Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Boktips

Fyra systrar i en annan tid och på en annan plats

Av Posted on Inga taggar 0

Här är årets första antikvariatsfynd!

Jag gjorde det på Carpe Librum, ett pop-up-antikvariat i Washington, DC, när jag var där under jul- och nyårshelgerna. Det var namnet i titeln som gjorde att jag tog ut boken ur hyllan — författaren, Stephanie Cowell, hade jag aldrig hört talas om tidigare. Det visade sig att hon har skrivit länge och fått mycket beröm och att hennes specialgenre är historiska romaner där huvudpersonen befinner sig i närheten av en för eftervärlden mycket känd person. På det viset hat hon skrivit om Wolfgang Amadeus Mozart i den här romanen och om William Shakespeare i en tidigare roman. Hon har också skrivit om Claude Monet och om William Shakespeare i berättelser där de själva liksom är huvudpersonen, om jag förstår det rätt.

De fyra systrarna Weber är tillsammans med Mozart det som den här berättelsen snurrar runt — de har en mamma som är missnöjd med livet men hoppas att döttrar som gifter sig rikt ska kunna ge henne ett nytt liv, och de har en pappa som lever för sin musik och sina musikervänner och inte riktigt verka förstå konsekvenserna för familjen.

Josefa, den äldsta systern, har en mäktig röst och skulle kanske kunna bli professionell sångerska. Aloysia har en mycket mindre röst men sjunger fantastiskt, hon också, och dessutom är hon vacker. Constanze håller sig mest hemma och drömmer om vänlighet och kärlek och trygghet. Och lillasyster Sophie vill egentligen bli nunna men vet att familjen behöver henne. Hon är också berättaren och överlevaren som försöker redogöra för familjens liv för en fascinerad musikhistoriker många år senare i romanens ramberättelse.

Vem är Wolfgang Amadeus Mozart? Jo, en vänlig ung man som dyker upp i familjen Webers hem som en av pappans musikvänner och deltar i kammarmusikkvällar med vin och varm choklad. Han har en krävande pappa som väntar på segerrapporter därhemma och en krävande mamma som reser tillsammans med honom och hoppas att han inom kort ska ta ett tredje steg i sitt liv. Först var han det fantastiska underbarnet i ett antal år, nu har han varit en ung man med få framgångar och många motgångar i några år, och snart måste han väl få sitt genombrott?

Den Mozart som vi fick ”lära känna” i filmen Amadeus finns det bara fragment av här — han kan vara briljant och rolig och lite arrogant när han får chansen att spela för samhällets mäktiga, och han protesterar när uppdragsgivare vill behandla honom som en tjänare. Men mest är han blyg, inte osäker på sin musik men osäker på hur han ska kunna få utrymme att göra det han vet att han kan — och inte så lite förvirrad av allt som händer runt och mellan de fyra flickorna Weber.

Det har hänt mig ett par gånger förut att jag har sett eller läst något och gjort en spontan jämförelse med något annat bara för att sedan upptäcka att massor av andra redan hade gjort samma jämförelse. Den här boken läste jag strax efter att jag hade sett Greta Gerwigs nya filmatisering av Unga kvinnor, och jag hade också läst en lång rad artiklar om Louisa May Alcotts roman och dess betydelse för generationer av läsare. Så den tänkte jag på medan jag läste Marrying Mozart, och jag tyckte nog att Stephanie Cowell har lyckats bra med att undvika den moralistiska ton som tynger Unga kvinnor och att hon gör tydligare försök att få sina läsare att förstå den miljö som systrarna lever i (inte så konstigt eftersom Louisa May Alcott skrev för samtida läsare och Stephanie Cowell har skrivit en historisk roman). Men på nästan alla andra sätt är Unga kvinnor mycket mer intressant.

Det lustiga var att när jag letade upp boken på Goodreads såg jag att var och varannan recensent hade gjort samma association …

Stephanie Cowell gör de misstag som jag tror att ganska många som vill skriva historiska romaner gör: hon försöker ge läsaren så många intryck och så mycket stämning — yllenattsärkar, smutsiga strumpor, praliner, kungligheter, gatumiljöer, ölhus med prostituerade — att det riskerar att bli ofrivilligt komiskt och lite fånigt. Hennes berättelse är så full av dofter och lukter och praktiska detaljer att den blir overklig, för flickorna Weber är ju vana vid allt som tillhör deras vardag och skulle inte ägna det så enormt mycket uppmärksamhet om det var de som berättade.

Vem är det som gifter sig med Mozart?

Om mamma Weber hade fått bestämma — och kanske om pappa Weber hade fått leva — hade den historia som många av oss har hört berättad kanske blivit annorlunda. Här blir det rent praktiskt exakt som i historieskrivningen och i det personliga och i detaljerna på ett antagligen ganska annorlunda sätt. Många Unga kvinnor-läsare har ju önskat att den berättelsen skulle ha slutat mer traditionellt. Stephanie Cowell fyller det som alla ”vet” med egna idéer och tolkningar, och konstigt nog blir det till slut nästan lite löjligt och oengagerande trots dramatiken.

Marrying Mozart är inte någon stor läsupplevelse, i alla fall inte för mig, men ämnet har nog gett den vingar. Mitt exemplar har rest vidare till en musikerkollega som jag har spelat Mozartmusik med många gånger.

Och om någon bestämmer sig för att skriva en roman om Nannerl Mozart eller Margerethe Danzi, två av de flickor som växte upp tillsammans med honom i Leopold Mozarts ”underbarnsstall”, då kommer jag nog inte att kunna låta bli att läsa den.

Bakewell finns på riktigt

Precis vid den här tiden förra året var jag i Bakewell i England. Min väninna Susie bor i en liten by i närheten, och hon hade sagt i flera år att jag måste komma och hälsa på. Till slut blev det av!

England i februari låter väl inte som någon strålande idé, men den dag när jag var där var det knallblå himmel, solsken och nästan ingen vind. Vi åkte omkring i Susies bil och tittade och pratade och tittade och pratade. Och klev ur bilen ganska ofta för att ta en promenad eller äta lite!

Ett par platser från den dagens resa har jag visat förut (här och här), men här kommer några till.

Bakewell är nämligen i stort sett världsberömt. För en paj. Bakewell tart!

En Bakewell tart är en paj med smördegsskal (osötat), sylt i botten, en kräm med smör, socker, mald mandel och flagad mandel ovanpå sylten och, efter gräddning, glasyr. Om jag förstod det rätt kan man välja syltsort själv. Här är ett recept från BBC, men när man är i Bakewell kan man ju ta chansen och köpa sig en proffsbakad paj för att känna hur de verkligen ska smaka.

De ser inte sådär väldigt aptitliga ut, kanske, men i en korg i skylfönstret hade det ju varit opraktiskt med glasyren.

Har man en sådan berömd tradition, då måste den ju stå överst på menyn! Och ingå i luncherbjudandet också.

En sak till som Bakewell är känt för, och kanske borde vara mer känt för, är att Jane Austen kom hit och stannade ett tag. Rutland Arms Hotel bodde hon på då. En trappa upp och längst till vänster är hennes fönster. Det var år 1811, och hon arbetade med en revidering av manuset till Stolthet och fördom som hon hade skrivit mer än tio år tidigare. Chatsworth House, ett slott som ligger i närheten (och som jag har berättat om tidigare), lär vara förebilden till Pemberley i romanen, och när Lizzie och hennes släktingar bor på hotellet i Lambton är det i själva verket Bakewell Jane Austen beskriver.

Bakewells kyrka ligger uppe på en kulle. Gravstenarna stod nog lite ordentligare i början av 1800-talet. Här klev jag omkring. Och här gick — med mer graciösa steg, skulle jag tro — Jane omkring lite drygt 200 år före mig.

Lustigt nog hade jag köpt den här boken i London precis innan jag tog tåget till Sheffield. Den ska jag berätta om någon annan gång.

När vi kom hem efter en lång utflyktsdag såg vi biofilmsversionen av Stolthet och fördom tillsammans med Susies familj. Jag har läst boken minst tio gånger och sett den filmen flera gånger också men faktiskt bara sett små snuttar av BBC-serien. Det var väldigt speciellt att se Peak District-miljöerna med 1800-talskänsla (så gott det nu hade gått att återskapa den) efter att ha upplevt dem i verkligheten.

Till lunch den dagen åt jag en annan paj med ett eget namn och en egen tradition: Homity pie. Den är också värd ett eget kapitel, minst!

Boken som alla borde läsa

Av Posted on Inga taggar 0

Här är en bokrecension som jag skrev till det nya numret av tidskriften som jag är redaktör för. Eftersom jag tycker att boken är så oerhört viktig vore det dumt att inte lägga ut den här på bloggen också.

***

Thord Eriksson

Dom som stod kvar

Natur och Kultur

Väntar inte

Ett tidningsomslag från 1980-talet kommer jag aldrig att glömma. Det var ett samhällsmagasin som granskade den så kallade baltutlämningen 1945–1946. Jag hade nog hört om den innan dess, men genom bilden på omslaget förstod jag vilken skada den hade gjort många människor.

Kommer nästnästa generation att granska Sveriges migrationspolitik under 2010-talet på samma sätt? Eller har nyhetstempot skruvats upp så till den grad att det mesta som händer nu kommer att vara helt ointressant då?

Thord Eriksson väntar inte. Mitt i massutvisningarna av unga män som kom till Sverige som minderåriga, mitt i deras jämnåriga landsmäns flykt från Sverige till Frankrike, skriver han en bok som jag hoppas att alla svensktalande jag känner läser.

Han har intervjuat många asylsökande unga afghaner, och han har intervjuat de svenskar som de har mött: par och ensamstående som har blivit deras svenska familjer, tjänstemän, jurister. Han har också letat upp den unge man vars kristna tro och församlingsengagemang har gjort att otaliga andras har underkänts och den unga socionom vars snabba bedömningar under några intensiva dagar i Malmö har fått oöverskådliga konsekvenser.

Dom som stod kvar är full av människor. Jag önskar att de inte hade haft anledning att säga det de säger och att boken aldrig hade behövt skrivas, men nu när den finns: läs den, tala om den och sprid den.

Begagnade böcker

Av Posted on Inga taggar 0

Två antikvariat hann jag — tack vare sällskap som visste var de låg — med när jag var i Washington över jul och nyår.

Det ena var ett koncept som jag önskar skulle ta sig in i svenska stadsmiljöer också, och kanske gallerior: ett pop-up-antikvariat!

Carpe Librum (Grip boken!) heter det, och jag förstod inte riktigt hur det fungerar, för det är inte vinstdrivande. Kanske någon stor fastighetsägare använder konceptet för att fylla tomma lokaler i några månader så att de inte ska se övergivna ut?

Alla böcker kostade högst 6 dollar styck. Jag tycker att det är ganska sympatiskt att det inte var 50 cent — visserligen är det roligt att kunna köpa en hög på en del loppmarknadsbutiker här i Sverige, men extremt låga priser signalerar ju ett extremt lågt värde. Och det är inte sant!

DVD-filmer fanns också. Jag undrar om de kanske, kanske är på väg att komma tillbaka lite grann? Om det ändå lockar att äga de bästa av favoriterna?

Själv hade jag tänkt hitta några klassiker, kanske något av Charles Dickens eller Elizabeth Gaskell (visste ni att han var hennes uppdragsgivare?) eller så. Det gjorde jag inte, men två andra böcker köpte jag.

Här är den ena, och den läste jag ut nästan direkt. Nu har Jennie (som också älskar Mozartmusik — vi har spelat en del tillsammans) fått den. Jag ska berätta lite om den någon gång snart.

Böckerna var sorterade efter ämne och författarnamn, och medan vi var i butiken blev en tonårspojke upplärd (och lite uppläxad) av en ung kvinna som verkade vara chef. Jag tyckte lite synd om honom, men det var också uppfriskande att höra att de var noggranna med sina lådor med begagnade böcker. Att boken går att hitta gör ju att någon som letar efter den kan köpa den.

En bok hör inte till de saker som automatiskt tappar det mesta av sitt värde bara för att de har blivit använda. Eller hur?

Snart kommer Luna till Sverige

Av Posted on Inga taggar 0
Omslaget till musiksagan.

En ganska lång översättningsprocess är inne på sina sista steg — i mars kommer den slovenske kompositören Blaz Pucihars (ursäkta, jag hittar inte specialtecknet ovanför hans z här i WordPress) musiksaga om Luna ut på svenska! Lite grann har jag berättat tidigare, men nu är vi nästan klara!

Det var tack vare min kammarmusikkollega Annette som jag hörde talas om honom och hörde hans musik första gången — vi skulle göra ett program med enbart musik av kvinnor, som vi brukade, men Annette hade hittat hans flöjtsonatin och ville absolut spela andra satsen ur den. Lyssna!

Den gången använde vi inte vårt vanliga programnamn, Feminissimo, utan kallade istället konserten ”Åtta kvinnor och en sloven” (eller om det nu var sju). Det blev bra det också! Och sedan letade jag efter mer musik att lyssna på och hittade bland annat sagan om Luna, skriven för berättare, flöjtist (eller flöjtister) och pianist.

Här kan man höra lite av den engelskspråkiga versionen:

Och här kan man höra några små snuttar och se några av bokens illustrationer:

Min musikhögskoleklasskamrat Anna förmedlade kontakten med mig när Blaz letade efter en svensk översättare. Jag är inte alls någon rimmare, så det var en utmaning för mig att varje kapitel avslutas med en vers, men Anna och ett par andra vänner har läst igenom allt, och nu har jag fått läsa korrektur också.

Blaz och Ana, hans fru som är en stor orsak till att han har blivit en sådan flöjtkompositör och skriver så mycket undervisningsmusik, kommer till Sverige för att vara med på en flöjtkonferens dn 21–22 mars — Föreningen Svensk Flöjt arrangerar Pedagoghelg på kulturskolan i Halmstad — och då presenteras också boken. Det ska bli så roligt att se och höra Luna resa ut i Sverige. Hoppas att många barn och vuxna får höra sagan om henne och den fantastiska musiken, så full av kreativitet och energi!

Okonventionella sätt att rädda världen

Av Posted on Inga taggar 0

Den här boken, Teach Your Granny to Text & Other Ways to Change the World, visade en agent för mig på en bokmässa när den var ny. Det var som en uppenbarelse: det fanns ett förlag till som arbetade med crowd-sourcing för att inspirera människor (och låta människor inspirera varandra) till att göra vår gemensamma framtid bättre!

Den bygger på nästan 4 000 barns svar på frågor om vårt ansvar för världen. Här är ett uppslag om att försöka undvika att köpa nya saker.

Och ett om att ställa en viktig fråga om och om igen: Varför?

Såhär mycket formgivning har jag aldrig haft råd med när jag har arbetat med böcker. Varje uppslag är en ny upplevelse, och varje uppslag är formgivet helt och hållet med utgångspunkt i barnens råd och förslag och idéer som är samlade i olika teman.

Det mesta är — och det här är naturligtvis en av de stora poängerna — råd som många vuxna skulle behöva ta till sig. Nu är boken ungefär tio år gammal, och man kunde ha hoppats att det skulle ha hänt mycket mer, men kanske har vi börjat få mindre skräppost? Vi är väl ganska många som har ”Reklam — nej tack”-skyltar på våra brevlådor och dörrar?

Lek! Och så en bild av högt gräs. Utan det här uppslaget skulle det ha varit en helt annan bok, eller hur? (Och jag hoppas att det kommer att fortsätta finnas platser i världen där man kan se högt gräs utan att det första man tänker är fästingar.)

Utan det här uppslaget, om vänliga ord på teckenspråk, hade det förstås också varit en helt annan bok.

Här förstår ni att den vinner mitt hjärta om den inte redan har gjort det.

Och så måste jag erkänna att jag aldrig har läst precis hela boken — jag har ägt den tre gånger, men alla gångerna har jag fått så bråttom att skicka iväg den till ett barn som jag känner (tre olika barn alltså). Jag får väl be att få låna tillbaka den någon gång.

Organisationen som gjorde boken, We Are What We Do — finns den fortfarande? Är det någon som vet?

Såhär presenteras den på Arts Council i Storbritannien (men med en webbplatslänk som inte fungerar):

We Are What We Do is a global movement that believes it’s not just politicians, institutions and big businesses that can change the world – ordinary people can do it too. There are loads of small things we can all do everyday. We call them Actions. Little things like turning off the tap when you’re brushing your teeth, taking your own bag to the supermarket or teaching your granny to text. They might seem small and insignificant on their own, but their effect can be massive. If we all do them regularly, we can have a huge impact on many of the environmental and social problems we are facing.

Det här med ”teaching your granny to text” är det jag är mest skeptisk mot — och det kan ju verka knasigt att jag skriver om en bok som heter så då … Men jag tycker att det finns så många exempel på hur elektroniska lösningar som ska spara till exempel el och papper och transporter resulterar i behov av mer och mer elektronik (till exempel nyare telefoner hela tiden), och vad är då vinsten jämfört med de vykort som jag antar att den här fiktiva farmor eller mormor hade som kommunikationsfavorit tidigare? (Det kan också vara så att det är en helt social insats att lära ut det här med att skriva meddelanden på telefonen och att det verkligen var angeläget att lära ut det för tio år sedan. Är det någon som minns?)

Här är en film som gjordes samtidigt som boken:

Adlibris upptäckte jag att boken var en av fyra som We Are What We Do gav ut när det begav sig, och att rörelsen började som ett innerstadsprojekt bland barn i London. Nu skulle jag verkligen vilja veta mer om alltihop.

Den verkar vara slutsåld, och jag önskar att jag hade skrivit om den medan den fortfarande fanns i tryck, men fråga om ditt bibliotek kan beställa hem den! Här finns vad som skulle kunna vara en annan utgåva av samma material med en annan titel, och här finns den amerikanska utgåvan av en av de andra böckerna som e-bok.