Det här kan vara den längsta intervju jag har publicerat här på bloggen. Men det är inget mot kommentarfälten när Anna Sigrid Pettersson visar upp sina kläder på i en Facebook-grupp där alla syr om gamla kläder och andra textilier till nya. Vi är många som är helt fascinerade av vad hon lyckas skapa av broderade dukar, herrkostymer och allt allt möjligt annat!
Så jag bad att få skicka några frågor. Jag tror att det är fler än jag som är nyfikna på Anna Sigrids gränslösa kreativitet och också på hennes skicklighet.
Gränslösa? Kanske inte riktigt. Materialet sätter ju gränser hela tiden, och jag undrar om det inte är en del av poängen.
Som Anna Sigrid skrev en gång: ”Ibland får man en idé … eller en gardin!”
***
Hej Anna Sigrid! Du visar helt fantastiska återbruksplagg på Facebook – hur började du din återbruksbana?
Jag har växt upp under små omständigheter, men också i en konstig känslolös tillvaro. Men min mamma visade tilltro till mina åsikter mycket tidigt, eller så saknade hon egna idéer. Så när det syddes eller stickades fick jag komma till tals.
Det syddes mycket under barndomen, och kusinkassar gick mellan familjerna, och jag fick ofta frågan hur jag ville att kläderna skulle se ut. Förmodligen var det en fostran att tänka färg, form och modell, utan att jag visste det då.
Jag var också ”kinkig”: hårt i midja gick bort, hårt runt hals — polotröjor — gick bort.
Och i takt med att jag lärde mig maskinen så började jag sy i smyg …
Älskade ljudet av saxens vandring över bordet, ett krkr krkr, som betydde något förväntansfullt.
Det här är en kass gammal Instamatic-bild som min mamma skannat och förstorat. Men det är en bild av en situation jag minns med värme. Det är min pappa och jag, vi trasslar upp garn. Vi kunde köpa garn, trassel och äffsingar från väverier, och så trasslades det upp och gjordes till nystan. Pappa knöt ryor och så stickades det. Och det fanns alltid ett lugn kring handens arbete. En möjlighet till full koncentration på att göra precis det vi gjorde, och inget annat! Allt utanför stängdes av och jag var ytterst närvarande i nuet. NU är bra! Förmodligen något jag lärde mig, övades in i, där och då och som jag har nytta av idag. NU är bra.
***
Jag TROR det var så att min pappa var en god inspiratör. Min pappa var född mellan två systrar i en grupp av ”sladdbarn”. Han hade många syskon födda kring 1905–12, sen kom ”sladden” 1920–21 och 1923. Farmor bar elva–tolv barn, sju blev vuxna, så hon var nog rätt sliten. Så sladden, som bestod av mest tjejer, fick tjejfostran: sticka, sy, väva, baka och laga mat. Det gjorde han, och lärde mig.
Morsan stickade … På något sätt var det så i hemmet, att sitta med armarna i kors bara inte gjordes, men tid att lära mig tog hon sig inte. Det syddes, stickades, klipptes mattrasor, trasslades garn. Och det enda (?) godtagbara sättet för kvinnor i vår samhällsklass att umgås var ”syjuntor”.
Min lärare på lågstadiet ”fuskade” också, så vi fick ha syslöjd redan i årskurs två. Broderade en katt, minns jag.
Men innan dess… jag och mina bröder fick hjärnhinneinflammation och vi låg i omgångar på epidemisjukhuset, och där fanns en före detta syfröken som skulle sysselsätta mig (oss?). Också med broderi — jag fick av henne en liten chokladask, sån där åttkantig (Droste?), FULL med broderigarn!
Gick också som bland de första barnen i Västerås på ”fritids” som också var ett värsta pysselparadis, efter läxläsning förstås.
Och den ”riktiga” syslöjden i årskurs tre var väl proppen, trots en ovanligt trist och oinspirerande lärare, denna jäkla slöjdpåse…. i blårandigt Strömmatyg.
Men sedan, syfröken i fyran – där var det kärlek! Och vi fick sy kläder, och sedan dess har jag sytt kläder.
Jag var lång och stor redan som liten, så byxor och skjortor hängde på halv stång, oklädsamt!
För något år sedan var det återträff med mellanstadieklassen, och de berättade med gapande munnar och fascination 50 år efteråt hur jag sydde kläder till hela syskonskaran Trapp, som vi satte upp som teater. Morsans gardiner!
Och på vinden i huset vi bodde i fanns en uppsjö med gamla kläder, till mattrasor, och där var det bara att botanisera och sy. Pappa var vansinnig, han hade förmodligen magneter under fötterna för han lyckades alltid kliva på knappnålar. Hela tiden var det ont om pengar, eller att pengar skulle användas till annat, jag kan inte riktigt säga hur det egentligen var, och min mamma tyckte aldrig att det var nödvändigt att köpa något för det fanns ju kusinkassar, eller att ärva efter mina bröder.
Så, så var det nog, för att jag skulle få som jag ville fick jag fixa det själv. Och det finns massor med ”plagg” jag aldrig haft: V-jeans, parkas … Min ryssmössa, på modet, gjorde jag själv av morsans gamla fårskinnspäls. Den hade tidigare slaktats för att bli värmedyna i bilen.
När jag var elva flyttade vi in till Västerås, vindskläderna följde med, upp på vinden igen. Men det fanns en granne … det var många syskon och förmodligen ont om pengar, men hon hade Burda och sydde jättemycket, till alla barnen, och var en fena på problemlösning och återbruk, återanvändning … Och så kom jag i kontakt med Burda … på tyska visserligen, men med bilder och mönster.
Vad brukar oftast inspirera dig till ett nytt plagg – material som du får syn på, en bild någonstans, ett behov, något annat?
ALLT inspirerar: TV-program, Merlin, Vanity Fair, naturen, utställningar, folkdräkter, men också det befintliga materialet, som finns i mitt förråd. Jag brukar plocka tomma ”ölflak” från bolaget som blir som brickor jag lägger material i. Det kan ligga ett tag, en evighet eller en kvart, band, tråd, spets, dragkedjor, knappar … som matchar i färg och kvalitet, men också att mängden är ”rimlig”.
Bilder, andras alster förstås, inspirerar.
Och att bara lämna hemmet kan vara stimulerande i sig. Jag har ju slutat yrkesarbeta och är ofta hemma.
Barnkappa av ylleduk och linneduk med broderier. Foto: Anna Sigrid Pettersson
Syr du mest till dig själv eller till andra?
Just nu lagar jag mest till andra. Till före detta arbetskamrater, ”helar” barnkläder, byter dragkedjor — det är tråkigt, men jag har lärt mig att stänga av — och ser till att förlänga livet på kläder. Alltså mer miljötänkande och att rädda andras hushållsekonomi.
Å andra sidan krävs det en viss kreativitet för att laga kläder så att barn, men också deras föräldrar, blir nöjda. Det finns en viss status och stil som föräldrar vill att barnen ska visa upp.
Men snart är trädgårdsarbetet över för i år, vaktelhuset klart och fåglar på plats och arbetet fortsätter inomhus, då syr jag mest till andra.
Framför allt syr jag på lust! Det som faller mig in, lockar, är inspirerande att genomföra, också tekniska utmaningar. Sällan syr jag till mig, jag har ju alla kläder jag behöver. Och lagningar!
Blandar du nytt och gammalt, eller är det en sport att bara återanvända?
Jag använder bara de material som finns i hemmet. Å andra sidan: eftersom många kommer hit med kläder, tyger, gardiner och även helt nya tyger använder jag det som finns. Om jag köper nytt så är det vliseline och dragkedjor.
Men visst är det en sport att använda ”gammalt”. Och det är en sport att spara minsta bit och sedan, trots litenheten, hitta ett användningsområde också för den lilla biten. Men också knäppt material, till exempel sockan i kappan, tavlor som tossor och liknande.
Men en vanlig souvenir vid utlandsresor är textilier eller sybehör på olika sätt. Det är billigt ofta men också roligt att vara i en vanlig affär som en vanlig kund. Så sådant nytt material kommer också till bruk.
Jag jobbar HÅRT på att inte köpa mer material överhuvudtaget. När jag köper material så är det på Tradera, Kupan, Myrorna eller annan loppis. Jag kan också plocka hem sånt som legat, hängt ute. En övergiven handske eller mössa som hängt under några veckor kan också hamna i mitt förråd. Och så, i väntan på.
När jag syr åt andra vill jag återvända deras material. Bonusbarnbarnet fick en ny dyna till Stokke-stolen, tillverkad av mammans fina före detta gardin. En klänning fick hon också av pappans skjorta. Lilla flickan i Lofoten fick en väst av en tavla som hängt i gammelmorfars arbetsrum, hon fick också bebiskläder av gammelmormors spetsar, och så vidare. Min vän med textilskatten har gett mycket material till mig, och det kommer tillbaka i form av kläder till hennes barnbarn.
Mininecessär av två jeansfickor, försedd med dragkedja upptill och fodrad med gardintyg. Foto: Anna Sigrid Pettersson
Vad brukar du få för respons på kläder som du själv använder?
De flesta blir imponerade, som de inte fattar att det GÅR, överhuvudtaget att sy kläder! Många plagg är ”normala” och väcker bara uppståndelse när de får reda på att de är hemsytt. En del plagg är knäppa och det dras på munnar och skrattas, men det är alltid positiva kommentarer.
Och på barnplaggen?
Det är mycket klänningar och det blir så hyllade, kallas ljuvliga och söta. Kapporna får också oerhört positiva kommentarer. Själv blir jag lite störd över mig, för jag är så j-a trött på att tjejer ska vara söta. Och jag gör så mycket ”pynt”-kläder. Jag vill göra mer funktionskläder.
Men jag tänker hela tiden på bekvämligheten, minns barndomens plågor, så inget yllekli mot huden, inga hårda sömmar som trycker eller midjor som sitter åt. Kläder som jag lagar blir väldigt uppskattade av många föräldrar.
Klänning av broderad duk och duk med spetskant. Foto: Anna Sigrid Pettersson
Gissningsvis, hur mycket tid lägger du i genomsnitt på ett plagg?
Phu … svårt att säga … eftersom jag är luststyrd så kan det gå jättefort, en–två timmar. Men det kan ta massor med tid om det är pärlbroderier eller vanligt broderi. Ibland går jag ”all in” och det tar ALDRIG slut. Jag satt fortfarande och broderade på min brudklänning två timmar innan gästerna kom.
Jag syr också ofta för hand för att ha full kontroll på varje stygn. Sedan fodrar jag ofta, och det tar tid men blir också bra!
Mesta tiden går det åt att slakta, och se till att material blir gångbart igen, tvätta, plockat fritt från trådar och stryka. Och det är så olika arbeten jag gör.
Vad gör du om det inte blir som du har tänkt?
Om plagget blir färdigt och inte som jag tänkt finns det lite olika tillvägagångssätt, ett är att tänka om, ett annat att lägga det i min Röda korset-kasse som när den är full går till Röda korset. Blir det inte färdigt så blir det liggande, och ibland blir det färdigt en annan gång, eller uppsprättat till nytt material.
Har du något projekt som du är extra nöjd med?
Det är olika … beroende på. Jag fick en kasse med trasiga barnkläder och jag lagade ett par blå trikåbyxor, hål på knäet. Jag hade ett resttyg, regnbågsvelour, som blev ett nytt knä, och för att det inte skulle se ”lappat” ut gjorde jag en bakficka av samma tyg. Och den där ungen blev så glad.
En annan unge, hon var normallång och så späd och jag sydde massor med kläder till henne, använde mönster för 3 år, och la på längden. Jag sydde henne en väst, utan bild, med ett pärlbroderi, Pelle Kanin, ungefär 20 centimeter hög. Jättehäftig! Hon var förstummad i en kvart!
Men rätt fort blir det att det senaste projektet är det jag är mest nöjd med.
Barnkappa av herrkostym som inemellan har varit damdräkt. Foto: Anna Sigrid Pettersson
Vilka är dina favoritmaterial?
Rena material, bomull, ull och siden. Där borde ylle stå först!
Vad har du för tips till den som vill börja arbeta som du?
Börja! Om det ska handla om barnkläder måste det gå fort! De växer så fort. Bara GÖR! Och strunta i om det inte blir så bra, för nästa gång blir det bättre. Använd gammalt material så svider inte kostnaden. Barn är okritiska så sy bara. Och låna böcker så du lär dig tekniken, för med rätt teknik blir det lättare.
Barnklänning med duk som ok. Foto: Anna Sigrid Pettersson
Vad arbetar du med, eller vad planerar du för, just nu?
Just nu färdigställer jag ett vaktelhus, jag ska hämta vaktlar på lördag [intervjun gjordes tidigare i höstas, Annas anm].
Men jag stickar också på en gammal trasig tröja som ska bli fin, hel och varm. Tröjan är till mig. Den gamla tröjan är tvättad och ligger i materialförrådet, i väntan på … Det är ett elände att ständigt öka i vikt och växa ur kläderna.
Och sedan har jag ett gäng trista surdegar som jag ska färdigställa. Kläder som en kvinna bett mig sy, och det är faktiskt inte så roligt. Och när det är klart har jag en liten flamskvävnad, min gamla grå tröja och annat som ligger på ett ölflak och frestar. På ett annat flak ligger en slaktad flanellskjorta och velourbyxor. Det finns också ett tredje flak, med gardiner från Alviks bibliotek och det där sista i vävstolen, där jag bara har tömt garnspole efter garnspole, så randigt i alla färger och bredder … jag vävde det 1974 och snart händer det, i väntan på!
***
Det tog emot att undanhålla er Anna Sigrids beskrivningar av hur varje plagg har kommit till — men gå med i Facebook-gruppen Sy och skapa om gamla kläder till nya! så kan ni läsa allihop och många fler!
Tack, Anna Sigrid, för all inspiration som du delar med dig av!
