Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Boktips

”En som är som jag”

För ett par år sedan arbetade jag länge och mycket med en webbplats fylld med bland annat författarintervjuer. Tyvärr finns inte den sidan längre, men tidigare i år byggde jag ihop två av intervjuerna till en som publicerades i en tidning. Den passar här också, tycker jag, så här kommer den!

Fyra fötter, två sandaler är en bilderboksberättelse om två flickor i tioårsåldern. De möts när en hjälpsändning har lossats i flyktinglägret där de bor – ingen av dem fick tag i mer än en blå sandal. De bestämmer sig för att använda sandalerna varannan dag, och de lär känna varandra bättre och bättre eftersom de möts varje dag för att lämna över dem. Deras vardagsliv med vattenhämtning, barnpassning och improviserad skola (bara pojkarna får gå i lägrets skola) tar plötsligt slut när en av dem får besked om att hennes familj kan resa vidare. Vem behöver sandalerna mest nu? De bestämmer sig för att behålla en sandal var och minnas varandra.

***

”En som är som jag”

Volontärarbete på olika håll inspirerade Karen Lynn Williams och Khadra Mohammed till Fyra fötter, två sandaler.

– Barnens sätt att leva och leka påverkar mig mycket, säger Karen Lynn Williams.

Två flickors vänskap i ett flyktingläger på vid gränsen mellan Afghanistan och Pakistan – det är ämnet för författarna Khadra Mohammeds och Karen Lynn Williams och illustratören Doug Chaykas bilderbok Fyra fötter, två sandaler. Den gavs ut för över tio år sedan i USA och har blivit översatt till en rad språk – men den hade aldrig blivit till om inte en flicka hade ställt en viktig fråga till Khadra Mohammed.

– I mitt arbete med människor som har kommit till USA därför att de har varit tvungna att fly från sina hemländer håller jag på mycket med högläsning, berättar hon. Jag läser för barnen eftersom deras föräldrar inte kan läsa för dem på engelska än. En gång var det en flicka från Irak som frågade mig varför det inte fanns några böcker om ”en som är som jag”. Jag sa att jag inte visste varför men att jag skulle leta.

Påverkad av barnen

Karen Lynn Williams är amerikan och har arbetat som volontär i andra länder i perioder, bland annat på Haiti. Hon har skrivit många barnböcker.

– Jag är intensivt intresserad av barndomen och av andra kulturer, säger hon. Så när jag har bott i andra länder har jag blivit påverkad av barnen där, hur de lever, leker, vad de vill och längtar efter, deras drömmar och beteenden. Barnen ger mig berättelserna, fast inte avsiktligt. Varje berättelse är en present.

Khadra Mohammed kommer ursprungligen från Somalia och bor numera i Pittsburgh. Det är där hon arbetar bland nyanlända – men när hon var tonåring var hon i ett flyktingläger i Peshawar.

– Jag hjälpte till med hälsoarbetet där: höll barnen när de fick sina vaccinationer, lekte med dem medan deras mammor blev undersökta, gick ut med dem när mammorna behövde vila … Ibland läste jag högt för dem, arabiska bilderböcker som jag hade tagit med hemifrån. Det var bara en vecka jag var där, men det gjorde ett sådant djupt intryck på mig. Den upplevelsen fick mig att börja studera barns utveckling många år senare, och det finns fortfarande en särskild plats i mitt hjärta för alla flyktingar från Afghanistan.

Karen Lynn Williams och Khadra Mohammed. Foto: Eerdmans Publishing

Bra på övertalning

Berättelsen om Lina och Feroza och hur de träffas tack vare att båda två får tag i varsin blå sandal blev Karen Lynn Williams och Khadra Mohammeds första samarbete.

Jag har berättandet med mig från min kultur, säger Khadra Mohammed. Jag har hittat på berättelser åt mina egna barn och åt andra barn. När jag hade träffat den irakiska flickan letade jag efter berättelser om barn på flykt. Eftersom jag inte lyckades hitta några skrev jag berättelsen om Lina och Feroza. Jag är inte författare, så jag försökte hitta någon att samarbeta med, en som hade erfarenhet från internationella sammanhang. Det var så jag hittade Karen.

– Jag hade bott på Haiti i två år och visste inte så mycket om vad som hade hänt i Pittsburgh under tiden, och jag sa till Khadra att hon borde skriva på egen hand eftersom berättelserna var hennes. Men hon är dynamisk och bra på övertalning! berättar Karen Lynn Williams. Hon berättade för mig om flickan, och det är klart att det fångade mig. Så jag började också arbeta som volontär bland de nyanlända i området runt Pittsburgh, och Khadra och jag började arbeta med flera berättelser tillsammans. Både Fyra fötter, två sandaler och My Name Is Sangoel (ej översatt till svenska, red:s anm) är inspirerade av de människor som Khadra och jag träffade i volontärarbetet.

Samarbetet med illustratören Doug Chayka byggde mycket på Khadra Mohammeds besök i Peshawar – nästan fotografiska men lite stiliserade bilder.

– Jag hade en levande bild i huvudet, säger Khadra Mohammed.

– Medan vi arbetade med boken föreställde jag mig att vi skrev för lågstadiebarn i USA, särskilt för dem som kanske i klassrummet sitter bredvid ett barn som just har kommit, säger Karen Lynn Williams. Redan då hoppades jag att boken skulle hitta vägen till de nyanlända barnens händer också. Jag skrev för den flicka som önskade sig en bok om någon som var som hon.

Dela på alla nivåer

Det har ju hänt mycket sedan ni skrev boken – bland annat kom den ut på svenska häromåret. Vad önskar ni för bokens del nu?

– Det är nog ungefär detsamma som när jag skrev den: jag skulle bli så glad om den blir en början till positiva samtal bland barn och unga, lärare och föräldrar, säger Karen Lynn Williams, att barn som läser och deras föräldrar och lärare ska få uppleva och bli medvetna om andra människors liv på något litet sätt. Jag hoppas att också de barn som är på flykt nu ska hitta den här boken och känna att det är en bok där de kan se sig själva, kanske hitta lite tröst i det faktum att det någonstans finns en bok som handlar om ”någon som är som jag”. Jag hoppas att Fyra fötter, två sandaler ska uppmuntra människor till att dela det de har med varandra, på alla nivåer, så som Lina och Feroza delar på sandalerna.

– Barn har så mycket skönhet och enkelhet i sig, säger Khadra Mohammed, och jag hoppas att Fyra fötter, två sandaler kan göra fler människor medvetna om att miljoner barn runtom i världen tvingas iväg från sina hem på ett så meningslöst sätt.

– En av de första gångerna när jag läste Fyra fötter, två sandaler högt för en grupp andraklassare var det en pojke på första raden som satt med tårar rinnande nerför kinderna, säger Karen Lynn Williams. Först tänkte jag: ”Åh nej! Vad har jag gjort?” Men sedan insåg jag att om vi hjälper barn att visa medkänsla, då har vi gjort något viktigt.

Minne

Den här bilden skickade Katarina i söndags kväll. Det är en intervju från Dagens Nyheter i oktober 2007 — Berit Lyregård som var matjournalist där hade gjort en stor intervju med mig när boken Kyrkkaffe kom 2004, och när Tillsammansmat kom gjorde hon en liten.

Katarina och jag kände inte varandra då, men hon klippte ut intervjun för att hon tyckte om ämnet.

Tillsammansmat är en bok om måltidsgemenskap, och den var ett alldeles enormt stort projekt för mig, dels därför att Kyrkkaffe och Brödglädje hade inneburit så enormt mycket arbete (jag hade ingen erfarenhet av receptböcker innan jag gjorde dem) och dels därför att det är något helt annat att fotografera varm mat än att fotografera bakade saker som bröd och bullar och kakor.

Jag minns mycket mycket tydligt hur jag samlade mod för att skriva till Magnus Aronson och fråga om han ville fotografera — vi hade setts ett par gånger tidigare, och en av de gångerna var han med mig i ett församlingshemskök och fotograferade medan jag bakade ett bröd som heter Busiga brytbrödet, så jag visste att det var väldigt trevligt att arbeta tillsammans med honom och att bilderna blev fantastiska. Jag trodde att han skulle säga att han inte hade tid, men han sa ja!

Vi var hemma hos Ingrid och Benjamin i Viby och gjorde det mesta av matfotograferingen.

Sedan gjorde vi mer än 20 böcker tillsammans. Allihop med Maria Mannberg som formgivare — något annat kan jag fortfarande inte tänka mig.

Som min systerdotter sa en gång när hon var liten: ”Oj! Man måste säga oj till det!”

Tävling: Ros Badgers bok Lätt att sticka

Av Posted on Inga taggar 1

Nu tycker jag att det kan vara dags för en tävling igen!

Den här boken hittade jag i bokutförsäljningsbutiken vid Triangeln här i Malmö. Det finns inte jättemycket stickböcker där, men ibland kan man ha tur!

Ros Badger, som har skrivit den, är en brittisk stickdesigner och författare till ganska många böcker. Hon har också arbetat med design åt Marks & Spencer, bland annat. Bilden har jag lånat från tidningen Saga där den fanns under en beskrivning till en hundtröja.

Lätt att sticka är en tjock bok full med både självklarheter och lite mer äventyrliga idéer och projekt. Jag köpte tre exemplar.

Här finns en vuxenversion av den halsduk som så många av oss som föddes på 1970-talet hade på oss i barnvagnen!

Och dessutom, till exempel, ett par ganska enkla men mycket vackra vantar.

Det finns alltså tre exemplar som väntar på att få åka iväg till glada vinnare — och för att ha en chans att vinna skriver du i kommentarfältet eller skickar ett meddelande till mig på adressen annabraw[snabel-a]gmail.com.

Tävlingsfråga:

Vad inspirerar dig mest just nu? (Berätta om roliga beskrivningar, bilder, nytt garn, vänner, TV-program, stickpodd, ett nytt hjälpprojekt, en kollegas barn eller vad det nu kan vara!)

På söndag kväll, den 6:e, drar jag tre vinnare med hjälp av en slumpgenerator.

Välkommen att vara med!

Mindre svinn (och mer kreativitet!)

Det brukar väl sägas att januari är den månad när många tvingas snåla. Relativt sett, alltså — mycket, mycket få av oss i Skandinavien är i närheten av den tvingas-snåla-nivå som familjer i Östafrika och Yemen har levt på i över ett år.

Clara Lidströms, Underbara Claras, blogg har det samlats en massa ”snåltips”, och hon presenterar några av dem här.

Under 2010 och 2011 arbetade jag intensivt med en bok som heter Fester med rester — gott och nytt av det som blev över. Jag var inte ensam, såklart — Magnus och jag var hemma hos Benjamin och Ingrid och fotograferade massor, och på andra ställen också, och Maria arbetade för fullt i Göteborg, och människor runtom i Sverige och världen skickade sina bästa och godaste antimatsvinnstips. Den boken är nog något av det viktigaste jag har fått arbeta med.

Såhär presenterades den när den kom ut:

Fester med rester – gott och nytt av det som blev över är uppslagsboken om allt som redan finns i våra kylskåp och om hur det istället för att slängas eller vänta på att slängas kan bli ännu godare. 

Kreativa vardagsmatlagare i hela Sverige bjuder på sina bästa idéer och recept, och från proffshåll kommer både hållbarhetstips och rationella lösningar som gör vanliga, lätt slokande eller småskrynkliga eller lite torra råvaror som nya. 

Europa och resten av världen hjälper oss att ta vara på ännu mer och göra nya pyttipannor med exotiska namn, brödpuddingar som har gjort kungligheter lyckliga och en och annan Shepherd’s pie (genombrittisk) och Sloppy Joe (superamerikansk). 

Resurskocken som har utplånat matsvinnet i en ICA-butik i Lund får besök. Hushållskonsulenten Stina Algotson slår ett slag för paté och minns de djupfrysta äggen på rulle. Ny Gemenskap i Stockholm tömmer ett kylskåp varje morgon. Och den fattige riddaren gör en världturné. Begreppet frysfest etableras. 

Allt i alfabetisk ordning! 

” Min favoritkokbok just nu är Fester med rester. En strålande bok om hur man gör gott av gamla matrester.” 
underbaraclaras.com 

”I encyklopedisk ordning får man till exempel reda på vilka oanade möjligheter som finns i överbliven gröt, skrynkliga morötter och leopardfläckiga bananer … Mellan varven återfinns schyssta reportage.”
EcoNews 

En rolig sak är att hallonbakelsen på omslaget, en stekt skiva av en vetelängd eller kanelbulle som hade blivit torr, hör ihop med just Clara Lidströms tips inne i boken, och bilden är hennes. Maria blev så förtjust i färgerna och kompositionen att hon satte den på omslaget.

Får jag rekommendera en bok som jag själv har arbetat med? Kanske inte, men det är ju så många andras tips som finns i den … Jag hoppas verkligen att den kommer till användning i många kök! Och att det blir som Maria sa till mig när hon hade skissat på formen: ”Jag tycker att det känns som … trolleri!” Kreativitet är helt avgörande för vår överlevnad, eller hur? Både när vi måste överleva januari och februari på lite mindre pengar än vi är vana vid och när vi försöker få det att bli mindre katastrofalt på jorden.

Ett litet jubileum

I fredags påminde Facebook mig om något trevligt: att det var exakt två år sedan boken Sopplunch kom!

Det är en receptbok gjord på ungefär samma sätt som alla de tidigare men med ett litet tillägg i temat: alla recept är klimatsmarta. (Dessutom är det ju ofta klimatsmart att äta tillsammans!)

Alla böcker har ju sin tillblivelsehistoria, och den här var ännu krångligare än vanligt, men å vad det var trevligt att laga soppor tillsammans med tillresta församlingshemsvärdinnor och församlingshusmödrar i Arboga och sedan i ett mindre kök i Lundby prästgård i Viby. Tack, ni som tog emot Magnus och mig med alla kassar och all kamerautrustning! Och tack Magnus och Maria som gjorde boken så väldigt vacker! Och tack, såklart, alla ni som bidrog med recept och berättelser!

Boken fick ett alldeles för högt pris från början, men nu kostar den mer som de andra jag har gjort, och det går bra att fråga efter den i bokhandeln eller att beställa den från någon webbokhandel. Jag rekommenderar gärna den här

Hurra för en fin recension

Bibliotekstjänsts lektör Staffan Wennerlund har skrivit ett fint omdöme om nyutgåvan av Kerstin Arthur-Nilsons ungdomsroman Snitslad bana, som jag arbetade med i höstas. Hoppas att den hamnar på många bibliotek nu, så att många får chansen att läsa den!

”Elisabet är sexton år och bor i ett samhälle på skånska Öresundskusten. Sommaren 1943 går mot sitt slut och hela klass 4:4 får ta upp potatis nu när alla män är inkallade. Kriget har bytt ansikte och hatet mot allt tyskt, som klasskamraten Brigitte med tyska föräldrar, tar sig mobbande uttryck. Elisabet bekymrar sig för orättvisor och svårigheter som det begynnande vuxenlivet ställer henne inför, men hon är samtidigt omtumlande förälskad i den tre år äldre Gösta. När många judiska flyktingar lyckas ta sig över sundet, erbjuder hennes far en judisk familj med en dotter i Elisabets ålder att dela deras enkla boende. Under den resterande hösten fram emot jul mognar hon och tar definitivt steget in i vuxenlivet. Snitslad bana är en reflekterande och läsvärd roman för unga. Tidsepoken den utspelas i kan tyckas ålderstigen, men mycket är igenkännbart och tidlöst. (…)

Personskildringarna är utomordentliga liksom de varierade miljöskildringarna. Boken (…) kräver viss läsvana, tålamod och förmåga att se bortom tidsepoken, men för de läsarna kan [den] vara mycket läsvärd och givande.”

***

 

Här är en artikel som jag skrev om Kerstin när hon just hade dött häromåret.