Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Syrien

Alla är särskilda — såklart

Suzanne Melville, som mest arbetar i Sverige men som så fort hon kan åker och arbetar i Aten, berättade förra veckan om en dag på Hope Café. Det är ett projekt som finansieras bland annat genom gåvor från de människor som har gillat sidan Hopp för flyktingarna i Aten på Facebook. Jag bad genast om lov att publicera berättelsen här. Förlåt att ni har fått vänta!

Dagens volontärskara — Suzanne näst längst till höger. Foto: Hope Café

Ännu en lång arbetsdag på Hope Café har kommit till sitt slut. Ännu en lång dag med utdelning av blöjor och mjölkersättning. Ännu en dag av tragiska livsöden.

Vi börjar utdelningen klockan tre, men redan klockan ett är det människor som är på plats och börjar vänta på att få sin lilla påse med vad det nu är de ska få. 

För tillfället har vi väldigt ont om både blöjor och mjölkersättning, och vi gör vårt bästa för att verkligen kunna hjälpa alla, men det är svårt när inte pengarna finns att köpa vad som behövs.

Vi försöker alltid att prioritera dem som är utan all annan hjälp: de familjer som bor i squats och inte får någon ekonomisk hjälp över huvud taget. Och de är många. 

På torsdagar delar vi ut till de familjer som räknas som ”extra vulnerable”. Det kan vara ensamstående föräldrar, familjer med sjuka barn eller familjer som står helt utan hjälp.

Just nu är vi den enda organisationen som delar ut blöjor och välling. UNHCR, Rädda barnen och Röda Korset har slutat sin utdelning, och inte heller någon av de mindre gräsrotsorganisationerna delar ut längre.

Det gör att trycket ökar på Hope Café. Väldigt många familjer kommer för att registrera sig.

En kvinna som kom redan klockan ett frågade om hon kunde få både blöjor och mjölkersättning. Hennes dotter är väldigt sjuk. Hon har en njuråkomma och måste in till sjukhuset och genomgå dialys två gånger i veckan. Flickan är bara två år. Självklart behöver familjen all hjälp de kan få. Hur kan man säga nej? 

En man som kom in idag och som är registrerad för både mjölk och blöjor kunde idag bara få blöjor. Mjölkersättningen var nästintill slut, och vi hade familjer vi visste skulle komma som verkligen behövde den mjölk vi hade kvar.

Vi försökte förklara för honom att vi var tvungna att spara vad vi hade till två familjer som hade väldigt speciella behov.

Han sa: ”But I am very special.”

Ja, det är klart att han är. Alla är vi speciella. Hur ska vi kunna säga vem som är viktigast? Vem som har de största behoven? Vem som har det svårast?

Strax efter att den här mannen hade gått plingade det till i min telefon och en av er skickade ett mess med en donation till caféet.

Jag blev så lycklig att jag bara skrek, och tårarna började rinna. Kerrie satt mitt emot mig och jag förklarade för henne vad som hade hänt. Även hennes ögon började tåras. Nu kan ännu fler få de blöjor och den mjölkersättning deras barn så väl behöver.

Nya inköp tack vare en gåva. Foto: Hope Café


Tack alla ni som hjälper oss på Hope Café. Ni gör så stor skillnad. Ni gör det möjligt för oss att fortsätta och ni ger oss hopp och kärlek och ork att fortsätta när det känns tungt och svårt.
Tack för att ni finns!
 

Om någon åker till London …

Dagen före midsommarafton var jag med om något helt osannolikt.

De senaste åren har jag varit i London många gånger, och jag tycker mycket om att träffa min familj och mina vänner där, men jag är ganska dålig på att ta vara på möjligheten att gå på teater och konserter.

I år har Katarina ändrat på den saken — två gånger! Hon har frågat om datum och tittat på priser och bokat biljetter.

Det som vi egentligen skulle se den här gången var en ny och lite experimentell uppsättning av Stephen Sondheims musikal Into the Woods på en liten teater som heter The Cockpit, och när vi skulle se om det fanns något att kombinera den med hittade jag The JungleThe Playhouse Theatre.

Det är en pjäs som skrevs när det stora flyktinglägret i Calais i Frankrike hade jämnats med marken och som har satts upp av en teaterproduktionsgrupp, Good Chance Theatre, som arbetar med människor på flykt. Bland annat har gruppen sett till att ordna en tillfällig scen i en Paris-förort för att ge nyanlända en plats.

Flyktinglägret i Calais uppstod spontant när fler och fler människor som var på väg genom Europa till Storbritannien fastnade. Att det kallades ”jungeln” verkar från början ha berott på en felöversättning, men nu heter pjäsen så.

Det finns massor av filmade reportage om produktionen. Här är ett där John Pfumojena, den unge zimbabwiske skådespelare som spelar rollen som Okot från Sudan, berättar om sitt och gruppens arbete:

Jag har aldrig varit med om någon teaterupplevelse som liknar den här — det närmaste jag kan associera till är Studioteaterns musikaluppsättningar i hangaren på Bulltofta i Malmö på 1990-talet. De som har gjort The Jungle vet precis hur teater fungerar, hur man får till allt det tekniska, hur man kan använda en teatersalong och hur man skriver ett manus som engagerar människor. Dessutom har de samlat människor med många olika erfarenheter i gruppen, och de har varit i Calais och håller fortfarande kontakten med människor som bor och arbetar i lägret (i slutet av pjäsen ser man en hälsning därifrån på videoskärmarna i salongen). Allt det som de vet och behärskar har de använt för att berätta om flyktingars situation på en plats i Europa, och naturligtvis blir det också något som kan hjälpa människor i publiken att tänka på flyktingars situation på andra platser i världen.

Om någon som läser det här åker till London före november: se till att boka biljett!

Här kan man läsa en av många recensioner — pjäsen spelades först på Young Vic.