Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Volontärarbete i Sverige

Judit berättar om hjälp till flyktingar utanför Europas gränser

I gruppen Handarbeta för välgörenhet på Facebook dyker det upp engagerade människor hela tiden. De flesta verkar söka sig dit för att de vill komma i kontakt med någon organisation som kan ha nytta av det de tillverkar. En del har redan någon att sticka åt. Och så finns det de som berättar om en insamling som de själva arbetar med.

Judit Nörgren Müller i Danderyd är en av de ganska nytillkomna som arbetar med att samla in och skicka iväg, och det är RHEB hon arbetar för. Här kommer en intervju med henne. Tack Judit!

***

En sändning har kommit fram och lossats. Nu är det dags att dela ut innehållet bland de människor som behöver det — bland annat kläder och skor. Foto: RHEB

Judit, vad är RHEB?

RHEB, Refugee Help at the European Borders, Flyktinghjälp vid gränsen, bildades av Rufus och Martina Lidman. De brukar åka till en ö i Grekland, och förra sommaren och hösten kom flyktingkrisen väldigt nära inpå dem.

Först skickade de ner kläder och annat till Grekland. Lite senare reste Rufus ner, bland annat för att ordna toaletter och duschar — han var också med och installerade dem.

Efter det har RHEB skickat hjälp till annat Balkan, Syrien och Kurdistan — första gången det gick en sändning till Kurdistan var i vintras. Det var tänkt att det skulle gå en till sändning på våren eller försommaren, men vi fick inte tillståndet i tid, och sedan stängdes gränserna.

Efter mycket om och men ordnade vi en sändning till Syrien i mitten av november. I december fick vi ett tillstånd för en sändning till Irak, och den gick iväg i slutet av januari.

Eftersom verksamheten har vuxit bestämde vi oss förra året för att bilda en insamlingsstiftelse. Det gjordes i maj, och styrelsen utgörs av Rufus och Martina Lidman, mig och Pia Ahrnstedt Saari.

Ett av de flyktingläger dit RHEB har skickat hjälp. Foto: RHEB

Vad är det ni samlar in?

Vi har själva samlat in kläder, skor och annat men också fått större donationer. Nyligen fick vi två containrar med kläder, vi har fått en donation på 400 par oanvända stövlar och så vidare.

Förutom vanliga sändningar med kläder och annat har vi haft lite olika sidoprojekt. Vid besöket i Kurdistan i vintras identifierade vi sju familjer som hade sykunniga i familjen. Vi drog igång en symaskinsinsamling och hoppades på sju men fick in ett fyrtiotal. Vi hade hoppats kunna se till att de fungerade bra och sedan skicka ner dem på försommaren. På grund av stängd gräns och besvärligt säkerhetsläge för logistiken på plats blev det försenat, men de första sju skickades i januari.

Och så har vi ett stickprojekt: mössor, vantar, halsdukar och sockor. Kan man inte sticka går det bra att köpa en mössa och ge den.

Framöver ska stiftelsen inte bara arbeta med insamlingar och hjälpsändningar. Vi planerar ett symaskinsprojekt för hjälp till självhjälp för yezidiska kvinnor, ett matprojekt med sex gånger mer halal-mat för varje krona jämfört med andra jämförbara hjälporganisationer, en mobil skola för barn i flyktingläger och på lite längre sikt vård på distans.

I lägren bor det många barnfamiljer. Foto: RHEB

Hur hörde du talas om ”era” flyktingläger för första gången?

Vilka läger vi skickar hjälpsändningarna till bestäms framförallt av Rufus, och han har många kontakter i irakiska Kurdistan.

Vilka är det som bor i lägren?

I ett av de läger som vi har skickat hjälpsändningar till bor det flyktingar från området kring Mosul, och i ett annat bor det yazidier.

Hur delas allting ut?

Antingen genom att Rufus Lidman själv varit på plats eller genom att någon han känner varit på plats. I Syrien och Kurdistan har de gjort familjepåsar av det vi skickat, och i Grekland fanns det lokala klädeslager.

Vad behövs mest?

Allt, utan undantag.

Sortering och packning i Upplands Väsby. Foto: RHEB

Kan man stötta insamlingen på fler sätt än genom att skicka kläder?

Det som behövs förutom kläder är naturligtvis pengar för att finansiera transporterna (Swish 123 326 2631, bankgiro 5122-8138). Bor man i Stockholm är man också mycket välkommen att hjälpa till med sortering, och vi behöver ofta hjälp med att få donationer fraktade till oss här i Stockholm från olika platser i Sverige.

 

Vad tycker du att man ska säga om man har bekanta som säger ”det är ingen mening med att försöka göra något” eller ”det finns etablerade hjälporganisationer som tar hand om allt det där”?

Alla kan bidra med något, stort som smått. Det finns de som swishat 10 kronor, och det är lika uppskattat som donationen på tusenlappar. Visst finns de stora organisationerna på plats, och de gör naturligtvis också ett bra jobb. Men alla vi små organisationer bidrar starkt till att få det där extra gjort som får vardagen att fungera i lägren.

När går nästa sändning?

Vi skickade en i mitten på januari, och så snart vi vet att det har gått bra med en sändning skickar vi nästa. Det kan bli en i månaden. Men det är mycket som ska falla på plats med speditör, tillstånd och annat.

***

Tack en gång till, Judit!

RHEB har en webbplats, men det ställe där alla nyheter dyker upp snabbast är stiftelsens Facebook-sida.

Brickor i Sverige för sjukvård i Tanzania

Tack vare Majken fick jag höra talas om Skynket och de vackra brickorna med tyg från Tanzania. Eftersom min mamma är född där läser jag alltid extra noga när det dyker upp något därifrån. Och Nkinga — det är ett av de sjukhus dit min farfars hjälporganisation har skickat läkare. Majken satte mig i kontakt med Inger, och här berättar Inger om både brickorna och sjukhuset. Tack, Inger!
***
Inger och Margareta. Bild lånad från Skynket.se

Hej Inger! Du arbetar med något som heter Skynket och som samlar in pengar till sjukhuset i Nkinga. Hur hörde du talas om Nkinga första gången?

Nkinga i Tanzania har funnits med i mitt liv ända sedan barndomen.

En missionär som hette Ninni Enholm berättade från Afrika i min kyrka. Hon var en av de första barnmorskorna på Nkinga sjukhus, utsänd 1953.

Senare har jag haft många vänner som har arbetat där, och Filadelfiakyrkan i Stockholm, där jag själv har jobbat, är den svenska församling som ansvarat för sjukhusets uppbyggnad och utveckling.

Sjukhusets stora entré. Bild lånad från Nkinga.se

Vad är det för ett sjukhus?

De svenska pionjärmissionärerna Ester och Erland Jonsson tog initiativet till att sjukhuset skulle byggas för ungefär sjuttio år sedan. Då saknades skolor, sjukvård och hälsovård i området runt Nkinga. Ett enkelt BB var det första initiativet. Mammor behövde vård och kunskap – för, till exempel, enligt folktro skulle nyfödda inte ges modersmjölk under den första tiden. Den var giftig, trodde man.

Idag är Nkinga sjukhus utsett av staten till Taboraregionens specialistsjukhus. Det är helt unikt att ett NGO-sjukhus [ett sjukhus byggt av en biståndsorganisation, Annas anm] får den rollen, och det ska ses som ett starkt erkännande.

Läkarkåren och all personal är tanzansk. Flera i personalen har specialistutbildningar.

Sjukhuset i Nkinga har BB, mödra-och barnavård, barnavdelning, medicin, kirurgi, tandklinik, nybyggd akut- och intensivvårdsavdelning, sjuksköterskeskola och laboratorieutbildning. Den statliga läkarutbildningen sänder läkarkandidater på praktik.

HIV- och AIDS-vård ges till både barn och vuxna.

Nkinga är ett sjukhus i ständig utveckling.  En neonatalavdelning har kunnat byggas med medel från Skynket. Där räddas de allra minsta. Det känns fint.

Karta över sjukhuset. Bild lånad från Nkinga.se

Vilka är ni som stöttar arbetet på Nkinga?

Margareta Brandt och jag har varit vänner sedan tidig ungdom. Vi gillar att hitta på, upptäcka och skapa. I yrkeslivet jobbade Margareta som hotellchef och jag med barn- och ungdomsfrågor. Jag fick uppgiften att utveckla barn- och ungdomsarbetet i vår systerkyrka i Tanzania, och då kom jag också till Nkinga. Medan jag arbetade med det ökade min medvetenhet om kvinnors situation i världen och vikten av ge kvinnor redskap för att förbättra familjens vardag.

En av alla brickmodeller. Man kan beställa den bottenfärg man vill ha — mönstren varierar mycket! Bild lånad från Skynket.se

Hur kom ni på Skynket-idén?

Idén till brickorna fick vi på ett café på Öland. Där på en hylla såg vi en bricka som i mönster och färger påminde om de färgstarka afrikanska tygerna. Idén bara kom: ”Vi gör brickor till stöd för kvinnor i Tanzania!” Och så gjorde vi det.

Vi valde stöd Nkinga eftersom HÄLSA är en förutsättning för utveckling.

Dessutom kunde vi i samarbete med Maggan Edin som finns där halvårsvis få all logistik att fungera – alltså inköp av tyger och frakten hem till Sverige. Och närkontakt med sjukhuset för information och uppföljning.

Maggan Edin, svensk sjuksköterska som har arbetat i Nkinga i många år. Bild lånad från Nkinga.se 

Hur går tillverkningen till?

Vi får hem tyg köpt på marknader i Tanzania, och för varje bricka skär vi till ett tygstycke som stämmer med brickans storlek och form. Sedan skickas tygbitarna till fabriken. Där läggs björkfanérlagren ihop, tyget läggs ovanpå, och överst läggs ett skyddslager. Brickorna formpressas, och sedan slipas kanterna. Trots att tillverkningen sker på fabrik är varje bricka ett hantverk.

Vad är det som säljer bäst av det ni gör?

Vi säljer allra mest av de mindre produkterna. De kostar ju inte mer än en blomma. Många har upptäckt glädjen i att uppmuntra någon med en smörgåsbricka, en liten bricka eller ostbricka. Det är en blomma som inte vissnar. Texten på brickornas baksida gör det extra meningsfullt.

Pengarna från brickförsäljningen har använts till flera byggprojekt och förbättringar på sjukhuset. Nu finns det en neonatalavdelning. Kängurumetoden används mycket. Bild lånad från Nkinga.se

I vilka sammanhang kan man handla av er?

Alla kan skaffa brickor genom att beställa på vår hemsida. Brickorna är grejen, men vi har också vänner som syr förkläden, hattar, tunikor, väskor och annat av de färgglada skynkena. Ibland medverkar vi vid cafékvällar, kvinnofrukostar, dagledigträffar och annat. Då är våra männekänguppvisningar och försäljningen av det sydda uppskattade inslag.

Vad har ni för planer för det nya året?

Engagemanget kring brickorna har ökat varje år. Vi vill gärna uppmuntra utbildningsinstitutioner, företag organisationer att använda brickorna som gåvor till personal och föreläsare. Att välja brickor som julklappar till sin personal är en strålande idé. Många har redan upptäckt detta.

Brickorna har blivit en rörelse. Köp, visa och berätta. En bricka blir till hjälp för någon, en mamma eller ett barn.

Om man vill stötta arbetet på Nkinga, vad kan man göra då utöver att köpa brickor?

Vi samverkar med Vänorganisationen Nkingas Vänner. Den som vill hjälpa kan också ge gåvor direkt till Nkingas Vänner (bg 447-2379).

Läs gärna mer om Nkinga!

***

Tack Inger! Hoppas att år 2017 blir ett riktigt bra år i Nkinga och för er som arbetar med brickorna!

P.S. Lästips: Inger och Margareta var nominerade till utmärkelsen Årets förebild i tidningen Dagen förra året, och då gjordes det förstås ett reportage om dem. Läs det! Där får man bland annat reda på att brickorna ger ett överskott på ungefär en halv miljon kronor om året nu — pengar som alltså går direkt till sjukhuset i Nkinga. D.S.

Om att vara volontär i en second hand-butik

Nu har jag ju äntligen varit och hälsat på hos Kerstin i Erikshjälpens butik på Cypressvägen i Malmö, och jag måste låta henne berätta lite mer om det stället!

Där är hon med i en av lördagsgrupperna tillsammans med sin man Tobbe — de har hand om butiken en lördag i månaden. Vi hann ändå med en liten intervju, för vi gjorde den medan jag handlade knappar, garn och handarbetsböcker.

— Det finns så många olika saker man kan arbeta med här, säger Kerstin. Jag brukar stå i kassan, men det behövs folk till alla avdelningarna också. Vi som är med i lördagsgrupperna arbetar ju alltid tillsammans en dag i månaden, men annars arbetar man så mycket man kan och vill, till exempel ett pass i veckan.

Den här lördagen är det skyltat med handvirkade filtar, garner, stickor och virknålar på en plats nära kassorna. Kerstin passar på att se om det finns något som hon kan köpa till sina stickcafédeltagare där — stickor och virknålar nummer fyra behövs alltid, och garn som passar till det.

— Man skulle ju också kunna köpa filtarna här till startpaketen för nyfödda, säger hon.

Överhuvudtaget är second hand ofta ett bra ställe för komplettering av startpaket: här kan man plocka ihop sparkdräkter, frottéhanddukar och allt annat som behövs (utom tvål kanske …) utan att det behöver kosta så mycket. Och pengarna som man betalar går ju till hjälparbete.

— Vi har skyltar överallt — ser du? säger Kerstin. Där står det om vad det blir av det folk handlar för.

Kerstin och jag funderar tillsammans på om man kanske skulle kunna säga till ifall man är intresserad av stickade plagg som inte kommer att säljas (ingen av oss har kommit till skott med garnåtervinning än, och det känns mindre dramatiskt att repa upp ett plagg där en mudd redan är lite sliten …), T-shirts som har blivit lite blekta eller omoderna (att sy mössor av) och lakan som är lite för slitna för att säljas (att sy blöjor av). Då gäller det nog att man känner personalen redan, men det går nog fort att bli stamkund.

— Jag vill verkligen rekommendera andra att bli volontärer också! säger Kerstin. Det är så otroligt roligt att arbeta på det här viset. Tobbe och jag är ofta förundrade över att det alltid verkar finnas någon som behöver det som någon annan har skänkt.

I butiken på Cypressvägen sitter det just nu alldeles fullt med skyltar om att butiken söker mer volontärpersonal. Då är det ju lätt att fråga om man behövs. Men även om det inte annonseras efter folk kan man fråga någon som har Erikshjälpen-tröja på sig eller någon som står i kassan. Det är ganska stor chans att han eller hon själv är volontär och kan berätta om hur det är att arbeta, och det finns alltid telefonnummer till en butikschef som man kan ringa till.

— De som arbetar under veckorna har olika scheman, så där blir det inte fasta grupper på samma sätt som på lördagarna, säger Kerstin. Vi har väldigt trevligt i vår lördagsgrupp, och vi vet ju när vi kommer att ses. Men det kan vara roligt att arbeta här i veckorna också. Det finns uppgifter både i butiken och med allt arbete bakom, så oavsett vad man är intresserad av kan man hitta något som passar en.

Ett tips från dem som är duktiga på hjälpsticknings-second-hand-fynd — garn och knappar och stickor — är att gå ofta, för sortimentet varierar hela tiden. Kerstin har ett tips till:

— Det finns ofta handarbetsböcker i hyllan, men jag brukar alltid titta i tidningsstället också. Ibland finns det jättefina handarbetstidningar där!

***

Fotnot: En ganska lång rad hjälporganisationer, både lokala (som Öppen hand i Alunda) och nationella (som Erikshjälpen, Lindra och PMU) har second hand-butiker. Skulle du vilja hjälpa till, så gå in i närmaste butik som du trivs i och fråga!