  Men, som Zulma säger: ”Just när jag trodde att ingen skulle vilja hjälpa mig kom bibelsällskapet och ordnade grupper och möten för sådana som jag. Hjälpen kom i rättan tid. Jag klarade mig inte ensam.”

Mammorna får startpaket med det som behövs när de kommer hem med sina barn från BB. Foto: Bibelsällskapets arkiv

I vanliga fall är det pengar som skickas från Sverige – hur kom det sig att ni bestämde er för att göra annorlunda den här gången?

Flickorna står tomhänta när de ska börja ta hand om sitt barn, och oftast har de inte några pengar att handla för. Därför får de startpaket med det nödvändigaste från bibelsällskapet. Det är ingen annan organisation som gör samma sak, även om man har samarbetspartners kring flickorna. Jag har god kontakt med projektledaren Annelisse Palma i Guatemala, och vi resonerade kring hur vi skulle kunna utveckla projektet. Jag har länge grunnat över om vi skulle kunna göra något mer. Flickorna är utsatta och liksom törstar efter omsorg och bekräftelse. De måste få känna att de är värda omtanke. Varför då inte få ta emot något som en annan människa skapat med kärlek? Dessutom kan det vara gott att det finns alternativa sätt att ge. Man kanske inte har så mycket pengar att dela med sig av, men man kanske har tid och skaparlusta?

Vad är det som behövs till er insamling? Är det några plagg som behövs mer än andra?

Flickorna följs från att de är gravida till att deras barn är tre till fyra år. Mestadels behövs plagg för nyfödda, små tossor, mössor och ”bodies”. Klimatet är ganska varmt, men nätterna kan bli kyliga. Men barnen växer fort, så större storlekar är också välkomna. Små saker som skallror, hängmobiler eller dylikt kan också komma väl till pass.

Familjerna får stöd genom projektet tills barnen är tre–fyra år. Foto: Bibelsällskapets arkiv

Varför är det viktigt att det är handgjorda plagg och handgjorda små leksaker?

Det behöver inte vara handgjort. Vill man köpa något och ge bort går det utmärkt! Men tanken bakom det handgjorda är att det kommer med ett litet inbyggt kärleksbudskap kan man säga. Engagerar man sina händer engagerar man många gånger sitt hjärta. Genom sitt skapande och den tid man lägger ner visar man flickorna att det finns en människa som tänkt på dem och brytt sig om dem. Något av det tyngsta man kan vara med om är att vara utsatt och rädd samtidigt som ingen annan bryr sig.

Hur kommer det som ni får att delas ut?

Varje alster märks av oss med en hälsning på spanska och givarens namn. Vi kommer att sända en omgång före jul till Annelisse. Hon och hennes medarbetare går igenom gåvorna och gör en fördelning som passar flickorna och deras barn och delar sedan ut dem till flickorna i samband med julen. Just nu är 86 flickor inskrivna. Glädjande nog har några unga fäder också kunnat vara med på de senaste föräldrakurserna.

Foto: Bibelsällskapets arkiv

Hur länge pågår den här insamlingen?

Jag räknar med att kunna göra en sändning till i maj. Sedan avslutar vi den här omgången. Men vem vet? Kanske det fungerar så fint att vi fortsätter.

Hur kan man följa arbetet med insamlingen och med de unga föräldrarna?

Jag kommer definitivt att berätta hur det går i tidningen Bibel som man kan bli gratisprenumerant av. Sedan lägger vi upp information på bibelsällskapet.se i december och maj. Undrar man något går det fint att kontakta mig direkt via lotta.ring@bibeln.se eller 018-18 63 36. Mitt kontor finns på Bangårdsgatan 4A i Uppsala om man vill titta in.

Foto: Bibelsällskapets arkiv

Vad hoppas du att insamlingen ska resultera i eller leda till?

Mer kärlek! Jag hoppas också att det får växa fram ett verkligt engagemang för de här små familjerna, vilket kommer att gynna deras framtid. De behöver förbön, de behöver rustas. Projektet behöver pengar också för att kunna fortsätta. Och så hoppas jag att de ska kännas gott i hjärtat hos den som ger, för det här är vikigt och livsförändrande för många. Vi får hjälpas åt att bryta onda cirklar.

***

Tusen tack, Lotta! I bilden här nedanför kommer instruktionerna och adressen igen. Ni som skickar saker till Lotta får gärna skicka bilder till mig också, så visar jag dem här på bloggen!

Överleva och lite till

Av Posted on Inga taggar 0

The Endless Steppe är en mycket, mycket speciell bok.

Det är lika förfärligt som fantastiskt att den finns överhuvudtaget.

Författaren och huvudpersonen, Esther Hautzig (född Rudomin), är ett av de många barn som tillsammans med sin mamma och pappa deporteras till Sibirien under en av Sovjetunionens stora omflyttningskampanjer. Hennes föräldrar har inte gjort något särskilt för att straffas på det viset – de råkar bara tillhöra en grupp som ledningen bestämmer ska flyttas, nämligen ”kapitalister”. Och snabbt ska det gå. Det är krig i Europa sedan två år, östra Polen är under Sovjetunionens kontroll, 1941 vet förstås ingen hur länge kriget kommer att fortsätta, och Esther är tio år.

En skolutgåva av boken.

Inget hade kunnat förbereda en välbeställd judisk klockmakarfamilj från Vilnius (vid den här tiden är Vilnius inte Litauens huvudstad utan heter Wilna och ligger alltså i Polen) på den två månader långa tågresan i boskapsvagnar eller på livet i Sibirien, där de vuxna till en början blir gruvarbetare och där livet bara blir något lite enklare och friare efter ett par år när familjen tillåts flytta till en sibirisk by.

Samtidigt fortsätter ju andra världskriget, och Esthers mamma inser sent omsider konsekvenserna av ett snabbt och desperat beslut. När familjen skulle föras bort dök hennes bror upp, och för att rädda honom ljög Esthers mamma och sa att han inte hörde till familjen. Det hon räddade honom till blev, förstår hon, något mycket värre.

För några år sedan var jag på Ockupationsmuseet i Riga och råkade höra delar av en guidad tur där. Guiden berättade om hur mammor, barn och åldringar från Lettland lämpades av mitt ute i ödemarken i Sibirien och fick gräva och bygga sig ett slags backstugor där – att bygga hela hus var inte att tänka på. En extra backstuga användes som förvaringsrum för alla de människor som dog under vintern och inte kunde begravas medan marken var frusen.

Den berättelse som jag är säker på att jag aldrig kommer att glömma är den om mamman som råkade skada sig och blödde ur ett sår på handen. Hon insåg snabbt att näring gick förlorad på det viset och lät ett av sina barn slicka i sig blodet. Efter det stack hon sig regelbundet i fingrarna och lät sina barn suga på dem för att de skulle få i sig åtminstone något.

Esther Hautzig. Bild lånad från The James C. Kirkpatrick Library, University of Central Missouri, http://guides.library.ucmo.edu/hautzige

Just det händer inte i Esther Hautzigs skildring, men hon gör verkligen den ändlösa stäppen verklig för sina läsare och berättar bland annat om sommarhettan, om den ständiga bristen på mat och om hur livsfarligt det kan vara att gå ut på bygatan ensam en vanlig vinterdag. Mörkret och kylan gör att vem som helst kan gå vilse på bara någon minut, frysa ihjäl och bli hittad först långt fram på våren. Det gäller att alltid gå tillsammans. Men stäppen drar också Esther till sig – trots dess brutala ogästvänlighet inser hon, när familjen till slut blir fri att ge sig av, att hon har haft sitt hem där och att hon alltid kommer att höra till den.

En ganska ny utgåva av boken.

Att jag har läst The Endless Steppe beror på att en agent gav mig den på Frankfurts bokmässa för ganska många år sedan. Kanske hade den just kommit i en nyutgåva på engelska då, för det gör den ibland – den räknas som en klassiker, och jag har till och med sett läsarrecensioner där det står att den är ”bättre än Anne Franks dagbok”, hur man nu kan jämföra sådant. Jag läste många självbiografiska historiska böcker och historiska romaner under en period och hoppades att jag skulle hitta sådana som vi kunde ge ut på förlaget där jag arbetade. Det tydligaste resultatet av det arbetet blev Gudrun Pausewangs dokumentärnovellsamling Jag var där, och den finns faktiskt fortfarande att få tag på – En bok för alla gav ut den i en ny utgåva för ett par år sedan.

The Endless Steppe kunde vi inte ge ut. När Esther Hautzig sammanfattar sina fem år i Sibirien och försöker förstå varför hon överlevde när så många andra dog blir hennes slutsats, så som jag tolkade den, att det gällde att satsa på sin egen överlevnad i varje ögonblick och inte låta sig påverkas av andras behov, av vänskaper eller av något slags medmänsklighet. Naturligtvis hade hon rätt att tolka och berätta som hon vill – det var ju hon som hade varit med om alltihop. Det fanns så mycket mer i hennes berättelse, men det allra sista var inte ett budskap som jag ville se till att översätta och sprida.

Den hade faktiskt kommit ut på svenska två gånger tidigare, på 1970-talet och 1980-talet: en gång som Flicka i Sibirien och en gång som Stäpp-barn. Så den borde gå att beställa från bibliotekens magasin eller som fjärrlån!

En pytteliten detalj som verkligen fångade mig i den utgåva som jag fick, och som nog egentligen är anledningen till att jag skriver om boken här, var tryckortssidan, kolofonen, en sida som oftast är nummer fyra och som innehåller en massa formell information om boken: när och var den är tryckt, vilka som har varit inblandade i produktionen, rättigheter och sådant. Om en författare har skrivit fler böcker nämns de ofta där. När jag har letat har jag hittat en hel rad, bland annat A Gift for Mama och Remember Who You Are, men i ”min” utgåva fanns det bara en titel utöver hennes barndomsbiografi: Let’s Make Presents – One-Hundred Gifts for Less Than One Dollar. Jag undrar om inte den titeln säger mer om orsakerna till att hon överlevde än de slutsatser som hon själv drar.