Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Alla inlägg avAnna

Tävling: Vinn Erika Knights bok Sticka stilrent och rustikt

Nu tycker jag att det är dags för en stickbokstävling igen!

Tre exemplar av Erika Knights bok Sticka stilrent och rustikt köpte jag i bokreabutiken vid Triangeln här i Malmö för några månader sedan.

Det här är alltså en helt osponsrad tävling (om man inte tycker att jag kan sponsra min egen blogg), och man kan kanske tycka att om böckerna var så billiga kan väl var och en handla själv, men alla bor ju inte i Malmö, och alla hann kanske inte upptäcka den här boken medan den fanns hos de stora bokhandlarna. Så jag köpte tre, och nu går det att vinna dem!

Ni som känner till Erika Knight vet ungefär vad ni kan vänta er — inga grälla färger, inga vilda mönster, inga äventyrliga färgkombinationer, inga fotomodeller som riskerar att vilseleda en.

Här finns beskrivning till pläd, anteckningsboksfodral, kudde, kasse, fodral till värmeflaska och annat som inte är kläder.

Här finns också torgvantar, tvåstickesockor och sockor på strumpstickor.

Och så en ganska rejäl stickskola med tecknade bilder — pedagogiskt och påkostat!

Tävlingsfrågan den här gången:

Vad inspirerar dig som stickare?

Eller, om du vill svara på något mer praktiskt:

Vad är ditt bästa tips till den som har svårt för att bli klar med sina stickprojekt?

***

Skriv ditt svar i kommentarfältet här på bloggen eller, om du inte har Facebook-konto eller inte vill synas så tydligt här, skicka det till annabraw[snabel-a]gmail.com med ”Erika Knight-tävling” på ämnesraden.

På torsdag kväll får en slumpmaskin dra tre vinnare!

***

Och den fina trasmattan? Den inviger jag idag. Min kära före-detta-kollega Åsa hade en för mycket när hon och hennes man hade sålt sin sommarstuga i Dalarna. Nu ligger den på mitt golv i Malmö, nytvättad (av Åsa) och hemfraktad på nattåget, och ser så rejäl och handgjord ut. Fantastiskt eller hur?

Välkomna till hjälpstickningshelg på Bödagården!

Av Posted on Inga taggar 1

Den 1:a–3:e september är alla hjälpstickarvänner mycket, mycket välkomna till BödagårdenÖland!

Där har vi en sensommarhelg med hjälpstickning på längden och tvären (och kanske på andra håll också) — jag har lovat att berätta några glimtar ur hjälpstickningens historia, och så har vi flera pass där vi går igenom olika grundmodeller och varianter. Lite beroende på vädret slår vi oss ner på olika ställen, och ingen kommer att titta snett på oss för att vi bär med oss garn överallt och stickar samtidigt som vi lyssnar och pratar!

Jag ska berätta om olika insamlingar som man kan hjälpa till med också, och jag tror att det blir ett maffigt restgarnsbord och plats för utställning så att alla kan visa det som de är mest nöjda med eller skulle vilja att andra hjälper till med.

Här finns lite mer information.

Välkomna, välkomna, alla!

Från Åhus till Burma och lite till

När jag var i Hongkong för ett par år sedan träffade jag en teologidoktorand, Seng Ja, som satte mig på ett lite udda spår. En svensk missionär i Burma för länge sedan, vem kan det ha varit?

Efter ett tag lyckades jag hitta honom — och oj vilken historia det var. Jag skrev en artikel som en redaktör tackade ja till. Sedan blev den tydligen liggande. För ett par veckor sedan publicerades den, men i ett slags omarbetad version, så nu kommer originalet här!

***

Seng Ja och Zaw Rat. Foto: Ingrid Meyrick

– Får jag säga hej? Jag vill hälsa på svenskar, säger den unga kvinnan som väntar vid kyrkporten efter morgonbönen.

Att hon har kommit från Myanmar till Hongkong för att läsa teologi beror på att en svensk missionär kom till Kachin-folket för mer än 125 år sedan.

Tao Fong Shan och det lutherska seminariet är grannar på berget ovanför Sha-tin.

När den skandinaviska buddhistmissionen började bygga här för ungefär hundra år sedan fick materialet bäras upp på slingriga vägar – det mesta av kvinnor ur en etnisk grupp som var känd som just bärarkvinnornas folk.

När det teologiska seminariet byggdes på 1990-talet var transportförutsättningarna lite annorlunda, men berget hade fortfarande sin form, så mellan Tao Fong Shan och seminariet är det en trappa med över 100 steg.

Tao Fong Shans morgonbön äger rum i lotuskapellet och består av växelläsningar och sånger från Taizé. Efter den kan man gå direkt uppför trapporna till seminariets kyrka och vara med på en morgonbön som simultantolkas i hörlurar och innehåller sånger ur väckelsetraditionen.

Hongkongs utsatta läge har fått en del uppmärksamhet i Sverige under de senaste åren, och den långa tiden som inte-riktigt-Kina gör sig påmind på alla möjliga vis, inte minst i stadsvimlet där stora delar av Asien finns representerat.

Uppe på berget är det lika blandat, fast av helt andra skäl. Tao Fong Shans arbete med religionsdialog har samlat människor från Norden, engelskspråkiga länder och stora delar av Kina i många år, och nu har det lutherska seminariet pastorsutbildning och andra teologiska utbildningar för studenter från en lång rad länder.

Så kommer det sig att Seng Ja står kvar vid kyrkporten när de flesta andra har skyndat iväg till biblioteket och till olika lektioner.

– Får jag säga hej? Jag vill hälsa på svenskar, säger hon. Jag tillhör Kachin-folket i Myanmar. Det var en svensk missionär som kom till oss. Ola Hanson hette han.

Seng Ja och hennes man Zaw Rat har blivit skickade till Hongkong och seminariet av den kyrka som Ola Hanson grundade tillsammans med deras förfäder.

– Vi ska vara här i fyra år, berättar hon. Alltid när jag hör att det är svenskar på besök här försöker jag leta upp dem.

Ola Hanson och hans fru (ledsen att jag inte har något namn på henne — kanske kan jag återkomma om det).

Ola Hanson visar sig vara skåning och svenskamerikan – han föddes i Åhus 1864 och kom till USA som tonåring. Först hamnade han i Oakland i Nebraska, så flyttade han till St. Paul i Minnesota för att studera vid det svenska baptistseminariet där, och det år när han fyllde 26 var han klar med sina studier vid Madison Theological Seminary i Hamilton i delstaten New York.

Det var då som det stora äventyret började.

I Myanmar, också känt som Burma, hade American Baptist Missionary Union placerat sin missionär William Henry Roberts. Han arbetade i staden Bhamo och var inriktad på att nå Kachin-folket eller Jinghpaw-folket, en av de etniska grupper som befolkar landets nordligaste delstat, Kachin. Ola blev hans medarbetare. Ett par år efter Ola anlände kollegan George J. Geis, som började arbeta i delstatens huvudstad, Myitkyina.

Kachin-språket blev Ola Hansons första stora utmaning – han och hans medarbetare började skriva det med västerländska skrivtecken. De producerade en grammatik och ett kachinskt-engelskt lexikon innan de satte igång med sin huvuduppgift: att översätta Bibeln.

Efter 20 år i Myamnar flyttade Ola Hanson till Namkham i Hsenwi-distriktet och fortsatte att arbeta där. Samtidigt som han fortsatte med allt som missionärsuppdraget innebar skrev han två böcker på engelska om det han såg: The Kachins, Their Customs and Traditions kom ut i USA 1913 och finns fortfarande att köpa. Nio år senare var Missionary Pioneers among the Kachins färdig.

I inte mindre än 28 år levde Ola Hanson – och, får man förmoda, hans fru som syns på bild tillsammans med honom och finns med på ett monument i Oakland i Nebraska under namnet Mrs. Ola Hanson – tillsammans med Kachin-folket. Det var amerikanska baptister som bekostade deras arbete, men Ola måtte ha nämnt Sverige då och då eftersom Seng Ja ”minns” honom som svensk.

Och det var till svenskbygderna i Minnesota han begav sig när hans tjänstgöring var till ända.

Om ett par år ska Seng Ja och Zaw Rat fortsätta hans arbete.

***

Fotnot: Myanmar är ett namn som har införts av militärregimen. Oppositionen använder namnet Burma. Sedan jag skrev artikeln har Seng Ja disputerat (”with distinction”), och hon har också hunnit med en resa till Ola Hansons andra hemland, USA. Och här kan man läsa lite mer om Ola Hanson (på engelska).

Johanna berättar för att hjälpa andra

Det här har inget alls med garn att göra, i alla fall inte såvitt jag vet, men desto mer med medmänsklighet:

I söndags åkte jag till Göteborg för att träffa Johanna Hildebrand.

Hon har skrivit den här boken:

I den berättar hon om en relation som började med förälskelse men som gradvis förändrades. Så här skriver hon själv på bokens baksida:

Det är så mycket jag behöver lära mig.
Stapla disk, hacka lök, skära jämna tomatklyftor, städa upp efter mig, dammsuga listerna.
Tålmodigt försöker han lära mig.
Upprepar tills jag har förstått vilket som är det rätta sättet.
Suckar åt mig när jag gör fel.
Eller skrattar.

Vad är det egentligen som pågår bakom grannens dörr?
Kärlek-Rädsla 1-0 är en berättelse om rädslans och våldets farliga krafter, om förväntningar, anpassning, lögner, ensamhet och medberoende. Men det är också en berättelse om växande självinsikt, om ökad medvetenhet och om att återupptäcka sin inre kraft.
Kärlek och kunskap öppnar vägen till läkning.

Idag är intervjun med i tidningen Dagen, och jag hoppas förstås att många läser den!

Boken går att beställa i vilken bokhandel som helst, och så finns den här och i andra webbutiker.

 

Heleenas hundra mössor

Hundra mössor — det är mycket.

Men Heleena Grevesmühl har bestämt sig för att det ska bli så många innan våren är slut.

Hon stickar dem i mönstrade garner och får ut sex stycken på ett 200-gramsnystan.

Här svarar hon på några frågor om sitt projekt. Tack, Heleena, och tack för inspirationen!

***

Heleena, du har gett dig själv i uppgift att sticka 100 mössor. Hur kom du på den idén?

När jag hade gjort de första tjugo så tänkte jag att det skulle vara roligt att göra 100 under det första halvåret i år.

Var stickar du helst?

Jag stickar när jag tittar på TV, när jag åker bil och nu när jag åker husbil. Tycker inte om att bara sitta och inte göra något med händerna.

När stickar du helst?

Jag stickar nog lite då och då under dygnet. Även på nätterna om jag har svårt att sova.

Är också med på ett stickcafé i min hemförsamling, och då är det ju jätteroligt att sticka tillsammans med andra.

Stickar du alltid samma modell?

Nu när jag gör de här 100 mössorna så gör jag samma modell. Enda skillnaden är att jag gör resår på en del och låter kanten rulla, endast rätstickning, på en del.

(Rätstickningen resulterar ju i slätstickning eftersom Heleena stickar runt — Annas kommentar.)

Vad gör du för att hålla energin uppe?

Vet inte om jag gör något särskilt för att hålla energin uppe. När jag tröttnar på mössorna stickar jag annat emellan. Västar, tröjor, spiralsockor och filtar. Har också virkat rutor nu till ett rekord i mormorsrutor.

Vem ska få alla mössorna? 

Mössorna och det andra jag stickar kommer nog, utom 35 stycken, att gå till Slättmissionens Hjälpande Hand.

På min gamla arbetsplats finns en grupp med kvinnor som stickar startpaket.

Vad tänker du på medan du stickar dem?

Innan jag gick i pension jobbade jag i Västerås domkyrkoförsamling som pedagog, och en av mina viktigaste uppgifter var att visa på orättvisorna i världen.

Det finns alltför många människor i världen som behöver hjälp med det mest nödvändiga för att överleva. Både i Sverige och andra länder. Försöker göra det lilla jag kan.

Hur långt har du kommit nu?

Tror att det är nummer 68 som sitter på stickorna nu.

Heleena stickar annat också — till exempel Treochenhalvtimmesvästen.

Har du börjar fundera på vad du ska göra efter 100?

Det blir väl att fortsätta sticka sådant som behövs till barn runt om i världen. Blir nog en del mössor även i fortsättningen. I höst blir det lite sockor till hemlösa.

***

Såhär stickar Heleena sina mössor:

Jag lägger upp 77 maskor med Big Verona på strumpstickor nummer 4, stickar 12 centimeter (alltså: antingen med några varv resårstickning först eller med slätstickning direkt — Annas kommentar), och sedan minskar jag så här: jag stickar 9 maskor, stickar ihop 2 maskor, upprepar det hela varvet. Stickar ett varv slätstickning. Stickar 8 maskor och stickar ihop 2 och upprepar det hela varvet. Stickar ett varv slätstickning. Fortsätter med 7, 6 , 5 maskor innan jag stickar ihop två och har ett varv slätstickning emellan.

När jag kommer till 5 maskor före ihopstickning fortsätter jag med 4, 3, 2 och 1 maskor innan jag tar ihop (jag stickar inte varv utan minskningar mellan dem).

Sedan stickar jag ihop 2 och 2, och då har jag 7 maskor kvar. Jag minskar till 5 och stickar några varv, och så minskar jag till 3 och maskar av. Hoppas att det går att förstå!

***

Hundra tack, Heleena! Och tack för alla bilderna! Lycka till med sista tredjedelen av utmaningen!