Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Boktips

På Nordiska Museet

Min morbror Gösta skickade en bild från Nordiska Museet i Stockholm. Och jag blev så glad!

I museibutiken hade han fått syn på Världens fika — alla är välkomna, som kom ut hösten 2015. Den var ett hjärteprojekt som jag hade drömt om att göra i flera år — och mina gymnasieklasskamrater Anna och Kristofer hade utan att veta om varandra skrivit till mig och berättat om varsin idé som liknar den — men jag slutade på förlaget ungefär samtidigt som boken kom ut och fick inte vara med och fira den. Roligt att veta att den får en möjlighet att hitta sina läsare och användare i ett lite oväntat men mycket, mycket passande sammanhang!

Saknas den i ditt kök eller församlingshemskök? Man kan beställa den i sin vanliga bokhandel, och det tycker jag alltid är det bästa (handla av en människa om det går!), men vill man använda postorder rekommenderar jag gärna den här butiken.

 

Bara raka stycken

”Jag hittade den här för tio kronor”, se Kerstin när vi sågs i måndags.

Och så gav hon den till mig!

Har ni sett den förr? Jag tycker nog att jag minns den lite vagt, antagligen med hårda bibliotekspärmar (ni vet, kanter och rygg i plastad väv, oerhört hållbart).

En hel bok med bara raka, rätvinkliga och företrädelsevis rätstickade stycken som stickas efter mått och mallar och sedan sys ihop på alla möjliga sätt enligt skisserna!

Ett par barnsockor, till exempel. Ja, ett dåligt exempel eftersom de flesta plaggen i boken är fyrkanter och inte åttkanter, men i alla fall.

Eller en barntröja som kanske kan vara en enkel variant av den så kallade Pippitröjan.

Eller en vuxentröja med sjalkrage — ni som alltid har undrat hur man får till en sådan krage kan få en idé här.

Maj-Britt Engström, född 1942, gjorde en liten succé med Sticka lätt på nytt sätt. Den gavs ut på Prisma 1975 och kom i en ny upplaga 1977, och den översattes till danska (den danska titeln betonar rätstickningen) och engelska (Simple knitting fick den heta, helt enkelt) också. 1981 gav hon tillsammans med en annan textilhantverkare ut en motsvarande bok om att väva och sy sina egna kläder.

När jag var på kortkurs med Tant Kofta, Lotta Blom, för några år sedan, fick jag en liten stickuppenbarelse. Hon förklarade att många ser stickning som att man stickar de tygstycken som ska sys ihop för att bli ett plagg — som om det enda som går att göra är att tillverka platta ytor. Istället, sa hon och visade hon, kan man ju forma det stickade medan man stickar det och på det viset slippa alla sömmar.

För mig har det blivit poängen och det roliga med stickandet: att man med några enkla grundregler kan få det att passa på människans kropp som ju lever helt i avsaknad av räta vinklar.

En del av orsaken kan vara att jag tycker att det är svårt att sy ihop stickade delar …

Men jag är fascinerad av Maj-Britt Engströms filosofi. Jag tycker att Tant Koftas grundbeskrivning till tröja och kofta snabbt gör en väldigt självständig — man ser ju vad man gör och hur det blir, och man kan prova när man vill och anpassa så att det blir lagom, och ingen behöver tala om för en att det kommer att bli snyggt bara man gör exakt som det står i beskrivningen.

Maj-Britt Engström vill också ge inflytandet tillbaka till den som stickar.

”Nu är vi hänvisade till att köpa beskrivningar tillsammans med garnet”, skriver hon (ja, det är alltså mer än 40 år sedan) i förordet, ”och vår egen förmåga att välja garn, färg och utseende på plagget har nästan helt försvunnit. Denna bok vill ge den som stickar möjlighet att själv välja garn, färg och kvalitet.”

Sympatiskt eller hur?

En ny bok: Sticka till dig själv

Det kom ett paket för ett litet tag sedan …

… och det var Stina Tiselius nya stickbok, utgiven på Ordalaget Bokförlag.

Sticka till dig själv heter den, och den går att köpa eller beställa i vilken bokhandel som helst — ni som läser den här bloggen ofta vet säkert att jag tycker att man ska handla av en människa när man kan, så jag föreslår att man försöker i den bokhandel som ligger närmast.

Stina Tiselius har bloggen Garnterapi, och förlaget presenterar hennes nya bok såhär:

Ge dig själv en present! Sätt på favoritmusiken, sjunk ner i soffan och unna dig lite sticktid. Och framför allt: unna dig att stickat något till dig själv!

Det kanske är en logisk fortsättning eftersom hennes första bok på Ordalaget var en om stickade grytlappar och den andra var Sticka enkelt till barn (den skrev jag om här).

Sticka till dig själv är en bok i ganska stort format och med många och stora bilder. Alla modeller är kläder: mössor, halsvärmare, halvvantar, sjalar, några tröjor … och allt är såhär vackert fotograferat, men fotomodeller som ser ut att vara människor som verkligen blir glada av att ta på sig något stickat.

En del plagg, som sjalarna och västen och ponchon och vantarna och de fluffigare halsvärmarna, kan man nog sticka till sig själv nästan oavsett vilken storlek man har. Med andra, som tröjorna, får man som vanligt försöka föreställa sig hur plagget skulle se ut på ens egen kropp och vad storlekarna (S–XL) innebär i det här sammanhanget — Stina Tiselius stickar löst sittande plagg som hon beskriver som oversize.

Jag tror att jag förstår tanken med att boken ska vara till för den som äntligen kan ta sig tid att sticka något lite lyxigt till sig själv — men jag tror att den kan vara till glädje (och inspiration!) för en hjälpstickare också. Många av modellerna är sådana som behövs på många ställen. Mössorna fungerar fint hos stadsmissionerna, Hela människan och Frälsningsarmén. Halvvantarna med, särskilt om diakoniarbetarna träffar kvinnor. En sådan som Elise Lindqvist i S:ta Clara i Stockholm skulle nog ha användning för i stort sett allt. För att inte tala om de organisationer som försöker stötta familjer i Rumänien och tända ljus i en ganska dyster tillvaro för kvinnor där.

Ja, för alla modeller i boken är tänkta för kvinnor och visas av kvinnor såvitt jag kan se. Är det fördomsfullt eller bara realistiskt? Jag vet inte om man behöver ägna så mycket tid åt den frågan. Vill män sticka ur boken finns det i alla fall en hel del som de kan sticka åt sig själva — eller åt någon kvinna som de bryr sig om.

Jag minns att när jag fick Stina Tiselius förra bok blev jag lite förvånad att den var såpass traditionell, både till sin utformning och vad gällde själva modellerna. Min mamma och jag bläddrade i den här också tillsammans, och hon reagerade direkt på att presentationerna är ganska opersonliga, lite som i en veckotidning. ”Jag tycker att det är så trevligt när modellerna har namn och när det finns en berättelse att läsa!” sa hon. Och det tycker faktiskt jag också. Jag tycker också att det är roligt när modellerna är lite av uppfinningar, så att man kan få ett nytt koncept att prova och sedan kanske fortsätta på egen hand. Men det verkar inte som om Stina Tiselius arbetar på just de sätten — hon är kreativ med annat, som att hitta vackra miljöer där hon fotograferar och att komponera i en färgskala med mycket naturfärger. Några av plaggen, som ponchon med luva och ponchon med hög och vid polokrage, är också stickarens varianter av plagg som har varit moderna de senaste åren. Det kan vara en poäng.

Har jag testat någon beskrivning än? Nej, det har jag inte hunnit, men det vore roligt att försöka med ett par halvvantar till att börja med. Som ni ser står det garnmärke (Sandnes Merinoull här på de nedersta) och noggranna mått angivna. Ska jag ha dem själv eller ge dem vidare? Hmmm. Tur att man inte behöver lova något för att få köpa boken!

Tävling: vinn Nina Sagulins Sticka till babyn!

Nu kan det vara dags för en tävling igen, eller hur?

Idag var jag i bokreabutiken vid Triangeln i Malmö, och den här gången hittade jag bara en stickbok, men titta vilken stickbok:

Det är alltså Nina Sagulins Sticka till babyn, den tredje boken efter Sticka som kom 2006 och Sticka accessoarer som kom ut tillsammans med den 2008.

Den innehåller trots titeln inte bara kläder till spädbarn — särskilt mössorna och halsdukarna finns i större storlekar. Här finns också en stickad ”fårskinnsfäll”, filt, ”inslagningsfilt”, halsband, väskor, påse med snören och små muddar och benvärmare.

”Baby wrap” kallar Nina Sagulin ”inslagningsfilten”. Är det någon som kan komma på ett bra svenskt ord som beskriver vad den är för något och vad den fyller för funktion?

Tre exemplar av boken köpte jag på väg till ett födelsedagskalas i eftermiddags.

Så nu finns de här och väntar på sina vinnare.

Frågan den här gången blir:

Vilken modell har du stickat eller virkat flest gånger, och varför?

Eller:

Har du någon favoritmodell när du hjälpstickar eller stickar till de minsta barnen i din omgivning? Någon uppifrån-och-ner-kofta, någon mössa, ett par sockor som sitter bra? Är det en gratisbeskrivning, så skicka gärna med en länk i ditt svar!

Skriv i kommentarfältet här nedanför! Om du inte har Facebook eller inte vill att ditt svar ska synas där, så skicka det till mig på e-post: annabraw[snabel-a]gmail.com. Se till att jag har ditt svar senast på torsdag kväll.

Bonustips:

Första helgen i september är det alltså hjälpstickningshelg med historiska nedslag och många enkla modeller som går att variera på alla möjliga vis. Platsen är BödagårdenÖland. Vi börjar på fredagskvällen klockan 20 och fortsätter så länge vi vill på söndagen. 1300 kronor för allt! Och sista anmälningsdag är på tisdag. Välkomna — det vore så roligt att träffa många av er där!

 

Hexagonkoftan i repris på SVT

Vilken överraskning!

(Här bläddrar Lee Esselström i en av böckerna, och det som syns på bilden är en stickad kofta, inte den virkade Hexagonkoftan.)

Kerstin skrev igår kväll och berättade att hon hade sett Värma varandra och Värma en liten i SVT. Det var en repris av ett avsnitt ur ett finlandssvenskt ”mysprogram”, Strömsö, där Lee Esselström bläddrade i böckerna och gjorde en variant av den virkade Hexagonkoftan.

Här kan man se det på SVT Play!

Själv blev jag nästan lite tårögd av att se min körkollega Evas dotter Ester i den blå koftan och sedan min studiekamrat Karins dotter Stina i pannbandet. De är stora nu! Och Värma en liten har varit slut på förlaget i flera år.

Men ganska många av beskrivningarna i den boken finns faktiskt här på bloggen också, och här hittar man den beskrivning som Lee Esselström använde till sin lilla kofta.

Den beskrivning som finns med i boken finns också här — just nu tyvärr utan bilder.

 

Tävling: Vinn Erika Knights bok Sticka stilrent och rustikt

Nu tycker jag att det är dags för en stickbokstävling igen!

Tre exemplar av Erika Knights bok Sticka stilrent och rustikt köpte jag i bokreabutiken vid Triangeln här i Malmö för några månader sedan.

Det här är alltså en helt osponsrad tävling (om man inte tycker att jag kan sponsra min egen blogg), och man kan kanske tycka att om böckerna var så billiga kan väl var och en handla själv, men alla bor ju inte i Malmö, och alla hann kanske inte upptäcka den här boken medan den fanns hos de stora bokhandlarna. Så jag köpte tre, och nu går det att vinna dem!

Ni som känner till Erika Knight vet ungefär vad ni kan vänta er — inga grälla färger, inga vilda mönster, inga äventyrliga färgkombinationer, inga fotomodeller som riskerar att vilseleda en.

Här finns beskrivning till pläd, anteckningsboksfodral, kudde, kasse, fodral till värmeflaska och annat som inte är kläder.

Här finns också torgvantar, tvåstickesockor och sockor på strumpstickor.

Och så en ganska rejäl stickskola med tecknade bilder — pedagogiskt och påkostat!

Tävlingsfrågan den här gången:

Vad inspirerar dig som stickare?

Eller, om du vill svara på något mer praktiskt:

Vad är ditt bästa tips till den som har svårt för att bli klar med sina stickprojekt?

***

Skriv ditt svar i kommentarfältet här på bloggen eller, om du inte har Facebook-konto eller inte vill synas så tydligt här, skicka det till annabraw[snabel-a]gmail.com med ”Erika Knight-tävling” på ämnesraden.

På torsdag kväll får en slumpmaskin dra tre vinnare!

***

Och den fina trasmattan? Den inviger jag idag. Min kära före-detta-kollega Åsa hade en för mycket när hon och hennes man hade sålt sin sommarstuga i Dalarna. Nu ligger den på mitt golv i Malmö, nytvättad (av Åsa) och hemfraktad på nattåget, och ser så rejäl och handgjord ut. Fantastiskt eller hur?