Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Återbruk

Den fantastiska doften

Nu har jag öppnat paketet som kom från Lena i Härnösand precis innan jag åkte bort för två veckor sedan. Jag hade en aning om att det skulle vara något med lavendel eftersom Lena hade frågat om jag tycker om den doften … men såhär mycket! Och ett så vackert sätt att ta vara på gamla broderade dukar!

Den plattare påsen tror jag är en värmepåse med lavendel i. Den har i alla fall en innerpåse, och den doftar lika gott som de broderade påsarna.

Vad jag inte visste var att all lavendel som Lena tar vara på kommer från Marocko. Lenas man Ali kommer därifrån, och delar av hans familj arbetar med jordbruk där. Lena har skrivit så otroligt fint om hur hon har lärt känna alla och om att leva tillsammans med Ali (se sidorna 4–5 här), så lavendel från familjens odlingar känns som en mycket personlig present — och som en påminnelse om att familjer och kulturer kan mötas i glädje och kärlek och respekt.

Den som inte har såhär fina dukar i skåpen kan hitta många (oftast billigt, sorgligt nog) i second hand-butiker. En duk räcker till många lavendelpåsar, och det blir bara extra fint att placera broderierna asymmetriskt.

Ett tips till den som är på väg till sin vanliga matbutik idag är såklart Urtekrams lavendelserie som jag tror är ganska ny.

Hård tvål med lavendeldoft. Bild lånad från Urtekrams webbplats

Jag upptäckte den hemma hos en familj som jag hälsade på i början av sommaren — de hade den flytande tvålen på gästtoaletten, och jag tvättade nog händerna någon extra gång bara för doftens skull …

Engångspumpflaskor är det ju många som undviker för materialblandningens skull, men det finns en hård tvål också. Schampoflaskan och några av de andra förpackningarna är lite enklare, och deodorantflaskan är bara av plast, inte av plast och glas som Urtekrams tidigare.

Lavendelolja från staden Roman i Rumänien. Bild lånad från Sackeus webbplats

Och ett tips till den som har en Fairtrade-butik i närheten är såklart Flower of Hope-oljan från Rumänien!

Tallrikar som tallrikar

Av Posted on Inga taggar 0

Något som gör mig glad varje gång:

Min mormor och morfar var prästpar i Härlunda (Häradsbäck) i Växjö stift i Småland de sista åren av sina yrkesliv, och de abonnerade troget på bygdetallrikarna och hade dem på väggen i sitt pensionärsradhus och sedan i sin lägenhet.

(Sanningen om dem är också att de inte var pensionärer särskilt mycket. Båda fortsatte att arbeta och arbeta. Min morfar spelade in andakter för kristen närradio, skrev böcker på flera språk och hade många föredrag, bland annat, och min mormor gjorde otroliga insatser som korrekturläsare och reste runt och tog hand om sina barnbarn för att underlätta vardagen för deras föräldrar.)

Vad gör man med alla prydnadstallrikar?

Min mamma tog hand om dem när vi tömde min mormors lägenhet, och nu använder hon dem som … assietter, såklart!

Det kanske känns lite vanvördigt först, men sedan är det hur fint som helst, och då och då pratar vi om motiven. Nu undrar jag vad som har hänt med husförhörstallriken där min morfar sitter i mitten, lite bredare i ansiktet än vad jag minns men fullt möjlig att känna igen. Jag fick inte med den i den här lilla högen som jag fotograferade. Har den spruckit, eller stod den bara någon annanstans i skåpet?

Second hand som affärsidé

Busfrö-entré alldeles intill rulltrappan som i sig är en attraktion för vissa små i min bekantskapskrets.

Det senaste året har stadsturer med mina syskonbarn i Kalmar fått ett nytt obligatoriskt inslag: Busfrö.

Det är en butik som ligger mitt inne i stadens centrum och som har en ovanlig och vad jag hittills har förstått sympatisk affärsidé: begagnat för barnfamiljer på småföretagarvis!

Grundaren är en trebarnsmamma i Västervik, Stina Qubti, och hon presenterar Busfrö såhär:

Som småbarnsförälder vet jag hur otroligt mycket kläder en barnfamilj går igenom under barnens uppväxttid. Dyrt blir det, och mycket växer de ur innan det knappt hunnit användas! Andra gånger köper man kläder som barnet sen helt plötsligt vägrar sätta på sig. Känns det igen? (…)

Så under 2003 när jag funderade på vad jag skulle göra med mitt eget växande ”ångestberg” av urvuxna barnkläder råkade jag kliva in i en charmig liten secondhandbutik för barnkläder i New York.

Jag blev störtförälskad i butiksidén, och drömmen om att öppna en butik där föräldrar kan lämna in det deras barn inte längre behöver, tjäna lite pengar på detsamma och samtidigt ha möjligheten att kunna köpa ”nytt” var född. Nu, många år senare, kan du besöka min dröm här i Västervik.

Busfrö öppnade vintern 2010 och har sedan dess vuxit snabbt, både i butiksyta och sortiment. 2011 flyttade vi butiken ifrån utkanten av Västervik in till centrum där vi fick större ytor. 2012 utökade vi sortimentet med damkläder som snabbt blev populärt och bidrog till att inlämnarantalet dubblades på mindre än ett år!

Busfrö finns på en hel rad lite mindre orter i södra Sverige nu och har sitt eget ekonomiska system med ett slags kundkonton och rabatter på inköp i butiken för den som också lämnar in saker till försäljning. Och vid kassan kan man köpa galltvål — ett hållbarhetstips för alla som vill göra ett försök till att ta bort fläckar hemma innan kläder slängs.

Inlämningsvillkoren är ungefär som på Erikshjälpen Second Hand eller Human Bridge fast med lite mer kontroll, om jag har förstått informationen rätt.

Är Busfrö bra eller dåligt för de second hand-kedjor och enstaka lokala butiker som bygger sin verksamhet på ideella insatser och stöttar biståndsarbete i Sverige och i andra länder? Innebär det konkurrens om kunderna och konkurrens om de saker som lämnas in?

En hylla som man kan handla i utan pengar: bokbytarhyllan.

De senaste två åren har jag suttit i styrelsen för två second hand-butiker, så jag har fått höra en hel del om allt som krävs för att en sådan verksamhet ska fungera och resultera i överskott (de här två butikerna ska ge överskott både till en stor biståndsorganisation och till lokala initiativ). Och jag tror att Stina Qubtis satsning är bra för alla — samhället och världen måste återanvända mycket mer, och allt som kan höja det begagnades status kan samverka och leda till mycket gott för miljön, second hand-kedjorna och kunderna. Dessutom ger Stina och hennes franchise-tagare egenföretagandet och småföretagandet (med anställda — det skulle vara intressant att veta hur många som har fått arbete) en ny och mer hållbar inriktning.

Mittemot Kalmars Busfrö ligger Flying Tiger of Copenhagen, en butikskedja som har som affärsidé att sälja mängder av superbilliga saker från bland annat Asien. Det är verkligen en kontrast! Att ta vara på det som redan finns och göra affärer med det känns mycket mer framtidsfullt, eller hur?

***

Fotnot: Busfrö-butiker finns i Västervik, Kalmar, Oskarshamn, Motala, Norrköping, Halmstad och Jönköping.

Anna Sigrid stickar och syr Ullas klänning (många)

Anna Sigrid Pettersson, återbrukssömmerska eller kanske ännu mer återbruksdesigner.
Foto: privat

Anna Sigrid Pettersson är något av en idol i en Facebookgrupp där alla syr om gamla kläder och andra textilier till nya kläder. För några månader sedan gjorde jag en intervju med henne om det. Sedan började hon sticka och sy Klänningen Ulla. När jag hade sett, en, två, tre, åtta sådana klänningar bad jag henne att skriva något om det. Här kommer bilder och berättelse — tack, Anna Sigrid!

***

Tågresan hem i oktober 1974 — Anna Sigrid och hennes vänner har genast börjat nysta det nyinköpta garnet. Foto: privat

Jag minns att något hett och åtråvärt på 1970-talet var garnet från Lasse Wålstedts Spinneri i Dala-Floda. I och med besöket där i oktober 1974 anslöt sig till mina samlingar en stickbeskrivning som liksom Ullas klänning börjar uppifrån. Toppen när man inte vet hur mycket garn som kommer att gå åt eller finns. Jag handlade garn, och det började nystas och stickas redan på tåget hem.

Samlat resultat av sticktimmarna i soffan framför Rederiet. Foto: Anna Sigrid Pettersson

Så i december i fjol, när ett ryggskottet slog till och jag var bunden till soffan (med de där fingrarna som kliar hela tiden), tog jag fram stickor och garn. Och i min iver att ”döstäda”, få bort allt jox som finns och inte direkt har någon funktion för mig, började jag sticka.

En före detta arbetskamrat hade till min stora glädje fått barn. Hennes förhållningssätt till konsumtion och miljö tilltalade mig mycket, och hon hade gett mig kläder som hon inte längre behövde.

En i både färgställning och rutor mycket vacker kjol blev med ett nystan rosa bomullsgarn en bedårande klänning till hennes dotter, alldeles lagom till jul.

Tre med olika varianter av raglanrand och med lite olika fortsättning efter holkärmarna. Foto: Anna Sigrid Pettersson

Och så började det! Garnnystan plockades fram, vitt bouclégarn, ungefär femtio gram, en överdel! En påbörjad bebiskofta, osäkert om det skulle räcka, och såg den inte lite väl liten ut, repa upp och sticka överdelar, tre räckte det till. Asch, ett litet bouclénystan till, kändes väldigt litet. Blev en pytteliten överdel, får hitta på nåt annat. Och så alla de där kulörta garnslattarna, inköpta under den värsta Hönsestrikk-perioden. Ja, ja, det får bli något, det också.

Sedan, varning för bekännelse: jag köpte oblekt bomullsgarn i massor, för mycket länge sedan, med tanken att virka överkast. Ja, förstår inte riktigt vad som flög i mig.

En med spetsstickning och en med förlängd nederkant, tvillingar genom kjoldelen.
Foto: Anna Sigrid Pettersson

Det fiffiga med Ullas klänning är att jag blir av med material, både knappar och tygbitar förutom alla restgarner.

Och eftersom stickningen börjar vid halsen så kan det bli så långt som garnet räcker till.

Uddkanter i ljusblått garn och en ny version av knäppning och skarv mellan stickat och sytt.
Foto: Anna Sigrid Pettersson

Varje överdel är olik de andra. Jag stickade i olika färger, och dessutom gjorde jag ”fel”: glömde sticka knapphål, glömde sätta ihop och sticka rundstickning på slutet.

Men jag tröttnade också på att sticka på samma sätt, började variera mig. Det som ska föreställa raglan — 1 omslag, 1 rm, 1 omslag, och så aviga maskor på baksidan — började jag göra bredare: 1 omslag , 2 rm, 1 omslag, aviga på baksidan.

Jag prövade ännu bredare raglansöm: 1 omslag, 2 m ihop, 1 omslag, 2 rm, 1 omslag, 2 m ihop, 1 omslag.

Då blev raglanranden mer som en enkel spets.

Ibland gjorde jag uddkant också. Några varv slätstickning, sedan 1 varv med 2 m ihop, 1 omslag, 2 m ihop, 1 omslag och så vidare och sedan fortsätta med slätstickning för att när det är färdigstickat vika uddkanten och fålla upp.

En överdel fick en liten virkad bård runt om — hals, knappslå, ärmkant och nederkant. Ibland stickade jag nederkanten helt slätt, eller helt avigt, och ibland resår.

Allting var ogenomtänkt, och på impuls, och mycket roligt. Jag prövade till och med att sticka ”spets”, och det gick väl sådär.

Kulknappar på en blåbärsklänning och en äppelklänning. Foto: Anna Sigrid Pettersson

Ibland har jag glömt att sticka knapphål, och då har jag brutalt bänt upp i det stickade och sytt ikring, men också använt små kulknappar. Blåbärsklänningen med blåbärsknappar är en favorit, söt och frisk, men också äppelklänningen med bruna knappar. Det tyget är ett gammalt överkast som min svärmor hade, så min dotter hade en sådan äppelklänning, fast helt i tyg.

En blå överdel, där glömde jag alldeles bort knapphålen men hade också hittat den fina rutiga, tomatiga köksgardinen. Det blev en knappslå av samma tyg, med tryckknappar och körsbärstomatknappar. En annan ljusblå överdel, med ljuvligt vallmotyg, där hade jag bara ett knapphål, så det blev en tryckknapp under den andra knappen.

De där klänningarna som luktar 70-tal, orange och rött, är en panelgardin. Den ena överdelen är randig. Till den andra hittade jag en liten orange garntåt som räckte precis till ett varv.

Och det där med knappar, det är något det. Älskar de där kulknapparna. Jag köpte dem i Haapsalu 1996 för 15 centi styck. Köpte alla som fanns i affären. Först använde jag dem på en svart klänning. Liksom som non stop-karameller satt de överallt. När jag tröttnade på den klänningen blev den en tröja, och knapparna hamnade i en liten burk. Nu ligger fem stycken gröna kvar, ensamma.

Ja, jag har haft mycket roligt, men det är fortfarande två överdelar som ligger och en klänning som saknar knapp.

Och just nu är jag trött på stickning och sitter och lagar ett pärlbroderi istället. Och trots att jag har använt så mycket material så kan jag inte se att det minskar något nämnvärt. Så det är bara att sy på. Det dröjer nog innan det blir en Klänningen Ulla igen.

***

Tack, Anna Sigrid!

Nu har det blivit en kappa

Om det skulle föras någon form av statistik på den här bloggen så skulle det antagligen uppdagas att den absolut vanligaste starten på ett inlägg är ”Nu ska ni få se något fint!” — och då ska man veta att jag oftast håller mig i skinnet och försöker hitta på en annan inledning.

Men idag ska ni verkligen få se något fint!

Det började högst ordinärt när jag var på resa i England i februari. En av mitt livs vackraste resor hittills, men stickningen var verkligen precis som vanligt.

På stationen i Chesterfield.

Jag hade bestämt mig för att sticka två kappöverdelar i ylle för att sedan be två syvänner att på varsitt håll förvandla dem till kappor med vävd yllenederdel och foder. Klänningen Ulla, som jag gjorde för ett par år sedan, fick mig nämligen att komma på alla möjliga kombinationer av sytt och stickat.

Min teori var att om man stickar det som kräver mycket anatomi, så att man slipper sy det, så kan man sedan sy det som bara är raka stycken, så att man slipper lägga tid på att sticka det. Och det resonemanget hade naturligtvis varit poänglöst om jag inte dessutom hade tyckt att kombinationen blir så charmig.

Klar för avresa.

Såhär såg den ut när den var klar — en Två trådändars lilla kofta med den lilla skillnaden att efter ärmarna kommer direkt några varv resårstickning och sedan avmaskning.

Den här röda reste till Anna Sigrid Pettersson i Vallentuna. Hon är en mästarinna på textilt återbruk — en riktigt konsthantverkare. För ett tag sedan ställde hon upp på en intervju här på bloggen, och efter den stickade hon massor av Klänningen Ulla.

Överdel och begagnad rutig yllekjol i kiltstil. Foto: Anna Sigrid Pettersson

Hon kombinerade genast överdelen med några sparade knappar och en rutig yllekjol i kiltstil. Perfekt!

Hela kappan har samma viscosefoder, och så är det velour runt halsen och i ärmsluten. Foto: Anna Sigrid Pettersson

Anna Sigrid satsade på att vecka det rutiga ylletyget mot överdelen och sedan fodra hela kappan med riktigt fodertyg (det är inte använt tidigare, men Anna Sigrid hade det i sitt förråd). Halsringningen och handledskanterna fick ett mjukare foder.

Veck, veck, veck som på en klassisk rutig yllekjol. Det blir stiligt och stilfullt! Foto: Anna Sigrid Pettersson

Det här är en kappa till ett ganska litet barn — Anna Sigrid mätte och fick överdelen till 70–84 cl, och jag har inte mätt på riktigt själv, bara tänkt på en flicka som jag känner — så den fick en ganska kort nederdel också. Man kan tänka sig strumpbyxben och allväderskängor som sticker fram undertill eller hur?

Tre knappar. Foto: Anna Sigrid Pettersson

Överdelen har tre knapphål, och Anna Sigrid gjorde inte fler på nederdelen — de tre och de pampiga knapparna är det hela. Vackert tycker jag.

Anna Sigrid är så nöjd med resultatet, och ni kan ju gissa om jag också är det. Ser mycket fram emot att ta med den på fotografering nästa helg och låta en pappa eller mamma klä på någon liten som gillar rött.

Tack Anna Sigrid!

Och tack Susie som bjöd mig på ett par alldeles osannolika dagar i Peak District!

Foto: Susie Poole

Tro det eller ej, men det är jag som står där på klippan. Min fantastiska väninna Susie och jag skulle egentligen bara ses och hinna prata ordentligt, men hon kom på att vi kunde åka runt och prata i hennes bil och på vackra platser, och det gjorde vi. Och så satt jag i hennes familjs stora soffa och la upp röda maskor. Vilken början va?

Helt igen — och finare än förut

Idag har jag den stora glädjen att kunna bjuda på en intervju med Kerstin Neumüller som i slutet av förra året gav ut sin andra bok, Lappat och lagat, på Natur och Kultur. Hon driver butiken Second Sunrise i Stockholm, och en av de arbetsuppgifter som hon har gett sig själv där är att laga kläder. Det är sina lagningstekniker hon lär ut i boken. En del av dem är många hundra år gamla, en del kommer från andra världsdelar, en del är osynliga, en del är dekorativa … (Jag skulle gissa att en del också är enklare att lära sig och att en del är svårare.) Här kommer Kerstins svar på mina frågor!

Hej Kerstin! En hel bok om att lappa och laga – hur kommer det sig att du har gjort den?

Jag driver ju klädbutik med lagningsverkstad till vardags — och de som kommer och lämnar in kläder säger ofta ”jag skulle vilja kunna laga sådär fint som du gör men jag är hopplös på textilhantverk” och liknande saker på samma tema. Efter ett tag tänkte jag att OK, här finns en vilja hos folk att lära sig något som jag vill dela med mig av! Och så föddes idén.

Lagning på Second Sunrise i Stockholm. Bild lånad från butikens webbplats

Kan man bli bra på att laga utan att vara textilproffs som du?

Det korta svaret är ”nej”. En människa kan inte förvänta sig att producera exakt samma resultat som en annan människa utan att ha likvärdiga erfarenheter i bagaget. Om man inte övar på något så kommer man inte att lära sig ämnet, och jag jämför det med ett språk: man lär sig inte prata flytande franska genom att läsa om språket i en ordbok, men däremot kan man plocka upp tillräckligt många byggstenar för att kunna börja utforska ämnet själv och, så småningom, behärska det.

Hur skulle du beskriva en riktigt lyckad lagning?

Ett resultat som motsvarar förväntningen hos utföraren! Det kan vara allt från att tejpa ihop en väska temporärt till att sticka i en lapp i ett hål i en tröja. Så länge lagningen gör jobbet tycker jag att det är en bra lagning.

Lyxig jeanslagning. Bild lånad från Second Sunrise webbplats

Minns du hur du själv började laga textil, till exempel den allra första lagning som du blev helt nöjd med?

När jag studerade på Sätergläntan hade vi ett återbruksprojekt där jag köpte ett slitet tyg, stoppade hålen och sydde en kjol av. Stopparna blev nästan osynliga men eftersom jag gjorde dem med silkestråd så glänste de lite mer än det kringliggande ylletyget, och jag tyckte det blev väldigt fint! Stoppningen jag använde hittade jag på själv, och den finns med i boken under namnet ”langettstopp med fyllnadstråd”.

Vilka material arbetar du helst med?

Textil är ju mitt primära uttrycksmedel, brukar jag säga. Inom det textila området tycker jag att ull är särskilt spännande, det har så många olika bra egenskaper!

Förstärkning med hundratals korta stygn. Bild lånad från Second Sunrise webbplats

Finns det material som du helt undviker?

Plast känner jag inte så mycket entusiasm inför, men jag är inte helt ortodox, det har såklart sin funktion det med!

Vad brukar du få för kommentarer om ditt arbete?

Folk brukar förvånas över att jag lägger så mycket tid på textil, och fråga förskräckt hur lång tid det tog att göra något specifikt. Det tycker jag är synd, jag skulle hellre prata om materialet, syftet, funktionen eller tekniken, men det är alltid tidsfrågan som dyker upp först.

Om man jämför dina idéer och metoder med sådana som kan finnas i en husmors- eller sömnadsbok från 1940-talet eller 1950-talet, vad är det som skiljer dem åt?

I de äldre böckerna ligger det alltid emfas på att det är kvinnan i en familj som ska laga kläderna åt de andra medlemmarna – att det liksom är hennes plikt att byta ut trasiga manschetter på makens skjorta till exempel.

Min bok syftar till att göra den här kunskapen tillgänglig för alla, män som kvinnor med och utan förkunskaper.

De äldre böckerna har också ofta ett tilltal som är väldigt strikt och förmanande. Allt måste se perfekt ut, och prydlighet är en dygd. Det kan verka avskräckande för dem som inte är insatta i ämnet redan, och jag försöker att istället öppna upp dörrarna för den här världen — sedan väljer man själv vilken prydlighetsnivå man vill lägga sig på!

Kanske lite tröstande: det kan finnas lagningshögar hos ett lagningsproffs också! Bild lånad från Second Sunrise webbplats

Vad kan vara likt?

Innehållet och teknikerna i min bok är många gånger samma som finns i de gamla böckerna, och även om jag tycker att det är bra att närma sig ämnet på ett lättsamt sätt så tycker jag att det finns vissa regler att förhålla sig till, så på ett sätt blir jag en sträng fröken jag också. Men jag försöker att vara ganska selektivt sträng, och öppna för variationer!

Min inställning till undervisning är att jag har kunskap och att de som jag undervisar kan välja att ta till sig av den, eller inte. Som elev är jag själv ganska hopplös och har svårt att följa instruktioner, och jag har inget emot när de jag undervisar inte gör som jag säger. Men jag försöker vara tydlig med att de då inte kan förvänta sig samma resultat som jag får.

När tycker du att man ska lämna bort en lagning till ett proffs?

Om man gör bedömningen att man inte kommer kunna göra lagningen så som man vill ha den.

Jeansskjorta (kanske någons favoritskjorta) lagad med olika tekniker. Bild lånad från Second Sunrise webbplats

En del av dina lagningar blir osynliga, och en del blir mycket synliga – vilken av de synliga tycker du är vackrast?

Det varierar så mycket. Ibland gillar jag en fin lapp, och ibland tycker jag att stoppningar är finast. Just nu har jag färgat ett tyg som satt som foder på en uppsättning 40-talsgardiner med indigo, och det blev så himla fint- – färgen var lite beige i grunden, så nu är de blå med en dragning åt grönt, och jag älskar att göra lagningslappar av tyget!

Ett enda enkelt tips till förskoleföräldrar som med förtvivlan ser att det har gått hål på ett jeansknä till – vad skulle det kunna vara?

Fram med limtuben! Att limma på en lapp tar inte många minuter, och om du har mer tid över kan du zick-zacka fast lappens kanter. Välj ett par trasiga jeans i din eller barnas garderob och klipp bitar av dem.

Vad lagar du just idag, och med vilka metoder?

Skjortan på omslaget till boken är ett ständigt pågående projekt och den är så skör att den går sönder nästan varje gång jag använder den. I morse sydde jag på en till lapp på armbågen, en liten bit av ovan nämnda gardinfoder som jag fäste med stygn som ser ut som blomrankor. Jag har alltid tyckt att just broderier i växtmotiv är lite larvigt att använda till lagningar — fram till i morse då, nu är det tydligen helt OK! Härligt att man kan byta åsikt ändå …

Vad är det bästa som kan hända med din bok?

Att någon använder den! En kompis berättade att hans partner hade behövt laga ett plagg, tittat i boken, valt lagningsteknik, följt beskrivningen — och blivit nöjd! Det var så roligt att höra för mig, nästan roligare än att se boken tryckt för första gången.