Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Boktips

Sarahs resa

Av Posted on Inga taggar 0

Våren 2017 fick jag ett e-postmeddelande från en kvinna som hette Anna på ett företag som hette Kidnovation. Hon undrade om jag kunde tänka mig att översätta en bok.

Sådana meddelanden kommer ibland när man är medlem i Översättarcentrum och har en presentationssida på webbplatsen där, och ibland har jag möjlighet att tacka ja, och ibland måste jag av olika anledningar tacka nej.

Det här visade sig vara en barnbok av en man som heter Imad Elabdala och som kom till Sverige från Syrien för några år sedan.

Jag tror att bokprojektet tog mycket längre tid än han och hans medarbetare hade tänkt sig, men i våras blev hans manus så klart att jag kunde avsluta mitt arbete med översättningen, och i somras läste jag och Imads medarbetare Tiffany korrektur, och nu verkar det som om boken finns att beställa! Jag har inte fått den själv än, men jag ser att den finns här.

I våras berättade Tiffany också att hon och Imad arbetar med en animerad-film-version av berättelsen. Man kan se ett smakprov av den:

Det finns också flera filmer där Imad berättar om sin idé med boken. Det här är en av dem:

Det ska bli spännande att se hur det går för Sarah nu — jag har ju levt med henne i två och ett halvt år och lagt mycket tid på att få den svenska versionen av berättelsen att bli så bra som möjligt. Lycka till, Sarah och Imad!

Brev från någon annan

Den här boken låg på bordet rakt framför mig när jag kom in i bokhandeln Nomad Books i London i våras.

Den här alltså!

Jag brukar inte köpa böcker som ligger på bordet vid ingången, men det var något med stämningen i bokhandeln, och jag vände på flera av böckerna där och fick en känsla av att Dear Mrs. Bird skulle kunna vara lite som The Guernsey Literary and Potato Peel Pie Society, en bok som jag har läst flera gånger och gett bort flera gånger trots att jag är väldigt medveten om att den inte är perfekt och att människor som har varit med om något så traumatiskt som ett krig nog kan bli ordentligt förolämpade av berättarstilen.

A. J. Pearce är, ungefär som den äldre av de båda Guernsey-författarna, en författare som blev författare därför att ett ämne fångade henne. Hon läste gamla damtidningar från krigsåren och blev fascinerad av tonen och innehållet i dem, inte minst av de spalter där läsarna ställde frågor och en så kallad agony aunt (kanske är det ett modernare begrepp?) svarade.

Det är just en sådan rådgivningsspalt som är utgångspunkten för Dear Mrs. Bird — unga Emmy (egentligen Emmeline) med krigsreporterdrömmar söker en deltidstjänst på en tidning och inser alldeles för sent att hon ska vara assistent åt den skräckinjagande redaktören Mrs. Bird, en kvinna som har fullt fokus på att vinna kriget åt England genom att kräva maximal värdighet, tapperhet och uthållighet av alla.

Emmy, som är volontär på en brandstation nästan lika mycket som hon lönearbetar och som upplever kriget i form av förtvivlade röster när hus brinner efter de tyska bombanfallen, vill också att England ska vinna. Men när hon förstår att en viktig del av hennes arbete är att klippa sönder och slänga alla brev där brevskrivaren ger uttryck för ensamhet, sorg, tvivel eller förtvivlan, då fattar hon ett beslut som går tvärtemot den tjänstebeskrivning hon har fått.

Jag läste ut Dear Mrs. Bird snabbt, snabbt i våras och lämnade den till min systerdotter när jag åkte hem. Sedan tog jag tillbaka den i somras och läste den igen. Och så skickade jag den till en väninna som skrev att hon hade tänkt beställa den.

Brandmän i London under andra världskriget. Bild lånad från https://www.london-fire.gov.uk/museum/history-and-stories/firefighters-of-the-second-world-war/

Hur stämmer A. J. Pearces berättelse med verkligheten?

Eftersom så väldigt många unga män var långt hemifrån under andra världskriget befolkades brandbilarna av män som av olika orsaker inte kunde bli soldater: för unga, för gamla, med något fysiskt som hindrade dem.

Det arbete som Emmy och hennes volontärkolleger och anställda kolleger gör på brandstationen i boken — de sitter vid telefoner hela nätterna och ser till att brandmännen rör sig i området på effektivast möjliga sätt, samtidigt som de vet att bomberna lika gärna kan ramla ner på dem själva — var en av de arbetsuppgifter som kvinnor fick ta på sig under kriget. Om jag förstår saken rätt kunde kvinnor gå åtminstone en del av brandmansutbildningen, men de fick inte bli brandmän. En del av dem blev brandvakter och spanade från taken i London ut över staden, en del blev körde fordon åt brandkåren, och många satt vid telefonborden som Emmy, ofta med hjälmen på. 1943 arbetade 70 000 kvinnor för The Auxiliary Fire Service, kan man läsa på London Fire Brigades webbplats.

Över 50 000 samtal hade kvinnorna vid telefonborden tagit emot när kriget var slut. 327 brandmän hade dött i tjänsten.

A. J. Pearce har inte bara läst frågespalter i gamla veckotidningar — jag kan ju inte alls bedöma hur hon har lyckats med att fånga stämningen och få alla detaljer i berättelsen att stämma med hur London var vid den här tiden, men det märks att hon har satt sig in i allt möjligt: hur det såg ut på en brandstation, hur busstrafiken fungerade, vad människor i London åt, vad de hade på sig …

Många gånger får hon mig att tänka på flickböcker som jag läste i min fasters efterlämnade hylla på somrarna när jag gick i mellanstadiet och högstadiet — särskilt den holländska författaren Willy Corsaris Vicki vinner, som också utspelar sig på en veckotidningsredaktion i London. Emmy är så positiv och full av framåtanda att man kan bli lite matt.

Lika ofta associerar jag till just The Guernsey Literary and Potato Peel Pie Society — för grundidén att berätta om något alldeles förfärligt med gott humör och framtidstro finns där också. Obegripligt för många av oss idag, men en gång när vi talade med min farfar om andra världskriget sa han: ”Nej, vi var inte så oroliga. Vi hade så mycket att göra!” Och det har ju Emmy och hennes vänner också.

Min väninna har läst ut boken nu, och hon skrev till mig häromdagen att hon var så besviken på hur den slutade — att det nästan förstörde hela boken.

Jag blev också irriterad på det först. Och nu ska jag ju inte berätta vad det är som händer, men jag tror att jag kan berätta att det är ett ganska typiskt flickboksslut där alla viktiga delar av berättelsen (utom en, faktiskt) liksom faller på plats.

Egentligen är det nog bara helt stilenligt. Men det som A. J. Pearce har lyckats med, och som jag verkligen beundrar henne för, är att skriva en krigsberättelse så full av medmänsklighet, mänsklig värme och vardagshumor. Den är verkligen hoppfull och hoppingivande — kanske mest inom ramen för vad förlagen numera kallar feel-good, men också med många detaljer som spretar utanför och gör den mer övertygande.

Skulle det gå att skriva något liknande som utspelar sig i Sverige vid samma tid? Vi blev ju skonade från så mycket.

Ja, men under tiden kriget pågick var det inte alls självklart att det skulle bli så. Och jag tycker att jag känner igen Astrid Lindgren och hennes tidiga hjältinnor Kati och Britt-Mari i Emmy.

(Och ni som har fokus på textil: kanske, kanske tycker jag att A. J. Pearce missar en typisk och tacksam poäng när hon spolar förbi de flesta klädbekymmer ganska snabbt. Emmy är tydligen väldigt duktig på att sy men inte så intresserad att hon berättar om hur hon tänker och löser problem. Det hade kunnat göra boken ännu mer levande eftersom klädransoneringen fick så påtagliga följder i människors vardag och kanske ännu mer när de ville fira något. Hmmm.)

Nu har sångboken kommit

Av Posted on Inga taggar 0

Hurra, hurra, hurra — ett redaktörsuppdrag som jag fick i början av förra året har äntligen resulterat i en färdig bok!

Sus och brus — sånger om skogen och staden heter den alltså, och det är Gunlög Rosén och Gustav Rosén som har skrivit sångerna. Den har en lite speciell tillkomsthistoria som vi beskriver såhär längst bak i boken:

Sus och brus är ett sångprojekt som startade för flera år sedan, och därför är det extra spännande att se det hitta fram till sjungande barn och vuxna nu.

Gunlög Rosén och Gustav Rosén lärde känna varandra i samband med att Gustav gick en kurs i tonsättning av dikter och letade efter texter att tonsätta. Han hittade Gunlögs ramsbok Lilla Vickevire och hans vänner på ett bibliotek, och snart var de igång med ett stort projekt som blev Sångskafferiet-böckerna. De skickade idéer och versioner fram och tillbaka och upptäckte att de behövde något kravlöst och enbart kreativt vid sidan om. Två teman, sånger om staden och sånger om skogen, dök upp nästan av sig själva. En del sånger började med en textidé på Gunlögs håll medan andra började med att en melodi tog form hos Gustav. Gunlög och Gustav ville att sångerna skulle genomsyras av nyfikenhet inför natur, djur och medmänniskor, uppskattning av det vi ser omkring oss och omtanke om allt som lever.

Parallellt med detta arbetade de fram två barnmusikföreställningar som bokades av bibliotek – båda två agerade och sjöng, Gustav spelade flera instrument, och Gunlög fick användning för en av sina många talanger när hon buktalade genom fågeldockan Krax som var den tredje medverkande.

När Gunlög plötsligt gick bort i april 2014 tog det skapande utbytet abrupt slut.

Men de sånger som hon och Gustav hade blivit nöjda med fanns ju kvar tillsammans med många lekidéer och tankar om hur boken skulle se ut och vad den mer skulle innehålla. Nu har Gustav i samarbete med Gunlögs familj, musikpedagogen Ingrid Stenberg och illustratören Linus Pettersson satt samman dem till sångboken Sus och brus. Gustav har också spelat in alla sångerna tillsammans med gamla och nya vänner.

Vi önskar förskoleklasser, grundskoleklasser, kulturskolor, musikskolor, barnkörer, scouter och andra naturvänner, familjer och alla er andra spännande upptäcktsfärder i sångboken, i naturen och i stadens miljöer – och vi önskar er förstås också mycket sångglädje!

Det är fler än Gunlög och Gustav som har varit med och arbetat: Ingrid Stenberg har i samarbete med Gustav slutfört Gunlögs arbete med att skriva samtalsfrågor och lektips till sångerna, Göran Lillieström har satt noterna, Linus Pettersson har illustrerat, Maggan Brisell Axelsson har formgett och en rad vänner till Gustav har hjälpt till med att spela in sångerna.

Det finns minst tre sätt att köpa boken: man kan beställa den direkt från Gehrmans, man kan beställa eller köpa den i en notbutik, och man kan be en bokhandel där man brukar handla att ta hem den.

Snart finns alla inspelningarna på Spotify!

Överleva och lite till

Av Posted on Inga taggar 0

The Endless Steppe är en mycket, mycket speciell bok.

Det är lika förfärligt som fantastiskt att den finns överhuvudtaget.

Författaren och huvudpersonen, Esther Hautzig (född Rudomin), är ett av de många barn som tillsammans med sin mamma och pappa deporteras till Sibirien under en av Sovjetunionens stora omflyttningskampanjer. Hennes föräldrar har inte gjort något särskilt för att straffas på det viset – de råkar bara tillhöra en grupp som ledningen bestämmer ska flyttas, nämligen ”kapitalister”. Och snabbt ska det gå. Det är krig i Europa sedan två år, östra Polen är under Sovjetunionens kontroll, 1941 vet förstås ingen hur länge kriget kommer att fortsätta, och Esther är tio år.

En skolutgåva av boken.

Inget hade kunnat förbereda en välbeställd judisk klockmakarfamilj från Vilnius (vid den här tiden är Vilnius inte Litauens huvudstad utan heter Wilna och ligger alltså i Polen) på den två månader långa tågresan i boskapsvagnar eller på livet i Sibirien, där de vuxna till en början blir gruvarbetare och där livet bara blir något lite enklare och friare efter ett par år när familjen tillåts flytta till en sibirisk by.

Samtidigt fortsätter ju andra världskriget, och Esthers mamma inser sent omsider konsekvenserna av ett snabbt och desperat beslut. När familjen skulle föras bort dök hennes bror upp, och för att rädda honom ljög Esthers mamma och sa att han inte hörde till familjen. Det hon räddade honom till blev, förstår hon, något mycket värre.

För några år sedan var jag på Ockupationsmuseet i Riga och råkade höra delar av en guidad tur där. Guiden berättade om hur mammor, barn och åldringar från Lettland lämpades av mitt ute i ödemarken i Sibirien och fick gräva och bygga sig ett slags backstugor där – att bygga hela hus var inte att tänka på. En extra backstuga användes som förvaringsrum för alla de människor som dog under vintern och inte kunde begravas medan marken var frusen.

Den berättelse som jag är säker på att jag aldrig kommer att glömma är den om mamman som råkade skada sig och blödde ur ett sår på handen. Hon insåg snabbt att näring gick förlorad på det viset och lät ett av sina barn slicka i sig blodet. Efter det stack hon sig regelbundet i fingrarna och lät sina barn suga på dem för att de skulle få i sig åtminstone något.

Esther Hautzig. Bild lånad från The James C. Kirkpatrick Library, University of Central Missouri, http://guides.library.ucmo.edu/hautzige

Just det händer inte i Esther Hautzigs skildring, men hon gör verkligen den ändlösa stäppen verklig för sina läsare och berättar bland annat om sommarhettan, om den ständiga bristen på mat och om hur livsfarligt det kan vara att gå ut på bygatan ensam en vanlig vinterdag. Mörkret och kylan gör att vem som helst kan gå vilse på bara någon minut, frysa ihjäl och bli hittad först långt fram på våren. Det gäller att alltid gå tillsammans. Men stäppen drar också Esther till sig – trots dess brutala ogästvänlighet inser hon, när familjen till slut blir fri att ge sig av, att hon har haft sitt hem där och att hon alltid kommer att höra till den.

En ganska ny utgåva av boken.

Att jag har läst The Endless Steppe beror på att en agent gav mig den på Frankfurts bokmässa för ganska många år sedan. Kanske hade den just kommit i en nyutgåva på engelska då, för det gör den ibland – den räknas som en klassiker, och jag har till och med sett läsarrecensioner där det står att den är ”bättre än Anne Franks dagbok”, hur man nu kan jämföra sådant. Jag läste många självbiografiska historiska böcker och historiska romaner under en period och hoppades att jag skulle hitta sådana som vi kunde ge ut på förlaget där jag arbetade. Det tydligaste resultatet av det arbetet blev Gudrun Pausewangs dokumentärnovellsamling Jag var där, och den finns faktiskt fortfarande att få tag på – En bok för alla gav ut den i en ny utgåva för ett par år sedan.

The Endless Steppe kunde vi inte ge ut. När Esther Hautzig sammanfattar sina fem år i Sibirien och försöker förstå varför hon överlevde när så många andra dog blir hennes slutsats, så som jag tolkade den, att det gällde att satsa på sin egen överlevnad i varje ögonblick och inte låta sig påverkas av andras behov, av vänskaper eller av något slags medmänsklighet. Naturligtvis hade hon rätt att tolka och berätta som hon vill – det var ju hon som hade varit med om alltihop. Det fanns så mycket mer i hennes berättelse, men det allra sista var inte ett budskap som jag ville se till att översätta och sprida.

Den hade faktiskt kommit ut på svenska två gånger tidigare, på 1970-talet och 1980-talet: en gång som Flicka i Sibirien och en gång som Stäpp-barn. Så den borde gå att beställa från bibliotekens magasin eller som fjärrlån!

En pytteliten detalj som verkligen fångade mig i den utgåva som jag fick, och som nog egentligen är anledningen till att jag skriver om boken här, var tryckortssidan, kolofonen, en sida som oftast är nummer fyra och som innehåller en massa formell information om boken: när och var den är tryckt, vilka som har varit inblandade i produktionen, rättigheter och sådant. Om en författare har skrivit fler böcker nämns de ofta där. När jag har letat har jag hittat en hel rad, bland annat A Gift for Mama och Remember Who You Are, men i ”min” utgåva fanns det bara en titel utöver hennes barndomsbiografi: Let’s Make Presents – One-Hundred Gifts for Less Than One Dollar. Jag undrar om inte den titeln säger mer om orsakerna till att hon överlevde än de slutsatser som hon själv drar.

Världens fulaste bok

Elizabeth Gaskell (bild lånad från Lancashire Life)

En bok som jag har läst gång på gång (och lyssnat på som ljudbok flera gånger också) är Elizabeth Gaskells North and South. Den ska absolut inte förväxlas med TV-serien om det nordamerikanska inbördeskriget — det här är en roman som är skriven ungefär samtidigt som Charles Dickens skrev Hard Times och som handlar om krocken mellan stillsamt lantliv (South) och konfliktfyllt och intensivt industristadsliv (North — bokens Milton brukar ses som Manchester eftersom det var där Elizabeth Gaskell bodde medan hon skrev boken).

Den boken ska jag berätta mer om en annan gång, det måste jag, men det jag tänkte berätta idag är att jag gjorde en otroligt dum miss när jag tänkte att jag måste läsa något mer av samma författare.

Jag skickade ett meddelande till en bokhandlare som jag känner och brukar handla av — och jag trodde dumt nog att Ruth skulle finnas i en massa pocketutgåvor i olika klassikerserier, som North and South, och att vilken utgåva som helst skulle fungera finfint.

Det som hände var att min bokhandlarbekant gick in i det stora Ingram-beställningssystemet som bokhandlare använder när de beställer från förlag utanför Sverige — helt bra — och att han klickade på den billigaste utgåvan där.

Den är gjord av en robot!

Massor av engelskspråkiga klassiker har ju författare som har varit döda i mer än 70 år, och då finns det ingen copyright på själva texten. Hos Project Gutenberg kan man ladda hem mer än 59 000 olika e-böcker helt gratis i flera olika format, och man kan läsa dem direkt i webbläsaren också. Det är en fantastisk tillgång, och flera gånger när jag har letat efter citat ur böcker har jag kunnat hitta dem på bara några minuter tack vare Project Gutenberg.

Men så finns det de krafter som försöker utnyttja sådana projekt för att tjäna snabba pengar.

Det jag fick var en print-on-demand-bok i ungefär A4-format, helt oredigerad, helt utan layout, med pytteliten grad på ett fult typsnitt och med rader som är så långa att jag ganska ofta halkar med ögonen och önskar att jag orkade läsa med linjal.

Baksidestexten är helt enkelt bokens första rader.

Fåglarna på framsidan är pixliga.

Logotypen verkar vara avhuggen på mitten.

Och rekordet: på något vis har roboten missat första bokstaven i författarens namn.

För mig blir det här ytterligare ett bevis för att iskall kommersialism kommer att få oss att tappa hoppet totalt.

För några år sedan blev robotböckerna ett stort problem — nämligen när robotförlagen sålde böcker som bara bestod av artiklar från Wikipedia. Bibliotekstjänst gjorde en lista med förlag som de filtrerade bort från sina system. Sveriges Radio uppmärksammade bibliotekens problem.

Nu kan jag ju inte precis klaga på innehållet i min superfula bok — bara på att det är svårläst och att alla sorters vindar får väldigt bra tag i de stora boksidorna. Det finns inget skäl att tro att det inte är Elizabeth Gaskells Ruth jag läser. Det är en berättelse om en mycket ung kvinna som har blivit alldeles ensam i världen och som lyckas hitta ett hem hos vänliga och omtänksamma människor precis i det ögonblick när hon tror att allt är förlorat. Den är dramatisk och kanske till och med melodramatisk, och händelseutvecklingen överraskar mig gång på gång på gång. Om jag jämför den med North and South måste jag medge att den inte alls är lika väl sammanhållen, och jag tycker nog att Margaret Hale känns som en mer sannolik hjältinna än Ruth. Den snabbväxande brittiska textilindustrin är närvarande — Ruth är anställd som en av många unga sömmerskor på ett stort damskrädderi där de anställda också bor tillsammans och kan arbeta hur mycket övertid som helst inför viktiga händelser, som en bal. I en annan av Elizabeth Gaskells romaner, Mary Barton, blir en ung kvinna nästan blind efter att ha suttit och arbetat med krävande sömnadsarbete utan tillräckligt med ljus.

Men det som blir extra ironiskt är att temat i romanen om Ruth verkar vara integritet. Och det är ju något som Jefferson Publication verkar sakna helt och hållet. Puh.

(Om du vill läsa den och inte vill läsa den som e-bok, så prova till exempel med den utgåva som Oxford University Press har gjort. Den är inte så mycket dyrare än min. Och köp den av en levande bokhandlare!)

En sångbok på tryckeriet

”En dag att fira” skrev jag på ämnesraden i ett meddelande till en uppdragsgivare och en formgivare i fredags. Och det var det, för då åkte den här boken iväg till tryckeriet! Jag fick redaktörsuppdraget i början av förra året och trodde först att det skulle vara klart före midsommar (alltså förra året), och sedan har det hänt en rad saker med materialet. Men nu!

Det här blev Gunlög Roséns sista sångboksprojekt — hon skrev sångtexterna och en del samtalsfrågor och lektips, Gustav Rosén har tonsatt och också skrivit en del sångtexter, Göran Lillieström har satt noterna, Linus Pettersson har illustrerat, och Ingrid Stenberg har kompletterat med fler samtalsfrågor och lektips. Maggan Brisell Axelsson har formgett boken, och Bulls i Halmstad trycker den så att den kan resa ut i världen ungefär när höstterminen börjar.

Hurra!