Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Alla inlägg avAnna

Tallrikar som tallrikar

Av Posted on Inga taggar 0

Något som gör mig glad varje gång:

Min mormor och morfar var prästpar i Härlunda (Häradsbäck) i Växjö stift i Småland de sista åren av sina yrkesliv, och de abonnerade troget på bygdetallrikarna och hade dem på väggen i sitt pensionärsradhus och sedan i sin lägenhet.

(Sanningen om dem är också att de inte var pensionärer särskilt mycket. Båda fortsatte att arbeta och arbeta. Min morfar spelade in andakter för kristen närradio, skrev böcker på flera språk och hade många föredrag, bland annat, och min mormor gjorde otroliga insatser som korrekturläsare och reste runt och tog hand om sina barnbarn för att underlätta vardagen för deras föräldrar.)

Vad gör man med alla prydnadstallrikar?

Min mamma tog hand om dem när vi tömde min mormors lägenhet, och nu använder hon dem som … assietter, såklart!

Det kanske känns lite vanvördigt först, men sedan är det hur fint som helst, och då och då pratar vi om motiven. Nu undrar jag vad som har hänt med husförhörstallriken där min morfar sitter i mitten, lite bredare i ansiktet än vad jag minns men fullt möjlig att känna igen. Jag fick inte med den i den här lilla högen som jag fotograferade. Har den spruckit, eller stod den bara någon annanstans i skåpet?

Ett nytt nummer av Uppdrag Mission

Av Posted on Inga taggar 0

Nu har sommarnumret av Uppdrag Mission, tidningen som jag gör åt Lunds Missionssällskap, kommit. Temat är ”En framtid för vår jord” — mer miljöfrågor i allmänhet än enbart klimatfrågan skulle jag säga. Det innehåller Olof Jarlbros reportage från Smokey Mountain i Manila i Filippinerna, Linus Hermanssons recension av boken Profetisk diakoni, Agnetas och mitt reportage från miljöcentret Mwamba vid Watamu Beach i Kenya, Solveig Bernströms recension av boken När vi får ordet, Agnetas och mitt reportage från Minet Country Park i London … och ganska mycket mer, för det är det extratjocka sommarnumret, 48 sidor.

Sällskapets medlemmar och prenumeranterna har fått sina tidningar, och tryckeriet har skickat en låda med extraexemplar till mig. Är det någon som vill att jag ska posta ett? Det gör jag gärna. Man kan få en liten bunt till en grupp eller klass också om man vill. Tills de tar slut … Skriv ett meddelande här nedanför eller skicka det till annabraw[snabel-a]gmail.com så ordnar jag det när jag är hemma igen om två veckor!

För alla som älskar jugendstilen

Inte undra på att detta är ett av Rigas mest fotograferade trapphus. Foto: Sassa Hiatt

Om jag har förstått begreppet abstract greed rätt — som ”att verkligen vilja ha något men inte ha någon realistisk plan för hur anskaffandet ska gå till” — så är det abstract greed som drabbar mig när jag ser jugendlägenheter. I Malmö där jag bor finns det ganska många sådana byggnader, till exempel vid Drottningtorget. Den som fick bo så!

När jag var i Riga i maj tog Sassa och Ita med mig till Riga Art Noveau Museum (på lettiska heter jugendstil jugendstils och museet Muzejs ”Rigas Jugenstila Centrs” — lätt att förstå eller hur? Annars är lettiska inte precis självklart för mig). Det ligger på Alberta iela 12 (entrén ligger på Strēlnieku iela), alltså mitt i den del av Riga som brukar kallas jugendstaden.

Rigas jugendbyggnader. Bild lånad från Riga Art Noveau Museums webbplats

Ungefär en tredjedel av husen i centrala Riga är byggda i jugendstil, och det beror på att det var enormt mycket pengar i omlopp där under 1900-talets två första decennier och att stadens invånarantal hade vuxit mycket snabbt. Murarna runt den medeltida stadskärnan, den som brukar kallas Gamla stan, hade rivits, och stadsplanerarna hade ritat upp raka gator och boulevarder i ett rutsystem.

Guider tar med sina grupper till vissa väldigt särskilda hus, till exempel den byggnad där Handelshögskolan i Stockholm har sin Riga-filial, och man kan uppfatta det som att det är några kvarter som är jugendkvarter, men det finns många fler byggnader ritade av samma arkitekter under samma period. Det finns faktiskt till och med jugendbyggnader inne i Gamla stan.

När vi stod i källaren och tittade på den elektroniska utställningen om allt det sa Ita något som är så viktigt att komma ihåg när man håller på att bli fascinerad av en förgången tids byggnadsstil eller klädstil eller matlagning eller något annat: att det var väldigt många Rigabor som aldrig var i närheten av att kunna bo så eller arbeta i sådana byggnader. Riga Art Noveau Museum är ett museum som visar ett hem under den här perioden, och när man ser det borde man också se ett par tre andra hem från samma period, kanske en återskapad lägenhet där ett stadsbud eller en hantverkare och hans familj bodde, och absolut en lantbrukarfamiljs hem. Jag vet inte om sådana museer finns, men före nästa resa ska jag absolut fråga! Lantbrukarhem borde ju kunna finnas på friluftsmuseet.

För en månad sedan firades jugenddagen på olika håll i världen. Museet i Riga deltog. Bild lånad från museets webbplats

Det som är speciellt med Rigas jugendhus är att så många av dem är ritade av lettiska arkitekter eller i alla fall av arkitekter som var bosatta i Lettland — som jag förstod det var en av letterna den store visionären, och medarbetarna på hans arkitektkontor tog till sig idéerna och utvecklade dem, och andra arkitekter blev också inspirerade. Det var mycket tack vare att Lettland hade fått en egen arkitekthögskola i slutet av 1860-talet som det fanns så många som kunde ta sig an uppdragen.

Den stora vågen höll i sig i ungefär tio år, och under den tiden hanns det med fyra perioder: den eklektiska, den rätvinkliga (kan det heta så? Vi tittade och diskuterade vad det kunde vara som kännetecknade den … men nu har jag lärt mig att det är det faktum att fasaden speglar husets innehåll och markerar både de horisontella och de vertikala linjer som ett hus har inuti), den nationalromantiska och den neoklassiska.

Det finns golv som man knappt nänns gå på. Foto: Sassa Hiatt

De allra flesta jugendbyggnaderna byggdes som lägenhetshus, och sådana fick vara högst sex våningar höga. I en förort finns det enfamiljshus också.

Både utanpå och inuti skulle det vara mycket tydligt vad arkitekten ville. Det finns säkert olika lyxighetsgrad bland de många husen, och jag vet inte riktigt på vilken nivå det hus som har blivit museum befinner sig, men det här golvet kan vara något av det vackraste jag har sett.

Många av de speciella saker som behövdes till byggena — blyinfattade bildfönster, kakelugnar, skulpturer — tillverkades i Lettland.

Burspråk med utsikt mot gatan. Foto: Sassa Hiatt

Museets permanenta huvudutställning är vad som ska föreställa ett ganska typiskt jugendhem där en välbeställd familj bor. Och nog kan man förstå att de var beredda att betala extra för att få sitta i sitt burspråk och dricka förmiddagskaffet! Sassa gick ganska nära för att få den här bilden, men om man backar lite kan man se att konceptet är spektakulärt på fler sätt.

Burspråket på lite avstånd. Bild lånad från Riga Art Noveau Museums webbplats

Visst är inramningen vacker?

När vi var där stod det också många gröna växter i burspråket, som i ett slags vinterträdgård.

Det som gjorde oss lite förvånade var hur små lägenhetens rum är. Vi var inne i pigkammaren innanför köket, och den verkade helt normal med tanke på att arbetsgivarna säkert tänkte sig att pigan mest skulle vara där när hon sov (och kanske när hon lagade familjens textilier? Det fanns i alla fall en symaskin där). Men det enda sovrummet var inte stort, och där stod det en säng som absolut såg ut som en enkelsäng. Var bodde alla? Var det på något vis bara en uppvisningsvåning eller en våning där en arbetande familjefader bodde ensam under veckorna medan familjen var på landet? Var den byggd som något annat än en familjelägenhet? Vi frågade guiderna men fick inte något riktigt svar.

Matsalen är också liten, men utställningen får den att verka mindre — om man ställer matsalsbordet på andra hållet kan man nog få rum med åtta eller tio gäster. Vad de åt? Det skulle jag gärna ha velat veta.

Mystiska varelser anropar i entrén. Foto: Sassa Hiatt

Trappan är alltså Rigas antagligen mest fotograferade, men hela entrén och trapphuset är värda lite ont i nacken. När jag ser sådana takmålningar tänker jag alltid på arbetsställningarna för de människor som målade dem … Vilken bisarr fantasi, och vilken precision! Fick den som målade vara med och utforma motiven, eller skulle de kopieras från en skiss som någon högre upp i hierarkin hade gjort?

Blommigare i annan del av entrén. Foto: Sassa Hiatt

Riga Art Noveau Museum är inte så stort, men man kan stanna ganska länge i källaren där den elektroniska utställningen om hela Rigas jugendtid finns. Uppe i lägenheten får man betala lite extra för ett fototillstånd, och det tror jag att de flesta inser att det är värt. Få av oss kommer någonsin att ha möjlighet att bo i jugendstil, men en del inredningsdetaljer är så vackra och tidlösa att man skulle kunna låta sig inspireras av dem nästan varsomhelst.

Nära museet ligger en butik som har specialiserat sig på motiv och detaljer från jugendperioden. Där kan man köpa sig en kakelplatta, en lampett, en anteckningsbok, en kasse … Och där kan man konstatera att många av utsmyckningsmotiven gör sig bra i de mest osannolika sammanhang. Så är det kanske med det som är riktigt vackert.

Tack Ita och Sassa för de här timmarna en söndag i maj!

Min mamma stickar Easy Peasy Beanie

När Marita skulle åka till Tanzania och undervisa i barnsjukvård för några månader sedan frågade honom om någon ville sticka mössor som hon kunde ta med. Det blev ett fantastiskt gensvar fastän tiden var kort!

Den mössa som syntes på bilder från ett tidigare besök var Easy Peasy Beanie, som också är en av mina favoriter. Det var inte alls tvunget att det skulle vara den, men jag såg att den fanns med bland de modeller som dök upp på bilderna den här gången också.

Min mamma föddes i Tanzania (som då hette Tanganyika) strax efter andra världskriget — hennes föräldrar åkte ut under kriget — och växte upp i Sydafrika och nuvarande Zimbabwe. När hon läste om Maritas resa blev hon inspirerad, och sedan har hon bara fortsatt och fortsatt. Så när jag hälsade på henne vid midsommar låg det mösstickningar på två eller tre ställen i huset, och på kistan i övre hallen stod en östafrikansk korg med färdigstickade rektanglar som väntade på att bli hopsydda och hopsnörpta.

Easy Peasy Beanie är alltså en rektangel som stickas i ett slags slätstickning — det lilla tricket är bara att man stickar varven i en egen ordning; r, a, r, r, a, r, r, a, r. Eller, om man vill ha lite smalare resårränder, r, r, a, a, r, r, a, a. Sedan syr man ihop uppläggningskant med avmaskningskant (eller maskar av samtidigt som man stickar ihop kanterna) så att det blir en cylinder. Cylinderns ena ände snörper man ihop. Och så viker man upp en liten kant. Klart!

Om min mamma inte har gjort mössorna klara när jag kommer tillbaka i slutet av juli tror jag att jag ska göra det. Min mormor var väldigt bra på att dela handarbeten med mig när jag var liten. Jag vet inte hur många trådar hon har fäst åt mig. Så vi fortsätter i hennes anda!

Världens fulaste bok

Elizabeth Gaskell (bild lånad från Lancashire Life)

En bok som jag har läst gång på gång (och lyssnat på som ljudbok flera gånger också) är Elizabeth Gaskells North and South. Den ska absolut inte förväxlas med TV-serien om det nordamerikanska inbördeskriget — det här är en roman som är skriven ungefär samtidigt som Charles Dickens skrev Hard Times och som handlar om krocken mellan stillsamt lantliv (South) och konfliktfyllt och intensivt industristadsliv (North — bokens Milton brukar ses som Manchester eftersom det var där Elizabeth Gaskell bodde medan hon skrev boken).

Den boken ska jag berätta mer om en annan gång, det måste jag, men det jag tänkte berätta idag är att jag gjorde en otroligt dum miss när jag tänkte att jag måste läsa något mer av samma författare.

Jag skickade ett meddelande till en bokhandlare som jag känner och brukar handla av — och jag trodde dumt nog att Ruth skulle finnas i en massa pocketutgåvor i olika klassikerserier, som North and South, och att vilken utgåva som helst skulle fungera finfint.

Det som hände var att min bokhandlarbekant gick in i det stora Ingram-beställningssystemet som bokhandlare använder när de beställer från förlag utanför Sverige — helt bra — och att han klickade på den billigaste utgåvan där.

Den är gjord av en robot!

Massor av engelskspråkiga klassiker har ju författare som har varit döda i mer än 70 år, och då finns det ingen copyright på själva texten. Hos Project Gutenberg kan man ladda hem mer än 59 000 olika e-böcker helt gratis i flera olika format, och man kan läsa dem direkt i webbläsaren också. Det är en fantastisk tillgång, och flera gånger när jag har letat efter citat ur böcker har jag kunnat hitta dem på bara några minuter tack vare Project Gutenberg.

Men så finns det de krafter som försöker utnyttja sådana projekt för att tjäna snabba pengar.

Det jag fick var en print-on-demand-bok i ungefär A4-format, helt oredigerad, helt utan layout, med pytteliten grad på ett fult typsnitt och med rader som är så långa att jag ganska ofta halkar med ögonen och önskar att jag orkade läsa med linjal.

Baksidestexten är helt enkelt bokens första rader.

Fåglarna på framsidan är pixliga.

Logotypen verkar vara avhuggen på mitten.

Och rekordet: på något vis har roboten missat första bokstaven i författarens namn.

För mig blir det här ytterligare ett bevis för att iskall kommersialism kommer att få oss att tappa hoppet totalt.

För några år sedan blev robotböckerna ett stort problem — nämligen när robotförlagen sålde böcker som bara bestod av artiklar från Wikipedia. Bibliotekstjänst gjorde en lista med förlag som de filtrerade bort från sina system. Sveriges Radio uppmärksammade bibliotekens problem.

Nu kan jag ju inte precis klaga på innehållet i min superfula bok — bara på att det är svårläst och att alla sorters vindar får väldigt bra tag i de stora boksidorna. Det finns inget skäl att tro att det inte är Elizabeth Gaskells Ruth jag läser. Det är en berättelse om en mycket ung kvinna som har blivit alldeles ensam i världen och som lyckas hitta ett hem hos vänliga och omtänksamma människor precis i det ögonblick när hon tror att allt är förlorat. Den är dramatisk och kanske till och med melodramatisk, och händelseutvecklingen överraskar mig gång på gång på gång. Om jag jämför den med North and South måste jag medge att den inte alls är lika väl sammanhållen, och jag tycker nog att Margaret Hale känns som en mer sannolik hjältinna än Ruth. Den snabbväxande brittiska textilindustrin är närvarande — Ruth är anställd som en av många unga sömmerskor på ett stort damskrädderi där de anställda också bor tillsammans och kan arbeta hur mycket övertid som helst inför viktiga händelser, som en bal. I en annan av Elizabeth Gaskells romaner, Mary Barton, blir en ung kvinna nästan blind efter att ha suttit och arbetat med krävande sömnadsarbete utan tillräckligt med ljus.

Men det som blir extra ironiskt är att temat i romanen om Ruth verkar vara integritet. Och det är ju något som Jefferson Publication verkar sakna helt och hållet. Puh.

(Om du vill läsa den och inte vill läsa den som e-bok, så prova till exempel med den utgåva som Oxford University Press har gjort. Den är inte så mycket dyrare än min. Och köp den av en levande bokhandlare!)