Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Boktips

Allt är återanvänt

Av Posted on Inga taggar 0

Idag blir det ett biblioteksboktips till: Tina Sparkles bok Little Green Dresses — 50 0riginal Patterns for Repurposed Dresses, Tops, Skirts, and more!

Tina Sparkles är en nordamerikansk klädskapare och miljöaktivist som tidigare bland annat har arbetat som programledare i DIY Network-programmet Stylelicious. I den här boken har hon gjort det mesta själv men dessutom bjudit in en rad kolleger som också har gjort kläder av återbrukade material i bokens anda, så det är ganska stor bredd på stil och idéer.

Boken kom ut 2008 men ska fortfarande gå att beställa. Inte minst på närmaste bibliotek!

Det jag har absolut mest behållning av är förordet, där Tina Sparkles förklarar hur hon steg för steg upptäckte hur den internationella klädindustrin fungerar och där hon presenterar sin praktiska filosofi. Det får bli ett eget inlägg om den en annan gång, för hon har verkligen arbetat med många olika aspekter av klädkonsumtion och kreativitet. Jag skulle vilja ha den texten som broschyr att dela ut till en massa människor.

Det finns inget mönsterark till boken, för Tina Sparkles idé är att alla kan lära sig mönsterkonstruktion. Jag har inte provat att följa hennes instruktioner, bara läst dem, men det låter ju väldigt vettigt att steg för steg lära sig hur man gör ett grundmönster som verkligen passar en själv (eller den man ska sy åt). ”The You Dress” kallar hon grundmönstret till klänning med figursydd överdel. O vad saker kan låta bra på engelska …

Allt utgår inte från det grundmönstret — efter ett tag får man till och med lära sig hur man tar mått och resonerar och ritar för att sy egna tights av stretchlakan! — och en del idéer är mycket enklare än de figursydda plaggen. Den här blusen blev jag lite imponerad av. Den ser ut att vara sydd av två kvadratiska tygstycken, men passformen är faktiskt lite justerad för att det ska bli riktigt bra, och beskrivningen av hur man gör det är också föredömligt tydlig.

Här är en T-shirtaktig klänning där man använder en mätt och ritad överdel och förlänger den i A-form.

Att allt är återbrukat är tydligt i varje beskrivningsstart, där Tina Sparkles och de andra berättar vilken sorts plagg eller material de själva har använt. Pusslandet och utnyttjandet av befintliga sömmar och snitt — det som verkar vara en så stor del av återbruksglädjen för många som jag känner — är inte något särskilt synligt inslag i just den här boken. En tunn bomullskjol bär tydliga spår av att ha varit herrskjorta, men det är nästan det enda.

Som den tråkiga och ängsliga person jag är (och kanske ännu mer har blivit) tycker jag att många av modellerna är extrema och lite konstiga. I vilka sammanhang kan man känna sig bekväm i SÅ korta kjolar och klänningar? Men det är tydligt att Tina Sparkles kan mycket om att sy, om textilindustrin och om vilka material som är värda att lägga tid på. Jag är väldigt imponerad av hennes bok.

Låna den på biblioteket, beställ den på biblioteket (Malmö Stadsbibliotek har den, så andra bibliotek borde kunna låna den därifrån) eller beställ ett eget exemplar i närmaste bokhandel genom att visa att den finns tillgänglig.

Och: ha så roligt! Vi kommer aldrig att kunna lösa världens problem om vi inte inser att de innebär idel utmaningar för vår kreativitet och att det i sin tur kan ge oss så mycket glädje. Det är vad jag tror i alla fall!

Magiskt och extra bra för återbruk

Av Posted on Inga taggar 0

Den här boken hittade jag på Malmö stadsbibliotek i somras. Den kom ut 2015 i USA, men det verkar som om den har längre livslängd än många svenska böcker — det går i alla fall fortfarande att beställa den på Adlibris. (Och det, kära vänner, betyder att det går att beställa den i närmaste bokhandel också!)

Jag lyckades inte ens packa upp symaskinen under sommaren, men jag bläddrade igenom några böcker ganska noga för att se vad jag skulle kunna börja med när det blir av. Hoppet, hoppet!

Amy Barickman utgår från sex olika plagg och presenterar sex varianter av vart och ett av dem. Sedan fortsätter hon, efter en utförlig beskrivning med många bilder, med att visa hur varje variant kan ta sig ut sydd i olika tygkvaliteter och med vitt skilda mönster och mönsterkombinationer.

Här och där finns det återbruksförlag — som blusen ”The Charlotte”, som är sydd av gamla herrskjortor.

Hon måtte ha blivit bra nöjd med den, för den har hamnat på en extrabild bredvid förordet! Här ser man materialen tydligare: tre olika herrskjortor i samma färger men med olika randning.

Alla mönster visas med bilder av hur man ska lägga mönsterdelarna, men när hon föreslår återbruk berättar hon lite om hur man tar vara på befintliga plagg också.

Här är en kortärmad variant av samma modell.

Boken innehåller fler återbruksmodeller: en kappa som är sydd av en gammal militärfilt (!), till exempel. Återbruk är inte Amy Barickmans fokus, men det dyker upp gång på gång på ett inspirerande sätt.

Men det finaste är nog citaten ur gamla sömnadstexter — Mary Brooks Picken som skrev som klädsömnad på 1920-talet verkar ha varit en mycket medveten och pedagogisk person!

Här kan man se alla modellerna som boken innehåller. Här kan man bläddra bland smakprovssidor. Den första av dem är också en av återbruksmodellerna!

Bokomslag med baksidor

Av Posted on Inga taggar 0

Brittiska och amerikanska klassiker kommer ju ofta i massor av utgåvor — särskilt om de är så klassiska att författaren har varit död i mer än 70 år så att rättigheterna är fria och förlagen är helt fria att bara tjäna en massa pengar på nyutgåvor … Men en av de senaste årens nyutgåvetrender är så vacker att jag är beredd att lägga alla synpunkter på vinstmaximering åt sidan en stund.

Broderade omslag nämligen! Ganska ofta med reliefeffekter och med broderiets baksida på insidan av bokomslaget. Jag vet inte om det oftast är brodöser som har fått agera formgivare eller om det är formgivare som har fått i uppgift att brodera, eller om det är samarbeten, men effekten är så vacker.

När jag bläddrade i de här utgåvorna var jag på en bokhandelsrunda i Sheffield med Lily Batsford, som är nyutexaminerad professionell brodös, och hon var lika glad som jag.

Till och med baksidestexten på Anna Sewells Black Beauty (på svenska fick den för länge sedan titeln Vackre Svarten, och jag läste den i en magnifik illustrerad utgåva när jag gick i mellanstadiet) är broderad. Visst är det fint?

Det är konsekvent genomfört — här är insidan av baksidan!

Till Black Beauty passade det fint med bara svart och rött garn, men till Frances Hodgson Burnetts The Secret Garden (Den hemliga trädgården) behövde brodösen en massa nyanser av rött, brandgult och grönt.

Då blir baksidan såhär. Man kan undra om en gammaldags syslöjdsfröken skulle ha godkänt en sådan baksida — idealet var ju länge att baksidan skulle vara i stort sett lika fin som framsidan — men man ser verkligen att här har någon arbetat.

Här är baksidan lika fullsydd som framsidan.

Visst är det maffigt?

Här i Sverige har Vilhelm Mobergs Utvandrarserie fått vackra broderade omslag på ungefär samma sätt, men i en stil som passar tonen i böckerna — dovare färger och mer återhållsamma tekniker och motiv. Vilka andra böcker skulle kunna få broderade omslag? Har man inte så nära till att få uppdrag av bokförlagen kan man ju göra sig ett eget tygomslag till en favoritbok — ett riktigt exklusivt sätt att behandla en favoritförfattare, eller ett riktigt exklusivt sätt att ge bort en present.

Sarahs resa

Av Posted on Inga taggar 0

Våren 2017 fick jag ett e-postmeddelande från en kvinna som hette Anna på ett företag som hette Kidnovation. Hon undrade om jag kunde tänka mig att översätta en bok.

Sådana meddelanden kommer ibland när man är medlem i Översättarcentrum och har en presentationssida på webbplatsen där, och ibland har jag möjlighet att tacka ja, och ibland måste jag av olika anledningar tacka nej.

Det här visade sig vara en barnbok av en man som heter Imad Elabdala och som kom till Sverige från Syrien för några år sedan.

Jag tror att bokprojektet tog mycket längre tid än han och hans medarbetare hade tänkt sig, men i våras blev hans manus så klart att jag kunde avsluta mitt arbete med översättningen, och i somras läste jag och Imads medarbetare Tiffany korrektur, och nu verkar det som om boken finns att beställa! Jag har inte fått den själv än, men jag ser att den finns här.

I våras berättade Tiffany också att hon och Imad arbetar med en animerad-film-version av berättelsen. Man kan se ett smakprov av den:

Det finns också flera filmer där Imad berättar om sin idé med boken. Det här är en av dem:

Det ska bli spännande att se hur det går för Sarah nu — jag har ju levt med henne i två och ett halvt år och lagt mycket tid på att få den svenska versionen av berättelsen att bli så bra som möjligt. Lycka till, Sarah och Imad!

Brev från någon annan

Den här boken låg på bordet rakt framför mig när jag kom in i bokhandeln Nomad Books i London i våras.

Den här alltså!

Jag brukar inte köpa böcker som ligger på bordet vid ingången, men det var något med stämningen i bokhandeln, och jag vände på flera av böckerna där och fick en känsla av att Dear Mrs. Bird skulle kunna vara lite som The Guernsey Literary and Potato Peel Pie Society, en bok som jag har läst flera gånger och gett bort flera gånger trots att jag är väldigt medveten om att den inte är perfekt och att människor som har varit med om något så traumatiskt som ett krig nog kan bli ordentligt förolämpade av berättarstilen.

A. J. Pearce är, ungefär som den äldre av de båda Guernsey-författarna, en författare som blev författare därför att ett ämne fångade henne. Hon läste gamla damtidningar från krigsåren och blev fascinerad av tonen och innehållet i dem, inte minst av de spalter där läsarna ställde frågor och en så kallad agony aunt (kanske är det ett modernare begrepp?) svarade.

Det är just en sådan rådgivningsspalt som är utgångspunkten för Dear Mrs. Bird — unga Emmy (egentligen Emmeline) med krigsreporterdrömmar söker en deltidstjänst på en tidning och inser alldeles för sent att hon ska vara assistent åt den skräckinjagande redaktören Mrs. Bird, en kvinna som har fullt fokus på att vinna kriget åt England genom att kräva maximal värdighet, tapperhet och uthållighet av alla.

Emmy, som är volontär på en brandstation nästan lika mycket som hon lönearbetar och som upplever kriget i form av förtvivlade röster när hus brinner efter de tyska bombanfallen, vill också att England ska vinna. Men när hon förstår att en viktig del av hennes arbete är att klippa sönder och slänga alla brev där brevskrivaren ger uttryck för ensamhet, sorg, tvivel eller förtvivlan, då fattar hon ett beslut som går tvärtemot den tjänstebeskrivning hon har fått.

Jag läste ut Dear Mrs. Bird snabbt, snabbt i våras och lämnade den till min systerdotter när jag åkte hem. Sedan tog jag tillbaka den i somras och läste den igen. Och så skickade jag den till en väninna som skrev att hon hade tänkt beställa den.

Brandmän i London under andra världskriget. Bild lånad från https://www.london-fire.gov.uk/museum/history-and-stories/firefighters-of-the-second-world-war/

Hur stämmer A. J. Pearces berättelse med verkligheten?

Eftersom så väldigt många unga män var långt hemifrån under andra världskriget befolkades brandbilarna av män som av olika orsaker inte kunde bli soldater: för unga, för gamla, med något fysiskt som hindrade dem.

Det arbete som Emmy och hennes volontärkolleger och anställda kolleger gör på brandstationen i boken — de sitter vid telefoner hela nätterna och ser till att brandmännen rör sig i området på effektivast möjliga sätt, samtidigt som de vet att bomberna lika gärna kan ramla ner på dem själva — var en av de arbetsuppgifter som kvinnor fick ta på sig under kriget. Om jag förstår saken rätt kunde kvinnor gå åtminstone en del av brandmansutbildningen, men de fick inte bli brandmän. En del av dem blev brandvakter och spanade från taken i London ut över staden, en del blev chaufförer och körde olika fordon åt brandkåren, och många satt vid telefonborden som Emmy, ofta med hjälmen på. 1943 arbetade 70 000 kvinnor för The Auxiliary Fire Service, kan man läsa på London Fire Brigades webbplats.

Över 50 000 samtal hade kvinnorna vid telefonborden tagit emot när kriget var slut. 327 brandmän hade dött i tjänsten.

A. J. Pearce har inte bara läst frågespalter i gamla veckotidningar — jag kan ju inte alls bedöma hur hon har lyckats med att fånga stämningen och få alla detaljer i berättelsen att stämma med hur London var vid den här tiden, men det märks att hon har satt sig in i allt möjligt: hur det såg ut på en brandstation, hur busstrafiken fungerade, vad människor i London åt, vad de hade på sig …

Många gånger får hon mig att tänka på flickböcker som jag läste i min fasters efterlämnade hylla på somrarna när jag gick i mellanstadiet och högstadiet — särskilt den holländska författaren Willy Corsaris Vicki vinner, som också utspelar sig på en veckotidningsredaktion i London. Emmy är så positiv och full av framåtanda att man kan bli lite matt.

Lika ofta associerar jag till just The Guernsey Literary and Potato Peel Pie Society — för grundidén att berätta om något alldeles förfärligt med gott humör och framtidstro finns där också. Obegripligt för många av oss idag, men en gång när vi talade med min farfar om andra världskriget sa han: ”Nej, vi var inte så oroliga. Vi hade så mycket att göra!” Och det har ju Emmy och hennes vänner också.

Min väninna har läst ut boken nu, och hon skrev till mig häromdagen att hon var så besviken på hur den slutade — att det nästan förstörde hela boken.

Jag blev också irriterad på det först. Och nu ska jag ju inte berätta vad det är som händer, men jag tror att jag kan berätta att det är ett ganska typiskt flickboksslut där alla viktiga delar av berättelsen (utom en, faktiskt) liksom faller på plats.

Egentligen är det nog bara helt stilenligt. Men det som A. J. Pearce har lyckats med, och som jag verkligen beundrar henne för, är att skriva en krigsberättelse så full av medmänsklighet, mänsklig värme och vardagshumor. Den är verkligen hoppfull och hoppingivande — kanske mest inom ramen för vad förlagen numera kallar feel-good, men också med många detaljer som spretar utanför och gör den mer övertygande.

Skulle det gå att skriva något liknande som utspelar sig i Sverige vid samma tid? Vi blev ju skonade från så mycket.

Ja, men under tiden kriget pågick var det inte alls självklart att det skulle bli så. Och jag tycker att jag känner igen Astrid Lindgren och hennes tidiga hjältinnor Kati och Britt-Mari i Emmy.

(Och ni som har fokus på textil: kanske, kanske tycker jag att A. J. Pearce missar en typisk och tacksam poäng när hon spolar förbi de flesta klädbekymmer ganska snabbt. Emmy är tydligen väldigt duktig på att sy men inte så intresserad att hon berättar om hur hon tänker och löser problem. Det hade kunnat göra boken ännu mer levande eftersom klädransoneringen fick så påtagliga följder i människors vardag och kanske ännu mer när de ville fira något. Hmmm.)

Nu har sångboken kommit

Av Posted on Inga taggar 0

Hurra, hurra, hurra — ett redaktörsuppdrag som jag fick i början av förra året har äntligen resulterat i en färdig bok!

Sus och brus — sånger om skogen och staden heter den alltså, och det är Gunlög Rosén och Gustav Rosén som har skrivit sångerna. Den har en lite speciell tillkomsthistoria som vi beskriver såhär längst bak i boken:

Sus och brus är ett sångprojekt som startade för flera år sedan, och därför är det extra spännande att se det hitta fram till sjungande barn och vuxna nu.

Gunlög Rosén och Gustav Rosén lärde känna varandra i samband med att Gustav gick en kurs i tonsättning av dikter och letade efter texter att tonsätta. Han hittade Gunlögs ramsbok Lilla Vickevire och hans vänner på ett bibliotek, och snart var de igång med ett stort projekt som blev Sångskafferiet-böckerna. De skickade idéer och versioner fram och tillbaka och upptäckte att de behövde något kravlöst och enbart kreativt vid sidan om. Två teman, sånger om staden och sånger om skogen, dök upp nästan av sig själva. En del sånger började med en textidé på Gunlögs håll medan andra började med att en melodi tog form hos Gustav. Gunlög och Gustav ville att sångerna skulle genomsyras av nyfikenhet inför natur, djur och medmänniskor, uppskattning av det vi ser omkring oss och omtanke om allt som lever.

Parallellt med detta arbetade de fram två barnmusikföreställningar som bokades av bibliotek – båda två agerade och sjöng, Gustav spelade flera instrument, och Gunlög fick användning för en av sina många talanger när hon buktalade genom fågeldockan Krax som var den tredje medverkande.

När Gunlög plötsligt gick bort i april 2014 tog det skapande utbytet abrupt slut.

Men de sånger som hon och Gustav hade blivit nöjda med fanns ju kvar tillsammans med många lekidéer och tankar om hur boken skulle se ut och vad den mer skulle innehålla. Nu har Gustav i samarbete med Gunlögs familj, musikpedagogen Ingrid Stenberg och illustratören Linus Pettersson satt samman dem till sångboken Sus och brus. Gustav har också spelat in alla sångerna tillsammans med gamla och nya vänner.

Vi önskar förskoleklasser, grundskoleklasser, kulturskolor, musikskolor, barnkörer, scouter och andra naturvänner, familjer och alla er andra spännande upptäcktsfärder i sångboken, i naturen och i stadens miljöer – och vi önskar er förstås också mycket sångglädje!

Det är fler än Gunlög och Gustav som har varit med och arbetat: Ingrid Stenberg har i samarbete med Gustav slutfört Gunlögs arbete med att skriva samtalsfrågor och lektips till sångerna, Göran Lillieström har satt noterna, Linus Pettersson har illustrerat, Maggan Brisell Axelsson har formgett och en rad vänner till Gustav har hjälpt till med att spela in sångerna.

Det finns minst tre sätt att köpa boken: man kan beställa den direkt från Gehrmans, man kan beställa eller köpa den i en notbutik, och man kan be en bokhandel där man brukar handla att ta hem den.

Snart finns alla inspelningarna på Spotify!