Ibland blir små saker lite större efter ett tag:
En gång när jag hälsade på min väninna Tove i Östersund stod det en bagare på torget och sålde surdegsbröd. Vi smakade och tyckte att det var helt fantastiskt gott.
När jag lite senare skulle göra Brödglädje kom jag att tänka på det där brödet och det där bageriet, som måste ha legat någonstans i närheten av Östersund och som nog var ett familjeföretag … Jag letade en stund, hittade det och ringde och frågade om jag fick komma och hälsa på. Det fick jag, och efter lite krångel med bussar och tåg lyckades jag ta mig dit.
Det blev ett reportage i boken — ni som har läst den kommer säkert ihåg Jens Larssons fina bilder (han var där vid ett annat tillfälle, och han fotograferade också bakstugan på Jamtli åt mig).
Sedan har Kersti och jag hållit kontakten, och för några år sedan började hon berätta för mig om Bose. Hon talar italienska och har bott i Italien, och hos kommuniteten i Bose har hon hittat ett slags andra hem. Om jag minns rätt gick det till på det viset att hon såg en bok av Enzo Bianchi på en stormarknad när hon var på semester, köpte den på grund av titeln, läste den och blev så fascinerad att hon åkte och hälsade på.
Nu har hon varit där och bakat surdegsbröd på svenskt mjöl också. Det blev så intensivt att hennes bagarkollega där, en man som också var präst, blev tvungen att kalla in en vikarie till kyrkan för att han inte ville gå ifrån sina bröd!
Kersti har översatt boken till svenska, och den finns hos Artos. Ett tips!