Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Boktips

Bokpaket

Det är väl inte precis någon överraskning att jag tycker om böcker — jag arbetade ju på bokförlag i femton år, och med massor av olika genrer. Redaktören och förläggaren är oftast osynlig i de färdiga böckerna, och det passade mig finfint.

Jag har ingen aning om hur många bokpaket jag skickade till vänner under de åren, men det är ju så att det man tycker om vill man dela med sig av. Och något som jag gjorde redan då och som är enkelt att fortsätta med nu är att tänka ut vilka äldre favoritböcker som kan passa vilka vänner och att hålla utkik efter dem på antikvariat och andra andrahandsförsäljningar.

Två böcker som jag har köpt flera gånger av just den anledningen är Annie Barrows och Mary Ann Schaffers Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap och Helene Hanffs Brev till en bokhandel (84 Charing Cross Road).

Men mycket beror ju på vad som finns där jag råkar hamna, för det finns så otroligt många fina klassiker och halvklassiker.

I sommar har jag till exempel skickat Per Anders Fogelströms Mina drömmars stad till Carolina som bor i Stockholm och rör sig i huvudpersonen Hennings kvarter, Jane Austens Northanger Abbey till Åsa och Alicia som är specialister på högläsning, Jane Austens Förnuft och känsla till Amanda som har kommit igång med att läsa vuxenböcker och Sigrid Undsets Kristin Lavransdotter till Noomi som går i gymnasiet och antagligen har sett namnen fladdra förbi på litteraturhistorielektionerna (jag läste den boken på sommaren mellan högstadiet och gymnasiet — och försummade mycket annat för den sakens skull). De kostade mellan en och 25 kronor styck i olika andrahandshögar och andrahandsbokhyllor men var i fint skick allihop. I Mina drömmars stad hittade jag ett par tidningsurklipp från 1960-talet och blev så rörd, så de fick ligga kvar.

Det vackra presentpapperet bidrog min fina mamma med. Hon hade tryckt det med potatistryck tillsammans med ett av mina syskonbarn. Det översta arket på bilden är också målat med pensel.

Den här sommaren har det ju inte varit världens bästa idé att skicka choklad tillsammans med böcker, men jag gjorde det ändå i några av paketen och hoppas att det har gått bra.

Nästa gång ska jag lista ut hur jag kan använda PostNords ”skicka lätt”-koncept för att få ner portokostnaderna åtminstone lite. Men också med högt porto är det här ganska billiga presenter — och personliga, i alla fall för mig. Ett tips kanske!

Och här kan man läsa mycket om Per Anders Fogelströms Stockholm och om hans arbete med romanerna om människor där.

Varför slängs så mycket mat?

Hur kan det komma sig att vi tycker att vi har råd att slänga mat?

När det är så uppenbart att resurserna på jorden inte är oändliga?

Och samtidigt som så många människor inte får tillräckligt att äta?

Äpplena på bilden fotograferade jag i prästgårdsträdgården i Viby nära Hallsberg för några år sedan. Det var lite sorgligt just då, för det hade bestämts att träden skulle tas bort eftersom trädgården skulle återställas i historiskt skick (en mycket berömd naturvetenskaparpräst bodde där för länge sedan) och den här äppelsorten inte alls passade med den epok som det skulle föreställa. Vi pratade om ifall man kanske skulle kunna erbjuda kvistar till människor som kunde tänka sig att ympa in dem på sina egna träd, för äpplena är så vackra och goda. Men sedan ändrades beslutet, så träden finns kvar! Jag ska åka till Viby i helgen, så då får jag se hur det har gått för dem i år.

Nu har ju också fruktförmedlingarna fyllts på med annonser igen — trots den underliga sommaren verkar det ha blivit ett bra äppelår på många håll. Rädda fallfrukten är ett av de ställen där man både kan lägga ut en annons (om man har mer frukt än man kan ta hand om) och leta efter frukt att rädda (om man har utrymme för mer i sina matförråd). Ett så fantastiskt initiativ!

Och så kommer det ett antimatsvinnsprogram på SVT: Maträddarna.

”Anne Lundberg och Paul Svensson sätter fingret på en av vår tids hetaste frågor – matsvinnet”, står det på programmets webbplats. ”De besöker bönder, butiker, fabriker och konsumenter för att försöka ta reda på vad vi kan göra för att minska på matsvinnet. Det blir också recept och tips på vad man kan laga för gott på det man annars hade tänkt att slänga.”

Jamen det var ju precis det som många av er hjälpte mig att göra för några år sedan!

Den här boken blev resultatet — och kanske var den lite före sin tid, för den sålde inte lika bra som kakböckerna och brödboken. Sorgligt — det tycker jag fortfarande, för den är så full av påhittig inspiration, fantastiska recept och intervjuer med människor som gör bra saker. Det får jag säga, för jag har bara tagit emot och satt ihop. Och trots att den inte sålde så bra så är jag väldigt glad för den. Maria (formgivare) och Magnus (fotograf) lyckades verkligen med att göra den till något av en trollerilåda!

Det går fortfarande att köpa den (den finns i de stora webboklådorna, men jag vill verkligen uppmuntra alla att handla hos en bokhandlare som är en människa), så om du vet någon som inte har den, se till att det blir åtgärdat!

För pyssliga drömmare

Törs jag gissa att åtminstone en del av er som läser den här bloggen också tycker om att läsa, och tycker om att då och då läsa någon av de stora klassikerna?

Kanske också ibland någon lite mindre känd?

Jag var tonåring när de superbilliga Wordsworth-utgåvorna gjorde sin entré i den svenska bokhandeln, och jag (det här är ju lite knasigt att erkänna, men det är alldeles sant) köpte alltid fyra i taget för att en av dem blev ”gratis” då, och alltid tjockare böcker hellre än tunnare.

Om någon ber om rekommendationer utöver Charles Dickens (min första fascination, och den kvarstår), Thomas Hardy (som jag läste nästan allt av då men som jag inte har läst på flera år nu) och Jane Austen (alla hennes böcker, tyvärr inklusive Sanditon som skrevs klart av en annan författare och som inte alls lever upp till de andras nivå, har jag läst många gånger), då säger jag gärna Elizabeth Gaskells North and South och Anthony Trollopes Barchester-serie.

Och titta nu vad jag hittade i en bokhandel i London!

Literary Yarns — Crochet Projects Inspired by Classic Books innehåller 22 olika figurer som hör hemma i 16 kända romaner och som virkdesignern och bokslukaren Cindy Wang har förvandlat till ett slags amigurumis. Åtminstone kaninen och de båda framför bokhögen känner man igen direkt, eller hur?

Här är han, betydligt mindre stressad än vanligt, kaninen som lockar med Alice ner i underjorden i Lewis Carrolls underliga barnbok.

Och här är en av litteraturhistoriens mest älskade hjältinnor, Lizzy, framför sitt vackra barndomshem som hon på grund av ett dumt testamente kommer att bli tvungen att ta farväl av så snart hennes far dör.

Visst skulle man kunna tänka sig en liten hylla med favoriterna vid den bästa läsplatsen?

Eller kanske på biblioteket?

Faran är väl att när man väl har börjat virka en så måste resten också få vara med. Lizzie-beskrivningen behöver inte förändras så mycket för att bli Jane, Mary, Lydia och Kitty, till exempel. Och hur ska man då hinna läsa? Som det stod på en sparkdräkt som min systerson fick av insiktsfulla vänner till familjen när han föddes: ”So many books, so little time …”

(Den som virkar mycket till barn ser förstås genast att det finns en bra grundmodell för leksaksfigurer här och att man kan fixa till detaljerna på mer barnsäkra sätt. Läsande föräldrar skulle sannolikt bli överlyckliga om deras nyfödda fick till exempel Anne på Grönkulla att krama och tugga på istället för en köpt leksak utan namn!)

En fin recension

Idag är jag mycket glad för en fin recension av en bok som jag arbetade med i höstas! Ni som brukar läsa Ett varv till har sett boken förut flera gånger, men recensionen är ny.

Crister Enander har läst nyutgåvan av Kerstin Arthur-Nilsons roman Snitslad bana för Helsingborgs Dagblads räkning och skriver bland annat:

”Kriget — och inte minst en rå ondska — kommer nära, mycket nära, och ställer vardagen och verkligheten på huvudet. Arthur-Nilson skildrar detta mycket levande och gripande och utan att förfalla till slitna plattityder.
Och hennes bok är ytterst angelägen idag då främlingsfientlighetens fula tryne åter blivit en vanlig anblick mitt i vardagen och mitt i politiken.”

Läs hela recensionen här!

”En som är som jag”

För ett par år sedan arbetade jag länge och mycket med en webbplats fylld med bland annat författarintervjuer. Tyvärr finns inte den sidan längre, men tidigare i år byggde jag ihop två av intervjuerna till en som publicerades i en tidning. Den passar här också, tycker jag, så här kommer den!

Fyra fötter, två sandaler är en bilderboksberättelse om två flickor i tioårsåldern. De möts när en hjälpsändning har lossats i flyktinglägret där de bor – ingen av dem fick tag i mer än en blå sandal. De bestämmer sig för att använda sandalerna varannan dag, och de lär känna varandra bättre och bättre eftersom de möts varje dag för att lämna över dem. Deras vardagsliv med vattenhämtning, barnpassning och improviserad skola (bara pojkarna får gå i lägrets skola) tar plötsligt slut när en av dem får besked om att hennes familj kan resa vidare. Vem behöver sandalerna mest nu? De bestämmer sig för att behålla en sandal var och minnas varandra.

***

”En som är som jag”

Volontärarbete på olika håll inspirerade Karen Lynn Williams och Khadra Mohammed till Fyra fötter, två sandaler.

– Barnens sätt att leva och leka påverkar mig mycket, säger Karen Lynn Williams.

Två flickors vänskap i ett flyktingläger på vid gränsen mellan Afghanistan och Pakistan – det är ämnet för författarna Khadra Mohammeds och Karen Lynn Williams och illustratören Doug Chaykas bilderbok Fyra fötter, två sandaler. Den gavs ut för över tio år sedan i USA och har blivit översatt till en rad språk – men den hade aldrig blivit till om inte en flicka hade ställt en viktig fråga till Khadra Mohammed.

– I mitt arbete med människor som har kommit till USA därför att de har varit tvungna att fly från sina hemländer håller jag på mycket med högläsning, berättar hon. Jag läser för barnen eftersom deras föräldrar inte kan läsa för dem på engelska än. En gång var det en flicka från Irak som frågade mig varför det inte fanns några böcker om ”en som är som jag”. Jag sa att jag inte visste varför men att jag skulle leta.

Påverkad av barnen

Karen Lynn Williams är amerikan och har arbetat som volontär i andra länder i perioder, bland annat på Haiti. Hon har skrivit många barnböcker.

– Jag är intensivt intresserad av barndomen och av andra kulturer, säger hon. Så när jag har bott i andra länder har jag blivit påverkad av barnen där, hur de lever, leker, vad de vill och längtar efter, deras drömmar och beteenden. Barnen ger mig berättelserna, fast inte avsiktligt. Varje berättelse är en present.

Khadra Mohammed kommer ursprungligen från Somalia och bor numera i Pittsburgh. Det är där hon arbetar bland nyanlända – men när hon var tonåring var hon i ett flyktingläger i Peshawar.

– Jag hjälpte till med hälsoarbetet där: höll barnen när de fick sina vaccinationer, lekte med dem medan deras mammor blev undersökta, gick ut med dem när mammorna behövde vila … Ibland läste jag högt för dem, arabiska bilderböcker som jag hade tagit med hemifrån. Det var bara en vecka jag var där, men det gjorde ett sådant djupt intryck på mig. Den upplevelsen fick mig att börja studera barns utveckling många år senare, och det finns fortfarande en särskild plats i mitt hjärta för alla flyktingar från Afghanistan.

Karen Lynn Williams och Khadra Mohammed. Foto: Eerdmans Publishing

Bra på övertalning

Berättelsen om Lina och Feroza och hur de träffas tack vare att båda två får tag i varsin blå sandal blev Karen Lynn Williams och Khadra Mohammeds första samarbete.

Jag har berättandet med mig från min kultur, säger Khadra Mohammed. Jag har hittat på berättelser åt mina egna barn och åt andra barn. När jag hade träffat den irakiska flickan letade jag efter berättelser om barn på flykt. Eftersom jag inte lyckades hitta några skrev jag berättelsen om Lina och Feroza. Jag är inte författare, så jag försökte hitta någon att samarbeta med, en som hade erfarenhet från internationella sammanhang. Det var så jag hittade Karen.

– Jag hade bott på Haiti i två år och visste inte så mycket om vad som hade hänt i Pittsburgh under tiden, och jag sa till Khadra att hon borde skriva på egen hand eftersom berättelserna var hennes. Men hon är dynamisk och bra på övertalning! berättar Karen Lynn Williams. Hon berättade för mig om flickan, och det är klart att det fångade mig. Så jag började också arbeta som volontär bland de nyanlända i området runt Pittsburgh, och Khadra och jag började arbeta med flera berättelser tillsammans. Både Fyra fötter, två sandaler och My Name Is Sangoel (ej översatt till svenska, red:s anm) är inspirerade av de människor som Khadra och jag träffade i volontärarbetet.

Samarbetet med illustratören Doug Chayka byggde mycket på Khadra Mohammeds besök i Peshawar – nästan fotografiska men lite stiliserade bilder.

– Jag hade en levande bild i huvudet, säger Khadra Mohammed.

– Medan vi arbetade med boken föreställde jag mig att vi skrev för lågstadiebarn i USA, särskilt för dem som kanske i klassrummet sitter bredvid ett barn som just har kommit, säger Karen Lynn Williams. Redan då hoppades jag att boken skulle hitta vägen till de nyanlända barnens händer också. Jag skrev för den flicka som önskade sig en bok om någon som var som hon.

Dela på alla nivåer

Det har ju hänt mycket sedan ni skrev boken – bland annat kom den ut på svenska häromåret. Vad önskar ni för bokens del nu?

– Det är nog ungefär detsamma som när jag skrev den: jag skulle bli så glad om den blir en början till positiva samtal bland barn och unga, lärare och föräldrar, säger Karen Lynn Williams, att barn som läser och deras föräldrar och lärare ska få uppleva och bli medvetna om andra människors liv på något litet sätt. Jag hoppas att också de barn som är på flykt nu ska hitta den här boken och känna att det är en bok där de kan se sig själva, kanske hitta lite tröst i det faktum att det någonstans finns en bok som handlar om ”någon som är som jag”. Jag hoppas att Fyra fötter, två sandaler ska uppmuntra människor till att dela det de har med varandra, på alla nivåer, så som Lina och Feroza delar på sandalerna.

– Barn har så mycket skönhet och enkelhet i sig, säger Khadra Mohammed, och jag hoppas att Fyra fötter, två sandaler kan göra fler människor medvetna om att miljoner barn runtom i världen tvingas iväg från sina hem på ett så meningslöst sätt.

– En av de första gångerna när jag läste Fyra fötter, två sandaler högt för en grupp andraklassare var det en pojke på första raden som satt med tårar rinnande nerför kinderna, säger Karen Lynn Williams. Först tänkte jag: ”Åh nej! Vad har jag gjort?” Men sedan insåg jag att om vi hjälper barn att visa medkänsla, då har vi gjort något viktigt.

Minne

Den här bilden skickade Katarina i söndags kväll. Det är en intervju från Dagens Nyheter i oktober 2007 — Berit Lyregård som var matjournalist där hade gjort en stor intervju med mig när boken Kyrkkaffe kom 2004, och när Tillsammansmat kom gjorde hon en liten.

Katarina och jag kände inte varandra då, men hon klippte ut intervjun för att hon tyckte om ämnet.

Tillsammansmat är en bok om måltidsgemenskap, och den var ett alldeles enormt stort projekt för mig, dels därför att Kyrkkaffe och Brödglädje hade inneburit så enormt mycket arbete (jag hade ingen erfarenhet av receptböcker innan jag gjorde dem) och dels därför att det är något helt annat att fotografera varm mat än att fotografera bakade saker som bröd och bullar och kakor.

Jag minns mycket mycket tydligt hur jag samlade mod för att skriva till Magnus Aronson och fråga om han ville fotografera — vi hade setts ett par gånger tidigare, och en av de gångerna var han med mig i ett församlingshemskök och fotograferade medan jag bakade ett bröd som heter Busiga brytbrödet, så jag visste att det var väldigt trevligt att arbeta tillsammans med honom och att bilderna blev fantastiska. Jag trodde att han skulle säga att han inte hade tid, men han sa ja!

Vi var hemma hos Ingrid och Benjamin i Viby och gjorde det mesta av matfotograferingen.

Sedan gjorde vi mer än 20 böcker tillsammans. Allihop med Maria Mannberg som formgivare — något annat kan jag fortfarande inte tänka mig.

Som min systerdotter sa en gång när hon var liten: ”Oj! Man måste säga oj till det!”