Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Boktips

När järnvägen kommer

Av Posted on Inga taggar 0
En av många moderna utgåvor av Cousin Phillis — den finns i flera klassikerserier.

Ett boktips idag: Elizabeth Gaskells kortroman Cousin Phillis!

Hon skrev den två år före sin död, och en del säger att den fungerar som ett slags förstudie till hennes sista roman, Wives and Daughters, som hon inte hann bli klar med. Liksom mycket annat hon skrev var den en följetong som publicerades i en tidning eller ett magasin med läsare som förväntade sig engagerande berättelser att följa med i och längta efter. Och naturligtvis förväntade sig utgivaren att berättelserna skulle få läsarna att bete sig just så och köpa lösnummer efter lösnummer.

Tidningen som Cousin Phillis publicerades i var The Cornhill Magazine.

Phillis blir störd i sin läsning. Illustration av George Du Marier ur följetongsversionen av Cousin Phillis. Bild lånad från https://gaskellsociety.co.uk/cousin-phillis/

Det har skrivits ganska mycket om vilka teman berättelsen om den tonåriga prästdottern Phillis, berättad av hennes ganska avlägsne och ungefär jämnårige släkting Paul, bygger på eller gestaltar.

På sätt och vis är det en ganska enkel berättelse utan en massa sidointriger och utan händelser som rör till det i handlingen: Paul flyttar en bra bit hemifrån, lär känna en familj som är släkt med hans mamma, tycker om alla tre (pappa prästen och bonden, mamman, dottern) och tar med sin mer världsvane vän dit.

Det som fascinerade mig med Cousin Phillis, utöver Elizabeth Gaskells känsla för personligheter och detaljer (hon är sig lik på det viset), är att den är ett så tydligt möte mellan två tider och samhällen. Att Paul och hans vän överhuvudtaget hamnar i den del av England där prästgården ligger beror på att en järnväg håller på att byggas. Paul är mycket ung och har fått sitt första arbete som ett slags assistent. Holdsworth är några år äldre och redan en framgångsrik järnvägsbyggare, full av självförtroende och med en naturlig auktoritet. När järnvägen når nästan fram till Phillis och hennes familj kommer de i kontakt med den stora världen, och de tar emot den med ett slags blyg glädje. Phillis och hennes pappa är mycket bildade och vet sitt värde i den miljö där de ”alltid” har varit, men de är helt oförberedda på vad som kan hända när nya människor och nya idéer kommer in i deras hem.

Gården som Phillis familj driver, Hope Farm nära Heathbridge, blir ett slags tillflyktsort för Paul, trots att han första gången går dit mycket motvilligt. Han beskriver allt i den — utom de klänningar och förkläden som Phillis går omkring i precis i början — med kärlek och ett slags fascination. Elizabeth Gaskell-forskare har påpekat att huset verkar vara identiskt med Sandlebridge, en gård som fanns i hennes familj under hennes uppväxt. Eltham, den stad som järnvägen dras till, verkar vara Elisabeth Gaskells hemstad Knutsford.

Men det räcker inte med att Hope Farm får kontakt med den stora värld som resten av England är. En man som Holdsworth kan ge sig ut i en ännu större — han får ett erbjudande från Nordamerika och måste bestämma sig på bara ett par timmar. Vad händer då med människorna i den lilla idyllen?

Tydligen hade Elisabeth Gaskell planerat för en följetong i sex delar, och av någon anledning blev det bara fyra. Det kan vara en förklaring till att upplösningen, eller vad man nu ska kalla den, känns kort och abrupt. Men poängen med den här berättelsen är hursomhelst inte bara handlingen utan minst lika mycket personteckningarna och stämningarna och berättarrösten.

Den som vill läsa Cousin Phillis kan hitta boken på Project Gutenberg eller i någon av alla utgåvor som finns. Jag lyssnade på den på appen Biblio — inte någon fantastisk inläsning, men inte dålig heller. Ljudboksversioner finns på Nextory och några andra ställen också. Här berättar en av Gaskell Societys medarbetare, Diane Duffy, om några drag i berättelsen, och här har en bloggare och författare som kallar sig The Secret Victorianist skrivit om den.

En vacker och sorglig plats

Av Posted on Inga taggar 0

Här var jag och Franciska förra veckan!

Det är en liten by i Emmaboda kommun, och det säger kanske inte så mycket, men i Emmaboda kommun ligger Algutsboda socken, och det namnet känner ju alla som har läst Vilhelm Mobergs Utvandrarna-svit igen. Det var därifrån en blandad grupp tog sig ner till Blekinge och sedan ut på havet mot Amerika.

Den här lilla byn heter Duvemåla, och att Vilhelm Moberg placerade huvudpersonen Kristinas ursprung här tros bero på att hans mormor föddes och växte upp i byn. Faktiskt mittemot huset på bilden, och grusvägen är inte bred.

Johannas hus finns inte kvar — det man ser är den här skylten och, om man tittar noga, lite av husgrunden. Resten revs på 1930-talet. Ändå kom Vilhelm Moberg till Duvemåla många gånger.

Ungefär det här kan han ha sett. Det sägs också att Kristinas personlighet (inte det som hände i hennes liv) bygger på Johannas.

Själv växte Vilhelm Moberg upp i Mohultamåla som ligger en bit bort.

Rundqvistagården som ligger mittemot har egentligen lite att göra med Utvandrarna. Husets sista fyra invånare flyttade aldrig ens hemifrån! Men på grund av Kristina från Duvemåla-gestalten har deras hus blivit ett museum över dem och Vilhelm Moberg och hans stora berättelse.

Nu i sommar visas en ganska stor fotoutställning med bilder från inspelningen av den nya Utvandrarna-filmen — som har genomförts i bland annat Rumänien och fått folkmassor framställda på digital väg i en studio i Göteborg — men jag ansträngde mig för att inte få med dem på bild när vi gick omkring i huset. Originalmiljön är så vacker och så hjärtskärande.

De fyra syskonen Rundqvist Hertha, Naemi, Martin och Mauritz — växte upp tillsammans i en familj som höll sig lite på sin kant och möjligen såg sig som lite finare än andra i byn och socknen. Men man kan undra om föräldrarna hade kunnat förutse hur barnen skulle fortsätta tillsammans när det bara var deras generation kvar.

Ingen av dem flyttade hemifrån, ingen av dem bildade familj. De höll sig för sig själva och ville inte ha kontakt med någon.

När andra i Emmaboda kommun drog in vatten och avlopp i sina hus, och el och telefon, sa syskonen Rundqvist nej till allt. Inget skulle ändras.

En radio skaffade de, det var det enda. En gång om året åkte en av bröderna iväg till radiobutiken för att få hjälp med att byta till nya batterier i den.

När det sista syskonet dog 1989 fanns det inga arvingar.

Men när huset skulle tömmas upptäcktes något helt osannolikt: överallt hade syskonen stoppat undan kontanter. En del var gamla ogiltiga hundralappar, men en hel del var tusenlappar som fortfarande hade sitt värde. Ungefär en miljon kronor sammanlagt! Alla pengarna hade naturligtvis varit värda mer när de stoppades undan, men det var fortfarande en stor summa. Tillsammans med gården blev det fem miljoner till Allmänna arvsfonden.

Lite senare fattade Emmaboda kommun beslutet att ta över Rundqvistagården och göra den till museum. Den är möblerad ungefär som på syskonens tid men har också en del museiskyltar om syskonen och om Vilhelm Moberg. På ett bord finns en hög med laminerade pressklipp där man kan läsa om när pengarna hittades, om Vilhelm Mobergs död och om när en man från Emmaboda reser till Stockholm för att ge Benny Andersson och Björn Ulvaeus ett astrakanäpple av glas (Emmaboda är ju glasbruksbygd).

Utvandrarna var en stor del av min småländska skoltid, och jag undrar varför vi aldrig kom till Duvemåla på studiebesök. Kanske hade museiverksamheten inte riktigt kommit igång då, och musikalen som verkligen gjorde Duvemåla till ett begrepp kom först senare.

Nu hoppas jag att många får uppleva den här vackra och förfärligt sorgliga miljön, se bilderna från filminspelningen och bli inspirerade till att läsa både Vilhelm Mobergs romaner och annat om den stora emigrationstiden. Från den socken där jag växte upp, i Alvesta kommun, försvann två tredjedelar av befolkningen. Alla flyttade inte utomlands, men många gjorde det — till USA och till sex andra länder. Det finns mycket historia kvar att berätta.

Vandrande korgar

För ett par veckor sedan började jag läsa Charlotte Brontës roman Shirley. Jag vet inte varför jag inte har gjort det tidigare, men det faktum att den ibland beskrivs som en ”tvilling” till Elizabeth Gaskells North and South gjorde ju att jag måste läsa den nu när jag vet det!

Den kom i en ny svensk översättning för två år sedan, på Modernista, den första sedan 1850-talet. Mäktigt eller hur? Fast jag läser den i en vanlig engelsk klassikerutgåva.

Charlotte Brontë målad av Evert A. Duyckinck efter en teckning av George Richmond. Bild lånad från Wikimedia Commons

När Charlotte Brontë (det ska vara hon på bilden, men den beskrivs som ett ”idealiserat porträtt”) skrev Shirley hade hon förlorat sina systrar Anne och Emily kort efter varandra — och innan dess sin bror Branwell.

Jag ska nog inte säga så mycket om handlingen än, för jag har mycket kvar att läsa, men jag hittade ett litet spår av hjälpstickningstraditionen och måste dela med mig av det:

It ought perhaps to be explained in passing, for the benefit of those who are not au fait to the mysteries of the ”Jew-basket” and ”missionary-basket,” that these meubles are willow repositories, of the capacity of a good-sized family clothes-basket, dedicated to the purpose of conveying from house to house a monster collection of pin-cushions, needle-books, card-racks, workbags, articles of infant wear, etc., etc., etc., made by the willing or reluctant hands of the Christian ladies of a parish, and sold perforce to the heathenish gentlemen thereof, at prices unblushingly exorbitant. The proceeds of such compulsory sales are applied to the conversion of the Jews, the seeking up of the ten missing tribes, or to the regeneration of the interesting coloured population of the globe. Each lady contributor takes it in her turn to keep the basket a month, to sew for it, and to foist off its contents on a shrinking male public. An exciting time it is when that turn comes round. Some active-minded woman, with a good trading spirit, like it, and enjoy exceedingly the fun of making hard-handed worsted-spinners cash up, to the tune of four or five hundred per cent. above cost price, for articles quite useless to them; other feebler souls object to it, and would rather see the prince of darkness himself at their door any morning than that phantom basket, brought with ”Mrs. Rouse’s compliments; and please, ma’am, she says it’s your turn now.”

Intressant eller hur? Ett initiativ som från början sannolikt var fint uttänkt och som blev en social press och en plåga för en del av dem som förväntades delta eller bidra. Man kan undra vad vi som hjälpstickar nu borde passa oss för. Och man kan också undra om det finns universallösningar som gör att det går att göra gott och bidra till det som är gott utan att riskera sådana här urspårningar. Det är ju alltid en stor förlust när rädslan för att göra fel eller göra något som kan missuppfattas gör att vi stelnar till och tvekar att göra saker för andra överhuvudtaget. Eller?

Inspiratör

Av Posted on Inga taggar 0

När jag hade skrivit om Edita Morris häromdagen kom jag på att jag måste tipsa er om Bertha von Suttner också.

Jag hittade hennes roman Ned med vapnen! (Sjösala förlags utgåva — det finns fler) i bokhandeln på Kosta Outlet förra året och läste ungefär halva innan jag kom på att jag måste skicka den till en vän som var sjuk. Nu i sommar har jag lånat min fasters exemplar, men en massa annan läsning har kommit emellan, så jag har inte läst ut den än.

Vad jag kan berätta är alltså inte hela handlingen i romanen, men det skulle jag kanske inte ha gjort ändå.

Bertha föddes som grevinnan Bertha Kinsky von Wchinitz und Tettau i Prag 1843. Hennes pappa dog innan hon föddes, och hon växte upp med bara sin mamma och fick som ett slags ersättare för honom en förmyndare, en man som var anställd vid det kejserliga hovet i Wien.

Trots den långa titeln hade hennes familj det inte så gott ställt, så när hon var 30 tackade hon ja till att bli guvernant hos familjen von Suttner som hade fyra döttrar och som bodde i Wien. Där träffade hon den 23-årige Arthur von Suttner, och de blev mycket förälskade, men på grund av åldersskillnaden och hennes ekonomiska situation kunde föräldrarna von Suttner inte tänka sig att deras son skulle få gifta sig med henne.

Allt det här låter kanske som saker som skulle ha kunnat hända väldigt många unga kvinnor. Att Bertha hade sett baksidorna av den österrikiska nationens krigsglorifiering och börjat sympatisera med pacifismen var i och för sig lite speciellt, men hon var ju kvinna och hade inte så mycket inflytande.

Nästa sak hände bara en enda person.

Bertha flyttade till Paris för att glömma Arthur, och hon såg en annons i en tidning. En något äldre herre sökte en husföreståndarinna och sekreterare. Det kunde kanske passa.

Mannen var inte alls särskilt gammal, och han hette Alfred Nobel. Att vara hans sekreterare var att befinna sig långt, långt fram i samhällsutvecklingen och se och höra helt andra saker än de unga kvinnorna i Wien.

Men ganska snart efter att Alfred Nobel hade anställt Bertha fick hon ett brev från Arthur, som skrev att han inte kunde leva utan henne.

Hon lämnade genast Paris men höll kontakten med Alfred Nobel, och de blev mycket nära vänner och talade mycket om sina tankar om utvecklingen i världen. Alfred Nobel trodde att hans dynamit skulle bli slutet på alla krig, Bertha von Suttner trodde att det behövdes mycket fredsarbete också. Det var Bertha som inspirerade honom till att instifta fredspriset, och 1905 var hennes eget arbete för fred i världen så stort och så allmänt känt att hon själv fick ta emot priset.

Sveriges Radio har ett tolv minuter långt biografiskt program som nog (jag har inte läst allt som finns att läsa …) är en bra presentation av Bertha von Suttner. Här kan man läsa om henne på Nobelstiftelsens webbplats.

Men läs hennes stora roman också! Den kom ut i en ny svensk översättning 2016 och finns fortfarande att köpa.

Den dagen

Av Posted on Inga taggar 0

Imorgon är det en dag som inte borde finnas — dagen när USA släppte den första atombomben över Hiroshima, en japansk stad med ungefär 300 000 invånare. Tre dagar senare släpptes en bomb över Nagasaki också.

I år är det 76 år sedan.

Min faster Monica kom till Japan som ung journalist i slutet av 1960-talet och har skrivit mycket om både Japans historia och det som har hänt där efter andra världskriget. Hon skrev också sin doktorsavhandling, i historia, om hur USA censurerade information om atombombernas verkningar efter Japans kapitulation. Om några veckor ska hon åka till Stockholm för att ta emot en medalj av kungen för sitt arbete som journalist och japanolog!

En av de första böckerna hon skrev om Japan var en roman som när den först kom ut hette Överlevarna. Och den finns som e-bok nu! Man kan köpa den i vilken webbokhandel som helst (den här bilden är från Adlibris), och den finns också gratis på bibliotekens app Biblio.

Saga som har gett ut e-boken har också sett till att romanen har blivit inläst som ljudbok. Av någon anledning har den fått en annan titel, samma som en senare utgåva av boken. Lite förvirrande, men det är ju väldigt fint att den finns, och den finns också på Biblio!

Jag läste Överlevarna när jag var tonåring, och på sommarlovet före sista året på gymnasiet fick jag en resa till Japan i present av min farmor. Min faster ordnade så att jag kunde tågluffa i en vecka där (ensam, som 17-åring — allt var nytt för mig!). Jag reste en slinga norrut i några dagar och en slinga söderut. I Hiroshima bodde jag på ett vandrarhem som också var ett fredscenter, och jag fick vara med på en träff med en grupp tonåringar som kom till centret regelbundet för att tala om stadens historia och om fredsarbete och för att träffa gäster från andra länder.

Bild: Caitlin James, Unsplash

Mitt i stadsmiljön står en ruin kvar som en påminnelse om den 6 augusti.

För ett par år sedan kom Monicas Edita Morris-biografi ut — den är också ett tips! Edita Morris var en svensk adelskvinna som blev författare, kom till Hiroshima, såg vad som hade hänt och ägnade resten av sitt liv åt fredsaktivism.

Hon skrev många romaner, och den allra mest kända (översatt till över 30 språk!) är Hiroshimas blommor.

Om du som läser det här tillhör ungefär samma generation som jag läste du kanske om Sadako och hennes tusen tranor i skolan. Att ägna en stund av den 6 augusti åt att vika en eller flera papperstranor är en fin och hoppfull tradition! Här är en instruktionsfilm:

Radikal roman

Av Posted on Inga taggar 0

När jag skrev om Elizabeth Gaskells roman Ruth förra gången …

… var det mest om att jag var SÅ irriterad för att jag hade råkat beställa den här dumma utgåvan …

… som är så slarvigt gjord att ingen har sett att första bokstaven i författarnamnet på omslaget har ramlat bort (antagligen därför att ingen människa ens har kastat ett öga på det) …

… och för att A4-formatet och sättningen gör den så besvärlig att läsa.

Men det finns ju andra utgåvor!

I några av de stora klassikerförlagens klassikerserier, nämligen, till exempel den här.

(Tyvärr verkar det inte finnas någon svensk översättning än. Men en annan roman av Elizabeth Gaskell ska komma ut på svenska nästa år, så hoppas kan man ju!)

Varför ska man läsa Ruth?

När jag gjorde det var det bara för att jag var (är fortfarande!) så fascinerad av North & South och ville läsa något mer.

Men Ruth är en SÅ intressant roman oavsett om man har läst något annat av Elizabeth Gaskell eller inte.

Hennes första roman, Mary Barton, har en tonårig huvudperson som befinner sig mitt i den växande textilindustrin och hamnar i ett triangeldrama med en ung vän till familjen och sonen till en av stadens industriägare. En av Marys väninnor är en ett par år äldre flicka som håller på att slita ut sina ögon med att sy kläder för hand — hon syr i dålig belysning, och extra illa är det när det är bråttom med kläder till sorgehus.

Mary Barton var en kontroversiell roman när den kom ut. Att ha en arbetarflicka som huvudperson var något nytt, och det var också tydligt att Elizabeth Gaskell inte bara hade gjort journalistbesök i de miljöer hon beskrev. Hon hade verkligen satt sig in i förhållandena och hade många vänner bland dem vars liv hon försökte skildra.

Ruth blev om möjligt ännu mer kontroversiell. Huvudpersonen är en femtonåring vars pappa inte vill att hon ska arbeta i industrin utan försöker hitta en plats som sömmerskelärling åt henne. När han misslyckas ordnar hon själv en och finner sig tillrätta i en krävande arbetsmiljö med oförutsägbara arbetstider, dåliga arbetsvillkor och mycket lite uppskattning. När hon blir utvald till den lilla grupp som ska vara lagningssömmerskor på en bal — vänta i ett rum intill balsalen för att närsomhelst kunna laga trasiga klänningar, det hade jag aldrig hört om, men tydligen förekom det! — är det ett steg uppåt i hierarkin.

Men en ung man som kommer in i lagningsrummet tillsammans med sin danspartner lägger märke till henne och lyckas fånga hennes uppmärksamhet, och snart är hon fast i vad vi nog skulle kalla en groomingfälla. Så som samhället fungerar kan han ta sig ur situationen utan att ens kommentera den, men hon är långt hemifrån, utan pengar, utan möjlighet att få något vettigt arbete med vettig lön, gravid.

Så mycket kan jag nog berätta utan att förstöra läsupplevelsen för någon, och så mycket måste jag berätta för att kunna förklara varför boken blev så kontroversiell att den brändes av medlemmar i Elizabeth Gaskells egen församling. Hon fick också höra att en präst hade förbjudit sin gamla mamma att läsa den!

Problemet var helt enkelt att Elizabeth Gaskell skildrade en ”fallen kvinna” med medkänsla och sympati och lät henne vara huvudperson. För oss kan tonen i berättelsen te sig moralistisk och patetisk, men Elizabeth Gaskell var radikal, så radikal att hon satte sitt eget rykte på spel.

En anledning att läsa boken nu, i år, är att en del av den utspelar sig under en epidemi. Ruth förstår att mycket få är villiga att riskera sin hälsa för att vårda de sjuka, tar farväl av sin son och sina vänner och börjar arbeta som sjuksköterska. Liksom dagens sjukvårdsanställda gör hon allt för att inte sprida smittan, men det är svårt för henne att skydda sig själv.

Ytterligare en anledning att läsa den är att den är ett exempel på hur människor som var före sin tid, och i vissa fall verkligen bidrog till att samhället klev framåt med stora steg, kan vara visionära på olika sätt men också föra fram tankar som är helt främmande för oss nu. Jag fick precis ett nyhetsbrev om Emma Wikströms doktorsavhandling om Ellen Key. Ellen Key har betytt oerhört mycket för synen på barn och för pedagogikutvecklingen i Sverige — men hon propagerade också för rasbiologi. Det finns fler sådana exempel.

Men mest är Ruth förstås en typisk Elizabeth Gaskell-roman, full av hennes enorma samhällsengagemang, ovanliga personporträtt (bland annat har hon en hjälte med en funktionsvariation — jag har inte läst några kommentarer om det, men det kan nog ha varit radikalt, det också!) och mycket kärlek till människor. North & South är fortfarande min favorit, men jag rekommenderar gärna Ruth också.

Här kan man lyssna på ett BBC-samtal om Ruth som ”lockdown reading”!