Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Fredagsförebilder

Fredagsförebilder XX: Malalas

Av Posted on Inga taggar 0
Malalas (och min syster i lila tröja och svart sjal). Bild lånad från Metro i Holland.

Malalas (och min syster i lila tröja och svart sjal). Bild lånad från Metro i Holland.

Här är en artikel som jag önskar att många, många skulle läsa. Särskilt eftersom det är Mors dag på söndag.

Min syster var för ett tag sedan i Pakistan och träffade en hel liten hop med kvinnor som på olika sätt kämpar för mänskliga rättigheter.

Alla har väl läst om Malala, den pakistanska tonåringen som blev nerskjuten av extremister men som har återhämtat sig och fortsätter propagera för att flickor ska ha en chans till ett bra liv.

Alla de här kvinnorna är ”Malalas”. De trotsar alla möjliga sorters hot och arbetar vidare. Det minsta vi kan göra är att läsa om dem!

Läs också det här reportaget som handlar om kvinnor som har överlevt syraattacker. Varning för vad som brukar kallas ”starka bilder” — de är starka också på det viset att kvinnorna är starka som ställer upp på bild och ler!

 

Fredagsförebild XIX: Kakenya Ntaiya, flickan som ville gå i skolan

Här kommer ytterligare en TEDx-talare, det kan inte hjälpas (den här gången är det TEDx MidAtlantic som är scenen): en kenyansk masajflicka, Kakenya Ntaiya, som blev så fascinerad av lärarinnorna i byskolan att hon bestämde sig för att själv bli lärare — trots att hon hade blivit bortlovad som fru till en man i närheten redan när hon var fem. Jag läste om henne i The Guardian, och här är föredraget där hon berättar om hur en dröm ledde till en annan och hur hon nu räddar flickor undan könsstympning:

En ny fredagsförebild: Richard Turere

Av Posted on Inga taggar 0

I Ordspråksboken i Bibeln finns ett roligt ordspråk om dåliga ursäkter.

”Den late säger: Det är ett lejon på gatan, jag blir dödad om jag går ut”, står det.

Richard Turere i Kenya verkar inte acceptera några ursäkter. När lejonen gång på gång attackerade hans pappas hjordar blev han arg. Och sedan uppfann han Lion Lights — lampor som riggas upp runt hjorden och som blinkar så att lejonen tror att det är människor som rör sig och att det är bäst att hålla sig borta. Han var elva när han ritade den första skissen och satte upp de första lamporna.

Uppfinningen har fungerat i ett par år redan, och nu har den blivit en liten världsnyhet eftersom Richard är en av de yngsta inbjudna talarna vid TED-konferensen i Kalifornien.

Här är en liten presentation av honom och hans uppfinning:

Här talar han på ett TEDx-evenemang i sitt hemland:

Varför hade ingen tänkt på detta tidigare? Ibland krävs det en smart elvaåring för att något ska hända. Det är bara att lyckönska alla TED-deltagare som får höra och träffa Richard!

Inte skräp — inte nu längre

Före detta reklam. Bild lånad från trashybags.org

När Kyrkkaffebloggen var ganska ny hade jag en ”artikelserie” som jag kallade Fredagsförebilder — varje fredag i några månader berättade jag om en person eller en grupp som gjorde något som jag tyckte var bra. Det var folk i både Sverige och andra länder.  Och åtminstone jag blev väldigt inspirerad av alltihop!

En av förebilderna var Trashy Bags i Accra i Ghana, ett företag som tar vara på plastpåsar och plastförpackningar och förvandlar dem till etuier och väskor. Det finns liknande projekt på olika ställen i världen, och tur är väl det — Orsi från Ungern visade en jättefin juiceförpackningsväska som en tysk vän hade köpt på Filippinerna, min väninna Tove i Stockholm har en kylväska som kanske och kanske inte är från samma ställe, Martina berättade ju nyligen om Chicumbuso i Zambia. Men Trashy Bags hör till de verkliga pionjärerna, och för ett tag sedan tog de ett kliv till med sin produktutveckling: de började återvinna reklam!

Varje väska blir en egen sort. Bild lånad från trashybags.org

De stora reklamskyltar (på engelska: advertising billboards) som möter bilister till exempel utmed vägen in till en stad byts ju ganska ofta, och de är gjorda av ett material som klarar både regn och sol och dessutom en del vind. Så det måste vara något hållbart, resonerade Trashy Bags formgivare.

These products are made from recycled advertising billboard material that was previously mounted on giant displays along the roads of Accra, Ghana. This proliferation of plastic advertising material is a sure sign of economic growth but of course it also adds to the burden of plastic waste that is becoming a major headache in West Africa. Many of the billboards would have been disposed of in landfill or even burned if    we hadn’t rescued them by turning them into cool bags and accessories.  Each of the Trashy Ad Bags is lined with locally hand-printed batik fabric which gives them a uniquely African character while at the same time offering a sense of quality and fine workmanship — så står det i presentationen. En rolig detalj är att det här materialet gör det lättare för väskmakarna att tillverka en större mängd väskor eftersom de inte behöver ägna lika mycket arbete åt att samla och foga ihop materialet som med till exempel juiceförpackningarna. Däremot är det svårare att tillverka väskor som ser exakt likadana ut, för bilderna på skyltarna är ju också stora, och varje väska får sina egna färgställningar och detaljer av bilderna.

Visst blir man glad?

Här är en dokumentärfilm som gjordes för ett par år sedan och som handlar mycket om hur nya väskmodeller (och annat!) blir till på Trashy Bags-fabriken — det här var innan reklamplasten började tas tillvara så här handlar allt om förpackningar:

Fredagsförebild XVI: Pannkakskyrkan

Av Posted on Inga taggar 0

Foto: Vineyard Umeå

Det blev ingen fredagsförebild igår — köket i Viby prästgård var så fullt av mat som skulle lagas och fotograferas. Men idag, jodå!

När jag arbetade med Påtår fick jag kontakt med Vineyard i Umeå, en församling som hade tagit Jesu uppmaning att gå ut på allvar och stod på ett torg med pannkakskök så ofta det gick att få ihop folk. Nu ser jag inget om den verksamheten på församlingshemsidan, men desto mer om ”pannkakskyrka” finns på www.pannkakskyrkan.se, en samlingssida för tretton städer i Sverige där kristna församlingar serverar pannkakor utomhus för att lära känna människor.

Veckans fredagsförebild-en-dag-för-sent blir alla som gör kyrkkaffets ”alla är välkomna” till verklighet. Heja er!

Och eftersom Elsa i Umeå förklarade så bra hur man gör och varför, så bjuder vi på intervjun med henne här.

(Läs också om Bullkyrkan i Örebro, som var Fredagsförebild II!)

***

 
 

Foto: Vineyard Umeå

För att du ska bli glad

Vad behöver man?

En gasolplatta. En stor stekpanna (och då menar vi stor). Färdiga pannkakor, frysta (många). Flytande margarin. God sylt. Grädde på tub. Två–tre uppfällbara bord. Termosar. Kaffe, choklad, lite kakor. Papperstallrikar, muggar, bestick. Marschaller eller värmeljus. Polistillstånd.

Och en församling som verkligen, verkligen vill göra något för sin stad även om det innebär att jobba till midnatt ute i kylan.

– Jag tror att det började med att vi var på pastorskonferens i Trondheim, berättar Elsa Rydin. Man fick skriva upp sig på olika saker som man ville prova, och jag var med i en grupp som gräddade våfflor på stan. Vi hade smeten i PET-flaskor och lånade el från en affär. Det var otroligt kul! Enkelt, och folk blev så glada. Sedan var det en vän till oss, Arne Engström, som brukar bjuda på pannkakor på Plattan i Stockholm. När han kom och hälsade på hade han köpt en panna till oss.

Foto: Vineyard Umeå

”Vi”, det är Vineyard-församlingen i Umeå, där Elsas och hennes man är pastorer. Dess hem är Frälsningsarméns lokaler, som ligger nära torget.

– Vi hade en längtan att gå ut och göra något, säger hon. Nu söker vi polistillstånd för flera lördagskvällar på en gång, ibland fredagskvällar också – det är en engångskostnad för ansökan.

Vad går det hela ut på? Jo, församlingsmedlemmarna (7–8 personer är ett minimum för att det hela ska fungera) värmer färdiglagade pannkakor över gaslågan, lägger upp 2–3 med sylt och grädde på papperstallrikar och ger dem helt enkelt till folk som rör sig på torget. Något varmt att dricka och en småkaka finns också. Allt är gratis.

– Det är ett jättehärligt sätt att uppmuntra människor! säger Elsa. När någon frågar: ”Varför gör ni det här?” svarar jag: ”För att du ska bli glad!” Många dröjer sig kvar en liten stund. Samtalen kommer på ett väldigt naturligt sätt.

Att grädda våfflor eller pannkakor av smet hade blivit för krångligt, och det är viktigt att det är så enkelt som möjligt. Gruppen går igenom hälsoreglerna: tvätta händerna ofta i rinnande vatten, gästerna tar inte i maten och termosarna – de blir serverade, våtservetter finns till hands.

– Någon åker och handlar pannkakorna, någon köper mjölk och O’boy, och så samlas vi i kyrkan och ber vid åtta. Det är folk mellan 20 och 55, och vi har barnen och tonåringarna med. Alla kan hjälpa till. Man behöver bara kunna le och säga ”varsågod”.

Vad beror stämningen runt pannkakorna på? Elsa tror att det är effekten av att utdelningen är så oväntad – den annonseras aldrig. Församlingsmedlemmarna vill bara finnas till för sin omvärld och göra något roligt tillsammans.

Foto: Vineyard Umeå

– Det sker någonting inom mig själv och med atmosfären i stan de här kvällarna. Det är alltid ett motstånd inom en i förväg, huvudvärk, men kommer man ut så är det jättekul. Feststämning! Det försöker jag komma ihåg.

Tre pannkakslådor senare – det betyder 100–150 serverade portioner – packas allt ihop och bärs tillbaka till kyrkan. Då har klockan ofta hunnit bli halv tolv, och några av barnen brukar ha somnat i bilen. I kyrkan ber pannkaksgängets medlemmar sedan för alla som de har mött under kvällen.

– Det är viktigt att folk känner sig glada, uppmuntrade, respekterade, säger Elsa. För mig är det här med pannkakorna att vara en levande bön.

Fredagsförebild XV: Cancerforskaren och stickaren Mandana

Mandana gick i min parallellklass på gymnasiet. Nu är hon cancerforskare i New York — och har startat en stickklubb där cancerforskare från hennes eget institut och andra träffas för att sticka åt en organisation som arbetar med utsatta familjer och hemlösa! Jag bad henne att berätta om det till Restvärme, och såhär dagen efter boksläppet är hon väl den bästa fredagsförebild vi kan få.

***

Cancerforskarnas stickkklubb

På Memorial Sloan-Kettering Cancer Center (MSKCC) I New York, där jag gör min ”postdoc” (forskningsprojekt efter doktorsavhandlingen), har vi en förening för alla postdoc-anställda. Vi har lite olika träffar under året.

När jag blev ordförande i föreningen föreslog jag att vi skulle starta en stickklubb och sticka åt någon av de organisationer som arbetar med hemlösa i New York. Vintrarna här är så kalla, och man ser många hemlösa på stan, så jag tänkte att det måste behövas mössor och halsdukar. Att sticka kunde vara ett bra sätt för oss att lära känna varandra och samtidigt göra något konkret för andra. Själv har jag alltid älskat att sticka – jag växte upp i Finland och Sverige och lärde mig att sticka i syslöjden där. Jag gillar också humanitärt arbete och har arbetat som volontär i många olika länder.

I november 2009 träffades vi för första gången i vår stickklubb. Jag hade letat efter hjälporganisationer på internet och haft e-postkontakt och telefonkontakt med flera, och vi bestämde oss för att arbeta för ett ställe i Bronx. En som arbetar där berättade för oss vad de behövde, vilka storlekar, hur många män och kvinnor och barn de hade kontakt med – så vi visste ungefär vad vi skulle sticka i olika storlekar och färger.

Först bjöd jag bara postdoc-anställda, och vi sågs en gång i månaden i kårlokalen. Alla stickade hemma också. När något var klart kom de till mitt laboratorium och lämnade det. De andra i mitt laboratorium blev intresserade och frågade om de fick vara med, och efter ett tag hade vi tekniker och sekreterare och andra också i klubben, så då bjöd jag in våra grannar från Rockefeller University och Cornell University. En av studenterna på Cornell hade redan en stickklubb där de stickade mössor till en prematuravdelning på ett sjukhus, och de utökade sin verksamhet och anslöt sig till vår insamling.

De flesta som kom var nybörjare, så för mig gick den mesta tiden på träffarna åt till att lära postdocs och personal att sticka – och de lärde sig snabbt! Det var också några som var riktiga proffs och gjorde mer avancerade modeller.

I början la jag de färdiga sakerna i mitt skåp på labbet, och ganska snart fick jag ta ut allt annat därifrån för att mössorna och halsdukarna skulle på plats. Jag la saker i kartonger som jag ställde under mitt skrivbord också. Men sedan var det fullt. En av min chefs sekreterare (ja, han har två!) var med och stickade, och hon visste var det fanns plats i chefens arkivskåp, så vi började lägga saker där. Han visste inget om stickklubben, så jag var lite orolig för vad som skulle hända om han drog ut en låda och fick syn på en massa mössor bland papperen, men det gjorde han aldrig …

Vi stickade mer än 150 mössor och halsdukar i olika storlekar och färger, och den 23 november 2010, precis före Thanksgiving-helgen, packade vi dem i kartonger som det hade kommit medicinsk utrustning till centret i. Det syntes verkligen att det var cancerforskare som hade stickat! Jag och en kollega från Rockefeller fick skjuts till Bronx i en av min arbetsgivares bilar.

Det vi hade stickat räckte till alla som organisationen hade kontakt med, inklusive flera barnfamiljer.

Alla som var med och stickade under det här året har sagt att de vill fortsätta. Så det gör vi!

Mandana Namdar, New York