Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Alla inlägg avAnna

Magnus och elva barn i Kalmar

Av Posted on Inga taggar 2

I fredags kväll kom jag till Kalmar. En halvtimme efter mig kom också Magnus Aronson dit.

Ja, Magnus som har fotograferat så otroligt mycket åt mig i femton år! Jag hade bett honom att lägga en hel helg i Kalmar för att jag skulle få riktigt bra bilder av de plagg som jag har hittat på de senaste fem åren, alltså sedan jag sa upp mig från det förlag där jag gjorde stickböcker. Och av de plagg som andra har hittat på med mina modeller som utgångspunkt — till exempel Ingrids Lilla Tuffing-tröja och Ann-Christins och Annikas kappa och koftkalas.

Snart-sexåring i kappa som jag har stickat och Ulla i Uppsala sytt. Foto: Magnus Aronson

Med hjälp av Sara och Daniel och Mikael hade jag bokat elva barn i åldrar mellan ett par veckor och åtta och ett halvt år som fotomodeller också. Vi arbetade från lördag morgon till sent på kvällen — tur att det är ljust så länge — och sedan ett pass på söndagsmorgonen och ett vid lunch också.

Jag frågade ju om kläder här på bloggen för några veckor sedan, och Susanne, Karin, Anna, Ann-Christin, Ylva,Annika och Annikas dotter skickade paket (har jag glömt någon?). Tusen tack, alla! Så mycket fint!

Tre syskon och deras katt — han heter Bosse. Tröjan längst till vänster är Lilla Tuffing-tröjan, sedan kommer den ännu namnlösa kappan, och till höger är Lilla Tuffing-koftan. Foto: Magnus Aronson

Vi höll oss mest inomhus hos Daniel och Sara och på en allmänning i Norrliden men gjorde också några utflykter: till Norrlidens Centrum, till fots till en kulle vid en havsvik (katten Bosse envisades med att följa med hela vägen och delta i bilderna), hem till Hanna och Emil och hem till en grannfamilj.

Resultatet blev, ja, ni ser, nästan sagoaktigt. Jag är så jätteglad. Magnus är helt otrolig. Och alla de elva barnen var glada nästan hela tiden, och alla de vuxna verkade ha så trevligt.

Jag ser fram emot att få visa mer!

Så vackert

Av Posted on Inga taggar 0

Och så fick jag se och höra den här sången häromdagen. Den var precis vad jag behövde just då, och ganska mycket mer. Så den måste ni också få se och höra.

Sången är skriven för en film om två tonåringar som möts på ett sjukhus där de båda är inlagda därför att de har cystisk fibros. Den heter Five feet apart.

Och visst är sången bra i sig …

… men det är bara att konstatera att allt blir så otroligt mycket vackrare med barnkör, eller hur?

PS22 Chorus är en skolkör i en skola på Staten Island i New York. Det finns (upptäckte jag) en hel massa sådana här filmer med olika årgångar av kören. Det här är bara en av de senaste.

Om att köpa presenter

Lokalt om man är i Alvesta kommun.

För ett tag sedan hörde jag två släktingar från varsin halva av familjen bekanta sig genom att prata om vad som är bra respektive dåligt med USA. Jag vet att en av dem har bott där, och den andra har åtminstone rest omkring där.

”Det är samma butiker i varenda stad”, sa de. ”Samma kedjor överallt. Med exakt samma sortiment.”

En av dem framhöll flera gånger att det är jättesvårt att ge presenter i USA därför att allt som man kan komma på är saker som mottagaren lika gärna kunde ha köpt själv på närmaste köpcenter. Det finns inget som är speciellt längre. Det som var speciellt har blivit vanligt eftersom det finns överallt — eller försvunnit från marknaden när små, specialiserade butiker har slagits ut av de stora.

Lokalt om man är i södra Skåne.

Det är naturligtvis en extrem generalisering — man kan hitta mycket som är fint om man bara orkar leta efter marknader och mässor och planera sina inköp lite grann — men samma sak håller på att hända i Sverige, lite långsammare och på ett lite mindre uppenbart sätt.

Eftersom jag tycker väldigt mycket om att ge presenter försöker jag lära mig att köpa dem när jag får möjligheten, inte nödvändigtvis när jag tycker att det passar med min planering.

Och eftersom jag inte riktigt orkar med saker som bara är saker är det mest sådant som går att äta upp eller använda jag tittar efter.

Lokalt om man är i Rättvik.

Nu får ni hålla i er om ni tycker att det här är överdrivet präktigt och predikande i tonen, för jag måste skriva det:

Det finns småföretagare — egenföretagare, familjeföretag, firmor som har några anställda — lite överallt i Sverige. När vi handlar från dem är varje krona en mycket större del av deras intäktskonto än om vi köper Godiva-choklar, St. Dalfour-marmelad, Lindor-choklad eller något som är märkt med logotypen för någon av de stora matkedjorna.

Lokalt om man är i Ör ett par mil från Växjö.

Det senaste året har jag bestämt mig för att slå till och köpa hållbara goda saker direkt när jag har sett dem — och allihop har blivit födelsedags- och hälsa-på-presenter inom några veckor. Inget har blivit över. Min resväska har blivit lite tyngre, såklart, men jag har aldrig köpt några enorma mängder. En liten syltburk från en liten plats där mottagaren aldrig har varit är minst lika bra som en ganska stor bukett inköpt på vägen eller en dyr chokladask.

Och har man något sådant här i närheten, då tar man ju med sig något av det när man reser för att träffa vänner långt bort.

Det här är ett sätt att arbeta för mångfald, ett av många, och kanske ett som vi inte tänker på så ofta. Dessutom är det som vi använder pengarna till i stort sett alltid mat av hög kvalitet, småskaligt producerad och mycket mycket god.

Slut på predikan för idag. Hör gärna av er med tips på era egna lokala delikatesser med hyfsat lång hållbarhet!

Nu har det blivit en kappa

Om det skulle föras någon form av statistik på den här bloggen så skulle det antagligen uppdagas att den absolut vanligaste starten på ett inlägg är ”Nu ska ni få se något fint!” — och då ska man veta att jag oftast håller mig i skinnet och försöker hitta på en annan inledning.

Men idag ska ni verkligen få se något fint!

Det började högst ordinärt när jag var på resa i England i februari. En av mitt livs vackraste resor hittills, men stickningen var verkligen precis som vanligt.

På stationen i Chesterfield.

Jag hade bestämt mig för att sticka två kappöverdelar i ylle för att sedan be två syvänner att på varsitt håll förvandla dem till kappor med vävd yllenederdel och foder. Klänningen Ulla, som jag gjorde för ett par år sedan, fick mig nämligen att komma på alla möjliga kombinationer av sytt och stickat.

Min teori var att om man stickar det som kräver mycket anatomi, så att man slipper sy det, så kan man sedan sy det som bara är raka stycken, så att man slipper lägga tid på att sticka det. Och det resonemanget hade naturligtvis varit poänglöst om jag inte dessutom hade tyckt att kombinationen blir så charmig.

Klar för avresa.

Såhär såg den ut när den var klar — en Två trådändars lilla kofta med den lilla skillnaden att efter ärmarna kommer direkt några varv resårstickning och sedan avmaskning.

Den här röda reste till Anna Sigrid Pettersson i Vallentuna. Hon är en mästarinna på textilt återbruk — en riktigt konsthantverkare. För ett tag sedan ställde hon upp på en intervju här på bloggen, och efter den stickade hon massor av Klänningen Ulla.

Överdel och begagnad rutig yllekjol i kiltstil. Foto: Anna Sigrid Pettersson

Hon kombinerade genast överdelen med några sparade knappar och en rutig yllekjol i kiltstil. Perfekt!

Hela kappan har samma viscosefoder, och så är det velour runt halsen och i ärmsluten. Foto: Anna Sigrid Pettersson

Anna Sigrid satsade på att vecka det rutiga ylletyget mot överdelen och sedan fodra hela kappan med riktigt fodertyg (det är inte använt tidigare, men Anna Sigrid hade det i sitt förråd). Halsringningen och handledskanterna fick ett mjukare foder.

Veck, veck, veck som på en klassisk rutig yllekjol. Det blir stiligt och stilfullt! Foto: Anna Sigrid Pettersson

Det här är en kappa till ett ganska litet barn — Anna Sigrid mätte och fick överdelen till 70–84 cl, och jag har inte mätt på riktigt själv, bara tänkt på en flicka som jag känner — så den fick en ganska kort nederdel också. Man kan tänka sig strumpbyxben och allväderskängor som sticker fram undertill eller hur?

Tre knappar. Foto: Anna Sigrid Pettersson

Överdelen har tre knapphål, och Anna Sigrid gjorde inte fler på nederdelen — de tre och de pampiga knapparna är det hela. Vackert tycker jag.

Anna Sigrid är så nöjd med resultatet, och ni kan ju gissa om jag också är det. Ser mycket fram emot att ta med den på fotografering nästa helg och låta en pappa eller mamma klä på någon liten som gillar rött.

Tack Anna Sigrid!

Och tack Susie som bjöd mig på ett par alldeles osannolika dagar i Peak District!

Foto: Susie Poole

Tro det eller ej, men det är jag som står där på klippan. Min fantastiska väninna Susie och jag skulle egentligen bara ses och hinna prata ordentligt, men hon kom på att vi kunde åka runt och prata i hennes bil och på vackra platser, och det gjorde vi. Och så satt jag i hennes familjs stora soffa och la upp röda maskor. Vilken början va?

Hjälpstickargrupp blev Årets Laholmare

Här tar Britt Gustafsson emot priset och berättar om sin stickgrupps arbete. Foto: Roland Höglund (lånat från Laholms Tidning)

Min väninna Jenni som bor nära Laholm skickade en länk till en artikel i Laholms Tidning häromdagen. Och vilken artikel!

Den handlar om utdelningen av priset Årets Laholmare, som har instiftats av Lions och som består av den klassiska jättechecken, ett offentligt firande och 7 500 kronor.

Årets Laholmare 2019 blev en hel grupp människor, minst 35 stycken — Sticka och skicka-gruppen!

Såhär står det i artikeln:

FÖR SEX ÅR SEDAN besökte [Britt Gustafsson] bokmässan i Göteborg. Hon gick till ett förlag på mässan med religiös litteratur hon brukar besöka då hon fick syn på boken ”Värma en liten” som handlar om att sticka och virka för bebisar. I samma veva hade hon läst ett reportage om fattiga kvinnor i fattiga länder som vira in sina nyfödda i tidningspapper eftersom de inte hade några kläder.

– Det grep mig hårt så jag tog mig hem och satte igång med mina stickor. När jag stickat 20 tröjor tänkte jag: Vad gör jag med dem? Skillnaden mellan liv och död för en nyfödd kan vara en mössa för huvudet så jag stickade 20 mössor också, säger Britt Gustafsson.

Det är så fint att få läsa om hur en bok har kunnat inspirera till något betydelsefullt.

Just den här boken är slut på förlaget sedan fem–sex år — det är den som flest frågar efter också … Men ibland dyker det upp något exemplar i en liten bokhandel på en mindre ort, och någon gång har jag fått veta att den finns på Bokbörsen eller i en second hand-butik också. Ser du den, så köp den — gärna åt mig om du inte själv vill ha den! Jag förmedlar den vidare till någon av alla som har frågat.

I slutet av artikeln står det såhär:

[Sticka och skicka-gruppens träff] är en social sammankomst. Det är många som inte haft så mycket annat annars som ser fram emot träffarna. Vi har väldigt roligt tillsammans och vi dricker också kaffe och har en kort andakt. Det fyller ett behov som alla har, att vara behövd. Man lyfter blicken från sitt eget och fokuserar på de som behöver oss. Det är roligt för många i gruppen har sagt att det gett dem en ny mening och det är det bästa betyg man kan få, säger Britt Gustafsson.

Påsarna har till exempel skickats till Tanzania, Ukraina, Sydafrika, Mocambique och Moldavien. Prispengarna på 7 500 kronor ska gå till sådant som föreningen inte kan framställa själva som två, säkerhetsnålar och garn.

Tänk vad mycket bra det blir av Lions pengainsats i år alltså!

Tack Jenni för länken! Och heja er, Britt och ni andra i gruppen!