Stina i Betania

En församling i Kalmar har hört av sig och bett att få använda intervjun med Stina Backlund ur Påtår för att presentera henne inför att hon ska komma och hålla föredrag. Då bjuder vi på den här på Kyrkkaffebloggen också! Intervjun gjordes för ett par år sedan, men arbetet i Betania fortsätter på ungefär samma sätt.

***

Kriminalitet har blivit vad många förknippar med Malmö, staden som inte kan värja sig mot kontinenten. Det finns områden som är så stökiga att övervakningskameror verkar vara enda lösningen.

Men det var inte det Stina Backlund såg när hon vandrade genom centrum på väg från tåget till sin församlingskyrka, Betania, för sex år sedan.

– Jag hade suttit stilla inför Gud mycket ett tag då. Det hände mycket i mitt inre, jag fick en större kärlek till Jesus, och jag kände att han ville säga något till mig. Det var som om jag började se en massa människor på gatorna, de människor som Carl-Erik Sahlberg i S:ta Klara brukar kalla ”de tilltufsade”. Jag kände att vi måste öppna vår kyrka för dem.

Betania är en anrik EFS-församling med ungefär 150 medlemmar och en tegelkyrka mitt i stan, granne med stadens synagoga. Men församlingen har inte haft särskilt mycket utåtriktat arbete.

– Jag föreslog att vi skulle öppna kyrkan under veckorna, och då fick jag en deltidstjänst för att börja arbeta med det, berättar hon. Nu har vi både öppen kyrka två dagar i veckan och Alpha-grupper.

Stina började sätta sig in i hur man kan arbeta med utsatta människor och hade tät kontakt med diakoniarbetarna i S:ta Klara i Stockholm, de som arbetar vid Sergels torg.

– Jag gjorde lappar om att kyrkan var öppen med kaffe, smörgås och samvaro, och jag började dela ut dem till dem jag lärde känna på stan. Har man pratat en stund är det ganska naturligt att göra det. Och efter ett tag började ryktet sprida sig.

I Malmö finns både Stadsmissionen och Frälsningsarmén. Men det som Betaniakyrkan har att erbjuda är uppenbarligen något som behövs, för det finns alltid folk på plats när skylten ställs ut och dörrarna öppnas klockan tio varje måndag och torsdag.

– Vi får gårdagens bröd från ett konditori, och vi brer smörgåsar och bjuder på kaffe till. Mjölken är det en affär som ger oss. Kaffe och pålägg köper vi in för pengar som församlingsmedlemmar och andra skänker. Det är fantastiskt vad vi får! säger Stina.

På det viset, och med en grupp frivilliga medarbetare, har Stina kunnat hålla kyrkan öppen.

– Vi dukar borden längst ner i kyrksalen. Från början var det bara fika och möjligheten att knyta kontakter. Vi ville kunna prata med alla. Men det var några av gästerna som ville ha en andakt, så vi började gå in i rummet bredvid, det som används till kyrkkaffe i vanliga fall. Först sjöng vi och bad i kanske tio minuter. Det har utvecklats efterhand. Nu har vi nästan en hel liten gudstjänst på trekvart med många sånger, bön och en liten reflektion som någon av oss har förberett.

På stolarna ligger Öppen kyrkas eget sånghäfte med en blandning av väckelsesånger, bibelvisor och moderna lovsånger. Det är helt frivilligt att delta i andakten, förstås.

– Men de flesta brukar vilja följa med in, säger Stina.

Mycket hoppas hon fortfarande på:

– Det är väldigt roligt att få göra det här i sin hemförsamling – jag har en önskan att kyrkan ska vara en plats för alla. Nog skulle jag önska att det här arbetet integrerades ännu mer i vår församling. Men det får väl ta tid … Sedan måste vi vara beredda på att ägna mycket tid åt dem som behöver ett helt nytt socialt sammanhang. Där är vi inte riktigt än. Det är egentligen samma sak med dem som kommer in i kyrkan via Alpha: det är inte lätt att kastas från en värld till en annan.

Än så länge är det stadsvandringar med kaffe och smörgås och öppen kyrka i Betania som är Stinas största uppgifter.

– Vi får vara Guds redskap, säger hon. Det är många som säger att det är en sådan frid här.