Strax innan vi skulle säga hejdå satte sig den ganska nyblivne fyraåringen i mitt knä och ritade målmedvetet på båda mina händer. Inte någon risk att jag skulle ha glömt honom ändå, särskilt inte efter att han krävde att bli buren till och från leksaksaffären igår och sedan somnade ombord på stadsbussen på väg hem, men det är ju alldeles extra fint såhär!
”Resan runt havet”-föredraget förra veckan var det första föredraget på länge och dessutom ett nytt föredragsämne för mig — jag har skrivit flera artiklar om det men inte berättat muntligt på något strukturerat sätt.
Vi i familjen har en enda bild från resan, plus telegrammet som min morfar skickade till min mormor, plus flera bilder av Drottningholm (en av mina morbröder har ropat in gamla vykort på Tradera). Nu tänkte jag att jag måste ha några fler bilder till bildspelet. En från Göteborgs hamn 1944 vore väl bra?
Då hamnade jag mitt i flera saker som handlade om den stora krigsfångeutväxlingen och Folke Bernadottes arbete med den. Jag har vetat om den men liksom inte kommit på att jag borde ta reda på mer. Berättelsen blev på fem sekunder ÄNNU större!
Bland annat hittade jag den här bilden av Drottningholm när hon hade blivit ommålad för sin stora insats. Hon gjorde fjorton sådana här resor under 1942, 1943 och 1944!
Och det här radioreportaget från Göteborgs hamn när fartyget kom tillbaka hösten 1944 efter att ha lämnat mina morföräldrar och de andra i Port Elizabeth, tagit ombord krigsfångar, lämnat dem (i Barcelona eller Lissabon?), hämtat tyska civila krigsfångar på Isle of Man och kommit tillbaka till Göteborg. Det är Sven Jerring som har fått åka till hamnen och står där och ser scouter och lottor som ska hjälpa till och alla människor som ska byta plats med varandra och äntligen få komma hem. En tysk kvinna som han intervjuar har varit internerad i fyra år och tre månader. En soldat som har varit fånge hos tyskarna berättar om känslan när han klev iland i Trelleborg och visste att han var på neutral mark.
Ungefär såhär ska kajen ha sett ut — flera kajer användes, och jag är inte säker på vilket år den här bilden är tagen eller ifall det verkligen var från Stigbergskajen mina morföräldrar klev ombord.
En bild av Göteborgs Centralstation ville jag också ha med — det gick ju så snabbt när missionärerna skulle ge sig av, och för att alla skulle få reda på att de måste komma lästes det upp ett meddelande till dem i Sveriges Radio. Min mormors mamma, Lydia Svensson, hörde det och tog tåget från Borås till Göteborg i hopp om att få krama sin dotter adjö. Hon hittade henne verkligen, på en perrong tror jag. Så stationen är också en viktig plats.
Och så hittade jag en film med många korta klipp från Drottningholm och hamnen. Här kan man se hur fullt det var ombord när soldaterna skulle transporteras!
Och här kan man läsa en av artiklarna om min mormors och morfars resa!
Ann-Sofie som arbetar i Förlösa-Kläckeberga församling har skickat de här bilderna — det har varit paketpackning i den stora församlingssalen!
Det gäller ju att ha många långa bord om man ska kunna komponera paket på det här viset.
Filtarna underst (de här båda är så kallade monsterrutor, alltså jättelika mormorsrutor) och sedan mindre och mindre paketdelar och överst på toppen strumpor och barntvål.
När alla delar är ditlagda viker man filten om innehållet och fäster med några säkerhetsnålar.
Ungefär 40 paket blev det den här gången, och Ann-Sofie ska återkomma med exakt antal och också ordna en intervju med ett av barnen som var med och packade. Att hjälpa till med att packa babypaket kan nämligen vara en alldeles utmärkt uppgift för mellanstadiebarn!
Paketen skickas till Human Bridge i Holsbybrunn, och därifrån åker de ut i världen till platser där de behövs, mest sjukhus där de fungerar som ”magnet” för förlossningsvården.
Förra veckan skrev jag att jag skulle åka till Göteborg och hålla det första föredraget sedan före pandemin. Men det var ju inte riktigt sant — medan 50-gränsen gällde bokade Ann-Sofie en kväll i just den här salen, och vi satt glest vid de långa borden och hade en så trevlig kväll tillsammans, och jag berättade om varför babypaket är så viktiga och om hur man kan arbeta med dem i en grupp på olika sätt. Hur kunde jag glömma den kvällen? Det var tillfälligt — nu minns jag massor.
Minns ni de här syskonen?
De föddes i våras, en pyttepytteliten och två lite större.
Och de fick bra vård direkt, och mössorna var en del av den, och de har vuxit …
Och vuxit …
Och vuxit …
Och deras storasystrar är SÅ stolta över dem.
Den här veckan har Marita och Bundasjukhusets matron varit på hembesök igen, och såhär ser flickorna ut nu!
Vilken total charm eller hur?
Inte undra på att Marita ser alldeles lycklig ut.
Virkad bläckfisk är en självklar favoritleksak.
Man kan krama den och ändå ha utrymme för att stoppa fingrarna i munnen.
Det är så underbart att det går så bra för det här tre. Det gör det inte för alla. Tvilling- och trillingfödslar riskerar alltid att bli svårare än enbarnsfödslar, och att födas ensam är inte heller någon garanti för att allt blir bra. Men mössor och känguruvård är två viktiga steg. Marita hälsar till oss allihop!
Med det här fartyget reste min mormor och morfar, Judith och Josef Imberg, från hamnen i Göteborg och genom och runt kriget i maj och juni 1944 för att ta sig till Sydafrika och sedan vidare med tåg och båt och buss till Kigarama i Tanzania. Där skulle de arbeta i den lutherska kyrkan eftersom alla tyska missionärer som hade varit där hade blivi internerade. Ungefär 30 svenska missionärer från olika samfund kunde resa ut eftersom Drottningholm skulle användas för att hämta krigsfångar i Sydafrika och ta dem till Europa. På utresan var det alltså bara ungefär 30 passagerare på ett fartyg som var byggt för 1500!
Min mormor och morfar skrev dagbok, och i efterhand har de och mina morbröder och min mamma samlat ihop mer om resan.
Det har jag lovat att berätta om på en fika-och-föredrag-träff i S:t Pauligården i Göteborg på tisdag vid elva.
Passar dagen och tiden och platsen någon som läser det här? Då är du mycket välkommen!
Anna heter jag som skriver Ett varv till. Det är en blogg för alla som vill göra världen lite varmare och lite vackrare — inte genom att tunna ut ozonlager och köpa pynt, utan genom att generera värme för människor som fryser och se till att det vi har här på jorden fördelas på ett mer rättvist sätt.
Min mormor lärde mig den noggranna delen av att sticka och virka när jag gick i lågstadiet, och min farmor lärde mig att man måste prova sina egna idéer.
Allt börjar alltid med en maska. Vill du vara med?