Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Boktips

Trådar bakåt

Celia B Dackenberg har gjort en ny bok! Det är en stor nyhet i stickarnas Sverige. Och nu har jag läst den!

Sagornas stickbok som kom för några år sedan blev ju mycket populär, för att inte säga älskad, och i förordet till den här boken berättar Celia B Dackenberg att hon har tagit fram och omarbetat en del material från sin första bok med barnplagg eftersom den är slutsåld sedan länge och fortfarande efterfrågad.

Celia B Dackenberg. Foto: Göran Segeholm, Norstedts

Celia Dackenberg har varit chefredaktör för tidningen Hemslöjd och visat stickade plagg på utställningar som har rest runt i Sverige. Hon är utbildad på Konstfack men också på sätt och vis av sin mamma som sydde och stickade alla familjens barnkläder, mest för att det ingick i mammauppgifterna på den tiden.

Lånat, sparat, ärvt & nytt gör nog inte anspråk på att vara någon heltäckande svensk stickningshistoria, men den innehåller mycket hantverkshistoria och textilhistoria. Dels har Celia Dackenberg tagit fram stickade plagg ur museers samlingar, och dels har hon letat bland äldre stickbeskrivningar, bland annat i boken Vi syr, vi stickar, vi virkar, som Aktiv Hushållning gav ut 1946 och som blev enormt spridd i Sverige under 1940- och 1950-talen.

Resultatet är en bok full av beskrivningar till barnplagg — och en bok full av vackra bilder och berättelser om människor, samhälle, lösningar, årstider, arbetsuppgifter, material, omtanke och flit.

Klassisk handarbetsbok från 1946.

Den här koftan kommer därifrån. Eller: den finns med där. Jag har haft med den i ett par av mina böcker och kallat den Röda korset-koftan, för den beskrivning jag hade var en kopia av den som spreds i Röda korsets babypaketsgrupper på 1980-talet utan notering om någon upphovsperson. Celia Dackenberg verkar inte heller ha hittat några spår men skriver att den är mer praktisk än 1930-talsmodellerna. Hon har modifierat den lite grann för att få halsringningen och ärmöppningen att stämma bättre med dess övriga mått, och så har hon gjort sin version av den variant där man stickar med två färger — jag har sett liknande flera gånger tidigare.

Det genialiska med den här koftan är att den utnyttjar det faktum att rätstickning är enormt töjbar i höjdled och att man formar den med förkortade varv. Den är stickad helt på vertikalen, och man börjar i den ena framkanten och slutar i den andra. Om det gick att hitta upphovspersonen borde hon eller han få något slags postumt pris! Och om stickning var som musik, så att upphovspersonen fick betalt per färdigstickad kofta, skulle arvingarna bli rika.

Ett annat plagg ur samma bok är vantarna med söm på handens utsida. De kallas för vantar på två stickor, och det är inte riktigt sant: den stora delen stickar man fram och tillbaka, men tummen stickar man på strumpstickor. Celia Dackenberg presenterar den som sitt första stickprojekt och som ett mycket lämpligt nybörjarprojekt. Tummen sparar man till sist, och vid det laget kan nog nybörjaren klara strumpstickorna, skriver hon. Barnets lilla tumme inte ska behöva skavas av någon söm. Men jag, som lärde mig att sticka vantar på två stickor med en beskrivning från en gammal Konsum-bok (jag har min mormors anteckningar kvar på en kopia, och hennes handritade linjal i papperskanten) och använde dem själv, måste säga att jag inte tycker att en tumsöm behöver vara så störande. Jag rekommenderar gärna två stickor hela vägen (och att man stickar tummen färdig så snart man är klar med tumkilen).

En av de allra finaste sakerna med den här vackra boken — ni som har läst Hemslöjd i många år känner säkert igen estetiken — är berättelserna om många av plaggen, och kanske har bandykoftan den finaste berättelsen av alla. Celia Dackenberg råkade se en bild av en lite udda kofta på en webbplats, blev nyfiken och letade upp dess ägare och hans livshistoria. Han kallades Sleven och var en enormt känd idrottspersonlighet för ungefär hundra år sedan — en bandymålvakt som tillverkade egna bollar, uppfann egna träningsmetoder och alltid hade samma kofta och byxor på sig (under hela sin karriär använde han bara tre olika par skridskor). Koftan var en omsydd tröja. Celia Dackenberg har gjort ett slags barnversion av den.

Hennes egna versioner av klassiska modeller, som den tvåfärgade fiskartröjan, finns också med. Vissa av dem har hon byggt om dem lite eller lagt till nya detaljer.

Museibilder dyker upp här och var. De här är starten på ett kapitel om strumpor, och de strumpor som man sedan får chansen att sticka är alldeles vanliga fast med en lite vidare vaddel — de superlagade lapptäcksstrumporna donerades till en museisamling med villkoret att givaren fick vara anonym.

Koftor (den här är också hämtad ur Vi syr, vi stickar, vi virkar och lite modifierad), tröjor, strumpor och vantar utgör det mesta av boken. Några tunikor eller klänningar finns också — en av dem kallas kolt och har hamnat på bokens omslag. Storlekarna sträcker sig från spädbarn (några av koftorna) och upp till tolv år.

En modell som jag har sett stickare efterlysa är mameluckerna som finns i två modeller. Jag tycker att det är så fascinerande att människor vill sticka dem och ha dem på sig, men Maja Karlssons stora succé med en mameluckmodell (Mamelucker 2.0) för ett par år sedan fick mig att förstå att det är så. Nu finns det alltså beskrivning i skolbarnsstorlek också. De är i stort sett helt slätstickade, och jag skulle gissa att man kan härma Majas idé med resårstickade partier men låna garnval, maskantal och allt annat från boken.

Är det något jag saknar i den här boken? Ja, några saker.

Dels reagerar jag på att det inte finns en enda levande fotomodell i boken. Jag förstår att det är ett estetiskt val, och det är en mycket vacker bok, men jag skulle vilja se hur kläderna sitter. Dessutom är barn i stickade kläder ofta enormt fina att titta på.

Dels skulle jag gärna ha velat se mössor, hjälmar eller hättor som matchar åtminstone de minsta koftorna. För alla hjälpstickares skull — det är ju extra roligt att skicka iväg paketen när innehållet är extra fint.

Och dels tyckte jag efter ett tag att det blev väl mycket av att sticka tygbitar som sedan ska sys ihop till plagg. Celia Dackenberg skriver här och där om hur fantastisk stickningen är därför att man kan forma den, och det är ju en stor poäng att man faktiskt inte behöver tänka ut allt som platta bitar där bara kanterna formas. Lite grann av det kan man se i Röda korset-koftan och också i kjoldelen på en klänning där hon arbetar med förkortade varv. Jag skulle gärna ha tagit del av fler riktigt smarta modeller — kanske delvis därför att jag tycker att det är svårt att sy ihop delar.

Jag undrade också om förlagets redaktör inte borde ha lagt mer tid på de berättande texterna. Det är roligt med vindlande tankegångar och associationer, och konceptet med långa presentationer av varje koncept eller modell ger verkligen mer än bara en korrekt beskrivning, men det skulle ha varit en ännu större glädje att läsa om texterna hade varit mer genomarbetade.

Mest är Lånat, sparat, ärvt & nytt ändå en så väldigt vacker bok och en så väldigt vacker hyllning till textilkunnandet i tidigare generationer. Det ska bli spännande att spana efter de olika modellerna i verkligheten framöver, när Celia Dackenbergs läsare har hunnit välja, sticka, montera, fästa trådar och leverera till levande barn runtom i Sverige!

En ny chans att vinna

Av Posted on Inga taggar 1

När Leonie Morgans bok 100 färgglada mormorsrutor att virka just hade kommit ut på svenska hade jag en tävling med den som vinst här på bloggen.

Någon gång förra året hittade jag den i en bokutförsäljningsbutik i Malmö, och då tänkte jag att jag måste ge er en ny chans att vinna den. Att virka en restgarnsfilt är ju nästan ett standardbredvidprojekt i hjälpstickningsvärlden!

Om du är som jag och ser framför dig hur otroligt många timmar det kommer att ta att sy eller virka ihop rutorna och fästa alla trådar — då kan det vara bra att veta att många av rutidéerna går att utveckla till filtar (eller för all del kuddar eller grytlappar) som består av en enda stor ruta. De blir nog lite mer enformiga, men en så kallad monsterruta som har en primula i mitten är i alla fall roligare än en som inte har en primula!

Bilderna i boken är genomgående väldigt färgglada. Ett modernt trick kan vara att fotografera med telefonen och ställa om till svartvitt för att se på ett ungefär hur filten skulle kunna bli om man virkar den i ofärgade ullgarner.

Tävlingsfrågan den här gången blir den här:

Vem skulle du vilja lära ut virkning till?

Skriv ditt svar i kommentarfältet här, eller skicka det till annabraw[snabel-a]gmail.com, före 22 januari, så kan du vinna en av de tre böcker som jag köpte!

Vacker besvikelse

Min mamma, som är uppväxt i tre olika afrikanska länder, älskar Alexander McCall Smiths Damernas Detektivbyrå-böcker.

Min väninna Ita är minst lika förtjust i Isabel Dalhousie-böckerna.

Båda har gett mig sina favoriter, och jag har också blivit förtjust i dem — och ännu mer i barnboksserien om Akimbo som får vara med i alla möjliga djurräddningsinsatser fastän han bara är en liten pojke. Den köpte jag till flera barn på den tiden när jag hade personalrabatt i en bokhandel.

Nu tänkte jag att jag skulle försöka bredda mig lite och lånade en fristående roman, The Forever Girl. Den hade ingen baksidestext, så det var svårt att gissa vad den gick ut på eller vad den skulle kunna innehålla.

Om man är fascinerad av konsekvenserna av upptäcktsresorna och kolonialtiden finns det ganska mycket att bli fascinerad av i den här berättelsen — den utspelar sig på en av Caymanöarna, Grand Cayman Island helt enkelt, och livet bland de mer välbeställda där kan bli så harmoniskt att det blir mördande enformigt och får vuxna människor att bete sig irrationellt. Välbeställda barn har goda förutsättningar att bli harmoniska men kanske lika gärna uttråkade eller bortskämda eller benägna att flytta långt bort.

Det filosoferande som kännetecknar många av Alexander MacCall Smiths huvudpersoner finns också här, och i korta ögonblick blir det medmänskligt och skapar kontakt mellan öns olika befolkningar som annars nästan bara möts som å ena sidan arbetsgivare och å andra sidan tjänstefolk. Någonstans läste jag att Alexander MacCall Smith har lyckats återskapa Caymanöbornas sätt att tala på ett helt perfekt sätt, men det kan jag förstås inte alls uttala mig om.

Mest känns The Forever Girl som en lite sömnig berättelse som inte kommer igång, befolkad av människor som inte riktigt bryr sig om någonting och som nästan inte ser några möjligheter att påverka sina respektive situationer. Den kärleksberättelse som skulle ha kunnat vara motorn får ett snabbt och ologiskt och halvhjärtat slut, och hur mycket man än har försökt engagera sig i de båda huvudpersonerna, Amanda och Clover (mor och dotter), tror jag att det skulle vara svårt att påstå att man har lärt känna dem när boksidorna är slut.

Tur att det finns flera av varje i favoritserierna!

Undanskuffad historia

Av Posted on Inga taggar 0

Första gången jag var i USA, julen 1996, sa någon att jag måste gå till The Holocaust Museum. Det är ett av de museer som hundratusentals amerikanska skolbarn ”ska” gå på när de kommer till sin huvudstad, och utställningarna där är kända för att vara extremt pedagogiska och välgjorda.

Man skulle förstås behöva gå dit varje dag under en längre period för att verkligen börja inse vidden av det som museet visar — har man det minsta lilla bråttom är det lätt att ögonen börjar fara över också de mest osannolika texter på skyltarna. Allt detta har människor gjort mot människor. Hur ska man någonsin kunna förstå det?

Meddelande till alla amerikaner med japanskt ursprung i början av april 1942. Bild lånad från The Holocaust Museum.

En av de sidoutställningar som fanns när jag var där var en om en amerikansk flicka vars familj hade sina rötter i Japan. Under andra världskriget samlades sådana familjer ihop och sattes i koncentrationsläger för att de inte skulle kunna spionera eller göra något annat för att bistå sitt tidigare hemland i kriget.

De koncentrationslägren och de livsödena hade jag aldrig tidigare hört talas om.

2002 debuterade Julie Otsuka som romanförfattare med When the Emperor Was Divine (svensk titel:När kejsaren var gudomlig), som handlar om just den händelsen och som ska vara delvis baserad på det hennes mammas familj upplevde.

Den blev uppmärksammad och fick några priser, och ännu mer uppmärksammad och prisbelönad blev sedan hennes bok om de japanska ”postorderbrudarna”, The Buddha in the Attic (som på svenska fick titeln Vi kom över havet). Den har jag hört mycket mer om, och en sak som många har kommenterat (utöver ämnet och hur fantastisk den är) är att den är skriven helt i vi-form.

Faktum är att Julie Otsuka experimenterar lite med den formen i sin första roman också, och med flera perspektiv. Mammans tysta, desperata effektivitet i inledningen, där hon packar och förbereder resan och mitt i alltihop ger familjens hund dess favoritmat och sedan slår ihjäl den och begraver den, är svår att glömma. Barnens upplevelser av resan och baracken som blir deras hem är också nerskrivna på ett återhållsamt sätt, och det gör dem antagligen bara ännu mer hjärtskärande. För att inte tala om familjens försök att fortsätta livet så vanligt som möjligt när kriget är slut — den amerikanska misstänksamheten är inte slut, och det tvingas alla familjemedlemmarna uppleva på olika sätt.

Amerikaner med japanskt ursprung samlade till avresa från San Francisco mot okänt mål i april 1942. Bild lånad från The Holocaust Museum.

Det är ganska ointressant huruvida den här romanen håller måttet som roman eller inte, eller om alla berättartekniker som Julie Otsuka experimenterar med — och experimenterar gör hon — fungerar helt och hållet. Hon gestaltar en länge undanskuffad bit av USA:s historia, och en delvis undanskuffad bit av sin familjs historia, händelser som har påverkat också hennes egen generation mycket.

Här finns en poddintervju med Julie Otsuka, och på andra flikar på samma sida finns en skriven intervju och ganska mycket annat att ta del av!

Obligatorisk läsning (om jag får bestämma)

I somras volontärarbetade jag i Frankrike i ett par veckor.

I somras läste jag Lucy Siegles bok Turning the Tide on Plastic, som jag hade köpt några månader tidigare men inte kommit igång med då.

De två händelserna pågick samtidigt, och ju mer jag läste, desto mindre kunde jag hålla tyst om det under de gemensamma måltiderna med de andra volontärerna.

En lustig och mycket mänsklig sak som jag har märkt ofta händer i internationella sammanhang är att när någon säger något blir svaret lätt en massa jämförelser med hur något är i olika länder. Det gäller inte bara språkfrågor. Vi var kanske femton stycken som hamnade vid samma bord i olika konstellationer tre gånger om dagen, och efter några dagar var jag så trött på alla meningar som började ”In the Netherlands …”, ”In Belgium …”, ”In Denmark …”. Egentligen är det otroligt intressant att höra om hur vardagen fungerar i andra människors hemländer, eller hur stora världshändelser har påverkat dem, eller hur regionala händelser har en enorm inverkan (fastän de aldrig hamnar i nyheterna i resten av världen), men jag tyckte att det blev så konstiga samtal när alla liksom skulle ta över ämnet och förklara för varandra och ingen egentligen ville lyssna — i alla fall var det så jag upplevde det.

Först blev jag lika uppgiven när innehållet i Lucy Siegles bok blev föremål för samma procedur: jag berättade om något som jag hade läst i boken, och genast blev jag översköljd av olika länders eller städers sätt att hantera eller inte hantera problemet. Särskilt när slutklämmen gång på gång blev ”ja, man kan ju inte göra allt, jag säger inte att vi är perfekta, men …”.

Efter ett tag kom jag på att det här nog ändå var ett av de mest betydelsefulla och konstruktiva miljösamtal som jag har varit med i. Även om alla kanske inte lyssnade så intensivt på varandra fick vi höra om en massa olika försök till lösningar på problem som blir mer och mer uppenbara.

Jag önskar bara att jag hade lyckats få någon vid bordet att läsa boken också. Helst alla. Alla som använder plast i sin vardag borde läsa den — och det betyder ju alla. Man får inte pracka på andra människor böcker, men den här borde vara obligatorisk läsning.

Lucy Siegle är skrivande journalist och TV-journalist och har bevakat miljöfrågor i ganska många år för The Observer och BBC One. The Guardian, den brittiska tidning som inte har någon betalvägg, har också en del artiklar av henne. Turning the Tide on Plastic är skriven för brittiska läsare och innehåller massor av information som är specifikt brittisk — så blir det ju lätt när man ska skriva om praktiska vardagsstrategier och vardagslösningar och om hur återvinningssystem fungerar — men många av de problem som hon beskriver är naturligtvis globala.

Lucy Siegle. Bild lånad från The Guardian.

Det märks att hon är nyhetsjournalist och kanske också kolumnist, för hon håller ett högt tempo och tar inte ner det när hon ska beskriva de större sammanhangen utan fortsätter med samma snärtiga formuleringar, som om teckenmängden kommer att ta slut om två rader. Det störde mig lite grann i början, men efter ett tag insåg jag att sättet att skriva är en del av hennes personlighet och att det antagligen är samma drag som har gjort att hon har fått så många att lyssna och försöka göra något.

Det finns massor av föredrag som hon har hållit och intervjuer med henne på Youtube. Här är ett inledningsanförande som hon höll på en konferens med en av de organisationer som hon har samarbetat mycket med och skriver om i boken, Surfers Against Sewage — alltså en grupp surfare som städar hav och stränder. Börja gärna med att lyssna på henne och läsa några av hennes artiklar!

Plasthandledning — Lucy Siegles har ytterligare ett par punkter.

Boken innehåller så otroligt mycket, och jag skulle vilja skriva om den varenda dag under det nya året, men här är en superkondenserad minnesregel att ha med sig i alla sammanhang:

  • Record – ta reda på hur mycket plast du använder i din vardag (börja föra dagbok under till exempel en månad! Det finns en dagboksmall i boken)
  • Reduce – minska din plastanvändning (med hjälp av dagboken)
  • Replace – ersätt plast med andra material där det går
  • Refuse – tacka nej till onödig plast
  • Reuse – återanvänd den plast du inte kan undvika
  • Refill – fyll på flaskor, burkar och annat istället för att köpa nya småförpackningar hela tiden
  • Rethink – tänk igenom dina vanor, tankemönster och behov
  • Recycle – att lämna till återvinning är sista utvägen när du är tvungen att använda plast och inte kan återanvända

Och här är ett tips till: be närmaste bibliotek att köpa in boken, så kan den bli till nytta för fler när du har läst den själv!

Läs igen

Tack vare Anders, som var min kollega under tre terminer och fram till i somras, och tack vare hans storasyster som hittar övergivna böcker i second hand-butiker, läste jag under hösten en bok som jag minns mycket tydligt från när den först dök upp.

Det är Johan Tells bok 100 sätt att rädda världen, som kom ut 2007. Först var den en en påkostad coffee table book med klotrygg, tryckt på exklusivt papper, och lite senare kom den i en pocketutgåva med färgbilderna kvar. Den har också översatts till finska, danska och engelska.

Man kunde ha hoppats att en tolv år gammal bok om miljöfrågor skulle vara helt inaktuell på det viset att vi skulle ha kommit tillrätta med alla problemen eftersom vi redan för tolv år sedan visste att de fanns och också vad vi kunde göra.

Man kunde ha hoppats att så många skulle ha tagit de här råden till sig att de skulle ha blivit en del av allmänbildningen och det gemensamma livet och på det viset överflödiga nu.

Det är massor av detaljer som jag inte är insatt i och massor av fakta som jag inte kan bedöma, men mitt intryck är att nästan alla de hundra uppmaningarna är lika aktuella nu som då — för att inte säga akuta.

Det som jag önskar att jag och många andra vuxna skulle ha tagit till mig eller oss redan då är Johan Tells återkommande råd att ta kontakt med politiker och företag och berätta att jag som röstar och köper vill att de ska ta sitt ansvar och hur jag tycker att de ska göra det. Så många frågor och ärenden hade kunnat komma mycket längre om vi hade hört av oss och hållit kontakten. Det gäller väl allt som har med miljön och klimatet att göra, och lika mycket mellanmänskliga och medmänskliga frågor som hur vården och omsorgen och skolan i Sverige fungerar — och asylpolitiken.

Texterna är korta och lite kaxiga i tonen men ofta också fullproppade med information. Bilderna är det som känns mest daterat — de kommer från ett bildarkiv som 2007 antagligen var väldigt framåt och exklusivt.

Min enda invändning är den ibland lite oreflekterade uppmaningen att byta ut den och den elektriska eller bensindrivna grejen (hushållsapparater, bilar, kontorsutrustning) mot nyare, energisnålare modeller. Det är ju uppenbart att vår längtan efter ständigt nytt har hjälpt många företag som forskar för att hitta nya och bättre alternativ, men jag undrar hela tiden exakt var gungbrädan tippar över så att det nya verkligen sparar resurser totalt sett. Borde vi inte oftast använda det vi har så länge vi bara kan? Tillverkningen av nya saker och hanteringen av kasserade saker är ju också energikrävande.

Men det är en ganska liten invändning. Och boken finns som e-bok också, och den kan man få tag på via sitt bibliotek, så man behöver inte förlita sig på en kollegas storasyster och hennes blick för second hand-bokhyllor. Läs den och ha den som referens inför det nya året och alla eventuella mål som ska sättas upp hemma och i föreningslivet och på arbetsplatsen — det är min lilla rekommendation!