Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Irak

Broderi som integrationsredskap — Jennie McMillen berättar

Jag hoppas att vi aldrig glömmer hösten 2015. Men det var hösten 2016 som Övre Älvdals församling i Värmland fylldes av människor på flykt — från Iran, Kongo, Irak, Jemen, Syrien, Afghanistan. Ganska snabbt kom idén att arbeta vidare i den tradition som finns i den lokala ”pilgrimstapeten” (i sin tur inspirerad av det världskända broderikonstverket i Frankrike) och använda broderi som integrationshjälpmedel. Kyrkokansliet i Uppsala erbjöd stöd i form av en professionell brodös, Jennie McMillen. När projektet skulle dokumenteras träffade jag henne. Nu kom jag på att det vore roligt att höra mer, så jag bad om en intervju. Här är den!

Jennie McMillen i samband med en utställning i Lerum för några år sedan — bild lånad från Lerums tidning

Hej Jennie! Hur började ditt intresse för broderi, och hur blev du professionell brodös?

Jag började brodera när jag var 17 år och var i Israel en sommar på en kibbutz. På en loppis i Jaffa köpte jag ett par arabiska byxor. De hade en maskinbroderad kant längst ner, och när den gick sönder försökte jag återskapa den för hand. Det blev omöjligt, men jag började göra stygn och slutade aldrig.

Jag hade egentligen tänkt att läsa mer teoretiska ämnen och bli något mer akademiskt. Jag började lite planlöst att läsa latin, sedan religionsvetenskap och idéhistoria, men efter en resa till Guatemala där jag lärde mig att väva
började jag tycka att det var tråkigt.

När jag kom hem började jag på en vävkurs på ABF och slutade skriva på min c-uppsats om rättfärdigande av krig och om icke-våld i kristendomens historia och började istället på en vävutbildning på Sätergläntan i Dalarna läsåret därpå.

Jag broderade parallellt hela tiden under de två åren, gick på Gotlands konstskola ett år och gick sedan Textil Konst på HDK (Högskolan för design och konsthantverk) i Göteborg i fem år.

Det har alltid känts självklart för mig att använda mig av just broderi, bland annat eftersom det går att bära med sig. Det passar mig bra eftersom jag tycker väldigt mycket om att bara kunna ta upp arbetet när som helst och var som helst för att arbeta en kortare eller längre stund, även om jag föredrar obruten tid i ateljén.  

Bostadsområde — broderi av Jennie McMillen

Du har rötter i två länder och kulturer – vad finns det för broderitraditioner som liknar varandra och som skiljer sig åt?

Jag är inte så bekant med broderitraditioner på Nordirland. Det finns en stark tradition att tillverka linnetyg och lintråd, och min farmor och farfar har arbetat på sådana fabriker i Belfast. Men det enda broderi som har gjort intryck på mig är en text broderad av en kvinna medan hon satt i fängelse för att ha varit verksam i IRA.

Vad arbetar du med just nu?

Just nu arbetar jag inför en utställning på Tjörnedala konsthall i Baskemölla i maj och juni nästa år. Jag arbetar inför det vidare med ett projekt som har pågått i tio år och som jag kallar för I gränslandet –  en plats av Jennie A. McMillen. Då jag tänker att jag, i bilder och lite tredimensionellt, arbetar med att göra en plats där det pågår en konflikt mellan civilisationen och naturen, där civilisationen försöker att ta över naturens områden och naturen försöker att ta över civilisationens områden.

Vem är din viktigaste förebild i ditt arbete?

Jag tänker ofta på Isabelle Eberhardt. Och Indras dotter i Ett drömspel av Strindberg. Hörde något Gunnar Ekelöf ska ha sagt om att alla människors uppgift är att vittna, och det tänker jag mycket på. Efter att jag hörde det har jag tänkt mig det som min uppgift — att vittna i betydelsen se världen och berätta om den.

Broderi i Sysslebäck. Foto: Jennie McMillen

Under en period var du konstnärligt ansvarig för ett broderi-och-integrations-projekt i Värmland. Vad gjorde ni?

Kvinnor som kommit som flyktingar till trakten kring Sysslebäck från en rad olika länder där konflikter pågår — Irak, Iran, Afganistan, Syrien, Kongo, Jemen — broderade enskilt bilder som handlade om deras hemländer, flykten därifrån, och Sverige där de nu bor. Jag sydde sedan ihop deras bilder och höll samman de bilder som berättade om deras hemländer, de som handlade om flykten och de som handlade om det nya landet. Deras bilder speglade olika erfarenheter och platser men blev också som ett kollektivt dokument över något som alltför många utsätts för.

En son bär sin pappa. Foto: Jennie McMillen

På vilka sätt kan gemensamt textilhandarbete fungera som ett integrationsredskap, tror du?

Att brodera är något som passar att göra både ensam och i grupp och både tyst och i samtal. Det finns inte samma gränser i en själv när man broderas som när man målar eller tecknar. Att berätta i bilder genom broderi är väldigt tillåtande eftersom man inte själv bestämmer allt — tråden och nålen har också en vilja och en form som inte går att tämja helt. Det passar bra att göra i grupp eftersom man kan växla mellan att bara social och inte vara social.

Många, oavsett vilket land man fötts i, kan också relatera till broderi eftersom det finns traditioner att brodera i förmodligen alla länder.

I det här projektet var det bara de kvinnor som kommit som flyktingar till Sverige som broderade. Integrationen skedde inte genom att man broderade tillsammans, utan kvinnorna som kommit till Sverige fick möjlighet att berätta om sina upplevelser i de här bilderna i många olika sammanhang för människor i Sverige.

Jag tror att det var viktigt för många att uttrycka sig om sina upplevelser. För många var det nog viktigast att bara ha en plats att gå till, för andra att möta människor från Sverige, som de som var involverade i projektet som de träffade mer regelbundet och mindre regelbundet, och att känna att man var en del av det nya landet. Jag upplevde att det var stärkande för många som deltog i projektet att deras berättelser blev uppmärksammade.

Det nya hemmet i Värmland. Foto: Jennie McMillen

Vad var det viktigaste du kunde lära ut i det arbetet?

Jag tror att det viktigaste för mig var att de skulle förstå att deras berättelser var viktiga och att vi ville lära känna dem och deras historia genom dem. Att det inte spelade någon roll om man kände sig bekväm med att göra en bild eller inte. Det fanns kvinnor som inte kunde skriva och läsa, och jag tyckte mycket om tanken att de fick ett sätt att berätta på oberoende av ord. Det var så inspirerande och fint att så många använde sig av den möjligheten.

Självporträtt — bröllopsbild från hemlandet. Foto: Jennie McMillen

Vad var det viktigaste du själv lärde dig?

Jag kände mig stärkt av att se kvinnors styrka och målmedvetenhet. Även om de som var med och broderade hade gått igenom saker som är så svåra att jag inte kan föreställa mig dem så kände jag att det fanns så mycket glädje och kraft i deras sätt att vara. Jag tyckte också att det var fint att kunna mötas i det gemensamma, som att ha barn i samma ålder eller att ha gått på universitet eller att ha drömmar, utan att ha så mycket av ett gemensamt språk att kommunicera på.

Monterade broderier — bilder från hemländer. Foto: Jennie McMillen

Vad hände med resultatet?

Bilderna visades i Domkyrkan i Visby under Almedalsveckan förra året. I anslutning till det var det också ett seminarium som hade en av sina utgångspunkter i projektet där bland annat en av kvinnorna från Afganistan berättade om sin medverkan. Bilderna fortsatte sedan att visas i olika kyrkor i Värmland.

Hur skulle du vilja fortsätta arbeta med broderi och integration?

Jag skulle jättegärna fortsätta att arbeta med broderi och integration. Det vore roligt med något projekt där de som är med själva vill arbeta med just broderi. Och det vore roligt med ett projekt där svenskar är med tillsammans med dem som nyligt kommit hit och där man kunde hitta sätt att mötas på på lika villkor och hitta de där platserna där vi möts som människor oberoende av hur hemma vi känner oss i det här landet.

Hur har det projektet inspirerat dig i ditt arbete med andra projekt?

Jag har inte jobbat med några andra projekt efter det utan bara haft fokus på mitt eget arbete. Men det har skapat många tankar och drömmar om att arbeta mer socialt med broderi parallellt med mitt eget arbete. Jag tycker väldigt mycket om konst som ingår i Outsider art. Projektet i Sysslebäck ingår väl lite i det begreppet eftersom det är bilder som gjorts av människor utan konstnärlig utbildning.

***

Tusen tack, Jennie!

Här kan man läsa en artikel och se en film från den höst när projektet startade.

En dag på Hope Café i Aten

Här kommer en rapport från Suzanne Melville som är i Aten Hope Café igen nu!

Situationen i Grekland blir bara värre och värre. Lägren är fulla, och squatsen utryms av polis och militär. Människor har ingenstans att bo och tvingas leva på gatan.

Foto: Hope Café

Den här familjen — mamma, pappa, en treåring och en nyfödd baby –lyckades fly från Syrien i december 2018. För att slippa helvetet i lägren på de grekiska öarna tog de landvägen genom norra Turkiet och över floden Evros till Grekland.

Nu straffas de av det grekiska systemet där man registreras i hotspotsen på öarna — de tvingas leva på gatan i Aten.

Igår kväll vid matutdelningen i Viktoria blev vi uppmärksammade på familjens situation av en av våra volontärer som själv är flykting. Familjen fick genast hjälp med mat och mjölk, och i kväll kommer de naturligtvis att få mat igen.

En annan familj som hjälper oss mycket på caféet blir strax hemlösa, och vi tänkte att vi ska försöka få tag i en lägenhet där vi kan låta båda dessa familjer bo. 

Foto: Suzanne Melville

Och så har det varit lördag. Idag har varit dagen då jag har handlat. Mycket!!!

Foto: Suzanne Melville

Jag har köpt en massa blöjor för pengar som vår underbara lilla Alice har samlat ihop genom att sälja armband och hembakade kakor.

Foto: Suzanne Melville

Vi tömde hyllorna på alla blöjor i storlek 4 och 5.

Eftersom blöjorna tog slut fyllde jag på med välling tills alla pengar var använda. Två barn här i gruppen gör jättefina nyckelringar, och pengarna de har samlat ihop använde jag till att handla välling.

Foto: Hope Café

Visst är det fantastiskt med dessa barn som gör saker för andra barn? Det är så otroligt rörande och ger så mycket hopp.

Foto: Suzanne Melville

Jag var också på marknaden i Omonia och träffade min favvoegyptier. Det är alltid lika roligt att träffa honom. Hos honom fyllde jag på förrådet med grönsaker.

Foto: Suzanne Melville

Det ser lite ut, men det är faktiskt 30 kilo potatis, 20 kilo lök och 10 kilo av resten, utom vitlöken som är tre kilo. Nu blir det lite variation i maten under veckan som kommer. Tack alla ni som hjälper till genom att swisha pengar så vi kan dela ut mat på torget i Viktoria.

Hope Café har egentligen stängt på lördagar, men vi hade trots det två intervjuer inbokade idag.

Det ena var en mamma som har ett tvillingpar på 11 månader. När hon kom in och satte sig brast hon i gråt. Hennes ena baby kan inte äta mjölkprodukter av något slag, varken sig bröstmjölk eller välling, utan att få fruktansvärda eksem över hela kroppen. En läkare har ordinerat en speciell slags sojavälling åt barnet, men den kostar 56 € per förpackning, och en sådan räcker bara i tio dagar.

Varje flyktingfamilj får 50€ per barn upp till 3 barn. Det ska räcka till allt för barnet.

Kan ni tänka er in i hennes situation? Jag försöker, men jag måste medge att det är väldigt svårt. Tänk att ha ett barn och inte kunna ge det mat. Den mat man har blir barnet sjukt av, och den mat barnet behöver har man inte pengar att köpa. Jag kan inte tänka mig en värre situation som förälder.

Tack vare våra hjälpande barn kunde vi i alla fall hjälpa denna mamma med blöjor och välling till hennes andra barn. Vi visade bilder av Alice, och vi stod där alla med tårar i ögonen. Det blev så verkligt just då vilken skillnad dessa barn gör.

Foto: Suzanne Melville

Efter detta möte var det dags för ”matfabriken” igen. 146 portioner blev det idag.

Foto: Suzanne Melville

Maten som lagades var pasta och tomatsås med kikärter, potatis och tomat toppat med lite grönt.

Foto: Suzanne Melville

Två skrev på locken, två hällde upp maten i formar, två la på locken och två satte fast dem. Det går så fort när många hjälps åt.

Vi provade lite olika språk!

Foto: Suzanne Melville

Väl på Viktoria var det i kväll en väldigt lugn utdelning.

Foto: Suzanne Melville

Många barn, men det var inte så stressigt som det var igår. Det kändes bra.

Efteråt åkte vi alla tillbaka till Hope Café och åt tillsammans. Det har varit en riktigt trevlig om än fläckvis stressig dag idag.

Vill du vara med och hjälpa till att fixa matutdelningen i Viktoria eller inköpen av blöjor och välling till barnen? Swisha gärna till 0708-256277 eller gör en överföring till SEB-kontot 5694 066 2367.

***

När jag läser det som Suzanne skriver och ser bilderna inser jag återigen att det inte går att förstå hur olika våra livsvillkor är. Att Europas gränser är stängda för människor på flykt kan få oss att tro att ingen flyr längre. Så är det ju inte alls. Och så länge som FN-organisationerna och andra större biståndsorganisationer inte klarar att reda ut situationen i de länder dit stora mängder människor har kommit de senaste åren är det arbete som görs på platser som Hope Café helt avgörande. Jag hoppas att många, många här i Sverige vill vara med och stötta det!

Tack från Suzanne och Hope Café i Aten

Det kom ett meddelande från Suzanne förra helgen:

Ville bara säga att det swishades över 5000 kronor från människor vars namn jag inte känner igen efter att du lade ut [inlägget om oss på] din blogg.

Det är väldigt mycket mjölkersättning och väldigt många blöjor!

Varje burk med ”baby milk” kostar strax under 9€.

Jag länsade hyllorna i affären på andra sidan gatan. Bilden är från en av mina tre inköpsrundor. Vi köpte både mjölk och blöjor för sammanlagt 8700 kronor.

De gula korten är kort som visar vad olika personer ska ha. Om de är nya i Aten har de särskilda kort. I vår databas står det hur länge vi kan hjälpa dem. Efter det får de komma på en ny intervju för att vi ska se om vi behöver fortsätta hjälpa dem eller om deras familj har fått hjälp av grekiska staten.

Vi har olika färger på korten beroende på vad respektive familj behöver: vanliga blöjor, blöjor av medicinska skäl, mjölkersättning … Vi har utdelning av olika saker olika dagar.
De kommer till oss och lämnar in sitt kort. Vi sätter dem i tur och ordning och fixar sedan kassar med vad var och en ska ha. Olika storlek på blöjorna, mjölkersättning för olika åldrar och så vidare. Varje familj måste ju få just det den behöver.
Vi kollar allt i vår databas där alla är registrerade så att det verkligen blir rätt.

Ofta står människor utanför och väntar redan tre timmar innan vi börjar utdelningen.

Det kommer att bli många tacksamma mammor nästa vecka när vi verkligen kan dela ut till dem som kommer.

Stort tack för hjälpen!

I Aten behövs det mjölkersättning — ett nödrop från volontärerna på Hope Café

Det är lätt att tro att allt mer eller mindre har ”lugnat ner sig” i världen eftersom det är ett par år sedan flyktingströmmarna till Sverige liksom stängdes av.

Så är det ju inte alls.

En av de platser där det finns massor av människor på flykt och där hjälpen inte alls räcker till är Aten. Suzanne Melville arbetar på Hope Café där och skrev såhär på Facebook häromdagen, på sidan Hopp för flyktingarna i Aten:

En flicka vars familj har kommit till Hope Café under en längre period. Eftersom en majoritet av de mammor som föder på sjukhusen i Aten får kejsarsnitt har volontärerna på Hope Café blivit tvungna att ordna extrainsamlingar så att de kan ordna barnvagnar.

Kalimera!

Jag känner att jag behöver skriva lite om hur situationen ser ut just nu på Hope Café. 

Det kommer väldigt många nya familjer till Aten. Alla dessa behöver mycket hjälp eftersom de ännu inte har hunnit få vare sig hjälp med bostad eller pengar. Behoven för de som varit här längre har också förändrats otroligt mycket bara det senaste året.

Som jag berättat tidigare är det väldigt många barn här som föds med kejsarsnitt. Jag kan absolut inte säga varför det är så, men min (och många andras) teori är att det är bekvämare för sjukhusen att planera sitt arbete om de vet när barnen kommer födas. Man sätter bekvämligheten före mammornas och barnens bästa. Mammor som tidigare fött sju, åtta eller nio barn snittas helt plötsligt. Många av mammorna får problem med amningen. Om det beror på stress över livssituationen eller någonting annat har jag ingen aning om, men det är fruktansvärt många barn som matas med mjölkersättning.

För tillfället är det väldigt lite mjölkersättning som skänks till de olika organisationerna. Vi letar alla efter sätt att få tag i välling för de yngsta. Mammorna är desperata, och deras barn är hungriga. Det känns förfärligt när man har en gråtande mamma framför sig som inte kan amma sitt barn och man inte har någon välling att ge henne eftersom hyllorna i caféet är tomma.

Volontärer klara för registreringsintervju. Några människor som kan flera språk och som själva är på flykt ställer upp som tolkar så att det går att fråga alla som söker hjälp om deras situation och behov.

Nästan varje registreringsintervju jag har så är det blöjor och välling familjen behöver. Och kläder. Och behoven bara växer!

Eftersom vi inte får servera mat på caféet som det är nu så har vi beslutat oss för att helt lägga det åt sidan och arbeta mer för att kunna hjälpa familjerna med vad de verkligen ber oss om hjälp med. För tillfället är det just blöjor, mjölkersättning, kläder och medicin de ber oss om. Ofta har de redan varit hos de större NGO:erna och frågat om hjälp men blivit nekade.

De dagar vi har intervjuer för registreringar är helt galna. Vi är så få men våra gäster är så många.

En liten kvinna satt igår i fyra timmar och väntade på att det skulle bli hennes tur. Hon har just fått en knöl bortopererad från det ena bröstet så hon kan inte amma fullt ut. Hon behövde hjälp med mjölkersättning och blöjor till sin nyfödde son men också blöjor till sina två njursjuka döttrar 8 och 11 år gamla. Vi registrerade henne och lovade henne mjölkersättning, men jag pratade länge länge med henne om att hon när hon läkt ordentligt måste gå och få hjälp hos organisationen Amurtel. Amurtel hjälper kvinnor komma igång med amning. Det är en fantastisk organisation som verkligen gör allt för att hjälpa mammor och deras barn. 

Det är så hemskt att tänka sig tanken att vara en nybliven mamma och se sitt barn vara hungrigt. Tänk dig att veta att du egentligen borde ha barnets mat i kroppen men inte vara förmögen att ge den. Att springa omkring en otroligt stor stad, till organisation efter organisation för att försöka få hjälp så ditt barn inte ska behöva vara hungrigt. Tänk dig att nekas på det ena stället efter det andra. Tänk dig den förtvivlan du skulle känna. Det är en så självklar och primitiv instinkt att vilja se våra barn mätta och belåtna. 
Hur som helst så har jag lovat den lilla mamman att jag ska skicka henne kontaktuppgifter till Amurtel och hon har lovat att gå dit.

Eftersom hon hade väntat så länge och intervjun tagit ganska lång tid hade volontären som jobbar i vårt förråd hunnit gå för dagen. Jag kunde inte bara gå och hämta mjölkersättningen och blöjorna till de äldre döttrarna och ge till henne. Jag tog henne i handen och tog med henne till affären.

Först sa hon att jag absolut inte fick använda mina pengar för att handla till henne, men jag förklarade att jag har många riktigt fina vänner i Sverige som skickar pengar så att jag kan hjälpa henne och andra flyktingar. Hon var så tacksam och så glad. Så lättad. Jag lovade henne att jag skulle tacka alla i Sverige från henne så nu gör jag det. Tack för er hjälp!

Detta var bara en av alla människor som behövde något, men just henne kunde vi hjälpa.

Tack alla för att ni år så fantastiska medkännande och omtänksamma medmänniskor. 

Suzanne Melville (Swish 0708-256277)

***

När jag såg det här brevet på Facebook igår skrev jag till Suzanne och frågade om hon ville att jag skulle publicera det här så att det sprids till ytterligare några. Jag fick ett röstmeddelande tillbaka — hon sa ja tack flera gånger och upprepade också att all hjälp som Hope Café kan få behövs så mycket. Hoppas att ni som läser det här vill vara med och hjälpa till!

Om någon åker till London …

Dagen före midsommarafton var jag med om något helt osannolikt.

De senaste åren har jag varit i London många gånger, och jag tycker mycket om att träffa min familj och mina vänner där, men jag är ganska dålig på att ta vara på möjligheten att gå på teater och konserter.

I år har Katarina ändrat på den saken — två gånger! Hon har frågat om datum och tittat på priser och bokat biljetter.

Det som vi egentligen skulle se den här gången var en ny och lite experimentell uppsättning av Stephen Sondheims musikal Into the Woods på en liten teater som heter The Cockpit, och när vi skulle se om det fanns något att kombinera den med hittade jag The JungleThe Playhouse Theatre.

Det är en pjäs som skrevs när det stora flyktinglägret i Calais i Frankrike hade jämnats med marken och som har satts upp av en teaterproduktionsgrupp, Good Chance Theatre, som arbetar med människor på flykt. Bland annat har gruppen sett till att ordna en tillfällig scen i en Paris-förort för att ge nyanlända en plats.

Flyktinglägret i Calais uppstod spontant när fler och fler människor som var på väg genom Europa till Storbritannien fastnade. Att det kallades ”jungeln” verkar från början ha berott på en felöversättning, men nu heter pjäsen så.

Det finns massor av filmade reportage om produktionen. Här är ett där John Pfumojena, den unge zimbabwiske skådespelare som spelar rollen som Okot från Sudan, berättar om sitt och gruppens arbete:

Jag har aldrig varit med om någon teaterupplevelse som liknar den här — det närmaste jag kan associera till är Studioteaterns musikaluppsättningar i hangaren på Bulltofta i Malmö på 1990-talet. De som har gjort The Jungle vet precis hur teater fungerar, hur man får till allt det tekniska, hur man kan använda en teatersalong och hur man skriver ett manus som engagerar människor. Dessutom har de samlat människor med många olika erfarenheter i gruppen, och de har varit i Calais och håller fortfarande kontakten med människor som bor och arbetar i lägret (i slutet av pjäsen ser man en hälsning därifrån på videoskärmarna i salongen). Allt det som de vet och behärskar har de använt för att berätta om flyktingars situation på en plats i Europa, och naturligtvis blir det också något som kan hjälpa människor i publiken att tänka på flyktingars situation på andra platser i världen.

Om någon som läser det här åker till London före november: se till att boka biljett!

Här kan man läsa en av många recensioner — pjäsen spelades först på Young Vic.

Marias återvinningspussel: barnkläder av en vuxentröja

Maria Härfstrand som tillsammans med de andra i Skånegruppen arbetar med startpaket för nyfödda åt International Volunteers Organization har skickat en bildserie som visar hur hon pusslar när hon tar vara på en vuxentröja. Varsågoda!

Absolut mest får man ju ut av en herrtröja i en stor storlek, men när man syr startpaket till nyfödda är det ju flera plagg som är riktigt små, så vilken vuxentröja som helst går att använda, bara den är mjuk och inte alltför sladdrig. Bra att tänka på: de flesta second hand-affärer får in kläder som inte går att sälja men som består av bra tygbitar. Fråga i närmaste butik om de vill lägga undan sådant åt dig! Det kan vara en mudd som är sliten eller något annat. Har tröjan en fläck kan man pussla så att man undviker den eller så att det går att placera en liten applikation som döljer den.

Mönster? Det finns flera böcker med mönster till barnkläder, både äldre och nyare, att låna eller beställa på biblioteket. Kanske har ditt bibliotek också en prenumeration på någon mönstertidning.

Till den här bilden har jag en liten komplettering: det finns ju ganska många byxmönster utan sidsömmar, alltså mönster med bara ett stycke för varje byxben. Använd gärna ett sådant, så slipper du klippa upp ärmens utsida för att sedan sy en söm just där.

Maria visar sina idéer med en tröja som har tryck och sömmar. Ibland kan man ju placera mönsterdelar så att trycken blir en rolig detalj på barnplaggen också.

Bakstycket är ofta det största hela tygstycket.

Pussla gärna med mönsterdelar till flera plagg innan du klipper! Om det är ett plagg som du vet att du kommer att vilja göra många av kan det vara bra att rita av mönstret flera gånger. Kanske bäst att numrera så att du alltid vet att du fick med alla delar till alla plagg.

Nu börjar det ta slut!

Men såhär mycket blev det. Otroligt eller hur?

Tack Maria!