Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Boktips

Sommarläsning 1: Elizabeth Gaskells roman North and South

Av Posted on Inga taggar 0

Är det någon som behöver något nytt att läsa i sommar?

Min nästan-dagliga-paus den här våren har varit att precis innan jag somnar läsa någon roman som inte utspelar sig under de senaste åren utan långt tidigare.

Det finns ju flera klassiska romaner där epidemier är med i handlingen — Elizabeth Gaskells Ruth och Charlotte Brontës Jane Eyre, till exempel — och det kan vara bra för perspektiven att läsa dem eller läsa dem igen, men jag har plockat favoriter och nya bekantskaper lite på måfå och på något sätt eller kanske många blivit lite tröstad av att människor är människor hur än omständigheterna ändras.

Elizabeth Gaskells North And South upptäckte jag för kanske 20 år sedan, fast jag hade köpt den ungefär tio år tidigare, när de billiga Wordsworth-klassikerna i pocketutgåva dök upp i bokhandeln i staden där jag gick i gymnasiet. Jag minns inte att jag hörde någon prata om henne i skolan eller i något annat sammanhang, och när jag började läsa gjorde jag det utan en aning om vad det var för bok.

Margaret Hale, Elizabeth Gaskells hjältinna, har vuxit upp som ett slags sällskapsflicka till sin kusin. Hennes egna föräldrar är prästpar i ett litet samhälle i södra England, Helstone. När kusinen gifter sig flyttar Margaret hem och förväntar sig att tillvaron ska bli betydligt stillsammare.

Men medan hon har varit borta har hennes pappa prästen drabbats av tvivel som har vuxit sig så starka att han inte tycker att han kan vara präst längre. Han meddelar sin dotter att familjen ska flytta till en industristad i norra England där han tror att han kan tjäna familjens uppehälle som privatlärare och föreläsare, och så ger han henne uppdraget att berätta detta för mamman och hennes sällskapsdam, för det klarar han inte själv.

Låter det dramatiskt? Det är det — Margaret Hale och hennes familj gråter och bönfaller varandra, och mamman och pappan försöker påverka varandra genom henne från varsitt håll, och ingenting är roligt alls.

Milton är en bullrig, smutsig stad full av människor som inte alls beter sig som människorna i Helstone. Många av dem arbetar i den ganska nya textilindustrin. Margaret är rädd för dem och upptäcker att hon har förlorat den pondus hon har haft — att komma till ”de fattiga” med en korg på armen eller dela ut några mynt fungerar inte alls här.

En av hennes pappas få elever är ägaren till en av fabrikerna, John Thornton. När det börjar talas om strejk bland arbetarna i staden blir det gång på gång uppenbart att Margaret och John Thornton har helt olika tankar om vad som är rätt och moraliskt riktigt, och flera missförstånd gör det också efter ett tag omöjligt för dem att fortsätta de samtal som de har påbörjat i Margarets fars sällskap.

När jag hade läst ut North And South första gången — de sista raderna är beviset för att Elizabeth Gaskell ändå hade humor — var den bästa beskrivningen jag kunde komma på en Pride And Prejudice i industriellarevolutionenmiljö och med ett enormt samhällspatos. Den är inte alls festlig som Jane Austens böcker, och komplikationerna är annorlunda, men personporträtten och det faktum att två huvudpersoner som mitt i berättelsen inte tål varandra ändrar sig och båda två inser att de har haft fördomar — det är gemensamma drag.

I vår, när jag har läst den för kanske femtonde eller tjugonde gången, har jag retat upp mig lite extra på några fåniga uttalanden som jag inte mindes men mest blivit så uppslukad av berättelsen igen och tagen av hur Elizabeth Gaskell lyckas bygga sin krångliga berättelse som är så full av människor och få mig att bry mig så mycket om allihop. Utom möjligen kusinen — men hon har en viktig roll ändå.

Elizabeth Gaskell bodde i Manchester när hon skrev romanen, och Milton ska vara mycket likt 1800-talets Manchester. Hon arbetade som följetongsskribent för Charles Dickens, som drev tidningar där spännande romaner i småbitar var det som lockade läsare.

Det är inte bara jag som har sett likheterna mellan den här romanen och Jane Austens betydligt mer kända — jag kände mig både bekräftad och lite fånig när jag började läsa artiklar om den och såg hur många som jämförde just de båda berättelserna.

Har den blivit BBC-serie?

Javisst!

(Det här är inte den officiella trailern — någon sådan har jag inte hittat på Youtube.)

Jag köpte den som DVD-box (gammaldags eller hur?) i våras men råkade låna ut den innan jag hade hunnit titta på den. Av recensionerna att döma är den ordentligt förkortad, som de flesta filmatiseringar, och har en tillagd biperson som inte hade behövts, men är väldigt vackert filmad och innehåller helt fantastiska scener från John Thorntons spinneri.

En god nyhet sparar jag till sist: jag har inte hittat någon svensk översättning av boken, inte ens någon riktigt gammal, men nästa år kommer det en på Modernista!

Om det behövs en fortsättning

En del böcker och berättelser tar slut alldeles för snabbt. Det kan ha ganska lite med deras omfång att göra och desto mer med hur författaren lyckas.

Fanfiction, alltså att någon som tycker om en viss bok skriver en fortsättning eller en variation på den (till exempel skriver om samma händelser sedda ur ett annat perspektiv), har ju blivit en egen genre sedan det blev möjligt att publicera på internet — åtminstone en stor och enormt framgångsrik romanserie började som en berättelse inspirerad av en annan.

Men för några månader sedan hittade jag ett mycket tidigt exempel på fanfiction. Mer än hundra år gammalt!

Sybil G. Brinton föddes 1874, alltså ungefär 100 år efter Jane Austen, i Stourport-on-Sever i Worcestershire, och dog 1928. Det verkar vara ungefär det man kan få veta om henne utöver att hon gifte sig 1908 och led av dålig hälsa under hela sitt liv. Och så att hon kom på att hon skulle skriva en fortsättning på Jane Austens sex stora romaner.

Det som är så udda och kreativt med hennes idé var att hon bestämde sig för att skriva en enda fortsättning på alla romanerna tillsammans.

Hon tog huvudpersoner från några av dem — Lizzie, Jane, Mr. Darcy och Mr. Bingley, bland andra. Och så platser som förekommer i en eller flera av dem: Bath, Pemberley. Och så ganska många bipersoner som blir mer eller mindre huvudpersoner: Georgiana Darcy (Stolthet och fördom), James Morland (Övertalning), Kitty Bennet (Stolthet och fördom), William Price (Mansfield Park), Mary Crawford (Mansfield Park), Colonel Fitzwilliam (Stolthet och fördom).

Någonstans läste jag att idén är ganska självklar egentligen: eftersom Jane Austen i stort sett skrev om sin samtid, och eftersom det inte fanns hur många människor som helst som levde på den samhällsnivå hon beskrev i England, och eftersom flera av familjerna i romanerna är ganska rörliga och reser till London och Bath och andra platser — så skulle människorna i de olika sammanhangen, alltså de olika romanerna, kunna springa på varandra någonstans, lära känna varandra och kanske till och med bli vänner.

En komplikation för alla som försöker skriva en fortsättning på en Jane Austen-roman är förstås att det mest intressanta redan har hänt. I ett hav av människor med många egenheter, bisarra vanor och orealistiska förväntningar har två av de vettigaste fått syn på varandra, upptäckt att de verkligen såg rätt och liksom andats ut: ”Äntligen någon som jag vill vara med!” Det finns vettiga vänner och syskon i flera av berättelserna (Jane Bennet, Mrs. Weston, William Price, Charlotte Lucas, Eleanor Tilney …), och det finns också människor som visar sig vara lite vettigare än de först verkar (Emmas Woodhouses svåger Mr. John Knightley), men i stort sett är det ju berättelsens huvudperson och den hon blir förälskad i som får bekräfta för varandra att inte allt här i världen är hur tokigt som helst, även om det kan verka så, för nu har de i alla fall varandra.

Det svåra blir att skriva något som kan engagera någon när den viktiga delen av berättelsen är avverkad, och Sybil Brinton har löst det genom att titta igenom berättelserna på jakt efter ogifta syskon och släktingar och tänka ut hur de skulle kunna sättas ihop i nya konstellationer. Det gör att Elizabeth och Fitzwilliam Darcy blir viktiga mest som stöd till ett, två, nej TRE kärlekspar i sin omgivning, tvärsöver berättelsernas gränser, och då gör det kanske inte så mycket om de själva är lite tråkiga?

Jo, det gör det.

Och eftersom Sybil Brinton låter återberättande partier och långa reflektioner bli en mycket större del av berättelsen än dialogen blir det lite långsamt och inte så spännande.

Hon experimenterar med idéer från originalböckerna — bland annat låter hon Lady Catherine de Bourgh skälla ut en ny person på ungefär samma sätt som hon skällde ut Elizabeth Bennet och ger teateruppsättningen på Mansfield Park ett slags kopia i en charadlek.

Men inga av dem hon gör till huvudpersoner blir riktigt personliga eller engagerande, tycker jag. Och en sak som är oväntad-på-ett-inte-så-övertygande sätt är att åtminstone tre viktiga personer i berättelsen verkar ha bytt personlighet helt eller till stor del mellan det som hände i originalromanerna och den här berättelsens start. Häromdagen klagade jag lite för en vän: nu har de blivit såhär, och det kommer aldrig att försvinna, så när jag läser romanerna igen (det gör jag med ojämna mellanrum) kommer de att vara annorlunda. Men jag har inte provat än, och det kanske inte är så farligt.

Läsa eller inte läsa?

Läsa! För att det är så intressant att se hur sex romaner som är mer än 200 år gamla har fortsatt att fånga människor inte bara som en upptäckt i vår tid utan också för hundra år sedan.

Old Friends and New Fancies är en sådan där bok som när rättigheterna blev fria 70 år efter författarinnans död kom ut i flera budgetutgåvor, de flesta av dem lite slarvigt gjorda tror jag. I min närmaste bokhandel gick det att beställa en efter lite detektivarbete. Men den finns också som gratis e-bok på Project Gutenberg och i en förfärlig LibriVox-inläsning på Youtube.

En plats vid havet

Sanditon i ny skepnad, förvandlad till TV-serie av ITV. Foto: pressbild

Min mamma gav mig Jane Austens Emma på engelska när jag gick i högstadiet. Det var en Wordsworth-utgåva (de hade just börjat översvämma den svenska bokhandeln då) och jag tyckte att omslagsbilden var ful, så den blev stående i min bokhylla i flera år.

Men sedan!

När jag hade kastat mig igenom alla de stora romanerna — sex stycken som bekant — lånade jag Sanditon av en väninna. Det var en sliten pocketbok från 1970-talet, och på omslaget stod det att den var skriven av Jane Austen ”and another lady”. Den blev en besvikelse. Badortslivet finns ju med i Northanger Abbey och Persuasion också och är fantastiskt roligt gestaltat där. Sanditon börjar med löften om något nytt — inget har hunnit etableras här, allt är möjligt — men så snart Jane Austens egna kapitel är slut blir den så tramsig, människorna som dyker upp är så ointressanta, människorna som redan fanns med blir blekare och blekare till sina personligheter, och handlingen blir så överdrivet dramaspäckad.

Så fastän jag har läst flera av romanerna mer än tio gånger och alla minst fyra har jag inte återvänt till Sanditon.

Först i början av det här året tog jag min svägerskas bok i bokhyllan och bad att få låna den ett tag. Det låg ett papper om prao i den, och det visade sig att hon hade fått den när hon gick i högstadiet men aldrig läst den.

Omslaget fick mig att minnas hundratals bokomslag som såg ut ungefär såhär i min mormors och morfars bokklubbstidningar som jag bläddrade i när jag var hos dem på 1980-talet och 1990-talet. Ojojoj!

Men det var inte förrän jag hade läst ut den och pratade med en brittisk väninna om den som jag insåg att det hade kommit en ny TV-serie och att den hade blivit extremt populär. Min väninna skrev att hon och hennes döttrar hade blivit så väldigt besvikna på slutet, och då förstod jag att serien inte byggde på den fortsättning jag hade läst, för även om det är fånigt kan man inte precis bli förtvivlad av det.

Nu råkar det vara så att ganska många människor genom åren har känt sig kallade att skriva färdigt Jane Austens sista romanförsök. En av hennes egna släktingar var antagligen den första att prova, och det bara fortsätter och fortsätter.

Den version som jag läste har faktiskt ett författarnamn inuti trots att omslaget signalerar att färdigställandet är en anonym insats. Marie Dobbs heter hon, och hennes version kom ut på 1970-talet. När hon dog 2005 var det som författare till ”resten av Sanditon” hon blev ihågkommen i The Telegraph — då hade Jane Austens popularitet ökat enormt tack vare biofilmen Sense And Sensibility, TV-serien Pride And Prejudice och flera mindre berömda men populära försök som BBC-serien Emma, biofilmen Emma och biofilmen Mansfield Park.

Ett av de modernare försöken står Juliette Shapiro för.

En alternativ titel på projektet var The Brothers — i de tolv kapitel som finns presenterar Jane Austen storebror entreprenören, mellanbrodern som är världsvan, utåtriktad och lite hemlighetsfull, och lillebror som är hypokondriker och hårt hållen av sina systrar. En Helen Baker tog fasta på den titeln när hon skrev sin version.

Det här skulle kunna vara den nyaste engelska utgåvan av den version jag har läst — eller en annan.

Här är en som tror sig ha skrivit ett lämpligt slut. Med tanke på hur engagerade många av Jane Austens nutida läsare är undrar jag om det går att göra alla möjda.

Och här är en man (”a gentleman”) som har tagit sig an samma utmaning.

För den som har fångats av den nya filmatiseringen, som inte bygger på någon av de tidigare fortsättningarna utan är manusförfattaren Andrew Davies version (han ska ha sagt att han inte ens har läst någon annans), är det kanske en god nyhet att manuset har förvandlats till roman av Kate Riordan.

Visst är det fascinerande med all denna kreativitet genom århundradena? Man kanske kan se den som ett tidigt exempel på så kallad fan fiction? När jag var som mest irriterad på den version jag läste, och innan jag hade hört om TV-serien, tänkte jag att man borde arrangera en tävling där uppgiften är att skriva klart Sanditon. Nu skulle det inte förvåna mig om också det redan är gjort.

Vad tyckte jag om TV-serien? Det ska jag försöka berätta en annan dag — det här är ju redan väldigt långt.

Men kanske kan det vara roligt att veta att några av de avslutningsförsök som har gjorts har tagit Jane Austens berättelse in i andra genrer: en pjäs, en musikal. Och på något vis har några av de inblandade kommit på att göra en dokumentärfilm om den ofullbordade romanen och Jane Austen och hennes släkting också. Det var fem år sedan, alltså antagligen innan någon kunde veta hur populär berättelsen skulle bli nu, och jag tycker att den är taffligt gjord, men några miljöer får man ju se. Här är den:

Jane Austen blev sjukare och sjukare medan hon arbetade med Sanditon, och orsaken till att den inte blev klar var helt enkelt att hon blev för svag och dog.

Och här sitter jag vid ett annat hav och har det lite tråkigt men egentligen väldigt, väldigt bra. Inte glömma det.

Elins resa och Ainas

Av Posted on Inga taggar 0

Min faster Monicas roman Innan jag dog har kommit ut som e-bok och blivit inläst som ljudbok!

Den enda Anna Braw jag vet om utöver mig själv (fast hon stavade lite annorlunda) var den Anna som åkte från Småland till USA under emigrationsvågen. Hon var syster till min pappas farfar Frans Johan.

Deras syster Elin skulle resa efter men köpte biljett på Titanic och kom aldrig fram.

En mamma och ett barn som delade hytt med henne klarade sig och ska ha berättat att de var uppe på däck tillsammans men att hon gick ner för att hämta något och att de inte såg henne mer.

När min mamma och jag var på Titanic-utställningen i Köpenhamn för några år sedan letade vi upp hennes namn på väggen där.

Aina och hennes familj i min fasters roman har vissa drag gemensamma med min farfars föräldrars familjer — både med Elin och hennes familj och med min pappas farmor Elisabeth och hennes familj.

Originalutgåvan från 1980. Bild lånad från Bokbörsen.

Innan jag dog kom ut första gången 1980, och bilden på originalomslaget är ett fotografi av Elisabeth och en av hennes lärarinnekolleger och deras cyklar. O vad vi var fascinerade av det.

Ett förlag som heter Saga och som ingår i Egmont-koncernen har gjort e-böcker av en rad av min fasters böcker — många av dem handlar om Japan — och håller också på med att spela in ljudboksutgåvor. Innan jag dog var den första som blev klar, och jag hörde för ett tag sedan att Överlevarna spelades in. Den här listan hos Adlibris kan man kanske ha som utgångspunkt om man vill leta efter dem på Biblio eller fråga efter dem på sitt bibliotek.

Det har hänt förr, fast inte på samma sätt

Idag måste jag dela med mig av ett boktips till alla er som tycker om att läsa skönlitteratur på engelska!

Det är en barnbok eller ungdomsbok (huvudpersonen är tolv år) av den kanadensiska författarinnan Deborah Ellis, som har skrivit en lång rad böcker för barn och ungdomar och som jag tror finns på nästan alla bibliotek i Sverige med böckerna om Parvana, en afghansk flicka. De brukar kallas The Breadwinner Trilogy på engelska och har fått massor av priser och blivit översatta till många språk, och häromåret blev de dessutom en animerad film.

I den här boken, A Company of Fools, har Deborah Ellis valt Henri, en tolvårig gosskorist i ett kloster i Frankrike, som huvudperson. Han har levt i kyrkans värld ett tag redan, och han är ganska nöjd med det. Det är ganska stillsamt, och han tycker om ordningen och studierna.

Så kommer en av bröderna tillbaka från en av sina långa resor, och han har med sig något alldeles nytt. Han brukar ha med sig saker — den här gången har han med sig en pojke som ska bli en del av klosterskolan. Micah heter han. Han är Henris motsats på nästan alla vis — inte ett dugg präktig, snarare busig och rebellisk. Men sjunga kan han, och det gör han också.

Samtidigt sprider sig digerdöden i Frankrike, och människor är livrädda. Finns det något som Henri och Micah kan göra?

A Company of Fools kallar de sitt projekt, och det är också bokens titel. Jag läste den för ungefär tio år sedan och gav den genast vidare eftersom jag tyckte så mycket om den. Tyvärr lyckades jag inte övertyga mina kolleger på förlaget där jag arbetade då om att vi var tvungna att ge ut den … Kanske skulle det ha varit annorlunda nu? Men jag har ingen aning om vart boken tog vägen, och jag minns stämningen snarare än många detaljer. Måste nog beställa ett nytt exemplar nu.

Corona är ju inte den första epidemin som har drabbat vår värld. På en del sätt har vi mycket bättre möjligheter att stoppa en epidemi nu — och på en del sätt blir det värre eftersom så många kan bli så väldigt rädda och göra irrationella saker när så mycket information och så många rykten kan spridas så snabbt. Men vi är inte de första som upplever hur en okänd och gåtfull sjukdom sprider sig på oförutsägbara vis.

Deborah Ellis. Bild lånad från Bonnier Carlsen.

Det finns en del att läsa om Deborah Ellis hos hennes svenska förlag, Bonnier Carlsen. Några av hennes böcker finns översatta till svenska, men hon har skrivit många, många fler. Här är hennes egen webbplats.

Fyra systrar i en annan tid och på en annan plats

Av Posted on Inga taggar 0

Här är årets första antikvariatsfynd!

Jag gjorde det på Carpe Librum, ett pop-up-antikvariat i Washington, DC, när jag var där under jul- och nyårshelgerna. Det var namnet i titeln som gjorde att jag tog ut boken ur hyllan — författaren, Stephanie Cowell, hade jag aldrig hört talas om tidigare. Det visade sig att hon har skrivit länge och fått mycket beröm och att hennes specialgenre är historiska romaner där huvudpersonen befinner sig i närheten av en för eftervärlden mycket känd person. På det viset hat hon skrivit om Wolfgang Amadeus Mozart i den här romanen och om William Shakespeare i en tidigare roman. Hon har också skrivit om Claude Monet och om William Shakespeare i berättelser där de själva liksom är huvudpersonen, om jag förstår det rätt.

De fyra systrarna Weber är tillsammans med Mozart det som den här berättelsen snurrar runt — de har en mamma som är missnöjd med livet men hoppas att döttrar som gifter sig rikt ska kunna ge henne ett nytt liv, och de har en pappa som lever för sin musik och sina musikervänner och inte riktigt verka förstå konsekvenserna för familjen.

Josefa, den äldsta systern, har en mäktig röst och skulle kanske kunna bli professionell sångerska. Aloysia har en mycket mindre röst men sjunger fantastiskt, hon också, och dessutom är hon vacker. Constanze håller sig mest hemma och drömmer om vänlighet och kärlek och trygghet. Och lillasyster Sophie vill egentligen bli nunna men vet att familjen behöver henne. Hon är också berättaren och överlevaren som försöker redogöra för familjens liv för en fascinerad musikhistoriker många år senare i romanens ramberättelse.

Vem är Wolfgang Amadeus Mozart? Jo, en vänlig ung man som dyker upp i familjen Webers hem som en av pappans musikvänner och deltar i kammarmusikkvällar med vin och varm choklad. Han har en krävande pappa som väntar på segerrapporter därhemma och en krävande mamma som reser tillsammans med honom och hoppas att han inom kort ska ta ett tredje steg i sitt liv. Först var han det fantastiska underbarnet i ett antal år, nu har han varit en ung man med få framgångar och många motgångar i några år, och snart måste han väl få sitt genombrott?

Den Mozart som vi fick ”lära känna” i filmen Amadeus finns det bara fragment av här — han kan vara briljant och rolig och lite arrogant när han får chansen att spela för samhällets mäktiga, och han protesterar när uppdragsgivare vill behandla honom som en tjänare. Men mest är han blyg, inte osäker på sin musik men osäker på hur han ska kunna få utrymme att göra det han vet att han kan — och inte så lite förvirrad av allt som händer runt och mellan de fyra flickorna Weber.

Det har hänt mig ett par gånger förut att jag har sett eller läst något och gjort en spontan jämförelse med något annat bara för att sedan upptäcka att massor av andra redan hade gjort samma jämförelse. Den här boken läste jag strax efter att jag hade sett Greta Gerwigs nya filmatisering av Unga kvinnor, och jag hade också läst en lång rad artiklar om Louisa May Alcotts roman och dess betydelse för generationer av läsare. Så den tänkte jag på medan jag läste Marrying Mozart, och jag tyckte nog att Stephanie Cowell har lyckats bra med att undvika den moralistiska ton som tynger Unga kvinnor och att hon gör tydligare försök att få sina läsare att förstå den miljö som systrarna lever i (inte så konstigt eftersom Louisa May Alcott skrev för samtida läsare och Stephanie Cowell har skrivit en historisk roman). Men på nästan alla andra sätt är Unga kvinnor mycket mer intressant.

Det lustiga var att när jag letade upp boken på Goodreads såg jag att var och varannan recensent hade gjort samma association …

Stephanie Cowell gör de misstag som jag tror att ganska många som vill skriva historiska romaner gör: hon försöker ge läsaren så många intryck och så mycket stämning — yllenattsärkar, smutsiga strumpor, praliner, kungligheter, gatumiljöer, ölhus med prostituerade — att det riskerar att bli ofrivilligt komiskt och lite fånigt. Hennes berättelse är så full av dofter och lukter och praktiska detaljer att den blir overklig, för flickorna Weber är ju vana vid allt som tillhör deras vardag och skulle inte ägna det så enormt mycket uppmärksamhet om det var de som berättade.

Vem är det som gifter sig med Mozart?

Om mamma Weber hade fått bestämma — och kanske om pappa Weber hade fått leva — hade den historia som många av oss har hört berättad kanske blivit annorlunda. Här blir det rent praktiskt exakt som i historieskrivningen och i det personliga och i detaljerna på ett antagligen ganska annorlunda sätt. Många Unga kvinnor-läsare har ju önskat att den berättelsen skulle ha slutat mer traditionellt. Stephanie Cowell fyller det som alla ”vet” med egna idéer och tolkningar, och konstigt nog blir det till slut nästan lite löjligt och oengagerande trots dramatiken.

Marrying Mozart är inte någon stor läsupplevelse, i alla fall inte för mig, men ämnet har nog gett den vingar. Mitt exemplar har rest vidare till en musikerkollega som jag har spelat Mozartmusik med många gånger.

Och om någon bestämmer sig för att skriva en roman om Nannerl Mozart eller Margerethe Danzi, två av de flickor som växte upp tillsammans med honom i Leopold Mozarts ”underbarnsstall”, då kommer jag nog inte att kunna låta bli att läsa den.