Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Boktips

Fint pris

Av Posted on Inga taggar 0

Måste ju berätta att Imad Elabdalah, som bad mig att översätta barnboken Sarahs resa för några år sedan, tillsammans med sex andra organisationer och personer fick The UNHCR NGO Innovation Award helt nyligen!

2020 års sju priser delas ut ”to Refugee-led Organizations and to the novel and creative solutions that have emerged in response to COVID-19 at global, regional, national and local levels”, alltså till flyktingledda organisationer och till de nya och kreativa lösningar som har vuxit fram som svar på Covid-19 på globala, nationella och lokala nivåer.

Här är Imads prismotivering:

Stort grattis, Imad!

Orättvist i efterhand

Av Posted on Inga taggar 0

Några rader som jag återupptäckte häromveckan och inte har kunnat sluta tänka på kommer här:

Det är Anne Elliot, huvudpersonen i Jane Austens roman Persuasion, som samtalar med en manlig vän. Han är förvånad över att hans systers fästman så snart efter systerns död (ett år) har förlovat sig igen, och när han framställer mäns känslor som starkare och mindre benägna att förändras protesterar Anne. När han hänvisar till allt som finns skrivet säger Anne:

” ... if you please, no reference to examples in books. Men have had every advantage of us in telling their own story. Education has been theirs in so much higher a degree; the pen has been in their hands. I will not allow books to prove anything.”

Alltså ungefär såhär:

”… men snälla du, referera inte till exempel från böcker. Män har alltid haft privilegiet att berätta sin egen historia. Utbildningen har kommit dem till del i mycket större utsträckning; pennan har legat i deras hand. Jag tror inte att böcker bevisar någonting.”

Är det inte fascinerande att Jane Austen i början av 1800-talet kunde formulera något så grundläggande i berättande och historieskrivning så tydligt, och mitt inne i en dialog? Jag blir helt tagen när jag tänker på det.

Nu har jag också sett hela 1971-BBC-TV-serien Persuasion på Youtube. Här är första avsnittet:

Vad tyckte jag?

Jo, den tog sig!

I början är manuset helt förfärande dåligt. Anne pratar och pratar om saker som hon i Jane Austens bok aldrig skulle nämna högt — för hon har ju ingen att verkligen anförtro sig åt. Det är i själva verket en av berättelsens stora poänger! Sedan fortsätter hon med att säga ganska många små saker rakt ut i alla möjliga situationer, till synes utan att tveka. Men det stör mig inte lika mycket som dialogerna i början. Så om du behöver lite mer Jane Austen nu i december tycker jag nog att det går att rekommendera den!

I historien

Av Posted on Inga taggar 1

We’re living in history (…). What’s happening now will be in all the history books in twenty years time, for better or worse. And we’re in the middle of it, you and I. We shan’t be in the books, because we’re not important people. But we’re in it just the same, in it up to the neck and all the time.”

Översatt blir det ungefär såhär:

”Vi lever i historien (…). Det som händer nu kommer att finnas i alla historieböckerna om tjugo år, på gott och ont. Och vi befinner oss mitt i den, du och jag. Vi kommer inte att vara med i böckerna, för vi är inte viktiga personer. Men vi befinner oss i den ändå, upp över öronen och hela tiden.

Den som säger det här är Rosemary, en av huvudpersonerna i In the Wet, en roman av Nevil Shute. Den gavs ut 1953 men utspelar sig mest på 1980-talet. Jag började läsa den för flera år sedan men tog tag i den ordentligt först förra året. Det här citatet sparade jag. Frågan är om det inte är ännu mer sant i år.

Storasyster berättar

Vacker bok, eller hur?

Men riktigt hur vacker förstår man kanske inte förrän man inser att den verkligen ÄR handbroderad!

Lite konstigt bara att videon inte innehåller någon information om vem det är som broderar, eller hur?

Så desto bättre att den här också finns:

Min faster skickade en Svenska Dagbladet-artikel om Miss Austen för ett tag sedan — tyvärr kan man bara komma åt den om man är prenumerant, men det var den som fick mig att beställa boken på Dillbergs här i Kalmar.

Gill Hornby, författare till Miss Austen. Foto: pressbild

Författaren är alltså Gill Hornby, som råkar vara syster till en mycket känd författare, Nick Hornby.

Hon har skrivit några böcker tidigare, och en av dem är en Jane Austen-biografi för barn och ungdomar, Jane Austen — The Girl With the Golden Pen. Den kom ut till Jane Austens 200-årsdag.

Miss Austen är ett slags litterärt experiment, ett försök att berätta den historia som litteraturhistorikerna och Jane Austens beundrare aldrig kommer att komma i närheten av eftersom så många av hennes personliga brev verkar ha bränts upp eller kanske försvunnit på andra sätt.

Det är naturligtvis inte första gången någon försöker — den här filmen har jag inte sett, men delvis innehåller den samma idéer:

För att inte tala om Becoming Jane:

Men det finns två huvudpersoner i Gill Hornbys roman: Jane Austen är naturligtvis orsaken till att den finns, och Cassandra Austen är den som blev kvar när systern och bästa vännen dog, den som har ansvaret för eftervärldens bild av Jane (eller som åtminstone har tagit på sig det) och som trots krämpor och obekväma situationer är beredd att anstränga sig ganska mycket för att se till så att inga skuggor dröjer sig kvar.

Om jag har förstått rätt är det här den enda bevarade bilden av henne.

De var bara två systrar i en syskonskara på åtta, och deras bröder kom att leva mycket olika liv, men de båda systrarna var tillsammans hela tiden utom när de hälsade på släkt och vänner var för sig ibland. Då skrev de brev till varandra istället. Ungefär hundra brev från Jane till Cassandra finns bevarade, och de utgör en stor del av materialet för Jane Austen-forskarna. Någonstans har jag läst om en uppskattning som är att ungefär 200 sådana brev har försvunnit.

Pappa Austen var präst, och hela familjen var engagerad i delar av hans arbete eftersom han lät pojkar komma och bo i prästgården för att förbereda sig för studier i Oxford. En av dem, Thomas Fowle, blev Cassandras fästman. Men innan de gifte sig skulle han tjänstgöra som kaplan på en långresa som en adelsman skulle göra — och från den resan kom han aldrig hem.

Gill Hornby hoppar i sicksack mellan Cassandras ålderdomsprojekt, att leta upp Janes privata brev hos deras mottagare och bränna upp dem, och Cassandras och Janes intensiva vänskap och oro för varandra och för resten av familjen medan Jane levde.

För mig som har vuxit upp i två prästgårdar och arbetat ganska mycket med att tömma en av dem (mina föräldrar bodde där i 28 år!) blir vissa delar av Cassandras berättelse nästan för verkliga. Hennes försök att lära känna en yngre släkting och kanske hjälpa henne är riktigt påfrestande att ta del av. Trots att berättelsen är skriven med så lätt hand och med så många inbyggda mini-Austen-skämt och referenser att man kan luras att tro att Gill Hornby inte riktigt tar sitt uppdrag på allvar! I efterordet förstår man verkligen att hon gör det. Så många som har läst och kommenterat och hjälpt henne att justera. Och oavsett om de delar som hon har varit tvungen att bygga på fantasi — Janes återkommande depressioner, båda systrarnas längtan efter kärlek, familjens nertryckta konflikter — är sannolika eller inte (det kan jag ju inte bedöma), så har hon gjort en hel rad personer levande igen. Inte som Cassandra ville, om hon nu var så som hon gestaltas i boken, och kanske inte som Jane ville heller, men i alla fall.

Om hon försökte skriva den bok som Jane Austens vänner har saknat, lyckades hon?

Kanske inte helt, för visst skulle man önska att den som kunde skriva med så oerhört gott humör och tänka ut så lyckliga slut åt sina hjältinnor skulle ha fått vara mer harmonisk själv?

Och kanske ändå, för vi verkar vara ganska många som inte kan nöja oss med att läsa de sex romanerna och breven och novellerna och fragmenten om och om igen utan vill ha mer och veta mer, och att ta vara på så mycket fackkunskap och bygga en roman som så många vill läsa är verkligen en åstadkomst.

Det har redan kommit en utgåva till, en där de vackra broderierna har fått sällskap av alldeles vanliga recensionscitat. Inte alls lika fin, men man förstår ju att förlaget inte kunde låta bli.

Och så en liten fotnot: här har Gill Hornby skrivit en intressant artikel om hur Jane Austen och hennes samtida hanterade de smittsamma sjukdomar som rörde sig i England på deras tid!

Och en rekommendation till för den som har läst boken:

Och en liten fotnot till: varför har jag inga egna bilder av boken istället för de här lite platta produktbilderna? Därför att jag lånade ut mitt exemplar av boken på morgonen efter natten när jag hade läst ut den. Såklart.

Ju mer jag får veta, desto mer fascinerande blir det

Av Posted on Inga taggar 0

Här är en av vårens och sommaren favoritböcker igen: Elizabeth Gaskells roman North and South. Första gången jag läste den var för ganska många år sedan, och innan dess hade den stått i min bokhylla länge, länge. Nu har jag inte kommit åt mina bokhyllor på ett bra tag, jag har min lägenhet i Malmö utlånad medan jag bor i Kalmar, så jag köpte mig faktiskt ett nytt exemplar i våras.

Varför jag inte har försökt läsa mer av Elizabeth Gaskell tidigare, eller ta reda på något om henne, är en gåta. Borde jag inte ha förstått att en som skriver så kan ha skrivit mer som som jag borde läsa och att hon dessutom antagligen levde ett liv som jag skulle kunna vilja veta något om?

I år har jag lyssnat mycket på engelska ljudböcker och BBC medan jag har hållit på med de lite mer monotona delarna av mitt arbete, som att tejpa upp kvitton på A4-papper och lägga dem i datumordning, eller skriva adresser på kuvert och lägga tidningar i. Sådant måste man ju också göra. Och så otroligt mycket intressant jag har fått höra under tiden!

Här är ett program där flera Gaskell-forskare hjälps åt att berätta om hennes liv och om hur de olika romanerna togs emot. Och här är ytterligare ett.

När jag läste Ruth häromåret — romanen om en ensam tonåring som arbetar som sömmerska och råkar träffa en samvetslös ung man när hon arbetar i lagningsrummet på en fest — tyckte jag visserligen att personporträtten i den var fantastiska, men handlingen var kanske lite … sentimental? Moralistisk? Genom radiosamtalen lärde jag mig att den när den kom var oerhört vågad och kontroversiell. Elizabeth Gaskell valde ett perspektiv som ”ingen” hade tänkt på och gjorde en hjältinna av en ung kvinna som samhället helst bara ville glömma eller åtminstone bara förfasa sig över. Och, fast det säger de inte så mycket om i radiosamtalen, hjälten i romanen, om man nu kan utse en sådan, är inte någon romantisk motpart utan en lite äldre man som är ryggskadad och har svårt att röra sig.

Nu måste jag läsa den igen!

Mary Barton, som jag bara har börjat med, berättar de också om på ett sätt som gör den ännu mer intressant. Och Wives and Daughters, som utspelar sig i en helt annan miljö och som många tycker är hennes bästa roman fastän hon inte hann skriva den klar. (Jag tycker att den har en hel del likheter med Jane Austens Mansfield Park!)

Samma sanning som i så många andra sammanhang: ju mer jag får veta, desto mer fascinerande blir det.

Det finns otroligt många utgåvor av Elizabeth Gaskells romaner och noveller (och av hennes Charlotte Brontë-biografi!) på engelska, och det är bara att hämta dem på Project Gutenberg om man kan tänka sig att läsa dem på en skärm, och annars att beställa dem på biblioteket eller i bokhandeln.

En (som jag måste berätta om snart) finns på svenska:

(Den finns som e-bok på svenska och som ljudbok också!)

Och nästa år ska North and South komma i svensk översättning på Modernista. Något att se fram emot!

Två fynd

Om det är någon mer än jag som har läst ännu fler och mer klassiker än vanligt i år ….

… så vill jag bara påminna om att det är värt att läsa en del av favoriterna igen. Det finns ofta något nytt att upptäcka.

Mest tid i år har jag nog ägnat åt Elizabeth Gaskell, dels eftersom jag hade läst en av hennes romaner hur många gånger som helst och en annan en gång men fortfarande har flera kvar att upptäcka och dels eftersom jag är så fascinerad av hennes samhällsengagemang.

Men Jane Austen tar aldrig slut.

Och förra veckan, när LibriVox-inläsaren Karen Savages version av Persuasion hade kommit till sista kapitlets sista punkt en gång till, vilken gång i ordningen vet jag inte (jag upptäckte den när den var ganska ny och jag hade ett trettontimmars skanningsprojekt på min dåvarande arbetsplats — blev klar vid halv två på natten), fick jag för mig att leta på lite nya ställen.

Här är en vild och ganska fånig och ibland mycket rolig föreläsning/tävling/debatt som jag hittade i våras och har lyssnat till i småbitar:

Mot slutet säger en av skådespelarna att han tycker att BBC-filmatiseringen av Persuasion från 1995 (där han själv spelar den unge arvtagaren) är så bra. Dit kom jag precis när jag hade lyssnat på hela romanen den här gången, alltså. Och så visar det sig att någon har lagt upp den filmen på Youtube:

Han har rätt! En av de saker han berättar är att den är filmad helt utan smink, och tydligen har allt gjorts med bara dagsljus och levande ljus. Skådespelarna är (med ett litet undantag: jag tycker att storasyster Elizabeth känns överdriven i nästan alla scener där hon är med) precis så briljanta som man kan vänta sig när det är BBC men ser inte ut som de Hollywoodstjärnor många av oss har vant sig vid. Den har något alldeles särskilt!

Och sedan upptäckte jag att den finns som radioföljetong, uppläsning alltså, hos BBC. Många av de program som dyker upp på BBC:s webbplats är antingen för gamla för att kunna spelas upp eller stängda för oss som bor i fel land, men inte den här serien. Och den är så välgjord och vacker.

Kanske blir någon mer lika glad som jag?

P.S. Karen Savage är inte bara LibriVox Jane Austen-röst — hon är storstickare också! Här är en av hennes beskrivningar, en till babymössor. D.S.