Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Syrien

En dag på Hope Café i Aten

Här kommer en rapport från Suzanne Melville som är i Aten Hope Café igen nu!

Situationen i Grekland blir bara värre och värre. Lägren är fulla, och squatsen utryms av polis och militär. Människor har ingenstans att bo och tvingas leva på gatan.

Foto: Hope Café

Den här familjen — mamma, pappa, en treåring och en nyfödd baby –lyckades fly från Syrien i december 2018. För att slippa helvetet i lägren på de grekiska öarna tog de landvägen genom norra Turkiet och över floden Evros till Grekland.

Nu straffas de av det grekiska systemet där man registreras i hotspotsen på öarna — de tvingas leva på gatan i Aten.

Igår kväll vid matutdelningen i Viktoria blev vi uppmärksammade på familjens situation av en av våra volontärer som själv är flykting. Familjen fick genast hjälp med mat och mjölk, och i kväll kommer de naturligtvis att få mat igen.

En annan familj som hjälper oss mycket på caféet blir strax hemlösa, och vi tänkte att vi ska försöka få tag i en lägenhet där vi kan låta båda dessa familjer bo. 

Foto: Suzanne Melville

Och så har det varit lördag. Idag har varit dagen då jag har handlat. Mycket!!!

Foto: Suzanne Melville

Jag har köpt en massa blöjor för pengar som vår underbara lilla Alice har samlat ihop genom att sälja armband och hembakade kakor.

Foto: Suzanne Melville

Vi tömde hyllorna på alla blöjor i storlek 4 och 5.

Eftersom blöjorna tog slut fyllde jag på med välling tills alla pengar var använda. Två barn här i gruppen gör jättefina nyckelringar, och pengarna de har samlat ihop använde jag till att handla välling.

Foto: Hope Café

Visst är det fantastiskt med dessa barn som gör saker för andra barn? Det är så otroligt rörande och ger så mycket hopp.

Foto: Suzanne Melville

Jag var också på marknaden i Omonia och träffade min favvoegyptier. Det är alltid lika roligt att träffa honom. Hos honom fyllde jag på förrådet med grönsaker.

Foto: Suzanne Melville

Det ser lite ut, men det är faktiskt 30 kilo potatis, 20 kilo lök och 10 kilo av resten, utom vitlöken som är tre kilo. Nu blir det lite variation i maten under veckan som kommer. Tack alla ni som hjälper till genom att swisha pengar så vi kan dela ut mat på torget i Viktoria.

Hope Café har egentligen stängt på lördagar, men vi hade trots det två intervjuer inbokade idag.

Det ena var en mamma som har ett tvillingpar på 11 månader. När hon kom in och satte sig brast hon i gråt. Hennes ena baby kan inte äta mjölkprodukter av något slag, varken sig bröstmjölk eller välling, utan att få fruktansvärda eksem över hela kroppen. En läkare har ordinerat en speciell slags sojavälling åt barnet, men den kostar 56 € per förpackning, och en sådan räcker bara i tio dagar.

Varje flyktingfamilj får 50€ per barn upp till 3 barn. Det ska räcka till allt för barnet.

Kan ni tänka er in i hennes situation? Jag försöker, men jag måste medge att det är väldigt svårt. Tänk att ha ett barn och inte kunna ge det mat. Den mat man har blir barnet sjukt av, och den mat barnet behöver har man inte pengar att köpa. Jag kan inte tänka mig en värre situation som förälder.

Tack vare våra hjälpande barn kunde vi i alla fall hjälpa denna mamma med blöjor och välling till hennes andra barn. Vi visade bilder av Alice, och vi stod där alla med tårar i ögonen. Det blev så verkligt just då vilken skillnad dessa barn gör.

Foto: Suzanne Melville

Efter detta möte var det dags för ”matfabriken” igen. 146 portioner blev det idag.

Foto: Suzanne Melville

Maten som lagades var pasta och tomatsås med kikärter, potatis och tomat toppat med lite grönt.

Foto: Suzanne Melville

Två skrev på locken, två hällde upp maten i formar, två la på locken och två satte fast dem. Det går så fort när många hjälps åt.

Vi provade lite olika språk!

Foto: Suzanne Melville

Väl på Viktoria var det i kväll en väldigt lugn utdelning.

Foto: Suzanne Melville

Många barn, men det var inte så stressigt som det var igår. Det kändes bra.

Efteråt åkte vi alla tillbaka till Hope Café och åt tillsammans. Det har varit en riktigt trevlig om än fläckvis stressig dag idag.

Vill du vara med och hjälpa till att fixa matutdelningen i Viktoria eller inköpen av blöjor och välling till barnen? Swisha gärna till 0708-256277 eller gör en överföring till SEB-kontot 5694 066 2367.

***

När jag läser det som Suzanne skriver och ser bilderna inser jag återigen att det inte går att förstå hur olika våra livsvillkor är. Att Europas gränser är stängda för människor på flykt kan få oss att tro att ingen flyr längre. Så är det ju inte alls. Och så länge som FN-organisationerna och andra större biståndsorganisationer inte klarar att reda ut situationen i de länder dit stora mängder människor har kommit de senaste åren är det arbete som görs på platser som Hope Café helt avgörande. Jag hoppas att många, många här i Sverige vill vara med och stötta det!

Alla är särskilda — såklart

Suzanne Melville, som mest arbetar i Sverige men som så fort hon kan åker och arbetar i Aten, berättade förra veckan om en dag på Hope Café. Det är ett projekt som finansieras bland annat genom gåvor från de människor som har gillat sidan Hopp för flyktingarna i Aten på Facebook. Jag bad genast om lov att publicera berättelsen här. Förlåt att ni har fått vänta!

Dagens volontärskara — Suzanne näst längst till höger. Foto: Hope Café

Ännu en lång arbetsdag på Hope Café har kommit till sitt slut. Ännu en lång dag med utdelning av blöjor och mjölkersättning. Ännu en dag av tragiska livsöden.

Vi börjar utdelningen klockan tre, men redan klockan ett är det människor som är på plats och börjar vänta på att få sin lilla påse med vad det nu är de ska få. 

För tillfället har vi väldigt ont om både blöjor och mjölkersättning, och vi gör vårt bästa för att verkligen kunna hjälpa alla, men det är svårt när inte pengarna finns att köpa vad som behövs.

Vi försöker alltid att prioritera dem som är utan all annan hjälp: de familjer som bor i squats och inte får någon ekonomisk hjälp över huvud taget. Och de är många. 

På torsdagar delar vi ut till de familjer som räknas som ”extra vulnerable”. Det kan vara ensamstående föräldrar, familjer med sjuka barn eller familjer som står helt utan hjälp.

Just nu är vi den enda organisationen som delar ut blöjor och välling. UNHCR, Rädda barnen och Röda Korset har slutat sin utdelning, och inte heller någon av de mindre gräsrotsorganisationerna delar ut längre.

Det gör att trycket ökar på Hope Café. Väldigt många familjer kommer för att registrera sig.

En kvinna som kom redan klockan ett frågade om hon kunde få både blöjor och mjölkersättning. Hennes dotter är väldigt sjuk. Hon har en njuråkomma och måste in till sjukhuset och genomgå dialys två gånger i veckan. Flickan är bara två år. Självklart behöver familjen all hjälp de kan få. Hur kan man säga nej? 

En man som kom in idag och som är registrerad för både mjölk och blöjor kunde idag bara få blöjor. Mjölkersättningen var nästintill slut, och vi hade familjer vi visste skulle komma som verkligen behövde den mjölk vi hade kvar.

Vi försökte förklara för honom att vi var tvungna att spara vad vi hade till två familjer som hade väldigt speciella behov.

Han sa: ”But I am very special.”

Ja, det är klart att han är. Alla är vi speciella. Hur ska vi kunna säga vem som är viktigast? Vem som har de största behoven? Vem som har det svårast?

Strax efter att den här mannen hade gått plingade det till i min telefon och en av er skickade ett mess med en donation till caféet.

Jag blev så lycklig att jag bara skrek, och tårarna började rinna. Kerrie satt mitt emot mig och jag förklarade för henne vad som hade hänt. Även hennes ögon började tåras. Nu kan ännu fler få de blöjor och den mjölkersättning deras barn så väl behöver.

Nya inköp tack vare en gåva. Foto: Hope Café


Tack alla ni som hjälper oss på Hope Café. Ni gör så stor skillnad. Ni gör det möjligt för oss att fortsätta och ni ger oss hopp och kärlek och ork att fortsätta när det känns tungt och svårt.
Tack för att ni finns!
 

Om någon åker till London …

Dagen före midsommarafton var jag med om något helt osannolikt.

De senaste åren har jag varit i London många gånger, och jag tycker mycket om att träffa min familj och mina vänner där, men jag är ganska dålig på att ta vara på möjligheten att gå på teater och konserter.

I år har Katarina ändrat på den saken — två gånger! Hon har frågat om datum och tittat på priser och bokat biljetter.

Det som vi egentligen skulle se den här gången var en ny och lite experimentell uppsättning av Stephen Sondheims musikal Into the Woods på en liten teater som heter The Cockpit, och när vi skulle se om det fanns något att kombinera den med hittade jag The JungleThe Playhouse Theatre.

Det är en pjäs som skrevs när det stora flyktinglägret i Calais i Frankrike hade jämnats med marken och som har satts upp av en teaterproduktionsgrupp, Good Chance Theatre, som arbetar med människor på flykt. Bland annat har gruppen sett till att ordna en tillfällig scen i en Paris-förort för att ge nyanlända en plats.

Flyktinglägret i Calais uppstod spontant när fler och fler människor som var på väg genom Europa till Storbritannien fastnade. Att det kallades ”jungeln” verkar från början ha berott på en felöversättning, men nu heter pjäsen så.

Det finns massor av filmade reportage om produktionen. Här är ett där John Pfumojena, den unge zimbabwiske skådespelare som spelar rollen som Okot från Sudan, berättar om sitt och gruppens arbete:

Jag har aldrig varit med om någon teaterupplevelse som liknar den här — det närmaste jag kan associera till är Studioteaterns musikaluppsättningar i hangaren på Bulltofta i Malmö på 1990-talet. De som har gjort The Jungle vet precis hur teater fungerar, hur man får till allt det tekniska, hur man kan använda en teatersalong och hur man skriver ett manus som engagerar människor. Dessutom har de samlat människor med många olika erfarenheter i gruppen, och de har varit i Calais och håller fortfarande kontakten med människor som bor och arbetar i lägret (i slutet av pjäsen ser man en hälsning därifrån på videoskärmarna i salongen). Allt det som de vet och behärskar har de använt för att berätta om flyktingars situation på en plats i Europa, och naturligtvis blir det också något som kan hjälpa människor i publiken att tänka på flyktingars situation på andra platser i världen.

Om någon som läser det här åker till London före november: se till att boka biljett!

Här kan man läsa en av många recensioner — pjäsen spelades först på Young Vic.